Beckomberga : ode till min familj

 Det här är en roman om hur pappans alkoholmissbruk och psykiska sjukdom påverkar hans dotter. Det är en roman om stor kärlek till en pappa. Den som berättar är flickan Jackie. Hon vill hjälpa sin pappa och bär en enorm börda. Hon är också rädd att sjukdomen ska gå i arv till henne.
 Jackies pappa heter Jim. Han är en charmig man som spelar piano och som jag uppfattar det har familjen det inte dåligt ställt. Men den psykiska sjukdomen och alkoholmissbruket finns där hela tiden. När Jim var liten gick hans mamma en dag ut i havet och tog livet av sig. Som vuxen försöker Jim begå självmord och blir intagen på Beckomberga mentalsjukhus. Jackie är då fjorton år gammal och ensam i stan eftersom hennes mamma Lone har rest bort. Jackie tillbringar mer och mer tid på Beckomberga fast hennes pappa så småningom inte vill träffa henne.
 Boken är fragmentariskt skriven med hopp i tiden fram och tillbaka. Det gjorde att jag hade lite svårt att hänga med till en början. Men så småningom framstod en mosaik av händelser som jag kunde sätta ihop. Ur den här ofullständiga mosaiken trädde så grundhistorien som jag har beskrivit fram.
 I boken finns stor smärta. Man kan tycka att mamma Lone inte skulle resa bort och lämna en fjortonåring ensam när pappan är intagen på mentalsjukhus. Men hon har rest bort förr. Jackie har som liten tidvis levt ensam med sin pappa som inte har kunnat sköta hemmet och tvätta deras kläder.
 Samtidigt är boken väldigt vackert skriven med fina poetiska bilder där det både finns ljus och mörker.  Först när jag började läsa blev jag förvånad över hur boken var skriven. Nu när jag har avslutat läsningen känns det som om det var just så boken skulle skrivas. Den vackra texten gör att historien pekar mot en framtid för Jackie som ska bli bättre än hennes pappas liv. Som vuxen får Jackie en son och det känns som om hon och sonen kommer att klara sig. Alla hålen i berättelsen ger en känsla av hur Jackie försöker förstå vad som har hänt under henes liv.
 Det finns också bitvis en saklighet i romanen i beskrivningen av sjukhuset och historien bakom de stora institutionerna. Det är som om Beckomberga stora tunga mentalsjukhus ruvar i bakgrunden både som ett hot och ett hopp. Det var ett hem och en slags trygghet för mentalsjuka som tillbringade många år av sitt liv där.
 Sara Stridsbergs Beckomberga tillhör inte de mest lättlästa romanerna, men det är väl värt besväret att läsa den.
Beckomberga : ode till min famlij av Sara Stridsberg, Bonniers 2014. Omslagsfoto Tova Mozard, formgivning Nina Ulmaja.
 
Kategori: Böcker Taggar: Böcker
Kommentera inlägget här: