Lacrimosa

På godset Fagervik i Finland finns en liten varelse, ett hittebarn som bor i stallet, varken människa eller djur, pojke eller flicka, skriver Liffner. Carl Jonas Love Almqvist kommer till godset som informator. Han tar sig an varelsen för att uppfostra den till människa. Almqvist kallar barnet Ros.
År 1820, efter elva år på Fagervik följer Ros med Almqvist till Stockholm. De hyr ett rum hos madame Rehn som har ett förflutet inom teatern. Romanen utspelas till stor del i Stockholm men bland annat även i italien där Ros under namnet Mr Ross lever på äldre dar. Därifrån berättar han sin historia.
Romanen är ett maskspel, med syner, med tvära hopp mellan  miljöer och med spekulationer om vem som egentligen mördade Gustav den III, om Almqvist var skyldig till förgiftningsförsöket eller inte och om Emilie Högqvist som var skådespelerska och älskarinna till prins Oscar i själva verket blev förgiftad.
Kungliga teatern spelar stor roll i romanen. Ros får arbete där bakom kulisserna och under en senare del av sitt liv reser hen som skådespelare med ett resande teatersällskap i Europa. Berättelsen innehåller en lek med identiteter. Vem är vad? Vem har gjort vad? Ros är ju varken man eller kvinna. I största delen av berättelsen går hen klädd i manskläder och har då mannens rörelsefrihet i samhället. Under en kortare del är Ros klädd som kvinna med alla de begränsningar som det innebär.
Språket är mycket fint. För mig som inte är expert känns berättelsen mycket trogen 1800-talet. Den lämnar mig med många tankar. Ros anser att hen är illa behandlad av Almqvist och att han överhuvud taget är en dålig person som inte tar ansvar och bryr sig om andra människor. Jag tänker att boken också handlar om författarens ansvar för det han skriver. Ros kan vara förebilden för Tintomara i Drottningens Juvelsmycke, och Ros kan känna sig utnyttjad i Almqvists verk.
Lacrimosa är inte så lätt att läsa och jag känner att jag egentligen borde läsa den en gång till för att riktigt hänga med i berättelsens alla vindlingar, men jag gör inte det nu utan nöjer mig med de bilder och tankar som romanen har givit mig. Den gör mig nyfiken på Liffners övriga romaner och jag kommer nog att läsa mer av henne.
Lacrimosa av Eva-Marie Liffner, Natur & Kultur 2011.
Idag är det Sveriges nationaldag så jag tycker att det passar ganska bra att skriva om en bok där vår store författare Carl Jonas Love Almqvist figurerar, även om Ros omdöme om Almqvist inte är så positivt.
Jag önskar er alla en fin nationaldag.
 
Kategori: Böcker Taggar: Böcker
Hanneles bokparadis:

Lacrimosa väntar tålmodigt i min bokhylla, kanske bra sommarläsning, ha en bra dag.

Svar: En viss pigghet i huvudet behövs för läsningen.
Mösstanten

Ninas hus:

Intressant omdöme. Nu har min nyfikenhet väckts att läsa den här boken.

Svar: Den var lite jobbig med alla hopp hit och dit så den kräver en viss pigghet. Kul att du blir nyfiken på boken.
Mösstanten

Kommentera inlägget här: