Hett i hyllan #49 – Dikter av Harriet Löwenhjelm

I poesihyllan hittar jag ytterligare en bok som har tillhört min far, Dikter av Harriet Löwenhjelm. Hon kom från ett högreståndshem och var lyriker och målare, utbildad vid konstakademien. Harriet Löwenhjelm betraktade sig i första hand som konstnär men hon skrev alltså också dikter. Ett par av de mest kända är Jakt på fågel (Den som börjar med Tallyho, Tallyho, jag har skjutit en dront) och Beatrice Aurore som är tonsatt.

I unga år drabbades Harriet Löwnhjelm av tuberkulos och 1918 avled hon på sanatorium i Tranås, endast 31 år gammal. Hennes dikter utgavs postumt 1919. 1927 och 1941 kom utvidgade upplagor och min bok är utgiven 1980.

Den här boken har alltså varit min pappas. När vi tömde barndomshemmet tog jag med den hem till mig och där har den stått som hyllvärmare i många år fast det är en fin bok, illustrerad med Harriet Löwenhjelms bilder. Men nu när jag har uppmärksammat den och hållit den i handen och bläddrat i den hoppas jag att den blir läst.

Dikter av Harriet Löwenhjelm, Litteraturfrämjandet 1980.

Jag möter en diktare av Moa Martinson

På bokens omslag ser det ut som om den handlar om Moa Martinsons liv med Harry Martinson, men så är det inte. Här finns samlat självbiografiska berättelser som Moa Martinson har skrivit och de är ordnade kronologiskt. Den första handlar om hennes födelse i morfaderns knekttorp. I den sista berättelsen kommer Harry Martinson till Moas torp.

Fattigdom och kamp för att överleva genomsyrar den här boken. Moa Martinsons mamma var ogift och knekttorpet var hennes enda tillflyktsort när hon skulle föda. Moa Martinsons barndom var fattig och hennes liv som vuxen också. Fattigdomen är målande och konkret beskriven. När jag läser berättelserna förstår jag mycket bättre vad det arbetande folket har gått igenom under 1800-talets sista år och de första decennierna under 1900-talet. Skor plockade från en sophög som kunde användas i många år, enkel biljett till Stockholm för att sälja gäddor. Returbiljett fanns det inte pengar till. Först måste gäddorna säljas om Moa skulle kunna åka hem igen.

Moa Martinsons liv var hårt. Arbetslösheten var mycket omfattande. Männen söp ofta och kvinnorna kämpade för att ge mat och kläder till sina barn. Mitt i allt detta läste hon och började skriva och intresserade sig för omvärlden och blev politiskt aktiv. Klassklyftorna är också gestaltade med kraft.

Berättelserna är levande och stundvis roliga trots eländet. De visar styrka och livskraft fast stor sorg och chock drabbar Moa Martinson. Två av hennes söner går ner sig på isen och drunknar. Hennes man begår självmord. Hon berättar också att hon hade drabbats av spanska sjukan och överlevt. Något att tänka på i dessa dagar.

Jag rekommenderar varmt den här boken. Den publicerades ursprungligen 1950 och har kommit i flera upplagor sedan dess.

Jag möter en diktare av Moa Martinson, Legenda 1986.