Min farsa var kommunist av Tove Folkesson

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

En dotter och hennes far, det handlar den här romanen om. Dottern bor på Öland med sin son och på tomten bredvid har hennes far sin stuga. Men han bor inte där utan i Stockholm, och han kommer ner då och då, men är ofta otillgänglig och arg och han är alkoholiserad. Fadern kommer från Finland och han har ett tungt arv därifrån. Hans far var hård och våldsam.

Romanen är skriven fragmentariskt, den blir en mosaik av skärvor från faderns och dotterns liv, både nu och då. Fadern berättar om sin barndom i Finland, han är egocentrisk och verkar inte riktigt kunna bry sig om andra. Han är en sorglig människospillra, en man som var kommunist en gång, som brydde sig om orättvisor. Fast kanske på sitt eget fumliga och ologiska sätt. Och det verkar som om han har brytt sig mer om det som ligger längre bort är de människor han hade i sin närhet.

Det är ett sårigt förhållande mellan dottern och fadern och det är lätt att föreställa sig hur tungt det kan vara. Men dottern verkar stark och hennes son verkar få en bra grund att stå på. Varken fadern, dottern eller sonen har namn i berättelsen. Sonen benämns som pojken och det gör att romanen nästan får en allmängiltig prägel, fast den är full av detaljer. Det finns två pojkar i berättelsen – fadern och dotterns son och jag tänker att dotterns son nog går en bättre framtid till mötes än fadern. Alltså känner jag ett hopp när jag läser trots all elakhet och sårighet. Texten är poetisk och samtidigt konkret. Den är lugn fast den innehåller så mycket svårt och har skarpa motsättningar mellan krig och kärlek, mellan omtanke och egoism. Miljön skildras med känsla och pregnans, naturen med havet och fåglarna och stenarna finns där hela tiden. Min farsa var kommunist är en fin roman som inbjuder till tolkningar och tankar och känslor.

Min farsa var kommunist av Tove Folkesson, Norstedts 2026.

Längst bak i min läslista 81-82

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Den bok som har funnits längst tid i läslistan är Flicka, kvinna, annan av Bernardine Evaristto. Det är en kollektivroman med tolv kvinnoöden och sägs bilda ett slags körverk som handlar om att vara svart kvinna i England. Den har legat i läslistan sedan … Närdå? Något stämmer inte här. Boken ligger längst bak i listan på Goodreads bland böcker som har legat där sedan 2020, men den kom på svenska först 2021. Antagligen satte jag in en engelsk utgåva i listan 2020 och ändrade den senare till en utgåva på svenska.

Nästa bok bakifrån är En novellsamling av Doris Lessing, nämligen En man och två kvinnor. Den har legat i listan sedan 25 juni 2020 och det passar mycket bra att läsa den nu eftersom jag satsar särskilt på att läsa Nobelpristagare i år. Doris Lessing har jag dessutom läst mycket av tidigare och hon tillhör mina favoritförfattare.

En stor bok och en liten. En nyare och en gammal sliten. Ja, det är bara att läsa vidare. Det finns så många intressanta och spännande böcker.

England made me av Graham Greene

~ Mösstanten ~ 8 kommentarer

Anthony Farrant kan man inte lita på. Under många år har han lurat sig fram genom det ena jobbet efter det andra. Nu är han hemma i England under små omständigheter och han funderar på hur han ska klara sig. Men hans tvillingsyster Kate har ett förslag. Hon arbetar hos Erik Krogh i Stockholm, och han är Europas rikaste man. Kate vill ordna ett arbete hos Krogh åt Anthony och motvilligt följer han med till Stockholm.

Som läsare undrar jag förstås hur detta ska utvecklas. Anthony är charmig och kan prata sig till mycket och han får snabbt kontakter både i Kroghs företag och med mer eller mindre skrupelfria journalister. Däremot har Anthony aldrig varit någon idogt arbetande anställd. Han flyter omkring och hans syster har kommit till hans räddning många gånger. Det känns som om han kommer att förstöra sin systers tillvaro som sekreterare och älskarinna åt Krogh. Men hur är det med magnaten Krogh egentligen? Hur lagligt och rättfärdigt agerar han?

Ja, man vet inte hur det ska gå och det driver på intresset när man läser. Jag vill inte berätta alltför mycket här, men Graham Greene kan konsten att vända och vrida på en historia samtidigt som han kan måla upp scener och skriva om Anthony och Kate så att man bryr sig. Vi möter flera mer eller mindre misslyckade människor i den här berättelsen. Kapitlen är skrivna utifrån olika personers synvinkel, men mest utifrån Anthonys och Kates. Författaren håller sig hela tiden nära intrigen så han går inte närmare in på alla de viktiga personernas bakgrund och omständigheter, han låter miljöer ta ett viss utrymme i romanen, men inte för mycket. Han skriver det som behövs för att berättelsen ska fungera och det blir en roman om en cynisk värld där många inte känner ansvar för andra människor, där mycket av medmänsklighet saknas och det är lätt hänt att man går under. Men där finns ändå stråk av omtanke.

England made me av Graham Greene (1904-1991) Vintage Classics 2020.
Romanen publicerades första gången 1935 och finns också med titeln The shipwrecked. Den kom i svensk översättning 1954 med titeln De skeppsbrutna.

De levande av Iida Turpeinen

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

De levande börjar med Vitus Berings (1681-1741) expedition i havet mellan Asien och Alaska 1741. Med på expeditionen var forskaren Georg Wilhelm Steller (1709-1746). Men på den tiden, med segelfartyg i okända vatten, fick man ofta stora svårigheter och en sådan expedition kom inte alltid tillbaka till hembasen. Alla ombord, de som fortfarande levde, måste så småningom ta sig iland på en okänd ö. Skeppet låg som ett vrak i närheten och manskap, officerare och forskaren fick klara sig så gott det gick.

Steller samlade och skrev och noterade så mycket han kunde. Det var så de vetgiriga naturforskarna gjorde på den tiden. Samla, samla och undersöka och dissekera för att utöka människans kunskap, människan som var det högsta levande väsendet och som styrde över allt levande på jorden. Nu visade det sig att i vattnet utanför ön levde ett mycket stort djur, ett djur som man inte kände till i den så kallade civilicerade världen och det fick benämningen Stellers sjöko. Det var tur för de strandade människorna på ön. Detta fredliga djur utan fiender var lätt att döda och köttet smakade bra.

I boken berättar författare inte bara om Steller och sjökon, hon berättar om en rysk guvernör i Alaska, om dennes hustru och guvernörens syster, och om naturforskare i Finland som ju länge hörde till Ryssland. Och hela tiden samlar man djur och växter och ben för att öka kunskapen, för att klassificera världen och göra den begriplig, men också för att imponera och säkra sin karriär. Men som vi vet är människan också en mycket destruktiv art av djuren. De djur som från början tillhörde de levande fanns inte alltid kvar efter ett antal år. Ohämmad jakt efter kött och pälsar och efter samlarföremål har utrotat många arter.

De levande är en roman med mycket kunskap i, men också med stor känsla, och författaren knyter ihop berättelsen genom att skriva om Stellers sjöko. Som läsare känner jag forskarnas envisa driv, människors strävan efter makt och rikedom, kvinnors frustration över sin begränsade tillvaro och vad fördomar och okunskap ställer till. Det tog många år innan forskarvärlden och de styrande insåg vad människan kan ställa till med i naturen. Eller ville inse. Att djur kunde dö ut, det visste man, men att det kunde ske genom människors handlingar, det var fullständigt fel och helt otroligt. Och som vi vet finns också idag människor med makt och pengar som inte vill inse människans destruktiva påverkan på naturen. De levande är en mycket bra roman, en mycket levande sådan faktiskt.

De levande av Iida Turpeinen, Bonniers 2026. Översättning: Janina Orlov.
Romanen publicerades första gången 2023 (Elolliset).

Amnesti – novell av Nadine Gordimer

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

När vi fick höra att han släppts fri sprang jag över fälten och genom stängslet för att berätta det för vårt folk på granngården. Det var inte förrän efteråt som jag såg att jag hade rivit sönder klänningen på taggtråden och att jag hade ett sår på axeln som blödde.

Han flyttade härifrån för nio år sen, skrev kontrakt för att arbeta i stan på en byggnadsfirma – bygga vägar av glas upp mot himlen. De båda första åren kom han hem över lördag och söndag en gång i månaden och två veckor till jul; det var då han frågade min far om mig. Och han började betala. Han och jag trodde att han på tre år skulle ha betalt nog för att vi skulle kunna gifta oss. Men så började han gå klädd i en sådan där T-shirt, han talade om att han hade gått in i fackföreningen, han berättade om strejken, att han var en av de arbetare som gick och talade med cheferna när några andra hade fått avsked efter strejken. Han har alltid varit duktig att prata, också på engelska – han var duktigast av alla i byskolan, han brukade läsa tidningarna som indiern slår in såpa och socker i när man köper i butiken.
(Sid. 229)

Den som berättar i den här novellen är en ung kvinna i en by i Sydafrika. Från hennes synpunkt får vi ta del av kampen mot apartheid och för de svartas rättigheter genom att hon berättar om sin vardag och sin man. Novellen handlar alltså inte om kampen i sig och tillvaron i fängelset på Robben Island där hennes man blir fånge utan den handlar om hur kampen påverkar henne och hennes lilla dotter. Hon deltar inte direkt i kampen och har svårt att hänga med när mannen och hans kamrater pratar om det som händer i landet. Ändå sitter hon där och lyssnar. Som enda kvinna. Det är inte vanligt att kvinnorna deltar. Också hon har läshuvud men någon utbildning utöver byskolan får hon inte. Ändå blir hon lärarinna där, men till mycket låg lön. Det gör att hon har svårt att ha råd att resa ända till Kapstaden och Robben Island för att besöka sin man.

Amnesti är en intressant novell om de svartas situation under apartheid, om hur apartheid splittrar familjer, om hur svarta sätts i fängelse när de kräver sina rättigheter. Lite tänker jag på hur tillvaron var för svenska arbetare på 1800-talet och början av 1900-talet. Liknande, men ännu hårdare och svårare i Sydafrika.

Amnesti – novell av Nadine Gordimer ur antologin Nobeller, En bok för alla 2008. Översättning: Else Lundgren. Novellerna har förekommit i radions P1 och är samlade av Gun Ekroth.
Amnesti publicerades första gången 1990 i The New Yorker.

Nadine Gordimer (1923-2014) tilldelades Nobelpriset i litteratur 1991.
Om Nadine Gordimer på engelska Wikipedia och på den svenska.

Ängel bland skuggor av Niklas Rådström

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

I den här romanen får vi möta en dödssjuk fotograf. Han har flyttat till en förortslägenhet, långt bort från sitt tidigare liv. Han har givit upp. Han träffar inte sin läkare och han har slutat delta i behandlingen och han träffar inte sina anhöriga. Men han ser vad som händer i förorten utanför fönstret och han tänker tillbaka på sitt liv. Om detta berättar han för någon, läsaren kanske. Det är hans berättelse och han vet massor om ungdomarna han ser, massor som han inte borde kunna veta.

Berättelsen är sorglig, hård och mörk, men det finns ett poetiskt skimmer över texten och ett övernaturligt inslag. Magisk realism, skulle man kunna beteckna det som, men det är Rådströms egen med en poetisk lätthet och ett stort allvar och stor medkänsla som genomsyrar alltihop. Livets tragik, fotografens eget liv och bakgrund där problemet med hur man förr kunde behandla handikappade barn finns som en betydelsefull del. Hans lillebror visar sig vara döv. Föräldrarna får instruktion från läkarna att de ska prata med barnet, prata och prata, men absolut inte använda några tecken eller visa något. Barnet måste lära sig läsa på läpparna och lära sig prata hjälpligt. Inte heller brodern får använda några tecken beordrar hans far. Det gör han ändå i hemlighet, och som människa idag tänker man genast att det borde vara mycket lättare för barnet att lära sig läsa på läpparna om man samtidigt använder tecken så att barnet har någon möjlighet att förstå vad pratet handlar om.

Sedan har vi den omedelbara tragiken i förorten med droger och kriminalitet och våld. Jag vet inte hur pass realistiskt verkligt det är skildrat. Men det är säkert inte författarens avsikt att skriva helt realistiskt. Texten finns på ett annat plan och det bidrar till att den här romanen är så bra. Livets tragik och smuts och grymhet är ett starkt tema i berättelsen. Mera konkret finns ett tema om föräldrar som sviker sina barn och vuxna som sviker vuxna. Missriktad kärlek och frånvaro och elakhet finns det gott om. Berättelsen är som en ond saga, eller myt. Det finns inslag som att gå ner i underjorden. Och samtidigt skimrar ett hopp någonstans i fjärran. Kärlek och omtanke finns ändå.

Ängel bland skuggor av Niklas Rådström, Gedins 1993.

Tisdagstrion – Pensionärer/Seniorer

~ Mösstanten ~ 23 kommentarer

Sin ensamma kropp av Elsie Johansson (1931-2025). Marie-Louise Parre är änka. Hon har gott om pengar och en rymlig lägenhet i ett hus som hon äger. Hon har det alltså bra ekonomiskt och kan resa och unna sig livets goda, men hon känner sig ensam och längtar efter en man som kan ge henne kroppskontakt och värme. Hon är över 70 år gammal och funderar på om hennes kroppsliga behov är rimliga vid hennes ålder och hon undrar vad folk ska tänka om henne. Hon är ensam en stor del av sin tid, står vid fönstret och blickar ut, tänker på sin barndom och uppväxt och hur hon träffade sin man, den handlingskraftige och framgångsrike företagaren, en snäll man som tog hand om henne.
Romanen kom 2005.

Min mormor från Armenien av Anny Romand. Hennes mormor hette Serpouhi Hovaghian. Hon tillhörde den Armeniska minoriteten som fördrevs ur Turkiet under första världskriget. Många av dem mördades, särskilt män och pojkar, men indirekt också kvinnor och flickor i och med att de fick gå långa sträckor utan mat och vatten i konvojer, vaktade av soldater. Kvinnorna och flickorna blev också utsatta för sexuella övergrepp och många av dem var tvungna att bli prostituerade. Det var ett folkmord. Men Anny Romands mormor klarade sig och Anny bodde hos sin mormor i Marseille som liten flicka.
Boken publicerades första gången 2015 (Ma grand’mère d’Arménie) och kom i svensk översättning 2017.

Solstaden av Tove Jansson (1914-2001) handlar om pensionärer i Florida. De bor på pensionat i staden St Petersburg. Det är alltid varmt och mycket sol. Hela staden är ett reservat för åldringar, mest kvinnor, och de är långt borta från sitt tidigare liv och från släkt och familj. De enda yngre människorna i romanen är de som sköter pensionatet och Joe som arbetar som guide på skeppet Bounty. Berättelsen handlar om många människor. Den är som ett utsnitt ur verkligheten utan en romanintrig. Men den ger ändå flera porträtt av människor och en del tankar om livet och åldrandet. St Petersburg är den sista anhalten.
Solstaden kom 1975.

Temat för dagen har vi som vanligt fått från Robert som driver bloggen Mina skrivna ord.

Mina bokmärken

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

De flesta bokläsare använder bokmärken och det gör även jag. Det här är de tre som jag mest använder just nu. Det är vykort som jag har köpt på museer, och de är gamla och jag tycker om att ha dem som bokmärken. De är en del av min historia.

Kortet längst uppe till vänster har jag haft sedan början av 1970-talet. Som ni ser är det gulnat och lite slitet och det kommer att slitas mer. Det är mitt huvudbokmärke eftersom jag använder det till prosaboken som jag just läser. Det kommer från Arkiv för dekorativ konst i Lund (som numera heter Skissernas museum) och föreställer Carl Eldhs modeller till Strindbergsmonumentet i Stockholm. Det är som sagt slitet och mer slitage kommer det att bli. Ganska nyligen bytte jag ut ett oerhört slitet kort mot detta. Det förra hade jag använt kontinuerligt i över tio år. De ska användas tills de nästan faller sönder. Ganska nördigt, kan tyckas, men sådan är jag.

Som bokmärke i poesiboken som jag just nu läser i använder jag kortet i färg. Det föreställer en detalj från tapeten Damen med enhörningen. Och det köpte jag på Musée des Thermes et de l’Hotel de Cluny i Paris. Hösten 1976, faktiskt.

Men det räcker ju inte med två bokmärken. Ibland trillar en reservation in från biblioteket och då kan jag känna mig manad att pausa läsningen i prosaboken som jag läser just då. Eller jag läser kanske en bok som jag behöver ta mig igenom i mindre portioner samtidigt som jag läser annat. Då behövs ett tredje bokmärke och det är kortet längst upp till höger. Det kommer från samma museum som det till vänster och det föreställer Bror Marklunds modell till skulpturen Mor och barn som står på Kanslihusets gård i Stockholm. Just nu använder jag det i den svenska översättningen av Seamus Heaneys 100 dikter.

Om jag bloggar i tio år till kommer jag kanske att redovisa ännu ett bokmärkesbyte. Ja, vad sägs om det? Alla märker vi ut var vi är i en bok – på olika sätt. Precis som när det gäller vad vi läser, och hur.

Tredje flykthastigheten av Lotta Lotass

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Tredje flykthastigheten handlar om rymdålderns början i Sovjetunionen. De var också först med att skjuta upp en satellit och först med att låta en människa cirkla runt jorden. I Tredje flykthastigheten får vi träffa forskare och tekniker och kosmonauter. Det är en roman, men ingen traditionell berättelse. Texten kommer i korta sjok och den kan nästan karakteriseras som poesi. Men precis som i Lotta Lotass tidigare bok om flygning, Aerodynamiska tal, finns mycket teknik i texten.

Bakgrunden i andra världskriget och lantliga miljöer i Sovjetunionen skymtar i romanen, men det viktiga är tekniken och framtiden, det som skulle visa Sovjetsamhällets överlägsenhet. Intressant är att författaren bitvis låter texten innehålla fraser som i sovjetpropaganda och låter Gagarin, som var den första människan som cirklade ett varv runt jorden och som överlevde, använda sådana, och jag tänker att kanske var han övertygad om dessa frasers riktighet, eller kanske visste han bara hur man borde uttrycka sig för att ha framgång.

Lotta Lotass roman är intressant. Där är många hundar och andra djur som offras för framgången i rymdkapplöpningen. Där är teknikern som blev satt i arbetsläger – nästan ett dödsläger – men som blir anlitad i rymdprogrammet så småningom. Och där är de unga stridsflygarna som blir uttagna till kosmonautträning, och vi får läsa både om deras utbildning till stridspiloter och den ännu mer fysiskt och psykiskt krävande utbildningen av kosmonauter. Det mesta är hållet sakligt och detaljrikt men där skymtar också vänskap och omtanke bland piloterna. Och så kommer ibland de rättläriga fraserna som prisar Sovjetunionen och dess ledare och folk, fraser som på sätt och vis är känslosamma, men som verkar inlärda.

Resultatet blir tre olika uttryck som skaver mot varandra, tekniken i sig, de prisande fraserna och strävandet mot den gyllene framtiden och så alla offer av hundar och andra djur och av människor som dog i rymdprogrammet och i Sovjetunionens grymma system. Tredje flykthastigheten är en intressant och givande roman som man inte läser i en handvändning. Den kräver sin tid.

Tredje flykthastigheten av Lotta Lotass, Bonniers 2004.