Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez

Den här romanen liknar inget jag tidigare har läst. Det är en släktkrönika över sju generationer full av människor, magi och händelser. Den börjar med att överste Aureliano Buendía står framför en exekutionspatrull och minns sin barndom och som läsare inser vi genast att det finns en del krig och våldsamhet i den här berättelsen.

Den första generationen i släkten, José Arcadio Buendia och Úrsula Iguarán, grundar byn Macondo tillsammans med en grupp andra yngre människor som med möda har vandrat över berg och genom djungel för att ta sig dit. Allt ordnas på bästa sätt i byn. Alla får likvärdiga tomter att bygga hus på. Alla är unga och livet är bra. Någon gång om året kommer vandrande romer till byn och de är de som inför magin.

Jag vet inte hur jag ska beskriva den här romanen: En släktkrönika som samtidigt är Colombias historia med inbördeskrig, utländska exploatörer, korruption, magiska händelser, bordeller, passion, broderande kvinnor, starka kvinnor och svaga, starka och svaga män, folkliga föreställningar, manligt och kvinnligt stark åtskilt, pedofili, lukter, stark sol, regn och gyttja, våld och en natur som växer och frodas och hela tiden hotar att ta över och förstöra husen och ordningen. Att förstöra och rasera är människorna också bra på.

Texten har stor tyngd. Det finns en tyngd i historien och i texten, någonting mörkt och svart med starka glimtar av ljus som skär in då och då. Boken är lite svår att läsa. Den innehåller väldigt många olika karaktärer och i familjen Buendía återkommer samma namn genom generationerna, men som tur är finns ett släktträd i början. Jag lämnar romanen lite överväldigad. Det känns som om det har varit för många karaktärer, för mycket bordeller och magi, för mycket av allting – och ändå inte. Det känns rätt. Det är också genialt av författaren att använda magi och drömmar för att gestalta den historieförfalskning som diktaturer och kolonialexploatörer ständigt bedriver. Att läsa Hundra år av ensamhet gav mig en stor upplevelse, det är en bok som är unik i min erfarenhet, myllrande, frodig, hård, underhållande och överväldigande.

Jag har läst romanen i Lina Wolffs nya översättning och det känns som om den är bra. Jag kan inte spanska och jag har inte läst Hundra år av ensamhet i den gamla översättningen så jag kan inte jämföra, men som sagt, det här känns bra. Boken rekommenderas.

Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez, Wahlström & Widstrand 2020. Översättning: Lina Wolff.

Mörk fjäril av Margaret Drabble

Mörk fjäril hänsyftar på Björkmätaren som finns i en ljus och en mörk variant. I Storbritanniens kolgruvedristrik blev den mörka varianten vanligast eftersom den var bättre kamouflerad i det sotiga landskapet.

Det är just i kolgruvebältet som Bessie växer upp. Hon föds i början av 1900-talet och hon är annorlunda, mycket intelligent och mycket nogräknad. Hon är också känslig och sjuklig och utnyttjar det till sin fördel. Mest av allt vill hon bort från den sotiga, smutsiga och fula miljön som hon bor i, och hon lyckas. Hon till och med studerar i Cambridge på stipendium.

Margaret Drabble har skapat romangestalten Bessie inspirerad av sin mor. När jag läser boken känns det som om den här berättelsen är författarens försök att förstå sin mor och hennes bakgrund. Bessies dotter Crissie och Crissies dotter Faro är däremot helt fiktiva personer. Mörk fjäril handlar om dessa tre och på så sätt också om utvecklingen i England under 1900-talet. Men det som är mest framträdande i romanen är de mänskliga relationerna, mor – dotter, kvinna – man och släktrelationer. Det är ganska många personer i romanen. En hel släkt finns med.

Mörk fjäril är skriven med humor och värme och människokännedom. Med skarp insikt pekar författaren på olika företeelser i samhället. Romanen är lätt att ta till sig och känna igen sig i.

Mörk fjäril av Margaret Drabble, Forum 2000. Översättning: Dorothee Sporrong.

Nätternas gräs av Patrick Modiano

Berättaren Jean vandrar genom Paris och minns en kvinna som kallades Dannie som han kände en gång. Hon var gåtfull, han fick aldrig veta mycket om henne och efter ett tag försvann hon. När han kände henne rörde hon sig bland män som troligtvis var kriminella och kanske hade hon något att göra med frihetskampen i Marocko. Det här var fyrtio år sedan och Jean minns bara glimtvis det som hände då. Allt är vagt och nästan lite drömlikt.

Vi får inte veta särskilt mycket om Jean heller. Allt är som sagt vagt, som minnen. Nätternas gräs liknar på sätt och vis De dunkla butikernas gata som jag har skrivit om tidigare här på bloggen. Men i nätternas gräs vet Jean vad han heter och även om vi inte får veta hans bakgrund så vet han den själv. Båda romanerna handlar om minnen från förr när huvudpersonen var mycket yngre och i båda vandrar huvudpersonen omkring på Paris gator.

Nätternas gräs är en lugn roman. Lugn och vacker och grå och melankolisk. Jag känner hur mina minnen också undflyr mig och hur det är så mycket som jag har glömt. Kanske måste man uppskatta Modianos sätt att skriva för att tycka om den. Romanen har en alldeles speciell stämning som man inte hittar var som helst. En läsvärd bok.

Nätternas gräs av Patrick Modiano, Grate 2013. Översättning: Anna Säflund-Orstadius.

Min kamp av Karl Ove Knausgård

Så har jag då äntligen läst den, Min kamp (1) av Karl Ove Knausgård, och det ångrar jag inte. Min kamp är en självbiografisk roman som handlar om Knausgårds förhållande till sin far. I början av boken skriver han om en dag när han var åtta år och tyckte att han såg ett ansikte i havet i ett TV-reportage. Så starkt han får fram där att det är något som inte stämmer i hans och hans brors förhållande till fadern. Det gör ont inombords när jag läser det. Så ödsligt det känns med ett stort svart hot som ruvar i bakgrunden.

Knausgård är tydlig och konkret. Det är han i hela boken, så tydligt och detaljrik att jag inte riktigt kan tro på att allt har hänt så som han skriver. Men det gör ingenting. Berättelsen framstår som sann och det är en mycket stark självbiografisk roman som tidsmässigt handlar om hans liv från åttaårsåldern tills att han är ung vuxen och gift.

Det är inte bara innehållet och temat som gör romanen så bra. Språket och kompositionen gör berättelsen mycket stark. Författaren börjar med ett resonemang om döden och när jag kommer till slutet har jag läst en berättelse om en man som försöker förstå sig själv och sin döde far. Romanen är full av smärta men Knausgård skriver inte på ett känslosamt sätt. Han skriver detaljrikt och sakligt och det handlar om vardagsliv och det är det som gör att det bränner till och att jag som läsare tycker att jag förstår hans känslor. Boken innehåller också fantastiska miljöbeskrivningar och tiden känns äkta, mest 1970 och -80-tal. Jag uppskattar att romanen är vardaglig och handlar om en vanlig uppväxt som egentligen är ovanlig. Ibland blir historien också rolig på ett mörkt och sorgligt sätt så att man kan le lite åt eländet. Jag känner igen mig fast jag har haft ett helt annat liv.

Min kamp (1) är bland de bästa självbiografiska böcker jag har läst. Det är en mycket bra roman som får fem stjärnor av mig och jag vill gärna läsa nästa del i romansviten. Tack, ni som har rekommenderat den.

Min kamp (1) av Karl Ove Knausgård, Norstedts 2010. Översättning: Rebecca Alsberg.

Det finns alltså ytterligare fem böcker i sviten, Min kamp 2-6.

Alias Grace av Margaret Atwood/

År 1843 mördades en välbärgad herre och hans hushållerska I Richmond Hill i Ontario, Kanada. I huset arbetade också Grace Marks som piga och Thomas Kinnear som stalldräng. De dömdes för mordet. Kinnnear hängdes och Grace Marks blev internerad i fängelse. Hon var mycket ung när mordet skedde, knappt sexton år gammal.

Runt den här händelsen har Margaret Atwood skapat en roman med Grace Marks som huvudperson. Hon kom från fattiga förhållanden på Irland och utvandrade med sin familj till Kanada som barn. Hennes far var alkoholiserad och hon fick tidigt ta hand om sina syskon och börja arbeta som piga.

Margaret Atwood har skrivit en levande, spännande och mänsklig berättelse där vi får uppleva arbetet och pigors tillvaro med tvätt och matlagning, skurning och mjölkning och sömnad. Ett tungt och krävande arbete från morgon till kväll. Romanen är upplagd i kapitel som har namn efter traditionella kanadensiska lapptäcken.

Kvinnligt och manligt, tidens syn på olika sorts kvinnor och på sexualiteten är ett framträdande tema. En piga lever farligt. Det gäller att passa sig för herrskapens vuxna söner och husfäder. Överhuvud taget spelar sexualiteten, mer eller mindre undanträngd, och hyckleriet stor roll. Atwood gestaltar de olika motsägande bilderna på kvinnor och män och var och hur och om de kan mötas. Hon gör det med styrka och värme och humor. Grace Marks framstår som en intelligent kvinna som i en annan tid hade haft andra möjligheter.

I romanen finns stora hål, vi får absolut inte veta allt. En stor del av berättelsen kommer ur Graces mun och vi vet aldrig säkert hur sanningsenlig hon är. Alias Grace är på så sätt lite flytande och oroande och det bidrar till att den är så bra. Den har både denna vaghet och det konkreta handfasta arbetet, en mycket bra roman som jag rekommenderar.

Alias Grace av Margaret Atwood, Rabén Prisma 1997. Översättning: Ulla Danielsson.

Monsieur Andesmas eftermiddag av Marguerite Duras

Det här är en kort roman, endast på 120 sidor. Kanske bör den kallas novella, alltså någonting mellan novell och roman? I alla fall är Monsieur Andesmas eftrmiddag en högst läsvärd historia som utspelas under en eftermiddag.

Herr Andesmas sitter på en höjd ovanför byn där han bor och väntar på en murarmästare och på sin dotter. Han har köpt huset på höjden till henne och han vill anlägga en terrass framför, just där han sitter. Nere i byn är det fest och herr Andesmas betraktar folklivet på torget.

Det händer inte så mycket i den här berättelsen – fast man kan också säga att det händer mycket och det som händer har delvis att göra med att herr Andesmas börjar inse det som han inte har sett, eller inte velat se. Hans dotter är navet i den här historien. Allt kretsar kring henne och hon är en person som bara omtalas. Hon uppenbarar sig inte fysiskt i berättelsen.

På omslagets baksida skriver förlaget om den lågintensiva stämning som finns i en del av Marguerite Duras berättelser. I den här skapar hon en tät stämning som nog kan kallas lågintensiv och som läsare förstår vi till slut händelsernas starka komplikationer. Men intensiteten i historien växer till att bli mycket stark, åtminstone hos kvinnan som herr Andesmas pratar med medan han väntar.

Monsieur Andesmas eftermiddag är en intressant berättelse med en ung vacker kvinna som katalysator. Jag frågar mig hur stor makt en vacker sjuttonåring har. Är den skenbar? Visst, männen vänder sig om och stannar upp. Men jag undrar.

Monsieur Andesmas eftermiddag av Marguerite Duras, Lind & Co 2018. Översättning: Peter Landelius.

Avskum av Isaac Bashevis Singer

Max Brabander kommer till Warszawa från Argentina år 1906. Han är i 40-årsåldern, förmögen och har tjänat pengar på fastigheter och en hel del skumma affärer. Kvar i Argentina är hans hustru som han helst vill skilja sig från. För ett tag sedan dog hans son och sedan dess har han ständigt tänkt på döden. Nu är han tillbaka i Warszawa och besöker sina ungdomskvarter.

Max Brabander är jude och läser gärna jiddishspråkiga tidningar. Han driver runt och träffar olika människor, både hederliga och ohederliga. Han vet inte vad han vill. Ska han förlova sig med dottern till en rabbin? Ska han samarbeta med kriminella människor och locka oskyldiga flickor till bordellerna i Argentina? Max Brabander är en vindflöjel. Än blåser det hit, än dit. Han trasslar till det för sig och ljuger. Antagligen beror hans brist på fotfäste och riktning på hans chock och sorg på grund av sonens död men jag får aldrig någon känsla för Brabander. Jag bryr mig inte det minsta om hur det går för honom. Det gör att berättelsen för mig blir ospännande.

Men det finns ett stort plus i den här romanen och det är beskrivningen av de judiska kvarteren och människorna där och deras seder. Det är ett myllrande folkliv av djupt religiösa och traditionella människor såväl som mer sekulära och av kriminella. Mitt i allt detta driver Brabander omkring. Det går inte så bra till slut och det hade jag inte heller väntat mig.

Avskum av Isaac Bashevis Singer, Brombergs 1991. Översättning: Birgit Edlund.