Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson

Bilden på bokens omslag visar en cigarettändare som Miira har manipulerat så att lågan flammar upp så högt att hon kan åstadkomma sotmärken i taket i trappuppgångarna. På sätt och vis skulle hon vilja sätta eld på hela sin tillvaro. Hon växer upp under 1980-talet, i Gårdsten, en förort till Göteborg. Hennes föräldrar kommer från Finland. I Gårdsten finns många finska familjer och Miira går i en finsk klass i skolan fast hon inte vill. Hon är född i Sverige, men betraktas som finsk och finsk innebär låg status, att anses sämre, dummare och fattigare.

Miiras familj är fattig om man jämför med andra mer priviligierade. I förorten där hon bor säljs droger och där finns många alkoholister och drogberoende. Det är skräpigt och äckligt och underhållet av lägenheterna är eftersatt. Det kan vara farligt utomhus och Miira har lärt sig vilka hon ska se upp med. Hon har en stark kraft att hävda sig och komma vidare, men hon beter sig sannerligen inte alltid konstruktivt, tvärtom. Hon revolterar på olika sätt. Och skolarbetet går inte så bra fast hon är intelligent. Men hon har en stor språkfantasi och matten i skolan är en barnlek för henne om bara lärarna låter henne vara den hon är.

Ingenbarnsland handlar om begränsningar. Först och främst de stora begränsningar som en uppväxt i den trasiga förortsmiljön innebär och att ha en omgivning som inte har några större förväntningar på henne, men också de begränsningar som skolan sätter genom att inte se Miiras kapacitet och inte inse att hennes svenska är uppfinningsrik och blommande. Hon läser ju svenska som andraspråk fast hon är född i Sverige och då ska hon hålla sig strikt till svenskans regler och inte uppfinna ord som inte finns.

Ingenbarnsland är rakt skriven. Det är mycket som upprepas, åter och återigen kommer liknande händelser och Miira misslyckas med att ta tag i sitt liv. Det kan kännas som väl mycket av detsamma, men å andra sidan är det en gestaltning av hur svårt det kan vara att ta sig ur en sådan tillvaro. Språket, Miiras personlighet och allt det som händer gör boken läsvärd. För mig känns den till och med unik. Jag har aldrig läst något liknande. Sådana böcker finns kanske, men jag har inte stött på dem. Där finns en härlig svart humor och många spännande ord. Jag uppskattar också att Miira inte är en försagd och underdånig flicka. Hennes frustration och smärta kommer fram så att det känns och hennes kraft som finns där pekar mot att hon kanske kan komma vidare i sitt liv.

Det finns två böcker till om Miira, Miira som kom 2016 och De unga vi dödar som kommer ut i höst och jag vill absolut fortsätta att läsa om henne för att se hur det går.

Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson, Norstedts 2012.