Ödmården av Nils Håkanson

Ödmården är ett område på gränsen mellan Gästrikland och Hälsingland. Där har människorna bosatt sig i gamla gruvhål. Vi får tänka oss en framtid där haven stiger och Sverige är ockuperat av Nederländerna. Folket i Ödmården är okunnigt och utan plan för att förbättra sina liv. Antagligen har de blivit bortträngda från andra områden och har förnekats utbildning av ockupanterna. Eller de har inte fått ockupanternas utbildning, bortsett från några få. De har en egen kultur och de har skolor, men deras levnadsförhållanden bidrar till att de inte kommer framåt. Hela vintern sitter de inkrupna i sina hålor för att uthärda kylan. De har nära till bråk och slagsmål och deras handlingar är ofta oövertänkta.

Den som berättar är arkivarien som tar hand om gamla dokument och de få böcker som finns kvar, och det gör han på ett annorlunda språk:

ur skyarna nertumblande kom den, det var en dretig dag om husten då sompen steg och vi drefvo mårdhund mot giftrännet borta vid marsken; ur det grå kom den, ur molnens jämntrista eländ: gnistrande, knattrande, vrålande med stjärnsvansen i släp, sedan tyst, nerjordad;

Det här är väldigt roligt. Det är språkkänsligt och det är rytm och liv i texten. Det är tragiskt och skrattretande, fast skrattet fastnar ibland i halsen. Han kallar sig själv archifarie. Istället för allt inflytande från engelskan finns en stark påverkan från nederländskan. Han stavar fleece som i fleecetröja flijs.

Jag njuter av det här. Det är inte vem som helst som kan skriva en sådan text, som behärskar språket och kan genomföra det med sådan konskvens. Samtidigt är inte den här romanen ett enda stort skämt. Där finns hotet mot miljön och en nertryckt folkgrupp ur vilkens perspektiv allt berättas. Ödmården är en bra och faktiskt lättläst bok som jag rekommenderar.

Ödmården av Nils Håkanson, Bonniers 2017.