Aednan av Linnea Axelsson

Aednan är ett diktepos om samernas historia från början av 1900-talet till våra dagar. Det samiska området sträckte sig över fyra länder: Sverige, Norge, Finland och Ryssland. Boken börjar med att en samefamilj driver sin renjord till en ö i Nordnorge. Så har de gjort i generationer, till Norge på sommaren och tillbaka in i Sverige på vintern. Renarna känner till vägen dit och renägarna kan området. Gränsen är öppen. För dem finns ingen gräns.
Men så bestämmer de styrande att gränsen ska stängas. Familjen måste flytta till trakter som varken de eller renarna är vana vid.
På 1920-talet kommer forskare till Lappland. De mäter samernas huvuden, de fotograferar dem och indelar dem i typer. Skolflickor får klä av sig och fotograferas nakna. Staten startar stora dammbyggen. Flera gånger måste familjen flytta för att dammar ska byggas och älven ledas om.
Aednan handlar om att ett sätt att leva trasas sönder och om förtryck av en urbefolkning. Den är bitvis smärtsam att läsa.
Berättelsen börjar med stor rymd. Just att den är skriven som poesi gör att jag skapar den här stora rymden omkring de få orden. Det är stor rymd, vida marker, naturen bestämmer. Det är ingen lätt tillvaro, det är hårt arbete och många faror. Men det är så man har levt i många släktled.
Mot slutet av boken blir berättelsen alltmer fragmentarisk, inte att själva kapitlen blir kortare men det är stora hopp mellan olika människor och olika platser. På så sätt blir berättelsens form ett med berättelsen. 
Eposet är skrivet som poesi, men det är lättläst. Det består inte av dikter där man måste sätta sig ner och analysera efter ett par sidor. Det är enkelt och rakt, fast poetiskt. Mot slutet av texten, när den handlar om arbete hos Vattenfall, om gruvstrejk och om en samebys konflikt med Vattenfall om mark tänker jag på en del litteratur som jag läste på 1970-talet. Men då uppmärksammades sannerligen inte samernas situation som den borde. Jag kommer ihåg att jag läste Den femtonde hövdingen av Sven Rosendahl, men den handlar om förtrycket av samerna under 1600-talet. När det gällde vad som hände under 1970-talet minns jag bara att det handlade om arbetarklassen. 
Aednan av Linnea Axelsson, Bonniers 2018.
 
Kategori: Böcker Taggar: Böcker
Hanneles bokparadis:

intressant bok, så illa samerna har blivit behandlade, fantastiskt att de ändå har lyckats behålla inte av sitt språk och kultur.

Svar: Ja, och sådant som vi nästan tycker är självklart i industrisamhället - hur skulle vi klara det utan de stora dammbyggena i norr. Konstigt nog har jag inte tänkt på tidigare hur det måste ha påverkat samerna. Lite korkat faktiskt.
Mösstanten

Hanneles bokparadis:

jag fick höra i en sameby, nära Åre, att fortfarande på 1950-talet fick samer inte bygga och bo i vanliga hus, uta annorlunda... inte prata sitt språk (finska, meiän kieli fick de inte tala i Tornedalen, romer gick knappt i skolan på 1960-talet!) Enid Blyton skriver om resande folk och romer i sina böcker på trevligt sätt, men kritikerna har bara läst början av hennes böcker, inte slutet.... Sverige har inte varit något föregångsland... judar, ingermansländare... Tur att mycket har blivit bättre. Men på 1990-talet försvann nästan all hemspråksundervisning, en hel generation med olika språk försvann... Nu skriker politiker och industrier efter tvåspråkiga! Lite för sen uppvaknande 😳

Svar: Tänkvärda ord. Vi har en ful historia. Vi har inte varit bäst här i Sveriege.
Mösstanten

Jessica Högberg:

Förtryck av urbefolkning, i alla tider, i alla delar av världen. Konstigt och otäckt hur det kan bli...

Svar: Och vår bekväma livsstil är beroende av det ...
Mösstanten

Yasmine:

Usch, tänk hur vi har motarbetat mångfald genom historien! Jag är stolt över det lilla sameblod jag har i mig! :)

Svar: Det har varit pengar som det har handlat om förstås. Att kunna använda marken som de styrande ville.
Mösstanten

Emma Engström:

Spännande när det gäller samer, dock inte läst mycket om dem förut! :)

Svar: Så är det nog för många av oss.
Mösstanten

Carolina:

Vilken otroligt ledsam men väldigt bra bok att läsa. Vi ska definitivt inte glömma bort urbefolkningen!

Svar: Nej så är det nog för många av oss.
Mösstanten

Klimakteriehäxan:

Jag har varit skeptisk mot den här boken. Ska kanske ge den en chans.

Svar: Trottoarer är ofta värst.
Mösstanten

Janet:

Den ska jag läsa. Förrförra sommaren läste jag Maja Hagermans bok om Herman Lundborg som ju var den som mätte skallarna.

Svar: Mycket mer snö än så får vi oftast inte i Linköping.
Mösstanten

Kommentera inlägget här: