Paradiset av Abdulrazak Gurnah

Paradiset handlar om pojken Yusuf som lämnas över till sin farbror Aziz som bor vid kusten i Östafrika. Farbrodern är en respekterad och förmögen köpman. Men ganska snart förstår Yusuf att köpmannen inte alls är hans farbror. Yusuf har lämnats som pant till köpmanen därför att hans far har skulder som han inte kan betala. Yusuf får arbeta i köpmannens butik och så småningom, när han har blivit äldre, får han följa med på en av farbroderns expeditioner inåt landet, ett farligt och kostsamt företag som kan ge stor vinst, men riskerna är betydande.

Tiden är i början av 1900-talet och i romanen finns den begynnande kolonialismen. När den tolvårige Yusuf står på järnvägsstationen för att resa till kusten finns där också de första två vita människorna han någonsin har sett. Romanen spänner över ganska många år och läsaren får följa både Yusufs utveckling och hur europeerna mer och mer tar över. Den visar också många olika miljöer, olika kulturer, olika språk och olika sätt att leva som finns i området. Köpmannen Aziz, och Yusuf är muslimer och de kan läsa och de håller inte de religioner och föreställningar som finns i inlandet särskilt högt. Där frodas vidskepelse enligt deras åsikt.

Romanen har också en fin miljöbeskrivning. Det är lätt att föreställa sig hur det ser ut och hur Yusuf upplever situationer och miljöer. Berättelsen är skriven kronologiskt, inga hopp i tiden, och det är genom Yusuf allt ses. Det kan kännas skönt att läsa en sådan berättelse. Den har tyngd, den har skönhet och den har många detaljer. Jag har inte kunskapen om Östafrika, vare sig vid den här tiden eller senare, men jag tror att romanen ger en inblick i områdets historia, kultur och problem. Paradiset är spännande och bitvis grym, men den är lugnt och handfast berättad med ett slut som känns oväntat och ger funderingar. En roman som jag rekommenderar.

Paradiset av Abdulrazak Gurnah, Celanders och Bonniers 2021. Översättning: Helena Hansson.

Norrtullsligan av Elin Wägner

Den utgåva av Norrtullsligan som nyligen har kommit ut fanns inte inne på biblioteket, men i magasinet fanns denna bok så då lånade jag den istället. Det är alltså Norrtullsligan jag har läst nu. Pennskaftet har jag läst tidigare.

Norrtullsligan handlar om Pegg, en ung kvinna som tar tjänst som kontorist i Stockholm i början av 1900-talet. De kvinnliga kontoristerna hade usla löner. Helst ville arbetsgivarna ha flickor som bodde kvar hemma hos sina föräldrar och fick största delen av sin försörjning därifrån. Pegg bosätter sig i ett hyresrum som hon delar med en annan kontorist. I lägenheten bor fler kvinnliga kontorister. De är fattiga, allihop och de hjälper varandra och delar på den mat och det kaffe och fotogen som de som för tillfället har pengar har införskaffat.

Det är Pegg som berättar om sina erfarenheter och hon gör det med humor och med fart. Romanen är inte lång men det händer mycket innan den är slut. Det hindrar inte att den är full av allvar. Det är inte bara fattigdom som de unga kvinnorna har att tampas med. Där är chefen som använder sin makt för att utnyttja söta kontorsflickor, där är hårt arbete, dålig mat på grund av penningbrist, och även sjukdom. Kontorsflickorna skulle behöva både en stark fackförening, en Meetoo-kampanj och rösträtt för att få igenom vettiga lagar. Men allt detta ligger långt fram i tiden.

Arbetande kvinnor hade förkommit förr i litteraturen. Där finns massor med pigor till exempel, men mest bara som bifigurer. Här är det fattiga kontorister som har huvudrollen och romanen är berättad helt utifrån deras synvinkel. Norrtullsligan är sannerligen värd att läsas än idag och mycket i den känns aktuellt.

Norrtullsligan av Elin Wägner ur Valda skrifter, Bonniers 1950.

Den första utgåvan av Norrtullsligan kom 1908, men först som följetong i Dagens nyheter 1907.

Åke och hans värld av Bertil Malmberg

Åke och hans värld publicerades ursprungligen 1924, alltså för nästan hundra år sedan. Det är en självbiografisk roman om pojken Åke som är i förskoleåldern. Han växer upp i en liten norrländsk stad och hans far är doktor.

Åkes familj och släkt tillhör alltså de bättre bemedlade i staden. Somrarna tillbringar Åke på landet hos släktingar. Han är trygg i familjen, känslan av hans förhållande till sina föräldrar liknar lite hur det kan vara hos Astrid Lindgren, fast Åke och hans värld är skriven för vuxna.

Men det finns många faror och obegripliga företeelser i världen utanför familjen. Boken är skriven utifrån Åkes synvinkel. Den är inte en sammanhängande berättelse, utan glimtar ur Åkes liv. Sådana händelser som biter sig fast och som man minns som vuxen. Därför berättar författaren om hur Åke ser på världen och upplever den som en vuxens minnen, de minnen som den vuxne vill förmedla till omvärlden.

Åke och hans värld är en ganska charmig bok, med ett visst djup. Den innehåller både dråpliga händelser och lite otroliga och vissa kapitel sätter igång både fantasi och funderingar hos mig som läsare.

Boken är illustrerad av Adolf Hallman och känslan för mig som läsare blir charm, allvar, humor och lite hjärteknip. Åkes naturligtvis begränsade syn på världen, beroende på hans ålder, tiden som är slutet av 1800-talet och samhällsklassen han kommer ifrån, präglar berättelsen. Naturligtvis finns formuleringar och epitet som vi inte skulle använda idag om olika folkslag och länder. Men det hindrar inte att jag rekommenderar boken. Kanske behöver du ett avbrott från din vanliga lektyr?

Åke och hans värld av Bertil Malmberg, Bonniers 1955. Illustratör: Adolf Hallman.

Imago av Eva-Marie Liffner

Julen är slut och Mösstanten är igång igen. Hoppas att ni alla har haft en bra jul och är redo att ta nya tag 2022.

Men nu till Imago av Eva-Marie Liffner:

Det är år 2000. Esmé städar på den historiska institutionen på Köpenhamns universitet. Men hon forskar också på sitt eget sätt. Hon stannar hela natten och rotar och undersöker i professor Rosens kontorsrum och läser och studerar. En natt finns där en kartong med dokument från Tyskland. De handlar om ett likfynd i en mosse i södra Jylland 1938. Esmé tar med sig dessa dokument hem för att ta reda på mer.

Esmé är en ensam människa som har lite svårt med sociala kontakter. Hon är tuff, faktiskt har hennes berättande en lite hårdkokt stil. Inte så att hon råkar i slagsmål men hennes berättande är lite lakoniskt med svart humor och hon följer inte alltid lagen. Hon är gestaltad så att jag känner med henne och vill att det ska gå bra för henne.

År 2000 är ett tidsplan i romanen. År 1938 är ett annat. Men det finns också ett tredje tidsplan och det är tiden för de Schleswig-Holsteinska krigen, främst det andra kriget 1864. Esmé berättar från 2000-talet och de andra tidsplanen berättas av författarrösten. Det innebär att den här romanen innehåller mycket. Från atmosfären i Köpenhamn på 2000-talet till det hemska slaget vid Dybbøl 1864 till judar som flyr Tyskland in i Danmark på 1930-talet. Allt är skrivet på ett trovärdigt sätt, möjligen med undantag av Esmés handlingar.

Men Imago är spännande att läsa. Det finns gåtor och mystiska händelser som jag som läsare vill ha svaret på. Romanen är också underhållande med humor samtidigt som den är djupt allvarlig. Kriget 1864 innebar stor slakt och det var fattiga soldater i olika åldrar som led och dödades. Situationen i Tyskland och Danmark 1938 innebar fara och hot.

I början av romanen finns ett citat från en latinsk ordbok om ordet imago. Det kan betyda mycket, bland annat skuggbild, vålnad, bild, liknelse, jämförelse och i den här romanen kommer bilder från historien fram. Fast de historiska händelserna är konkret skrivna med lukter och stanker och skräck och oro är de ändå små utsnitt, historiska bilder som kommer till oss och som författaren har fabulerat fram ur historiska fakta. Vill vi veta mer får vi söka någon annanstans.

Imago av Eva-Marie Liffner, Natur och Kultur 2003.

Öken av J.M.G. Le Clézio

Nour är en tonårspojke som lever i början av 1900-talet. Frankrike och Spanien är i färd med att kolonisera Marocko och deras överlägsna militärmakt slår ner motståndet.

Lalla är en flicka som lever i nutid, vilket när det gäller den här romanen är början av 1980-talet. Hon tillhör spillran av nomadfolken och bor hos sin fattiga faster i en kåkstad vid kusten i norra Marocko..

Romanen rör sig mellan de här två tidsplanen. Den är drabbande och gripande, hemsk och vacker. Genom att berättelsen omfattar dessa båda tider gestaltar den starkt både hur en kultur slås sönder utan pardon medan kolonialmakterna förser sig med allt av värde i området och vilka konsekvenser koloniseringen har medfört för befolkningen i modern tid. Det är stor fattigdom och utnyttjande i hårt arbete och utvandring till Frankrike där ny fattigdom väntar för de allra flesta, med usla bostäder, slavliknande arbetsförhållanden både i kriminellt och hederligt arbete och ständig kontroll av polisen och diskriminering. Många flickor blir prostituerade.

Men Lalla är stark och får andra möjligheter. I och med det kan man säga att hon utnyttjas på ett finare sätt. Hon tillhör spillran som Frankrike en gång slog sönder, men nu långt senare finns ett snällare, nyfiket utnyttjande, ett intresse för den exotiska kraften hon har.

Romanen har en alldeles särskild ton. Det finns ett metafysiskt drag i den. Det är stark sol, det är alltför ljust. Öknen finns där hela tiden, obarmhärtig och vacker, om inte rent konkret så i Lallas minne när hon har kommit till Marseille. Hon är ättling till nomaderna och får ibland syner från förr. Hennes vän i Marocko, herdepojken, har lämnats som spädbarn uppe i norr. Han har också vaga anor från nomaderna. Alla tre ungdomarna, Nour, Lalla och herdepojken Hartanin är representanter, bilder av nomadfolket, fragment. De är inte gestaltade ingående psykologiskt och på sätt och vis har öknen och den sargade och sönderslagna nomadkulturen huvudrollen i romanen..

Öken av Le Clézio är inte det mest lättlästa, men den är mycket läsvärd. En särskild upplevelse i litteraturen.

Öken av J.M.G. Le Clézio, Norstedts 2008. Översättning: Ulla Bruncrona.

J.M.G. Le Clézio fick Nobelpriset i litteratur 2008.

Vedersakarens död av Hans Keilson

Vedersakarens död av Hans Keilson är en mycket intressant bok. Den är en roman men den är skriven som ett mellanting mellan roman och essä. Bokens berättare och hans familj har en fiende som aldrig nämns vid namn, men som läsare tänker jag genast på Hitler och nazisterna. Hans Keilson var själv jude. Han flydde till Nederländerna under nazisttiden och blev tvungen att gömma sig där. Han klarade sig, men hans föräldrar mördades under förintelsen.

Samtidigt som det är mycket resonerande, och författaren vänder och vrider på relationen mellan fienden och berättaren, finns mycket bra och gripande scener i romanen som till exempel en grupp pojkar som har till uppgift att förstöra och välta gravstenar på en kyrkogård där en del är mycket rädda för att vara på en avsides belägen kyrkogård om natten och för det de gör, och en scen när berättaren sitter på en krog och hör fienden hålla tal i rummet intill, men genom högtalare. Han ser honom aldrig förrän mot slutet då fienden far i triumf genom stadens gator.

Hans Keilson var psykolog och efter kriget arbetade han för att hjälpa traumatiserade judiska barn, och i scenen på begravningsplatsen har han förståelse för en del pojkars dilemma. Han skriver i boken att fienden behöver honom och att han själv kanske behöver fienden. Men det resonemanget faller så småningom. Jag kan hålla med om att en totalitär regim har behov av en fiende för att vända folkets missnöje åt annat håll och det ser vi ofta i världen. Ibland är det en inhemsk fiende och ibland finns fienden utanför landet. Genom historien har ju också judehat använts på detta sätt i århundraden.

Vedersakarens död är en ovanlig bok som ger många frågor och upphov till mycket tänkande. Att fienden aldrig nämns vid namn och inte heller vare sig nazism eller judar gör lite grand det som händer i boken allmängiltigt. Att det är en judisk kyrkogård som förstörs sägs till exempel aldrig. Den scenen slår hårt. Dels känner jag mycket starkt både planen hos fienden – att avskilja den här folkgruppen som ett sätt att få fler och fler att delta i och acceptera förföljelsen – och vrede och förtvivlan över att det inte räcker med att inskränka livet och förfölja utan att man också förstör begravningsplatserna. Den ger också en bild av att det inte bara är ett gäng psykopater som förföljer utan att vanliga människor deltar. Så fast Vedersakarens död inte är känslosamt skriven ger den både starka känslor och tankar. Romanen har självbiografisk grund. Berättarens föräldrar blir bortförda och försvinner, det som i verkligheten hände med Keilsons föräldrar. Men den är ingen självbiografi. Det är en ganska intellektuell roman med vissa gestaltade scener, en roman som behandlar förföljelsen och förintelsen i det tredje riket på ett sätt som jag aldrig tidigare stött på.

Jag förmår inte göra Vedersakarens död rättvisa i den här texten, men det finns ett efterord i boken som ger mycket mer.

Vedersakarens död av Hans Keilson, Nilsson 2016. Översättning: Nina Katarina Karlsson. Efterord av Heinrich Detering.

a

Pärlan som sprängde sitt skal av Nadia Hashimi

Rahima har inga bröder och det ställer till problem. I Afghanistan, i den by där Rahima bor bör kvinnor inte gå runt och uträtta ärenden om de inte ledsagas av en man. Det är också problem för Rahima och hennes systrar att gå i skolan. De får ta långa omvägar när de ska dit och hem eftersom pojkarna jagar dem. Och då, naturligtvis, blir inte pojkarna tillrättavisade utan flickorna får dåligt rykte. Rahimas far är borta mycket och han är beroende av opium. Rahimas mor har stora problem med att få inköp och andra ärenden uträttade. Därför bestämmer föräldrarna att Rahima får bli en bacha posh, alltså klippas och kläs som en pojke.

Det här visar den för mig hemska situationen för kvinnor och mycket konstiga, snedvridna, hycklande inställningen till kvinnor och män. När Rahima kläs som pojke accepteras hon som sådan. Hon kallas Rahim. Hon sparkar fotboll med killarna. Hon blir vän med en pojke och hon kan till och med arbeta och tjäna lite pengar till familjen. Romanen berättas i två tider. Rahima lever i modern tid och hennes släkting Shekiba lever i början av 1900-talet. Och sannerligen, Shekiba blir anställd som vakt i kungens harem och vad måste hon göra då? Jo klippa håret och vara klädd i manskläder som alla de andra kvinnliga vakterna. Då heter hon Shekib och kan alltså arbeta.

Det här betyder naturligtvis inte att kvinnorna annars inte arbetar. De håller hus och hem rena, sköter barnen och lagar mat och har hand om djur som finns i anslutning till hemmet, såsom höns. Allt det här arbetet är tidsödande utan moderna bekvämligheter. Dessutom kan det hända att de arbetar i jordbruket på fälten. Ovanpå det kan också sexlivet betraktas som ett svårt och smärtsamt arbete för de många kvinnor som gifts bort mot sin vilja. De måste ställa upp vare sig de vill eller inte oberoende av mannens brutalitet.

Jag berättar inte mer om handlingen i den här boken för att inte förstöra läsupplevelsen. Pärlan som sprängde sitt skal är nämligen en mycket spännande bok, en riktig bladvändare och både Rahima och Shekiba vill ha ett annat liv med mer frihet. Den här boken innehåller så mycket och den visar så klart hur gamla sedvänjor och traditioner lever kvar. Den ger också en del att fundera över om hur långt det måste vara till verklig demokrati i Afghanistan. Boken rekommenderas.

Pärlan som sprängde sitt skal av Nadia Hashimi, Louise Bäckelin förlag 2018. Översättning: Boel Unnerstad.

Bröllopsbesvär av Stig Dagerman

Bonddottern Hildur ska gifta sig med slaktare Westlund. Egentligen älskar hon en annan, men han är fattig och har farit iväg på beredskapsarbete. Berättelsen utspelas under dagen för bröllopet i en by på landet. Den är mer en kollektivroman än en berättelse om en enskild person. Där finns många personer, Hildurs familj, drängar och pigor, slaktare Westlund och en konkurrerande slaktare, en familj i närheten som är småkriminell och där föräldrarna är alkoholberoende, luffare och bröllopsgäster från staden.

Romanen är skriven i talspråksaktig, dialektaktig stil utom när det handlar om kvinnan från staden. Det är levande och där är många människoöden. Det är många som det är synd om. Där är mycket sorg och besvikelse och mycket realistiskt tänkande. Man får anpassa sig till den krassa verkligheten och göra det bästa valet – inte det man helst vill, men det som fungerar.

Berättelsen är burlesk och stundvis komisk. Det händer massor under denna bröllopsdag, men romanen är skriven så att jag nära på kan tro att det är sant. Så här var det. Nästan. Samtidigt som där finns humor och spektakulära händelser är den hjärteknipande. Jag känner starkt med en del personer i romanen. På så vis har den stort djup och är mycket mänsklig. Bröllopsbesvär är inte det bästa jag har läst, men absolut läsvärd. En modern klassiker som jag är glad att jag har läst. Den är också filmatiserad.

Bröllopsbesvär är Stig Dagermans sista roman och den kom ursprungligen ut 1949 så det är i den tiden händelserna i romanen utspelas.

Bröllopsbesvär av Stig Dagerman, PAN Norstedts 1991.

Europa av Maxim Grigoriev

Nikita reste med en ungdomsgrupp till Paris när han var fjorton år och plötsligt bestämde han sig för att stanna där. När många år har gått och han är en medelålders man och boende i Bryssel får han ett telefonsamtal från en advokat. Han har ärvt en lägenhet i Nice och när han reser dit kommer minnena tillbaka. Ägaren till lägenheten var Nina, en kvinna som tog hand om honom när han som tonåring levde på gatan i Paris.

Romanen skildrar tre generationer ryska emigranter i Frankrike, från de som flydde undan bolsjevikernas revolution till de som kom till Frankrike efter att järnridån föll. Den handlar om minnen, om svårigheten att finna sig tillrätta i det nya livet och om olika kulturer. Grigorievs roman har en mörk ton. Nikita är rent konkret hemlös i början av sin vistelse i Paris och han är hela tiden hemlös i sitt sinne. Han hör inte till något, han är som en ensam planet fast han naturligtvis har samröre med andra människor. Han har valt att bryta med landet där han växte upp. Många har kommit före honom därför att de måste. Många av dem var intellektuella och/eller rika människor i toppen av samhället och i Frankrike måste många av dem försörja sig genom manuellt arbete.

Europa är en mycket intellektuell roman. Där finns många samtal och utläggningar om litteratur och filosofi. Den var lite besvärlig att läsa, full av filosofiska ord och författarnamn. Sådant kan jag reta mig på ibland, men här känns det inte det minsta påklistrat. Det känns rätt. Och samtidigt som romanen har allt detta och många resonemang om vad det innebär att vara emigrant, om hur det franska samhället är och om ryssar så finns där en mycket påtaglig fysisk närvaro. Där finns kroppar, lukter, gator, kyla, ett mögligt badrum och medelhavet utanför lägenheten i Nice med sina färgskiftningar. Miljöerna är gestaltade så att jag känner dem med både kropp och sinne.

Nikita kommer då och då tillbaka till tidpunkter och händelser om redan är omtalade. Jag ser dessa omtagningar och allt hoppande i tiden som en gestaltning av rent konkret Nikitas avsaknad av mål och strävan i livet och bildligt som emigrantens svårigheter att finna sin väg. Det verkar som om tänkandet och resonerandet kan börja med Nina och fortsätta med Nikitas tankar så att jag då och då inte säkert vet vems ord det är jag läser. Var slutar Nina och var börjar Nikita? Allt detta bidrar till åtminstone en viss känsla och förståelse för hur det kan vara att leva i exil också hos mig som aldrig har varit i den situationen.

Europa är en bra roman och den var väl värd besväret att läsa. Maxim Grigoriev tilldelas Svenska dagbladets litteraturpris i år.

Europa av Maxim Grigoriev, Bonniers 2021.

Singulariteten av Balsam Karam

I en stad vid Medelhavet letar en kvinna efter sin försvunna dotter. Hon arbetade på cornichen, en väg som går som en hylla utmed havet på kanten av bergshöjderna. Jag tänker mig att den här cornichen finns vid Frankrikes medelhavskust. Dottern arbetade på en av restaurangerna och en dag kom hon inte hem. Det är många flickor som försvinner och vi kan lätt föreställa oss vad som händer med dem.

I samma stad finns många turister. En av dem, en kvinna som är gravid, ser en äldre kvinna falla från cornichen ner mot stranden.

I samma stad, i en stadsdel där byggnaderna är ruiner kämpar en mormor för att ta hand om sina barnbarn. Hon är mor till kvinnan som letar efter sin försvunna dotter.

Singulariteten hänger inte ihop som en traditionell berättelse. Den liknar mer ett poetiskt verk där olika delar har satts samman och bildar en helhet som samtidigt är splittrad. Mormodern och kvinnan som letar efter sin dotter är flyktingar. De kommer från ett land, eller en trakt, där soldater tvingade dem att överge sina hem. Nu lever de i utkanten, oönskade, fattiga. Genom en grönsakshandlares omsorg får de mat för dagen.

Turistkvinnan, däremot, är priviligierad, reser till det vackra landet någon vecka och åker sedan hem till sitt. Romanen behandlar dels den enorma kontrasten mellan turistkvinnans liv och flyktingarnas. De sitter fast. Men berättelsen visar också på likheter, kärleken till barn och den stora sorgen och frustrationen över att förlora ett barn. Turistkvinnan kommer också från en konflikthärd, men hennes familj hann fly undan och kunde ta sig till ett nordligt land när hon var barn..

Så står de här delarna mot varandra och understödjer varandra och det är mycket som läsaren måste lägga till och skapa själv. Singulariteten är vackert skriven, den är hård och sorglig, ja rent förskräcklig när man som läsare har fyllt ut gapen i den med sin fantasi. Men där finns ändå stråk av ljus. Läs den gärna.

Singulariteten av Balsam Karam, Norstedts 2021.