Fristadsförfattare

Det finns många författare i världen som måste fly från sina hemländer. De förföljs - ibland av extremistgrupper, men ofta också av sin regering. De hotas till liv och lem. De sätts i fängelse. Deras möjligheter att publicera det de skriver skärs ner. Deras barn hotas. Är de kvinnor hotas de ofta med att bli våldtagna. Deras möjlighet till försörjning tas bort.  Och de mördas.
Allt detta på grund av vad de skriver och att de deltar i aktiviteter för demokrati och för kvinnors rättigheter - något som vi här i Sverige tycker är självklart att man ska kunna göra.
Det finns en organisation som heter ICORN, The International Cities of Refuge Network. Det är ett nätverk av städer runt om i världen där förföljda skribenter och konstnärer kan få en fristad. De får ett tvåårigt stipendium för sin försörjning och en trygg plats att bo på.
I Östergötland finns just nu två fristadsförfattare, Jahanara Nuri och Surpriti Dhar. De deltog i bokmässan i Linköping den 1 december i år. Här berättar Jahanara Nuri.
Och här håller Surpriti Dahr i mikrofonen. Dessa båda modiga kvinnor från Bangladesh berättade om sitt arbete för demokrati och för kvinnors rättigheter. Bangladesh har blivit alltmer odemokratiskt och skribenters möjlighet att verka har beskurits. De har både regeringen och islamistgrupper emot sig. Till slut kan enda möjligheten att publicera sig vara att blogga. Flera bloggare i Bangladesh har blivit mördade.
Vi fick också veta att nu har #metoo kommit även till Bangladesh där kvinnorna har det så fruktansvärt mycket värre än här i Sverige. Fristäder för författare behövs! #metoo behövs! Surpriti Dahr samlar berättelser från kvinnor.
Att få höra de här två författarna berätta på bokmässan var mycket intressant. Mer om bokmässan kan du läsa här.
Länk till ICORN här.
 
Hanneles bokparadis:

Intressant! Tänk så svårt att förstå att en inte ska kunna skriva vad man vill... svenska pennklubben ger skydd har jag förstått, exempelvis för Svetlana Aleksijevitj.

Svar: Hon finns med på ICORN:s hemsida.
Mösstanten

skogsnuvan:

Att det blir sämre och sämre för kvinnor i många länder är ju svårt att förstå. Visserligen står det väl ganska stilla här också men det blir i alla fall lite bättre och inte sämre. Det är ju inte klokt. Tänk att så många män är så rädda för starka kvinnor

Svar: Hela strukturen i många länder är ju uppbyggd på att förtrycka kvinnor. Det är långt kvar till jämställdhet i världe. Och långt kvar till demokrati i alla länder.
Mösstanten

Jessica Högberg:

Wow, verkligen, underbart att det finns men vad händer när de kommer tillbaka?? Tar de med familjen??

Svar: En av kvinnorna hade familjen med sig. Den andra var ensamstående och hade barn som var över 18 år så de fick inte komma med. Hennes son var i Indien och dottern studerar i Nederländerna. Det är inte särskilt troligt att situationen i Bangladesh har ändrats på två år så att de kan flytta tillbaka. De kanske måste stanna i Europa.
Mösstanten

Kraka:

Det är så tragiskt att vi inte kommit längre i världen. Förstår att det är spännande att höra deras berättelser.

Svar: Spännande och tragiskt.
Mösstanten

Carolina:

Ja, så himla hemskt vad kvinnor egentligen får utstå.. :(

Svar: Ja det är det och jag hoppas verkligen att det blir ändring på det, men jag är rädd att det kommer att ta tid.
Mösstanten

Christina:

Å ena sidan är det svårt att föreställa sig att världen är så odemokratisk på sina ställen, fast å andra sidan dyker den där ojämlikheten upp lite varstans även här bara det att den är lite finare maskerad. Jag tänker på Malala och hennes otroliga mod och styrka, hon är en av kvinnorna som vågat och säkert givit många andra styrka att fortsätta.
Intressant och viktigt inlägg du skriver här, jag ska kika in på ICORN

Ha en fin adventshelg!
Christina Karlsson

Svar: Malala ja. Alla dessa kvinnor som är så modiga och starka!
Mösstanten

Jessica Högberg:

Ah, det låter bra, om/att de får stanna.

Kommentera inlägget här: