När isen kom

Den här hösten har varit ovanligt varm, åtminstone här i Linköping. Men i söndags när vi tog en promenad i det fina vädret såg vi den första isen.
Det var så härligt väder. Först gick vi längs Stångån. Solen riktigt värmde och massor med människor var ute och gick.
Det här är inte Stångån utan Tinnerbäcken. Vi tar ofta vägen förbi den när vi ska hem.
Vi tyckte att det var så fint med isen och den lilla pudersnön vi hade fått.
Nu är det redan plusgrader igen, men man får vara glad för den fina vinter man får. När väglaget dessutom inte har blivit halkigt, ja då är det fint att vara ute och gå. Det var en lyckad promenad helt enkelt.
Sedan gick vi hem och fikade och var på mycket bra humör.
 

När man inte hör

I förrgår var det littärär salong med Sara Stridsberg på Babettes Kafferi här i Linköping. Det var massor med folk så evenemanget hade flyttats till den intilliggande kyrksalen. Tyvärr var ljudet uselt. Jag tror att jag missade minst hälften av vad de sa. Samtalsledaren uppfattade jag nästan ingenting av samtidigt som han tog lite för stor plats. Men vad Sara Stridsberg sa uppfattade jag bättre, om än inte allt, och naturligtvis var det viktigare att höra henne.
Samtalet handlade om hennes nya roman Kärlekens Antarktis. I den boken är det en mördad kvinna som berättar. Stridsberg läste lite ur boken och det var vackert. Om hur hon fick idén berättade hon att hon hade hört en fånge från Guantanomolägret säga att han ville att någon skulle ta ett foto på honom när han var död. Frasen "ta ett foto på mig när jag är död" lämnade inte hennes tankar. Länge fanns den med henne innan hon började skriva på den här boken om en människa i den yttersta utsattheten, alltså mördad och kroppsdelarna utspridda i skogen.
Jag har tänkt att den här boken är så hemsk så den orkar jag inte läsa. Men igår läste jag bloggen Pensionär, nyss pensionär och Agneta som driver den bloggen hade skrivit så fint om Kärlekens Antarktis som hon hade läst och diskuterat i sin bokklubb. Länk till hennes blogginlägg här.
Så jag kommer nog att läsa Kärlekens Antarktis så småningom. Och jag kommer att återvända till Babettes kulturevenemang. De har många intressanta framträdanden och jag pratade med dem om ljudet efteråt och förhoppningsvis blir det bättre nästa gång.
Bokklubben @bokklubban har ett fint inlägg på Instagram om kvällen med Sara Stridsberg.
Och här är ett intressant samtal med Sara Stridsberg och Jonas Hassen Khemiri där man faktiskt hör alltihop. Det är från Bokmässan i år.
 
Kategori: Böcker Taggar: Böcker

Ormen i Essex

Cora Seaborne har levt i ett äktenskap där hon har blivit misshandlad och plågad. Nu har hon blivit änka och kan göra som hon vill. Det är år 1893 i London och hon förväntas att snöra korsetten och dra sig tillbaka klädd i svart. Men istället reser hon till den lilla staden Colchester i Essex. Cora Seaborne är intresserad av naturhistoria och samlar fossiler. Dessutom går rykten om en mystisk sjöorm i trakten och Cora Seaborne tänker att den skulle kunna vara ett urtidsdjur som har överlevt.
Berättelsen är skriven med Cora Seaborne, hennes son och prästen William Ransomme som hon träffar i Essex i centrum, men den innehåller många personer. Där finns Coras socialistiska väninna Martha som arbetar för att de fattiga människorna i London ska få bättre bostäder än de usla hus som de bor i, där finns kirurgen Luke Garrett som vill pröva nya operationsmetoder, där finns William Ransommes väna hustru som är lungsjuk för att nämna några.
Romanen handlar om kärlek och vänskap i en brytningstid där nya idéer och ny teknik frodas, men där gamla föreställningar och seder lever kvar.
Kärlek uppstår mellan prästen och Cora. Luke Garrett älskar också Cora men kärleken är obesvarad. Boken är full av människor som längtar efter någon som de inte får. Vad är kärlek och vad är vänskap? Kan två jämlika människor både älska varandra och vara vänner?
Men historien griper aldrig tag i mig. Det finns starka och gripande scener men jag bryr mig aldrig riktigt om vad som händer med romanfigurerna. När Luke Garrett tänker hänga sig i ett träd mot slutet av boken känns det bara som jaså.
Det är något som fattas. Jag vet att den här boken har fått mycket fina recensioner och även priser. Den är välskriven och ger en inblick i liv och förhållanden i slutet av 1800-talet. Men jag skulle inte ge den mer än tre och en halv mössa om jag betygsatte böcker på det viset.
Ormen i Essex av Sarah Perry, Bonniers 2018. Översättning: Eva Johansson.