Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez

Den här romanen liknar inget jag tidigare har läst. Det är en släktkrönika över sju generationer full av människor, magi och händelser. Den börjar med att överste Aureliano Buendía står framför en exekutionspatrull och minns sin barndom och som läsare inser vi genast att det finns en del krig och våldsamhet i den här berättelsen.

Den första generationen i släkten, José Arcadio Buendia och Úrsula Iguarán, grundar byn Macondo tillsammans med en grupp andra yngre människor som med möda har vandrat över berg och genom djungel för att ta sig dit. Allt ordnas på bästa sätt i byn. Alla får likvärdiga tomter att bygga hus på. Alla är unga och livet är bra. Någon gång om året kommer vandrande romer till byn och de är de som inför magin.

Jag vet inte hur jag ska beskriva den här romanen: En släktkrönika som samtidigt är Colombias historia med inbördeskrig, utländska exploatörer, korruption, magiska händelser, bordeller, passion, broderande kvinnor, starka kvinnor och svaga, starka och svaga män, folkliga föreställningar, manligt och kvinnligt stark åtskilt, pedofili, lukter, stark sol, regn och gyttja, våld och en natur som växer och frodas och hela tiden hotar att ta över och förstöra husen och ordningen. Att förstöra och rasera är människorna också bra på.

Texten har stor tyngd. Det finns en tyngd i historien och i texten, någonting mörkt och svart med starka glimtar av ljus som skär in då och då. Boken är lite svår att läsa. Den innehåller väldigt många olika karaktärer och i familjen Buendía återkommer samma namn genom generationerna, men som tur är finns ett släktträd i början. Jag lämnar romanen lite överväldigad. Det känns som om det har varit för många karaktärer, för mycket bordeller och magi, för mycket av allting – och ändå inte. Det känns rätt. Det är också genialt av författaren att använda magi och drömmar för att gestalta den historieförfalskning som diktaturer och kolonialexploatörer ständigt bedriver. Att läsa Hundra år av ensamhet gav mig en stor upplevelse, det är en bok som är unik i min erfarenhet, myllrande, frodig, hård, underhållande och överväldigande.

Jag har läst romanen i Lina Wolffs nya översättning och det känns som om den är bra. Jag kan inte spanska och jag har inte läst Hundra år av ensamhet i den gamla översättningen så jag kan inte jämföra, men som sagt, det här känns bra. Boken rekommenderas.

Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez, Wahlström & Widstrand 2020. Översättning: Lina Wolff.