Medan tiden tänker på annat av Niklas Rådström

Pojken Axel och hans morfar, det är vad den här romanen handlar om. Axels mormor är också med och Axels mamma, men morfar tar upp den största platsen. I periferin finns också en annan mycket betydelsefull man, Axels frånvarande far.

Den vuxne Axel minns sin barndom, hur han periodvis var med sin mormor och morfar när hans mamma var bortrest på jobb. Den vuxne mannen framkallar sina minnen, hur det kändes att sova hos mormor och morfar när han var liten och hur det såg ut i deras lägenhet. Hur han var med morföräldrarna på pensionat om sommaren. Hur han och morfar brukade promenera till kyrkogården.

I familjen förtigs mycket. Man pratar inte om varför Axels pappa är borta. Han är lite diffust bortrest. När hans föräldrar skiljs pratar man inte med Axel om det. Antagligen tänker de vuxna att det är bäst för pojken att inte göra det. Det finns ingen illvillighet och elakhet mot Axel hos de tre vuxna som tar hand om honom, mamman, morfadern och mormodern, bara omtanke, men det där stora outsagda blir mycket smärtsamt för pojken.

Författaren berättar så att jag känner igen mig som människa. Axel berättar inte heller allt för de vuxna, det kan röra sig om detaljer och det kan röra sig om skräck som han håller för sig själv. Ibland skäms han för något han gjort. Ibland skäms han för sin morfar som börjar bete sig underligt.

Romanen handlar om minnen, om trygghet och om otrygghet. Axel förlorar sin far. Det är mörkt, hårt och smärtsamt. Gradvis förlorar han också sin morfar som börjar bli dement. Samtidigt finns en stark överlevnadskraft. Porträttet av morfadern och mormodern är mycket kärleksfullt och historien är berättad på ett enkelt och rakt sätt som känns som om det kommer både inifrån pojken och den vuxne Axel. Samtidigt finns där poesi. Medan tiden tänker på annat är en fin barndomsskildring som jag rekommenderar.

Medan tiden tänker på annat av Niklar Rådström, Gedins 1992

Brudar i svart av Sirpa Kähkönen

Anna har vuxit upp på landet. Efter att hennes mor har dött reser hon med ångbåten över sjön till staden Kuopio och där får hon arbete som hembiträde. Hon är ung och vet inte så mycket om livet och världen. Så träffar hon Lassi och blir gravid och de gifter sig. Lassi har varit på sjön och sett världen. Han är kommunist men den politiska delen av sitt liv håller han för sig själv. På Annas 21-årsdag blir han arresterad och döms till sju år på tvångsarbetaslägret i Ekenäs. Anna måste klara sig själv och söka arbete och blir anställd på en fanérfabrik.

Berättelsen handlar om arbetarkvinnor i Kuopio på slutet av 1920-talet och under 1930-talet. Livet är hårt. Det är fattigt och ibland är det ont om mat. Lassis syster sliter med att tvätta åt andra och Anna sliter på fanérfabriken. Dessutom får Anna lida på grund av Lassis politiska verksamhet. Mycket förtigs. Mycket talar man inte om. Att släktingar i Lassis familj har givit sig av till Sovjetunionen vet familjen men man pratar inte om det. På sin höjd säger man att de har givit sig iväg dit och då vet alla vad det handlar om. Säkerhetspolisen spanar på kommunisterna. Man får tänka på vad man säger och vad man gör. En kommunist kan få svårt att få arbete, också kommunistens fru även om hon inte vet något om politik.

Sirpa Kähkönens berättelse om Annas liv och förhållandena i Lassis familj är mycket läsvärd. Hon säger inte för mycket. Som läsare förstår man mer och mer efterhand. Människorna och staden är fint skildrade och Anna, huvudpersonen, utvecklas under berättelsens gång. Förhållandena i Finland under den här tiden borde vi veta mer om i Sverige och läser man den här levande berättelsen om Anna och hennes tillvaro tror jag att man förstår lite mer. Boken slutar också så att jag gärna vill läsa andra delen av Sirpa Kähkönens Kuopiosvit som ska komma översatt till svenska i år. Hela sviten består av sju böcker.

Brudar i svart av Sirpa Kähkönen, Lind & CO 1919. Översättning: Mattias Huss.

De av Helle Helle

Den här boken handlar om en dotter på sexton år och hennes mamma. De bor i en liten stad på Södra Lolland och de har bott på många olika ställen i staden. Flickans mamma driver eller arbetar i en butik där hon säljer allt möjligt från nattlinnen till tvålar. Mamman blir allvarligt sjuk. Dottern börjar på gymnasiet.

Den här berättelsen är full av vardagsliv, skolan, kompisar, lägenheten de bor i, en och annan fest och utflykt. Allt berättas rakt upp och ner. Författaren berättar det som händer och det som människorna gör. Det som de känner finns mellan raderna. Det är detaljrikt och precist. Staden och trakten växer fram. Hur dottern och modern mår får vi själva räkna ut och det här minimalistiska sättet att berätta vad som händer med stora luckor gör att jag känner starkt med flickan och hennes sjuka mor. Det blir som att se en film. Boken är lugnt och sakligt skriven men min reaktion blir känslomässig.

Det kan vara lätt hänt att man läser den här boken lite för snabbt, att man halkar över orden och tycker att texten är tom och intetsägande men för mig blir det tvärtom. Jag finner berättelsen mycket trovärdig och känner ibland igen mig från min tonårstid. De är en bra bok som jag rekommenderar.

De av Helle Helle, Norstedts 2020. Översättning Ninni Holmqvist.

M/T och berättelsen om skogens under av Kenzaburo Oe

I den här boken berättar Kenzaburo Oe om den japanska ön Shikoku och dess historia. Han föddes och växte upp i en by på ön och där fanns en stark berättartradition i form av sägner och myter. Hans mormor berättade om ön när han var barn och det är genom sina egna upplevelser och sägnerna om ön och byn som han berättar den här historien.

Jag får erkänna att den här boken var knölig att läsa, men det var också värt besväret. Det känns som om jag har fått en liten inblick i och förståelse för Oes födelseby och japansk kultur. Det känns också som om Kenzaburo Oe har kämpat med att förstå berättelserna när han skrev den här boken. I romanen finns en sammanblandning av författarens eget liv och myterna och hur han försöker förstå dem och hitta en röd tråd. Det handlar både om att förstå muntlig berättartradition och myter vetenskapligt och att hitta logiken och den historiska bakgrunden. Men det som hans mormor berättade har ingen fullständig logik. Människor växer och blir jättar. En figur som har dött och kommit över till andra sidan kan mycket väl dyka upp igen och en jätte kan så småningom krympa. Dessutom finns den mystiska känslomässiga aspekten. Oe har hört sägnerna som barn och han har levt i dem.

Berättelsen handlar om byn och sägnerna. Det finns ingen huvudperson. Men på sätt och vis blir författaren själv huvudperson. Det är som om han i början av boken strävar hårt för att förstå och för att inlämma berättelsena i någon slags logik och se vetenskapligt på dem, men i slutet av boken har han givit upp. Sägnerna lever sitt eget liv och kan inte helt och fullt begripas. Det betyder inte att romanen slutar i ett misslyckande. Tvärtom. Den öppnar sig och helheten blir en vacker berättelse om vår plats på jorden, om vårt obegripliga liv. En människa innehåller så mycket.

Men kanske var det i sista stund som Oe skrev om sin barndoms berättelser. I slutet av boken är han vuxen med fru och barn i Tokyo. Urskogen som omger byn genomkorsas numera av vägar. Vi befinner oss i den moderna världen.

M/T och berättelsen om skogens under av Kenzaburo Oe, Bonniers 1994. Översättning: Yukiko Duke.

Kirke av Madeline Miller

Kirke är känd från Odysseen, häxan som genom trolldom håller kvar Odysseus på sin ö och som förvandlar hans besättning till svin. Men i den här boken är Kirke huvudperson och vi får uppleva allt från hennes synvinkel. Hon är dotter till Helios, solguden, och havsnymfen Perse. Kirke är alltså gudinna i en starkt patriarkal gudavärld. Nymfer och många gudinnor lever farligt, de kan bli utsatta för sexuellt våld av både gudar och dödliga.

När Kirke har förargat sin far och brutit mot reglerna ett antal gånger blir hon förvisad till ön Aiaje. Där lever hon ensam. Ett skepp landar på öns strand och hon bjuder in kaptenen och besättningen och undfängnar dem med mat och vin. De får reda på att hon är ensam kvinna på ön, att ingen far eller bror eller vuxen son finns där och då är det fritt fram. Kirke hinner inte använda sin trolldomskonst. Hon blir våldtagen.

Efter den händelsen lägger hon en förtrollning över ön så att sjöfarare håller sig borta. Några släpper hon dock dit, och förvandlar då besättningarna till svin, en helt logisk åtgärd för att hon måste skydda sig själv. Romanen gestaltar den grekiska mytologin och hjältesagorna från kvinnors och offers synvinkel. Krigets vansinne och förrråande framhålls istället för hjältedater. Den i våra ögon hemska brutaliteten i den grekiska mytologin och gudarnas småsinthet och retlighet gestaltas också med bravur. Boken är till stora delar spännande och också rolig ibland. Vi får uppleva hur odjuret Scylla blir till. Vi får vara med när monstret Minotaurus föds och vi får träffa både Odysseus och hans hustru Penelope. Författaren låter också Kirke utföra ett hjältedåd i slutet av berättelsen.

Att mytologin och hjälteberättelserna ställs på ända och att allting ses från ett annat håll är romanens största behållning. Också Millers frodiga och även detaljrika berättande. Dock känns den lite långdragen och kanske lite för undervisande ibland. Fast det är nog bra egentligen att Miller förklarar vem Cyklopen Polyfemos är. Kanske har tillräckligt många författare förutsatt att läsarna känner till varje gestalt i den grekiska mytologin – alltså vänt sig till sina likar. Madeline Millers Kirke tror jag kan vara till glädje både för den som är väl insatt i den grekiska mytologin och för den som inte är det.

Kirke av Madeline Miller, Wahlström & Widstrand 2019. Översättning: Niclas Nilsson.

Lilo av Erik Hågård

Vi befinner oss någon gång i framtiden. Miljöförstöringen har gått så långt att samhället har slagits sönder. Solen lyser obarmhärtigt. Havsnivån har stigit. Städer har sjunkit ner i vatten och övergivits. Människor utnyttjas brutalt. Det är en förskräcklig framtidsvision Erik Hågård har skapat i den här romanen. Det är äckligt, det stinker, man äter det man kommer över. Barn får slava i gruvor. De som inga pengar har och reser på tågets tak slängs av mitt ute i öknen. Våld förekommer ofta. Maktutövning med våld.

Det här låter som en roman som jag inte skulle stå ut med att läsa. Jag brukar undvika våldsam spänningslitteratur till exempel. Men här är det befogat att skildra våldet och äcklet tycker jag. Det är så här det kan bli och liknande finns ju också redan nu, om än inte i hela världen. Samtidigt finns en stark livskraft i boken. Pojken Gawar och det enögda barnet Loé försöker klara sig så gott de kan. De är hårda mot varandra, de vet nog inte om något annat, men de älskar också varandra och försöker hålla ihop.

Erik Hågård har skapat en mycket konkret värld. Jag tror på den och det känns som om människorna i berättelsen också finns. Samtidigt finns en slags överbyggnad i berättelsen. Det är mycket som återkommer, till exempel samma formulering hos den som svarar när någon har ställt tre frågor på samma gång. Men det känns inte som om författaren upprepar sig av misstag. Det är ett grepp som fungerar. Gawar och Loé är på väg till templet. Där får Loé träna på övningen. Jag blir aldrig klar över vad övningen egentligen är och vad den ska syfta till och på något sätt tycker jag att det gestaltar att nuet finns i berättelsen men ingen framtid, ingen ändring. Det går runt, runt. Munkarna har inget svar, ingen kan förklara varför och hur. Ändå finns livskraften där.

Just att berättelsen är så konkret men också har en andlig dimension, fast andligheten nästan inte finns, att den har en hårdhet och korthuggenhet samtidigt som författaren ibland svävar ut lite i beskrivningar eller betraktelser som jag inte kan följa – just det gör att jag tycker att det här är en bra bok. Som ni märker är det inte så lätt att förklara vad jag menar, men i alla fall rekommenderar jag den.

Lilo Av Erik Hågård, Bonniers 2020.

Jag hade så mycket av Trude Marstein

Romanen börjar när Monika är tretton år och den slutar när hon är över 50. I kapitlen gör författaren nerslag vid olika tidpunkter i Monikas liv och vi får ta del av Monikas kärlekar och arbetsliv och hur hon blir mor. Hennes förhållande till föräldrarna, hennes två systrar och mostern spelar stor roll i berättelsen.

Monika lever inte det liv som hennes föräldrar förväntar sig. Hon utbildar sig inte målmedvetet och skaffar sig ett yrke som hennes syster som är sjuksköterska och hennes andra syster som är jurist. Hon genomlever flera kärleksförhållanden och flyttar många gånger. De män som tar mest plats är Roar som är professor och mycket äldre än Monika och gift, Geir som är kock och som Monika får en dotter med och Trond Henrik som är författare.

Den här berättelsen innehåller så mycket både av vardagsliv, grisiga diskbänkar, drömmar, vänner, fester, släktkalas, mata höns, kärlekssorg och att leva med ett barn. Porträtten av de olika människorna känns trovärdiga. Romanen är skriven från en kvinnas synvinkel och de andra kvinnorna – systrarna, modern och mostern har stor betydelse.

I romanen finns humor och värme och desperation, många händelser och många människor. Samtidigt är den luftigt skriven så den ger utrymme till läsarens fantasi och tankar. Det finns mycket att känna igen sig i. Det känns trovärdigt, som om Monika verkligen finns och som om hon har upplevt allt i boken. Den är vardaglig och till synes skriven rakt upp och ner, men innehåller på något sätt poesi. Den är spännande att läsa och jag lämnar den med tankar om mitt eget liv. Boken rekommenderas.

Jag hade så mycket av Trude Marstein, Bonniers 2019. Översättning: Lotta Eklund.