Pesten av Albert Camus

Pesten handlar om en hemsk sjukdom som drabbar den algeriska staden Oran någon gång på 1940-talet. För oss som har genomlevt och fortfarande lever med covid-19-pandemin känns berättelsen, människornas reaktioner inför sjukdomen och samhällets åtgärder mycket aktuella. Människornas reaktioner kan vara att likaväl låtsas som om ingenting har hänt som att stänga in sig och isolera sig. Det kan vara att festa riktigt grundligt för att det kanske inte finns någon morgondag, eller arbeta hårt och outtröttligt för att bekämpa sjukdomen och minska människornas lidande.

Det finns flera skillnader när man jämför förhållandena i Camus roman Pesten med covid-19. Sjukdomen i Pesten ger ingen pandemi. Den är en epidemi i staden Oran som blir satt i karantän. Pesten är mycket dödligare än covid-19, en hemskare sjukdom alltså, men den smittar kanske inte fullt lika lätt som covid.

Det finns mycket som jag lägger märke till i boken som jag nog inte hade tänkt på om jag läst den för några år sedan. Man samlar stora grupper av människor i kyrkorna. Är det så klokt? tänker jag genast. Pesten smittar ju inte så lätt genom luften utan genom närmare kontakt med de sjuka och genom råttor och loppor, men visst borde den kunna smitta genom att många människor finns tätt samman i en stor kyrka? Caféer och teatrar är öppna under hela epidemin. Men staden är som sagt satt i karantän och därför är många människor avskurna från kontakt med sin man eller hustru eller älskade eller andra närstående.

Det sägs att Pesten egentligen handlar om Nazitysklands ockupation av Frankrike. Det verkar mycket rimligt. Den handlar bara om franskättade människor. Araber som det bör ha funnits många av i staden nämns bara i förbigående i någon anmärkning om de arabiska kvarteren. Hur pesten grasserade och bekämpades där finns inte omnämnt. Likaså handlar romanen till allra största delen om några män som har utbildning och som besitter vissa funktioner i staden. Alla sjuksköterskor och vårdbiträden som också riskerade sina liv på sjukhusen och säkert måste arbeta tills de nästan föll ihop när epidemin var som värst finns inte med. Jag är inte säker. Kanske var alla sjukhusvårdare män i Frankrikes Algeriet? Men de finns i så fall bara med i en bisats. Det är alltså en liten grupp män romanen handlar om.

Pesten är skriven som en krönika, alltså sakligt och utan en massa känslosamhet men det hindrar inte att där finns skakande scener. Tvärtom. Det bidrar till dramatiken. Den innehåller också en hel del analyserande av människor beteende och resonemang om vad som är rätt och fel och om att följa sitt samvete, om att bry sig om andra eller bara sig själv. Den handlar om människor i en mycket svår situation, en situation där kanske ingen av oss vet hur vi skulle handlat om vi befunnit oss där just då. Så trots det jag saknar och undrar över är det en stor upplevelse att läsa Camus Pesten och den har också en framträdande plats i världslitteraturen. Man får tänka på när den skrevs. En författare måste ju också begränsa sig till vad hen kan berätta, vad hen känner till. Men det som är berättat i Pesten kan ge många olika tankar och impulser åt vitt skilda håll och det är så skönlitteratur fungerar när den är som bäst.

Pesten av Albert Camus, Bonniers 2020. Översättning: Jan Stolpe.

Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf

I novellen En saga om en saga berättar Selma Lagerlöf hur hon fick idén till Gösta Berlings saga och hur svårt det var att hitta rätt ton. Inte förrän hon hittade sagotonen kunde hon skriva romanen. Den tonen uppskattar jag inte helt när jag läser. Den är lite för högstämd och svulstig, inte i hela boken, men bitvis. Men det är ändå bara en liten kritik. När jag läste Moby Dick hade jag lite svårt för kapten Ahabs utgjutelser och det förekom sådana också i Shirley av Charlotte Brontë, fast både den och Moby Dick i sin helhet är betydligt sakligare än Gösta Berlings saga. Man får helt enkelt leva med lite svulstigheter ibland.

Men Selma Lagerlöfs debutroman är inte saklig. Den består av berättelser och skrönor, sådant som berättades vid brasorna om kvällarna i Värmland om olika udda personligheter in en tid för länge sedan. Och de som berättade trodde både på djävulen och väsen som skogsrået. Skogen var mörk. De hungriga vargarna ylade i vinternatten och Fan själv kunde skriva kontrakt med människor om deras själar. Det är i alla fall så det känns att läsa Gösta Berlings saga och det är det som är romanens styrka. Och om man ser lite längre och tänker efter finns där också intressanta och rörande porträtt av olika människor.

Gösta Berling är en misslyckad präst. Han är godsint och charmig och ser bra ut, men han dricker och slarvar bort sitt liv. Han är en av kavaljererna på Ekeby, ett stort gods med många bruk och stora inkomster. I kavaljersflygeln bor Gösta Berling och andra män ur de övre skikten i samhället men som är alltför konstiga eller festar för mycket och som behöver försörjning och tak över huvudet. Deras uppgift är delvis att vara underhållande på fester genom att spela, vara roliga och recitera poesi. Tillsammans eggar de ibland varandra till olika upptåg och handlingar som får stora konsekvenser för andra människor. Ibland beter de sig som ett omoget tonårsgäng. Men författaren har ändå stor medkänsla med de här männen. Gösta Berling och kavaljererna är ett genomgående tema i romanen men där finns också många kvinnor med styrka och svaghet, illasinnade och goda.

I det tidiga 1800-talets Värmland som Selma Lagerlöf skriver om fanns stor fattigdom och betydande rikedom. Bruksägarna tjänade pengar på järnet och skogen. I avlägsna skogstrakter fanns fattiga torpare som svalt och under år då det växte dåligt hade stora delar av befolkningen ont om mat. Det var ett samhälle där männen bestämde och lagar och sedvänjor satte kvinnor under faderns och sedan makens förmyndarskap och där fäder och makar kunde ruinera hela familjen utan att kvinnorna kunde göra mycket åt det. Men där fanns naturligtvis också starka kvinnor och så är det i Gösta Berlings saga. Majorskan på Ekeby är en av dem. Kavaljeren Liljecronas hustru är en annan, som styr gården med fast och kärleksfull hand men som samtidigt bär sitt kors och inte grälar på mannen när han periodvis befinner sig i hemmet. Medkänslan med svirarna är stor i Gösta Berlings saga.

Om den här boken har skrivits så mycket, den är studerad och analyserad, men själv nöjer jag mig med det här. Läs gärna den här myllrande, skrönfulla romanen om du inte har gjort det.

Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf, Modernista 2017.

Gösta Berlings saga publicerades första gången 1891.

Tidigare inlägg på bloggen:
Mårbackasviten
Liljecronas hem
Novellen En saga om en saga
Biografin Jag vill sätta världen i rörelse av Anna-Karin Palm

Åsnesommar av Andrea Abreu

Åsnesommar berättas av en tioårig flicka. Hon bor på en av Kanarieöarna, i en by lång uppe på höjden, flera kilometer ifrån stranden nere vid havet. Hon bor med sin mamma och pappa och mormor, men föräldrarna ser hon inte mycket av eftersom de är nere vid kusten och arbetar. Hennes morfar har givit sig iväg och lever med en annan kvinna. Efter sig lämnade han stora skulder så mormodern är fattig och föräldrarnas inkomster behövs.

Det är sommarlov och flickan leker med sin bästa kompis, den jämnåriga flickan Isola. Men det är inget jämlikt förhållande. Isola är smartare och hon är tidigt utvecklad. Hon fick mens redan vid nio års ålder. Dessutom äger hennes mormor butiken i byn så Isola räknas som lite mer än berättaren. Hennes mormor står i skuld till butiksägaren, en skuld som blir större och större.

Åsnesommar är en hård berättelse och mycket kroppslig, sådana kroppsligheter som att kissa och bajsa, som att ha mens, att ha fått könshår och att gnugga sig. Berättelsen är full av lukter och smaker, den är drastisk, hård, sårig och gripande och den blir lite rolig mitt i alltihop genom flickans sätt att berätta. Den är skriven med kanarisk slang och kan inte ha varit lätt att översätta, men det känns som om det är bra gjort.

Åsnesommar är Andrea Abreus debutroman. Den handlar om kärlek och svartsjuka, om vänskap och egoism och om att förlora en kär människa. Samtidigt får vi en känsla för miljön, för vädret, hur det kan kännas att bo i närheten av en vulkan och hur det kan vara att leva där i byn som bofast och se de underliga turisterna komma och gå..

Åsnesommar av Andrea Abreu, Nirstedt litteratur 2022. Översättning: Hanna Nordenhök.

10 minuter och 38 sekunder i en märklig värld av Elif Shafak

Huvudperson i den här boken är Leila som är mördad och slängd i en soptunna i Istanbul. De tio minuterna och de trettioåtta sekunderna är den tid efter döden när hjärnan, eller själen eller ett medvetande i hennes kropp finns kvar, och då minns hon olika perioder och händelser från sitt liv. Tidsmässigt går handlingen från 1950-talet in i 2000-talet.

Leila kommer från en liten stad där många tror på det onda ögat, på elaka spöken och annan vidskepelse. Hennes far har två fruar. Den äldsta är han lagligt gift med men hon har inte fött något barn. Den yngre är han religiöst gift med och hon föder Leila. Efter döden minns Leila hur det var när hon var barn. Hon minns varför hon gav sig iväg till Istanbul och hur illa det gick för henne där. Men under sitt liv i den stora staden har hon fått några vänner. De är udda existenser, sådana som inte räknas med, som man kan kasta glåpord efter – utom en, och det är barndomsvännen som har ett ordentligt arbete i administrationen men som måste leva ett dubbelliv för att umgås med Leila och hennes vänner.

Dubbelliv och dubbla regler gäller i Istanbul. Där finns lagliga licensierade bordeller, men de som utnyttjas där räknas inte som fullvärdiga medborgare. Många av kvinnorna är ditlurade och offer för människohandel. Däremot kan högt uppsatta män och de rika köpa deras tjänster. I det Istanbul där Leila befinner sig finns många människor, mest kvinnor, som familjerna och släkten inte vill veta av. De har blivit gravida, kanske på grund av våldtäkt, de har rymt från misshandlande män. Där finns också flyktingar och mycket fattiga gästarbetare och kvinnor som har lurats dit från fjärran länder. När någon av dem dör hamnar de på de bortglömdas begravningsplats, där de lämpas av och grävs ner utan vidare ceremonier och utan gravsten. Deras släkt vill ju inte veta av dem eller är svår att spåra. Då hjälper det inte om de har vänner. Enligt bestämmelserna får endast familjen begrava dem.

Genom att berätta om de här människorna berättar författaren om ett korrupt land med hyckleri och förtryck. Romanen spänner över lång tid och det händer en hel del. Där finns stora demonstrationer där fredliga människor skjuts ihjäl, där finns de prostituerades farliga tillvaro och människor som bara vill leva på sitt eget sätt men som får lida eftersom de inte passar in i samhällets mall. Där finns fattigdom och de rika, mäktiga. Det kan tyckas tungt och dystert och visst handlar romanen om mycket elände, men författaren skriver drastiskt och faktiskt humoristiskt. Romanen blir underhållande samtidigt som den är drabbande och avslöjande och har värme. I slutet av boken finns ett foto från de bortglömdas begravningsplats, ett område som ser nygrävt ut med träbrädor som sticker upp ur jorden med endast nummerskyltar på. Ungefär som om det var en plats där man har grävt ner bilar. Det är inget ställe där man skulle vilja att någon kär människa skulle hamna efter döden. Faktiskt ingen människa alls.

Detta är det första jag läser av Elif Shafak och jag vill mycket gärna läsa mer.

10 minuter och 38 sekunder i en märklig värld av Elif Shafak, Tranan 2022. Översättning: Klara Lindell.

Löparna av Olga Tokarczuk

Liksom Olga Tokarczuk roman Daghus, natthus består Löparna av en massa olika delar, korta och långa kapitel som till synes inte har med varandra att göra. Ett collage som läsaren kanske tolkar till något sammanhängande. Men medan Daghus Natthus handlar om ett område i Polen och är förankrad i jord och lera och kulturen där handlar Löparna om världen. Människorna kommer från olika platser. De är kanske uppvuxna på ett ställe men bor på ett annat. De rör på sig. På så sätt ger Löparna en bild av vår moderna, splittrade värld medan Daghus, natthus ger en känsla av något mer statiskt.

Löparna handlar mycket om resor, flygplatser, flygplan, kartor, att inte rota sig. I boken finns en flyende verklighet. Det är människor som försvinner och som blir tokiga, människor som inte har ro, som måste resa. Man kan också säga att romanen handlar om livet och döden och övergången mellan liv och död som den slutliga resan. Löparna handlar också om att inte acceptera sin situation. Genom att vara i rörelse kan man kanske undgå svårigheter, döden, myndigheterna.

Som ni märker är inte Löparna lätt att skriva om. Detta är min bild av boken och under hela läsningen arbetar min hjärna för att skapa den bilden. Där finns korta faktabetonade avsnitt och essäliknande avsnitt, men också några längre berättelser om några olika människor och de berättelserna gör intryck och känns. Det är en mamma som ger sig iväg från sin obotligt sjuke pojke, från en vardagstillvaro som verkar helt tröstlös. Där finns en man vars fru och barn försvinner under en semesterresa på en ö där som är så pass liten att det borde vara omöjligt. Och där finns en kvinna som reser över halva jordklotet för att hjälpa en svårt sjuk ungdomskärlek över till andra sidan.

Löparna av Olga Tokarczuk, Bonniers 2019. Översättning: Jan Henrik Swahn.

Löparna är tidigare utgiven på svenska av Ariel Förlag 2009.

Olga Tokarczuk belönades med Nobelpriset i litteratur 2018.

Djävulsgreppet av Lina Wolff

En kvinna kommer till Florens och där träffar hon en man som hon flyttar in hos. Hon är ensam, hon har varken kontakt med släkt eller vänner. Hon har sagt upp sig från sitt jobb och åkt iväg. Hon har svårt att finna sig tillrätta i tillvaron, hon famlar, hon är instabil. Tyvärr är mannen hon har träffat en som bara tänker på sig själv. Allt utgår från honom och ska göras på hans sätt och han är kontrollerande. De har en mycket stark erotisk bindning.

Det här kan aldrig gå väl är väl de flesta läsares reaktion. Vi får inte veta så mycket om de två, inte ens deras namn. På något sätt blir de representanter, eller figurer i en myt där kvinnan måste gå igenom den yttersta förnedring, som gudinnan Inanna som steg ner i dödsriket. Fast för Inanna slutade det helt annorlunda. Som läsare kan man reagera negativt på det skenbart schematiska. Vårt sinne för verklighet och realism pockar på. Varför stannar hon hos den här kontrollerande mannen som hon inte har något gemensamt med bortsett från sex? kan man undra fast det är välkänt att det är mycket svårt att bryta sig loss. Många frågor uppstår. Men det är också romanens styrka. Den är tät, den är spännande som en thriller. Den är stramt och sparsmakat skriven. Pregnant. Bara det som behövs för att föra handlingen framåt finns med och språket är säkert.

Samtidigt som Djävulsgreppet är en slags historia efter en mall för en destruktiv relation mellan en kvinna och en kontrollerande våldsam man så bryter den mallen. Den är på intet sätt förutsägbar utan en ganska otäck, spännande bladvändare med stor litterär kvalitét. Jag har delvis känt mig ambivalent till den här boken och tyckt att som roman betraktad är den inte lika bra som De polyglotta älskarna och Köttets tid. Djävulsgreppet är mycket trängre. Men när jag tänker efter tycker jag inte att den är sämre. Den är bara något helt annat men som också rör upp känslor och leder till funderingar och frågor. En intressant och spännande bok, helt enkelt.

Djävulsgreppet av Lina Wolff, Bonniers 2022.

Sommar av Ali Smith

Sommar är den fjärde delen i Ali Smiths årstidskvartett som handlar om människor i vår tid, med flyktingproblem, med Brexit, med digitaliseringen och svårigheten att orientera sig och leva i dagens samhälle. Det är allvarliga och svåra problem. Immigranter sitter inlåsta i åratal i väntan på att avvisas. Många människor grabbar åt sig det de kan på bekostnad av andra. Främlingshat och rädsla växer. Men Ali Smith skriver på sitt eget vis och boken blir inte tung att läsa. Där finns humor och där finns värme och människor som ställer upp för andra.

I Sommar får vi åter träffa personer från tidigare delar. Den ålderstigne Daniel Gluck från Höst och hans granne Elisabeth Demand finns med i Sommar och nu får vi veta mer om Daniels bakgrund. Arthur från Vinter dyker också upp. Han driver en blogg på internet. Så knyter Ali Smith på sätt och vis ihop kvartetten. Jag skriver på sätt och vis därför att hennes böcker innehåller olika delar och olika tider och människor som inte har något att göra med varandra men som kanske möts. Tillsammans formar de här delarna något som var och en av läsarna gör sin egen bild av. Kanske är detta i sig en gestaltning av dagens samhälle och dagens värld som inte är helt lätt att förstå.

Om flyktingar skriver Ali Smith på flera plan. I Sommar tar hon upp hur tyskättlingar internerades i Storbritannien under andra världskriget och hur familjer hade splittrats, hur släktingar och syskon kunde vara kvar i Tyskland eller i ockuperade områden. Hon sätter ihop allting mot vartannat och med vartannat, ett slags collage med stora bilder där allt möjligt, högt och lågt finns med och där konsten spelar stor roll för människorna. Man kan inte låta bli att skratta lite mitt i tragiken när Ali Smith skriver om en berömd pianist med tyskt ursprung som haffades och internerades på väg hem från en konsert där han hade spelat för kungen och drottningen.

Ali Smiths böcker är inte helt lätta att beskriva så jag får uppmana er att läsa dem helt enkelt. Jag avslutar med ett citat från sidan 108 i boken. Det är den trettonårige, problematiske Robert som säger:

sommaren kan dra åt helvete, den är aldrig lika bra som man tror att den ska bli, vanligtvis pissväder och även om det råkar vara varmt nu är varmt väder bara en annan sorts pissväder där det är för varmt att göra något och löven hänger trötta i träden med en mattare skitigare färg för varje vecka som går och överallt luktar det bajs och spya, alla soptunnor luktar sur mjölk, hela årstiden är som stanken runt en sopbil när den kör genom stan och man själv är fast på en cykel bakom den medan den kör alldeles för långsamt längs en alldeles för smal gata.

Sommar av Ali Smith, Atlas 2021. Översättning: Amanda Svensson.

De andra delarna i kvartetten är alltså Höst (2018), Vinter (2019) och Vår (2020). Titlarna är länkar till mina inlägg om böckerna.

En ny tid av Ida Jessen

Lily Høy är en ung friskolelärarinna som kommer till det lilla jylländska samhället Thyregod 1904. Hon börjar skriva dagbok, men det blir bara lite och hon återkommer inte till den förrän många år senare, år 1927. Då har hon länge varit gift med doktor Bagge och nu är han sjuk.

En ny tid är alltså en dagboksroman där Lily Bagge skriver ner sina tankar och vad som händer på den lilla orten där hon bor. Romanen är mycket lugn och eftertänksam med många detaljer ur doktorinnans vardag. Efterhand kommer mer och mer om hennes äktenskap fram. Doktor Bagge har varit en dominerande man och känslan blir att Lily Høy var ganska fri en gång. Som friskolelärarinna hade hon stort ansvar och viss auktoritet men i äktenskapet med doktor Bagge fick hon anpassa sig och inte leva ut sin personlighet. Det verkar inte ha varit ett lyckligt äktenskap. Inget skrivs läsaren på näsan utan mycket av det framkommer mellan raderna.

För mig finns stort värde i den här berättelsen. Den ger bitar av ett liv, ett vanligt liv som en inte särskilt betydande människa har levt, en människa som inte tar över rummet när hon kommer in. Samtidigt är hon omtyckt och har en viss säkerhet. Hon har anpassat sig men verkar också ha en inre styrka. För mig blir berättelsen både vilsam och spännande eftersom mer och mer avslöjas efterhand och mer och mer framkommer om hur Lily Høys liv kommer att gestalta sig i framtiden. Romanen ger också en känsla av hur det kan ha varit att leva och bo i början av nittonhundratalet i en trakt som är glest befolkad efter danska förhållanden.

En ny tid är det första jag läser av Ida Jessen. På nätet ser jag att hon brukar skildra mänskliga relationer i små samhällen. Enligt min erfarenhet vimlar det inte av romaner som En ny tid. Jag har också hennes roman Doktor Bagges anagram i min långa läslista och den vill jag gärna läsa. Men det finns mer av Ida Jessen. Jag hittar åtta titlar som är översatta till svenska i Libris och kan man läsa danska har man mer att välja på. Ida Jessen har skrivit noveller, barnböcker och romaner.

En ny tid av Ida Jessen, Historiska Media 2018. Översättning: Ninni Holmqvist.

Under Frangipaniträdet av Mia Couto

Under frangipaniträdet utspelas i Moçambique i och vid en gammal portugisisk fästning alldeles vid havet. Den är nu ett hem för åldringar. De lever långt från sina släktingar fast de enligt gammal tro borde leva och begravas nära sina anhöriga. Under ett frangipaniträd utanför fästningen ligger en snickare begravd. Han har inte fått en begravning enligt traditionen.

Till fästningen kommer poliskommissarien Izidine för att lösa ett mord. Ålderdomshemmets föreståndare har mördats. Snickaren får återvända till de levandes värld och komma in i Izidines huvud för att hjälpa till. Izidine är en storstadsmänniska, utbildad i västvärlden. Han förstår sig inte på åldringarna och deras sätt att tänka och berätta. De ljuger och berättar skrönor.

Berättelsen bygger på gammal tro och traditioner. Den har en overklig, lite spöklik, sagolik stämning. I landet finns stora problem. Långvarigt krig och korruption gör att riktig rättssäkerhet inte finns, och att åldringarna är samlade i fästningen och att det är mycket svårt att ta sig därifrån på grund av krig och laglöshet runtomkring blir en bild av det sönderslagna gamla samhället. Mia Couto skriver en slags kriminalromaner läser jag på Wikipedia. Detta är då en av dem. Den är både spöklik och vacker, men den är ingen spänningsbok utan en roman där det finns ett mord. Den var intressant att läsa men för min smak var den lite för programmatisk. Den kändes konstruerad för att framföra ett budskap. Men jag ångrar inte att jag läste den eftersom den ändå ger en liten inblick i ett annat land och en annan kultur. Under frangipaniträdet är den första boken jag läser av en författare från Moçambique och jag vill nog ändå läsa något mer av Mia Couto.

Under frangipaniträdet av Mia Couto, Ordfront 1997. Översättning Marianne Eyre.

Blåst! av Eva-Marie Liffner

Som i de andra romanerna jag har läst av Eva-Marie Liffner rör sig denna också mellan olika tider. Syskonen Brontës liv och fantasier på artonhundratalet vävs ihop med tiden före, under och efter första världskriget. Här stämmer verkligen orden vävs ihop därför att i Blåst! går fantasin och verkligheten i varandra och om varandra hela tiden. Först får vi möta Ned och jag tänker att hopflytningen av tiderna och av fantasi och verklighet beror på att han är krigsskadad efter det fruktansvärda kriget. Men det är inte riktigt så. Visst är han skadad och ingen kommer väl ur ett skyttegravskrig opåverkad, men hela romanen genomsyras av att fantasi och verklighet flyter ihop och att bilder och gestalter från tidigare tidsperioder finns som spökbilder för den som har förmåga att uppleva dem. Också för människor i modern tid.

Syskonen Brontë hade ett fantasiland som de kallade Gondol dit de i sina lekar färdades på ett skepp. De levde och skapade i prästgården i Haworth med vind runt knutarna och ett öppet landskap runt omkring. Där är mekanikern Ned och universitetsstudenten Johnnie på cykelferie en sommar före första världskriget. De kommer till en stenformation och inne i den finns ett utrymme som påminner om en kajuta. Ned tycker också att han hör röster och en hund. De är i syskonen Brontës hemtrakt.

På syskonen Brontës tid dog många mycket unga. Två äldre systrar dog när de ännu gick i skolan. År 1821 dog deras mor och de tre systrarna och brodern som fanns kvar uppfostrades av en släkting. På den tiden kunde minsta förkylning leda till döden. Om den övergick i lunginflammation fanns inte mycket att göra. Dessutom härjade lungsot. Så syskonen Brontës tid då döden var ständigt närvarande vävs ihop med första världskriget och tiden efter då så många hade dött och så många människor sörjde. Fantasiriket Gondol blir både ett sagorike och en metafor för dödsriket. Samtidigt kan jag inte låta bli att jämföra syskonen Brontës käcka avfärd med sitt fantasiskepp med soldaternas käcka avtåg från Storbritannien när de skulle ut i kriget som de bara kunde föreställa sig i skönmålande fantasier.

Blåst! handlar alltså om fantasins kraft, om krigets vedervärdighet och om sorg. Där finns döden, men också mycket liv och livskraft och där finns också en del humor. Det är en roman med många lager och rum som öppnas och som jag lämnade tankfull.

Blåst! av Eva-Marie Liffner, Natur & Kultur 2016.