Det var vi som var Mulvaneys

Den här boken är en berättelse om familjen Mulvaney från 1955 till 1993. En Pappa som är en praktiskt lagd man som driver ett takläggarföretag. En mamma som samlar på loppisfynd och antikviteter som hon har för avsikt att sälja men mestadels behåller. Tre söner och en dotter.
De bor på en bondgård och har hästar, katter hundar och andra djur. Huset är stort och gammalt. Oates berättar fint om det myllrande familjelivet, det som sägs och inte sägs. Allt man gör som är underförstått. Mamman är djupt troende och även dottern. De vill förlåta andra människor deras fel och vill inte se det onda.
Pappan har ingen collegeutbildning och strävar efter att bli accepterad i samhället som den framgångrike företagare han är. Det är oerhört viktigt för honom att vara respekterad och att vara invald i Country-klubben betyder mycket för honom. Jag uppfattar att hans inneboende osäkerhet är den största orsaken till familjens sönderfall.
För Det var vi som var Mulvaneys är en berättelse om en familj som går sönder. Kanske var den inte riktigt hel från början. Den utlösande faktorn är att dottern, Marianne blir våldtagen en kväll när hon är på High Scool-fest.
Hon får genast dåligt rykte. Den unge mannen som har våldtagit henne och hans kompisar håller ihop och pratar illa om henne. Själv har hon dåligt samvete därför att hon hade druckit alkohol och inte minns hela händelseförloppet. Det är hennes eget fel, tycker hon. Naturligtvis blir pojken inte anmäld, istället skickas Marianne bort till en avlägsen släkting eftersom hennes pappa inte orkar se henne. Han har häftigt humör och ställer till med flera uppträden i staden.
Alla de andra familjemedlemmarna måste förhålla sig till fadern på olika sätt. Han mår sämre och sämre, bär sig dumt åt och förlorar den respekt som invånarna i staden hade för honom. Han dricker mer och mer.
Oates berättar skickligt sin historia. Jag lever med och känner ibland att nej, nej jag vill inte att detta ska hända! Det finns mycket svärta i den här romanen men också stort hopp. Oates berättar inte bara om problem utan också om människors styrka. Och i och med att berättelsen är så bra skriven accepterar jag till och med slutet som nästan är otroligt efter allt som har hänt. Ja, jag blir till och med glad över det och känner tacksamhet mot författaren över att allt inte slutar i elände.
Det var vi som var Mulvaneys av Joyce Carol Oates, Bonniers 1999. Översättning: Ulla Danielsson.
 
Kategori: Böcker Taggar: Böcker
Hanneles bokparadis:

tror att jag har denna oläst i bokhyllan, alltid något annat som kommer emellan, Oates har varit lätt att hitta på loppis för någon tia

Svar: Ja den här tror jag att mina man har köpt på Erikshjälpen eller liknande. Jag har flera andra olästa Oates i hyllan. De får stanna kvar här hemma.
Mösstanten

Jessica Högberg:

Oj, den låter stark och ganska vidrig...

Svar: Ja men det finns faktiskt också glädje i den.
Mösstanten

Yasmine:

Ha en fin onsdag :)

Svar: Du också!
Mösstanten

Emma Engström:

Spännande! Hoppas du får en jättebra dag :)

Svar: Tack det samma!
Mösstanten

Mrs.Kjellström:

Låter som en bra bok, hoppas att den slutade bra o han blev accepterad o kom med i klubben

Svar: Tyvärr gick det illa för pappan. Men det slutar bättre för de andra.
Mösstanten

Kommentera inlägget här: