Blindheten av José Saramago

Plötsligt blir människor blinda. Det verkar vara smittsamt. Regeringen bestämmer att de blinda ska sättas i karantän. I centrum av historien finns de människor som blev blinda först. De forslas till en ett nedlagt mentalsjukhus där de isoleras och får klara sig själva. Gallergrinden utanför vaktas av soldater. De isolerade får mat, men alltför lite. Om de blir skadade eller det börjar brinna får de ingen hjälp. Försöker de fly blir de skjutna. Så rädda är myndigheterna för smittan.

Det här är en förskräcklig historia. Det blir bara värre och värre. Fler och fler människor blir blinda och mentalsjukhusets salar blir överfulla. Naturligtvis utnyttjar kriminella busar bland de blinda situationen. Ett rent helvete med andra ord. Men det finns ändå hopp, hjälpsamhet och solidaritet. Hoppet och författarens sätt att skriva gör att jag orkar läsa om eländet. Då och då stiger berättaren ur texten och ställer sig utanför och resonerar. Han har delvis en ironisk ton, men det finns ingen tveksamhet om att han står på de människors sida som försöker klara sig i eländet så gott de kan. Han är en skicklig författare. Han målar upp scener och miljöer som sätter sig fast i mitt sinne.

Jag vill inte berätta mer om handlingen för boken är spännande att läsa och jag kunde inte räkna ut i förväg vad som skulle hända. Jag lämnar den med många funderingar. Vad är detta? Någon slags allegori över hur blinda och famlande och vimsiga vi människor ofta är och om det dåliga styre som blir följden? Handlar det om diktaturens grymhet och oförmåga att styra ett land till en bra utveckling? Portugal var ju en militärdiktatur mellan 1926 och 1974. Handlar det om vad en god människa kan tvingas göra när hon är utsatt för förtryck? Kanske allt detta finns där och det är ovissheten, overkligheten mitt i det verkliga som gör att romanen ger mig en stor upplevelse. Och sist men inte minst: Det finns mycket lidande i den här berättelsen men också mänsklighet och värme.

Blindheten av José Saramago, Wahlström & Widstrand 1997. Översättning: Hans Berggren.

Röda mejeriet av Gunnar Brulin

Författaren åker runt i Sverige, till mejerier och till före detta mejeriarbetare och förtroendevalda. Han arbetar på Mål & Medel, Livsmedelsarbetareförbundets tidning. Men det här är ingen reportagebok, det är snarare en slags roman, en autofiktion. Författaren är på jakt efter det Röda mejeriet och den första arbetsplatsen han besöker i boken är ett mejeri i Malmö. Men där hittar han det inte. Istället får vi en gestaltning av det stora, automatiserade, digitaliserade mejeriet där arbetaren är en liten kugge i det stora maskineriet och hen inte har någon överblick över produktionen och heller ingen makt över den.

Röda mejeriet är den fjärde, fristående delen i en serie autofiktioner om makten över maten. Jag tolkar det som att det Röda mejeriet är en utopi där arbetarna har överblicken och stoltheten och yrkeskunskapen kvar, där tekniken har tagit över det tunga, hälsovådliga arbete som fanns förr, men där arbetarna inte är utbytbara hur som helst och där de har makt över produktionen. Mejeriernas historia finns med i boken, från hårt arbetande mejerskor med yrkesstolthet till det mekaniserade, digitaliserade jättemejeriet där allt är sönderhackat. Där skulle man kunna tro att produktionen är helt rationell, men alla olika förpackningar i olika modeller som mjölkprodukterna ska hällas i ställer till problem och jakten på ekonomisk vinst leder till mjölkbrist eftersom bönderna får så dåligt betalt för sin mjölk att många av dem måste lägga ner. Så leder marknaden till rationalisering och större och större enheter, men samtidigt till en splittring och rörighet. Språket i romanen gestaltar det, frenetiskt, en massa bitar överallt runt omkring i det stora mejeriet, det oväsnas och håller på. I avsnittet som beskriver hur arbetet gick till förr är språket ett helt annat, lugnt och fast.

Röda mejeriet ger inga svar på hur vi skulle kunna få ett bättre arbetsliv. Som läsare blir jag förd runt i snirklar och vindlingar och så småningom lägger jag ihop vad jag har läst. Jag vet en del mer om mejerierna och deras historia och jag har fått mycket att fundera på. En ovanlig och läsvärd bok.

Röda Mejeriet av Gunnar Brulin, Mat och Makt Förlag 2019.

De vuxnas lögnaktiga liv av Elena Ferrante

Två år innan pappa stack sa han till mamma att jag var väldigt ful.

Så börjar Elena Ferrantes nya roman, men egentligen hade inte pappan sagt så. Han hade sagt att Giovanna var lik sin faster Vittoria. Om henne brukade föräldrarna säga att hon var ful, elak och obildad och förstörde för andra människor. Giovannas föräldrar är universitetsutbildade och de bor uppe på höjderna men Giovannas pappa kommer från de fattiga kvarteren nere i Neapel och där bor fortfarande faster Vittoria. Hon försörjer sig som hemhjälp hos de mer välbeställda och är bitter över sitt öde.

Giovanna har svårt att finna sig tillrätta. Hon har varit duktig i skolan men nu går det sämre. Hennes föräldrar anser att det är mycket viktigt att klara sig bra i skolan och att utbilda sig vidare. Jag tror att även mamman kommer från enklare förhållanden, om än inte lika fattiga som pappans. Det finns en osäkerhet hos föräldrarna. Kan de hålla sig kvar bland de intellektuella?

Nu vill Giovanna träffa sin faster som familjen inte umgås med och så rullar berättelsen igång.

Elena Ferrante skriver vidare om sitt Neapel och den skarpa skillnaden som finns mellan folk och folk. Hon har skapat en fin skildring av en flickas utveckling från tolvårsåldern till hon är sexton år, en utveckling från barn till nästan vuxen. Klasskillnaderna är tydligt gestaltade. Det är två olika världar med två olika språk och mycket olika sätt att uppföra sig. Att tala italienska som man gör uppe på höjderna är fint och bildat. Att tala Neapolitanska som faster Vittoria gör är obildat och vulgärt. Fastern är också en besvärlig människa, hon har stora känslosvängningar, hon skriker, hon pussas och kramas och hon är mycket gåpåig. En som styr andra människor och som Giovanna är rädd för men tycker om. Över huvud taget är kulturen mycket kroppsligare nere i själva Neapel.

Vilka förebilder har då Giovanna? Hennes mor blir böjd, mager och sliten när hennes pappa har lämnat familjen, men är ändå solidarisk med honom, älskar nog honom fortfarande. En något äldre bekant ung flicka från de fattiga kvarteren är mycket rädd att förlora sin välutbildade fästman. Vittoria är trogen minnet till en gift älskare som dog för länge sedan. Inte direkt förebilder för att slå sig fram i livet.

Berättelsen handlar mycket om kroppen och om att bli kvinna. Att kroppen betyder mycket i tonåren känner jag igen. Och också svårigheten att manövrera som tonåring. Man har inte varit med om så mycket. Man har så många drömmar och de flesta av dem skulle man antagligen tycka var naiva och fåniga om man kom ihåg dem senare i livet. Som vi vet är det lätt att hamna i obehagliga sexuella situationer. Och de vuxna är kanske inte lika ärliga som man trodde.

Ja, jag säger inte mer. De vuxnas lögnaktiga liv är en mycket bra bok som jag rekommenderar.

De vuxnas lögnaktiga liv av Elena Ferrante, Norstedts 2020. Översättning: Johanna Hedenberg.

Arv och miljö av Vigdis Hjorth

Bergljot har brutit med sin familj, men en av sina systrar har hon en viss kontakt med. Plötsltigt får Bergljot veta att sommarhusen som föräldrarna äger ska överföras på hennes två systrar och att brodern protesterar eftersom husen har värderats alltför lågt.

Det är upptakten till den här berättelsen där författaren bit för bit skalar fram en familj där barnen har behandlas olika och där ett av dem, alltså Bergljot, har blivit utsatt för incest. Och där modern och syskonen inte har velat se det. De fyra syskonen är i femtioårsåldern men motsättningarna och förtigandet finns kvar och blossar upp när föräldrarna vill överföra stugorna på de två barn som fortfarande umgås med dem och testamente och arv ska diskuteras.

Hela historien är berättad inifrån Bergljot. Det är känslosamt och frenetiskt skrivet och mycket drabbande. Jag känner starkt hur svårt detta är för Bergljot och jag förstår att hon har varit tvungen att bryta med famlijen för att rädda sig själv. Det svåraste för henne är att hon inte har blivit sedd och att resten av famlijen inte har velat lyssna på hennes historia.

Men det finns också resonerande partier i romanen om vad lidande kan innebära för en människa och om ondska finns i oss alla. Hennes vän Bo pratar om konflikten mellan Israel och palestinierna där han tycker att parterna borde bryta med varandra, fast det kan de naturligtvis inte göra. Och förresten har ju Bergljot inte blivit helad trots att hon har brutit med familjen. De här resonemangen ger perspektiv på Bergljots lidande.

Och samtidigt är boken mycket spännande att läsa. Vigdis Hjort har skrivit en mycket bra roman om ett mycket svårt ämne. Men boken har verklighetsbakgrund och famlijemedlemmar har reagerat starkt. Som vid andra boklanseringar av berättelser om svåra famlijeförhållanden har olika familjemedlemmar olika syn på vad som har hänt och olika minnen. Det blev skandal. Här är en länk till Vi läser som handlar om Vigdis Hjort och om skandalen.

Arv och miljö av Vigdis Hjorth, Natur & Kultur 2019. Översättning: Ninni Holmqvist.

Renegater av Klas Östergren

Författaren/berättaren står vid grinden och tittar ut över landskapet där han bor. Då kommer Henry Morgan vandrande, en person som har varit betydelsefull i två av författarens tidigare romaner. Han har ett meddelande till författaren, han uppmanas att skriva en rapport om de händelser i Svenska akademien som fick honom att avgå.

Renegater är den tredje delen i en trilogi vars första två delar är Gentlemen (1980) och Gangsters (2005). Det är länge sedan jag läste dessa två och jag får erkänna att jag inte minns så mycket av dem. Kanske bidrar det till läsningen av Renegater om man nyligen har läst Gentlemen och Gangsters, men jag tycker att den också står bra för sig själv. Nu, 2020, är författaren mycket äldre och berättelsen är präglad av det. Åren har gått, erfarenheter har lagrats, om det inte är kväll i livet ännu så är det i alla fall eftermiddag. Renegater är samtidigt djupt allvarlig och rolig. Den är eftertänksam, fantasifull och mystiskt och samtidigt realistisk. Den är väldigt mycket och det är en stor textmassa man ska igenom, men det är värt besväret.

Romanen handlar om flera saker. En stor del av den upptas av försäljningen av JAS Gripen till Sydafrika, händelser omkring det och efterverkningar av det som hände. Den innehåller rapporten om författarens syn på det som hände i akademien. Korruption är ett viktigt tema. Stor korruption när det gäller Sydafrika och med livsfarliga konsekvenser och i mindre skala när det gäller akademien. Samtidigt finns i bakgrunden en mystisk organisation av tjänstemän (kanske?), en underrättelse-/spionorganisation som vill styra förloppet när det gäller de stora händelserna. Och när det gäller händelserna i Svenska akademien berättar författaren om hur han blir utsatt för en metod som ofta har använts av spionorganisationer, ett försök att locka honom till kontakt med en prostituerad, en provokation som han tror måste komma från någon med anknytning till akademien.

Där finns också en historisk utveckling, från ett mer folkhemsliknande samhälle till det vi har idag. Mycket av den utvecklingen får vi uppleva genom reklambranschen där Torsten Ljung är en viktig person. I början av karriären arbetar han på en byrå som gör reklam för kooperationen, men så småningom bryter han sig loss, hans nya byrå blir alltmer en PR-byrå och den blir anlitad under Sydafrikaaffären.

Romanen är spännande att läsa men den innehåller också mänskliga relationer och fina miljöbeskrivningar. Torsten Ljung har länge samlat konstverk där snö finns avbildad och när författaren skriver om hans snögalleri och tar upp alla möjliga aspekter på snö, hur ljuset faller, hur olika vi ser snön beroende på hur solen står på himlen, litteratur om och med snö, olika konstnärer som har målat snö, då är det mycket vackert och poetiskt.

Renegater är en roman om och med så mycket. Den har stor tyngd, inte bara fysiskt och jag rekommenderar den varmt.

Renegater av Klas Östergren, Polaris 2020.

Gentlemen och Gangsters ges nu ut på nytt så de lär vara lätta att få tag på.

Walters dotter av Lídia Jorge

På en avsides gård i Portugal bor Fransisco Dias och hans barn. Det är en stenig och karg trakt men de har arbetat hårt och lagt teg efter teg till egendomen. Fadern är en patriark som styr sina barn – utom sonen Walter. Han är inte som de andra. En riktig slarver och drömmare och han vill inte arbeta som sina syskon.

Walter tecknar och målar fåglar. Dessutom har han framgång hos de unga kvinnorna och det bär sig inte bättre än att en av dem blir gravid. Hon får gifta sig med en av de andra sönerna och flickan hon föder får växa upp som deras dotter. Fast flickan förstår så småningom att Walter är hennes pappa.

Det är förutsättningen för den här romanen som handlar både om hur det gamla samhället med storfamilj och en massa daglönare och hårt kroppsarbete övergår till det moderna med nedlagda jordbruk och en turistindustri vid kusten, och en flicka som älskar en omöjlig far som aldrig är där. Det är hjärtskärande.

Berättelsen är suggestivt skriven med många hopp i tiden och får delvis en drömlik karaktär. Vad som är verklighet och vad som är önskningar och dröm får läsaren trevande söka sig fram till. Men det är inte en brist. Jag upplever det stora huset med sin korridor och alla dörrar där flickan har vuxit upp i trygghet men i en atmosfär där mycket förtigs och det tas för givet att man ska vara på ett visst sätt. Det finns mycket att fundera på efter att ha läst Walters dotter. Kärlek och föräldraansvar. Barns utsatthet. Vad hård disciplin och inskränkthet kan ställa till med. Hur olika barnen i en syskonskara kan vara och hur ett av dem kan bli syndabock. Walters dotter är en bra bok som jag rekommenderar.

Walters dotter av Lídia Jorge, Brombergs 2001. Översättning: Örjan Sjögren.

Samlade verk av Lydia Sandgren

Martin, Cecilia och Gustav är vänner sedan ungdomen. Martin är bokförläggare med författardrömmar, Gustav är bildkonstnär och Cecilia studerar dubbelt, både tyska och idéhistoria. Det är mycket Göteborg i den här romanen och mycket universitet, kulturvärld och samtal om filosofi, litteratur och konst.

Cecilia är den som berättelsen rör sig runt. Hon gifter sig med Marin och de får barn, men när Cecilia är drygt trettio år gammal försvinner hon. Vi får aldrig lära känna henne eller Gustav ordentligt men det måste vi kanske inte göra. De ses utifrån via Martin och dottern Rakel, de två som författaren berättar igenom. Cecilias frånvaro får naturligtvis stora konsekvenser. Hennes barn och man blir övergivna. Hennes man blir ensamstående och får ta hand om allting själv och Gustav mister en vän. Cecilia blir en mystisk person men det kan vara en gestaltning av hålet som uppstår när hon försvinner och vagheten och berdrägligheten som finns kvar när man bara har minnen och några föremål och fotografier och texter kvar.

Så det är ett allvarligt problem som Samlade verk kretsar runt men det är en roman med stor berättarglädje. Den innehåller mycket: festande, skapande, misslyckande, löjlighet, vardagsliv, rädslor, vänskap och kärlek och många olika människor. Martin växer från att vara en i mitt tycke påfrestande ung man som känner sig tvungen att briljera och hålla långa föreläsningar om filosofi när han umgås med flickor till att bli en omhändertagande far med alla de vardagliga problem och glädjeämnen det innebär.

Samlade verk är mycket spännande att läsa, en riktig bladvändare, rolig, och har en viss igenkänningsfaktor för många människor, det är jag övertygad om, och det känns som om ungefär allt i berättelsen skulle ha kunnat hända. Bokens stora omfång behöver man inte vara rädd för. Den går lätt att läsa. En bra debut.

Samlade verk av Lydia Sandgren, Bonniers 2020.

Den vita borgen av Orhan Pamuk

Det är på 1600-talet. En ung italiensk ädling tas tillfånga av turkiska sjörövare och förs till Istanbul. Så småningom blir han slav hos en vetenskapsman och astrolog som kallas Hodja. Denne man ser exakt likadan ut som italienaren och han lär ut allt sitt vetande till Hodja och de får i uppgift att tillverka fyrverkerier. De två arbetar med uppfinningar och astrologi för att vinna sultanens gunst.

Det som bestämmer om någon ska ha framgång eller inte är att han ligger bra till hos sultanen. Sultanen är i början av berättelsen ett barn och antagligen i händerna på rådgivare, men det är där makten sitter. Riket är en diktatur, men fullt av intriger om makten. Det händer mycket i den här boken men den är lugnt berättad och handlingen griper aldrig tag i mig. Den är ganska snårig också, ömsom är Hodja i sultanens gunst, ömsom italienaren. Berättelsen känns stillastående fast den handlar om så mycket och också om dramatiska händelser, fängelse, folk får huvudet avhugget, krigståg.

Jag har lite svårt att förstå vad den här romanen egentligen handlar om. Öst och väst verkar vara ett tema. Kanske är den stillastående känslan jag får en gestaltning av det Osmanska rikets stagnation. Västvärlden har kommit längre i vetenskapen. I en diktatur förekommer ingen riktig debatt. Att hugga huvudet av de som har fel åsikt eller på grund av olika nycker för inte utvecklingen framåt. Västvärlden är nog inte så särskilt demokratisk heller vid den här tiden, men mer dynamisk och öppen.

Identitet verkar också vara ett tema. Det att Hodja och italienaren är dubbelgångare måste betyda något. Kanske vill författaren säga att vi är människor allihop och egentligen lika? Men det här med identiteten blir aldrig spännande för mig.

Sedan vet jag naturligtvis inte hur sanningsenlig italienaren är. Kanske ska jag tänka att han fabulerar vilt? Det blir något ogripbart över berättelsen. Jag skulle tro att den säger mer till den som är väl insatt i det Osmanska rikets kultur och jag tror att författaren är mycket kunnig. Jag har svårt att bedöma den här romanen. Det är mycket som är bra men jag ställer mig frågande.

Den vita borgen av Orhan Pamuk, Tidens förlag 1992. Översättning: Kemal Yamanlar i samarbete med Anne-Marie Özkök.

Romanen kom ursprungligen ut 1985 och var författarens tredje.

Den mirakulöse mandarinen av Asli Erdogan

Den här boken får jag ta till mig nästan som om den vore en diktsamling även om jag tror att den betraktas som en roman. Största delen av boken är förlagd till Genève. En enögd kvinna vandrar runt i staden om natten bland barer, prostituerade, och mest i de fattiga kvarteren. Hon berättar om ett kärleksförhållande som har runnit ut i sanden och sin barndom. Kvinnan är är från Turkiet och i berättelsen finns stor ensamhet. Hemlöshet. Kvinnan har ett bandage över ögat. Människor stirrar på henne. Hon vandrar i staden på natten, gömmer sig i mörkret för att slippa bli utstirrad. Var rinner från ögat och varför det är skadat vet vi inte.

Boken rymmer också en andra del som består av en lång novell. Där är miljön Istanbul och den som berättar är en man. Ensamhet och smärtsamma minnen är också motivet där.

Jag blir inte riktigt klok på den här boken, men samtidigt är det mycket bra skrivet. Det är starka känslor. Det är en mänsklig tillvaro som är full av problem. Det är en beskrivning av både Genéve och Istanbul och kontrasten dem emellan som sätter sig fast i mitt sinne. Det är en gestaltning av utanförskap och ensamhet som känns. Språket är svart och skarpt och jag funderar länge på boken efteråt. En bra bok med andra ord, inte lättillgänglig, men högst läsvärd.

Den mirakulöse mandarinen av Asli Erdogan, Rámus förlag 2008. Översättning: Ulla Lundström.

Warlight av Michael Ondaatje

Det är i London strax efter andra världskrigets slut. Den fjortonårige Nathanael och hans äldre syster Rachel tas om hand av en vän till familjen som syskonen kallar The Moth. Föräldrarna ger sig iväg till Singapore på grund av faderns arbete. Eller gör de det? De försvinner.

Det är Nathanael som berättar sina minnen som vuxen och allt är vagt och dimmigt precis som på bokens omslag. Det han minns blir ingen fullständig bild utan pusselbitar som kanske inte ens stämmer. Minnet är bedrägligt. Barnen har lämnats på ett sätt som är svårt att förstå. Var är föräldrarna. Vart har deras mamma tagit vägen? Jag spekulerar. Sitter hon i fängelse? Är hon spion?

Det är en brokig samling människor som besöker huset där barnen bor med The Moth. Vad The Moth egentligen sysslar med är lite oklart. En annan betydelsefull människa för Nathanael blir The Darter som livnär sig på skumma affärer med hundar som används till hundkapplöpning. Men fast det är mycket mystik i boken och Nathanael också deltar i kriminella aktiviteter är Warlight ingen thriller. Berättelsen framskrider långsamt. Det är en mycket stämningsfull roman med fin miljöbeskrivning, fylld av sorg, där Nathanael utvecklas till en vuxen man och så småningom tar itu med att ta reda på vad som egentligen hände.

Warlight är en roman som känns ovanlig, långsam, med mycket känslor under texten. Kriget är slut, men efterverkningarna kvarstår både som sönderbombade kvarter i London och i människornas handlingar. Boken rekommenderas.

Warlight av Michael Ondaatje, Alfred A. Knopf 2018.

Moth betyder fjäril, nattfjäril, mal.

Dart kan betyda pil, spjut och röra sig plötsligt och snabbt, så jag skulle tro att Darter syftar på detta. The Darter har varit boxare.