När mörkret tätnar

Nu sänker sig mörkret mer och mer över oss. Hur ska man klara sig tills det blir ljusare igen? Man ska ha ljus på morgonen tänkte jag. Då fungerar tallkottkörteln som den ska. Man blir pigg på morgonen och trött på kvällen och sover gott om natten.
Här ska alltså inte vara någon mysbelysning på morgonen, tänkte jag. Inga ynkliga smålampor och tända stearinljus. Nej stora lampan över köksbordet ska vara tänd och belysningen ska dras upp till max. Så det gjorde jag.
Men sedan när jag stod framför badrumsspegeln och skulle måla ögonfransarna tyckte jag att jag såg så dåligt. Efter en liten stund förstod jag att jag hade ett flimmer framför högra ögat. Det var misstänkt likt början till migrän. Jag har inte haft migrän på minst femton år så jag tänkte: men jag får ju inte migrän nu för tiden!
Jag tog en magnecyl. Flimret försvann efter ett tag. Jag fick inget riktigt anfall, men huvudet kändes tungt och lite konstigt under dagen.
Jag drog slutsatsen att det är bättre att tona ner ljuset lite. Stora lampan kan vara tänd, men inte med fullt ös. Det är onödigt att utsätta sig för chock.
Det finns så mycket man kan göra under den här tiden. Man ska ta hand om sig själv och mysa så mycket man bara orkar. Dricka varm choklad till exempel. Jag måste säga att kakaopulvret som jag köpte på Liljeåkers te- och kaffehandel är suveränt gott.
Är man en läsande människa som jag kan man alltid mysa med en god bok. Man kan se film. Man kan umgås. Man kan kura skymning. Visst är det trevligt att tända ljus och ha det lite dunkelt hemma, så efter ett par timmar släcker vi lampan över köksbordet.
Är man sedan pensionär, som jag har man möjlighet att gå ut mitt på dagen och det tror jag är bra, även om det aldrig blir riktigt ljust vissa dagar.
Men mysa behöver man under den här tiden. Det händer till och med ibland att jag tänder i kakelugnen.
 

A word child

Hilary Burde har haft en hemsk barndom. Vem hans far är vet han inte och hans mor dog när han och hans syster var små. Deras moster som bodde i en husvagn tog hand om dem, men Hilary skickades iväg till ett barnhem.
Som tur var uppmärksammade en lärare att pojken hade läshuvud och tog sig an honom. Hilary studerade och blev lärare vid Oxfords universitet.
Den lite äldre, inflytelserike Gunnar hjälpte Hilary till tjänsten. Men Hilary blev förälskad i Gunnars hustru och genom en olycka som han orsakade dog hon.
Allt det här tar inte särskilt stor plats i boken. Det är förutsättningen för berättelsen och det har lett till att Hilary arbetar som lägre tjänsteman på en statlig myndighet i London och lever ett uselt liv.
Jag kan inte säga att jag tycker om Hilary, även om jag förstår att mycket av hans beteende beror på hans barndom. Han har ett hål inom sig och har dålig självkänsla. Mycket av det som händer beror på att han upplever att människor försöker sätta sig på honom. Men jag undrar om han inte från början har haft svårt att sätta sig in i andra människors situation, att riktigt bry sig om dem.
Hilary handlar mycket egoistiskt. Han ser allting utifrån sig själv. Han behandlar den unga kvinnan som älskar honom som en sak som ömsom irriterar honom och som han ömsom kommer tillbaka till. Han behandlar sin syster som om han äger henne. Dessutom följer han många gånger sina impulser utan att tänka sig för. Det är som om hans hemska barndom tar ifrån honom ansvaret för hans handlingar.
Det tog ett tag innan jag kom in i boken, men när jag väl hade gjort det var den mycket spännande. Hilary är en intressant karaktär och och när jag säger att han handlar egoistiskt betyder det inte att han inte har samvetskval för det har han. Jag ville så gärna se hur allting skulle sluta. Spänningen blev bitvis nästan thrillerartad.
Boken är inte helt lätt att läsa men ger en hel del om man gör det.
A word child av Iris Murdoch, Chattoo & Windus 1975.
Boken finns också översatt till svenska och heter då Ett ordets barn, Norstedts 1978.
 
Kategori: Böcker Taggar: Böcker

Böcker med grå omslag

Ja det är temat för dagens boklista och initiativtagare är Johannas deckarhörna. Och vad passar bättre i november, denna gråa månad än just grå böcker? Sedan behöver ju inte innehållet kännas grått när man läser dem.
Och detta är de grå böckerna som jag hittade här hemma.
  • I himlen får jag äta av Camilla Dahlberg. Om Lina som lider av anorexia nervosa. En rak och äkta historia berättad ur Lisas synvinkel byggd på författarens egna erfarenheter.
  • Sånger av Lars Forsell. En diktsamling som det visade sig fanns i hyllan. Jag har inte läst den, men nu känner jag mig manad. Jag har en rad diktsamlingar som jag aldrirg läser i och frågan är vilka jag ska behålla. Nu när jag berättar om denna vill jag verkligen läsa lite i den. Så bra!
  • En handfull regn av Niklas Rådström. En mycket fin självbiografisk bok som jag har skrivit om här på bloggen så titeln är en länk.
  • Källaren av Thomas Bernhard. Det här är andra delen av Bernhards självbiografiska böcker. Det är den enda av dem som jag har läst och jag minns inte mycket av den. Jag har tänkt att jag ska läsa allihop. De andra heter Orsaken, Andhämtningen, Kylan och Ett barn. Här passar nog det grå omslaget perfekt. Jag minns ju inte mycket av Källaren, men särskilt glad var den inte. (Omslaget är verkligen grått, men här tillsammans med de kallare grå omslagen framstår det närmast som grönt.)
  • Ofredsår av Peter Englund. Min andra hyllvärmare i dagens lista. Boken handlar om hur Sverige deltog i Trettioåriga kriget 1616-1648. Det är en faktabok där vi får följa Erik Dahlbergh som var generalmajor och  sedermera blev fältmarskalk, landshövding i Jönköpings län och generalguvernör i Bremen och Verden, bland annat. Som sagt har jag inte läst den. Jag plockade den från pappas bokhylla när vi tömde barndomshemmet. Kommer jag att läsa den? Det får framtiden utvisa.