Den brutna kvinnan av Simone de Beauvoir

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Den brutna kvinnan är en dagboksroman och den som skriver dagbok heter Monique. Hon är hemmafru med hembiträde och hon lever ett bekvämt liv i centrala Paris. Hon har kulturella intressen och vänner och ägnar sig även åt välgörenhet. Döttrarna har för länge sedan flyttat ut. Hennes man arbetar mycket och reser en del i jobbet. När han mer och mer söker sig bort från hemmet drömmer Monique om hur deras förhållande var från början och försöker på olika sätt få honom mer intresserad av deras liv tillsammans.

Så får hon så småningom veta att hennes make har en älskarinna. Hon blir svartsjuk. (Vem skulle inte bli det?) Men hon försöker bemästra den och det blir hon rådd till av en väninna. Alla män har sådana historier och de återvänder alltid till hustrun, menar väninnan. Det kommer att gå över, intalar sig Monique. Nu gäller det att hålla god min och vara fortsatt trevlig så kommer det att lösa sig så småningom.

Den brutna kvinnan handlar om en kvinna som har levt för sin familj. Mannen och döttrarna har varit allt. Kanske så till den grad att hon blev ett påhäng för döttrarna? Nu rasar hennes föreställning om hennes fina familj ihop. Och vad ska hon göra? Vad kan hon göra? Hon vill inte söka sig ut på arbetsmarknaden och tänker att det enda arbete hon kan få är ett trist lågavlönat kontorsjobb. För mig känns det som att författaren har tagit i ordentligt och skrivit en berättelse om en kvinna som sitter i en fälla och som inte verkar kunna ta sig därifrån. Det gör faktiskt ont att läsa om allt Monique gör för att vara mannen till lags och få honom tillbaka. Det blir mannens behov som styr. Men romanen publicerades första gången 1968 och antagligen var Moniques situation inte så ovanlig då.

Den brutna kvinnan är en intressant roman och den är också lättläst och spännande att läsa.

Den brutna kvinnan av Simone de Beauvoir (1908-1986), Ellerströms 2019. Översättning: Kristoffer Leandoer.
Som sagt publicerades romanen första gången 1968 (La Femme rompue) och den kom i svensk översättning 2018.

Tisdagstrion – Mat

~ Mösstanten ~ 16 kommentarer

De små tingens gud av Arundhati Roy läste jag för länge sedan. Det är en familjekrönika från södra Indien med kärlek, kastsystem och släktbråk. Det finns fasta regler som bestämmer vem som får älska vem. Köket och matlagning och picklesinläggningar spelar stor roll i romanen. Familjen driver en picklesfabrik.
Romanen publicerades första gången 1997 (The God of Small Things) och kom i svensk översättning 1998.

Majsmänniskor av Miguel Ángel Asturias (1899-1974) läste jag däremot nyligen. Den röda tråden i romanen är majs som viktig föda och försörjning men också att tjäna stora pengar på för dem som äger mycket mark. Där finns klassklyftor och diskriminering och författaren har använt urbefolkningens historier och myter när han har skrivit berättelsen.
Romanen publicerades första gången 1949 (Hombres de maíz) och kom i svensk översättning 1961.

Bröd och mjölk av Karolina Ramqvist handlar om mat, den näring vi måste ha, om glädjen med mat, om begränsningar, om överflöd och hur våra livserfarenheter påverkar vårt förhållande till mat och hur maten och mathållningen påverkar våra liv. Berättaren är en kvinna som har en frånvarande pappa när hon växer upp och som lämnas ensam av sin mamma mer än vad som kan vara bra.
Romanen publicerades första gången 2022.

Som vanligt har vi fått dagens tema av Robert som driver bloggen Mina skrivna ord.

Vad jag köpte på bokrean

~ Mösstanten ~ 9 kommentarer

Då blev det bokrea också i år och vi gick ner på stan för att se vad bokhandlarna hade att erbjuda. Man vet ju aldrig om man hittar något som man vill köpa. Förra året blev det bara en bok, men i år blev det alltså tre. Mitt stora vackra hat har jag tänkt läsa och när jag kunde få boken till det här priset slog jag genast till. En novellsamling och en diktsamling kan vara bra att äga istället för att låna på biblioteket. Jag läser så gärna en novell eller dikt i taget. Poesihyllan är visserligen full och biografihyllan också. Men, men, de nya böckerna får väl samsas med de andra så gott det går. Tills jag har läst i dem står de på bokvagnen och trängs med de andra böckerna som jag inte heller har läst. Men vill läsa.

Ja sånt är livet för en bokälskare. I alla fall var det ju tisdag första readagen så vi tänkte fika på Bageri Normandie som har goda minisemlor på tisdagar, men där var det fullt så vi köpte med oss semlorna hem istället. Inte så dumt det heller.

Mitt stora vackra hat – En biografi över Victoria Benedictsson av Elisabeth Åsbrink, Polaris 2022.

Genom blå hagar av Claire Keegan, Wahlström & Widstrand 2023 (tredje tryckningen 2025). Översättning: Erik Andersson.

Dikter av Emily Dickinson, Modernista 2025. Översättning, för- och efterord: Ann-Marie Vinde.

Grupp Krilon av Eyvind Johnson

~ Mösstanten ~ 8 kommentarer

Nu har jag alltså äntligen läst Grupp Krilon och den var inte alls sådan som jag trodde att den skulle vara. Jag hade trott att den var eftertänksamt resonerande med stilla liv och tankar. Och jovisst är den resonerande, men det händer mycket i den här boken. Huvudpersonen, eller den som är förutsättningen för berättelsen är Johannes Krilon, en fastighetsmäklare i Stockholm i början av 1940-talet. Han har samlat runt sig en grupp herrar, de flesta företagare och eller högt utbildade. De träffas varje söndag för att umgås och samtala, och varje gång resonerar de under ett visst tema.

Det är krig ute i världen, det är diktatur i Tyskland och den svenska regeringen faller undan och tillåter tyska trupptransporter och köp av strategiska råvaror. Men författaren fokuserar på det lilla, personliga och genom det berättar han om desinformation och ryktesspridning och vänskap ställs mot rädsla. Författaren skriver på lite olika sätt i olika delar av boken. Den börjar med ett långt avsnitt där Krilon är ute och går på Mälarens is. Det är kallt, men han är inte den enda människan som promenerar där. Samtidigt ger oss författaren en presentation och beskrivning av Krilon som är den längsta som jag hittills har stött på i en roman. Jag bävade där i början, men jag fortsatte och det gjorde jag rätt i. Det finns andra avsnitt som gränsar till magisk realism och där tar författaren i ordentligt. Och så finns det mer realistiska, mänskliga partier.

Trots den långa presentationen blir Johannes Krilon en lite diffus figur som de andra personerna i berättelsen förhåller sig till. Man får lära känna dem mera personligen. Han har funktionen av en lite diffus hjälte, han som vet vad som är rätt och fel, som har blivit förd upp på berget och frestats, men står emot. Men samtidigt är han ingen hjälte som alltid gör rätt. När han stövlar in i en av herrarnas bostad när han just har förlorat kvinnan han alltid har älskat och är helt nedbruten av sorg kräver Krilon att han ska delta i samtalen, att människans frihet till ett öppet tankeutbyte måste försvaras. Inte särskilt lyhört och empatiskt just då. Det blir lite provokativt, men man kan också tänka att han ställer människans ansvar på sin spets. Vilka offer är man beredd att göra för att bekämpa ett fruktansvärt samhälle?

Grupp Krilon är en mycket intressant roman där det finns kärlek och sorg och rädsla och flera olika personligheter och olika sätt att leva. Dessutom träder miljön fram i berättelsen, det isiga, kalla Stockholm finns där och känns när man läser. Och så det viktigaste – tankarna om ett fritt meningsutbyte och motstånd mot det totalitära. Romanen handlar om Sverige under andra världskriget men den känns mycket aktuell just nu. Läs den gärna. Själv vill jag läsa också de följande böckerna i Krilontrilogin, Krilons resa och Krilon själv.

Grupp Krilon av Eyvind Johnson, Bonniers 2018.
Romanen publicerades första gången 1941.

Fiskaren av Linda Segtnan

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Magdalena Grip flyttar med sin man Johan som är jägmästare till Helö gård i Småland. Det är mitt i vintern och de anländer dit i släde. Gården ligger i den mörka skogen och det är en bra bit in till byn. På gården bor också den tyske bokhållaren Becker och jungfrun Annie som påstår att det spökar på gården.

Magdalena Grip är en känslig och skör människa som har varit medium vid seanser. Hon träffade sin man redan som barn och han är drygt tio år äldre. Han kallar henne också barn, vilket nog inte var så ovanligt förr i världen i borgerskapet där åldersskillnaden mellan mannen och hustrun ofta var betydande och mannen var mer utbildad och hade sett mer av världen. Och det var ju också männens samhälle där många hävdade att kvinnor hade mindre hjärnor än män och alltså inte samma intellektuella kapacitet. Det är mycket riktigt Johan Grip som bestämmer i familjen.

Man kan se det som att kvinnans utsatta situation är det bärande temat i den här romanen, kvinnor som blir utnyttjade på olika sätt. Där finns en berättelse om en piga som blev gravid och dränkte sig och det finns också mer dunkla antydningar om vad som har hänt under Magdalena Grips uppväxt. När spökerierna har blivit alltför påfrestande och hennes man skickar efter en läkare som sysslar med psykoanalys och hon blir hypnotiserad för att läkaren ska komma åt problemet, som tydligen anses sitta inuti Magdalena Grip, känner jag starkt hur utsatt hon är.

Det är mycket spökerier i romanen. Det knackar och bankar och stenar far in genom fönstren så berättelsen blir en spökhistoria, och spännande är den, men där finns också temat som jag har skrivit om här ovan. Det känns lite som om berättelsen bullrar för mycket, att det ena tar ut det andra. Men spännande är den och dunkel också. När jag har läst färdigt känner jag mig osäker på vad det egentligen är jag har läst.

Fiskaren av Linda Segtnan, Bonniers 2025.

Tisdagstrion – Böcker där döden spelar stor roll.

~ Mösstanten ~ 21 kommentarer

Böcker där döden spelar stor roll finns det gott om, bland annat i alla deckare. Jag läser inte deckare så ofta, men i julas läste jag Mistlar och mord av P.D. James (1920-2014). Den innehåller fyra deckarnoveller och alla har de anknytning till julen.

Ett år av apokalyptiskt tänkande är en grafisk roman av Linda Spåman. Den handlar om henne och hennes far som blev sjuk och fick diagnosen ALS. En rörande bok med magisk realism och svart humor om ett svårt ämne och den blev nominerad till Augustpriset förra året.

En inre angelägenhet av Kristian Fredén. Den handlar om sorgen efter hans mamma som tog livet av sig på äldre dar, väl förberett och genomtänkt. Modern var släkt med Natan Söderblom och den släkten har stor betydelse i romanen. Också den nominerades till Augustpriset förra året.

Det är Robert som driver bloggen Mina skrivna ord som sköter tisdagstrion och där hittar du fler böcker på temat.

Från Gabriela Mistral till Seamus Heaney

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Nu har jag lämnat samlingen Skönheten av Gabriela Mistral (1889-1957) och läser istället 100 Poems av Seamus Heaney (1939-2013). I den samlingen finns hundra dikter som hans familj har valt ut, och meningen är att man genom att läsa dem ska få en introduktion till hans författarskap.

För att underlätta läsningen har jag lånat en översättning av diktsamlingen på biblioteket. Det är inte så lätt att läsa poesi på engelska, tycker jag. Alltför ofta befinner jag mig ovanpå texten så att den bara blir ordens musik medan själva betydelsen inte tränger in i mitt medvetande. Dessutom är det många ord som jag inte kan och översättningen besparar mig en hel del slående i mitt engelskalexikon. Men jag behöver även det. Hittills går det i alla fall väldigt bra. Åtminstone de första dikterna är mycket konkreta och innehåller barndomsminnen, mycket fint förmedlade. Och samtidigt innehåller de mycket mer, ett mörker och ett ljus, de har en dubbelhet och flertydighet.

100 poems av Seamus Heaney, Faber & Faber 2018.

100 dikter av Seamus Heaney, Natur & Kultur 2022. Översättning och förord: Tommy Olofsson.

Seamus Heaney var en irländsk författare. Han var också professor i poetik i Oxford. Han är flerfaldigt prisbelönt och fick Nobelpriset i Litteratur 1995.

Under samlingarna av Seamus Heaney ligger Skönheten, av Gabriela Mistral – dikter i tolkning av Hjalmar Gullberg, Norstedts 2018.

Pascual Duartes familj av Camilo José Cela

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Pacual Duarte sitter i fängelse år 1937 och väntar på att bli avrättad. Under tiden skriver han om sitt liv som är fullt av olyckor och våld. Det är många händelser samlade på bokens 130 sidor, från barndomen med den våldsamme fadern, ungdomen med alla felsteg och den vuxne mannens alla brott. Detta, att det inte finns så mycket runt omkring händelserna gjorde att intrycket av våldsamheterna nästan kändes för mycket, när jag läste.

Det är naturligtvis alldeles för mycket om man tänker att det skulle ha hänt i verkligheten (fast jag naturligtvis vet att sådant händer). Pascual Duarte hade en hemsk barndom och antagligen ett dåligt arv och blev en man som inte hade några spärrar mot att bli våldsam. Som han framställer det ingår det också i kulturen i den lantliga avkrok han bor. Han bor en tid i Madrid och förvånas över att män där kan bli oense och smäda varandra utan att gå till handgripligheter. Dessutom är det ganska naturligt bland hans kamrater att en otrogen hustru förtjänar döden. Om mannen bara låter det passera är han en löjlig figur.

Pascual Duarte skriver sin levnadsberättelse som en botgöring och en varning till andra, men jag tycker att han alltför mycket lutar mot att det är omständigheterna som är orsaken till det han har gjort. Fast han har begått flera hemska brott verkar han samtidigt tycka synd om sig själv.

Enligt romanens förord skrev författaren berättelsen som en kritik mot situationen och hyckleriet i det spanska samhället. Romanen kom i en liten upplaga år 1942, men beslagtogs av myndigheterna. 1949 släpptes den av censuren i Francos Spanien och den första svenska utgåvan publicerades 1947.

Pascual Duartes familj, Atlantis 1986. Översättning: Alfred Åkerlund. Förord: Knut Ahnlund.

Camilo José Cela (2016-2002) tilldelades Nobelpriset i litteratur 1989.

Om uträkning av omfång 6 av solvej Balle

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Tara Selter som har fastnat i den 18 november har nu rest till Neapel. Innan dess har hon varit och hämtat en låda frön som hennes svärfar hade samlat. I Neapeltrakten har ganska många människor samlats som också sitter fast i den 18 november och där arbetar de med två saker. Vissa försöker läsa papyrusrullar från utgrävningarna i Herculaeum. De är svartbrända och mycket sköra och det mesta har ingen kunnat läsa, men man har kunnat tyda en del av dem, fragmentariskt, och det har visat sig att en del innehåller texter av den epikureiske filosofen och poeten Filodemos. Men Tara Selter har mest lust till att sälla sig till den andra gruppen som odlar grönsaker i växthus.

Serien om Tara Selter är fortsatt intressant. Det finns flera teman att ta fasta på i berättelsen. Att vi människor strävar mot att lära oss och hitta lösningar och sträva framåt, är ett, och då handlar det dels om att göra allt för att kunna läsa så mycket som möjligt från papyrusrullarna, vilket innebär hårt tankearbete för att komma på hur man ska gå till väga, och resor och lurendrejeri för att komma åt de rätta metoderna och instrumenten. Dels handlar det om strävan efter att komma ur tidsloopen, att komma tillbaka till en normal tid där morgondagen inte är en ny 18 november. Den strävan är också sammanvävd med arbetet med papyrusrullarna. Några av 18 november-människorna tror att de kan hitta svaret där.

Ett annat tema är åldrande. Alla som är fast i loopen har nu blivit mycket äldre. Sitt första dagboksinlägg i den här romanen daterar Tara Selter som dag nummer 10 463 sedan hon fastnade, och det blir drygt 28 år. Hon och de andra har åldrats och synen på livet och vad man gör och orkar ändras ju med åren. Och någonstans i bakgrunden finns sorgen över dem som har levt i den normala tiden och som man nu har förlorat – föräldrar och barn och partners och vänner – som om man kunde komma tillbaka till en normal 18 november inte skulle förstå vem den där tanten eller farbrorn är. Och vad skulle man leva av? För den som sitter fast i loopen är det inget problem. Bankkontot är lika full på nytt när de vaknar i 18 november nästa morgon. Att vara avskuren från allt som var är en ångestfull tanke.

Det finns alltså en del att hämta i denna sjätte bok i serien, men realisten i mig retar sig fortfarande lite på allt som inte hänger ihop riktigt logiskt. Den får jag helt enkelt försöka hålla på mattan och inse att berättaren är Tara Selter, inte författaren. I alla fall slutar även denna del i serien på ett sätt som gör att jag vill läsa också del sju, och tro det eller ej, i denna del sex förekommer faktiskt ett visst uträknande av omfång.

Om uträkning av omfång 6 av Solvej Balle, Wahlström & Widstrand 2025. Översättning: Ninni Holmqvist.

De tidigare delarna i serien:
Om uträkning av omfång 1
Om uträkning av omfång 2
Om uträkning av omfång 3
Om uträkning av omfång 4
Om uträkning av omfång 5

Tisdagstrion – Italien

~ Mösstanten ~ 17 kommentarer

Den obefintlige riddaren av Italo Calvino (1923-1985). Det är en berättelse om krig och krigföring för länge sedan, om gamla riddarlöften, om heder, om kärlek, om den heliga Graalen och om vad som finns och inte finns. Den obefintlige riddaren är en rustning som är tom, men som agerar som om någon fanns däri. Romanen är satirisk och ganska rolig. En halsbrytande berättelse, en kort roman på 146 sidor.
Romanen publicerades första gången 1959 (Il cavaliere inesistente) och kom i svensk översättning 1961.

Annalena Bilsini av Grazia Deledda (1871-1936). Den stora familjen Bilsini har sålt sin lilla egendom för att istället arrendera en stor egendom som tidigare har varit ett adelssäte. På grund av att den är förfallen får de arrendera egendomen till en billig penning. Anna-Lena Bilsini är änka och håller i sina vuxna och snart vuxna söner med fast hand. De måste arbeta hårt för att odla upp marken som ingen har brukat på länge. I romanen finns kärlek och motsättningar och alltihop utspelas i Po-dalen. Det kommer ett inlägg om boken så småningom.
Romanen publicerades första gången 1927 och kom i svensk översättning 1928. Grazia Deledda tilldelades Nobelpriset i litteratur 1926.

Aracoeli av Elsa Morante (1912-1985). Den som berättar i den här romanen heter Manuele och han är en medelålders, alkoholiserad och ganska risig man. Aracoeli är namnet på hans mor. Hon kom från landsbygden i Andalusien i Spanien och blev hustru till en italiensk sjöofficer. Aracoeli var analfabet och hade naturligtvis inte borgerskapets bildning. Hon visste inte hur hon skulle föra sig och hela livet fick hon tampas med det.
Romanen publicerades första gången 1982 och kom i svensk översättning 1985.

Fler italienska författare får du tips om på bloggen Mina skrivna ord.