Lunnevad 150 år

I lördags firade Lunnevads folkhögskola 150 år. Den ligger vackert på landet mellan Linköping och Mjölby. Den har musiklinje, konstlinje och danslinje och allmän kurs. Dessutom har jag gått skrivarkurs där på 1980-talet.
Vi smakade på den jättelånga tårtan och och stod i skuggan och hade det skönt en stund. Sedan gick vi runt och tittade.
Lunnevads folkhögskola startades 1868, hette då Östergötlands folkhögskola och låg i närheten av Vadstena. 1872 flyttade skolan till Lunnevad. Skolan var en av de tre första folkhögskolorna i Sverige och inriktningen var medborgarutbildning för män från bondeklassen. Nu ägs skolan av Region Östergötland och den är religiöst och politiskt obunden.
Det var mycket som hände utomhus, bland annat satt en fiolspelare på slänten ner mot kvarndammen och spelade liksom näcken men jag fick ingen bra bild på det.
Eleverna från konstlinjen hade konstmarknad.
Det är givande att vara på ett ställe där flera konstarter finns. När jag gick skrivarkursen gjorde vi en antologi tillsammans med konstlinjen. Vi skrev och de gjorde bilder. Ibland kom texten först och inspirerade till bilden, ibland var det tvärt om. Jag bidrog med några dikter i antologin. Detta är en av dem.
Senare i veckan återkommer jag från Lunnevad med lite inomhusbilder.
 

Var är svalorna?

Det här fotot tog jag i måndags kväll. Inte en svala så långt ögat kunde nå. Men i tisdags, när jag satt på balkongen med mitt morgonte hade de kommit. Tyvärr är det nog ingen idé att jag försöker fånga dem med mobilen. Hade svalorna funnits här i måndags hade de endast varit synliga som svarta prickar på det här fotot, eller antagligen inte alls.
I alla fall har jag undrat: Var är svalorna, kommer de inte snart? Jag längtar efter dem. När svalorna har kommit har det blivit sommar, vad än vädergudarna hittar på efter det och det är så skönt för själen att sitta och titta på dem när de flyger där uppe.
Nu vet vi förstås vart de tar vägen under vintern. Långt söderut flyger de, ända till mellersta och södra Afrika. Jag förstår inte hur de orkar, de små liven. Jag förstår inte ens hur de orkar flyga som de gör där uppe i det blå när de fångar insekter.
Det är kanske inte så konstigt att man trodde att de övervintrade i frusna sjöar på 1500-talet. Här är en bild från Olaus Magnus Historia om de nordiska folken som gavs ut första gången 1555. Fiskare drar upp svalor i nät ur en frusen sjö. Hur den föreställningen har uppkommit vet jag inte, kanske hade en stackars svala hittats någon gång i en frusen sjö. Olaus Magnus faktoid om svalornas övervintring levde tydligen vidare för Carl von Linné nämner svalor i sjöar i sina verk.
Hos Projekt Runeberg kan man hitta hela Olaus Magnus Historia om de nordiska folken. Han skrev på latin förstås och verket heter egentligen Historia de gentibus septentrionalibus. Inte så lätt för oss att läsa kanske.
Men Projekt Runeberg kan jag rekommendera. Där kan vi hitta inskannade böcker som är fria att ta del av och de flesta är inte på latin.
Vi har haft så många fina sommardagar redan. Det man kan glädja sig åt när vädret blir sämre är att då flyger svalorna lägre och man ser dem bättre.
Trevlig fredag önskar jag er alla.
 

Norge i mitt hjärta

Sommaren år 1956, när jag var fyra år gammal,  åkte jag med familjen på en resa till Trondhiem. Bilden här visar resrutten Ankarsrum - Sala - Sveg - Östersund - Trondhiem - Dambås - Hamar - Karlstad - Skara - Ankarsrum. Det är min mamma som har tecknat bilden och det var hon som fotograferade på resan.
Det var mamma, pappa, jag och mormor och morfar som reste i en gammal Ford Anglia som kom upp i högst 60 kilometer i timmen. I vissa uppförslut fick pappa lägga in ettans växel för att bilen skulle orka. Anledningen till resan var att mormor och morfar hade träffats just i Trondhiem.
Mormor var Kalmarflicka och morfar kom från Vimmerby men på 1920-talet hade han åkt till Trondhiem för att jobba i ett trädgårdsmästeri. Det var svårt att få arbete i Sverige men i Trondhiem var det lättare har morfar berättat. När jag nu läser på nätet verkar det som om det var lika dåliga tider i Norge och Sverige, men hursomhelst, morfar reste till Trondhiem och fick jobb där.
Min mormor var som sagt Kalmarflicka. Hon kom från en fattig familj och var inte van att resa. Nu var det så att hennes storasyster hade gift sig med en man som hade trädgårdsmästeri i Trondhiem. Mormor åkte dit för att hälsa på sin syster. Vem träffade hon där om inte min morfar? Det började med att de sprutade vatten på varandra i ett växthus har jag hört berättas.
Men åter till 1956. Min pappa skrev reseberättelse. Här är ett citat:
"Med händerna bistert knutna om ratten körde Josef in på norskt område och höll över på vägens högra sida. Mardrömmen började. Vägen krökte, så att den höll på att bita sig i stjärten ibland. Den tyckte också mycket om att gå fram utefter brusande bäckar med en hiskelig bergvägg på andra sidan. När Josef mötte bilar, blundade vi andra fegt, men han klarade alla besvärligheter ..."
Jag var bara fyra år och minns inte mycket av resan. Det enda jag säkert vet att jag kommer ihåg är att jag ramlade ur sängen på ett av hotellen. Kanske minns jag att en get hade tagit sig in i bilen uppe vid Dovrefjället, men jag är inte säker på om det är ett minne eller om jag bara har hört det berättas och sett fotot.
Men i och med pappas reseberättelse vet jag att Mormor och morfar gick ut första kvällen i Trondhiem och "svärmade" som pappa skrev. Mormor lutade sig mot ett nymålat broräcke och jag misstänker att det var på den gamla bron över Nidälven.
Så Norge har en särskild plats i mitt hjärta. Grattis alla norskor och norrmän idag! Ni kan ju det där med att fira en nationaldag ordentligt.