Lömskt

Ser det ut att vara isigt här? Antagligen om man tittar efter ordentligt. Nu finns där en del grus också och det hjälper en att hålla sig på rätt köl. Men så här års är väglaget verkligen lömskt. När isen slår till blir det besvärligt.
Tänk om vi kunde få en vinter med stabilt väder. En riktig snövinter och snön ligger kvar. Eller en stabil vinter med plusgrader. Då skulle man veta ungefär hur väglaget var.
Om man inte sitter på sin ända och läser hela tiden, och det gör jag faktiskt inte, så blir promenaderna ofta ett litet problem så här års. Ni skulle se mig gå med små försiktiga steg ungefär som en åttioårig pingvin. En patetisk syn.
Som tur är så har jag sedan flera år tillbaka skor med dubbar som jag kan använda. Jättebra. Om ni ser en tant som går frejdigt rakt fram och tar ut stegen i halkan då har hon antagligen sådana skodon. Det är en befrielse när man kan slappna av och gå som folk.
Jag vet inte riktigt varför jag knappt har tagit några snöbilder i år. Den här är från förra vintern. Ser inte ut som ett julkort precis. Blötsnö. Ett vanligt fenomen. Och sedan fryser det och då vet vi hur det blir.
Nåja. Jag får väl avsluta detta gnälliga inlägg med den här bilden som jag också tog förra vintern så kanske någon blir glad i alla fall.
 

Ettårsjubileum

Så här glad blev jag när jag hittade 1793 av Niklas Natt och Dag på bibliotekets bokbytardisk. Jag hade tänkt reservera den på biblioteket och så låg den bara där.
Kanske hade jag inte ens vetat att den ska vara läsvärd om jag inte hade börjat blogga. Visserligen brukade jag kolla Svenska Dagbladets bokrecensioner och titta på Babel ( vilket var länge sedan jag gjorde nu faktiskt), men den hade mycket väl kunnat slinka förbi ouppmärksammad av mig.
Men nu, när jag kollar en del bokbloggar och när det dyker upp böcker i mitt flöde på Instagram hela tiden, då blev jag sugen på att läsa den.
Idag är det alltså ett år sedan jag startade den här bloggen. Jag ska inte tjata så mycket mer om hur mycket det ger mig, det har jag redan skrivit om många gånger förut. Jag brukar inte ha böcker på måndagar men idag tyckte jag att den här bilden passade så bra eftersom den också kan illustrera min glädje över att blogga.
Och nu ska jag avsluta med lite tråkig statistik. Det var någon som missförstod mitt inlägg om Instagram. Det är alltså på Instagram jag har drygt 400 följare. Besökarna på min blogg är betydligt färre. Men de är fler än vad jag kunde drömma om att ha efter ett år med en sådan här blogg. Rekordet efter årsskiftet är 63 unika besökare på ett dygn.
Unika besökare betyder att varje besökare räknas en gång på ett dygn. Om samma person går in flera gånger under dygnet så räknas hen bara en gång. Sidvisningar är något annat. De är betydligt fler.
Ett år är inte mycket. Det finns bloggare som jag följer som har hållit på i tjugo år! Men låt oss nu se hur långlivad den här bloggen kommer att bli och hur många besökare jag får 2019. Ett spännande nytt bloggår har börjat.
Tack mina kära läsare! Meningen med den här bloggen är ju faktiskt att någon ska läsa den. Och det gör ni! Det sporrar mig att fortsätta.
 

När solen skiner

Det är inte mycket ljus vi får så här års. Det har varit grått och mörkt många dagar. Och när solen skiner från klarblå himmel måste man skynda sig ut för att fånga den.
Tar man lång tid på sig med att komma ut har solen redan gått ner. Och lyckas man ta sig ut i tid är skuggorna långa. Kväll hela dagen.
Men det är ändå skönt att få se solen lite. Jag blir alltid gladare när solen skiner. Är det så för er också? Kanske är det något som finns inbyggt i oss människor, åtminstone hos oss som bor här uppe i norden.
Det liknade mer tidig vår här i Linköping den där dagen när vi gick ut i solen. Ingen snö, och lite småfåglar i trädet. Sedan kom det lite snö. Lite alltså. Den lyser upp men det blir också halt. Vad ska man föredra?
Nu har det i alla fall vänt och så småningom blir det riktig vår. Vi får i några sekunders mer ljus för varje dag som går.
Mer ljus vill vi ha!