Sinnenas tid av Annie Ernaux

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

I den här lilla romanen berättar en kvinna om en kärlekshistoria. En mycket ojämlik sådan. Mannen är gift och hon är älskarinnan. Hon kan inte meddela sig med honom utan hon får vänta på att han hör av sig. Allt sker på hans villkor. Samtidigt är hon helt fixerad vid den här mannen. Allt hon gör, träffar vänner, arbetar, går ut och handlar och så vidare, har tagits över av denne man. Han dominerar totalt. Men naturligtvis är det inte han som har tagit över. Det är hon som har låtit honom göra det. Hon kan inte låta bli. Det är som en förtrollning.

Dennna korta roman, eller långa novell, är berättad mycket sakligt. Berättaren ser tillbaka. Jag föreställer mig att det har gått några år sedan händelserna i boken ägde rum. Men det gör ont att läsa Sinnenas tid. Visserligen bryter inte kvinnan helt samman och som jag uppfattar det sköter hon ändå sitt arbete, men tydligen är hennes passion det enda betydelsefulla som finns i hennes liv. Hennes vänner? Nej. Den politiska situationen i landet där hon bor? Nej. Någon vän eller släkting som har svårigheter och behöver stöd? Nej. Något intresse som hon brukade odla? Nej.

Det är högst provocerande. Och visst blir jag arg på mannen ifråga som tydligen anser att han kan förbruka en kvinna som om hon vore ett ting. Kanske kan detta hända i verkligheten? Eller annars har författaren bara förstorat upp det så att berättelsen blir mer slående och effektiv. Passion finns, det vet jag mycket väl. Jag har själv drabbats, om man nu ska uttrycka sig så, av passion i mitt liv. Men den har aldrig upptagit mig helt. Jag har alltid varit intresserad också av annat. Kanske var det då ingen riktig passion? Eller annars lever vi igenom en passion på olika sätt beroende på vår personlighet.

Ja ni ser. Sinnenas tid får igång både mina tankar och känslor. Det är en bra bok, så läs den gärna.

Sinnenas tid av Annie Ernaux, Norstedts 2022. Översättning: Katja Waldén.
Den franska titeln är Passion simple och den publicerades första gången 1991.

Hett i hyllan #251 – Döden heter Konrad

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Här har vi då åter en bok utan omslag och det är Döden heter Konrad av Stig Claesson. Och vad är det för en bok då? När jag googlar får jag veta att bokens berättare ligger på sin dödsbädd och återupplever sin uppväxt på Söder under kriget. Så här börjar boken:

Döden heter Konrad.
Det är naturligtvis bara min speciella död som heter Konrad. Eller rättare sagt min speciella döds verktyg.
Min bödel heter Konrad.
Det har jag vetat nu i tjugofyra år men jag har aldrig förut talat om det. Det har inte varit nödvändigt och jag skulle förmodligen inte blivit trodd. Visserligen har det hänt att jag varit inne på tanken att lägga en lapp i min plånbok, en lapp som man vid min död skulle hitta, och på lappen skulle det stå någonting om att Konrad är den som bär skulden till min död.

Ja, vad ska man säga? Boken kan mycket väl vara läsvärd. Stig Claesson (1928-2008) hade ju sitt speciella sätt att skriva. Vi får väl se om jag läser den någon gång.

Döden heter Konrad av Stig Claesson, Bo Cavefors 1967.

Hägring 38 av Kjell Westö

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Som framgår av titeln är året 1938 och platsen är Helsingfors. De två huvudpersonerna i romanen är advokaten Claes Thune och hans sekreterare Matilda Wiik. Claes Thunes hustru har nyligen lämnat honom för en annan man. Politiskt sett är Claes Thune liberal och han uppskattar inte Adolf Hitlers expansionspolitik. Han har några vänner ända från skoltiden och de träffas ibland i sin ”osndagsklubb”. Bland vännerna finns mycket mer positiva åsikter om Adolf Hitler. Claes Thunes sekreterare fru Wiik har en bakgrund bland de röda vid tiden för inbördeskriget och hon satt i fångläger en tid. Men det håller hon hemligt eftersom det kan vara svårt för henne att få arbete som sekreterare om det kommer fram. Hennes man försvann för många år sedan och hon måste försörja sig själv.

Både Finlands historia och det som händer i Europa 1938 gör att åsikter och motsättningar i landet skärps. Människor har olika minnen från inbördeskriget och vissa av Claes Thunes vänner handlade då på ett sätt som de inte vill tala öppet om. Och Fru Wiiks minnen från fånglägren är upprörande. Kjell Westö sätter klasser och politiska åsikter mot varandra men han gör det på ett finstämt sätt. Det känns inte som om han nödvändigtvis vill tala om för läsaren hur det var utan det ingår naturligt i berättelsen. Eftersom fru Wiik är en framträdande gestalt i romanen får han fram de vidriga förhållandena för de röda i fånglägren så att det känns när man läser. Han har också skapat levande gestalter och man får en ganska stor förståelse för situationen i Finland i slutet av 1930-talet och vad den kunde innebära för människorna. Precis som i hans roman. Där vi en gång gått finns vänskapsband från skoltiden bland männen i onsdagsklubben och de har utvecklats åt olika håll sedan dess och det får man leva med. Männen umgås ändå. Kretsen av välutbildade, priviligierade människor i Helsingfors är inte så stor och alla känner till alla. Men polariseringen blir allt starkare.

Hägring 38 är en mycket spännande roman om det personliga och läget i landet och i världen, nästan thrillerartad på slutet. En mycket bra roman som belönades med Nordiska rådets litteraturpris 2014.

Hägring 38 av Kjell Westö, Bonniers 2013.

Tisdagstrion – Bok nummer 3, 14 och 23 i valfri hylla

~ Mösstanten ~ 13 kommentarer

Det här var en lättare uppgift än förra veckans och dessa tre böcker hittade jag i bokhyllan:

Nr 3
Låt Proust förändra ditt liv av Alain de Botton. I Den här boken skriver Alain de Botton om Proust och hans romansvit På spaning efter den tid som flytt på ett underhållande sätt. Jag har läst den, men vad minns jag? Jag skulle vilja läsa om denna bok likaväl som Prousts romansvit. Hm. Vi får väl se. Jag har för avsikt att läsa om den andra delen i år men först vill jag komma igenom Kerstin Ekmans Min bokvärld. Låt Proust förändra ditt liv publicerades första gången 1997 (How Proust can change your life) och kom på svenska 1998.

Nr 14
Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov. Den har jag också läst, men länge sedan. Det är i en bisarr historia om en mystisk främling, en naken kvinna, en man i jockeymössa och en jättelik svart katt. Romanen ska vara skriven från 1928 till Bulgakovs död 1940 och jag kan tänka mig att den underliga historien delvis är så underlig därför att en författare inte kunde skriva klart ut vad hen ville i Sovjetunionen. Bulgakov är född i Ukraina liksom många andra ryska författare. Mästaren och Margarita publicerades postumt som följetong 1966-1967. I svensk översättning kom den 1971.

Nr 23
Insekt av Claire Castillon är en novellsamling med nitton magstarka och provocerande noveller. Här på bloggen har jag skrivit om novellen Anorak och pälsfodrade stövlar som handlar om en flicka och en mor som har fått cancer. Jag har läst den berättelsen och en till ur boken och de var magstarka men bra. På svenska kom samlingen 2007 och på franska första gången 2006 (Insecte).

Om du är nyfiken på vad andra bokbloggare hittar i sin bokhylla kan du gå till Ugglan & Boken.

Längst bak i min läslista 49-50

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Då var det dags för en ny titt i min mycket långa läslista.

Längst bak hittar vi Lärkan av Deszo Kosztolányi, en ungersk roman alltså. Handlingen är förlagd till år 1899. I en ungersk småstad vinkar makarna Vajkay av sin vuxna, ogifta dotter. Hon ska resa till släktingar på landet och stanna där en vecka och det är tydligen en skrämmande situation för både föräldrar och barn. De måste vara oerhört tätt knutna till varandra. Romanen publicerades första gången 1924 och räknas som ett mästerverk i den ungerska litteraturen enligt baksidestexten. Lärkan har legat i min läslista sedan 6 november 2019 och hur hamnade den där? Det måste ha varit i samband med att jag deltog i en läsutmaning där vi läste böcker från olika länder och när landet var Ungern måste jag ha fått syn på Lärkan och stoppat in den i läslistan.

Deszo Kosztolanyi (1885-1936) var en ungersk författare, journalist och översättare. Enligt Wikipedia skrev han i alla genrer och inspirerades av fransk symbolism, impressionism, expressionism och psykologisk realism. Översatt till svenska finns bara Lärkan och en samling dikter och noveller. Lärkan kom på svenska 2015.

Sedan har vi Den vita boken av Han Kang. Den ska vara en poetisk undersökning av liv och död och sorg och handlingen är förlagd till en snötäckt europeisk stad. Den är författaren Han Kangs tredje bok på svenska och den är självbiografisk och handlar om sorgen efter hennes storasyster som dog i samband med födelsen. Romanen publicerades första gången på koreanska 2016 och kom på svenska 2019. Jag såg den säkert hos andra bokbloggare och kanske i pressen också. På så vis kom den in i min läslista 19 november 2019.

Han Kang är en sydkoreansk flerfaldigt prisbelönt författare. Till svenska finns fyra titlar översatta. Tidigare har jag skrivit om hennes roman Vegetarianen som belönades med Internationella Bookerpriset 2016.

Lärkan av Deszo Kosztolányi, Perenn 2015. Översättning: Maria Ortman. Förord: Péter Esterházy.

Den vita boken av Han Kang, Natur & Kultur 2019. Översättning: Anders Karlsson & Okkyoung Park.

Allt jag inte kan säga av Emilie Pine

~ Mösstanten ~ 1 kommentar

Allt jag inte kan säga av Emilie Pine innehåller sex essäer och de är alla självbiografiska och mycket personliga. Emelie Pine skriver om sin fars alkoholism, om att få mens och om övergrepp, bland annat. En del av det hon skriver om är sådant som kan vara mycket svårt att avslöja, som kan medföra stora skamkänslor, så som vi vet att offer ofta kan känna. Det är svåra saker som inte är helt lätta för läsaren att ta del av, men det är mycket bra skrivet. Just att berättelserna är essäer innebär att de inte är starkt dramatiskt skrivna. Det blir stor kontrast mellan hurdan texten är och det ibland mycket svåra innehållet. Det medför att fast texten påverkar en som läsare är den ändå förhållandevis lätt att ta sig igenom. Men sedan sitter man där och inser plötsligt vad det är man har läst.

Trots att ämnena för essäerna är sådana som vi ofta vill undvika känns det bra att ha läst boken. Det är mycket starkt av Emelie Pine att skriva dessa essäer och låta dem publiceras. Det är ämnen som vi behöver påminnas om gång på gång, och innehållet i boken är högst aktuellt fast det var ett antal år sedan det hände. Samma saker sker tyvärr också nu. Starka feministiska böcker behövs, och också starka feministiska förebilder. Emelie Pine verkar vara en sådan.

Allt jag inte kan säga – essäer av Emelie Pine, Wahlström och Widstrand 2019. Översättning: Matilda Södergran.
Den engelska titeln är Notes to Self – Essays och den kom samma år.

Hett i hyllan #250 – Here Lies

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Here Lies är thrillerförfattaren Eric Amblers (1909-1998) självbiografi och för den belönades han med Edgar Allan Poe.priset för bästa kritiska/biografiska arbete.

Text på bokens baksida:
Here Lies is an insightful look inside the life and work of one of our greatest thriller writers. In this Edgar Award winning autobiography, Ambler applies his deft touch to his own story: his South London childhood, his brief engineering career, his time as an advertising copywriter, and, of course, the publication of his revolutionary spy novels.

Eric Ambler skriver också om andra världskriget då han arbetade i avdelningen för film under det brittiska krigsministeriet. Jag kan tänkta mig att detta kan vara en intressant biografi, naturligtvis intressantast för den som uppskattar hans spänningsromaner. Själv har jag bara läst en, Dimitrios mask och jag är väl inte Eric Amblers största fan. Det är antagligen en annan person i vårt hushåll som kommer att läsa Here Lies..

Here Lies av Eric Ambler, Ipso Books 2017.
Boken publicerades första gången 1985.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Bang av Dorrit Willumsen

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Dorrit Willumsens roman Bang handlar om den danske författaren Herman Bang (1857-1912). Han levde sina första år på ön Als. Det dansk-tyska kriget år 1864 gjorde stort intryck på honom som barn och det ligger till grund för hans roman Tine. Den har jag inte läst, men Kerstin Ekman har ett kapitel om den boken i Min bokvärld. Det enda jag har läst av Herman Bang är Stuck och det var för mycket länge sedan. Men efter den här romanen får jag lust att läsa mer av honom.

Herman Bangs far var präst och han var tidvis intagen på mentalsjukhus. Familjen fick flytta från Als till ett annat mindre pastorat. Det var naturligtvis påfrestande att vara faderns son, både när han var hemma och intagen på sjukhus. Herman Bang verkar ha varit en mycket känslig och egocentrisk man, men han hjälpte också en del människor ekonomiskt. Han hade inget som helst sinne för ekonomi. Hans inkomster försvann lika fort som de kom och skulderna hopade sig. Han arbetade mycket hårt och skrev bland annat tidningsartiklar. Han blev också en mycket omtyckt uppläsare och föredragshållare, men hans popularitet gick upp och ner. Han var kontroversiell, skrev alltför öppet i sina romaner om intimiteter. Dessutom var han homosexuell, vilket inte var det lättaste under 1800-talet. Tidvis kunde det bli rena häxjakten. Han var en man som inte passade in i den danska borgerligheten. Han greps till exempel mycket tidigt av ett intresse för teatern och ville först bli skådespelare och ett sådant yrke ansågs ganska suspekt. Men hans intresse för teatern höll i sig och så småningom blev han dramatiker och teaterregissör.

Om denne författare, som jag inte visste mycket om, har alltså Dorrit Willumsen skrivit en roman fast hennes avsikt från början var att skriva en biografi. Herman Bang är framställd så att man får uppleva honom som människa. Det är en mycket levande bild man får ta del av, hans arbete, hans uppvisande av en vacker yta, hans rädslor och i viss mån storhetsmani. Herman Bang är en komplicerad romanperson som många gånger går åt ett håll som man som läsare skulle vilja hindra. Dorrit Willumsen har skrivit en myllrande roman, full av händelser och människor med olika karaktär och sinne. Den ger också mycket dansk historia och känsla för kulturströmningarna och det danska samhället. En bra bok.

Bang – en roman om Herman Bang av Dorrit Willumsen, Forum 1998. Översättning: Ann-Mari Seeberg.

Bang kom första gången på danska 1996 och den belönades med Nordiska rådets litteraturpris 1997.

Tisdagstrion – Sång och dans

~ Mösstanten ~ 19 kommentarer

Nu blev det lite svårt när vi fick temat Sång och dans av Ugglan & Boken, men efter en del klurande hittade jag dessa tre böcker.

Ingen dans på rosor av Hannah Green (pseudonym för Joanne Greenberg) läste jag för mycket länge sedan. Då tyckte jag att den var bra. Jag minns den som en stark upplevelse. Vad jag skulle tycka nu vet jag inte. Ingen dans på rosor handlar om en flicka som lider av schizofreni. Romanen publicerades första gången 1964 (I Never Promised You a Rose Garden) och kom första gången på svenska 1974. Den är filmatiserad och har också blivit teaterpjäs.

Ölandssången av Tove Folkesson är den tredje boken om Eva Zackrisson som kommer från Kalmar och har släkt på Öland. I Ölandssången söker Eva Zackrisson sina rötter. Minnen från barndomen kommer upp, fragment och bilder. Det är inte bara Eva Zackrissons egna minnen det handlar om utan också händelser som ligger långt tillbaka. Det är omvälvande och svåra familjehemligheter som kommer upp i dagen. De två tidigare böckerna i trilogin är Kalmars jägarinnor och Sund.

En kvinnas blekblå handskrift av Franz Werfel (1890-1945) är en kort roman som handlar om en ämbetsman i Wien på 1930-talet. Han har gift sig rikt och allt verkar gå bra, men så får han ett brev från en kvinna som han har haft en affär med. Inte bra. Och till råga på allt är hon judisk. Romanen publicerades 1941 efter att Franz Werfel, som var jude, hade flytt till Frankrike och sedan vidare till USA efter att Hitler hade gått in i Österrike, (Eine Blassblaue Frauenschrift), och den kom i svensk översättning 2016.

Antagligen finns det många böcker på temat Sång och dans fast jag inte kunde hitta så många. Om du vill ha fler tips kan du gå till Ugglan och boken.

Från Eva Ström till Gunnar Ekelöf

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

År 1966 tilldelades Gunnar Ekelöf (1907-1968) Nordiska rådets litteraturpris för diktsviten Diwan över fursten av Emgión. Den är en pastisch på bysantinsk epik. I samlingen framställer Gunnar Ekelöf det som att han har tolkat bysantinsk poesi, men så är det nog inte utan dikterna är skapade av honom själv. De handlar om en kurdisk furste i det bysantinska riket på 1000-talet då riket var i upplösning.

Jag vet ingenting om bysantinsk poesi, och egentligen ingenting om bysantinsk kultur. Men att läsa den här diktsamlingen kan ändå ge en liten känsla för den bysantinska kulturen, räknar jag med. Det finns noter och ordförklaringar i boken. Bortsett från det tror jag att dikterna kan ge en upplevelse även utan den kunskapen och jag har uppskattat mycket av det jag tidigare har läst av författaren.

Hos Gunnar Ekelöf-sällskapet finns ett litet smakprov ur diktsamlingen. Diwan över fursten av Emgión räknas som första delen i en trilogi där de följande är Sagan om Fatumeh (1966) och Vägvisare till underjorden (1967).

Under Diwan ligger Revbensstäderna av Eva Ström som belönades med Nordiska rådets litteraturpris 2003.

Diwan över fursten av Emgión – diktsamling av Gunnar Ekelöf, Bonniers 1965.

Revbensstäderna – diktsamling av Eva Ström, Bonniers 2002.