Elefantens fot av Madeleine Hessérus

Katarina, en ung biolog, kommer till Tjernobyl för att arbeta på ett internationellt forskningslaboratorium. En av forskarna är ukrainaren Grigorij. Han och Katarina förälskar sig i varandra och deras förbindelse får återverkningar på hela forskarlaget.
Grigorij är uppväxt i det forna Sovjet. Han var med och röjde upp efter kärnkraftskatastrofen år 1986. Katarina har flyttat runt i världen som barn, till många länder och städer där hennes far hade anställning som dirigent. Deras olika livserfarenheter inverkar på kärleksförhållandet.
Men det viktigaste i den här romanen är den stora förbjudna zonen omkring det havererade kärnkraftsverket och den gigantiska reaktorbyggnaden som ruvar där inne. Radioaktiviteten försvinner inte. Också många år efter olyckan får människor inte bo i zonen. Forskningsteamet åker in i zonen ibland och samlar möss och tar jordprover och växtprover. Stor försiktighet måste iakttas både när de har åkt förbi avspärrningen och befinner sig där inne och på laboratoriet som ligget utanför zonen.
Zonen är ett spökområde. Hus som vittrar sönder. Begravda traktorer och djur från bondgårdarna. De var så radioaktiva att man inte kunde ta ut dem ur zonen. Sönderslagna möbler i husen för att inte människor ska ta sig in i zonen och stjäla dem och på så sätt forsla ut strålningskällor.
Naturen tar över. Det som var odlingsmark blir beväxt med träd och buskar. Träden och andra växter vandrar in i staden och en spöklik tystnad råder. Djur har kommit in i området, smådjur, fåglar, vargar och vildsvin, men inga människor utom några envisa återvändare som sitter i sina hus och väntar.
Beskrivningen av zonen är mycket bra och romanens största tillgång. Den ger en krypande spänning som har starkt inflytande på både hur jag upplever kärlekshistorien och forskarnas arbete och övriga relationer. Berättelsen påverkade mig både känslomässigt och faktamässigt. Det är bra att bli påmind om kärnkraftens oerhörda risker och blir man det genom att läsa en bra roman är känslorna involverade och man får mycket att fundera på.
Titeln, Elefantens fot, syftar på härdsmältan inne i reaktorn. Forskare och andra tog sig in i reaktorn strax efter haveriet. De fotograferade härdsmältan och på fotona liknar den en elefantfot. De som gjorde det blev naturligtvis sjuka och dog. De utsattes för alldeles för mycket strålning.
Elefantens fot av Madeleine Hessérus, Natur & Kultur 2016
 
Kategori: Romaner Taggar: Sverige
Hanneles bokparadis:

jag har hennes Till Isola i bokhyllan och väntar i min bokhylla, bibliotekarien rekommenderade.

Svar: Elefantens fot är den första jag läser av henne, men jag blir intresserad av att läsa fler.
Mösstanten

Carolina:

Intressant! Det är så tragiskt att detta skedde, men intressant att läsa om. Tusen tack för tipset, nog en bok som kan passa bra till en spännande sommar som väntar framför mig! :D

Svar: Det är lätt att glömma kärnkraftens faror.
Mösstanten

Yasmine:

Det här låter som en otroligt bra och läsvärd bok. Jag skulle gärna besöka Tjernobyl någon gång!

Svar: Det är en bra bok, men själv avstårjag nog från Tjernobylresa. Jag gör den i fantasin istället.
Mösstanten

Tofflan:

Låter intressant och läsvärd. Tjernobylolyckan inträffade på min födelsedag... :-(

Svar: Det var ingen vidare present!
Mösstanten

Hanna Karlsson:

Den här recensionen tycker jag var väldigt intressant att läsa. Jag vill verkligen läsa boken. Chernobyl har alltid fascinerat mig.

Kommentera inlägget här: