Åter till Lunnevad

Jag lovade att återkomma med lite inomhusbilder från lördagens firande på Lunnevads folkhögskola. Det första inlägget hittar ni här.
Efter tårtkalaset möttes vi av vackra toner utanför huvudbyggnaden och när vi kom in hittade vi dessa musiker. Vi gick vidare och när vi tittade in i aulan såg vi att det skulle bli konsert där så småningom. Vi gick upp till biblioteket på andra våningen och sedan vandrade vi vidare till bildhuset.
Grafikverkstaden.
Målarateljén.
Keramikverkstaden.
Skulpturateljén.
Och sedan var det vårkonsert. Här är kammarkören.
Stråkorkester.
Men när kammarorkestern tog plats på scenen blev det trångt.
Fyra kontrabasar som ni kanske kan se. Orsaken till att orkestern var så stor var att Lunnevads musiklinje har ett samarbete med Söderköpings kammarorkester och medlemmar därifrån deltog också i konserten
Den klassiska delen av konserten avslutades med två stycken som var komponerade av Kristian de Carvalho som står till vänster med fiolen under armen.
Ja, vi hade en fin lördag på Lunnevad.
 
Kategori: Musik Taggar: Musik

Musik i det lilla formatet

Visst är det härligt att lyssna til en stor symfoniorkester. Tonsättaren som har skrivit musiken, orkestern och dirigenten kan göra så mycket med alla dessa instrument. Många violiner, flera flöjter, två harpor kanske, en uppsjö av instrument som låter på olika sätt. Men det är inte heller så dumt att lysna på några få instument.
Här en konsert med flöjt och piano. Kristina Ersson och Kristoffer Hyldig tackar för applåderna.
Just flöjten för en undanskymd tillvaro i symfoniorkestern. Det är sällan man hör den bland alla instrument. Det används naturligtvis också av kompositörerna eftersom de partier när de andra instrumenten dämpas och flöjten framträder ger en alldeles speciell känsla. Men just att lyssna på vad en skicklig flöjtist kan göra med sin flöjt och se så tydligt hur hon gör när hon spelar, det kan man inte uppleva när man lyssnar på en symfoniorkester.
Fagotten ser man inte alls som publik på en konsert med stor orkester. Fagottisterna sitter ganska långt bak. Om man vet hur fagotten låter kan man höra dem då och då. Men vill man lyssna på och få veta hur en skicklig fagottist kan låta får man oftast söka sig till en konsert i mindre format.
Här en bild från en konsert med fagott och piano. Det är Sebastian Stevensson och Asuka Nakamura som tackar för applåderna. (Det känns inte bra att ta bilder när musikerna spelar. Det stör under konserten om man fotograferar.)
På den här konserten "Fokus på fagott" fick jag verkligen uppleva hur fagotten kan sjunga.
Konserterna hölls i Linköpings kammarmusikförenings regi.
 
Kategori: Musik Taggar: Musik

Mathilda d'Orozco

I somras när jag besökte statens porträttsamling på Gripsolm lyckades jag inte bara hitta en och annan drottning bland alla män utan också några andra kvinnor. Det här är Mathilda d'Orozco som var sångerska, harpspelerska och kompositör. Hon föddes 1796 i Milano och dog 1863 i Stora Ekeby i Västmanland. Hannes far var spansk ambassadör och hennes mor österrikiska.
När Mathilda d'Orozco var sjutton år giftes hon bort med en italiensk adelsman som var 20 år äldre. Hon blev änka vid 19 års ålder. Så småningom gifte hon om sig med den svenske översten Josias Montgomery-Cederhielm och kom på så sätt till Sverige. Hon blev en uppskattad värdinna som höll salong för de främsta inom politiken, litteraturen och konsten. Hon var en skolad sångerska och uppskattad vid hovet för sin sång och sitt ackompanjemang på harpa.
Mathilda d'Orozco var även kompositör och tonsatte bland annat dikter av Esaias Tegnér. Som så ofta när det gäller kvinnliga tonsättare i historien fick hennes melodier ingen större spridning. Efter att i flera år ha varit änka gifte hon sig med friherre Carl Alexander Fredrik Gyllenhaal. Hon bosatte sig i Västergötland och senare i Västmanland tillsammans med sin man och det ledde till att hon glömdes bort i kretsarna i Stockholm där hon tidigare varit så firad.
Som med så många kvinnliga konstnärer, författare och tonsättare visste jag inte att Mathilda d'Orozco hade existerat innan jag såg den här målningen på Gripsholm. Men hennes tonsättningar spelas fortfarande.
Porträttet är målat av Axel Johan Fägerplan.