Kategori: Romaner

Mögel av Tokuda Shūsei

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Det är i början av 1900-talet i Tokyo. Författaren Sasamura skriver och försöker sälja sina alster. Han umgås med författarvänner och han har skaffat sig en hushållerska. Denna äldre kvinna kommer från landet och en dag kommer hennes dotter till huset. Hon har flytt från ett dåligt äktenskap och Sasamura inleder ett förhållande med henne. Han kallar henne o-Gin.

Mögel bygger på Tokuda Shūseis eget liv och äktenskap. Den är en självbiografisk roman, jag har också sett den omnämnd som biografi, och i viss mån känns den som en sådan. Sasamura har inte särskilt mycket pengar. Tidvis har han svårt att skriva, han är mycket känslig. Han tycker om o-Gin, han tycker inte om henne, han trivs med sitt hemliv, han trivs inte alls hemma, han har svårt att arbeta. Han är en intellektuell och o-Gin kan inte läsa. Hon är en enkel flicka från landet och hon blir gravid.

Som kvinna på 2000-talet tycker jag naturligtvis att Sasamura åtminstone borde uppskatta allt hans älskarinna och så småningom hustru gör. Han kommer och han går, han reser bort och han kommer tillbaka, han hyr ett rum där han kan skriva, men allting hemma sköter o-Gin med en begränsad budget. Egentligen skiljer sig detta inte från hur det kunde vara i Sverige vid samma tid. Den manlige författaren är orolig och känslig och får vredesutbrott. Han flyr sitt hem. Men naturligtvis är livet i Japan i början av 1900-talet mycket annorlunda. Det är en helt annan kultur. För mig är det berättelsens stora behållning – att få en liten inblick i hur det kunde vara att leva i Tokyo på den tiden. Det handlar om vardagsliv och det hade inte varit vanligt att japanska författare skrev om det.

Tokuda Shūsei (1872-1943) var en av Japans naturalistiska författare. Tokuda är hans släktnamn. Han nämns också som Shūsei Tokuda på västerländskt sätt.

Mögel av Tokuda Shūsei, Vestigo 2018. Översättning: Hans-Göran Ankarcrona.
Romanen publicerades första gången 1911 (Kabi).

Dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Familjen Schwart har flytt från Nazityskland till USA. När båten kom i hamn föddes en liten dotter. Fadern var en respekterad matematiklärare i Tyskland, innan judeförföljelserna blev för svåra. I USA får han arbete som dödgrävare och familjen får bo i ett litet ruckel på kyrkogården. Den lilla dottern Rebecca växer upp med två äldre bröder och två föräldrar som är skadade av sina upplevelser och faderns degradering. Familjen lever i fattigdom, isolerad och ofta hånad i den lilla staden där de bor.

Dödgrävarens dotter är en spännande och gripande berättelse där vi får följa Rebecca långt upp i vuxen ålder. Den skildrar judeförföljelser och diskriminering även i USA och jag tänker på att det har varit ett faktum nästan överallt. Precis som i Sverige fanns inrotade föreställningar om judar och också politiska rörelser som utnyttjade detta. Jag tänker också på att ingen i det nya landet vet, eller vill veta, vidden av de hemskheter som judarna utsätts för. Att båtlaster med tyska flyktingar kunde skickas tillbaka till Europa när de anlänt till USA, något sådant har väl aldrig hänt? (Jodå).

Hade det kunnat gå bättre för familjen Schwart? Kanske, om fadern hade varit annorlunda. Ett starkt tema i romanen är våld och diskriminering av kvinnor. Rebeccas far är våldsam och blir mer och mer misstänksam mot allt och alla. Hennes barndom präglas av faderns våld – och kärlek – och hur hon försöker hålla sig undan på olika sätt. Den präglas också av hennes sorg och frustration över sin svaga och rädda mor. Men våldet finns inte bara i hennes barndomsfamilj, det finns överallt. Flickor och kvinnor och måste tänka sig för och inte umgås med fel personer eller befinna sig på fel plats. Och stackars den som blir förälskad i fel man.

Som så många romaner av Joyce Carol Oates har den stort omfång. Kunde den ha kortats något? Den kändes lite lång mot slutet. Men huvudsakligen tycker jag att Dödgrävarens dotter är en mycket bra och angelägen roman. Det finns stort elände i den, men där finns också styrka. Rebecca är stark, och där finns också snälla och omtänksamma människor. Rebecca och andra är skildrade med sina brister och sina positiva sidor. Romanen spänner över flera decennier, ända in i 1960-talet men problemen finns fortfarande och jag tänker mycket på sådant som händer nu. Dödgrävarens dotter är dedicerad till författarens farmor som var av judisk släkt.

Dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates, Bonniers 2008. Översättning: Ulla Danielsson.
Romanen publicerades första gången 2007 (The Gravedigger’s Daughter).

Fru Gregorius av Åsa Nilsonne

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

I den här romanen är det Helga Gregorius som berättar, alltså hustrun till Pastor Gregorius som blir mördad av doktor Glas i Hjalmar Söderbergs roman. I hans roman kommer hon till doktorn och beklagar sig över sitt svåruthärdliga äktenskap, och där kan man mycket väl känna att hon är ärlig och verkligen befinner sig i en svår situation. Men i Åsa Nilsonnes bok lurar hon doktor Glas.

Nu har jag inte alls sagt för mycket för på bokens baksida kan man läsa: ”Men tänk om Helga ljög för doktorn?”. Det är alltså redan avslöjat, och det är en intressant och spännande vinkling som Åsa Nilsonne har tagit sig an i den här romanen. Den tanken kan man få även när man läser Doktor Glas, fast där är det bara ett litet frågetecken.

Det är alltså ganska spännande att läsa Fru Gregorius. Man undrar hur det ska gå, även om man vet vad som hände i Hjalmar Söderbergs bok. Den stora skillnaden mot Söderbergs framställning är att Helga Gregorius framstår som en betydligt starkare kvinna hos Åsa Nilsonne. En människa som kan ta sitt öde i egna händer och som är ytterst förslagen. På så sätt driver hon med den kvinnosyn som var rådande i borgerligheten i början av 1900-talet, att kvinnan var svag och ologisk och känslosam. Fast den kvinnosynen var ju i verkligheten tudelad och höll inte ihop. Ja, kvinnan var svag och behövde skyddas – fast hon var farlig också. En man måste se upp. Hon var inte så stark fysiskt och skulle vara en öm moder och uppfostra barnen. Fast tvättmadammer och skurkäringar fick gärna slita och släpa hur mycket som helst. De borgerliga döttrarna måste skyddas. De skulle inte veta särskilt mycket om sexualliv och graviditeter och barnafödande. Men det gick utmärkt att utnyttja barn och kvinnor sexuellt på bordeller. Det var naturligtvis inte alla män som höll på med sådant, men det var utbrett och könssjukdomar grasserade.

Spännande vinkling alltså, och boken är läsvärd för den som intresserar sig för litteraturen omkring Doktor Glas. Men jag hade väntat mig mer. Det känns lite tomt och platt. Det känns inte som om Helga Gregorius verkligen befinner sig där i början av 1900-talet. Och hennes faster. Tror jag att en sådan faster verkligen finns? Det som händer i en roman behöver inte vara realistiskt och inte i verkligheten trovärdigt. Men romanens verklighet måste vara skapad så att just i det sammanhanget går läsaren med på att det händer och riktigt så är det inte här.

Fru Gregorius av Åsa Nilsonne, Natur & Kultur 2024.

Fler böcker som är inspirerade av Doktor Glas:
Gregorius av Bengt Ohlsson (2004)
Mordets praktik av Kerstin Ekman (2009)
Helga av Bengt Ohlsson (2024)
En annan doktor Glas av Malin Lindroth (2025)

Och så finns den här biografin över Hjalmar Söderbergs äktenskap med Märta Abenius.
Märta och Hjalmar Söderberg – en äktenskapskatastrof av Johan Cullberg och Björn Sahlin (2014)

Silke av Alessandro Baricco

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Det är år 1861. Hervé Joncour bor i en liten stad i Sydfrankrike. Han köper och säljer silkesmaskägg. Efter att sjukdom har angripit de franska odlingarna reser han varje år till Egypten och köper silkesmaskägg. En lång och mödosam resa. Men så börjar sjukdom härja också bland de egyptiska äggen och med pengar från silkesindustrin i området reser han ända till Japan för att hämta ägg.

Japan är helt annorlunda. Kulturen där är okänd och ganska obegriplig för Hervé Joncourt, ja för europeer i allämnhet. Det är ingen ofarlig resa han gör. Japan har varit stängt för utlänningar och är det nästan i praktiken fortfarande. Äggen måste smugglas ut. Men Silke är ingen rafflande spänningshistoria. Det är en vacker, lugn, koncentrerad berättelse, bitvis drömlik, skriven nästan som en saga, eller åtminstone med element från gammal berättarteknik. Jag gläder mig åt författarens sätt att skildra Hervé Joncourts långa resor genom koncentrerade upprepningar i stil med: han gick genom Sjumilaskogen, över träsket, över slätten ända till bergen och så klättrade han upp till jättens håla och fick med sig skatten därifrån. Sedan klättrade han ner för bergen, gick över slätten, över träsket, genom Sjumilaskogen och så kom han hem.

I Silke skildras Hervé Jouncours långa resor över Europa och Sibirien och Kina och över havet till Japan på samma sätt. Det finns en godmodig lite leende ton över texten och så finns där den stora krocken och förundran över den japanska kulturen, och en viss naivitet också. Livets och krigets hårda verklighet kommer in genom sprickorna. Berättelsen innehåller kärlek och åtrå och besatthet, men på ett återhållet sätt. Den innehåller inte mycket text, men under den och omkring finns mycket, mycket mer.

Silke av Alessandro Baricco, Bonniers 1998. Översättning: Viveca Melander.
Romanen publicerades första gången 1996 (Seta).

En dag ska jag berätta om mamma av Karin Thunberg

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Berättaren reser tillbaka till ön där hon växte upp. Med sig har hon ett kuvert. Hennes mamma och pappa finns inte längre kvar så hon hyr ett rum och går ner till havet. Först där öppnar hon kuvertet och läser sin mammas journal från psykiatrin. Men den är inte särskilt omfattande och hon funderar över sin mamma och hennes äktenskap och sin barndom.

Den här romanen har självbiografisk grund och det känns att berättaren har svårt att gå igenom hur det var. Varje familj har en hemlighet, säger hon, och hennes hemlighet är modern och hennes samlande. Hon samlade på allt möjligt, påsar med matrester till exempel. De kunde vara intryckta i skåp och lådor och det luktade i hemmet. En hemlighet som man naturligtvis ville dölja. Hoppas att ingen kom på besök. Eller att man åtminstone hann vädra innan människan kom. Allt det här hänger ihop med en labil mamma. Hon var inte som andra och uppförde sig inte som en ordentlig kvinna borde. Befolkningen på ön hade en klar uppfattning om hur en kvinna skulle vara och sådan var inte berättarens mamma.

Romanen tar upp hemmafruns situation, att vara tvungen att be sin man om pengar, att inte ha frihet utan att vara bunden till hemmet medan mannen var ute i världen och arbetade. Berättarens mor varnade många gånger dottern för att fastna som hon själv hade gjort. Samtidigt blev det så småningom så att mammans problem hindrade hela familjen. Många gånger när de var på väg någonstans med bilen fick de vända om eftersom mamman inte orkade med utflykten.

Det är ett mycket sårigt förhållande till modern som vi får läsa om, fullt av både hat och kärlek och stor frustration. Samtidigt berättas om dotterns äktenskap som håller på att haverera. Vi får inga klara svar. Berättaren förstår inte hur hennes mamma var och sin egen uppväxt helt och fullt. Jag tycker att det är bra att författaren inte ger oss en fullständig förklaring. Den kanske inte ens finns. Livet är svårt att förstå sig på och vi får mycket att fundera över efter att ha läst den här romanen.

En dag ska jag berätta om mamma av Karin Thunberg, Brombergs 2008.

Tidigare har jag skrivit om Karin Thunbergs bok En dag ska jag ta mig någon annanstans.

Problemet med får och getter av Joanna Cannon

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Problemet med får och getter utspelas på en gata i en förort. Människorna där verkar bo i fristående egna hem, eller möjligen radhus. De har trädgård, vissa lite större än de andra. Där bor flickorna Grace och Tilly och de, liksom alla andra, är upptagna av rykten och teorier om varför Mrs. Creasy har försvunnit. Flickorna inspireras av kyrkoherden till att fråga gud om svar och de går runt i området och letar efter ledtrådar.

Den här romanen är nästan en deckare. I alla fall är den spännande och rolig och livlig också. Efter hand får vi lära känna flickorna bättre och deras familjer och de andra som bor på gatan. Det är många inblandade och bitvis hade jag svårt att hålla isär dem och komma ihåg vem som var vem. Men mer och mer avslöjas och det finns många hemligheter bland de boende. Gruppdynamik är ett viktigt tema, och fördomar och förutfattade meningar, ryktesspridning och människor som kanske inte klarar sig så bra och som verkar ha behov av att hacka ner på andra.

Romanen är som sagt spännande och stundom är det även otrevligt och hotfullt, men till största delen behåller författaren ett gott humör med bitsk humor. Det finns en värme i texten. Mot slutet vrider författaren till det lite galet när flickorna hittar något de tycker ser ut som Jesus på en vägg, men den humoristiska galenskapen tillför en extra dimension till berättelsen. Kanske är slutet lite väl lättvindigt och abrupt, men det stör inte särskilt mycket. Romanen är ändå inte djuplodande, men författaren pekar på mänskliga beteenden och förhållanden med skarp blick. Läs gärna den här romanen.

Problemet med får och getter av Joanna Cannon, Louise Bäckelin förlag 2016. Översättning: Klara Lindell.
Romanen publicerades första gången 2016 (The Trouble with Goats and Sheep).

Människans slaveri av Somerset Maugham

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Människans slaveri är en utvecklingsroman som handlar om den föräldralöse Philip. Som nioåring kommer han till sin farbror och faster som tar hand om honom eftersom hans föräldrar är döda. Farbrodern är präst i landsorten och trångsynt. Han är snål och och hans fru anpassar sig efter hans minsta vink. Farbrodern tänker mest på sig själv, men fastern älskar pojken.

Sedan får vi följa Philip upp genom åren. Han har klumpfot och blir mobbad i skolan och det påverkar hans personlighet. Philip är inte sådan som farbrodern vill att han ska vara. Meningen är att han ska utbilda sig till präst, men hans vindlande färd genom livet leder inte alls dit. Jag kan känna igen tonårens och ungdomens längtan efter något annat, något mer spännande och upplevelserikt. Philip har ett litet arv från sina föräldrar och det gör att han har en viss frihet. Han söker sig fram på olika områden innan han finner sin väg. Men det är inget stort kapital han har ärvt så om han är klok hushållar han noga med pengarna.

Man kan fråga sig vad romanens titel egentligen syftar på. Människans slaveri verkar inte hänsyfta på lågavlönade löneslavars hårda liv, även om Philip genom sin väg till mognad får vara med om både det ena och det andra. Jag skulle säga att titeln hänsyftar på slaveri under känslorna. Philip gör mycket som man som läsare gärna ville hindra honom från eftersom hans känslor far iväg med honom. Det kan jag också känna igen i viss mån. Vi är ju komplexa varelser som under livet mycket väl kan försätta oss i situationer som vi när vi är lite äldre kan skaka på huvudet åt. Och vi kan inte göra allt som vi från början drömmer om.

Romanen är full av tankar om livet och religion och döden och vad som är rätt och fel. Hur man kan bemästra livets svårigheter. Ibland när jag läste tyckte jag att författaren berättade för mycket alltför klart och tydligt, men på det hela taget är Människans slaveri en läsvärd roman. Det kändes ganska skönt att läsa en mer traditionell gammal roman där författaren berättar kronologiskt. Den gav också lite känsla och kunskap om livet i början av 1900-talet när klassklyftorna var mycket djupa och att vara en gentleman inte var lika med att öppna dörrar för kvinnor utan något mycket mer omfattande. Det var förresten bara rätt sorts kvinnor som dörrar kunde öppnas för. Resten råkade alltför ofta ut för att ligga och skrubba tröskeln ren eller utan resultat bulta på en stängd och låst dörr.

Människans slaveri av Somerset Maugham, Bonniers 1955. Översättning: Lisbeth och Louis Renner.
Romanen publicerades första gången 1915 (Of Human Bondage) och kom i svensk översättning 1943.

Julys folk av Nadine Gordimer

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Julys folk utspelas på 1980-talet då det var stora protester från motståndsgrupper mot apartheid och många attentat och våldsamma aktioner och gerillakrig. Det leder till att en vit familj smugglas ut ur Johannesburg och kommer till sin tjänares hemby. Det är en liberal familj, men svart tjänstefolk har de, och de kallar tjänaren July fast han har ett helt annat afrikanskt namn. Nu har de kommit till hans hemby och styrkeförhållandet har kastats om. Den vita familjen är helt beroende av bybefolkningens välvilja. De får bo i Julys mammas hydda, vilket hon inte är särskilt glad över.

I Julys folk skildrar författaren hur den vita familjen upplever tillvaron i byn. De får en helt annan standard är den de är vana vid. Mannen har förlorat sin auktoritet, barnen kan inte förstå var för de inte kan få coca cola eller åka iväg på bio och kvinnan försöker plocka örter och rötter tillsammans med de andra kvinnorna, men hon är helt främmande för dem. Hon behandlas heller inte likadant som de andra av July. Sina egna kvinnor behandlar han på traditionellt vis. Han bor i en egen hydda och kvinnorna och barnen i en annan.

Som läsare upplever man den oerhörda skillnaden i levnadsstandard mot hur den vita familjen hade det. Eftersom detta är skönlitteratur känner man det när man läser. Hettan känns och likaså regnet och kylan och fukten och möglet och loppor och andra insekter. Befolkningen i byn tar vara på allt. Det som skulle betraktas som skräp i av de vita i Johannesburg kan vara ett viktigt material som en man kan få inkomster från. Dieten är ensidig. Mycket majsgröt. Författaren skildrar också gapet i utbildning och kunskaper mellan July och hans hustru. Han vet mycket mer om landet och världen än hon. Och nästan alla kvinnors män måste resa bort långa perioder för att arbeta i gruvor eller som tjänstefolk. Det är inte ofta de kan komma hem.

Att läsa Julys folk ökar ens förståelse av hur det var i Sydafrika. Den är en intressant och spännande roman som jag rekommenderar.

Julys folk av Nadine Gordimer, Bonniers 1982. Översättning: Else Lundgren.
Romanen publicerades första gången 1981 (July’s People)

Nadine Gordimer (1923-2014) tilldelades Nobelpriset i litteratur 1991.
Om Nadine Gordimer på svenska Wikipedia och den engelska.

Sommaren 1985 av John Ajvide Lindqvist

~ Mösstanten ~ 8 kommentarer

Ett gäng ungdomar umgås på Särsö, dit de kommer med sina familjer varje sommar. De har tillbringat sina barndoms somrar där och nu är de tretton fjorton år och allt känns annorlunda. De är inte samma barn längre nu när de är tonåringar allihop. Den som berättar heter Johannes och det gör han som vuxen. Han ser tillbaka på sommaren 1985 då allt var annorlunda och killarna i gänget for till Svärtan, en liten ö i närheten av Särsö, en ö som ingen brukar åka till. Den består av svarta, branta klippor och det finns historier om monster på ön.

Efter stor möda tar de sig iland på ön och där hittar de en egendomlig varelse. Den liknar en sjöjungfru, men inte en romantisk sjöjungfru som vi känner till från H C Andersen och Disney. Den här sjöjungfrun är inte vacker och hon är delvis skrämmande. Men de tar med sig varelsen till Särsö och förvarar henne där i en sjöbod.

Sommaren 1985 är en spännande historia med djup. Författaren skildrar ungdomarna och deras problem, och utifrån ungdomarna deras familjer och problem som finns där. Romanen innehåller många svårigheter och allt äger rum i en sommaridyll. Fast en sommaridyll finns ju aldrig. Varhelst människor befinner sig så finns det alltid problem av olika slag. Och tonårstiden är en mer eller mindre påfrestande tid både för barnen som växer upp och deras föräldrar.

Jag tycker att författaren har fångat ungdomarnas liv bra. Det som är deras. Som föräldrarna inte vet om. Där finns fina porträtt av ungdomarna och även av en lillasyster och hennes bästa vän. Hos de två flickorna finns en obändig kraft och energi, men naturligtvis också tioåringens dumdristighet. Men det sprakar om flickan Lovisa och tioåringarna är en härlig kontrast till tonåringarna. Tydligen är Lovisa och hennes kompis huvudpersoner i nästa bok i sommarserien.

John Ajvide Lindqvist är en skräckförfattare och genom berättelsen går ett illavarslande stråk. Hur ska det gå med varelsen från havet? Hon är väl inte särskilt mänsklig egentligen? Och ungdomarnas dykande under ångbåtsbryggan. Farligt, farligt känns det. Tänk om någon fastnar. Samtidigt är romanen inte alltför skräckinjagande. Jag klarar mycket väl av att läsa den och den känns delvis ganska snäll, och lite rolig också. Men den är inte för snäll. Slutet återknyter till mörkret.

Jag valde att läsa boken istället för att se TV-serien och det ångrar jag inte. Boken är bra.

Sommaren 1985 av John Ajvide Lindqvist, Ordfront 2023.

Flyktpunkten av Maria Stepanova

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Författaren M. är på väg till ett kulturevenemang. Hon reser dit med tåg, men när hon ska byta till nästa tåg är detta inställt. Inga tåg går vidare in i landet där evenemanget som hon ska delta i ska äga rum. Vi får veta att hon lever i exil och hon tänker mycket på ”vilddjuret” som härskar i hennes land och på kriget som vilddjuret för. Hon känner sig olustig när hon ska tala sitt modersmål, hon känner som om hon blir en representant för detta land som har överfallit ett annat.

M. är alltså strandsatt i staden F, men det hade hon nog inte behövt bli. En bil skulle hämta henne där för vidare transport in i landet där evenemanget skulle ske, men hon hittade inte bilen vid stationen och hennes mobil är urladdad och laddaren har hon glömt. M. låter sig flyta med. Hon har inget att haka sig fast vid. Hon följer människoströmmen ut från tågstationen och hamnar vid en cirkus i stadens utkant. Hon låter saker ske. M. är i en mellantillvaro, varken här eller där. Romanen kan ses som en gestaltning av tillvaron för en människa som har flyttat från sin hemland, inte därför att hon egentligen vill och söker något bättre utan för att hon måste. Vem är hon då? En bokstav bara. Och var är hon? I en flytande tillvaro, som en turist som ändå inte är turist. Hon är inte hemma någonstans.

Romanen framstår som lite barnslig. Som att den handlar om en människa som inte fattar vuxna beslut. Men det är den här lite barnsliga och drömmande tonen som är romanens behållning. Den är både konkret och handlar om vad författaren M. gör på resan och innehåller många symboler och är lite drömlik. En sarkofag i ett cirkusnummer där en kvinna till synes blir sågad mitt itu. Cirkusartisternas ambulerande liv, var hör de hemma? Cirkusens glittrande drömvärld gentemot åskådarna och dess verklighet för de anställda. Escape-rum där man mot en avgift kan försöka lösa problemet och bli utsläppt. För sitt nöjes skull. Och verkligheten som man ändå aldrig slipper. Men drömmen lever.

Flyktpunkten av Maria Stepanova, Nirstedt/Litteratur 2025