Stockholm marathon

Hur smart är det att åka till Stockhom för att besöka utställningen på Waldemarsudde med Sigrid Hjerténs konst den lördag när Stockholm marathon går av stapeln?
Inte så vidare värst.
Vi klev ut ur en het tunnelbanevagn i Gamla stan och hade beslutat att vi skulle gå ut till Waldemarsudde eftersom spårvagnen som kör ut till Djurgården var inställd på grund av marathontävlingen. Att vandra längs kajerna i Stockholm är annars ett favoritnöje vid fint väder. Visst ser det fint ut? Men det var gräsligt varmt.
På Strandvägen valde vi att gå i den skuggiga allén istället för på kajen. Jag var trött redan då och tänkte att det skulle bli skönt att vila en stund på en bänk. Men Marathonlöparna skulle springa förbi på Strandvägen så på sofforna fanns inga lediga platser.
Vi gick vidare och insåg att loppet skulle gå på precis den vägen som vi gick ut till Waldemarsudde. Jag pustade och stönade. Promenaden var inte så fruktansvärt lång egentligen, men jag har svårt för värme.
Till slut hade vi kommit nästan ända fram och då fick vi veta att löparna snart skulle komma. När vi nu ändå var där när det hände tyckte vi att det kunde vara kul att se dem. Vi satte oss på vägräcket och väntade. När bilarna kom visste vi att det snart skulle vara dags.
Här är den förste löparen. Han hade brutit sig loss från klungan.
Fort gick det. Innan vi visste ordet av hade han passerat.
Det dröjde en stund innan klungan kom och vi funderade på om de skulle hinna ifatt den förste löparen eller inte. De hade bara sprungit halva sträckan när vi såg dem så kanske skulle det gå.
Här kommer bilden som jag började med igen. Titta på löpare nummer fem från vänster, i orange tröja och med vita skor. Han heter Lawi Kiptui och kommer från Kenya. Det var han som vann. Damklassens segrare hette Mikaela Larsson.
Sedan såg vi utställning och åt lunch och det ena med det andra, men det ska jag berätta mer om en annan dag. Det här inlägget blir alltför rörigt annars. Här är vi på väg mot stan senare på dagen. Motionslöparna sprang fortfarande på den sträcka som eliten för länge sedan hade passerat.
Ja det var en gräsligt varm dag. Här är utsikt från Djurgårdsbron på återvägen.
Det kändes lite bättre att gå tillbaka längs kajerna, delvis därför att solen var skymd av moln, men också för att vi hade haft en fin dag där en av ingredienserna var att få se marathoneliten springa förbi i levande livet. Det har jag aldrig varit med om förr.
Så den dåliga tajmingen för vårt besök på Waldemarsudde var inte så dålig trots allt. Just för att vi hade gått ända dit ut slapp vi trängas med folk och kunde se löparna när de sprang förbi. Vi var så nöjda med dagen konstaterade vi på kvällen. Sport, konst och kunglig historia på en och samma dag. Om konsten och prins Eugens hem kommer inlägg så småningom.
 
Hanneles bokparadis:

för långt för mig... jag har sprungit GöteborgsVarvet 21 km tio gånger, 60 000 löpare där - maken spelade saxofon för dem.

Svar: Nu blir jag imponerad. Jag har bara gått under alla år.
Mösstanten

farmor/ mormor Hanneles bokparadis:

(jag var 53 år den 10:e gången... nu försökte jag åka skridskor med barnbarnen, började tjôta med främlingar, tappade koncentrationen, ramlade och bröt axeln... sjukgymnastik hela våren, men nu har jag plockat fram cykeln! :)

Svar: Uj, uj, uj. Man får ta det lite försiktigt när man börjar bli gammel.
Mösstanten

Ninas hus:

Vilken härlig dag ni verkar ha haft, trots hettan.

Svar: Ja det var fint. Vi kände oss så upplivade efteråt.
Mösstanten

Kommentera inlägget här: