Blir detta också ett tegelstensår?

När jag tittar efter har jag läst tre tegelstenar i år så det blir en egen tisdagstrio här idag. Böckerna är Morgonstjärnan av Karl Ove Knausgård, Jag vill sätta världen i rörelse – en biografi över Selma Lagerlöf av Anna-Karin Palm och Moby Dick av Henry Melville.

Nu läser jag Ulysses och det blir antagligen inte den fjärde utlästa tegelstenen eftersom jag inte läser den i ett svep utan varvar med annat. Jag ser två tegelstenar som jag kommer att läsa i mitt projekt Längst bak i min läslista, så ja, det kommer att bli fler än tre och och de två tegelstenarna som finns baktill i min läslista kommer med stor sannolikhet att läsas ut före Ulysses. Tegelstenar kan vara besvärliga (Ulysses är den besvärligaste som jag hittills stött på), men är boken bra och man tycker om den så kan det vara en fördel att sidorna är många. Då räcker den desto längre.

Är det för mycket sommar?

För att läsa Paul Celan, alltså. Naturligtvis kan det inte vara för mycket sommar. Men poesiläsningen här hemma hos mig är alltså pausad. Underligt, kan man tycka. Är inte sommaren en utmärkt tid för poesi? Varför inte läsa en annan poet? Det finns så många dikter som passar på sommaren och det finns så mycket som är mer lättsamt än Paul Celan.

Men jag har inte lust! Så är det bara. Och vad gör det egentligen? Poesiböckerna springer inte bort, men sommaren är kort, som Thomas Ledin sjunger. Den har inte regnat bort, tvärtom. Solen strålar, svalorna flyger och man kan gå ut utan ytterkläder. Det är bara att njuta så mycket man bara orkar. Nu kommer ett omslag, och regnet behövs. Jag tror att jag kommer att njuta av det också.

Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Vallgren

Hercule Barfuss föds på en bordell i Königsberg år 1813. Han är döv, han är dvärg, han har gomspalt och han har konstiga utväxter på kroppen. Hans armar finns nästan inte så han måste uträtta allt praktiskt med sina fötter. Därför betraktas han av de flesta som ett monster och av många som djävulens avkomma eller nästan djävulen själv. Men de tar hand om honom på bordellen. Samtidigt som han föddes kom en välskapt flicka till världen i rummet bredvid, Henriette Vogel De blir bästa vänner, en vänskap som utvecklas till kärlek.

Det är en orolig tid i Europa och så småningom blir Hercule Barfuss utkörd från bordellen och kommer ut i de farliga omvärlden. Det är inte lätt för en sådan som han att klara sig. Människor med lyten har svårt att försörja sig. Många måste visa upp sig på cirkus eller varieté. De kan anses som farliga, att de är utsända av mörkrets makter och de riskerar att blir dödade av rasande folkhopar. Dessutom har Hercule Barfuss blivit skild från sin älskade Henriette Vogel.

Den vidunderliga kärlekens historia är full av faror och äventyr. Hercule Barfuss kommer till kloster och dårhus, till Vatikanen och till Varietésällskap. Anledningen till att han överlever är dels en inneboende styrka och dels att han har en övernaturlig gåva. Han kan läsa andra människors tankar och han kan plantera tankar och känslor i människors sinnen.

Så det är alltså förutsättningen för en myllrande, otrolig och spännande berättelse med kontrasterna innerlig kärlek och omtanke – och ondska, våld och illvillighet. Många människor är utnyttjade och utsatta för andras perversa lustar och idéer i berättelsen, precis som det var och som det kan vara än idag. Synen på de annorlunda är hård och skoninglös. Carl-Johan Vallgren har tagit i ordentligt i den här berättelsen och det tycker jag är bra. Det är ingen realistisk berättelse, även om alla hemskheter i den har funnits. Hercule Barfuss är utrustad med sin övernaturliga gåva och det gör att berättelsen blir nästan sagoaktig. Sagor kan ju vara väl så grymma. Angående den gruvliga hämnden mot slutet av boken är jag lite ambivalent. Jag uppskattar att Vallgren har fläskat på ordentligt och att det inte är stramt och återhållet och sparsmakat. Men det partiet känns ändå för långt och upprepande.

Men på det hela taget rekommenderar jag den här boken. Den är ovanlig. I alla fall för mig.

Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Vallgren, Bonniers 2002.

Den vidunderliga kärlekens historia fick Augustpriset 2002. Den här boken ingår alltså i Augustprisprojektet där jag läser de skönlitterära Augustprisvinnare som jag inte tidigare har läst. På Instagram har projektet taggen #augustprisprojektet. Karenina som på Instagram heter @karenina.se och @kickibokmal är också med i projektet. Min Instagram @mosstantenblogg når ni genom knappen uppe till höger. Om ni läser detta på platta eller telefon finns knappen efter texten

Hett i hyllan #115 – Dylan Thomas Omnibus

Dylan Thomas hade jag aldrig hört talas om förrän jag träffade min man för drygt sex år sedan. Namnet sade mig ingenting. Men det visar sig att vi har en bok med hans texter i bokhyllan, och det är den här, Dylan Thomas Omnibus.

Dylan Thomas (1914-1953) räknas av många som en av 1900-talets stora författare, enligt Wikipedia. Han har publicerat många diktsamlingar, men också radioteater, noveller och en självbiografisk roman. Eftersom detta är en omnibus innehåller boken alla genrerna. Mycket av det han har skrivit finns översatt till svenska.

Den här boken kommer jag absolut att läsa åtminstone delar av, dels för att jag gärna vill lära känna en författare som betydde mycket för min man när han var ung, dels för att den verkar intressant.

Dylan Thomas Omnibus av Dylan Thomas, Phoenix 2014.

Den som har hand om Hett i hyllan här i bloggvärlden är Monika som har bloggen Bokföring enligt Monika.

Inbjudan till de våghalsiga av Dorothee Elmiger

Margarete och Fritzi Stein bor i en stad som har levt på kolbrytning, men nu är staden övergiven av de flesta. Olyckor har skett, till slut en stor brand i gruvgångarna. Ingen kol bryts längre och de båda systrarna Stein är de enda unga människorna som är kvar, ja de enda som är kvar bortsett från poliserna.

Systrarna är döttrar till polischefen och de de lever i en tomhet, i ett tillstånd av ingen bestämd tid, ingen historia, ingen kunskap om vad som har hänt, men de söker den kunskapen. Det är inte meningen att allt som har hänt i området ska ut i ljuset. Det ska förtigas. Systrarna har bara några böcker att söka kunskap ur. Dessutom beger de sig ut på undersökningsexpeditioner i området.

Romanen är delvis byggd på citat ur böckerna som Margarete läser och i slutet av boken finns en lista över dem. Det är riktiga böcker, som har funnits, och metoden att sätta ihop dessa citat till att beskriva en verklighet är spännande. Så mycket fattas. Dessutom vet vi ju att det som står skrivet i böcker alltid är utvalt, det är vinklat, det är färgat av författaren, det är kanske inte riktigt sant, och några få slumpvisa böcker är vad systrarna har. Den tillvaro som de lever i består mest av undran och frågor. Samtidigt är texten mycket precis och saklig och spänningen mellan denna precisa saklighet och den enorma vagheten ger stort utrymme åt läsaren. Det ger spänning och det ger poesi. Om författaren har valt böckerna mycket genom slump och intuition eller mycket uträknat och planerat vet jag inte. Det är kanske på båda sätten samtidigt. Resultatet har blivit en mycket intressant, spännande bok med vackert språk.

På Dorothee Elmigers hemsida läser jag: Sie interessiert sich für das Verhältnis von Dokument und Erfindung, die lite­rarische Arbeit als Forschung, das Prosaexperiment, Unsinn, Fleisch und Ekstase. Alltså ungefär: förhållandet mellan dokument och uppfinning, det litterära arbetet som forskning, prosaexperiment, dumheter, galenskap, kött och extas.

Boken rekommenderas.

Inbjudan till de våghalsiga av Dorothee Elmiger, Kabusa böcker 2011. Översättning: Annika Ruth Persson.

Att läsa Ulysses

Nu är det dags. Nu sätter jag igång. Äntligen ska jag läsa Ulysses. Jag vet inte om det kommer att gå i ett svep eller ej, men jag räknar med att det kommer att ta tid. Jag väljer att läsa den i svensk översättning för att inte göra det alltför svårt. Den här översättningen av Erik Andersson som kom 2013 ska vara bra.

Jag vet inte vad det är som gör att jag ger mig på tegelstenar mitt i sommaren. Då finns det så mycket annat än att läsa som man vill uppleva. Men förra året läste jag Jakobsböckerna av Olga Tokarczuk, i juli tror jag det var, och det gick utmärkt. Så nu är det dags. Nu ska jag ta mig an den här boken som jag har tänkt på i så många år. Nu behöver du inte vänta längre, Leopold Bloom, för nu ska jag snart lära känna dig.

Gudbarnen – novell av Tessa Hadley

Tre gudbarn träffas i deras gudmor Viviens hus efter att hon har dött. De kommer från olika familjer och det är Amanda som har tagit initiativ till träffen, sedan det är Chris och det är Susan som egentligen inte alls vill. De är nu medelålders och har inte varit i huset sedan de var tonåringar. Amandas avsikt är att de ska välja ut föremål som de vill ha. De är alla tre arvingar till lösöret och var sin summa pengar. Huset ärver en systerdotter.

Det var inte bara luften inomhus som kändes gammal och däven, utan också ljuset från fyrtiowattslamporna. Gardinerna var fördragna i alla rummen. Diverse möbler och pryttlar – ett vikbart spelbord, en klassisk golvlampa, en barometer, tavelramar med trasig passepartout som stack fram

Gudbarnen är en novell där det skenbart inte händer så mycket. Allt har hänt tidigare och det som händer under gudbarnens träff är mest minnen och hur de tre mycket olika människorna uppfattar varandra och reagerar. Deras personligheter kommer fram och deras inbördes relationer från förr.

De hade alla visat sig på styva linan. Vivien hade uppmuntrat dem att göra det. Mandy hade varit en skönhet, Chris ett geni – han hade hållit låda om existentialismen och om problemet med kommunismen, nämligen den mänskliga naturen. De försökte komma på vad Susan hade varit, och mindes att Susan haft personlighet och djup. Hon hade läst Dickens som elvaåring.

Gudbarnen – novell av Tessa Hadley ur samlingen Noveller, Wahlström & Widstrand 2021. Översättning: Marianne Tufvesson.

Tessa Hadley har skrivit många noveller och hon har också skrivit sju romaner. Två av dem är översatta till svenska, Syskonen och Sent på dagen. Gudbarnen är det första jag läser av henne och jag vill absolut läsa mer.

Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson

Bilden på bokens omslag visar en cigarettändare som Miira har manipulerat så att lågan flammar upp så högt att hon kan åstadkomma sotmärken i taket i trappuppgångarna. På sätt och vis skulle hon vilja sätta eld på hela sin tillvaro. Hon växer upp under 1980-talet, i Gårdsten, en förort till Göteborg. Hennes föräldrar kommer från Finland. I Gårdsten finns många finska familjer och Miira går i en finsk klass i skolan fast hon inte vill. Hon är född i Sverige, men betraktas som finsk och finsk innebär låg status, att anses sämre, dummare och fattigare.

Miiras familj är fattig om man jämför med andra mer priviligierade. I förorten där hon bor säljs droger och där finns många alkoholister och drogberoende. Det är skräpigt och äckligt och underhållet av lägenheterna är eftersatt. Det kan vara farligt utomhus och Miira har lärt sig vilka hon ska se upp med. Hon har en stark kraft att hävda sig och komma vidare, men hon beter sig sannerligen inte alltid konstruktivt, tvärtom. Hon revolterar på olika sätt. Och skolarbetet går inte så bra fast hon är intelligent. Men hon har en stor språkfantasi och matten i skolan är en barnlek för henne om bara lärarna låter henne vara den hon är.

Ingenbarnsland handlar om begränsningar. Först och främst de stora begränsningar som en uppväxt i den trasiga förortsmiljön innebär och att ha en omgivning som inte har några större förväntningar på henne, men också de begränsningar som skolan sätter genom att inte se Miiras kapacitet och inte inse att hennes svenska är uppfinningsrik och blommande. Hon läser ju svenska som andraspråk fast hon är född i Sverige och då ska hon hålla sig strikt till svenskans regler och inte uppfinna ord som inte finns.

Ingenbarnsland är rakt skriven. Det är mycket som upprepas, åter och återigen kommer liknande händelser och Miira misslyckas med att ta tag i sitt liv. Det kan kännas som väl mycket av detsamma, men å andra sidan är det en gestaltning av hur svårt det kan vara att ta sig ur en sådan tillvaro. Språket, Miiras personlighet och allt det som händer gör boken läsvärd. För mig känns den till och med unik. Jag har aldrig läst något liknande. Sådana böcker finns kanske, men jag har inte stött på dem. Där finns en härlig svart humor och många spännande ord. Jag uppskattar också att Miira inte är en försagd och underdånig flicka. Hennes frustration och smärta kommer fram så att det känns och hennes kraft som finns där pekar mot att hon kanske kan komma vidare i sitt liv.

Det finns två böcker till om Miira, Miira som kom 2016 och De unga vi dödar som kommer ut i höst och jag vill absolut fortsätta att läsa om henne för att se hur det går.

Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson, Norstedts 2012.

Hett i hyllan #114 – Ett hörn av paradiset

Knut Ståhlberg (1919-2015) var i många år utrikeskorrespondent från Paris och han brukade förekomma i tv-nyheterna när jag växte upp. Jag minns att han gestikulerade mycket när han pratade och att vi sa till varandra i familjen att det berodde på att han hade påverkats av att leva i Frankrike. Jag har däremot aldrig läst något av Knut Ståhlberg men den här hyllvärmaren lockar mig faktiskt.

Från bokens baksida: Alla paradis – eller hörn av paradis – är personliga. I Knut Ståhlbergs fall finns paradiset på rue du docteur Blanche, en stilla gata i ett stilla kvarter i 16:e arrondismentet i Paris. Där bor Juliette i en våning tre trappor upp över gården. ”Tre lätta trappor att gå.” Dit flyttar den unge svenske journalisten och får en hustru och en familj. Paradisets barn.

Men om den lilla världen är ljus blir den stora snabbt mörkare. Det kalla kriget bryter ut. Utrikeskorrespondenten Knut Ståhlberg följer spelet kring atombomben och blockaden av Berlin och det som sker när ett nytt Europa blir till.

Ett hörn av paradiset – ljusa och mörka år i Paris av Knut Ståhlberg, Norstedts 1998.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Mödrarnas söndag av Graham Swift

Det är den 30 mars 1924 och det är mödrarnas söndag. Det innebär att tjänstefolk får ledigt nästan hela dagen för att kunna besöka sina mödrar. Jane Fairchild är husjungfru och föräldralös. Men hon har en älskare, Paul Sheringham, som är son i en förmögen familj med stort hus. Han ringer till henne samma dag för att stämma träff eftersom han är ensam i huset han bor i. Istället för att ge sig iväg på en cykelutflykt med picknick cyklar Jane Fairchild till Paul Sheringham.

Obalansen i förhållandet är påtaglig. Ett hemligt förhållande mellan en husjungfru och en ung man från den klassen hon tjänar hos har ingen framtid i längden. Dessutom är mannen ifråga förlovad och ska snart gifta sig. Vi får veta en hel del om Jane Fairchilds tidigare liv och om hennes tillvaro som husjungfru och över huvud taget om husjungfrurs situation. De vet mycket om familjerna där de tjänar och det kommer fram mycket konkret i berättelsen. Vem tar hand om lakanet med spermafläcken, till exempel? Det får familjen Sheringhams husjungfru göra när hon har kommit tillbaka från sin utflykt till föräldrahemmet. Hon kommer alltså att veta vad som har pågått, men inte vilken kvinna det gäller. Eller hur blir det?

Efterverkningarna av första världskriget präglar romanen. Unga söner har dött och aldrig kommit tillbaka. Det finns en melankoli i berättelsen och den har en mycket lugn och eftertänksam ton. Men den innehåller också stor dramatik även om texten inte är dramatisk i sig. Under läsningen undrar jag hur det ska gå. Berättelsen blir spännande, kanske tack vare dess lugn. Så småningom kommer en vändning i berättelsen, eller jag kanske ska säga en oväntad öppning. Jane Fairchild är intelligent och intresserad av böcker. Hennes framtid finns också i berättelsen och när hon tänker på den här dagen ser hon tillbaka på något som hände för länge sedan.

Boken rekommenderas. Berättelsen är fint skriven både språkligt och i hur den är konstruerad. Den känns lite ovanlig och den överraskade mig.

Mödrarnas söndag av Graham Swift, Bonniers 2017. Översättning: Hans-Jacob Nilsson.