Norge i mitt hjärta

Sommaren år 1956, när jag var fyra år gammal,  åkte jag med familjen på en resa till Trondhiem. Bilden här visar resrutten Ankarsrum - Sala - Sveg - Östersund - Trondhiem - Dambås - Hamar - Karlstad - Skara - Ankarsrum. Det är min mamma som har tecknat bilden och det var hon som fotograferade på resan.
Det var mamma, pappa, jag och mormor och morfar som reste i en gammal Ford Anglia som kom upp i högst 60 kilometer i timmen. I vissa uppförslut fick pappa lägga in ettans växel för att bilen skulle orka. Anledningen till resan var att mormor och morfar hade träffats just i Trondhiem.
Mormor var Kalmarflicka och morfar kom från Vimmerby men på 1920-talet hade han åkt till Trondhiem för att jobba i ett trädgårdsmästeri. Det var svårt att få arbete i Sverige men i Trondhiem var det lättare har morfar berättat. När jag nu läser på nätet verkar det som om det var lika dåliga tider i Norge och Sverige, men hursomhelst, morfar reste till Trondhiem och fick jobb där.
Min mormor var som sagt Kalmarflicka. Hon kom från en fattig familj och var inte van att resa. Nu var det så att hennes storasyster hade gift sig med en man som hade trädgårdsmästeri i Trondhiem. Mormor åkte dit för att hälsa på sin syster. Vem träffade hon där om inte min morfar? Det började med att de sprutade vatten på varandra i ett växthus har jag hört berättas.
Men åter till 1956. Min pappa skrev reseberättelse. Här är ett citat:
"Med händerna bistert knutna om ratten körde Josef in på norskt område och höll över på vägens högra sida. Mardrömmen började. Vägen krökte, så att den höll på att bita sig i stjärten ibland. Den tyckte också mycket om att gå fram utefter brusande bäckar med en hiskelig bergvägg på andra sidan. När Josef mötte bilar, blundade vi andra fegt, men han klarade alla besvärligheter ..."
Jag var bara fyra år och minns inte mycket av resan. Det enda jag säkert vet att jag kommer ihåg är att jag ramlade ur sängen på ett av hotellen. Kanske minns jag att en get hade tagit sig in i bilen uppe vid Dovrefjället, men jag är inte säker på om det är ett minne eller om jag bara har hört det berättas och sett fotot.
Men i och med pappas reseberättelse vet jag att Mormor och morfar gick ut första kvällen i Trondhiem och "svärmade" som pappa skrev. Mormor lutade sig mot ett nymålat broräcke och jag misstänker att det var på den gamla bron över Nidälven.
Så Norge har en särskild plats i mitt hjärta. Grattis alla norskor och norrmän idag! Ni kan ju det där med att fira en nationaldag ordentligt.
 
Hanneles bokparadis:

hihi, farligt att resa :) (själv åkte jag Finlandsfärja från Åbo och träffade en man som jag sedan levde med nästan tio år... i Göteborg, efter skilsmässa flyttade han tillbaka till Stockholm. Svenska lärde jag mig ganska fort)
Underbart med din pappas reseberättelser!

Svar: Din resa var kanske inte lika farlig. :-)
Mösstanten

Hanna Karlsson:

Vad roligt att få läsa!

Svar: Kul att du tycker det. Det var roligt att skriva faktiskt.
Mösstanten

Fia:

Vilken fin reseberättelse! Och vad roligt det är att få höra historier om hur människor har träffats. Min farfar, som var smålänning, gick som snickarlärling, så han gjorde en gesällvandring och utbildade sig. I Oslo träffade han min norska farmor. Hon var bara femton år, men hade redan börjat jobba som sömmerska (fast jag tror att hon benämndes skräddare) eftersom hennes mamma hade lämnat farmor och hennes syster kvar i Norge för att åka till Amerika. Farmor och farfar blev väldigt kära och levde tillsammans. När hon var sjutton år föddes min farbror, och farmor och farfar såg till att gifta sig innan nästa barn kom. De flyttade till Stockholm där de stannade hela livet, men de tillbringade semestrar och liknande i en liten stuga på släktgården strax utanför Vimmerby.

Svar: Vilken fin berättelse du kommer med här! Du har verkligen norska rötter. Roligt att du tyckte om min resa.
Mösstanten

Kommentera inlägget här: