Arbetarlitteraturen och jag

Boklistan förra veckan fick mig att fundera lite extra på vad arbetarlitteraturen har betytt för mig. Jag läste kopiöst när jag växte upp och började läsa vuxenlitteratur väldigt tidigt. Någon gång i mellanstadiet fanns inga barn- eller ungdomsböcker som jag inte hade läst i skolbiblioteket men där fanns också vuxenböcker som jag läste. Röda biblioteksband som luktade bibliotek. Jag minns särskilt en gång när jag hade svårt att hitta något att läsa. Vår skolbibiotekarie räckte mig en bok och sa: Den här kan du läsa, men tala inte om för någon att jag har sagt det.
Boken var Sänkt sedebetyg av Vilhelm Moberg.
Då hade jag redan läst Utvandrarna och andra vuxenböcker. Jag plockade i bokhyllan hemma och mina föräldrar la sig aldrig i vad jag läste. Och under min uppväxt blev det en hel del arbetarlitteratur.
Ivar Lo Johansson är en av de författare som betydde mycket för mig. Fotot visar ett uppslag ut hans bok Statarna. Andra författare är Vilhelm Moberg, Harry Martinsson och så småningom Per-Anders Fogelström med Våra drömmars stad. Jag vet inte om Steinbeck räknas till arbetarförfattarna, men hans Vredens druvor om den fattiga famlijen Joad under depressionen gjorde starkt intryck på mig.
Arbetarlitteraturen har medverkat till att forma min världsbild och har lärt mig mycket om livet, politiken och historien. Faktaböcker behöver vi naturligtvis, men det räcker inte. Skönlitteraturen kan få oss att känna människors öden ända in i märgen. Vi lever oss in i hur de har det och förstår i vårt sinne och i vår kropp vad som har hänt i historien.
Eftersom jag läste Vredens druvor och levde mig in i den fattiga familjens öde förstår jag mycket bättre vad depressionen kunde innebära. När jag läste om hur den unge Valter sliter på torvmossen i Vilhelm Mobergs Soldat med brutet gevär förstod jag något om vad hårt kroppsarbete innebär.
Ivar Lo-Johanssons berättelse i Godnatt Jord om hur statarpojken Mikaels mamma vinner en lampa på lotteri och åker till staden för att köpa en glödlampa känns i hela kroppen. När hon kommer tillbaka till lampaffären en andra gång och klagar över att lampan inte fungerar visar det sig att lampan hon vunnit är elektrisk och i Mikaels hem har de inte elektricitet. Det har hon inte förstått. Att läsa detta känns så pinsamt. Jag vrider mig och skäms nästan lika mycket som mamman. Och jag ser framför mig hur stadsborna skrattar åt den korkade statarkäringen.
Jag är tacksam över att det fanns böcker av våra arbetarförfattare både i skolbiblioteket och i mitt hem. Tyvärr kan jag inte minnas att jag läste några kvinnliga arbetarförfattare då. Det var männen som ansågs viktigast i litteraturen. Men det är en helt annan historia.
 
Kategori: Böcker Taggar: Böcker
Hanneles bokparadis:

läste mycket Moberg, ville läsa svenskt, inte översatt,... trevligt att Moa Martinson hart fått ett lyft, läses på universitetet nu.

Svar: Ja det är sorgligt att kvinnliga författare har negligerats och förminskats i litteraturhistorien. Men det har vänt. Hoppas att det fortsätter så.
Mösstanten

Fröken Christina:

Jag läste Moa med hull och hår för som det arbetarbarn jag är kände jag igen min släktshistoria. Ivar-Lo Johansson var ändå bra på att ge kvinnor en röst fast ur sitt perspektiv.

Sedan hade ju männen större utrymme och det var ju liksom om deras arbete som det var värt att läsa. Kerstin Thorvalls När man skjuter arbetare.. ja, säger mycket om vårt 1900-tal.

Svar: Ja, Bara en mor av Ivar Lo är ju lysande. Hela Kerstin Thorvalls författarskap för vuxna säger mycket om kvinnors villkor, inte arbetarlitteratur kanske men ändå, och När man skjuter arbetare är ju så värd att läsa.
Mösstanten

Kommentera inlägget här: