Kairos av Jenny Erpenbeck

Och här kommer då mitt inlägg om Kairos och precis som jag skrev i tisdagstrion igår handlar den om en kärlekshistoria mellan en flicka på nitton år och en trettio år äldre man. Handlingen är förlagd till Östberlin under åren före, under och även efter murens fall. Mannen är författare och frilansare på radion. Han är gift och dessutom har han haft en rad älskarinnor. Oddsen för att kärleksförhållandet ska leda till något bra är alltså inte särskilt goda, men i början finns lycka.

Vi har väl alla läst om, eller sett film om förhållanden mellan äldre män och mycket yngre kvinnor, men Jenny Erpenbeck har skrivit något alldeles eget. Inget känns gammalt och slitet. Det är levande och stundom poetiskt. Jag har sett omskrivet att miljön och atmosfären i Östberlin under den här tiden skildras mycket bra i den här romanen. Det har jag inte kunskap att avgöra, men en sak är säker, Kairos innehåller mycket mer än kärlekshistorien. Vi får uppleva hur det kunde vara de här åren för människor med utbildning som var anställda av staten och hur de påverkades av förändringarna. Skillnaden mellan Öst och Väst skildras också. Bagaget som de äldre har från Hitlertiden finns också med. Romanen skildrar cynism, uppgivenhet och också tankarna som många människor hade om hur bra det skulle bli, vilken ljus framtid man gick till mötes, när DDR skapades.

Mannen som flickan blir förälskad i är också förälskad i början, men riktig kärlek förmår han nog inte hysa. Han smyger ju med olika förhållanden gentemot sin fru år efter år. Jag uppfattar att han är en av de där som egentligen bara tänker på sig själv. Så småningom tycker han också synd om sig själv och skuldbelägger den unga kvinnan och eftersom han har ordets makt och mycket kunskap är det mestadels han som styr och hon som anpassar sig. Det blir sorgligt, det blir tragiskt, det blir mörkt. Det blir helt absurt hur han manipulerar henne till botgöring. Men där finns ändå hopp och därför att det är så bra skrivet blir berättelsen också spännande att läsa. Hela tiden hoppas jag att hon ska bryta sig loss.

Det vet vi egentligen att hon gör. Prologen handlar om att han har dött och då har hon en annan man, förstår vi. Men genom en stor del av romanen, utom i början kanske, tänkte jag Nu! Inte längre så här! Du måste bort från detta. Och så sitter hon, efter att han är begravd, med två kartonger fulla med minnen som hon går igenom och så börjar berättelsen.

Kairos av Jenny Erpenbeck, Bonniers 2022. Översättning: Ulrika Wallenström.

De förlorade ordens bok av Pip Williams

1879 utsågs James Murray till huvudredaktör för den första av Oxfords ordböcker. Det dröjde ända till 1928 innan alla de tolv banden hade publicerats, ett jätteprojekt som inte bara anställda arbetade i utan även volontärer runt om i landet. Pip Williams roman De förlorade ordens bok handlar om detta arbete i skönlitterär form och med ett kvinnligt perspektiv. Där finns också ett klassperspektiv.

Romanen innehåller både personer som har funnits, som James Murray och hans döttrar och fiktiva gestalter som flickan Esme. Hennes far arbetar med ordboken och som liten får hon sitta under bordet i skriptoriet som lokalen där arbetet pågår kallas. Där under bordet sitter den lilla flickan och ibland tappar någon en lapp med ett ord som hamnar nere på golvet. Det kan vara ett förlorat ord, ett ord som inte kommer med i ordboken. För naturligtvis kan inte precis alla ord få plats där. Ett kriterium för ord i ordboken är att det ska finnas skriftliga belägg, men det skriftliga ska också vara tryckt. Ord kan också ratas för att de anses obscena.

På den tiden när ordboken arbetades fram bestämde männen. Kvinnorna i England fick inte rösträtt förrän 1928. (Svenska kvinnor fick rösta första gången 1921.) Därför har författaren valt att ägna en del av utrymmet i romanen till rösträttskampen. Arbetet med ordboken är den röda tråd som romanen är uppbyggd kring, men kampen för kvinnors rättigheter genomsyrar boken liksom kvinnors svårigheter. Det är ju flickan Esme som är bokens huvudperson. Dessutom präglade manssamhället ordboken. De allra flesta beläggen för ord kom från män och en del ord som rörde kvinnligt liv kom inte med.

De förlorade ordens bok är intressant. Jag lärde mig en del om den stora ordboken och arbetet med denna. Det är också spännande att följa Esmes liv med glädje och svårigheter, och det finns fler minnesvärda kvinnogestalter i berättelsen. Romanen tillhör de böcker som jag tycker är trevliga, men det betyder inte att det är en platt historia. Den innehåller sorg och glädje och frustration och hårt arbete och vänskap och kärlek. Dessutom är den lärorik.

De förlorade ordens bok av Pip Williams, Historiska media 2022. Översättning: Annika Sundberg.

Hett i hyllan #190 – Ankomstens gåta

Ankomstens gåta är en roman med självbiografisk grund om en författare och hans utveckling. Författaren till boken Vidiadhar Surajprasad Naipaul föddes på Trinidad 1932 i en familj av indiska invandrare. Trinidad var då en brittisk koloni och han for till England och utbildade sig där, men han hade det kämpigt både med sin utbildning och med sin försörjning. Hans första bok The Mystic Masseur publicerades 1957. Många av hans böcker är översatta till svenska. År 2001 belönades han med Nobelpriset i litteratur.

På baksidan av Ankomstens gåta läser jag följande:

Handlingen beskriver författarens resa från sitt hemland Trinidad till det avlägsna öriket utanför den europeiska kontinenten. Han slår sig ned i en urgammal jordbruksbygd med Stonehenges hemlighetsfulla kontur inom synhåll. Från sin stuga, tillhörande ett edvardianskt gods i förfall, iakttar han hur den nya tiden bryter upp de naturliga band som tidigare fanns mellan människan och naturen, och hur grymhet, okänslighet och förräderi leder till att den en gång självklara ordningen bryts sönder – med tragiska effekter både för människan och hennes miljö.

Den här boken är en av dem som jag hittade på bibliotekets bokbytardisk. Kanske hade jag aldrig haft den hemma om inte det hade hänt och kanske hade jag aldrig varit intresserad av att läsa den. Men nu är jag det.

Ankomstens gåta av V. S. Naipaul, Månpocket 2002. Översättning: Rose-Marie Nielsen.

Romanen kom på originalspråket 1987 med titel The Enigma of Arrival, och på svenska första gången 1989.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Kärleken av Theodor Kallifatides

Laki Sarris är en snart fyrtioårig filosofilärare. Han är gift med Lena som är en öm och klok kvinna. De är båda invandrare, han från Grekland och hon från Finland och de har en fyraårig pojke.

Romanens titel är kärleken och det är Laki Sarris som berättar om tre kärlekar, en när han var mycket ung, kärleken till Lena och så kärleken till Li som han träffar som medelålders gift man. Han berättar och han funderar och han nämner filosofer och olika sätt att se på tillvaron. Jag kan inte hjälpa att jag tycker att han är lite pretentiös. Han verkar mycket egocentrerad. Det är han, han och åter han. Visst har han dåligt samvete när han bedrar sin hustru med en mycket yngre kvinna. Men ändå.

Vid ett tillfälle berättar han om sin son när han var lite mindre, uppfattar jag. Han kände mycket stark kärlek till sonen och hissade upp honom i luften och ropade någonting om att han älskade honom. ”Pappa, det gör ont”, sa pojken. Laki Sarris reaktion när han berättar för läsaren är Ja kärlek gör ont.

Ööhhh? Vad menar han? Att han hissar upp sin pojke i luften och råkar ta så hårt i honom så att pojken protesterar har väl inget att göra med om kärlek gör ont eller ej. Det kan bli gjort av en kärleksfull förälder som gör ett misstag eller någon släkting eller en bekant som inte alls älskar barnet. Men en sådan detalj i boken gör också att Laki Sarri framstår som en komplicerad människa och det gör faktiskt att berättelsen blir mer intressant. Om denne man och hans kärlekar ville jag gärna läsa till slutet av boken.

Kärleken av Theodor Kallifatides, Bonniers 1978.

Mr Potter av Jamaica Kincaid

I Mr Potter manar Jamaica Kincaid fram bilden av sin far i skönlitterär form. Han hade många kvinnohistorier och han tog inget ansvar för sin dotter. Han hade otaliga barn och alla var flickor – utom ett som var pojke och han behandlades på ett annat sätt. Pojkar var mycket viktigare än flickor. I familjehistorien, och kanske i stora grupper av de fattigare människorna på Antigua där Jamaica Kincaid växte upp, finns många ensamma mödrar och fäder som lever sitt eget liv.

Mr Potter kunde inte läsa och skriva. Han framställs som en vacker man, en kvinnokarl, men en man som nästan inte kan artikulera orden, som inte kan genomföra ett logiskt resonemang eftersom han inte kan läsa och skriva. Han hade en hemsk barndom, men ändå gick det bra för honom standardmässigt till slut. Jamaica Kincaids mor däremot, hon kunde läsa och skriva och det lärde sig ju Jamaica Kincaid också och blev så småningom författare.

Där fanns alltså ett stort tomrum efter fadern. Modern verkar ha varit en kvinna med häftigt temperament och Jamaica Kincaid kom inte överens med henne. Således finns i romanen Mr Potter stor smärta och sorg och fadern är omskriven med förakt. Texten är full av upprepningar, upprepningar mest hela tiden, med ett ganska poetiskt språk. Det här störde mig lite. Det kändes för svulstigt och tog för mycket plats. Samtidigt kände jag den stora smärtan och sorgen som genomsyrade romanen när jag lade den utlästa boken ifrån mig, så kanske var det ändå just så här romanen skulle skrivas? Bilder av det starka solskenet, värmen och havet som omsluter ön var också något jag fick med mig från boken.

Mr Potter av Jamaica Kincaid, Tranan 2019. Översättning: Niclas Nilsson.

Boken kom på originalspråket 2002.

Fågeltribunalen av Agnes Ravatn

Alice Hagtorn var programledare på tv, men efter en skandal måste hon sluta och hon skäms så mycket att hon söker arbete hos en man som bor i ett hus på landet. Hon tar tjänst som trädgårdsmästare och hushållerska fast hon inte vet särskilt mycket om trädgårdsarbete. Men där, hos den fåordige mannen som beter sig egendomligt, är hon borta från världen och skvallret, och allt kritiskt människor kan säga och tänka når henne inte.

Men situationen är konstig och så snart hon har kommit till mannen i huset uppstår en illavarslande stämning. Mannens fru är bortrest, säger han. Hur länge hon ska vara borta får Alice inte veta. Mannen stänger in sig i sitt arbetsrum så snart han har ätit. Vad han gör där vet hon inte. Han säger bara det ytterst nödvändiga och när hon är ute i trädgården kan hon se honom stå i fönstret och betrakta henne.

Fågeltribunalen är en psykologisk thriller, en bra sådan, mycket spännande att läsa. Den har stark stämning och vardagsbestyren håller kvar den i en verklighet. Miljön med huset och trädgården och fjorden är fint beskriven. Berättelsen är både mystisk och hotfull och blir mer spännande efter hand. Kanske blir jag ändå lite besviken på slutet. Så är det oftast när jag läser spänningslitteratur. Men jag rekommenderar den absolut. Om du vill läsa en psykologisk thriller, välj då gärna denna.

Fågeltribunalen av Agnes Ravatn, Modernista 2020. Översättning: Cajsa Mitchell.

Djurdoktorn av P. C. Jersild

Att det är en apa som ser ut att ha någon slags chip eller plastkort inopererat i huvudet och som dessutom har simfötter på omslagets bild säger en hel del om den här berättelsen. Djurdoktorn är en satirisk roman där veterinären Evy Beck blir anställd på Alfred Nobels Mediko-kirurgiska institut. Romanen kom 1973 och handlingen är förlagd till någon gång i framtiden.

Institutet är Skandinaviens största utbildningsplats för läkare och medicinska forskare och den medicinska forskningen försiggår till stor del på djur. Det finns massor med djur på institutet, alltifrån möss till hundar och apor. Tyvärr blir djuren ofta sjuka och dör under pågående försök och därför anställs då Evy Beck för att få det att fungera bättre. Men en sådan tjänst, som väl varje läsare uppfattar som mycket viktig, finns det inte utrymme för i budgeten så den finansieras istället med arbetsmarknadspengar. Evy Beck får alltså en dåligt betald tjänst utan tyngd, som ska omprövas varje halvår.

Djurdoktorn är en framtidssatir som fortfarande håller. Den handlar om djurförsök som ofta är grymma och onödiga och om Evy Becks strävan att förbättra verksamheten. Men djurförsöken är en del av ett samhälle där mängder med människor går på olika bidrag och utnyttjas av företag och institutioner. Där finns stor byråkrati, mycket snömosprat och avledande utvecklingskurser som man kan hamna på. Nobelinstitutet är ett maskineri som den kritiska människan har mycket svårt att stoppa eller få till att ändra riktning. Det finns starka krafter däremot, som bara strävar efter sina egna fördelar.

Jag trodde inte att en framtidssatir skriven i början på 1970-talet skulle hålla än idag, men det gör den alltså. Jag känner igen en hel del. Tekniken är inte riktigt som den har blivit och förorterna runt Stockholm är inte avfolkade idag men mycket känns igen. Djurdoktorn är satirisk, till viss del rolig och det är spännande att läsa om hur det går för Evy Beck.

Djurdoktorn av P. C. Jersild, Bonniers 1973.

Spådomen – en flickas memoarer av Agneta Pleijel

Spådomen är en självbiografisk roman där Agneta Pleijel berättar om sin barndom. Berättaren finns både i författandets och undersökandets nutid och i den tid som har varit. Flickan har en far som är forskare och en mor som har givit upp sin yrkesverksamhet inom musiken. De bor i Stockholmstrakten men snart flyttar de till Lund där flickan och hennes lillasyster växer upp i en dysfunktionell familj.

Mamman är svår och tidvis deprimerad och mycket bitter. Fadern är fjär och den distansen och behärskningen och kylan finns i hans familj. Vi får följa flickan i skolan, hos mor- och farföräldrar och på semester med familjen. Författaren försöker hitta vem hon var, vilka de var i hennes familj, och hon undersöker vad kärlek är, vilket inte är förvånande eftersom hennes föräldrars äktenskap var så dåligt. Fram kommer en mycket levande bild av flickan och hennes liv och hon blir tonåring och ung vuxen. Mestadels benämner författaren flickan hon. Jag kan tänka att författaren har behövt den distansen, att försöka se på sig själv utifrån. Men Spådomen är ingen distanserad berättelse, den är levande och drabbande och framstår som ärlig. Hur ärlig och hur riktig nu en biografisk berättelse kan bli. Det är kvinnan från 2000-talet som ser tillbaka.

Något som slår mig är att det finns likheter i berättelsen mellan Spådomen och Promenaderna i Dalby hage av Hanna Nordenhök. Där är också en mor som har givit upp musiken, en far som är forskare och där finns otrohet och svek och perioder när pappan arbetar i USA. Och berättelsen präglas av det akademiska Lund. Hanna Nordenhöks bok kom först, men jag tror inte ett ögonblick att Agneta Pleijel skulle ha hämtat mycket av sin berättelse därifrån. Den framstår som äkta och till viss del självutlämnande och det är väl bara så att liknande mönster har funnits i mer än en familj.

En viktig person i Spådomen är flickans faster Ricki. Hon är raka motsatsen till flickans mor, en elegant yrkeskvinna, som visserligen är reserverad som de andra i hennes släkt, men som också kan hysa mycket varma känslor och som skapar sig ett liv som skiljer sig mycket från resten av hennes familj. Agneta Pleijel börjar romanen med att berätta om henne och hon får också avsluta den. Och under den ganska långa tidsperiod som romanen omfattar växer flickan och försöker hitta sin väg i kärlek, sexualitet och yrkesframtid.

Spådomen av Agneta Pleijel, Norstedts 2015.

2017 kom Doften av en man som är Agneta Pleijels fortsättning på spådomen och 27/3 i år kommer del tre med titel Sniglar och snö. Den vill jag också gärna läsa men det är nog bäst att jag tar tvåan först..

Ett litet liv av Hanya Yanagihara

Jude, JB, Willem och Malcolm träffar varandra på college. De flyttar alla fyra till New York för att ta sig fram i livet. Och tar sig fram, det gör de verkligen. Alla fyra blir framgångsrika inom sina områden. De blir respekterade och tjänar mycket pengar. Inte från allra första början. Då har vissa av dem det knapert, men så småningom strömmar pengarna in.

Det är Jude som berättelsen kretsar runt. Han är föräldralös och har upplevt sådant som barn som vi inte vill att någon ska få vara med om. Han har blivit utnyttjad till bristningsgränsen och det får han leva med resten av livet. Det har skadat honom svårt, både fysiskt och psykiskt. Så man kan säga att Ett litet liv är en stor protest mot övergrepp mot barn. Det är en stark sådan som får känslorna att koka hos läsaren. Det är plågsamt att läsa vissa partier i boken. Som kontrast finns vänskap och kärlek. Det finns mycket av det och det är vackert och starkt berättat. Judes svårigheter påverkar inte bara honom själv utan också människorna omkring honom som älskar honom.

Ett litet liv är en mycket känslosam och stark berättelse. Den är som en saga där det goda kämpar mot det onda. Samtidigt är inget som händer i boken helt orealistiskt. Det hade mycket väl kunnat hända. Det jag funderar över är om det är möjligt att Jude kan vara så framgångsrik inom juridiken när han är så förstörd som han är. Hur kan han ha detta enorma självförtroende och denna enorma arbetskapacitet inom sitt område? Kanske är det möjligt i verkligheten? Kanske inte. Men i romanen är det så och om Jude inte hade haft en skarp hjärna och fått möjlighet att utbilda sig, vilket inte är fallet för de flesta barn i världen som blir svårt utnyttjade och hemskt behandlade, hade han säkert gått under i mycket unga år. Det man också kan fundera över är om det är nödvändigt att ge så mycket plats i berättelsen för övergreppen. Nej, inte igen, inte mer! Det här vet vi redan. Så kan det kännas när man läser. Å andra sidan kan man hävda att det här är vad en del barn genomlever dag efter dag år efter år. Ska då inte jag kunna läsa några sidor till?

Att läsa Ett litet liv leder alltså inte bara till en mycket stark känsloupplevelse, det leder också till många funderingar över människorna i romanen och över de problem som finns där. Den var spännande att läsa men samtidigt tyckte jag att den var lite väl omfångsrik, 731 sidor. Kunde den ha kortats något?

Ett litet liv av Hanya Yanagihara, Bonniers 2017. Översättning: Niclas Nilsson.

Jag läste en utgåva i storpocket. Första svenska utgåvan kom 2016. På originalspråket kom romanen 2015.

Tango för en av Gabriella Berggren

Johan är inte längre ung. Vid 54 års ålder tar han ledigt från sitt arbete för att skriva en roman. Han har länge velat bli författare och efter att han ärvt lite pengar efter sin mormor får han tre månader till skrivandet. Men det blir ingenting. Han sitter vid skärmen och inget blir skrivet. Istället surfar han på nätet. Han vill åstadkomma något som ger avtryck, något som höjer sig över det mesta, men han har skrivkramp och blir alltmer desperat. Han har levt i 54 år och livet tuffar på, arbete, handla mat, laga mat och städa, motionera lite. Det är grått och obetydligt. Dottern har flyttat hemifrån och han och hans fru pratar aldrig med varandra. Hon dansar argentinsk tango och är borta nästan jämt.

Det här låte inte särskilt kul men Tango för en är en ganska rolig bok. Jag uppfattar att den är skriven i Johans anda och han framstår för mig som tämligen omogen och självupptagen. Han genomgår en kris nu när han är över femtio och trasslar till det för sig ordentligt. Det som händer och det han gör är förankrat i en verklighet i Vasastan i Stockholm bland människor med intellektuella yrken. Men samtidigt är berättelsen inte helt verklig. Romanens verklighet är uppskruvad och allt berättas från Johans synpunkt. Men fast det som händer i romanen är drastiskt och inte alltid realistiskt och Johan beter sig idiotiskt ibland kan nog många av oss känna igen sig här och där.

Tango för en är underhållande och drastisk roman som också innehåller tankar om livet och vad som egentligen betyder något för oss även om den inte är djuplodande. Jag kan reagera över det orealistiska ibland, men det är ju Johan som berättar. Det är han som väljer vad som ska finnas med i historien. Under läsningen har jag ibland undrat just hur författaren ska få ihop det på slutet och och när jag kommer dit visar det sig att hon vrider till det men en oväntad sväng och knyter ihop påsen.

Tango för en av Gabriella Berggren, Viréns förlag 2022.