Binas historia

Den här romanen består av tre historier från tre olika tider som vävs in i varandra.
Tao är en kinesisk kvinna som lever år 2098. Bina som är så viktiga för människornas matförsörjning har försvunnit. Klimatförändringarna med torka, stormar och översvämningar har medfört att samhället har kollapsat.
I Kina är det dock en viss ordning. Men människorna har det svårt. Det är knappt om mat. Styret och reglerna är hårda. Tao och hennes man klättrar varje dag upp i päronträden och pollinerar blommorna för hand. Det är ett hårt arbete i många timmar.
George är biodlare i USA och året är 2007. Familjen har drivit bigården i generationer. Han sköter sina bisamhällen väl. Men bidöden finns i den södra delen av landet och når snart även Georges gård. Bisamhällena kollapsar från den ena dagen till det andra.
William är fröhandlare i England år 1852. Han hade velat bli naturforskare men är tvungen att försörja sin stora familj som fröhandlare och det gör honom deprimerad. Men han är mycket intresserad av bin och lyckas kravla sig upp ur sängen och bygga en ny slags bikupa.
De här tre berättelserna ger oss en utveckling från den första mer systematiska biodlingen på 1800-talet till bidöden i början av 2000-talet till en tänkt framtid som ingen av oss vill ha. De är fint skrivna med familjerelationer där karaktärerna framstår som människor. Där finns konflikter mellan föräldrar och barn och mellan makar, men också värme och kärlek. Romanen har djup och komplikation, den är sannerligen ingen pamflett fast författaren har ett tydligt budskap. Jag tycker också att miljön är fint beskriven.
I ett avsnitt ganska långt fram i boken, när Tao är i Beijing på det stora biblioteket för att ta reda på varför hennes lille son blev sjuk, tyckte jag att författaren tog fram lite väl mycket fakta och att vi förstod vad det handlade om utan det. Men hon knyter ihop de tre berättelserna på slutet och då framstår det avsnittet i ett nytt ljus.
Binas historia är ingen bladvändare. Jag läste den ganska långsamt men det är spännande att följa de tre huvudkaraktärerna och den leder till eftertanke. Vad gör vi med vår jord?
Binas historia av Maja Lunde, Natur & Kultur 2016. Översättning: Lotta Eklund.
 

Ska hon prata om hållbarhet?

Ja, jag medger att det inte är så hållbart att ha många olika nagellacksflaskor, precis som det inte är särskilt hållbart att köpa så många olika parfymer som jag har gjort.
Nu för tiden kan sådant lätt utvecklas till en mani. På nätet kan man hitta likasinnade och när man då diskuterar och ser vad andra har köpt och provat får man lätt en obetvinglig lust att prova själv och att äga just det föremålet. Det må gälla kläder, inredningsdetaljer, kaffebryggare, skönhetsprodukter, ja även böcker och mycket mycket mer.
Sedan är grejerna så lätta att köpa hem, en knapptryckning bara. Så jag får erkänna: 2007 greps jag av parfymmani och några år senare av nagellacksmani. Nu är jag väldigt glad att jag ändå har de parfymer jag har eftersom jag har haft så stor glädje av dem. Så här mycket nagellack känns lite dummare.
Men jag tänker så här: Eftersom jag inte köper nya sedan ett par år utan använder dem jag har, så beter jag mig ganska vettig ändå.
Eller vad tycker ni?
De är i alla fall fullt användbara fortfarande. Alla har jag inte köpt. Några är flaskor som min dotter har rensat ut. Och när det är dags att kasta dem lämnar jag dem naturligtvis på platsen för miljöfarligt avfall.
 
Kategori: Miljö Taggar: Hållbarhet, Miljö;

Höstgarderoben

När vi kom in i september var det dags att preppa höstgarderoben som de brukar uttrycka sig på nätet. Ja, allvarligt talat tycker jag att det är bra att tänka efter lite. Jag kör ju med The Ten Item Wardrobe som jag har berättat om här. Det är ett koncept som passar mig.
Man bestämmer sig för tio plagg som man bygger sin garderob runt. Min höstgarderob blir som följer:
1 klänning. Det räcker med en nu när jag är pensionär för jag kommer inte att använda klänning varje dag till vardags. Jag har andra klänningar som tillhör mina extra som jag kan klä mig i vid lite festligare tillfällen.
4 par jeans. Kan låta mycket, men det är dem jag kommer att gå i mest.
1 vit skjorta.
3 toppar
1 t-shirt. T-shirtar hör egentligen till extrakläderna, men den här t-shirten är jag tveksam till om jag ska behålla och för mig funkar det så bra att ta in ett tveksamt plagg bland mina tio. När jag då har bestämt mig för att använda just det plagget jätteofta visar det sig om det bör stanna eller försvinna.
Sedan har vi extrakläderna. Det är skor, ytterkläder, t-shirts, underkläder, ja allt annat som man behöver.
Och nu kommer vi till något viktigt. Ska ett plagg stanna eller försvinna? På nätet hittar man massor med råd om hur man kan rensa sin garderob. Jag har rensat en del, men sparat mycket. Rådet är ofta att rensa ut likartade plagg. Det har jag inte gjort. Jag har ett par vita skjortor till men de kan hänga och vänta. När den vita skjortan är utsliten kan jag ta till en av de andra. Det finns tillräckligt med plats. De kläder jag inte använder har jag skjutit åt ena sidan i garderoben så den andra sidan innehåller mina aktuella tio och jag har bra överblick över dem. Det finns ingen anledning att rensa ut fullt brukbara kläder som jag trivs i bara för att jag inte ska ha så mycket. Till den här hösten behöver jag faktiskt inte köpa någonting. Jag har tillräckligt.
Jag tycker att ett bra motto för hållbarhet är: Använd det du har.
Blir det tråkigt? Inte för mig.
Underbara Clara hade ett väldigt bra inlägg på sin blogg om hållbart leverne. Tankeväckande. Och jag säger: Om du ska köpa nytt, köp då så bra kvalitet du har råd med och tänk efter före eftersom du ska använda detta ting länge om du vill leva hållbart. Men byt inte ut saker bara för utbytandets skull.