Två pistoler av Klas Östergren

Adolf Fredrik Munck är i landsflykt sedan många år. Han är gammal och befinner sig i en liten stad vid kusten i Toscana. Det är år 1831 och en koleraepidemi bryter ut. Därför bestämmer han sig för att stanna inomhus. Han är fattig, pengarna är slut och han lever på nåder. Han har en betjänt, Ytterberg, och för honom berättar han om sitt liv.

För länge sedan kom Munck från Finland till det svenska hovet och han blev överhovstallmästare under Gustav III. Klas Östergren berättar om hovlivet som var fullt av intriger. Där finns änkedrottningen med sin starka vilja, där finns adelsmän som anser att Munck är en uppkomling, där finns kungens syskon med sina anspråk och en ung drottning från Danmark. Dessutom är kungen maktfullkomlig och nyckfull. Det är fint att befinna sig bland de högsta i riket. Där finns rikedom och lyx och privilegier, men det är också farligt.

Gradvis växer historien fram och det svenska samhället skymtar med sin enorma fattigdom, men med lyx hos kungen och hans gunstlingar, med lekfulla upptåg och fester och mat som den fattige inte ens kan drömma om. Med överklassmän som tar för sig av kvinnor från pigor till hovdamer och med en kung som startar krig utan tillräcklig planering och resurser. Är då Munck en ärlig och rättskaffens person? Både och, som det framkommer i romanen. Han är en risktagare och det måste nog den människa vara som har arbetat sig upp till hans position och där får man manövrera bland kobbar och blindskär.

Språket är njutbart, berättartakten är lugn. Miljön kommer fram och den glimrar. Vi får ta del av ett dramatiskt människoöde berättat med sansad ton. Adolf Fredrik Muncks ålderdom känns i boken. Det är en gammal människa som ser tillbaka på sitt liv. Som gärna berättar och håller låda, som tar om och som har pratat om samma händelser flera gånger förr. Betjänten Ytterberg är en tålig lyssnare. Och det Munck berättar är kanske inte helt igenom sant.

Två pistoler av Klas Östergren, Polaris 2021.

Löpa varg av Kerstin Ekman

Ulf Norrstig är pensionerad jägmästare och han bor i norra Hälsingland. Han har alltid jagat men när han ser en varg från sin husvagn som han har parkerad uppe i skogen börjar han tänka om. Han ifrågasätter skogsbruket som han har arbetat med i alla år. Det har varit rationellt med kalhyggen och maskiner som kör sönder marken, men det har samtidigt utarmat naturen. Och han vill egentligen inte jaga mer.

Naturligtvis kommer de här tankarna inte som en blixt från klar himmel. De måste ha legat och grott hos honom tidigare. Men mötet med vargen är starkt beskrivet. Det blir den händelse som får vågskålen att tippa över och Ulf Norrstig vill inte berätta om vargen för jaktlaget, eftersom där finns jägare som inte tänker som han.

Löpa varg är en spännande historia, med en intrig som är helt verklighetsnära. Över huvud taget befinner sig författaren med båda fötterna stadigt på jorden, och skriver med stor sakkunskap som jag uppfattar det. Romanen handlar om vanliga människor. Det känns som om Ulf Norrstig finns. Hans vardagsliv tillsammans med frun är fint gestaltat. Ja, känner jag under läsningen, det är så här det är. Samtidigt finns spänningen och frågan om vem som har dödat vargen för det sker trots att Ulf Norrstig försöker hålla den hemlig. Dessutom har berättelsen fina miljöbeskrivningar och naturen träder levande fram. Berättandet går ganska långsamt och makligt, men Kerstin Ekman kan konsten att dra åt skruven på vissa ställen. Hon är koncis och saklig och vissa scener drabbar hårt.

Jag tycker att Löpa varg är en fin roman som inte bara handlar om miljön och jakten. Den handlar lika mycket om att åldras och tänka tillbaka på sitt liv. Att inte orka som förr. Att ifrågasätta det man har gjort. Att få lämna över till de yngre och att inte riktigt veta vad man ska göra med sin tid. Ulf Norrstig har haft ett ansvarsfullt arbete med viss status och myndighet. Den tiden är över.

Romanens intrig är ganska enkel och upplösningen kommer lite för lätt. Allt är så bra skrivet så jag väntar mig något mer på slutet. Men det är inte det viktigaste. Den här berättelsen är mycket läsvärd, en roman som jag varmt rekommenderar till läsning.

Löpa varg av Kerstin Ekman, Bonniers 2021.

Ödmården av Nils Håkanson

Ödmården är ett område på gränsen mellan Gästrikland och Hälsingland. Där har människorna bosatt sig i gamla gruvhål. Vi får tänka oss en framtid där haven stiger och Sverige är ockuperat av Nederländerna. Folket i Ödmården är okunnigt och utan plan för att förbättra sina liv. Antagligen har de blivit bortträngda från andra områden och har förnekats utbildning av ockupanterna. Eller de har inte fått ockupanternas utbildning, bortsett från några få. De har en egen kultur och de har skolor, men deras levnadsförhållanden bidrar till att de inte kommer framåt. Hela vintern sitter de inkrupna i sina hålor för att uthärda kylan. De har nära till bråk och slagsmål och deras handlingar är ofta oövertänkta.

Den som berättar är arkivarien som tar hand om gamla dokument och de få böcker som finns kvar, och det gör han på ett annorlunda språk:

ur skyarna nertumblande kom den, det var en dretig dag om husten då sompen steg och vi drefvo mårdhund mot giftrännet borta vid marsken; ur det grå kom den, ur molnens jämntrista eländ: gnistrande, knattrande, vrålande med stjärnsvansen i släp, sedan tyst, nerjordad;

Det här är väldigt roligt. Det är språkkänsligt och det är rytm och liv i texten. Det är tragiskt och skrattretande, fast skrattet fastnar ibland i halsen. Han kallar sig själv archifarie. Istället för allt inflytande från engelskan finns en stark påverkan från nederländskan. Han stavar fleece som i fleecetröja flijs.

Jag njuter av det här. Det är inte vem som helst som kan skriva en sådan text, som behärskar språket och kan genomföra det med sådan konskvens. Samtidigt är inte den här romanen ett enda stort skämt. Där finns hotet mot miljön och en nertryckt folkgrupp ur vilkens perspektiv allt berättas. Ödmården är en bra och faktiskt lättläst bok som jag rekommenderar.

Ödmården av Nils Håkanson, Bonniers 2017.

Norrlands akvavit av Torgny Lindgren

Den före detta predikanten Olof Helmersson kommer tillbaka till Västerbottens inland. I många år har han bott i ett höghus i Umeå, och under den tiden har han ändrat sig. Nu anser han att Gud och himlen och helvetet inte längre finns. Därför vill han förmedla det till människorna i den trakt där han frälste så många på 1950-talet. Det verkar nog som om han i alla fall vill predika en del, men ett annat budskap.

Nu visar det sig att nästan inga av hans gamla församlingsmedlemmar finns kvar i livet. Den församling som finns nu består endast av två personer. Inga är frälsta längre, inga tror på det han tidigare predikade om.

Norrlands akvavit är en eftertänksam och sorgsen bok med en stillsam humor. Olof Helmersson är visserligen en pigg åttioåring, han cyklar långa sträckor för att träffa olika människor, men han är gammal och allt är förändrat. Inlandet är avfolkat, skolor nedlagda liksom konsumbutiken. Det är glest mellan människorna.

Helst kanske man bör höra berättelsen läsas av författaren själv, om det finns en sådan inspelning. Det är lätt hänt att halka över en roman av Torgny Lindgren för snabbt, men jag tycker ändå att jag har läst andra som var bättre. Det var lite för många omtagningar. Det blev inte tillräckligt angeläget. För mig i alla fall, och det trots att det finns en dramatisk händelse i boken och att det också finns finstämdhet och medkänsla med en gammal sjuk människa på väg mot livets slut.

Men det är väl tristessen och Olof Helmerssons meningslöshet som gestaltas i romanen och det blir ju lite sorgligt och trist.

Norrlands akvavit av Torgny Lindgren, Norstedts 2007.

Sändebudet av Yoko Tawada

Japan har isolerat sig från omvärlden. Barnen är så svaga att de nästan inte kan gå. Deras huvuden framstår som stora på deras smala halsar. De äldre däremot är pigga och starka och verkar leva för evigt. Gammelmorfar Yoshiro tar hand om sitt barnbarnsbarn, pojken Mumei. Medan han har svårt att äta och dricka och bara kan gå korta sträckor mycket långsamt springer hans gammelmorfar långa sträckor varje dag. Dessutom tar han sig runt till olika marknader för att hitta bra mat till Mumei. Gammelmorfar är en av de unga äldre.

Efterhand träder ett samhälle fram som vi förstår har varit utsatt för en katastrof. En miljökatastrof, tänker jag. Ingen bor längre i centrala Tokyo. Mat är inte helt lätt att få tag på. Japan importerar inga varor och människorna i de bördiga jordbruksområdena ser först och främst till sina egna behov.

Berättelsen är skriven mycket sakligt och konkret men det finns också en stor vaghet. Vi får aldrig veta vad som har lett till den nuvarande situationen och heller inte klart och tydligt hur landet styrs. Vi får delar av bilden.

Texten är alltså konkret, men också vacker. Det finns poesi i berättelsen. Jag tolkar den som en varning för vad vi gör med vår jord. Men den handlar också om att bara finna sig i vad som är bestämt, eller att göra motstånd. Efterhand kommer det fram att det finns människor som tyst och stilla handlar mot bestämmelserna.

Sändebudet är en vacker och lite obehaglig berättelse. För mig som läsare är den delvis dimhöljd. Den har en alldeles egen atmosfär och känsla och jag tycker absolut att den är läsvärd. Slutet kom lite snopet men för övrigt vill jag rekommendera boken.

Sändebudet av Yoko Tanawa, Tranan 2020. Översättning: Vibeke Emond.

En fruktansvärd grönska av Benjamín Labatut

Under första världskriget får Albert Einstein ett brev från östfronten. Det kommer från matematikern Grohendiek och han har löst ekvationerna i Einsteins allmänna relativitetsteori. Så börjar den här romanen. Sedan fortsätter författaren att berätta om andra vetenskapsmän, bland annat fysikerna Schrödinger och Heisenberg.

En fruktansvärd grönska handlar alltså om matematiker och fysiker och hur de så småningom utvecklar kvantteorin som sätter de gamla fysiska lagarna ur spel. De är alla udda personer med stark vilja och det de kommer fram till ställer så mycket på ända att flera av dem blir skräckslagna.

Jag kan inte säga att jag förstår de här teorierna och inte heller slutsatserna. Det är obegripligt. Det handlar om tid som är något helt annat än det vi uppfattar som tid i vardagslivet. Det handlar om tillvarons minsta beståndsdelar, så som vi känner till det nu, och att de inte uppför sig som man skulle kunna förvänta sig. När jag tänker på det börjar tillvaron gunga. Vilka är vi egentligen? Vad är fast? Var befinner vi oss? Det är svindlande och dimmigt och bottenlöst.

Nu är jag ganska fast förakrad i det som jag uppfattar som verkligheten så jag tar inte lika illa vid mig som mateamtikerna och fysikerna i romanen och jag har stort utbyte av berättelsen fast jag inte förstår deras arbete. Men en fruktansvärd grönska har ännu ett tema som också kan ge rädsla. Det handlar om att vetenskapliga framsteg kan användas på flera sätt på gott och ont. Vi vet ju att atombomben inte hade funnits utan fysikers arbete. Ett annat exempel som finns i boken är Preussiskt blått, eller Berlinerblått som är ett pigment som Heinrich Diesenbach upptäckte på 1700-talet. Ur Berlinerblått kan man utvinna blåsyra som har utvecklats och använts i förintelsen under andra världskriget.

Det är spännande att följa vad dessa udda vetenskapspersonligheter företar sig. Författaren skriver mycket konkret om vad de gör och det uppstår en svindlande klyfta mellan det konkreta och teorierna som kastar om verkligheten och mina famlande tankar om universum, om tid, om vårt medvetande, om all obegriplighet. Berättelsen är grundad på verkliga händelser, men författaren har också fabulerat. En fruktansvärd grönska är en stark och ovanlig roman som både handlar om människor och relationer och teorier.

En fruktansvärd grönska av Benjamín Labatut, Nirstedt/litteratur 2021. Översättning: Hanna Nordenhök.

Londonflickan av Susanna Alakoski

Londonflickan är andra delen i en svit romaner om kvinnors liv och längtan och arbete under nittonhundratalet. Den första var Bomullsängeln som jag tyckte var riktigt bra. I Londonflickan fortsätter Susanna Alakoski berätta om Hilda som kommer från den gudfruktiga Sorolasläkten och som arbetar på den stora textilfabriken i Vasa och om Hildas barn Greta och Jonni som båda far till Sverige. Jonni börjar arbeta på Algots i Borås där han blir facklig ombudsman och Greta far vidare till London.

Det är ett lovvärt projekt att berätta om de människor som kom till Sverige från Finland som var så sargat och fattigt efter krigen. Många av dem kom till textilindustrin och böckerna skildrar också textilindustrins historia. Problemet med Londonflickan är att författaren vill berätta och förklara så mycket och att det har tagit över i boken så att skildringen av människorna och vad som händer dem och vad de känner kommer för mycket i skymundan.

Författaren vill alltså berätta detaljrikt om textilindustrin och dess plats i Sverige, Finland och i världen. Som lösning på det problem som det innebär i en roman lägger hon förklaringsorden i munnen på olika romanpersoner. Det håller inte riktigt. Hon gjorde så också i Bomullsängeln, men där framstod det på ett annat sätt. När en förman visar de nyanställda flickorna Hilda och Helli runt på den stora fabriken i Vasa strömmar orden ur hans mun där han berättar mycket detaljrikt om alla maskiner och vad de gör. Det blir nästan som poesi, ett halv galet flöde av textilindustriord, och det tillför berättelsen en ytterligare dimension. Tyvärr finns inte poesin i Londonflickan och det blir ganska krystat.

Bäst i den här romanen tycker jag partiet om Gretas tid i London är. Det känns levande och författaren ger ganska stort utrymme till det. Däremot känns mycket annat alltför rapsodiskt. Men trots min kritik här tycker jag fortfarande att det är ett spännande och viktigt projekt att skriva om textilindustrin och de finska invandrarna. Och jag tycker att Hildas knappa ekonomiska villkor skildras så att det griper mig som läsare och jag får också en liten inblick i sömmerskornas slit i den svenska textilindustrin. Jag hoppas på mer gestaltning i nästa del i sviten och jag kommer absolut att läsa den också.

Londonflickan av Susanna Alakoski, Natur & Kultur 2021.

Tillstånd – varannan gran, varannan tall och andra orimligheter

Tillstånd är en slags dagboksanteckningar av en skogsägare som kommer från det akademiska livet och från staden och har tagit över familjegården. Han vill ha en naturlig skog, inte den rationella skogsbruksskogen med bara några trädslag som ger bra avkastning. Familjen har också ett ensamkommande flyktingbarn boende hos sig.

Berättaren, som kanske är Axel Lindén själv – eller kanske inte – verkar inte känna sig riktigt hemma någonstans, inte i den akademiska världen och inte i det moderna skogsbruket. Han verkar avskild, till och med i viss mån från sin egen familj. Han känner inte skogsägarna runt omkring. De tycker att han är konstig. Han vill inte, vågar inte lära känna dem. Han är en frustrerad människa. Antagligen beror det på vad vi gör med miljön. Han tänker mycket på miljön och han är oroad. Han mår inte särskilt bra, kanske lika dåligt som miljön.

Men boken är inte helt svart. Det finns liv och humor i den som tittar fram ibland. Den ger en bra bild av vår moderna tid. Berättarens otidsenliga skogsarbete och slit som ger alldeles för lite pengar är noggrant beskrivet. Det är intressant att ta del av. Hans levnadssätt står som en motsats till det rationella, industriella där gran och tall måste dominera, där det är viktigt att tjäna pengar. Men om inte hans fru hade ett välbetalt arbete skulle familjen inte klara sig.

I Tillstånd tar Axel Lindén i lite mer än vad han gjorde i sin debutbok Fårdagboken. Det är starkare känslor här, mer frustration över svårigheten att hitta ett hållbart sätt att leva, över vad vi gör med vår jord och människorna som finns där. Det finns mycket att fundera över i den här boken.

Tillstånd – varannan gran, varannan tall och andra orimligheter av Axel Lindén, Bonniers 2020.

Synden av Björn Ranelid

Julius Rodhe växer upp i ett litet fiskeläge på Österlen. När han var två år råkade han ut för en olycka och slog i huvudet. Därför är han inte som andra barn. Han är senare utvecklad fysiskt och han har svårt med balansen och med att skriva. Matematik är däremot inget problem.

Julius skadades när han föll ner i källaren genom luckan i köksgolvet. Det tror han själv, men var det så? Det pratas i byn. Julius far är agronom och han är en betydande man i byn, men det hjälper inte Julius stort. Han blir illa behandlad i skolan och mobbad av andra barn.

Det är Julius som berättar och det gör han på ett alldeles särskilt språk, det som tydligen kallas Ranelidska. Det är ett kraftfullt språk som gör boken mycket speciell. Kanske kan det upplevas som lite pretentiöst och högtravande, men jag tycker att det håller. Romanen är poetisk och samtidigt är Julius berättelse en lång anklagelse mot inskränkthet och maktmissbruk. Det finns mörka hemligheter både i byn och i Julius familj. Samtidigt finns det kärlek och vänskap i berättelsen och vissa vuxna som betyder mycket för Julius som inte har bra kontakt med sin kylige far och sin mor som drömmer sig bort. Samtidigt som det finns mörker finns det också mycket ljus i den här berättelsen. En läsvärd roman.

Synden av Björn Ranelid, Bonnier Alba 1994.

Synden tilldelades Augustpriset 1994. Den här boken ingår alltså i Augustprisprojektet där jag läser de skönlitterära Augustprisvinnare som jag inte tidigare har läst. På Instagram har projektet taggen #augustprisprojektet. Karenina som på Instagram heter @karenina.se och @kickibokmal är också med i projektet. Min Instagram @mosstantenblogg når ni genom knappen uppe till höger. Om ni läser detta på platta eller telefon finns knappen efter texten.

Och med detta är mitt Augustprisprojekt avslutat. Synden var den sista av de åtta prisbelönta böcker som jag inte tidigare hade läst.

En kort berättelse om traktorer på ukrainska av Marina Lewycka

Systrarna Vera och Nadesja har vuxit upp i Storbritannien men deras föräldrar kommer från Ukraina. Systrarna lever olika liv i var sin familj och kommer inte bra överens. Men två år efter att deras mamma har dött träffar deras pappa en ung Ukrainska som han vill gifta sig med. Han är över åttio år och hon är lite över trettio. Systrarna ser henne som en lycksökerska som försöker utnyttja deras pappa. Men han är förälskad och en envis man som inte alltid är snäll mot sina döttrar. Det visar sig att döttrarna har rätt i sina farhågor. Allt blir bara värre och värre.

En kort berättelse om traktorer på ukrainska är en ganska rolig bok och där finns också värme och omtanke trots att personerna är lite grand utskurna ur papp. Men som läsare får jag både varma känslor för den gamle pappan som är så envis och har så mycket fördomar och till och med för den unga ukrainskan Valentina fast hon är hemsk och hård och bara tänker på sig själv. I Romanen finns blickar tillbaka på det som pappan och döttrarnas mamma var med om i Ukraina under Stalin med förföljelse och hungersnöd. Och under kriget. Och det kommer också fram hur svårt det kan vara att vara tvungen att lämna sitt land och skapa sig ett nytt liv långt hemifrån. Också den förskräckliga Valentina kan jag se något vänligare på. Hon är en produkt av situationen i sitt hemland där man måste vara om sig och kring sig och har mycket svårt att försörja sig på ett hederligt sätt.

Den här romanen är som sagt rolig och spännande att läsa, det driver framåt. Den är tragisk och komisk med mycket känslor i. Jag har dock lite svårt att förstå varför Nadesja ska känna sig underlägsen Valentina som kvinna därför att Valentina är yppig och har stora bröst och hon själv har små. Tänker många kvinnor så? Jag trodde att det mest var män som gjorde det. Men i alla fall kan jag rekommendera boken för den som vill ha underhållning med djup.

En kort berättelse om traktorer på ukrainska av Marina Lewycka, Prisma 2006. Översättning: Thomas Grundberg.