På en avsides gård i Portugal bor Fransisco Dias och hans barn. Det är en stenig och karg trakt men de har arbetat hårt och lagt teg efter teg till egendomen. Fadern är en patriark som styr sina barn – utom sonen Walter. Han är inte som de andra. En riktig slarver och drömmare och han vill inte arbeta som sina syskon.

Walter tecknar och målar fåglar. Dessutom har han framgång hos de unga kvinnorna och det bär sig inte bättre än att en av dem blir gravid. Hon får gifta sig med en av de andra sönerna och flickan hon föder får växa upp som deras dotter. Fast flickan förstår så småningom att Walter är hennes pappa.

Det är förutsättningen för den här romanen som handlar både om hur det gamla samhället med storfamilj och en massa daglönare och hårt kroppsarbete övergår till det moderna med nedlagda jordbruk och en turistindustri vid kusten, och en flicka som älskar en omöjlig far som aldrig är där. Det är hjärtskärande.

Berättelsen är suggestivt skriven med många hopp i tiden och får delvis en drömlik karaktär. Vad som är verklighet och vad som är önskningar och dröm får läsaren trevande söka sig fram till. Men det är inte en brist. Jag upplever det stora huset med sin korridor och alla dörrar där flickan har vuxit upp i trygghet men i en atmosfär där mycket förtigs och det tas för givet att man ska vara på ett visst sätt. Det finns mycket att fundera på efter att ha läst Walters dotter. Kärlek och föräldraansvar. Barns utsatthet. Vad hård disciplin och inskränkthet kan ställa till med. Hur olika barnen i en syskonskara kan vara och hur ett av dem kan bli syndabock. Walters dotter är en bra bok som jag rekommenderar.

Walters dotter av Lídia Jorge, Brombergs 2001. Översättning: Örjan Sjögren.

Carlos Gardel är en berömd tangosångare från 1930-talet. Den här boken handlar inte om honom, men Álvaro älskar hans musik. Han har dragit sig undan i sina äktenskap och haft dålig kontakt med sin son. Álvaro har varit otillgänglig och suttit bakom tidningen och ofta lyssnat på Carlos Gardel.

I den här boken finns ingen bra harmonisk kontakt mellan människorna. Alla lever för sig, även om de lever ihop. Det finns hat, desperation, tristess och tröstlöshet och svartsjuka. Allt är svart. Álvaros drogberoende son ligger och dör på sjukhuset. Hans syster motar ut sonens mamma från sjukrummet. Hon hatar henne. Álvaros nuvarande hustru låtsas att Álvaro älskar henne och att han tycker om hennes ömhetsbetygelser.

Garlos Gardels död blir man inte glad av. Dessutom gör författaren det svårt för läsaren. Det finns ganska många karaktärer i boken: Álvaro, hans två fruar, hans syster och hennes flickvän, sonen Nuno, hembiträden, Álvaros farfar, en gammal avdankad tangodansare. Det är nog fler. I olika kapitel är det olika personer som för ordet, eller tänker. Mer än ett tidsplan finns i kapitlen och de olika tiderna och situationerna är invävda i varandra, finns samtidigt i kapitlet i en enda röra.

Så kan det kännas när man läser den här boken. Men författaren har egentligen inte skrivit en enda röra. Det verkar vara noga komponerat och det är ett fantastiskt språk, en flytande rytm som ger bilder i ens huvud och starka drabbande scener. Översättaren måste ha gjort ett strålande arbete. Jag tänker att man kan uppleva boken som ett musikstycke där olika teman kommer igen. Läsningen ger starka miljöbilder och jag får någon slags känsla för Lissabon och Portugal.

Nej det finns ingen tröst i den här boken. Jag kommer inte att genast kasta mig över en annan bok av António Lobo Antunes. Om du vill läsa den, var då beredd på ganska stor möda och läs den gärna när du är i ett stabilt läge, för som sagt, glad blir man inte.

Boken är en fristående, tredje del i António Lobo Antunes Benfica-trilogi. De föregående två har jag inte läst och detta är den första bok jag läser av Ántunes. Den kom ursprungligen ut 1996.

Carlos Gardels död av António Lobo Antunes, Modernista 2017. Översättning: Marianne Eyre.