Sveas son av Lena Andersson

Ragnar Johansson föds år 1932. Hans mamma Svea kommer från bondesamhället men själv blir han ett med den nya tiden där teknik och framsteg ska innebära att allt blir bättre för medborgarna. Han utbildar sig till snickare i yrkesskolan men blir sedan slöjdlärare via en pedagogisk utbildning. Men nog drömmer han om storhet i sin ungdom. Han spelar fotboll och vill bli framgångsrik, men en skada hindrar honom. Under största delen av sitt liv blir han sedan en del av folkhemmet, en kugge bland andra kuggar i samhällsmaskineriet.

I Lena Anderssons roman är Ragnar en representant för folkhemmet. Allt ska vara rätlinjigt, allt ska bli bättre. Avvikelser ska helst inte finnas. Folkhemsbyggets idé var kanske sådan. För att alla de reformer som kom skulle fungera ordentligt måste kanske människorna rätta in sig i ledet. Men samhället var ju inte sådant. Där fanns fattiga. Där fanns människor som slet ont under dåliga arbetsvillkor. Där fanns rasism och förtryck av dem som ansågs undermåliga.

Och precis som folkhemmet har sprickor hänger inte heller Ragnar Johansson riktigt ihop. Han vill vara vanlig och inte utmärka sig särskilt. Men inom sig har han ändå en längtan efter storhet och den lever han ut genom att mana på sina barn att träna för att bli framgångsrika idrottare.

Lena Andersson är nästan som en vetenskapare i vit rock som har satt sina romanfigurer i en glasbur och studerar dem ovanifrån. Det är inte romangestalternas inre som driver den här berättelsen. Men jag säger nästan. Åtminstone jag får en glimt av riktiga människor då och då under läsningen. Författaren är ironisk och skriver mycket avmätt och sakligt men det känns ändå som om där finns en viss medkänsla. Och ibland befinner hon sig nere hos sina gestalter. Ragnars dotter Elsa tränar längdåkning på skidor. Jag vet att Lena Andersson har varit framgångsrik inom längdåkningen och det märks att hon själv har varit där när jag läser texten.

Författaren har klart tagit ställning och bestämt sig för vad och hur folkhemmet var. Det tycker jag är bra. Den här berättelsen får en egen karaktär. Som läsare sitter jag också delvis ovanför och ser hur förändringen kommer successivt och folkhemmet ramlar sönder. Vilsen står sedan Ragnar Johansson och undrar vad som har hänt.

Samtidigt som den här berättelsen är mycket bestämd visar den på folkhemmets och Ragnars djupa sprickor. Den leder till många tankar. Jag funderar på mig själv, mina föräldrar och vad som har hänt under mitt liv. Retar mig kanske något på författarens helt bestämda vinkel. Men det är bra. Dessutom är romanen lite rolig. Det händer då och då att jag drar på munnen. Sveas son är en bok som jag kan rekommendera.

Sveas son – en berättelse om folkhemmet av Lena Andersson, Polaris 2019.

Boken kom 2018 men jag har läst en pocketutgåva som kom 2019.