Orlando

Orlando av Virginia Woolf är en fantastisk skröna eller saga. Orlando lever genom mer är tre århundraden från slutet av 1500-talet till 1920-talet. Och inte nog med det. Han blir också förvandlad till kvinna. Romanen är skriven med gott humör och är väldigt rolig. Den som är mer bevandrad än jag i engelsk historia och litteratur tycker säkert att den är ännu roligare.
Orlando är skriven som en fejkad biografi. Först möter vi huvudpersonen som yngling i hans adliga familjs jättestora hus. Han kommer till hovet, upplever kärlekshistorier och blir så småningom ambassadör i Turkiet. Där förvandlas han till kvinna. Men fast Orlando har blivit kvinna är han likadan som tidigare till sinne och identitet och utseende. Nu hjälper inte det riktigt. Samhällets krav gör ändå att Orlando inte kan leva på samma sätt som tidigare.
Det är intressant hur Virginia Woolf beskriver hur Orlandos tillvaro ändras när hon klär på sig kjol. Hur kringskuret livet blir. Och när det stora mörkret sänker sig över England och vi så småningom befinner oss i den viktorianska tiden anammar Orlando mer och mer av tidsandan. Till slut är hon så påverkad att hon ger sig ut på heden där hon bryter ankeln och blir räddad av en man som kommer galopperande på sin häst. Jo, jo, tänker vi med ett leende. Det där har vi läst förr.
Orlando är en rik roman om kvinnligt och manligt, men inte bara om det. Den handlar också om att skriva och att hitta de rätta orden, om tid och minne. Den spänner över mer än tre århundraden men är inte så lång, endast 228 sidor. Jag undrade, när jag började läsa, hur sjutton kan författaren få ihop det här? Hur kan man beskriva ett så långt liv på dessa få sidor, men det visade sig att Viriginia Woolf hade löst övergångarna mellan århundradena mycket elegant.
Jag slås också av hur 1500-talet som upptar en rätt stor del av boken framstår som fast och påtagligt. Världen finns och Orlando finns i den, medan Orlandos sinne i 1900-talet beskrivs som fragmentariskt. Minnen finns gömda långt bak i hjärnan. Människans sätt att se på sig själv och världen har ändrats. Vem är Orlano egentligen? 
Jag läste en Penguin Classics-utgåva utgiven år 2000 och fick stor användning av mitt engelsk-svenska skollexikon. Romanan finns förstås också utgiven på Svenska.
Orlando, Norstedts 2016. Översättning: Margareta Ekström. 
 
Kategori: Böcker Taggar: Böcker

Danska böcker

 Temat för denna veckas boklista är danska böcker. Det är inte lätt att välja bland alla fina danska författare, men här är min lista:
  • Det av Inger Christensen. En diktsamling som tål att läsas.
  • Profeterna vid Evighetsfjorden av Kim Leine. Om en norsk-dansk präst på 1700-talet som reser till Grönland för att missionera.
  • Man har gjort ett barn illa av Tove Ditlevsen. Om en kvinna som har blivit sexuellt utnyttjad som barn.
  • Vi, de drunknade av Carsten Jensen. Om den lilla staden Marstal som hade Danmarks största flotta under 1890-talet.
  • Vedergällningens vägar eller Gengældelsens veje av Karen Blixen, skriven under pseudonymen Pierre Andrézel. Om två föräldralösa oskyldiga flickor på 1840-talet som tas om hand av ett skottskt prästpar. Karen Blixen räknade inte den här boken till sitt seriösa författarskap, men jag tycker att den är spännande. Den anses vara den mest gotiska av Karen Blixens berättelser.
 
Kategori: Böcker Taggar: Böcker

Tillsammans

I fredags kväll spelade Norrköpings symfoniorkester, SON, och Östgöta blåsarsymfoniker tillsammans i Linköping.  Östgöta blåsarsymfoniker spelar precis som det låter blåsinstrument så det var mera trä- och bleckblås än på en vanlig konsert med SON.
Vi har abonnemang både på SON:s och blåsarsymfonikernas konsertserier i Crusellhallen här i Linköping. Fördelen med att ha abonnemang är dels att man verkliggen kommer iväg hemifrån och lyssnar på konserterna eftersom man redan har betalat, dels att man får höra en massa musik som man inte visste fanns. Man får också bekanta sig med många olika kompositörer. I fredags spelades musik av Aaron Copland, Anna-Lena Laurin och John Adams. Stycket av Anna-Lena Laurin uppfördes för första gången kvällen innan i Norrköping.
Det var inte världens mest lättillgängliga musik vi fick höra. Dessutom kan bleckblås låta väldigt skarpt och nu var de ännu fler än vanligt där uppe på scenen. Stundom var volymen så hög och musiken så skarp att mina gamla öron nästan trillade av. Men det var en fin konsert på det hela taget. Jag tyckte både om Anna-Lena Laurins verk, Circus, där det fanns inslag av jazz och John Adams Harmonielehre.
Vi brukar prata lite med paret som sitter i bänken framför oss. De tyckte också om mycket av det de hade hört. Det är lustigt. Jag tror att ingen av oss skulle ha kommit på tanken att ligga i soffan och lyssna på den här musiken hemma. I alla fall inte innan vi hade hört styckena på konsert. Efteråt försökte jag hitta Adams Harmonielehre både på Spotify och Youtube eftersom jag tänkte blogga om konserten, men den musiken fanns inte någonstans.
Jag är ingen musikrecensent och tycker att det är lite svårt att beskriva det vi hörde. Det jag kan säga är att mannen framför oss sa att han tyckte att stråkarna ibland hade låtit som en hönsgård när de spelade Harmonielehre. Jag tyckte nog att han hade en poäng där. Det menar jag inte som kritik. Och jag är säker på att inte heller han gjorde det.
På fotot har alla musikerna ännu inte tagit plats på scenen.