En kvinna hittar en gammal död man i en lägenhet i Malmötrakten. Snart förstår man att hon känner mannen och att han har bett henne att hon ska bränna honom efter hans död. Mannen har dött av en smittsam sjukdom. Det luktar död från andra lägenheter i huset. När kvinnan har gjort det hon ska går hon därifrån. I ett cykelskjul hämtar hon två barn som legat gömda där inne. Så mycket mer vet man inte, men författaren backar berättelsen bakåt och så småningom får man veta mer.

Det är så Hanna Nordenhök har lagt upp den här berättelsen om ett Sverige som har drabbats av en fruktansvärd farsot. Hon backar en bit och berättar framåt en bit. Sedan backar hon längre bakåt och berättar framåt igen och så vidare. Det är ganska effektivt att gradvis få veta mer och mer på det här viset. Författarens strama och exakta språk bidrar till upplevelsen. Berättelsen har inte mycket med bibliotek att göra, men en underjordisk stämning kan man nog känna när man läser. Det finns stor fara i berättelsen och chock och sorg. Det är en fruktansvärd situation de överlevande befinner sig i.

Romanen är tung till sitt innehåll och jag känner handlingen både som mycket närvarande och inte alls otrolig. Samtidigt lyckas jag nog skjuta de där tankarna från mig. Jag lägger dem nog ändå i en fiktiv tillvaro som inte har med min verklighet att göra. Självbevarelsedrift kanske. Den här boken är inget för den som behöver läsa något lugnt och trevligt. Men bra är den, och det finns faktiskt också mänsklig omtanke i berättelsen. Frågan är bara om denna omtanke räcker. Kommer kvinnan och de två barnen någonsin att få ett drägligt liv igen?

Det underjordiska biblioteket av Hanna Nordenhök, Wahlström & Widstrand 2026.

Nattsäsong handlar om en skådespelerska och hon bor med sin välbeställde man i närheten av Dramaten i Stockholm. Det är mörk höst och redan från början framställs hon som ganska osäker. Hon får brev från män, och i början av romanen kommer ett litet kuvert med ett handskrivet kort tillsammans med ett tidningsurklipp där det finns ett foto på hennes ansikte och rubriken ”jag tror på kraften i kärlek och åtrå”. Under ordet åtrå har brevskrivaren dragit ett tjockt streck och efter det satt dit tre utropstecken, allt med röd penna. Hennes reaktion blir att det är hennes eget fel att breven fortsätter att komma. Något hos henne gör att männen skriver sådana brev till henne, tänker hon, och det kan man tycka att hon borde kunna motverka. Antagligen anser hennes man att det är så.

Här har vi alltså denna firade skådespelerska som är mycket kompetent och arbetar hårt med sina roller. Och hon har internaliserat bilden av den svaga, känslostyrda kvinnan som måste tas om hand och som själv bär hela ansvaret för männens reaktioner. Jag tänker att hon är en känslomänniska och att hon behöver tryggheten genom mannen, fast den tryggheten verkar mycket kall. Hon blir i mångt och mycket behandlad som ett ingenting av sin man. Det är männen som styr, och först och främst rika män, och författaren drar det ut till sin spets. Det blir lite som att hon är ett barn som mannen har överseende med och manipulerar. Fast han har inget emot att vara gift med en berömd skådespelerska förstås.

Berättelsen är mörk och drömlik, och åtrå finns det gott om. Men det finns också ett hot i bakgrunden. Blir det krig? Och det där krigshotet svävar i bakgrunden och skådespelerskans tankar om detta kommer inte längre än till att det kanske vore bättre att ge upp. Det finns en maktlöshet i berättelsen. Det verkar som om det enda hon har makt över är arbetet med rollen, och till viss del inte ens det. När känslorna griper tag i henne är hon i deras våld.

Nattsäsong är alltså en dyster och svart berättelse, men Karolina Ramqvist skriver så att det blir spännande att läsa. Det finns stämning och nerv i berättelsen och språket är njutbart.

Nattsäsong av Karolina Ramqvist, Bonniers 2026.

Handlingen i Splendorville av Ellen Mattson är förlagd till en ökenstad på 1920-talet. Där bor doktor Esparto som är dotter till en avliden (eller är han försvunnen?) arkeolog. Innan hon blev doktor var hon ute med sin far och grävde efter gamla lämningar. Hon umgås ganska mycket med Fred som är polischef i staden. Men nu har ett filmteam kommit till staden för att spela in en stumfilm och doktor Esposito besöker inspelningsteamet och blir mer och mer fascinerad av skådespelarna och deras liv.

Det är något overkligt över staden och doktor Espartos liv där. Det känns drömlikt, som en fantasi, även om hennes tillvaro i staden ändå är mer realistisk än stumfilmen med dess ökenshejk och exotism. Det finns också en viss undergångsstämning, som om sanden kommer att ta över precis som i den gamla övergivna staden ute i öknen. Eller annars kommer något våldsamt att hända. Staden verkar ligga i ett koloniserat land som styrs av västerlänningar och opreciserade incidenter sker ute i landet.

Berättelsen har både ett tema av bländverk och om västerländska människors skeva syn på orienten och känsla av överhöghet. Den rika kvinnan som bekostar filmen har, som hon uttrycker det, pumpat in stora pengar i staden och verkar därför anse att hon kan göra som hon vill. Vi har filmen skapad för att roa och väcka åskådarens förvåning och känslor av en främmande, vacker och farlig värld – och som kontrast kulisser, smink, ljussättning och motsättningar mellan skådespelare, och deras festande. Samtidigt känns doktorns tillvaro i staden inte heller helt realistiskt och ökenfolket som hon har vuxit upp hos finns egentligen inte.

I filmen finns bara vita skådespelare, en del sminkade så att hudfärgen verkar mörkare. Bruna och svarta skådespelare kan inte komma ifråga, men lokalbefolkningen kan användas som statister. Och storyn har inget med verkligheten i orienten att göra. Doktorn vet betydligt mer om landet och kulturen, men också hon tillhör de priviligierade. Samtidigt är hon en ensam människa som på sätt och vis lever ett tillfälligt liv. Ja, Splendorville innehåller mycket och är inte så lätt att få grepp om. Romanen är vackert skriven, men också lite ful och dramatisk i vissa partier. Den lämnar över mycket till läsaren att fundera och känna över, och det tycker jag om.

Splendorville av Ellen Mattson, Bonniers 2004.