Bandy Futura av Nils Håkanson

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Sanna är dokumentärfilmare, men inte en framgångsrik sådan. Hon har hankat sig fram i många år inom kulturområdet. Nu har hon fått i uppdrag att göra en dokumentärfilm om bandy. Två extremt rika medlemmar av den inflytelserika familjen Bergenströmmer har skapat en stiftelse som heter Bandy Futura och de har anlitat henne som dokumentärfilmare. Där finns stora ekonomiska resurser, men de båda Bergenströmmers, som är far och dotter, har helt olika syn på vad filmen ska handla om.

Detta innebär naturligtvis problem för Sanna och hon är inte problemfri innan hon fick det här uppdraget heller. Hon är cynisk och ganska uppgiven, äter skräpmat och dricker för mycket. Och nu ska hon filma något som hon inte vet något om och inte har någon personlig koppling till. I romanen får vi följa henne runt om i Sverige, till småorter och större orter, till bandyplaner utomhus och enstaka inomhus. Bandy, denna sport som har betytt mycket i Sverige, lever fortfarande, men har dött ut på många orter i takt med avfolkningen och i och med att människor har fått andra intressen än att stå och frysa och heja på sitt lag.

Romanen blir inte bara en skildring av bandy, den blir en skildring av Sverige och den utveckling som har skett under 1900-talet och början av 2000-talet med många gliringar mot kulturvärlden och mot ansökningar och företagsdokument fulla av innehållslösa floskler. Nils Håkanson ställer upp motpoler där frivilliga tränar barn och sköter allting omkring matcherna, där supporters och lag reser mycket långa sträckor för att följa bandymatcherna och spela, där många människor är tilltufsade och inte särskilt lyckade – och så en ganska ful tillvaro med snikenhet där pengar styr. Och det finns inte stora pengar i bandy. Den lämpar sig inte som TV-sport, man ser ju inte riktigt vad som händer och var sjutton är bollen? Men runt omkring i landet slås strålkastarna på under den mörkaste och kallaste årstiden och spelarna åker ut i det vita ljuset.

Ungefär så. Bandy Futura är ingen psykologisk roman. De tilltufsade och till synes vardagsgrå människorna som Sanna kommer att umgås med är mer skildrade som typer än komplexa människor. Men jag känner igen många av typerna. Det är också en rolig bok. Jag skrattade mycket när jag läste. Och så tänkte jag på mina rötter. I Ankarsrum, som jag kommer ifrån, spelades bandy när jag växte upp, och Linköping där jag bor nu har ett bandylag. Jag har aldrig haft en tanke på att se en match här i Linköping. Jag fick nästan lust. Men säsongen är över nu.

Bandy Futura av Nils Håkanson, Nirstedt/litteratur 2025.

Annalena Bilsini av Grazia Deledda

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Annalena Bilsini är änka och hon flyttar med sina fem söner, en sonhustru och sin morbror till en egendom som tidigare hade varit ett länsgods. Men med tiden hade den förfallit mer och mer. Den var så förfallen att familjen kunde köpa den för en mycket liten summa av en kvastfabrikant. Familjen Bilsini fick arrendera egendomen mycket förmånligt. Den näst äldste sonen är borta och gör sin värnplikt. Annalena Bilsini styr sin familj med fast hand, men näst äldste sonen är fortfarande sturskt och han ber gång på gång om mer pengar. Modern är rädd att det ska gå för honom som vissa andra manliga släktingar i familjen som har lidit av lättja och lastbarhet och hon undrar hur det ska gå när han kommer hem igen från det militära.

Det finns många ingredienser i romanen som håller intresset uppe. Ska familjen lyckas odla upp egendomen så att den ger god bärgning? Hur ska det gå med med näst äldste sonen? Vad ska han ställa till med? En av de yngre sönerna är olyckligt kär i en flicka, en förbindelse som familjerna nog inte uppskattar. Ägaren till egendomen har en mentalsjuk hustru och Annalena Bilsini är inte gammal än.

Handlingen i romanen är förlagd till Podalen, inte Sardinien, och vi får följa den hårt arbetande familjen genom årstiderna. Miljön känns i berättelsen. I övrigt kan jag tycka att det fattas lite för att romanen ska kännas riktigt bra, men det är spännande och intressant att att läsa den som något annat än Elias Portolu som jag läste för länge sedan. I den här romanen finns både en fördel och en nackdel i att författaren lämnar oss utan att knyta ihop allting. Man kan förstås tänka att sånt är livet. Kanske ger romanen en viss bild av hur livet kunde vara i Po-dalen på 1920-talet?

Annalena Bilsini av Grazia Deledda, Tidens förlag 1928. Översättning: Karl August Hagberg.
Romanen publicerades första gången 1927 och kom i svensk översättning året efter. Grazia Deledda (1871-1936) belönades med Nobelpriset i litteratur 1926.

Om Grazia Deledda på engelska Wikipedia och den svenska.

Tisdagstrion – Humor

~ Mösstanten ~ 12 kommentarer

Humor är mycket personligt. Det en människa tycker är roligt kan en annan människa uppleva som tråkigt eller äckligt plumpt. När jag funderade på vilka böcker jag skulle välja till dagens trio gjorde jag en sökning på humor i min blogg. Det visade sig att jättemånga titlar kom upp i listan, var och varannan bok, verkade det som. Jag hittar visst humor i väldigt många böcker. Här är tre stycken.

Victoria Line, Central Line av Maeve Binchy (1940-2012). Den här utgåvan innehåller två novelllsamlingar som är skrivna på 1970-talet. Alla titlarna är tunnelbanestationer i London. Berättelserna handlar om människor som antingen bor nära stationen, eller tar sig dit av någon anledning, till exempel för att söka arbete eller träffa en viss person. De flesta av berättelserna är skrivna med glimten i ögat, men där finns också allvar.

Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri handlar om Halim som bor med sin far på Söder. Halim skriver om sitt liv på Rinkebysvenska. Samtidigt som romanen handlar om allvarliga problem är den mycket rolig att läsa. Texten är ofta dråplig och full av drastiska händelser. Man både skrattar åt och känner med den unge huvudpersonen och hans försök att hävda sig.
Ett öga rött kom 2003.

Snöstormen av Vladimir Sorokin. Läkaren Garin har kommit till en liten by på den ryska landsbygden. På skjutsstationen måste han lämna sina uttröttade hästar eftersom han har bråttom till staden Dolgoje där en epidemi har brutit ut. Berättelsen är galen och spännande och rolig med småhästar och jättehästar, med jättar och pysslingar, och vilken tid den egentligen utspelas i, det får nog ens fantasi avgöra.
Romanen publicerades första gången 2010.

Detta är alltså mina tre böcker med humor. Skratta behöver vi verkligen och fler böcker med humor i hittar du på bloggen Mina skrivna ord.

Längst bak i min läslista 77-78

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Nu tar jag åter en titt längst bak i min läslista och den bok som har legat där längst tid är Åkern är världen av Dola de Jong (1911-2003). Den handlar om Aart och Lies som är ett ungt judiskt par som flyr från Nederländerna i början av andra världskriget. De kommer till ett nordafrikanskt land men hoppas kunna resa vidare till Amerika. Tillsammans med sin lille son och sex flyktingbarn som de träffat under flykten bosätter de sig i en gammal husbil och försöker så gott det går att leva på vad åkerjorden ger. Men svårigheterna hopar sig.
Åkern är världen har legat i läslistan sedan 3 juni 2020.

Frankissstein – en kärlekshistoria av Jeanette Winterson hamnade i läslistan 16 juni 2020. En regnig och kylig sommar 1816 vid Genève-sjön, roar sig Byron, Shelley och Mary Shelley med att berätta spökhistorier och samtala om möjligheten att väcka en död människa till nytt liv. I ett annat tidsplan kommer läkaren och transpersonen Ry Shelley till en teknisk mässa för att studera robotars påverkan på människors hälsa. Enligt förlaget handlar romanen om AI och flytande könsgränser.

Båda dessa böcker verkar spännande och intressanta – och mycket olika. Jag ser fram emot att läsa dem.

Vinter av Magnus Dahlström

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

En tandläkare och hans sambo har flyttat till en liten ort i glesbygd. Det är sommar och de hyr ett hus som inte är vinterbonat, men det är ovanligt kallt för årstiden. Det är frost på nätterna och på dagarna är det mycket svalt. Tandläkaren har ett vikariat. Han är ensam på mottagningen, där finns ingen sköterska och ingen receptionist. De har svårt att rekrytera både tandläkare och övrig personal till orten. Tandläkaren får arbeta hårt och hinner ändå inte ge alla dem som behöver tandvård. Hans sambo är gravid och det är meningen att de ska flytta tillbaka hem innan hon ska föda. Och det är egendomligt kallt, men när de lyssnar på nyheter eller läser dem på nätet så har andra delar av landet mer normal temperatur och köldhålan där de bor nämns aldrig.

Det är en tung stämning i berättelsen, en illavarslande känsla av att det kommer att gå illa. Det är tandläkaren som berättar och han verkar liksom avskärmad från andra människor. Han berättar i romanens första del och sedan kommer två delar med nästa och nästa generation människor och det är samma illavarslande stämning i varje del. Cheferna träffar de aldrig personligen, bara genom telefon. Där finns också en osäkerhet och vaghet hela tiden. Andra människor kan påstå att berättaren har gjort något hemskt. Nej, det har hen inte. Absolut inte. Eller? Och personen resonerar fram och tillbaka, och fram och tillbaka och blir mer och mer osäker på hur det verkligen förhåller sig. Osäkerhet, skam, dåligt samvete och skuld strömmar starkt genom berättelsen. Och vad är verkligt?

Språket i berättarnas resonerande är lite krångligt och kan innehålla ord som redundans, sådana ord som de flesta människor inte använder dagligdags, och meningsbyggnaden kan bitvis vara helt skriftspråksaktig. De tre berättarna karakteriseras inte av sitt språk utan av vad de gör. Men förvånande nog fungerar det fast berättarna har vitt skild utbildning. Det håller i den här berättelsen i den här författarens konstruktion. Detta är den första roman som jag läser av Magnus Dahlström och jag vet inte om han alltid brukar arbeta på samma sätt. Men jag vill gärna läsa mer av honom, det gäller bara att se till att jag är i rätt balans så jag orkar med hans tryckande stämning. Det blir bara kallare och kallare i den här romanen, fruktansvärt kallt så småningom. Man kan tyda romanen som att vi är på väg att skapa vår egen undergång, men den känns ändå inte riktigt som ett inlägg i miljödebatten. Mer som en ond saga som ligger ganska långt borta från verkligheten. Eller kanske ganska nära ändå.

Vinter av Magnus Dahlström, Bonniers 2026.

Den brutna kvinnan av Simone de Beauvoir

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Den brutna kvinnan är en dagboksroman och den som skriver dagbok heter Monique. Hon är hemmafru med hembiträde och hon lever ett bekvämt liv i centrala Paris. Hon har kulturella intressen och vänner och ägnar sig även åt välgörenhet. Döttrarna har för länge sedan flyttat ut. Hennes man arbetar mycket och reser en del i jobbet. När han mer och mer söker sig bort från hemmet drömmer Monique om hur deras förhållande var från början och försöker på olika sätt få honom mer intresserad av deras liv tillsammans.

Så får hon så småningom veta att hennes make har en älskarinna. Hon blir svartsjuk. (Vem skulle inte bli det?) Men hon försöker bemästra den och det blir hon rådd till av en väninna. Alla män har sådana historier och de återvänder alltid till hustrun, menar väninnan. Det kommer att gå över, intalar sig Monique. Nu gäller det att hålla god min och vara fortsatt trevlig så kommer det att lösa sig så småningom.

Den brutna kvinnan handlar om en kvinna som har levt för sin familj. Mannen och döttrarna har varit allt. Kanske så till den grad att hon blev ett påhäng för döttrarna? Nu rasar hennes föreställning om hennes fina familj ihop. Och vad ska hon göra? Vad kan hon göra? Hon vill inte söka sig ut på arbetsmarknaden och tänker att det enda arbete hon kan få är ett trist lågavlönat kontorsjobb. För mig känns det som att författaren har tagit i ordentligt och skrivit en berättelse om en kvinna som sitter i en fälla och som inte verkar kunna ta sig därifrån. Det gör faktiskt ont att läsa om allt Monique gör för att vara mannen till lags och få honom tillbaka. Det blir mannens behov som styr. Men romanen publicerades första gången 1968 och antagligen var Moniques situation inte så ovanlig då.

Den brutna kvinnan är en intressant roman och den är också lättläst och spännande att läsa.

Den brutna kvinnan av Simone de Beauvoir (1908-1986), Ellerströms 2019. Översättning: Kristoffer Leandoer.
Som sagt publicerades romanen första gången 1968 (La Femme rompue) och den kom i svensk översättning 2018.

Tisdagstrion – Mat

~ Mösstanten ~ 16 kommentarer

De små tingens gud av Arundhati Roy läste jag för länge sedan. Det är en familjekrönika från södra Indien med kärlek, kastsystem och släktbråk. Det finns fasta regler som bestämmer vem som får älska vem. Köket och matlagning och picklesinläggningar spelar stor roll i romanen. Familjen driver en picklesfabrik.
Romanen publicerades första gången 1997 (The God of Small Things) och kom i svensk översättning 1998.

Majsmänniskor av Miguel Ángel Asturias (1899-1974) läste jag däremot nyligen. Den röda tråden i romanen är majs som viktig föda och försörjning men också att tjäna stora pengar på för dem som äger mycket mark. Där finns klassklyftor och diskriminering och författaren har använt urbefolkningens historier och myter när han har skrivit berättelsen.
Romanen publicerades första gången 1949 (Hombres de maíz) och kom i svensk översättning 1961.

Bröd och mjölk av Karolina Ramqvist handlar om mat, den näring vi måste ha, om glädjen med mat, om begränsningar, om överflöd och hur våra livserfarenheter påverkar vårt förhållande till mat och hur maten och mathållningen påverkar våra liv. Berättaren är en kvinna som har en frånvarande pappa när hon växer upp och som lämnas ensam av sin mamma mer än vad som kan vara bra.
Romanen publicerades första gången 2022.

Som vanligt har vi fått dagens tema av Robert som driver bloggen Mina skrivna ord.

Vad jag köpte på bokrean

~ Mösstanten ~ 9 kommentarer

Då blev det bokrea också i år och vi gick ner på stan för att se vad bokhandlarna hade att erbjuda. Man vet ju aldrig om man hittar något som man vill köpa. Förra året blev det bara en bok, men i år blev det alltså tre. Mitt stora vackra hat har jag tänkt läsa och när jag kunde få boken till det här priset slog jag genast till. En novellsamling och en diktsamling kan vara bra att äga istället för att låna på biblioteket. Jag läser så gärna en novell eller dikt i taget. Poesihyllan är visserligen full och biografihyllan också. Men, men, de nya böckerna får väl samsas med de andra så gott det går. Tills jag har läst i dem står de på bokvagnen och trängs med de andra böckerna som jag inte heller har läst. Men vill läsa.

Ja sånt är livet för en bokälskare. I alla fall var det ju tisdag första readagen så vi tänkte fika på Bageri Normandie som har goda minisemlor på tisdagar, men där var det fullt så vi köpte med oss semlorna hem istället. Inte så dumt det heller.

Mitt stora vackra hat – En biografi över Victoria Benedictsson av Elisabeth Åsbrink, Polaris 2022.

Genom blå hagar av Claire Keegan, Wahlström & Widstrand 2023 (tredje tryckningen 2025). Översättning: Erik Andersson.

Dikter av Emily Dickinson, Modernista 2025. Översättning, för- och efterord: Ann-Marie Vinde.

Grupp Krilon av Eyvind Johnson

~ Mösstanten ~ 8 kommentarer

Nu har jag alltså äntligen läst Grupp Krilon och den var inte alls sådan som jag trodde att den skulle vara. Jag hade trott att den var eftertänksamt resonerande med stilla liv och tankar. Och jovisst är den resonerande, men det händer mycket i den här boken. Huvudpersonen, eller den som är förutsättningen för berättelsen är Johannes Krilon, en fastighetsmäklare i Stockholm i början av 1940-talet. Han har samlat runt sig en grupp herrar, de flesta företagare och eller högt utbildade. De träffas varje söndag för att umgås och samtala, och varje gång resonerar de under ett visst tema.

Det är krig ute i världen, det är diktatur i Tyskland och den svenska regeringen faller undan och tillåter tyska trupptransporter och köp av strategiska råvaror. Men författaren fokuserar på det lilla, personliga och genom det berättar han om desinformation och ryktesspridning och vänskap ställs mot rädsla. Författaren skriver på lite olika sätt i olika delar av boken. Den börjar med ett långt avsnitt där Krilon är ute och går på Mälarens is. Det är kallt, men han är inte den enda människan som promenerar där. Samtidigt ger oss författaren en presentation och beskrivning av Krilon som är den längsta som jag hittills har stött på i en roman. Jag bävade där i början, men jag fortsatte och det gjorde jag rätt i. Det finns andra avsnitt som gränsar till magisk realism och där tar författaren i ordentligt. Och så finns det mer realistiska, mänskliga partier.

Trots den långa presentationen blir Johannes Krilon en lite diffus figur som de andra personerna i berättelsen förhåller sig till. Man får lära känna dem mera personligen. Han har funktionen av en lite diffus hjälte, han som vet vad som är rätt och fel, som har blivit förd upp på berget och frestats, men står emot. Men samtidigt är han ingen hjälte som alltid gör rätt. När han stövlar in i en av herrarnas bostad när han just har förlorat kvinnan han alltid har älskat och är helt nedbruten av sorg kräver Krilon att han ska delta i samtalen, att människans frihet till ett öppet tankeutbyte måste försvaras. Inte särskilt lyhört och empatiskt just då. Det blir lite provokativt, men man kan också tänka att han ställer människans ansvar på sin spets. Vilka offer är man beredd att göra för att bekämpa ett fruktansvärt samhälle?

Grupp Krilon är en mycket intressant roman där det finns kärlek och sorg och rädsla och flera olika personligheter och olika sätt att leva. Dessutom träder miljön fram i berättelsen, det isiga, kalla Stockholm finns där och känns när man läser. Och så det viktigaste – tankarna om ett fritt meningsutbyte och motstånd mot det totalitära. Romanen handlar om Sverige under andra världskriget men den känns mycket aktuell just nu. Läs den gärna. Själv vill jag läsa också de följande böckerna i Krilontrilogin, Krilons resa och Krilon själv.

Grupp Krilon av Eyvind Johnson, Bonniers 2018.
Romanen publicerades första gången 1941.

Fiskaren av Linda Segtnan

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Magdalena Grip flyttar med sin man Johan som är jägmästare till Helö gård i Småland. Det är mitt i vintern och de anländer dit i släde. Gården ligger i den mörka skogen och det är en bra bit in till byn. På gården bor också den tyske bokhållaren Becker och jungfrun Annie som påstår att det spökar på gården.

Magdalena Grip är en känslig och skör människa som har varit medium vid seanser. Hon träffade sin man redan som barn och han är drygt tio år äldre. Han kallar henne också barn, vilket nog inte var så ovanligt förr i världen i borgerskapet där åldersskillnaden mellan mannen och hustrun ofta var betydande och mannen var mer utbildad och hade sett mer av världen. Och det var ju också männens samhälle där många hävdade att kvinnor hade mindre hjärnor än män och alltså inte samma intellektuella kapacitet. Det är mycket riktigt Johan Grip som bestämmer i familjen.

Man kan se det som att kvinnans utsatta situation är det bärande temat i den här romanen, kvinnor som blir utnyttjade på olika sätt. Där finns en berättelse om en piga som blev gravid och dränkte sig och det finns också mer dunkla antydningar om vad som har hänt under Magdalena Grips uppväxt. När spökerierna har blivit alltför påfrestande och hennes man skickar efter en läkare som sysslar med psykoanalys och hon blir hypnotiserad för att läkaren ska komma åt problemet, som tydligen anses sitta inuti Magdalena Grip, känner jag starkt hur utsatt hon är.

Det är mycket spökerier i romanen. Det knackar och bankar och stenar far in genom fönstren så berättelsen blir en spökhistoria, och spännande är den, men där finns också temat som jag har skrivit om här ovan. Det känns lite som om berättelsen bullrar för mycket, att det ena tar ut det andra. Men spännande är den och dunkel också. När jag har läst färdigt känner jag mig osäker på vad det egentligen är jag har läst.

Fiskaren av Linda Segtnan, Bonniers 2025.