Jakobs stege av Ljudmila Ulitskaja

Jakobs stege är en familjkrönika som löper från början av 1900-talet och in i 2000-talet. Den börjar i Ukraina där den unge Jakov Odetskij blir förälskad i Marusia Kern. De tillhör båda judiska familjer. Men själva romanen börjar inte med det utan istället med Nora år 1975 när hon får ett meddelande om att hennes farmor Marusia har avlidit. Efter henne ärver hon en korg med brev och dagböcker och på så vis får hon veta mer om sin släkt.

Romanen är upplagd med hopp i tiden och kapitlen växlar mellan olika år under 1900-talet och 2000-talet. Den handlar alltså om fyra generationer och innehåller många personer, både Noras släkt och vänner till henne och släkten och grannar och kolleger.

I och med de många decennierna som romanen behandlar får vi också en del av Rysslands historia. Jakobs stege har stort omfång och den innehåller inte bara vad som händer människorna i Noras släkt utan många resonemang om litteratur och vad som är rätt och fel. Den innehåller också många konstnärliga tankar och diskussioner, främst om teater eftersom Nora är scenograf. Romanen är inte rafflande skriven men blir ändå spännande att läsa och fast den är mycket lugnt berättad innehåller den viss dramatik.

Pogromerna i början av 1900-talet omtalas bara men de blir ändå en tankeställare och påminnelse om vilken utsatt situation judar har haft genom historien. Centralfiguren i romanen Jakov Odetskij är en man som tänker och funderar och som gärna skriver artiklar och talar om sina åsikter. Något helt naturligt för oss i vårt demokratiska land, men det gör att han råkar illa ut. I Sovjetunionen kunde man inte diskutera fritt. Så många talanger och skickliga människor som sattes i fängelse eller förvisades som kunde ha bidragit till landets utveckling! Jakov Odetskij var ekonom och tillhörde de som anklagades för industrisabotage eftersom de inte kunde uppnå de orealistiska målen för industrin som ledningen hade bestämt.

Men romanen är ingen programskrift. Den är en levande berättelse om människors strävan, om deras kärlek, om deras liv. Intressant är att några av personerna är mycket intelligenta och ganska så udda. Kanske har de drag av autism. Det kan både leda till ett framgångsrikt liv och ett liv med problem. I Jakobs stege finns alltså inte bara en lång rad romanpersoner utan också personligheter. Jakobs stege rekommenderas. Den är väl värd tiden det tar att läsa den.

Jakobs stege av Ljudmila Ulitskaja, Ersatz 2017. Översättning: Hans Björkegren.

En lång vinter av Colm Tóibín

En lång vinter är en kort roman av Colm Tóibín. Den utspelas i en spansk bergsby och huvudpersonen som allt berättas utifrån är den unge Miquel. Hans lillebror ska snart in i militärtjänsten och det är han orolig inför. Byns invånare är inte så många och för att handla måste de åka iväg till en större by. Snart förstår jag att Miquels familj är isolerad. De umgås inte med grannarna och det beror på fadern.

Situationen i familjen är spänd. Det är mycket som inte sägs och förhållandet mellan modern och fadern är inte gott. En dag försvinner modern.

En lång vinter är en berättelse som ger ett utsnitt ur en familjs liv. Det är mycket vi inte får veta. Den handlar om vintern då Miquels mor försvann. Det som har hänt före och efter får vi till största delen föreställa oss. Det ger romanen stor kraft. Det finns så mycket vi inte vet och som läsare undrar jag och fyller ut. Det som finns att läsa är realistiskt och handfast berättat och det känns mycket trovärdigt. Detta har hänt.

Ur detta träder miljön fram. Vägar som är svåra att färdas på även på andra årstider. Snö, mycket snö och ren fysisk isolering på grund av oframkomliga vägar. Hårt arbete. Och genom vad Miquel gör känner jag som läsare hans längtan efter modern och hur isolerad och krampaktig hans familj är. Samtidigt är hans förhållande till fadern komplicerat. Där finns också en samhörighet, ett starkt band. En lång vinter är en rörande och fin berättelse skriven stramt och återhållsamt. Den rekommenderas.

En lång vinter av Cólm Tóibín, Norstedts 2012. Översättning: Erik Andersson.

Ovanjorden av Mikael Beglund

Oskar har sommarjobb på förskolan i Ammarnäs och där träffar han renskötaren Eija som är storasyster till ett av barnen. Oskar är själv av samesläkt men någon generation tillbaka förlorade man rätten att ha renar. Men han har varit i trakten mycket som barn.

Ovanjorden handlar om kärlek och relationer och om naturen och livet som renskötare. Eija är gift och hennes relation med Oskar är komplicerad både på grund av det och att Eija är en komplicerad person. Den finns nästan inte som fysisk relation förrän ganska långt in i romanen. Romanens berättare är Oskar. Kanske är han lika komplicerad, men nästan allt berättas av honom och då är det kanske ofrånkomligt att Eija blir svårare att förstå sig på.

Men berättelsen är mycket fysisk ända från början. Hela romanen står på en mycket fysisk och naturnära grund. Det är trötta utarbetade människor som har arbetat dygn i sträck med renarna. Det är Oskar som klafsar omkring i moraset när han har examinerats från lantbrukshögskolan och tar vattenprover i området där Eija och hennes familj hade sin vinterbostad. Det är mygg. Oerhört mycket mygg. Det är mycket kaffe. Och allt är så bra gestaltat, så handfast, att jag tror ingen som läser romanen kan undgå att känna hur viktiga kaffestunderna är.

Ovanjorden handlar också om främlingskap, att inte höra till. Oskar hör inte till samekulturen, men han dras till den, mycket på grund av Eija men också till naturen och till ett annat liv än det i staden. Han gjorde värnplikten hos fjälljägarna. Han är stark och han är inte bortkommen i fjällen eller i skogslandet. Men ändå hör han inte till gemenskapen bland samerna. Han är i utkanten. Det känns som om han trevar sig fram.

Nu är det inte bara kaffestunderna som verkar så viktiga och konkreta. Hela romanen har en gestaltning som gör att jag uppfattar den som sann. Så här är det säkert bland dessa människor och så här är Oskar och Eija. De finns. Och samtidigt skapar texten poesi. Författaren säger inte så mycket om de olika människorna men det han säger är det som ska sägas. Så känns det. Också avsnittet om de fattiga människorna som bodde vid vinterbostaden för flera generationer sedan känns som om det hör till. Det är berättat av författaren medan resten av romanen har Oskar som berättare. Det ger perspektiv och klyftan mellan den tillvaron och den moderna ger energi och styrka. Det ger också perspektiv på Eija. Tror jag. Det kan vara något jag har missat, men är kanske det avsnittet en slags förklaring på varför Eija är som hon är?

Fast Ovanjorden är en sorglig berättelse om många svårigheter och motsättningar är den ändå positiv. Det känns bra att läsa om människor som arbetar, som finns, och som också kan samarbeta trots alla olika känslor. Och så befriande att få läsa om en mans kärleksrelation till en kvinna som har stark kropp och kan arbeta hårt och som går sin egen väg. Ovanjorden rekommenderas varmt.

Ovanjorden av Mikael Berglund, Bonniers 2022.

Mamma är bara lite trött av Sara Beischer

Minna är lärare och har två barn och är gift med Niklas. Att vara lärare kräver stor kraft och att samtidigt ha två ganska små barn gör det naturligtvis svårt att få ihop livspusslet. Men för Minna är det ännu värre. Hon ska klara allt. Hon ska träna, vara en fantastisk mamma och hustru och lärare, tänka på miljön och vad hon och familjen äter, klara allt och ha ett perfekt liv. Dessutom kan hon inte säga nej. När allt ansvar och allt arbete står henne långt upp över öronen kan hon inte säga nej till att bli klassmamma eller vara provvakt på skolan. Hon får svårare och svårare att hålla ihop tillvaron och komma ihåg allt hon ska göra. Och en dag faller hon ihop.

Den här romanen behandlar ett stort problem i vårt samhälle där vi numera har ett alltmer slimmat arbetsliv och där vi ser alltför mycket perfektion och icke realistiska inlägg på sociala medier. Sara Beischer gör det rappt och effektivt. Jag blir nästan stressad när jag läser om Minnas liv. Författaren arbetar med skarpa penseldrag och tar fram en fullständig motsats till Minna i Iris som hon träffar när hon börjar arbetsträna för att komma tillbaka till arbetslivet efter sjukskrivningen. Iris röker och lever inte hälsosamt, hon städar inte och bryr sig inte om regler och att arbeta effektivt. Det har en stor fördel. Boken är lättläst och handlingen driver vidare, men det gör också att berättelsen saknar nyanser och att porträttet av Minna inte blir riktigt trovärdigt. Allt som händer i romanen har säkert hänt och kan hända igen. Men vem är Minna egentligen? Och vem är hennes man Niklas?

Å andra sidan kan man se Mamma är bara lite trött som en effektivt inlägg i debatten. Och det är kanske bra så.

Mamma är bara lite trött av Sara Beischer, Lind & CO 2016.

A passage to India av E. M. Forster

Till staden Chandrapore i Indien kommer den unga Adela Quested tillsammans med fru Moore. De har rest till Indien därför att Adela Quested kanske ska gifta sig med fru Moores son Ronny Heaslop. Han har en hög tjänst i stadens styre och Adela är tveksam till om de passar för varandra.

Indien är en brittisk koloni och den engelska befolkningen lever för sig med indiska tjänare. Männen administrerar kolonin eller är militärer. Vänskap mellan indier och britter är ytterst ovanlig och ses på med misstänksamhet. Britterna är ju herrar, även över lokala härskare i landet, både de som bekänner sig till islam och hinduiska. Indien är underkuvat och missnöje gror. Indier kan man inte förstå sig på och man kan absolut inte lita på dem. Det är den rådande åsikten hos britterna. Värst i de här åsikterna är de engelska kvinnorna i den här romanen. Kanske var det så. Kanske var det en kompensation för att de var bihang till männen, kanske ville de över huvud taget inte bo i Indien, men för mannens karriärs skull måste de?

Indien är ett stort land som innehåller många olika delar och kulturer. Det är inte lätt för en europé att tränga in i och förstå även om man vill och anstränger sig. Fru Moore har en mycket naiv och romantisk syn på landet när hon anländer, också Adela Quested. Britterna som har bott där en längre tid skakar på huvudet.

Men det finns en engelsman i Chandrapore som är mycket mer vidsynt. Det är Cyril Fielding som är rektor för det statliga högskolan för indier. Han hör inte hemma i den brittiska gemenskapen. Han trivs inte på klubben och har inte samma åsikter som de andra. Han blir vän med en indisk doktor, herr Aziz, och de nyanlända damerna blir också hans vänner. Det är naturligtvis en vänskap som inte liknar den de skulle ha med en brittisk man. Det är så stora kulturella skillnader och Indien är som sagt en koloni och meningen med en sådan är ekonomisk och strategisk vinning för kolonialmakten. Men doktor Aziz ordnar en utflykt för damerna till grottor i de närbelägna bergen. Brittiska damer kan absolut inte ge sig iväg tillsammans med indier. Någon pålitlig engelsman måste ingå i sällskapet. Men Cyril Fielding missar tåget och vid grottbesöket anklagar Adela Quested doktor Aziz för att ha antastat henne.

Något har uppenbarligen hänt. Adela Quested är en ärlig person, men vad vet vi inte. Doktor Aziz blir arresterad och motsättningarna och rasismen kommer klarare upp i dagen.

A passage to India är ingen enkel roman. Den har många lager och skildrar komplicerade människor. Inget är helt svart och vitt. Alla de viktiga personerna i romanen har sina fel och brister och sina fördelar. Inget pekas heller ut riktigt klart och tydligt. Romanen är en väv av färger, av motsättningar, av känslor, av olika kulturella föreställningar. Ingenting är enkelt och tydligt. Varje läsare får göra sin egen bild av romanen. E. M. Forster bodde och arbetade ett antal år i Indien så han kände landet väl. Allt är naturligtvis skrivet utifrån hans synvinkel och känsla. Men ingen som läser romanen kan undgå att uppfatta att landet är erövrat av Storbritannien. A passage to India är en mycket intressant roman som ger många tankar och som läsaren kan leva med i.

A passage to India av E. M. Forster, Everyman´s library 1991. Förord av P. N. Furbank.

Romanen publicerades första gången 1924. Den första svenska översättningen kom 1925. Den senaste utgåvan på svenska kom 1985. Det är samma översättare till båda. Kanske är den nyare moderniserad?

Sommarsorger av Nina De Geer

Agnes är gift med Martin och de har två barn. De bor i ett fint hus i ett fint område, men huset är skrivet på Martin. Det är han som tjänar mycket pengar. Det är han som står för familjens standard. Agnes var hemma med barnen när de var mindre och nu arbetar hon på ett bokförlag.

Agnes har en trasig barndom bakom sig. Det är nu hon har fått trygghet. Men har hon fått det? Hon är beroende av sin man ekonomisk och hon är rädd för att hamna i ett lika fattigt liv som när hon växte upp. Dessutom är hennes man alldeles för intresserad av tonårsflickor.

Nina De Geer tar upp ett viktigt tema i den här romanen. Det handlar om utnyttjande av svaga unga personer och att det är familjefäder som gör det, män med hög utbildning och bra ekonomi. Det här är ett svårt tema men Nina De Geer gör det bra. Hon har skapat levande människor och Agnes har sannerligen sina fel och brister, men som läsare förstår man varför. När jag läste boken kände jag hennes osäkerhet. Hennes man, Martin, är också komplex. Han ställer upp för sin familj. Han bryr sig om sina barn och sin fru och tar del i hushållsarbetet.

Nina De Geer skapar atmosfär. Hon vrider till handlingen så att det stundvis känns klaustrofobiskt. Agnes sitter i en psykologisk rävsax och som läsare känner jag med henne. Stämningen blir delvis thrillerartad. Men Sommarsorger är ingen thriller. Anledningen till att det blir spännande är att här finns komplexitet och människokännedom. Sommarsorger är en spännande, otäck, och mänsklig roman med den vackra vårgrönskan och sommaren som fond. Människorna har kroppar och känslor, växterna växer och allt känns som om det kunde ha hänt utom möjligen några oväntade händelser på slutet. Mer om handlingen vill jag inte avslöja här. Läs boken. Det är den värd.

Sommarsorger av Nina De Geer, Ordfront 2022. Det är Nina De Geers romandebut.

Gatan av Ann Petry

Den ensamstående unga mamman Luthie Johnson kommer till en gata i Harlem i New York för att titta på en lägenhet. Genast, innan Luthie Johnson ens har sett lägenheten, känns miljön illavarslande. I bottenvåningen sitter en stor kvinna med onda ögon i fönstret och fastighetsskötaren verkar underlig och farlig. I trapphuset är det smutsigt och luktar illa. Och lägenheten är sunkig och mörk och liten, men vad ska Luthie Johnson göra? Hon har inte råd att hyra något dyrare.

Det här avstampet och att vi får följa Luthie och hennes åttaårige son Bub genom romanen gör att den blir spännande. Jag vill så gärna att det ska gå bra för dem. Dessutom avslöjar författaren gradvis mer och mer och det driver också på. Men Gatan är mycket mer än så. Där finns många olika karaktärer och allt berättas inte från Luthies synvinkel. Sammantaget ger gatan en bred gestaltning av svarta människors svårigheter i USA på 1940-talet. Där finns inte många möjligheter att komma upp sig utom kriminalitet och möjligen inom sång och musik, men även där lyckas de flesta inte. Världen är uppdelad i två delar. Den vita och den svarta.

Det är ont om jobb för svarta män. De flesta är arbetslösa och de står och hänger på gatan om dagarna. Kvinnorna har det inte lätt. De städar och är hårt arbetande hushållerskor i vita familjer. De sliter och släpar och äktenskapen går i kras och barnen leker på gatan och får ta hand om sig själva efter skolan. Utsläpade efter arbetsdagen ska kvinnorna köpa mat och laga middag och se till att barnen har hela och rena kläder till nästa dag i skolan på en minimal budget. Gatan är en farlig plats. Både kvinnor och barn kan råka illa ut. Där finns organiserad brottslighet och illasinnade människor.

Ann Petrys roman är hård och kantig, ingen förståelse finns från någon vit. De ser inte de svarta. De räknas inte. Bara för hårt arbete och som läckra användbara kroppar. Romanen är alltså inte nyansrikt skriven. Men varför skulle berättelsen vara nyansrik? Det är lätt att se nyansrikt på tillvaron när man har sitt på det torra och inte hela tiden är hotad av misär och våld. Gatan är en roman som är rätteligen arg. Där finns stor vrede mot hur samhället är beskaffat och som läsare lever jag med i den vreden. Den liknar inte riktigt något annat jag har läst. I och med att den innehåller så många olika karaktärer som lever på olika sätt ger den en rik bild av en svår tillvaro. Den är mycket lärorik och spännande att läsa. Rekommenderas varmt.

Gatan av Ann Petry, Norstedts 2022. Översättning: Olof Hörstadius 1947, reviderad av Hélène Andrae 2022.

Ann Petry (1908-1997) vann en stor romantävling med Gatan 1946 och den kom första gången på svenska året därpå. Gatan är alltså hennes romandebut men hon hade publicerat ett antal noveller före det. Den räknas som en modern amerikansk klassiker.

Sund av Tove Folkesson

Sund handlar om Eva Zackrisson som kommer från Kalmar. Hon har just börjat sin utbildning på Arkitekthögskolan vid romanens start. Och det är roligt värre. För läsaren alltså, inte för Eva Zackrisson för hon känner sig inte hemma där och förstår inte snacket och vad som anses bra. Men roligt och satiriskt skrivet är det.

Det finns alltså en hel del humor i Sund men i botten är den en mycket allvarlig roman om en ung människa som försöker hitta sin väg i livet. Eva Zackrissons föräldrar är välutbildade, men de skildes när Eva och hennes syster växte upp och fadern är alkoholiserad. Hennes mamma har en forskartjänst på ett universitet i USA. Eva vet inte riktigt vart hon ska. Arkitektutbildningen verkar inte vara det rätta för henne. Ska hon bli poet? Ska hon bli sångerska som skriver sina egna låtar? Och så får vi följa Evas kamp och hennes strävan. Det är inte lätt. Hon har ett tungt bagage att bära men hon är samtidigt stark.

På Öland finns släkt och där har hennes familj ett sommarhus dit hon drar sig undan ibland. Där får vi kontrasten mellan hårt arbetande bönder som knappt kan få verksamheten lönsam och höga flygande ideal och åsikter från människor som har sitt på det torra. Den krocken finns hela tiden i romanen. Vanligt folk och vanligt liv jämfört med ett intellektuellt och priviligierat liv. Redan i den första boken om Eva Zackrisson finns den uppdelningen. Eva tillhörde ett gäng tonårsflickor, Kalmars jägarinnor, som målade sig kraftigt och drack och röjde runt. Eva var duktig i skolan och saknade allvarliga samtal, men samtidigt kände hon sig inte hemma bland ungdomarna som pratade filosofi och politik, och solidariteten bland jägarinnorna var stark.

Man kan uppfatta Sund som en allmängiltig berättelse om hur svårt det kan vara att hitta sin väg i dagens samhälle där alla möjligheter finns – och ändå gör de ju inte det. Men romanen handlar faktiskt om Eva Zackrisson och det är hennes tragikomiska humor som finns i boken. Det är hennes väg som är mycket specifik som vi läser om, fast säkert många andra har varit med om en hel del av hennes upplevelser. Där finns också trovärdiga relationer, särskilt Evas relation till fadern är gestaltad med värme och ilska. I Sund finns också fina miljöbeskrivningar och både jordnära och mer svävande romangestalter att ta till sig och lära känna. Och mycket atmosfär. Och så finns Öland där med poesi, hårt väder och härlig natur. Sund är en bra roman som jag rekommenderar.

Sund av Tove Folkesson, Weyler 2015.

Hennes första bok om Eva Zackrisson heter Kalmars jägarinnor.

Snöns rike av Yasunari Kawabata

Snöns rike utspelas i en turistort på ön Honshu. Dit kommer Shimamura. Han är medelålders, förmögen och estet. Där träffar han en ung geisha som heter Komako och hon förälskar sig i honom. De kommer från helt olika förhållanden. Shimamura är rik och har familj. Han har ärvda pengar och behöver inte arbeta utan kan göra det han har lust till. Komako däremot måste arbeta för sin försörjning. Ett sätt är att en rik man tar henne under sitt beskydd och då består naturligtvis arbetet av att vara vacker och angenäm och stå till tjänst sexuellt. Ett annat sätt är att utbilda sig till geisha och då ska hon också vara vacker och angenäm, ett trevligt sällskap som kan underhålla genom musik och sång, och helst ung.

Snöns rike berättas av Shimamura. Allt det här om olikheten och om Komakos situation finns i berättelsen men där finns inga pekpinnar. Det är självklart att Shimamura lever som han gör. Det är självklart att han beställer en ung kvinna till sin egen förnöjelse när han kommer till hotellet. Hon ska absolut vara ung. Det är så det är.

Komako och Shimamura är också två helt olika personligheter. Hon är känslosam och kan fara iväg lite obetänksamt medan han är tillbakalutad, eftertänksam och reflekterande. Han är inte lika starkt engagerad i förhållandet som hon och han är på ön då och då och har ett annat liv på annan ort medan hon bor på ön. Jag tror att tiden för romanen är någon gång efter första världskriget men Komako känns på sätt och vis modern. Hon dricker för mycket på festerna där hon arbetar och hon vill ha sitt oberoende. Fast hon är mycket ambivalent.

Berättelsen känns mycket trovärdig, som om allt verkligen har hänt, fast ur Shimamuras synvinkel förstås. Samtidigt är den mycket vackert skriven, miljön står fram, och Komako med alla sina komplicerade känslor blir en stark romangestalt. Snöns rike är mestadels lugnt berättad och finstämd och handlar mycket om samtalen mellan Shimamura och Komako, men där finns också dramatik. Som tonåring läste jag Snöns rike första gången och jag mindes ingenting när jag nu läste den igen. Jag är glad över att jag gjorde det. Snöns rike är en mycket fin berättelse och jag vill läsa mer av Kawabata.

Yasunari Kawabata tilldelades Nobelpriset i litteratur år 1968. Snöns rike publicerades första gången 1948. Den kom på svenska 1957, översatt från engelska. Enligt Libriskatalogen finns det bara två titlar av Yasunari Kawabata som är översatta från japanska och de kom 2017.

Snöns rike av Yasunari Kawabata, Aldus/Bonniers 1968. Översättning från engelska: Per Erik Wahlund.

Konturer av Rachel Cusk

Faye är författare och skild. Hon reser till Aten för att undervisa en vecka på en skrivarkurs. Redan på flygplanet träffar hon en man som berättar om sitt liv. Sedan följer berättelser från många olika människor.

Konturer handlar alltså inte så mycket om Faye. Lite får vi veta, att hon är skild, att hon har barn, att skilsmässan inte har varit lätt. Men det är det lilla, om man inte kan säga att hennes lyssnande och hennes ganska fåtaliga kommentarer vid samtalen som mestadels består av långa monologer visar en del av vem hon är.

Det finns en ganska sval, eftertänksam ton i den här boken. De olika människornas berättelser kan innehålla dramatiska inslag och lite dramatik finns också i Fayes upplevelser under tiden i Aten, men det jag tar med mig från romanen är eftertänksamhet och lugn.

Alla berättelserna handlar om relationer av olika slag, om äktenskap, skilsmässor, om olika sätt att se på förhållandet mellan män och kvinnor. För mig är Konturer en ovanlig bok. Det som vi får veta från de olika människornas liv är bara små brottstycken. Dessutom är de ju helt subjektiva utifrån den berättande människans perspektiv och beroende på vad den människan vill berätta och hur. Det här gör Konturer till en intressant bok. Skärvor av människor läggs fram. Lugna samtal om svåra saker. Naturligtvis finns hur mycket som helst där under och det är spännande. Jag tror att man kan läsa den här boken samtidigt som man funderar över sitt eget liv.

Konturer av Rachel Cusk, Bonniers 2018. Översättning: Rebecca Alsberg.