Vem dödade Bambi? av Monika Fagerholm

Fyra gymnasieynglingar begår ett fruktansvärt brott. De bor i Villastaden, en fasionabel förort till Helsingfors. Där har familjerna stora hus och pengar och resurser och tillhör de ledande i samhället. Brottet ska förtigas och sopas under mattan.

Och hur stort brott var det egentligen? Var det inte en lek som gick överstyr? Var det inte så att offret var så provocerande att en stor del av ansvaret ligger på henne? De var ju så unga, pojkarna, nästan barn. Nu vänder vi blad och går vidare.

Vi känner igen resonemanget från andra våldtäktsbrott. Nu var det här en brutal gruppvåldtäkt och offret hölls fången och bunden. Det var till och med noga planerat i förväg av den ledande brottslingen. Desssutom var det väl dokumenterat genom foton. Men makt och pengar vinner.

Vem dödade Bambi handlar om förtigande, om makt och klass. Fagerholm berättar mästerligt om gruppvåldtäktens konsekvenser. För Gusten Grippe innebar den att han förlorade vänner och blev utslängd från familjen Häggerts hus där han har fått bo långa tider eftersom hans mamma är operasångarska och arbetar utomlands. Gusten går till polisen och berättar om våldtäkten. Han är förrädare. Brottet får också konsekvenser för Emma och Saga-Lill som inte vet något, som bodde i landsorten när brottet skedde, men som båda har kärleksförhållanden med Gusten och som blir påverkade av Gustens samvetskval och det trauma som brottet innebär också för honom.

Monika Fagerholm berättar om brottet så att vi alla förstår brutaliteten, men hon gör det helt utan något frosseri i det som händer. Mycket bra. Minnen från Gustens tidigare liv och från brottet dyker upp i fragment, rörigt och ofullständigt. Författaren återkommer till samma, eller liknande händelser gång på gång, men på olika sätt. På det viset gestaltar hon brottets konsekvenser för Gusten. Med psykologisk skärpa berättar hon om hyckleri, om pengarnas makt och våldets följder. Hon säger inte för mycket utan precis så mycket som behövs. Boken rekommenderas varmt.

Vem dödade Bambi? av Monika Fagerholm, Bonniers 2019.

En överlevandes minnen av Doris Lessing

Berättelsens jag befinner sig i en stor stad där allt ordnat liv har brutit samman. Många har redan givit sig av från staden. De som är kvar gör vad de kan för att överleva. Byteshandel och varubrist råder. Ibland drar ungdomsgäng genom staden. Då håller sig invånarna inne i husen.

Berättaren lever hemma och ger sig ut i staden ibland för att skaffa förnödenheter och få höra nyheter. Visst finns radionyheterna men där får man inte veta allt. De styrande lever fortfarande gott. De pratar och pratar men gör inget för att förbättra situationen. Vad berättaren lever av vet jag inte. Besparingar?

Det här är en dystopi, men det är något annat också. Berättaren är mestadels hemma och när hon (Jag tror att det är en hon.) sitter i vardagsrummet och solen lyser på väggen kommer hon plötsligt över på andra sidan. Där finns egentligen bara en korridor men vid de här tillfällena kommer hon till en annan värld, ett stort hus med många rum som ändrar karaktär från gång till gång. Hon ser en mor och en liten flicka och flickan blir illa behandlad.

En dag står plötsligt en man och en flicka i hennes vardagsrum. Han ber henne ta hand om flickan och rätt som det är har flickan ett djur som är ett mellanting mellan hund och katt. Han heter Hugo och honom kan man inte gå ut med i stan för då riskerar man att han blir uppäten.

En överlevandes minnen är en egendomlig bok som berättar om samhällets undergång och tankar om föräldrar och barn och barnets utveckling till kvinna och som samtidigt innehåller magi, att komma in i en annan värld. Fast den världen kan vara en gestaltning av berättarens inre. Kanske handlar romanen om att överleva sin barndom?

Fast den verkar spretig blir det här en mycket bra berättelse. Doris Lessing är en stor författare. Hon beskriver händelser och miljöer så att det känns. Hennes gestaltning av barngänget, en hop mycket unga, ja också små barn, som har levt nere i tunnelbanan och aldrig lärt sig annat än att den starkaste överlever, är oerhört drabbande. Berättelsen känns aktuell fast den publicerades 1974. Kanske känns slutet lite väl lättköpt, men En överlevandes minnen är värd att läsas.

En överlevandes minnen av Doris Lessing, Trevi 1975. Översättning: Sonja Bergvall.

Björnkvinnan av Karolina Ramqvist

Björnkvinnan ska ha hetat Marguerite de la Rocque de Robeval och var en fransk adelskvinna som levde på 1500-talet. Hon följde med på en expedition över havet till det som idag är Kanada. Där blev hon ilandsatt på en öde ö som straff, antagligen för att ha haft sexuellt umgänge med en man på samma skepp.

Man skulle kunna tänka sig att författaren har broderat ut den historien och att vi får leva med Björnkvinnan på ön genom årstider och mycket svåra strapatser. Men så är det inte här. Mest handlar romanen om en författare som skriver om Björnkvinnan, om hur det är att skriva och hur svårt det är att hitta klara fakta om Marguerite de la Rocque. Det är till exempel oklart om expeditionsledaren som fattade beslutet om att förvisa henne till den öde ön var hennes farbror, hennes kusin eller hennes bror. Författaren tvivlar också på att det går att skriva traditionella berättelser idag.

Författaren i Ramqvists roman famlar sig bakåt i historien. Fakta om kvinnor är inte lätt att hitta. Kvinnor var inte registrerade i Frankrike på 1500-talet. Romanen blir på så sätt en bild av hur lite som finns om kvinnors liv i historien. Den ger också en bild av hur rättslös en kvinna kunde vara, helt beroende av männen. Samtidigt får vi glimtar ur författarens eget liv med barn och man. Ramqvist skriver om sommardagar i en stuga på landet, om att dra barnvagn genom snömodd i Stockholm, om författarresor i USA, om hennes besök på platser i Frankrike som har anknytning till Marguerite de la Rocque eller andra som fanns i hennes närhet och om författarens dåliga samvete gentemot barnen. Försummar hon dem när hon tränger in i skrivandet?

Hela tiden svävar historien om Björnkvinnan i bakgrunden. I vissa partier kommer den fram i skarpa glimtar. Historien om Björnkvinnan blir stark och drabbande fast den nästan inte berättas. Kanske beror det på att den bara finns med glimtvis, kanske beror det också på kontrasten mot författarjagets moderna liv och författarjagets sårbarhet. Ramqvist ger oss efterhand de fakta som finns och författarens spekulationer om orsaken till att Marguerite de la Rocque förvisades till ön. Boken blir spännande läsning. På ett sätt handlar den om allt vi inte vet. Som läsare vet jag ju varken vem Marguerite de la Rocque var eller vem författaren i boken är.

Björnkvinnan av Karolina Ramqvist, Norstedts 2019.

Hemåt över isen av Gunilla Linn Persson

Den här berättelsen handlar om Ellinor som bor på ön Hustrun i Roslagen tillsammans med sin gamle far Algot. Hon och fadern är de enda fastboende och Ellinor sköter allt, den elake Algot, vedhuggningen, det lilla jordbruket och taxibåtsrörelsen. Ellinor har anpassat sig efter fadern och kan inte säga nej. Hon har djuren och växterna, men inga människor i sitt liv.

Plötsligt en dag kommer Herrman till ön. Han och Ellinor kände varandra på 1970-talet som unga. Herrman försvann från ön som ung och nu är han plötsligt där igen. Vad hände egentligen. Varför reste han från ön?

Samtidigt finns ett annat tidsplan i berättelsen. År 1914 fanns många bofasta på ön. Sju ungdomar hade varit på dans och gav sig hemåt över isen till Hustrun. Men en hård storm blåste upp. Ungdomarnas öde kom att inverka på öns fortsatta historia. Det finns gammalt hat och sorg i den här romanen, men också kärlek.

Ellinor blir för mig en stark gestalt i berättelsen. Herrman däremot är mer diffus. Hemåt över isen är en roman som jag vill läsa till slutet för att se hur det går, men jag tycker att den har vissa brister. Där är lite för många hänsyftningar på poesi, enligt min åsikt. Genom dem visar författaren att Ellinor kunde ha haft ett annat liv, kunnat studera och utbilda sig. Författaren visar också att Herrman och Ellinor har gemensamma intressen. Men det blir lite tjatigt och krystat. Likaså tycker jag att det författaren skriver omkring händelserna på 1970-talet blir lite tunt och intetsägande. Jag vill väl ha en annan gestaltning, antar jag.

Styrkan i boken är beskrivningen av miljön och hur utvecklingen har lett till att de flesta på ön är sommargäster. Gestaltningen av Ellinor och av hennes dagliga göromål och att författaren framhäver kvinnornas stora arbete på skärgårdsöarna är också ett stort plus. Det finns dessutom humor i berättelsen.

Hemåt över isen av Gunilla Linn Persson, Wahlström & Widstrand 2012.

Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood

Den här romanen har ni kanske läst. Den kom ut redan 1985. Men jag har läst den först nu.Tjänarinnan som berättar kallas Offred. Hon har blivit fråntagen allt, till och med sitt namn. Offred bedyder att hon tillhör Fred. Hon är tjänarinna i hans hushåll och det innebär att hon som räknas som fruktsam ska bli befruktad och föda hans barn. Blir det inget barn ligger hon illa till. Om hon föder ett barn tar Freds hustru hand om det. Offred är enbart en behållare, en kropp som som ska föda barn i ett samhälle där allt för få människor är fruktsamma.

Tjänarinnans berättelse handlar om ett USA förvandlat till en teokratisk diktatur. En elit av män härskar både över kvinnorna och andra män. Det är en brutal regim som officiellt beskriver sitt styre med många vackra ord. Allt är noga reglerat. Sex utanför äktenskapet är förbjudet. Och precis som i vissa andra nu existerande diktaturer blomstrar hyckleriet. Visst kan de härskande männen roa sig och utnyttja prostituerade. Inofficiellt. Och precis som i många andra diktaturer har kvinnorna inga rättigheter, eller mycket få. Annan sexuell aktivitet än den mellan man och kvinna är förbjuden. Det verkar också vara ett kännetecken för totalitära regimer.

Genom minnen från Offreds liv före omvälvningen i samhället, minnen som liknar våra egna, ställer Atwood en mänskligare värld – med många problem, visst, men mänskligare – mot en diktatur där förtrycket har gått så långt att Offred och hennes medsystrar är reducerade till kroppar. Atwood beskriver också olika kvinnors lott i diktaturen. En del får vissa privilegier. Även kvinnor utövar förtryck precis som i diktaturer vi känner till från verkligheten. Atwood gestaltar också hur svårt det är att manövrera i ett sådant samhälle. Hur ska man klara sig? Vem vågar man lita på? Men romanen är inte helt utan hopp. Det finns de som vågar motarbeta regimen.

En annan roman som jag kommer att tänka på när jag läser Tjänarinnans berättelse är Imamens fall av Nawal El Saadawi.

Tjänarinnans berättelse är en mycket bra bok inte bara innehållsmässigt. Atwood är en mycket skicklig författare som både kan skapa poetiska bilder, spänning, och starka kontraster.

Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood, Norstedts 2017. Översättning: Maria Ekman.

Is av Ulla-Lena Lundberg

Prästfamiljen Kummel kommer till Örarna i Ålands skärgård. Prästen Petter och hans fru Mona är unga och de har en liten dotter. Det är strax efter andra världskrigets slut och tillgången på förnödenheter är knapp.

Petter är en drömmare, charmig och har lätt att prata med människor. Han lyssnar och låter gamla traditioner vara kvar. Mona är realistisk och praktisk. Hon vet hur man bedriver jordbruk och får mycket arbete gjort. Hon sköter hushållet och de två korna perfekt, men hon har svårt att ta hjälp. Vi får följa prästfamiljen och invånare på Örarna under några år. Årstiderna växlar. Stormen rasar. Sommaren blommar. Isarna lägger sig. Prästfamiljen blir mycket omtyckt.

Ulla-Lena Lundberg har skapat många fina porträtt av människor. Prästen och hans fru, så olika men ändå älskar de varandra. Prästparets dotter och hennes lillasyster som föds så småningom. Det är inte så lätt att ha en mamma som har bråttom hela tiden och som har svårt att ha tålamod med barnen. Vi får möta den ryska barnmorskan som har flytt från Sovjetunionen, kvinnan som sköter handelsboden och som är mästare på att skaffa förnödenheter till Örarna, klockaren och många fler.

Handlingen framskrider långsamt och författaren skriver detaljerat om det som sker. Det är vackert och mänskligt och romanfigurerna blir människor av kött och blod. Det känns som om författaren står på befolkningens sida, som om hon nästan är ett med dem.

Is är en lugn och ljus roman, med mörk bakgrund. Livet på Örarna är hårt för fiskarbefolkningen. Naturen bestämmer mycket. Lugnet och ljuset är bedrägligt. Allt är sannerligen inte lycka hela tiden, men just genom det långsamma, noggranna och vackra berättandet skapar Ulla-Lena Lundberg ett slut som skär i kroppen när jag läser. Mycket skickligt. Att romanen också innehåller ett fint porträtt av en prästfru och visar hennes villkor är ett stort plus. Att vara prästfru på Örarna är ett arbete som är självständigt så tillvida att hon sköter sitt. Jordbruket är en viktig del i familjens försörjning. Prästen har inte tid med det. Gäster ska undfängnas med otaliga smörgåsar och koppar kaffe. Av prästfrun krävs hårt arbete och mycket planering. Men arbetet som prästfru är avhängigt av att prästen finns där. En sårbar position.

Is av Ulla-Lena Lundberg, Bonniers 2012.

Daghus, natthus av Olga Tokarczuk

Den här boken är inte så lätt att skriva om. Det är ingen berättelse med handling från början till slut. Det är ingen novellsamling. Jag skulle säga att boken är ett collage över en trakt, det område i Polen där Olga Tokarczuk har bott i många år. Det är ett gränsområde i bergskedjan Sudeterna nära både Tjeckien och Tyskland.

När jag säger collage över en trakt menar jag inte bara geografiskt och inte bara nutid. Allt varvas om vartannat. Historier om människor i olika tider, naturen, helgon, historia, folkförflyttningar, skrönor och drömmar. Det blir ett slags både magiskt och vardagligt porträtt av trakten och dess människor, granskog, berg och svampar. Byar och städer. Allt utgår från ett jag i boken. Det är jaget som berättar. Jaget är en kvinna (räknar jag med) och kanske liknar det författaren själv. Men boken liknar inget som jag tidigare har läst. Jag kände fukten när jag läste, dofterna. Boken har en mycket påträngande atmosfär och människorna blir både genomskinliga och påtagliga.

Det här var också en bok som jag inte kunde hasta igenom. Jag fick läsa ett stycke, lägga ifrån mig boken, koka en kopp te och så återkomma igen.

Daghus, natthus är det första jag har läst av Olga Tokarczuk. Jag reserverade just den på biblioteket för att ha en chans att få den relativt snabbt. Jag vill läsa mer av henne.

Daghus, natthus av Olga Tokarczuk, Ariel 2005. Översättning: Jan Henrik Swahn.