Den första kärleken ...

Ämnet för Orsakullans bloggutmaning den här fredagen är som ni ser Den första kärleken. Nu är jag inte den som berättar allt om mitt liv. Tvärtom. Privatlivet är mestadels privat, så här tänker jag berätta om en idolkärlek.
Hur gammal kan jag ha varit? Åtta, nio år gammal kanske. Westernserien Bröderna Cartwright gick på TV och den fick jag se eftersom mina föräldrar tyckte att avsnitten var tillräckligt snälla.
Bröderna Cartwright var tre. Hoss var den äldste, Adam kom där näst och yngst var Little Joe. De tre bröderna bodde med sin far Ben på en ranch och de råkade ut för svårigheter och spännande situationer som inte var så våldsamma.
Vem blev jag kär i, tror ni?
Little Joe förstås. Han spelades av Mike Landon och har var så gräsligt söt. Mike Landon spelade också in en låt som låg på någon topplista så den kunde jag lyssna på och drömma om min idol. Jag hade till och med ett litet foto av honom under kudden.
Och nu kommer jag till begreppet idolkärlek. Det var som att man skulle svärma för idoler när jag växte upp. Hur stark var min kärlek till Mike Landon egentligen? Jag kommer ihåg när jag hade blivit tonåring. Då skulle vi stå i publiken och skrika när våra idoler spelade. Så galna skulle vi vara i de där pojkarna. När jag var en tretton fjorton år gammal var jag och en kompis i Gamleby Folkets park. Dit kom nämligen många betydande artister. Jag tror att det var Hep Stars som spelade och jag stod där och skrek. Det kändes inte helt naturligt får jag erkänna. Ganska krystat faktiskt. Men så skulle man göra.
Nåväl, tillbaka till Mike Landon.
Jag vet inte hur länge mitt svärmeri pågick men jag kommer ihåg hur det slutade. Jag pratade om min idol med min kompis och berättade antagligen om hur bra han sjöng och hur fin den där låten var som man kunde höra på radio.
- Min bror tycker att han sjunger som en påse nötter, var hennes kommentar.
Ja, så slutade det svärmeriet.
 
Hanneles bokparadis:

jag var allvarligt (?) kär i 8-års ålder, klasskompis, han var den enda som inte drog i flätorna, fick en choklad-ägg-ring av honom, finns kvar, tänkte gifta mig med honom... Nu har jag förstått att han är död, såg det på hans sons blogg, kollade när jag hittade ett gammalt klassfoto, fyra barn fick han... flickor är svårare söka när de byter namn. Pecan-nötter är gott!
The Monkees var idoler... på 1960-talet, jag var så kär i en att jag försökte rista hans namn på låret med nål... men nu har jag glömt vilken av killarna det var!! Så kanske det inte var livslångt...

Svar: Vilket fint minne du har av åttaårskärleken. Och ja, idolkärlek kan vara farlig.
Mösstanten

Tofflan:

Underbar historia!!! :-) Jag var för liten för att se Bröderna C på TV, så jag gjorde det i smyg. Gömde mig bakom föräldrarnas eller morföräldrarnas TV-soffa.

Svar: Jag fick inte se den sena Hylands hörna som sändes på onsdagar så jag stod bakom dörren och smög.
Mösstanten

Kraka:

Jag fick inte se Bröderna Cartwright, trots att de flesta av mina klasskamrater fick titta. Men jag såg ju bilder på Little Joe.
Jag var dödligt kär i min brors kompis Torbjörn. Jag var 5 år och ville nog gifta mig med honom när jag blev stor. Kollade just och såg att han är ensamboende. Men han är ju en gammal gubbe nu. Då, när det begav sig, var han 15 år och jättespännande. Men alldeles enormt ouppnåelig. :-)

Svar: Tio år är en ganska rejäl åldersskillnad. Jag undrar just hur länge de där tidiga förälskelserna varade. Inte så länge, antar jag.
Mösstanten

Klimakteriehäxan:

Haha! Visst var man väl kär i Little Joe? Och Adam var också snygg, men Hoss hopplös!!! Gillar verkligen ditt bildval till texten, Passar perfekt!

Svar: Ja, Adam såg också bra ut. Men Little Joe var gulligast.
Mösstanten

Kommentera inlägget här: