Glascellen av Patricia Highsmith

Philp Carter är oskyldigt dömd till sex års fängelse. Vissterligen har han varit slarvig och undertecknat papper han har fått från sin chef utan att läsa igenom dem, men det är hans chef som har förskingrat pengar från företaget, inte Philip.
Fängelset där han avtjänar sitt straff är ett gammalt, överbefolkat fängelse. En farlig plats. Där finns en massa hårda regler som en nybliven fånge får lära sig i och med att han bryter mot dem. Man måste hålla takten när man går till arbetet eller till matsalen. Man får inte titta för mycket på de andra besökarna när man är i besöksrummet. På grund av en förseelse släpar fångvaktarna iväg Philip till en mörk cell och hänger upp honom i tummarna och där får han hänga i 48 timmar.
Naturligtvis blir hans tummar förstörda och han lider av ständig värk. Han blir forslad till fängelsets sjukavdelning där fångar som misshandlats av vakter eller av andra fångar tas om hand. Philip får morfinsprutor mot värken.
Så börjar den här thrillern av Patricia Highsmith. Hon skriver sakligt och detaljrikt. Fängelseskildringen känns trovärdig. Fast boken är skriven i lugn takt är den spännande ända till slutet och läsaren vet inte hur det ska gå förrän de sista sidorna är lästa.
Philip älskar sin hustru och de har en son som är i fyraårsåldern när han börjar avtjäna sitt straff. Det ger ytterligare känsla i boken. Jag vill inte säga så mycket mer om intrigen. Det är ju en thriller som jag har läst. Om du vill ha ständig action ska du inte läsa den här boken, men om du vill läsa en psykologisk thriller i Patricia Highsmiths anda rekommenderar jag Glascellen.
Glascellen av Patricia Highsmith, Wahlström & Widstrand 1966. Översättning: Ann-Mari Edéus.
 
Kategori: Böcker Taggar: Böcker, Hyllvärmare2019;

Ett lyckat liv

 
Vi hade planerat att åka till Stockholm. Först sköt vi upp det på grund av vädret. Sedan kände vi oss hängiga. Sedan tänkte vi på hur kallt det ändå blåser från vattnet i Stockholm. Slutligen bestämde vi: nej vi åker inte. Vi stannar hemma. Vi åker i vår istället.
Så skönt det kändes. Så befriande. Det var ju det vi ville egentligen. Stanna hemma.
Har vi blivit två murriga hemmagrisar som inte upplever något? Kanske. Det beror på vad man menar med att uppleva.
Lever vi i en liten instängd värld? Men vi har ju böcker och filmer. Jag har nyligen upplevt 1940-talet i Sunne, samernas vida marker, Liverpool år 1912 och Stockholm på 1700-talet och Kairo genom att läsa Yacoubians hus. Det är fantastiskt hur man kan resa i böckernas värld. Visst behöver även jag gå utanför hemmets väggar ibland och ta mig utanför Linköpings stadsgräns, men jag trivs så bra hemma med en bok.
Och tänk när solen för första gången i år tittar fram över grannhusets tak och lite sol kommer in i lägenheten. Och när man ser en koltrast hoppa på gräsmattan utanför. Och när man har lagat riktigt god mat. Och går och lyssnar på musik en lördagseftermiddag. Då upplever man också. Varför tror jag så ofta att jag måste leva på ett annat sätt för att ha ett lyckat liv?
Jag har inte tråkigt.
 

Kärleken


Efter att ha läst Nuckan tänker jag på att det ibland kan kännas som på bilden. Ens stackars röda längtande hjärta ensamt i mörkret. Det kan handla om att man inte har hittat kärleken. Det kan vara så att man har förlorat den. Jag har också varit där.
Här hemma brukar vi inte bry oss om Alla hjärtans dag så mycket, men man kan inte undgå att veta att den finns. Det är så mycket reklam omkring den.
Jag kommer ihåg när min dotter var liten och gick i skolan. Hon bad mig köpa en röd ros till henne. Jag blev så förvånad. Men Alla hjärtans dag var stor bland barnen.
Alla hjärtans dag är fin om man har någon att dela den med. Kärlek behöver vi alla. Till en partner, mellan föräldrar och barn och mellan vänner.
Så nu är det dags för godishjärtan av olika slag, för rosor och kanske för romantiska middagar, hemma eller på restaurang. Jag vet inte om min man och jag ska göra något särskilt idag. En extra kram kanske.