De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru

Romanen börjar mycket dramatiskt med ett terrordåd. En konstnär som har tecknat satiriska bilder av Muhammed och av muslimer håller föredrag i en bokhandel. Tre unga människor, en kvinna och två män, tar publiken och konstnären som gisslan. De är beväpnade och svär trohet till Daesh (Islamiska staten).

Två år senare besöker bokens berättare kvinnan som sitter på en rättspsykiatrisk klinik. Av henne får han en bunt papper där hon har skrivit en underlig berättelse. Hon anser att hon kommer från framtiden. Berättaren är författare och muslim.

Den här romanen behandlar terrorism, främlingsfientlighet, invandrares och muslimers villkor och de som har anslutit sig till Daesh, ja hela samhället och hur det påverkas, eller kan påverkas av terrorismen. Den är inte en realistisk berättelse även om väldigt mycket i den är realistiskt. Att författaren har valt att gå ifrån realismen och berätta en historia som kanske innehåller ett magiskt element kan ses som en nackdel, men jag tycker tvärtom. Genom osäkerheten som skapas och att läsaren därför frågar sig vad som verkligen har hänt speglar berättelsen den osäkerhet vi alla kan känna inför det som händer i Sverige och i världen. Hur bedömer vi vilka nyheter som är sanna, till exempel? Blev kvinnan på kliniken förd till ett fängelse i Irak där de utförde experiment och planterade in falska minnen i fångarnas hjärnor? Det verkar otroligt. Men det händer ju så mycket konstigt i världen.

En annan fördel med kvinnans märkliga historia är att författaren på så vis berättar om en tänkt framtid. En framtid som de flesta av oss sannerligen inte vill uppleva, där muslimer – ja invandrare, måste skriva på ett samhällskontrakt där de godkänner att satiriska, i min åsikt plumpa och många gånger onödiga bilder av muslimer ingår i vår yttrandefrihet. Man har alltså skapat regler och lagar och verkar för yttrandefrihet och mot diktatur, kan man tänka. Men vad blir resultatet i den här framtiden? En otäck diktatur över invandrarna. Ingen yttrandefrihet där inte.

Johannes Anyurus roman är en mycket rik berättelse som innehåller många viktiga frågeställningar. Den behandlar både grymt våld och diktatur och hur terrorister kan utnyttja svaga och sköra människor. Men där finns också vänskap och kärlek. Där finns människor av kött och blod. Romanen står helt klart på humanismens och demokratins sida och ställer frågan om vi kan bevara de värdena. Är det möjligt?

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar vann Augustpriset 2017 men den känns forfarande aktuell. Jag har läst en pocketutgåva från 2018 och den ingår i Augustprisprojektet där jag läser de skönlitterära Augustprisvinnare som jag inte tidigare har läst. På Instagram har projektet taggen #augustprisprojektet. Karenina som på Instagram heter @kareninalaser och @kickibokmal är också med i projektet. Min Instagram @mosstantenblogg når ni genom knappen uppe till höger. Om ni läser detta på platta eller telefon finns knappen efter texten.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru, Norstedts 2018.

Morgonstjärnan av Karl Ove Knausgård

Under ett par dagar sent i augusti får vi följa flera olika människor. Några har bara ett avsnitt var i romanen och några får vi lära känna lite närmare. Det är Arne som är på semester i en stuga tillsammans med sin fru och deras två barn, det är Egil deras sommargranne, Kathrine som är präst, Jostein som är journalist och hans fru Turid, bland andra. Det är alltså många berättare i Morgonstjärnan och alla upplever utifrån sina liv och svårigheter hur plötsligt en stor stjärna finns på himlen.

Morgonstjärnan handlar om vår plats på jorden, om evigt liv finns, eller inte, och vad det innebär att dö. Det finns mycket mörker i boken och mystiska händelser och döda som finns runt människorna. Ibland blir berättelsen nästan thrilleraktig och några gånger medan jag läste funderade jag på om den här romanen verkligen är bra med de dödas värld, den stora stjärnan och mystiken. Men jag kom fram till att den är mycket bra. Dels är människornas öden så bra gestaltade, så förankrade i verkligheten. Ofullkomliga och skröpliga som vi är. Hur de gör misstag och begår dumheter, hur de försöker och hur de misslyckas. Jag känner igen mig som människa. Det är rörande, spännande och upprörande. Bilderna och miljöerna är starka. Jag ser dem. Det finns också en humor och värme som kommer fram.

Fast romanen har stort omfång säger aldrig författaren för mycket. Ibland klipper han bara av och det som eventuellt skulle hända personen senare svävar i luften som ett frågetecken. Romanen är full av dem. Sker en del av det som händer enbart i personernas huvuden? Sätter de ihop oförenliga upplevelser och bilder till något som kanske blir begripligt? Det är ju det jag som läsare gör, precis som vi människor alltid gör. Vi vill ha svar och ordning och se mönster och förstå. Jag tycker att det är modigt av författaren att skriva på det här viset. Det blir en balansgång mellan det löjliga och det mycket allvarliga. Men den mänskliga tillvaron är sådan, löjlig, allvarlig, varm och kall, förskräcklig och stundvis till och med idyllisk.

Läs Morgonstjärnan du också. Det är den värd.

Morgonstjärnan av Karl Ove Knausgård, Norstedts 2021. Översättning: Staffan Söderblom.

Swede Hollow av Ola Larsmo

Swede Hollow är en ravin i staden St Paul i Minnesota. Där bosatte sig svenska invandrare i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Swede Hollow var en kåkstad där sjukdomar grasserade, ett av USA:s värsta slumområden, och invånarna där var illa sedda i staden. En del av immigranterna hade flytt undan straff för brott. En omfattande dryckenskap och prostitution fanns i dalen.

Ola Larsmo har tagit del av den forskning som finns om svenskarna och deras öden i området och med utgångspunkt i det materialet har han skrivit en roman. Huvudpersonerna, familjen Klar, är uppdiktade, men de är skapade utifrån de människoöden som Ola Larsmo har letat fram. I övrigt finns skrönor om personer som har funnits och en del händelser i boken har verkligen ägt rum.

Vi får träffa familjen Klar redan vid överfarten till Amerika. De är fattiga och förhållandena på ångfartyget är svåra. De kommer till New York och så småningom till Swede Hollow där de hittar ett skjul som de flyttar in i. Mannen i familjen arbetade på skofabrik i Sverige men i St Paul arbetar han vid järnvägen som tillfälligt anställd för att knacka is från järnvägsväxlar. Det var ett hårt och ibland farligt arbete och dåligt betalt. Eftersom det fanns många arbetslösa som gärna hoppade in och ersatte dem som arbetade vid järnvägen hade arbetarna en mycket dålig förhandlingsposition.

Kvinnorna i Swede Hollow försörjde sig som städerskor och hembiträden hos de bättre bemedlade uppe i staden. Många av dem fick också anställning på syfabrik. Många var prostituerade. Och en del var husmödrar som försökte få mannens lilla avlöning att räcka till mat och kläder åt familjen. När något av barnen blev gammalt nog att arbeta kunde den ekonomiska stressen minska lite.

Ola Larsmo berättar lugnt och sakligt om det som händer och om personernas tankar. Det är kamp för maten och för att ha hela och rena kläder, det är barnafödslar, sjukdomar, kärlek och strävan efter ett bättre liv. Romanen har ett långt tidspann, ända in i 1930-talet med en glimt från 1950-talet och nutiden och på så sätt får vi dalens och människornas historia. Texten står fast förankrad i en verklighet och det märks att författaren har gedigen kunskap om ämnet. Samtidigt finns levande personer och drömmar och fina bilder i romanen. Hela människor kommer fram. Miljöer kommer fram. Författaren gestaltar hur det kan kännas att vara fattig och skillnaden mellan olika socialgrupper så att jag upplever det starkt. Fast romanen är historisk känns den mycket aktuell. Svenska immigranter har delvis varit i en liknande situation som dagens invandrare i Sverige. Swede Hollow är spännande, engagerande och lärorik. Den rekommenderas varmt.

Swede Hollow av Ola Larsmo, Bonniers 2016.

Liljecronas hem av Selma Lagerlöf

Mamsell Maja-Lisa har alltid haft ett fint och kärleksfullt förhållande till sin far, prästen. Men efter att han gift om sig regerar styvmodern med hård hand. Hon plågar den stackars Maja-Lisa som inte vågar klaga hos sin far eftersom han inte har så bra hälsa och hon fruktar att han inte kommer att överleva ett sådant bråk.

Romanen börjar på annnandag jul år 1800. Den fattiga trettonåriga lilljänta är på väg till ett julkalas hos släktingar tillsammans med sin mor och lillebror. Men när de kommer ut i det öppna landskapet blåser det alldeles för hårt. Det är storm. De måste vända om, säger hennes mor, men lilljänta lyckas med envishet och uppfinningsrikedom komma till kalaset med sin familj och på kalaset finns också den nya prästfrun. När hon får veta att lilljänta kan läsa och skriva kommer hon överens med hennes mor om att lilljänta ska få plats som hjälpflicka till mamsell Maja-Lisa på prästgården.

Romanen är alltså förlagd till år 1800 och tonen är som om någon sitter framför brasan och berättar en historia om något som hände i trakten för länge sedan. Den har delvis nästan en naiv sagoton, men det som händer i den är på inget sätt helt otroligt. Det finns människor som styvmodern som inte har någon empati. Hon framställs nästan som ett ont sagoväsen men så kanske vi kan uppleva vissa människor som inte fungerar med medkänsla som de flesta av oss gör. Styvmodern är heller inte öppet elak hela tiden utan kan vara skenbart mycket vänlig och intrigera för att komma dit hon vill. Prästgården är en arbetsplats med jordbruk och självhushåll och styvmodern som bestämmer över så mycket där medverkar till demoralisering och sämre arbete. Någon som känner igen sig från någon arbetsplats?

Den här berättelsen är spännande att läsa och Selma Lagerlöfs språk är härligt. Jag vill inte berätta vad som händer, men jag kan säga att slutet inte är förutsägbart. Berättelsen är ganska melodramatisk men jag köper det. Där finns historier och skrönor invävda och grevinnan Dohna och namnet Sinclair, som jag känner igen från Gösta Berlings saga, skymtar förbi. Liljecronas hem är absolut värd att läsas. Jag hade mycket glädje av den och det finns en hel del att fundera på efteråt, till exempel om kvinnor som offrar sig för svåra män – kvinnor som kanske är alltför empatiska och kanske inte kan hitta någon annan väg ut. Eller hur fångad och maktlös man kan vara, eller om människor utan samvete. Och så Maja-Lisas fina förhållande till sin far och så lilljänta som manövrerar så gott hon kan i den svåra situationen i prästgården. Henne kommer det nog att gå bra för.

Liljecronas hem kom först ut 1911. Jag har läst den i en utgåva från Bonniers som kom 1938. Boken ingår i serien skrifter och i samma volym finns också novellsamlingen En saga om en saga och andra sagor som ursprungligen publicerades 1908.

Mot fyren av Virginia Woolf

Familjen Ramsay har en sommarvilla på ön Skye vid Skottlands västkust. Tiden är åren före första världskriget. Familjen Ramsay tillhör inte de rika, men de har tjänstefolk och hjälp av en trädgårdsmästare och till deras hus på Skye kommer många inbjudna vänner. Herr Ramsay är filosof och lärare vid universitet. Fru Ramsay är maka och mor och anpassar sig till sin man så som en kvinna ska på den här tiden. Bland gästerna finns den ogifta kvinnan i trettioårsåldern som målar en trädgårdsscen och som fru Ramsey så gärna vill para ihop med den av de manliga vännerna. Här finns en äldre manlig poet, en ung stel akademisk man, en ung flicka som när en spirande kärlek till paret Ramsays äldste son och alla de övriga barnen i familjen. Den yngste sonen, James, vill så gärna åka ut till fyren.

Det är många olika personligheter som möts i den här boken. De känner varandra sedan tidigare och för flera av dem är det inte första gången de besöker familjen Ramsay på ön Skye. Författaren är inne i personernas huvuden. Det är deras tankar som vi får höra och genom dem skapar vi oss en uppfattning om människorna och deras relationer. Texten flyter in och ut ur människornas sinnen och övergår ganska omärkligt till en ny person. Det är nästan som havet. Var slutar det ena och det andra? Det blir en böljande tankematta, men den är inte diffus, den har stor pregnans och vi får veta mycket om människorna och deras svårigheter och många detaljer. Allt framskrider långsamt, och så som det är i verkliga världen återkommer ibland samma eller liknande tankar hos någon person. Människorna, deras personligheter och förhållandet mellan dem är mycket trovärdigt gestaltade och där finns alla möjliga känslor.

Att en kvinna inte tas på samma allvar och inte antas ha samma kapacitet som en man genomsyrar berättelsen, men den är sannerligen ingen pamflett. Berättelsen är mycket vacker. Bara en skicklig författare och stor konstnär kan skapa ett verk som Mot fyren. Inte nog med att hela den första tankedelen var en fröjd att läsa med sin stämning, sina bilder och sitt vackra språk. Sedan kommer ett mellanspel som bryter mot den tidigare tankemattan. I mellanspelet finns inga människor. Det är huset som är huvudperson där, huset som står och förfaller, som gistnar och murknar och vinden från havet som far in i huset genom otätade springor. Ingen människa kommer dit på många år.

Mellan bokens första och tredje del har vi första världskriget med alla dess fasor och förstörelse och sorger och det påverkar alla människorna i boken. Under mellanspelet har tio år gått och mycket har hänt innan människor kommer tillbaka till villan.

Mot fyren av Virginia Woolf, h:ström 2019. Översättning: Margareta Backgård.

Tennisspelarna av Lars Gustafsson

Tennisspelarna, en berättelse står det på bokens titelblad. Det är en tunn bok, bara 126 sidor men det händer en hel del i den. Berättaren är en svensk som har kommit till Austin, Texas där han undervisar som gästlärare i skandinavisk litteratur på universitetet. I Sverige var han en grå figur som frös. Under Texassolen lever han upp. Det är ljust och varmt och fullt av unga vältränade människor.

Han beskriver och funderar över livet i Austin utifrån ett europeiskt perspektiv. På morgnarna cyklar han iväg till en sunkig tennisbana där det är gratis att spela. Han träffar några olika människor. Han beskriver universitetet och studenterna som han ofta tycker är ganska okunniga och slöa. Han beskriver universitetets stora bibliotek som är som ett högt torn, där en knirkande gammal hiss går mellan våningarna.

Lars Gustafsson skriver satiriskt med humor, men det finns också värme i boken. Jag tyckte att den var riktigt rolig. Universitetets amatörorkester ska hålla konsert och spela Wagner. Det tilltalar inte universitets styrelse som hellre vill höra Mozart. De avsätter rektorn på texasvis. Han får sitta i husarrest på sitt kontor och telefonsladden är avklippt så han kan inte meddela sig med omvärlden. Att rektorn blir avsatt är tydligen något som händer då och då. Protester uppstår. Kollegiet protesterar. Studenterna demonstrerar. Ja det går inte att beskriva. Läs boken.

En extra krydda för mig är att polacken Pietziewzskoczsky, han med det omöjliga namnet, dyker upp i berättelsen. En av berättarens studenter har hittat en gammal bok av honom någonstans i det stora biblioteket. Marit Furn blev inspirerad av detta när hon läste Tennisspelarna, och så skrev hon romanen Skuggan där Pietziewzskoczsky spionerar på August Strindberg i Paris när han håller på med sina alkemiska experiment.

Men åter till Tennisspelarna. Det är en satirisk och rolig berättelse med substans. Jag tror (nästan) på berättaren som nog är herr Gustafsson själv.

Tennisspelarna av Lars Gustafsson, Modernista 2010.

Tennisspelarna publicerades första gången 1977.

I en skog av Sumak av Klas Östergren

Kennet Jansson är en kille som går på högstadiet, som jag uppfattar det, antagligen sista året. Mitt i terminen kommer en ny elev, Dan Schoultze, och han är inte som de andra. Han verkar äldre och har stort självförtroende. De som brukar ge sig på andra elever låter honom vara ifred och genom sin starka närvaro påverkar han många av de andra till att ta efter honom.

Det är år 1970. Vänstern är stark bland många ungdomar och och många av dem protesterar mot Vietnamkriget. Kenneth Jansson är inte organiserad någonstans men han har vänner som är politiskt aktiva. Han bor med sin mamma i en liten lägenhet och hon jobbar som hemsömmerska. Han kommer från helt andra förhållanden är Dan Schoultze, men det blir vänner. På sätt och vis. Dan Schoultze är inte en människa som är lätt att komma nära.

Det är Kenneth Jansson som berättar, från när vet vi inte, men han är vuxen och det har gått en lång tid sedan de här händelserna. Det är alltså vad Kennet Jansson minns som vi får ta del av. Eller vad han väljer att berätta. Det är hippies och Gärdesfester och haschrökning och amerikanska desertörer som har flytt undan att bli uttagna till soldater i Vietnamkriget, eller som har deltagit och och flytt undan. Det är hans mamma och hennes kortväxta kunder som hon syr kostymer till. Där finns Dan Schoultzes undflyende syster Hellen och den intelligenta och ordentliga Monika som Kenneth Jansson har känt i många år. Och hans banrdomskompis Håkan som han bor granne med och vars alkoholiserade föräldrar förstör hans möjligheter i livet.

Kennet Jansson är en kille på väg mot att bli vuxen. Han läser och funderar. En ganska vanlig kille, på sätt och vis, men som jag föreställer mig att det kommer att gå bra för. Jag kan inte hjälpa att jag tänker på honom som en ung Östergren. Det kanske inte alls är så, men det är så lätt att blanda ihop en romanfigur med författaren själv.

I en skog av sumak liknar inte riktigt den verklighet som jag minns. Romanens 1970-talsvärld känns både lite bekant och samtidigt mystisk. Vi får absolut inte veta allt och bland annat det gör att berättelsen blir spännande att läsa. Men också författarens språk och alla medryckande och ibland dråpliga eller dramatiska scener och alla miljöer han målar upp och att den är full av både allvar och humor. Samtidigt har romanen en mycket lugn och eftertänksam ton och genom berättelsen gestaltar författaren klassskillnader. Dan Schoultzes familj har pengar och resurser till att skydda sina barn. Håkans familj är i botten av samhällshierarkin. I en skog av sumak är en bra bok som jag rekommenderar.

I en skog av Sumak av Klas Östergren, Natur & Kultur 2018.

Jag läste en pocketutgåva. I en skog av Sumak kom först ut 2017.

Jazz är farligt av Bengt Ohlsson

Jazz är farligt handlar om en man i trettiofemårsåldern och det är han som berättar. Han är skild, han bor i Stockholm, han har en tolvårig son och han skriver på en doktorsavhandling om kapten Haddocks kraftuttryck. I nuet är han i en stuga på landet med sin son och där gjuter han in minnessaker i betong och ror sedan ut på sjön och sänker dem där. Han menar att han bevarar dem för framtiden och att människor om tusentals år ska hitta dem och att de ska undra över och kanske förstå vad de betyder och hur det var när de hamnade i sjön.

Men jag kan inte låta bli att tro att han vill gräva ner det som har hänt tidigare för att komma ifrån det. Han har det inte så lätt. En känsla av underlägsenhet och vilsenhet drar genom hela romanen. Andra tjänar mer pengar än han och verkar säkra i tillvaron. Exfrun till exempel. Han har svårt att komma vidare med sin avhandling. Han inleder ett förhållande med en mycket ung flicka, ett förhållande som inte har någon framtid. Jag förstår inte riktigt vad han lever på. Han verkar inte ha något jobb. Någon doktorandtjänst kan han väl inte ha. Då ingår ju både undervisning och möten på jobbet. Men det var kanske andra förhållanden på 1980-talet när den här boken kom ut. Han kan ju förresten ha ett jobb som författaren väljer att inte berätta om. Kanske.

Det här är Bengt Ohlssons tredje roman. Det var titeln som lockade mig. Särskilt mycket jazz innehåller den inte, men ett porträtt av en vilsen man och hans förhållande till sin son. Jazz är farligt är en ganska sorglig berättelse, inte alls vad jag trodde, men värd att läsas tycker jag.

Jazz är farligt av Bengt Ohlsson, Bonniers 1988.

Célanire av Maryse Condé

Det är i början av nittonhundratalet. Den unga Célanire anländer med båt till Elfenbenskusten. Hon kommer ursprungligen från Guadéloupe men har uppfostrats och utbildats av nunnor i Frankrike. Hon är en stark person som når sina mål och som påverkar andra människor och efterhand förstår vi att hon vill hämnas men vi vet inte vad, mot vem och hur.

Det verkar alltså som om den här romanen skulle innehålla mycket spänning, men så är inte fallet. Naturligtvis vill jag veta hur det ska gå, men boken har en mycket lugn ton trots att den är full med händelser och många av dem är dramatiska och upprörande. Det händer verkligen mycket i den här romanen. Den innehåller också mycket miljö och man får veta en hel del om hur det kunde vara både i den franska kolonin Elfenbenskusten och på den franska ön Guadeloupe. Kolonialismens förtryck och hemskheter, kvinnoförtryck och sexuellt utnyttjande finns där, tro, religion och magi likaså. Och hyckleri och korruption.

Maryse Condé manar fram en myllrande, färgrik, växande, blomstrande, eländig och rik miljö. Magi finns som en naturlig ingrediens och som läsare ifrågasätter jag den knappast. Célanire verkar ha magiska krafter och hon använder dem för att nå dit hon vill. Hon verkar inte ha empati, det är hämnden som styr. Men kvinnoförtrycket och utnyttjande av flickor och kvinnor är så allomfattande att en kvinna som Célanire kanske behövs i romanen som motvikt. Inte bara männen från kolonialmakten utnyttjar kvinnor. I stort sett alla män gör det. Och det finns också en mörk historia av kvinnoförtryck och maktmissbruk och våld hos den svarta befolkningen. Människooffer är ett exempel. Så människor offras på olika sätt, direkt och indirekt. Maryse Condé har dragit offertemat till sin spets och det tycker jag är bra.

En svårighet vid läsningen var att boken innehåller väldigt många personer. Det var svårt att hålla reda på dem och komma ihåg dem. En lista över de viktigaste personerna hade inte skadat. Jag hade också svårighet att riktigt ta till mig och tränga in i den här berättelsen. Men Célanire var ändå värd att läsas. Den ger många tankar. Célanire blir en hämnande person, på sätt och vis liknande alla hämnande män som vi har sett så många gånger på film där de har massakrerat den ene efter den andre på grund av någon oförrätt. Célanire står som motsats till alla värnlösa barn som har blivit offrade. Romanen leder också till frågan om det finns någon annan möjlig utveckling. Måste våld leda till våld? En intressant bok alltså.

Célanire av Maryse Condé, Leopard 2017. Översättning: Kristina Ekelund.

Där vägarna möts av Tommi Kinnunen

Där vägarna möts är en roman om tre generationer kvinnor och en man. Det är barnmorskan Maria som kommer till en by i norra Finland i början av 1900-talet. Det är hennes dotter Lahja och det är Lahjas svärdotter Kaarina. Och så mannen Onni som Lahja gifter sig med. Berättelsen spänner över lång tid. Det är krig och evakueringar. Det är fattigdom och okunnighet som Rahja tampas med. Rahja är en stark kvinna, en ogift mor som bygger upp sitt liv och får stor auktoritet. Det är män som kommer tillbaka från kriget och är förändrade. Det är byggande och strävan. Mycket vardagsliv. Och det är en hemlighet som påverkar alla i familjen.

Jag vet inte hur jag ska kunna skriva om den här boken utan att avslöja hemligheten. Det blir lite spoilereffekt av det, men att Onni är homosexuell har så stor betydelse i romanen att jag tycker att det måste vara med i min text. Han vill vara heterosexuell eftersom det anses perverst, sjukligt och omoraliskt att vara homosexuell. Även Onni omfattar den åsikten och han kämpar hela tiden med sin böjelse. Han bryter också mot lagen om han lever ut sin äkta känsla. Familjen bor i norra Finland, i ett område som behärskas av sträng och inskränkt religion. Prästen dundrar från predikstolen och församlingen böjer sig och klagar och ropar och inser och erkänner sin synd.

Jag tycker att Onnis problem är fint gestaltade. Också familjens reaktioner. Rahja känner ju av det eftersom Onni inte kan älska henne som en heterosexuell även innan hon får veta. Onni är en snäll och bra man som älskar sina barn men att han är homosexuell leder till tragik och jag blir så arg och sorgsen när jag läser eftersom alla fördomar och konstiga, grymma och idiotiska lagar och sedvänjor omkring människors sexualitet och kärlek har ställt till så mycket i världen och fortfarande gör det. Det är det som är perverst, enligt min åsikt.

Författaren berättar i olika glimtar vad som händer genom åren. Det är konkret och detaljrikt berättat. Byggande är viktigt i boken och jag som inte vet ett dugg om sådant uppfattar att författaren vet. Krigen förstör och människorna bygger upp. Fast Där vägarna möts är en tragisk berättelse på många sätt finns där en okuvlig vilja att leva vidare, att bygga upp och också värme mellan människor. Romanen omfattar lång tid så vi får en del av Finlands historia och utveckling mot dagens samhälle när vi läser den. Vi får också fina porträtt av fyra människor.

Där vägarna möts av Tommi Kinnunen, Norstedts 2016. Översättning: Ann-Christine Relander.