Vi hann före regnet

Det var snöyra när vi gick till biblioteket i onsdags och lite svårt att fota utomhus så det här fotot är taget inifrån.
Vi går väldigt ofta till biblioteket. Dels beställs det och lånas mycket böcker och filmer i vår lilla familj, dels beror det på den stora bokrensningen som vi gjorde i höstas. Vi hade inte lust att lämna in alltihop till någon välgörenhetsorganisation. Nej istället har vi tagit med oss ett par tre böcker varje gång vi har gått till biblioteket och så har vi lagt dem på bokbytardisken där.
Det är mycket roligare att se hur de försvinner därifrån och veta att någon har plockat upp boken och tagit hem den. Det är helt fantastiskt hur udda böcker, gamla skolgrammatikor och andra böcker som jag inte trodde att någon kunde vara intresserad av försvinner därifrån.
I onsdags såg de ut så här i vår hall. Fem böcker kvar av de utrensade att bära bort. Sedan återstår en del böcker som jag själv har plockat på bokbytardisken och som ska tillbaka dit eftersom jag har läst dem och inte vill spara dem hemma.
Ja alltså, vi hann både fram och tillbaka innan snöandet skulle övergå i regn. Och för att återknyta till gårdagens tema - sedan fryser det efter hand och vad får vi då?
Ishalka.
Men man får trösta sig så gott man kan, varför inte med de här raderna av Tage Danielsson som finns utanför biblioteket. De handlar ju om droppar.
 

Lömskt

Ser det ut att vara isigt här? Antagligen om man tittar efter ordentligt. Nu finns där en del grus också och det hjälper en att hålla sig på rätt köl. Men så här års är väglaget verkligen lömskt. När isen slår till blir det besvärligt.
Tänk om vi kunde få en vinter med stabilt väder. En riktig snövinter och snön ligger kvar. Eller en stabil vinter med plusgrader. Då skulle man veta ungefär hur väglaget var.
Om man inte sitter på sin ända och läser hela tiden, och det gör jag faktiskt inte, så blir promenaderna ofta ett litet problem så här års. Ni skulle se mig gå med små försiktiga steg ungefär som en åttioårig pingvin. En patetisk syn.
Som tur är så har jag sedan flera år tillbaka skor med dubbar som jag kan använda. Jättebra. Om ni ser en tant som går frejdigt rakt fram och tar ut stegen i halkan då har hon antagligen sådana skodon. Det är en befrielse när man kan slappna av och gå som folk.
Jag vet inte riktigt varför jag knappt har tagit några snöbilder i år. Den här är från förra vintern. Ser inte ut som ett julkort precis. Blötsnö. Ett vanligt fenomen. Och sedan fryser det och då vet vi hur det blir.
Nåja. Jag får väl avsluta detta gnälliga inlägg med den här bilden som jag också tog förra vintern så kanske någon blir glad i alla fall.
 

Yacoubians hus

Yacoubians hus byggdes på 1930-talet i klassisk europeisk stil. Det ligger mitt i centrala Kairo och en gång bodde ministrar och miljonärer där. Nu finns där alla sorters människor. På taket bor de fattigaste i små skjul.
Huset och dess innvånare ger på så sätt en bild av det moderna Egypten. Boken handlar om flera av husets hyresgäster, en del välbeställda och andra fattiga. Men alla hyresgästerna är mer eller mindre offer för korruptionen och diktaturen i landet. Man kan inte göra någonting utan att betala mutor. Alla, från den förmögne företagsägaren till den fattige unge mannen som vill utbilda sig till polis, måste betala mutor om de ska ha framgång. Och betalar de inte så mycket som den som har makten över dem vill ha kan de råka riktigt illa ut.
Kvinnorna är också utsatta för ett förnedrande tafsande och måste ofta ställa upp på sin arbetsgivares övergrepp om de ska få behålla jobbet.
I huset bor både människor som lever på västerländskt sätt och människor som lever traditionellt muslimskt. Många unga vill flytta till Europa eftersom de inte ser någon framtid i landet. När Egypten deltar i Kuwaitkriget på USA:s sida växer protesterna. Ett islamiskt levnadssätt enligt koranen och sharia ökar bland de fattiga studenterna. De protesterar och demonstrerar och de straffas mycket hårt. De kastas i fängelse och torteras och förnedras.
Vad blir resultatet? Terrorismen och religiös extremism växer.
Yacoubians hus är enkelt och rakt skriven och miljöerna fint beskrivna. Vi lär känna många människor som bor i huset och fast det inte finns en framträdande huvudperson att följa är boken spännande att läsa.
I romanen finns också kärlekshistorier. En av dem växer fram mellan en äldre man och en ung flicka. Jag är lite allergisk mot sådana historier men här köper jag den helt och fullt. Det känns helt naturligt att den unga kvinnan kan älska den äldre mannen som behandlar henne så fint och är så förstående och som kan ge henne trygghet när jag tänker på hur hennes situation annars skulle se ut.
Yacoubians hus av Alaa al-Aswany, Bonniers 2008. Översättning: Tetz Rooke.