Fördolt är minnet av människan av Mohamed Mbougar Sarr

Diégane Latyr Faye är en ung författare från Senegal, men han bor i Frankrike. Av en slump kommer han över en roman från 1930-talet. Den heter Omänsklighetens labyrint och är skriven av en senegalesisk författare som hette T.C. Elimane. Omänsklighetens labyrint blev mycket omskriven och hyllad på sin tid. De flesta franska kritikerna trodde dock inte att författaren var en svart man från Afrika. En sådan man kunde omöjligt ha skrivit detta mästerverk. T.C. Elimane måste vara en pseudonym för en vit man. Så visade en litteraturforskare att stora delar av romanen bestod av bitar ur litterära verk och författaren anklagades för plagiat. Omänsklighetens labyrint försvann från bokhandlarna och när Diégane Latyr Faye får tag på boken på 2000-talet blir han besatt av att ta reda på mer om boken och den mystiske T.C. Elimane.

Fördolt är minnet av människan är en omfattande roman. Den innehåller Diéganes sökande men också mycket mer. Han skriver om de senegalesiska författarna med humor och ironi och jag tror att den som känner till litteratur och författare från före detta franska kolonier förstår mer och skrattar och ler mer än jag (som också tyckte det var ganska roligt fast jag nästan inte vet någonting om detta). Romanen handlar också om att komma från en före detta koloni och att leva i västvärlden, på grund av egen vilja eller på grund av landsflykt. Den handlar om att skriva, och om litteratur.

Jag citerar från sidan 110 i boken:
Allt är tillåtet i de variationer och kombinationer som det litterära skapandet erbjuder. Man öppnar en lucka av sorg och ur den upphäver litteraturen ett gapskratt. Man kliver ner i en bok som i en mörk och iskall sjö av smärta. Men på bottnen hör man plötsligt en festlig melodi: kaskeloternas tango, sjöhästarna zouk, sköldpaddornas twerkande, de gigantiska bläckfiskarnas moonwalk.

Allt är tillåtet i litteraturen, men kanske inte lika mycket för alla, och vem bestämmer vad som är god litteratur? Kan det vita kulturetablissemanget ta de afrikanska författarna på allvar? Fördolt är minnet av människan är kanske lika mycket en labyrint som Elimanes fiktiva roman. Här finns stora mellanrum och det är inte helt lätt att följa med och hålla personerna i huvudet. Romanen känns dunkel och när jag slutar läsa undrar jag vad jag har läst. Vad är detta? Där finns Senegal också med moderna problem och med Diéganes rötter bakåt i tiden. Där finns Elimanes far som fick utbildning i en missionsskola och blev så påverkad att han anmälde sig som soldat och reste till Frankrike för att antagligen dö i första världskriget. En stark bild av kolonialmaktens påverkan, utsugning och förstörelse.

Mohamed Mbougar Sarr skriver med humor och ironi och stort allvar. Det finns också ett övernaturligt stråk i romanen. Ibland tror jag att det är författarens sätt att ironisera över västvärldens idéer om det mystiska Afrika, den mörka kontinenten där oförklarliga saker kan hända, västvärldens oförmåga och ovilja att förstå och ta afrikaner på allvar. Men jag tror lika mycket på att det handlar om författarens vilja att skildra sin bakgrund. Fördolt är minnet av människan är en mycket komplex berättelse med stora mellanrum, som sagt, och där de olika delarna inte så lätt kan fogas samman. Det är en mycket intressant och läsvärd roman.

Fördolt är minnet av människan av Mohamed Mbougar Sarr, Bonniers 2023. Översättning: Cecilia Franklin.

Romanen kom 2021 på originalspråket med titeln: La plus secrète mémoire des hommes och fick Concourtpriset samma år.

Andhämtningen – Ett avgörande av Thomas Bernhard

Andhämtningen är den tredje boken i Thomas Bernhards självbiografiska romansvit. I förra delen slutade han skolan och började arbeta som lärling i en livsmedelsbutik. Så småningom blev han sjuk och hans förkylning utvecklades till lunginflammation. Till slut blev det så allvarligt att han måste läggas in på sjukhus där han svävade mellan liv och död.

Andhämtningen handlar om sjukdomstiden, om hans tid på sjukhuset och på ett sjukhem. Bernards beskrivning av tiden på sjukhuset är helvetisk. Att en artonåring blir utsatt för att ligga i en stor sal med massor av sängar där människor dör, den ene efter den andre och där ingen sitter vid hans sida hela tiden när han är dödssjuk för så går det inte till där, och där sjuksköterskor och läkare troligen är överbelastade, är högst upprörande. Hade familjen haft pengar hade de antagligen kunnat betala för bättre vård. Men så är det inte. Den unge Thomas Bernhard ligger på ett sjukhus för alla dem som inget har, eller har väldigt lite. Och tillvaron där är så hemsk så man tror nästan inte att det är sant när man själv har vuxit upp i 1950- och 60-talets Sverige. Men man får tänka på att Thomas Bernhards sjukhusvistelse ägde rum några år efter andra världskriget i ett land där väldigt många välkomnade Hitler men som några år senare hade blivit terrorbombat och där det måste ha varit stor brist på resurser.

Att det ändå går bra att läsa Andhämtningen beror på författarens arga, ironiska, påtagliga och samtidigt lite distanserade sätt att skriva. På något sätt finns stor tragik och lidande tillsammans med en viss humor i texten. Det blir mycket av allt i en roman på endast 139 sidor och det är skrivet på Thomas Bernhards omisskännliga sätt. Romanen innehåller också en del tankar omkring hans familj som är lite mer nyanserade än i de tidigare två delarna.

Nu är det två delar kvar i den självbiografiska sviten och jag ser fram emot att läsa dem också så småningom.

Andhämtningen av Thomas Bernhard, Alba 1988. Översättning: Lars W Freij.

Thomas Bernhards självbiografiska svit består av Orsaken – En antydan, Källaren – En frigörelse, Andhämtningen – Ett avgörande, Kylan – En isolering och Ett barn.

Niceville av Kathryn Stockett

Skeeter kommer tillbaka till sin hemstad Jackson i Mississippi efter sin collegeexamen. Det är på 1960-talet och som de flesta unga vita damer bor hon hemma hos föräldrarna medan det förväntas att hon ska rikta in sig på att träffa en lämplig man och gifta sig. Det är inte så lätt för Skeeter. Hon är lång, hon är inte vacker och hennes hår är ett skatbo. Och Skeeter vill bli journalist. Men helst vill hon flytta till New York och arbeta på ett bokförlag. Hon söker jobb på den lokala tidningen. Den enda uppgiften hon kan få där är att ta hand om en hushållsspalt, där frågor som läsare skickar in besvaras. Tyvärr kan Skeeter inte ett dugg om hushållsarbete. En svart kvinna har skött allt sådant sedan hon var liten. Så går det till i de vita familjerna, de som har råd, förstås. Men många har tillräckligt med pengar. Svarta hembiträden är billig arbetskraft.

Så vad ska Skeeter då göra? Hon kommer på att hon kan be en väninnas hembiträde om hjälp. Hon heter Abileen och är en av de viktigaste personerna i den här romanen tillsammans med Skeeter och Minny, en annan svart kvinna som arbetar åt vita familjer. Snart kommer Skeeter på att hon vill intervjua svarta hembiträden i Jackson och skriva en bok om dem.

Man kan säga att de tre kvinnorna är huvudpersoner och mot sig har de fördomar och ett samhälle som föraktar de svarta och som är organiserat enligt apartheid. Ett förskräckligt samhälle som utnyttjar den svarta befolkningen. Det stora motståndet mot bättre villkor grundas naturligtvis till stor del på att om allt ändrades skulle de vita vara tvungna att leva ett mindre bekvämt liv. Men det grundas också på att de är fostrade i det där systemet sedan de föddes. De kan inte se de svarta som fullständiga, riktiga människor som borde ha samma rättigheter som de.

Motståndet mot Abileen, Minny och Skeeter personifieras av Skeeters väninna Hilly. Hon är helt rabiat och driver en kampanj för att alla vita hushåll ska installera en särskild toalett till de svarta hembiträdena. De svarta har så många sjukdomar som de mestadels är immuna mot, men som skulle vara förödande för de vita, anser hon. Att resonemanget är helt ologiskt, att de själva och att deras barn tas om hand av de där svarta, sjukdomsbringande hembiträdena från spädbarnstiden och uppåt genom åren, att det är det normala, och att många barn har en mycket närmare kontakt med hembiträdet än med mamman – det hör inte dit. Som det verkar vara i alla förtryckande samhällen frodas hyckleriet.

Människoteckningen i romanen är lite chablonartad. Djupast blir porträtten av Abileen och Minny, kanske på grund av att allt omkring dem är så handfast. De arbetar ju hela tiden. Dessutom känns en del lite hollywoodfilmkonstruerat. Men författaren har skapat många slagkraftiga scener och Niceville är en spännande och underhållande bok som är lätt att ta till sig och det är ett stort plus. Romanen handlar om viktiga frågor och ger en nyttig historielektion eller påminnelse till läsaren. Även om Niceville är en roman så grundas den på förhållanden som har funnits och fastän jag egentligen vet hur det var i sydstaterna på den tiden blir jag chockerad. Javisst, så här var det för inte så länge sedan.

Niceville av Kathryn Stockett, Forum 2010. Översättning: Dorothee Sporrong.

Doften av en man av Agneta Pleijel

Doften av en man är den andra självbiografiska romanen av Agneta Pleijel. Här skriver hon om sitt liv från 1960-talet och framåt och det handlar mycket om hennes kärleksliv. Kärlek vill väl de flesta av oss ha. Att det inte är så lätt att få det att fungera vet vi av erfarenhet och det är inte heller lätt för den unga kvinnan i boken. Hon är student i Göteborg och blir så småningom kulturskribent, hon arbetar hårt och blir kulturchef på Aftonbladet. Hon lyckas alltså i arbetslivet, även om hon vill bli författare. Att skriva romaner har hon ännu inte kommit igång med. Däremot skriver hon dramatik.

Som vi vet, om vi har läst den första boken i den självbiografiska sviten, har den unga kvinnan en svår barndom bakom sig. Hon har vuxit upp i en dysfunktionell familj där hon inte har fått den kärlek och omtanke som ett barn behöver. Hennes självkänsla är låg när det gäller relationer. Det är som om hon inte kan värdera sig själv tillräckligt högt, en känsla av att mer än så här, bättre än detta kan hon inte begära. Det kommer hon aldrig att få.

Det framskymtar också att hon själv kanske inte är alldeles lätt att leva med och det är inte några hatiska porträtt av männen hon har skapat. Jag uppfattar dem i alla fall inte så. Hos männen finns en hel del egoism och oförmåga att se den unga kvinnan som en hel människa, och visst sätter männen oftast sig själva först. Men författaren resonerar också omkring samhället och kvinnors och mäns ställning och hon kommer fram till att samhällsandan är sådan att männen anses vara viktigast och värdefullast och duktigast. Både männen och hon själv är naturligtvis präglade av sina barndomar och av samhället som de lever i. Även yrkeslivet, som hon lyckas bättre i, är en del av det ojämlika samhället. Hon får kämpa hårt för att bli tagen på allvar. Och i den här boken, som är skriven långt efteråt, nämner hon Meetoo och hur kvinnliga journalister på Aftonbladet kritiserade förhållandena på tidningen långt senare.

Så som det oftast brukar vara är denna självbiografiska roman skriven långt efteråt. Agneta Pleijel har funderat och analyserat och hon ser tillbaka från en punkt i livet där hon förstår mycket som hon inte kunde inse medan det pågick. Men kärleksrelationerna, och så småningom längtan efter ett barn, är levande gestaltade. Boken ger en fin bild av den unga kvinnan sedd av den mycket äldre författaren. En intressant bok.

Doften av en man av Agneta Pleijel, Norstedts 2017.

Doften av en man är den andra delen i en självbiografisk trilogi. Den första delen är Spådomen som kom 2015. Den tredje kommer i höst och den heter Sniglar och Snö.

Drömmen om ett träd av Maja Lunde

I den fjärde delen av Maja Lundes klimatkvartett befinner vi oss i Longyearbyen på Svalbard år 2110. Gruvorna är nedlagda och befolkningen i Longyearbyen lever avskild från resten av världen. När klimatet kollapsade och förhållandena blev omöjliga runt om på jordklotet bestämde sig människorna på Svalbard för att leva helt enligt naturens villkor. Människorna hade förstört det mesta på jorden. På Svalbard skulle man leva hållbart och inte tära på naturresurserna. Många gav sig av och de som stannade hade mycket lämningar att ta av, till exempel metallstänger och föremål från de nedlagda gruvorna och kläder som de som lämnat Svalbard inte hade tagit med sig. De kunde ju inte längre importera allt som behövdes utifrån. Ännu år 2110 går det ingen nöd på Longyearbyens befolkning, men de har inget sjukhus och inga mediciner kvar. Det är inget lätt liv.

I Drömmen om ett träd får vi åter träffa några människor ur de tidigare romanerna, Louise som var barn i den andra delen, Blå, och Tao som är en av personerna i Binas historia. Men huvudpersonen i Drömmen om ett träd är Tommy som är en helt ung man, nästan ett barn, år 2110. En virussjukdom har angripit befolkningen. De har ingen bot. Kanske kom sjukdomen med flyttfåglarna? Tommy och hans yngre syskon får uppleva en tid och händelser som vi inte vill att någon ska få vara med om.

Den fjärde romanen i klimatkvartetten handlar om miljö och miljöproblem och frågan om hur de borde tacklas och om människans plats i miljön, om mänsklig samvaro, om vår skröplighet, vår inbilskhet, vår omtanke och svårighet att orientera oss och fatta rätt beslut. Att isolera sig var tydligen ingen lösning. I alla fall inte för människorna i Longyearbyen. Kanske skulle det vara lösningen för jorden som helhet. Människogrupper har ju frodats och gått under så många gånger under alla de år människan har funnits.

Det som är så bra med Maja Lundes klimatkvartett är att den är spännande och rörande och tankeväckande. Dessutom ligger en stor kunskap om det komplexa livet på vår jord som grund för böckerna. På Svalbard finns verkligen ett stort frölager för långtidsförvaring av en massa olika frön från jordens alla hörn. Det har kommit till som en säkerhet. Det finns genbanker på många håll, men också gott om konflikter och krigshot. I drömmen om ett träd är frölagret betydelsefullt. Tommys farmor, Louise, har hand om lagret efter henne ska Tommy ta över.

Jag uppfattar Maja Lundes klimatkvartett som ganska öppen. Livet på jorden är svårt att överblicka och några helt tydliga svar på vad vi kan göra får vi inte. Men har man läst böckerna tänker man nog att vi måste göra något åt problemen. Att södra Europa kommer att bli alltför hett och torrt ser vi ju redan början på. Att väderomkastningarna kommer att bli häftiga har vi redan börjat märka. I romanerna finns enorma svårigheter och stor mänsklig olycka, men också omtanke och kärlek. Mänskligt liv på det här klotet, helt enkelt. Fast det är inte enkelt och enkla är inte heller romanerna.

Drömmen om ett träd av Maja Lunde, Natur & Kultur 2023. Översättning: Lotta Eklund.

Maja Lundes klimatkvartett består av:
Binas historia (2015, på svenska 2016)
Blå (2017, på svenska 2018)
Przewalskis häst (2019, på svenska 2021)
Drömmen om ett träd (2022, på svenska 2023)

Stoner av John Williams

William Stoner börjar som förstaårsstudent vid University of Missouri 1910. Han är då nitton år gammal och han är enda barn till ett par som har en liten lantgård. De måste arbeta hårt för att få sin försörjning och de är tystlåtna människor. Man pratar inte mycket i den familjen.

När Stoner så börjar som student ska han studera agronomi. Fadern har skrapat ihop pengar men för att klara sig under studierna måste Stoner bo hos släktingar och arbeta på deras gård. I kursplanen ingår också engelsk litteratur och Stoner blir så tagen att han ändrar sig och börjar studera litteratur istället. Han som kommer från fattiga förhållanden gör nu en klassresa. Hans liv blir mycket olikt föräldrarnas eftersom han blir universitetslärare. Men hans liv blir ett litet liv om man med det menar ett ganska vanligt liv utan stora ekonomiska eller akademiska framgångar. Stoner strävar på och han älskar litteraturen.

Det betyder inte att den här romanen är tråkig. Tvärtom. Stoner har stora svårigheter. Han gifter sig med fel kvinna, en mycket svår kvinna som jag.misstänker har varit med om något traumatiserande som barn. På universitetet förekommer intriger och allt detta påverkar Stoners liv. Romanen är sakligt och lugnt skriven. Vi får veta vad som händer och vad Stoner gör och inte gör. Men det är så bra skrivet. Det som berättas är så väl utvalt. Man känner igen sig här och där fast man inte har upplevt detsamma. Romanen är bitvis alldeles hjärtskärande, och samtidigt lugn och eftertänksam. Den innehåller skarpa iakttagelser av mänskligt liv, av det sociala spelet och om strävan efter makt. Men den är samtidigt mjuk. Svårigheterna finns där, så som de finns för oss alla, mer eller mindre. Stoners svårigheter blir mer omfattande än vad man kan önska, och hans liv blev inte som han hade tänkt. Och det känns så välbekant. Det är så mycket under livet som vi inte har kontroll över. Läs gärna Stoner. En bra och berörande roman.

Stoner av John Williams, Natur & Kultur 2014. Översättning: Rosé-Marie Nielsen. Förord: Philip Teir.

Stoner kom på originalspråket 1965.

Om författaren John Edward Williams kan du läsa här. Två av hans romaner finns översatta till svenska, Stoner och Butcher´s Crossing.

Nedstörtad ängel av Per Olov Enquist

I Nedstörtad ängel finns tre olika historier som till synes inte har något med varandra att göra. Det är berättelsen om ett monster, Pasqual Pinon (1889-1929) som var en av många människor med missbildningar som försörjde sig genom att turnera med en cirkus och visa upp sig för publiken. Han har alltså funnits i verkligheten. Pianon hade en stor cysta på huvudet och för att göra det hela mer spektakulärt tillverkade man ett ansikte och satte på cystan. Pinon blev då mannen med två huvuden. Per Olov Enquist har har fabulerat runt Pinon och i boken har han ett levande kvinnoansikte på sitt huvud.

Hittills har jag alltså skrivit mycket rationellt och faktamässigt om Enquists berättelse men Nedstörtad ängel är inte en sådan roman även om Enquists ton, hans sätt att skriva är lugnt och sakligt. I romanen finns en pojke som har mördat två flickor, där finns en psykiater och hans hustru som har ett hemskt äktenskap men inte kan hålla sig ifrån varandra. Där finns också författarens minnesbilder av hur det var när hans far dog och hans mor blev änka när han var barn. Romanen blir som ett bildkonstverk där det finns olika element som inte verkar höra ihop men som betraktaren gör något eget av. Eller som ett musikstycke med olika teman som återkommer och utvecklas. Den är också uppdelad i avdelningar som exempelvis heter Sången om björntråden.

Nedstörtad ängel blir i hög grad det som läsaren gör den till. För mig blev den en känslosam upplevelse och ledde till många tankar, om tillvarons obegriplighet, om det oändliga svarta djupet, men också mer verklighetsnära tankar om varför psykiatern och hans hustru beter sig som de gör. Kärlek och dess motsats är ett starkt tema i romanen. Där finns Pinots äktenskap med kvinnan på hans huvud, ett mycket lugnare äktenskap än psykiaterns och jag kan både tänka att det ju är ett fantasiäktenskap som aldrig kan finnas och att ja,ja hon kan ju inte lämna honom, hon sitter fast på hans huvud. Och jag kan grubbla på vem och hurdan pojken som har mördat är, för det finns ju sådana människor, och hur psykiatern kunde vara så korkad så han utsatte sin egen dotter för fara och hur det är möjligt att hans och hans hustrus förhållande kan pågå som det gör.

Nedstörtad ängel är en hemsk roman på sätt och vis, men i den finns också kraft och kärlek och jag lämnar den inte alldeles uppriven. Den leder snarare till funderingen. Jag tycker inte att man nödvändigtvis måste förstå alltihop. Den är en sorglig och delvis ångestfull sång över livet och döden och det är nog mellanrummen mellan de olika temana som ger romanen dess stora djup och kraft. Men den är sakligt skriven så som Enquist brukade skriva, och också detta i motsättning till ett innehåll som bidrar till starka känslor hos läsaren och som jag föreställer mig har sitt ursprung också i starka känslor hos författaren, gör den mycket vacker och underligt nog både avgrundsdjup och trösterik.

Nedstörtad Ängel av Per Olov Enquist, Norstedts 2019. Förord: Agneta Pleijel.

Nedstörtad Ängel publicerades första gången 1985.

Själamakerskan av Michela Murgia

När hon är sex år blir Maria bortadopterad till en äldre kvinna som heter Tzia Urrai. Sådana barn kallas själabarn. De är så att säga födda två gånger, först av modern i den fattiga familjen de kommer ifrån, sedan på nytt hos adoptivmodern. Själamakerskan av Michela Murgia utspelas på Sardinien och där var detta inte helt ovanligt. En annan sardinsk sed som levde vidare långt in i modern tid var att själamakerskor kunde bistå med dödshjälp till den som var mycket sjuk och led svårt.

Tzia Urrai är sömmerska och Maria får lära sig hantverket av henne. Men hennes adoptivmor är också något mer. Det kan hända att någon hämtar henne en mörk natt och att hon blir borta många timmar. Så småningom förstår Maria att Tzia är själamakerska, något som alla har vetat utom hon.

Det är förutsättningarna för denna fina roman om kärlek mellan mor och barn. Maria växer upp. Hon går i skolan och läser mycket och hon lär sig sömmerskans yrke. Ett starkt band bildas mellan Maria och Tzia, men vad är det hon gör vissa nätter? Själamakerskan är en utvecklingsroman som utspelas på en ö i Europa med eget språk och egna seder. Läsaren får både leva med i Marias liv i byn där hon lever och uppleva hennes spirande kärlek när hon blir tonåring. Romanen ger också ett hum om kulturen och människorna på ön och deras milslånga avstånd från den italienska medelklassen på fastlandet, både kulturellt och materiellt. En vackert skriven roman som är spännande att läsa.

Själamakerskan av Michela Murgia, Brombergs 2012. Översättning: Barbro Andersson.

Romanen kom på originalspråket 2009.

Astarte av Karin Boye

Astarte är en av fyra romaner som finns i den här boken som jag köpte på årets bokrea. Den är ingen traditionell berättelse där vi får följa en huvudperson. Den är mer en bild av en tid, av det moderna konsumtionssamhället. Astarte kom 1931 och det är den nya tiden med allt fler automobiler, med reklam, nya hus, alltfler unga flickor på kontor och i bakgrunden industrier som tillverkar allt det nya som det skrivs om.. Detta ses och berättas av en författare som ser det hela ovanifrån. Det finns ingen romanperson att riktigt identifiera sig med, men det behöver inte vara fel. En roman kan se ut nästan hur som helst och denna ironiska, kanske lite satiriska gestaltning av den nya tiden är väl värd att läsas.

Karin Boyes bilder av staden Stockholm är både mörka och glittrande. De ger en stämning och en stark känsla för tiden så som jag uppfattar den. Jag var ju inte där. Det moderna tar alltså stor plats i Astarte. Det mer gammaldags finns i den lilla staden Riltuna, men staden växer och de moderna tiderna börjar påverka även där.

Romanen handlar om samhället och mänskliga relationer sedda uppifrån eller från sidan. Förhållandet mellan kvinnor och män är betydelsefullt i berättelsen, mäns syn på flickor och kvinnor och kvinnors agerande i förhållande till det. Bitvis känns det som om allt kan köpas och säljas, även mänskliga relationer.

Karin Boye ser alltihop med ett kritiskt öga, men det är ingen överdriven satir det handlar om. Författaren arbetar med mindre medel och romanen är både finstämd och kritisk. Den är som sagt väl värd att läsas och känns på sätt och vis modern också idag. Astarte var Karin Boyes debutroman, men hon hade redan tre diktsamlingar bakom sig när den publicerades.

Astarte av Karin Boye ur samlingsboken Romaner, Modernista 2022.

Cirkelns fyra hörn av Jerker Virdborg

Berättaren är en man som heter Per och som bor i Stockholm. Han får en hemlig present av sin far. Det är en alldeles för sen present. Per fyllde fyrtio år för fyra år sedan. Nu har han bara fått veta att han ska gå upp tidigt på söndagsmorgonen och när han står i lägenheten och tittar ner på gatan stannar en minibuss utanför huset. Presenten visar sig vara en guidad tur med Stockholm Citytours. De enda passagerarna är fadern och Per. Chauffören och guiden är en kvinna.

Det blir en underlig dag. De åker från det ena stället till det andra och guidetexter spelas upp i högtalarna om en gammal vikingaby, om atomreaktorn som byggdes under KTH, om en trafikolycka med en rysk diplomatbil och mycket mer. Detta sker på både sannolika och osannolika platser. Dagen är mycket dimmig, Per vet inte vad som ska hända och under resan börjar hans far avslöja händelser ur familjens förflutna. Det är avslöjanden som borde berättas i lugn och ro vid ett helt annat tillfälle, upprörande och omvälvande avslöjanden som varvas med det som händer under bussturen och med guidetexter som spelas upp. Resultatet blir kaotiskt, det blir flytande. Vad är sant och inte? Vad har verkligen hänt? Allt blir fragmentariskt och ogreppbart. Det är nog för att få tag i en livboj som Per ringer hem till sin fru och sin lille son ett flertal gånger.

Jerker Virdborg kan konsten att skapa en berättelse där läsaren inte vet och inte förstår, men som samtidigt är mycket konkret. Vi får veta vad som händer, vad personerna gör och säger och vilka platser de befinner sig på. Men vad det handlar om egentligen och hur det ska tolkas, det är nog mycket upp till läsaren själv. Kanske är det en gestaltning av den mångfacetterade och svårgreppbara tillvaro som vi befinner oss i. Berättelsen känns inte helt utan hot. Det skulle kunna hända något hemskt. Vi vet inte. Romanen är spännande att läsa och jag tycker om Jerker Virdborgs språk och sätt att skriva. Rekommenderas. Men förvänta dig inte en vanlig berättelse.

Cirkelns fyra hörn av Jerker Virdborg, Bonniers 2023.