Skottland – Mösstanten

Kapka Kassabova bodde i Bulgarien tills hon var i de sena tonåren då hennes familj flyttade till Nya Zeeland. Hon växte upp under kommunismen, i en lerig, grå förort i ett höghus av diskutabel byggkvalitet. I den här boken skriver hon om sitt liv i Bulgarien och om när hon kom tillbaka och reste runt i landet efter många år.

Hon skriver om skolan, om vänner, grannar, släktingar. Det är levande och galghumorisktiskt. Tragikomiskt. Gripande. Hon skriver om åsiktsförtryck och skillnaden mellan öst och väst under kommunisttiden, hur hennes far fick en forskningstjänst i Nederländerna och det chockartade mötet med överflödet där.

Senare i boken är hon tillbaka i sitt forna hemland. Muren har fallit, men problemen är inte över. De rika tar för sig och fattiga gamla klarar sig inte på sin pension. Korruptionen som fanns redan under kommunisttiden har inte försvunnit. Tvärtom. Kriminaliteten har brett ut sig.

Men när Kapka Kassabova berättar om sina resor i Bulgarien beskriver hon ett vackert, intressant land med en lång historia från antiken tills nu, präglad av konflikter och krig. Bulgarien har hört till det Bysantinska riket. I slutet av 1300-talet erövrades landet av det Osmanska riket och tillhörde det till 1878. På 1900-talet deltog Bulgarien i Balkankrigen och Kassapova beskriver hur konsekvenserna av fientlighterna och rivaliteten mellan Bulgarien, Serbien och Grekland om Makedonien har påverkat hennes familj och släkt.

Kapka Kassabova skriver mycket personligt, både om sig själv och sina släktingar och deras avigsidor och svårigheter. Boken blir både en personlig biografi och en berättelse om Bulgarien. Det slår mig att kommunistiden bara är en kort fas i Bulgariens långa historia, men en fas som var svår för de flesta invånarna och som har varit avgörande för författarens liv. Hon, som många andra, är inte riktigt hemma någonstans.

Boken rekommenderas varmt.

Gata utan namn av Kapka Kassabova – En barndom och andra missöden i Bulgarien, 2244 2013. Översättning: Ylva Mörk.

A capella-ensemblen Courage Consort samlas i ett stort hus på den belgiska landsbygden för att repetera in ett musikstycke, Partitum Mutante, som är nyskrivet. Det är ett komplicerat verk som de fem körmedlemmarna tar sig an, svårt att behärska och ansträngande för rösterna.

Ensemblen leds av Roger Courage och en av medlemmarna är hans hustru Catherine. I början av boken tänker hon mycket på att ta livet av sig. Hon tar antidepressiva mediciner och har tidigare försökt begå självmord. Hon är självutplånande och låter sin man ta alla viktiga beslut.

När de har kommit till det stora huset har Catherine svårt för tystnaden om nätterna. Huset ligger vid en skog, fåglarna kvittrar, men alldeles för lite och hon blir rädd och olustig när hon tänker på alla tysta fåglar som sitter i träden och tittar på henne.

Vi får följa repetitionerna och vad som händer mellan de fem människorna som är hänvisade till varandra under fjorton dagar. De är mycket olika och där finns stora spänningar. Man kan vänta sig en mörk berättelse när man ser omslaget och skriket som Catherine hör från skogen om nätterna gör att man nästan väntar sig en psykologisk thriller. Men A capella är inte en sådan bok. Den är psykologisk och det finns starka känslor i den men den är samtidigt väldigt rolig. En del företeelser i den moderna konstmusikvärlden beskrivs med stor humor.

Berättelsen ljusnar efter hand. Medlemmarna i kören får vara med om svåra och sorgliga händelser. En av körmedlemmarna dör under vistelsen i det stora huset. Men för Catherine blir dagarna där en vändpunkt i livet och hon finner styrka.

A capella av Michel Faber, Brombergs 2006. Översättning Caj Lundgren.