Mordet – en sörmländsk herrgårdsroman av Per Rådström

George Bergman återvänder till sitt barndomshem på landet i närheten av Flen. Han har livnärt sig som trollkarl, alltså illusionist, men ser allt sämre och är nu istället handelsresande i trolleri- och skämtartiklar. George är mellan trettio och fyrtio år gammal. Hans föräldrar är döda, men i barndomshemmet finns minnen från hans uppväxt och de är inte lyckliga.

Georges far var medicine doktor och hade dragit sig tillbaka till det stora huset på landet. Modern var känslomässigt kall och han hade ingen vettig kontakt med någon av sina föräldrar. Till att börja med klarar han inte att gå in i andra rum än köket och ett gästrum där han sover. Minnen kommer till honom samtidigt som han fångar möss i fällor och sätter brasor för att få upp värmen i huset. Han möter människor som han har känt under sin uppväxt, men han är väldigt ensam.

Den här romanen är svart och dyster med en stor portion humor. Den är bitvis väldigt rolig. Avsnittet där han äntligen vågar sig in i sitt gamla pojkrum och åter bekantar sig med sina tennsoldater kan man skratta åt även om skrattet kanske fastnar i halsen. Kapitlet när han köper en ny kostym som ska passa bättre på landet än den han har fungerar likadant.

Romanen kom ut 1962 och är Per Rådströms sista. Att det är början av sextiotalet både känns och märks när man läser. Miljön är fint beskriven. George verkar lite äldre än han är, men när man ser foton av yngre män från den tiden ser de också mycket äldre ut i sina kostymer än vad de hade gjort om de hade levat idag.

Mordet – en sörmländsk herrgårdsroman är ingen deckare. George tänker så småningom att det är barnet i sig som han måste ta livet av, det otrygga, osäkra barnet. Om han gör det tror han att han kan komma vidare i livet.

Mordet – en sörmländsk herrgårdsroman av Per Rådström, Litteraturfrämjandet 1990.

Styr din plog över de dödas ben av Olga Tokarczuk

Janina Duszejko bor i en by på den polska landsbygden, nära den tjeckiska gränsen. Hon har varit broingenjör och senare lärarinna. Numera ser hon till grannarnas hus som är tomma över vintern. Hon ställer horoskop och översätter poeten William Blake tillsammans med en före detta elev.

I trakten finns rådjur och vildsvin och många andra djur. Fru Duszejko strövar mycket i markerna och hon känner sig befryndad med djuren. Hon hatar jägarnas verksamhet, och de är många. Men en dag är det inte ett djur som har dödats utan en av hennes bofasta grannar.

Vi får ta del av Janina Duszejkos skrivna berättelse om byn och ett antal händelser där. Genast som man börjar läsa ser man att hon skriver vissa ord med stor bokstav såsom Djur, Människa, Vrede och Åkommor som hon lider av. Det gör att berättelsen får en alldeles egen karaktär och ger tillsammans med hennes utläggningar om horoskop och hennes utbrott när jägarna har skjutit ett djur känslan av att Janina Duszejko är lite vrickad. Men så småningom kom jag att tänka på att Blake kanske skrev så och gjorde de inte gärna det på 1700-talet?

Jag får erkänna att jag inte känner till Blake, men jag läste om honom på Wikipedia och jag hittade text av honom på projekt Gutenberg, och mycket riktigt – Blake skrev på det viset och han var inte bara poet, konstnär och publicist. Han var mystiker i Swedenborgs anda och hade upplevelser som kanske var hallucinationer. Detta gjorde att han betraktades som excentrisk och till och med galen.

Janina Duszejko lever alltså och tänker delvis som William Blake och det ger berättelsen en extra dimension. Styr din plog över de dödas ben är ingen traditionell thriller fast den har en thrillerintrig. Den är så mycket mer och innehåller funderingar om vår plats på jorden och i världsaltet. Den ställer frågor om djurens rätt i förhållande till människan. Samtidigt blir vi bekanta med Janina Duszejko och åtminstone jag blir sympatiskt inställd till henne. Olga Tokarszuk har förmågan att gestalta så att jag, åtminstone i den här berättelsen, kan acceptera handlingar som jag hade ansett vara förkastliga i verkliga livet. Fram träder en komplex, levande historia som även har humor. Vad som är rätt och fel är inte solklart. Tillvaron kommer lite i gungning.

Boken rekommenderas.

Styr din plog över de dödas ben av Olga Tokarczuk, Ariel 2010. Översättning: Jan Henrik Swahn.

Begravd jätte av Kazuo Ishiguro

Tiden är 500-talet och platsen är det land som ska bli England, men Begravd jätte är ingen historisk roman. Den är en saga förlagd till den tiden.

Axl och Beatrice är ett gammalt par som tillhör britannerna, ett keltiskt folkslag. De bor i en by som består av rum och gångar i en kulle. De ger sig iväg till den stad där deras son bor. Men egentligen vet de inte var han bor, de minns inte, de kommer inte ihåg mycket av sin sons barndom, inte heller varför han inte finns där de bor.

En osynlig dimma av glömska ligger över landet. Människor minns knappt det som hände i förrgår.

Längre fram i romanen får vi veta att det är hondrakens andedräkt som orsakar glömskan. Efter att kung Arthur har slagit saxarna vaktas hondraken för att glömskan ska sprida sig och människor inte ska komma ihåg all brutalitet och alla övergrepp och mord som har skett under kriget. Därför är det fred mellan saxare och britanner, men freden hänger på en skör tråd. Det finns de som vill att människor ska minnas.

Om man vill ha action och äventyr ska man inte läsa den här boken. Berättelsen framskrider långsamt. Den är skriven på ett gammaldags sätt med långa omständliga dialoger. Men om läsaren försätter sig i rätt stämning och tar till sig Ishiguros sagovärld är boken vacker och tankeväckande. Där finns monster, riddare och alfer. Där finns färjkarlar som ror människor till en mystisk ö. Så småningom förstår jag att det handlar om att ros över till dödsriket.

Begravd jätte är en bok som finns kvar i mitt sinne efter läsningen. Jag tänker på krig som har skett under min levnad. Vad människor kan göra mot varandra och med varandra och då funderar jag både över det stora – krigen, politiken – och det privata. Axl och Beatrice som är gamla och ger sig ut på en mödosam vandring minns inte heller mycket av sitt tidigare liv tillsammans. Har de bedragit varandra? Finns elakhet och oenhighet gömt i glömskan?

Boken lämnar mycket öppet, om kärlekens makt, om sorgen när man mister en kär anhörig. Är människan god eller ond? Är det bättre att veta om alla hemskheter som har skett eller borde man glömma dem?

Begravd jätte av Kazuo Ishiguro, Wahlström & Widstrand 2017. Översättning Rose-Marie Nielsen.

Håpas du trifs bra i fengelset av Susanna Alakoski

Anni och Sami är syskom. Deras föräldrar är alkoholmissbrukare och de har en eländig barndom. För Anni går det bra. Hon utbildar sig, får familj och arbetar som socionom. För brodern Sami går det illa. Han blir själv missbrukare, både av alkohol och narkotika. Han stjäl och säljer droger och hamnar i fängelse.

När jag skriver att det går bra för Anni är det en sanning med modifikation. Fast hon klarar sig i samhället och inte blir missbrukare själv har hon stora svårigheter att hantera sin barndom och kontakten med sin bror. Den här boken är skriven ur en anhörigs perspektiv, hur missbrukande föräldrar och syskon gör livet svårt för en anhörig.

Man får väl säga att Anni är medberoende. Föräldrarna och brodern påverkar varje dag i hennes liv. Oupphörliga gånger har hon sopat under mattan, ställt tillrätta och stöttat. Hennes relation till föräldrarna och brodern innehåller både stor kärlek och mycket ilska.

Författaren skriver mycket om fattigdom i boken. Annis och Samis familj var fattig. Barnen fick inte allt det som andra barn får. Hon menar att om man är fattig har man mycket sämre chans att få det bra i samhället. Hon är också mycket kritisk till den behandling av drogmissbrukare som har funnits/finns och att drogmissbrukare ofta bara straffas för sina brott men inte får möjlighet att komma ur sitt missbruk. Hon skriver om olika trender i behandling och kriminalvård och återkommer ofta till att de intagna inte respekteras som fullvärdiga människor. Delvis skriver hon med stor vrede.

Hon använder sig av uppräkning av ord på många ställen i boken. Jag reagerade mot det först och kanske är det lite väl mycket av den saken, men jag insåg så småningom att det var ett led i hennes kritik av floskler och trender. Det blir också en bild av alla ord som är obegripliga eller svåra att förstå för den som inte har klarat sig i skolan och den som inte har svenska som modersmål.

Författaren kritiserar klassamhället med stor kraft och tar ställning för de som finns längst ner. Boken ger också en bra bild av och förmedlar känslan hos en anhörig till en missbrukare. Alla sveken, alla gånger hon har hoppats. Som tur är har Anni en förstående man, och i slutet av berättelsen känner man att det finns en möjlig bättre framtid.

Håpas du trifs bra i fengelset av Susanna Alakoski. Bonniers 2010. Omslag Nina Ulmaja.

Kanada av Richard Ford

Det är våren år 1960 i Great Falls i Montana, USA. Föräldrarna rånar en bank och tillvaron rämnar för de femtonåriga tvillingarna Dell och Berner. Detta händer en god bit in i romanen, även om vi får veta att det ska ske från första början.

Det är pojken Dell som berättar och det gör han i mogen ålder. Han ser tillbaka på det som hände 1960 och vad som ledde till rånet. Han berättar om sin far och sin mor som var så olika och om en famlij där man tiger om sina funderingar och problem. Fadern har inte riktigt förmågan att bedöma konsekvenserna av sina handlingar och det är en viktig orsak till att han börjar med olagligheter. Modern är intellektuell och tillknäppt, familjen har flyttat otaliga gånger eftersom fadern har arbetat i flygvapnet. De är inte rotade och hör inte hemma någonstans.

Richard Ford berättar mycket fint om det psykologiska klimatet i familjen. Som i flera andra romaner jag nyligen har läst berättas här mycket konkret och detaljerat om vad som händer. Berättelsen har en lugn saklig ton. Den är eftertänksam och utmynnar i tankar om hur man ska leva sitt liv och hur man kan tackla alla svårigheter.

Berner och Dell hamnar i en situation där inga barn bör hamna och de får ta itu med problemen så gott de kan, i stort sett utan vuxnas hjälp. Fast historien är lugnt och sakligt berättad är den spännande. Det ligger mycket under ytan. Ford berättar alldels tillräckligt mycket, men inte för mycket. Skruvarna dras åt ändå. Det är mycket skickligt gjort.

För Dell är nog det värsta att hans föräldrar blir bankrånare och på så sätt sviker sina barn, men så småningom får han vara med om värre brott. Ändå är berättelsen inte svart. Min känsla blir att man kan ta sig igenom det värsta och förlika sig med hur livet blev. Berättelsen pekar framåt, jag funderar mycket på vad som har hänt och hur vi är som människor.

Om jag ska gradera böckerna som jag har läst i år (2018) hamnar den här jämsides med H som i hök. Delad förstaplats alltså.

Kanada av Richard Ford, Brombergs 2013. Översättning Nille Lindgren.

Den stulna romanen av Nawal El Saadawi

Den här berättelsen tilldrar sig i ett land fullt av korruption och hyckleri. Ingen människa får en bra tjänst eller fina utmärkelser därför att hen är kompetent eller bland de bästa inom sitt område. Allt ordnas efter släktband och kontakter. Den som protesterar arresteras och misshandlas och dödas.

Kvinnan är underordnad mannen som kan ta sig flera fruar om han vill. Hon är oren och i kontakt med Satan. Mannen däremot är klok och gudfruktig och ska bestämma. Detta enligt den rådande ideologin. Det är männens ideologi och ger dem makt över kvinnor och barn. Den framgångsrike mannen i berättelsen kan säga till sin dotter att hon inte får umgås med de orena och dåliga gatubarnen som det finns en uppsjö av. Senare samma dag kan dottern få syn på hur fadern våldför sig på ett gatubarn som han har tagit in i huset.

Sexuella övergrepp är legio. Även kvinnor från fina familjer har varit med om sexuella övergrepp när de var barn. Jag har aldrig tidigare läst en bok där sexualiteten är så förknippad med satan och allt som är orent och dåligt. Dock skymtar det fram att en annan sexualitet och kärlek skulle kunna finnas i ett samhälle med jämlikhet och demokrati.

Boken är drömlikt skriven. Alla som har framgång i det här dåliga systemet är korta, satta och jag ser dem nästan framför mig som troll. De som står för det goda är långa slanka och lysande, lite som prinsessan och prinsen i sagor jag läste som barn. Ändå känns mycket i boken väldigt verkligt. Jag tycker att den är fint skriven. En omskakande och samtidigt poetisk skildring av livet i Egypten från 1950-talet till början av 1990-talet som jag tolkar det. Men man ska nog inte haka upp sig på kronologin.

Nawal El Saadawi är en stor Egyptisk författare, feminist och aktivist. Alla som är intresserade av litteratur och av demokrati och jämlikhet borde läsa henne. Men kanske är det ändå bäst att börja med någon av hennes tidigare böcker. Novellsamlingen Törst läste jag för ganska många år sedan. Otäck, men bra.

Den stulna romanen av Nawal El Saadawi, Ordfront 2010. Översättning Marie Anell.

H som i hök av Helen MacDonald

När Helen Macdonalds far dör drabbas hon av stor sorg. Hon köper en duvhök och isolerar sig tillsammans med den för att tämja den. Stegvis tränar hon höken så att hon så småningom kan släppa den lös utomhus för att jaga.

H som i hök är en självbiografisk bok som beskriver författarens vandring genom den svåra sorgen. Hon är i fyrtiårsåldern när hennes far dör. Han har betytt oerhört mycket för henne och det är han som har introducerat henne i falkenerarkonsten. Hon tränar sin hök. Hon lever med sin hök. I ett stadium av sorgearbetet känner hon att hon nästan har blivit ett med höken.

Helen Macdonald kan mycket om falkenering. Hon är beläst och berättar om falkenering i olika historiska tider. Boken hon skrivit har många olika plan och är mycket skickligt skriven. Det finns en parallellberättelse om författaren T. H. White som försökte tämja en duvhök och hans berättelse om det, The Goshawk. White skaffar sig höken för att bearbeta sina problem, men eftersom han inte vet hur han ska göra för att tämja den behandlar han höken med grymhet och förlorar den när han släpper den fri.

De olika berättelserna i Macdonalds bok blir delar av en stor rik helhet och genom dem skapar jag som läsare min egen bild och känsla för författarens sorgearbete. Vi får lära oss massor om falkenering och hon beskriver noga det hon gör. Hon berättar om sin far som var pojke under andra världskriget. Hennes sorgearbete påverkar hur hon hanterar sin hök. Höken påverkar henne. Där finns blod och våld och grymhet och vackra naturbeskrivningar. Hennes jakt med höken får mytiska dimensioner och jag tänker på gudars och gudinnors nedstigande i underjorden, på livets och dödens mysterium.

När jag läser den här boken som är glänsande och dov, mörk och ljus, som leder igenom den värsta sorgen till att Helen Macdonald kan börja förlika sig med det som har hänt och komma tillbaka till världen igen, tänker jag att detta är den bästa bok jag har läst i år. (Jag läste den i mars 2018.) Den ger en massa kunskap och känslor och tankar om livet och döden och den är mycket spännande att läsa.

H som i hök av Helen Macdonald, Brombergs 2016

Kärlekens raseri av Ian McEwan

Under en utflykt i naturen ser Joe Rose och hans hustru Clarissa plötsligt en luftballong som har slitit sig. En pojke finns i korgen. Joe Rose och fyra andra män springer från olika håll till ballongen för att komma till undsättning. De griper tag i linorna och försöker hindra ballongen från att blåsa iväg. Det blåser hårt. Männen håller fast i linorna, men när det kommer en stark vindstöt måste de släppa taget. En man hänger kvar. Ballongen stiger och till slut orkar han inte mer. Men då är ballongen högt uppe i luften och han faller till marken och omkommer.

Det är den dramatiska upptakten i romanen Kärlekens raseri av Ian McEwan. Pojken klarar sig. Han vet hur han ska släppa ut luft ur ballongen och den landar fint. Men för Joe Rose och hans hustru är problemen inte slut. En ung man, Jed Perry, är en av de fem männen på olycksplatsen. Joes möte med honom vänder upp och ner på allt. Det behövs bara en flyktig blick och en kommentar. Jed Parry ringer redan samma kväll till Joe och säger att han älskar honom.

Joes hittills stabila tillvaro luckras upp och han dras in i en ström av skrämmande händelser. Han är en framgångsrik vetenskapsjournalist, en rationell man som håller sig till fakta. Clarissa forskar på poeten Keats. De har det bra ställt och ett fint äktenskap men nu blir allt annorlunda. Jed Parry ringer om och om igen. Han står utanför porten när Joe ska gå ut. Han följer efter honom på gatan. Eller gör han det?

Historien är mycket spännande, som en thriller och jag ska inte avslöja mer av handlingen här. Som läsare blir jag allt osäkrare på vad som är fakta och vad som är fantasi. Ändå är det ju Joe som jag lär känna bäst och allt är så noggrant och detaljerat beskrivet enligt hans rationella sinne. När allting bara blir värre och värre tänker jag ständigt: Men gör inte det! Säg inte så! Jag har dragits med i historien och vill ställa allt tillrätta.

Kärlekens raseri är en mycket bra bok. Den är spännande och en fin psykologisk skildning av Joe Rose och hans äktenskap.

Kärlekens raseri av Ian McEwan, Ordfront 2000. Översättning Maria Ekman.

Älskarinnorna av Elfriede Jelinek

Älskarinnorna är en satirisk bok. Den handlar om Brigitte som syr underkläder i en textilfabrik och Paula som är tonåring och går i sömmerskelära och om deras framtidsplaner. Deras strävan är att gifta sig, att fånga en man. Brigitte ser ganska praktiskt på det problemet och Paula har fallit för romantiska beskrivninga i veckopressen.

Här finns inga människor. Alla karaktärerna är figurer. Berättaren sitter någon stans ovanför alltihop och ser ner på berättelsen. Men den är inte kall. Det känns som om berättaren är mycket arg. Cynisk och hånfull och arg, som om det finns en stor smärta i bakgrunden.

Brigitte och Paula lever i ett manssamhälle där en kvinna inte har särsklit stort manöverutrymme. Männen är kungar, kvinnorna misshandlas och passar upp på kungarna. Kvinnorna hackar på den kvinna som gör bort sig. Brigitte är smart inom de ramarna och lyckas klara sig. Paula är raka motsatsen.Texten har  stor driv och jag märker att det är en textkonstnär som har skrivit boken. Det är det som gör att berättelsen håller. Romanen kom ursprungligen ut 1975 och blev Elfriede Jelineks genombrott. Den ligger bra till i tiden. Kvinnokampen hade spritt sig och många andra böcker som häcklade patriarkatet kom ut. Men Jelineks berättelse är provokativ och ful och jag kan tänka mig att många blev förbannade. Den kan inte ha varit lätt att översätta, men det känns som om det är bra gjort.

Älskarinnorna av Elfriede Jelinek, Modernista 2018. Översättning: Aimée Delblanc.

Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson

Det är 1980-tal. Jossan, Linden, Jenna, Sudden och Eva Zakrisson, det är Kalmars jägarinnor. Ett gäng tonårstjejer som sminkar sig hårt och festar hårt. De känner att de äger världen, att de kan göra vad de vill. Jossan är den vackra, Sudden är den som har upptäckt Internet och Eva Zackrisson är den som är mest studiebegåvad.

Eva Zackrisson har kommit med sin familj till Kalmar från Stockholm. Hon är blyg och känner sig bortkommen men så småningom träffar hon Jossan och blir en av Kalmars jägarinnor. En stark vänskap utvecklas mellan Eva och Jossan där Jossan är den ledande. Eva är den som ofta flyter med och låter de andra ta initiativet. Jägarinnorna rumlar runt, trakasserar de duktiga handbollstjejerna och förstör skyltar vid busshållplatsen. De kräks och somnar på parkbänkar och blir hämtade av polisen. Stämningen tjejerna emellan är ofta hjärtlig men rå. Men tjejerna ställer upp för varandra när det kniper.

Mitt i allt detta sköter Eva Zackrisson sina studier med bravur. Vartefter tiden går känner Eva att hon vill mer än att festa och sminka sig. Men hon vet inte vart hon ska eller vilka hon ska söka sig till. När hon försöker närma sig andra ungdomar är hon redan stämplad som en av de vulgära jägarinnorna och hon förstår inte vad de andra pratar om. De lyssnar på annan musik, lever ett helt annat liv.

Boken är skriven med ett härligt språk och bäst tycker jag att författaren beskriver jägarinnornas bravader och vad som händer mellan dem och deras förhållande till sina famlijer. Jägarinnorna är så som jag tänker mig ett stökigt killgäng, bortsett från ögonskugga och läppglans. Det är mycket bra, det vänder ut och in på mina fördomar. Allt detta är sett med tjejernas ögon och så som det är berättat känns det som om allt verkligen har hänt när jag läser boken.

Det finns också mellanpartier som är kursiverade i boken. Där befinner sig Eva hos sin mormor på Öland. När jag läser det första av de partierna tror jag att Eva är liten, men det visar sig att hon är vuxen och ser tillbaka på tiden med jägarinnorna.

Nu måste jag först erkänna att jag har svårt för sådana här kursiverade mellanpartier som bryter handlingen. Alltför många gånger när jag har läst en bok har jag tyckt att de är onödiga. Det är de inte här. De är skrivna på ett helt annat sätt än resten av boken, poetiskt, dröjande. De behövs för att ge ett annat perspektiv. Jag tycker dock att den delen av boken borde ha kortats lite.

Kalmars jägarinnor är för mig en ovanlig bok. Jag har aldrig läst något liknande tidigare. Det har varit en upplevelse att läsa den och jag blir nyfiken på vad som händer Eva Zackrisson i framtiden.

Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson, Weyler 2013. Omslag och formgivning Elsa Wohlfahrt Larsson.