Om uträkning av omfång 3 av Solvej Balle

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

I Om uträkning av omfång 3 finns både ensamhet och gemenskap. Där finns något som liknar det sorgliga konstaterandet att ett kärleksförhållande har tagit slut. Och något som liknar vänskap. Att jag använder ordet liknar här beror på att Tara Selter fortfarande är fångad i sin tidsloop. Varje morgon när hon vaknar är det åter den 18 november. Samtidigt har ganska lång tid gått, flera år. Hon har rest till många platser och varit med om mycket och tänkt och funderat och det verkar som om hon blir äldre för varje dag fast det fortfarande är samma datum då hon vaknar. Samtidigt är människorna som hon älskade och som betydde mycket för henne kvar där de var när hon hamnade i loopen. De har inte åldrats eller varit med om händelser under flera år. Jag tänker på rymdresor i superfart där tiden går långsammare än på jorden.

Det finns ingen konsekvens i hur tiden och världen beter sig. Vissa varor Tara Selter köper stannar kvar hos henne, vissa finns inte där när hon vaknar om morgonen. När det gäller den varan är hon åter på samma punkt som när hon vaknade dagen innan, bortsett från att hon har blivit en dag äldre, men varan har försvunnit och finns antagligen på butikens hylla igen. Det är att leva i stor osäkerhet, och vem vet om hon plötsligt skulle komma ur sin loop? Hon kom ju plötsligt in iden. Eller om hon får stanna där resten av livet? Men nu har det visat sig att hon tydligen inte är ensam i loopen. Det finns fler och där finns också möjlighet till gemenskap.

Om uträkning av omfång är lika lugn i tonen som de två föregående romanerna. Den är vardaglig och innehåller många detaljer. Samtidigt finns där tankar om tid och hur det ska gå. Där finns också diskussioner om hur människorna i loopen bör utnyttja sin tid. Bör de förhindra olyckor som de vet kommer att hända under dagen? Mer abstrakt kan man säga att det handlar om meningen med livet. Och det utan långa omfattande filosofiska samtal. Filosofin finns där, men till största delen är de tre första böckerna i serien mycket vardagliga och handfasta. Det uppskattar jag.

Om jag nu ska fortsätta att vara realistisk och handfast kan jag konstatera att de människor som läsaren hittills har mött i romanerna är personer som har resurser, en inre styrka och också oftast ekonomiska resurser. De går inte under när de har hamnat i tidsloopen. I alla fall inte i de tre första böckerna. Men det skulle kunna hända med många andra människor. Om man tänker realistiskt alltså.

Nu har jag alltså läst del 3 och väntar på att del 4 ska komma ut i Sverige. Solvej Balle skriver trovärdigt fast allt är så konstigt och har hittills avslutat romanerna på ett sätt som pekar mot nästa del. Jag vill veta hur det ska gå.

Om uträkning av omfång 3 av Solvej Balle, Wahlström & Widstrand 2024. Översättning: Ninni Holmqvist.

Romanen är tredje delen i en septologi. Del 1-3 belönades med Nordiska rådets litteraturpris 2022. Jag har tidigare skrivit om de två föregående delarna, del 1 och del 2. Del 4 och 5 kommer senare i år.

Hett i hyllan #249 – Possession

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Ibland är jag ambitiös som när jag köpte den här boken på engelska. Risken är då att boken blir stående på bokvagnen längre än vanligt och så är det med denna. Jag tror att det kommer att dröja innan jag läser den. Men jag hade sett någonstans att den skulle vara bra och så slog jag till. Någon gång i framtiden blir den nog läst.

Possesion av A. S. Byatt handlar om två akademiker som undersöker två fiktiva poeters liv. De två poeterna levde under den viktorianska tiden och romanen utspelas både i modern och viktoriansk tid. På omslagets flik läser jag:

When mild-mannered and unremarkable academic Roland Mitchell stumbles upon a letter written by Victorian poet Randolph Ash to a mysterious woman with whom he seems to be infatuated, he is determined to uncover the truth.

Och lite längre ner i texten:
Byatt’s masterpiece is part literary detective story, part academic satire and part historical novel. At its heart, however, is a compelling romance that draws the reader into the mirrored worlds of two couples, past and present, and explores the nature of obsession, possesion and love.

Possession – A Romance av A. S. Byatt, Everyman’s Library 2013. Introduktion: Philip Hensher.
Romanen publicerades första gången 1990 och belönades med Bookerpriset samma år. Den finns översatt till svenska i flera utgåvor men med samma översättning.

A. S. Byatt är pseudonym för Antonia Susan Duffy (1936-2023). Hennes flicknamn var Drabble och hon var syster till författaren Margaret Drabble. A. S. Byatt har skrivit en lång rad romaner och också noveller. Hon är flerfaldigt prisbelönt.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Morden i Oxford av Guillermo Martínez

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

En ung man kommer till Oxford från Buenos Aires. Han ska studera matematik och hyr ett rum hos en äldre kvinna. Hon har anknytning till matematik, hon var en av dem som arbetade med att knäcka koden i kodmaskinen Enigma. Efter några dagar blir hon mördad och det visar sig att mördaren har lämnat en papperslapp med en symbol. Snart har vi fler mord och fler symboler och den unge studenten försöker lösa mysteriet tillsammans med en äldre matematiker.

Det är ett spännande problem men jag tycker inte att Guillermo Martinez har skrivit en spännande deckare. Visst, den är klurig och den har en oväntad vändning på slutet. Men den är så livlös. Jag försöker komma fram till vad det beror på. Kanske att vi aldrig får lära känna berättaren som människa, hans glädje, hans svårigheter och hans rädsla. Även om han kanske inte vill lämna ut sådant när han berättar behöver det finnas några sprickor. Eller kanske humor? Men den lyser med sin frånvaro.

Ja, detta är underhållning, men något mänskligt att haka fast vid behöver jag som läsare. Morden i Oxford är ingen rafflande historia och det väntade jag mig inte heller. Men något lite mer än detta trodde jag skulle finnas i boken.

Morden i Oxford av Guillermo Martínez, Månpocket 2006. Översättning: Manni Kössler.

Tistadstrion – Böcker som jag tror eller vet håller för omläsning

~ Mösstanten ~ 22 kommentarer

Förr läste jag aldrig om en bok. Varför skulle jag det när det fanns så många andra böcker att läsa? Jag har aldrig haft någon bok som jag har läst gång på gång. Men nu på äldre dar känns det annorlunda, inte för att jag nödvändigtvis vill läsa om en favorit, nej orsaken är att jag minns så dåligt det jag läste förr. Så här har vi två böcker som jag vill läsa igen och en bok som jag har läst för andra gången.

Smärtan av Marguerite Duras (1914-1996) står i bokhyllan och den läste jag för ganska länge sedan, men jag är övertygad om att den håller för omläsning. I år intresserar jag mig särskilt för Marguerite Duras och därför tänker jag läsa om den. Smärtan innehåller sex berättelser som utspelas under några vårveckor 1945 under Paris befrielse. Berättelserna grundas på författarens dagboksanteckningar. Smärtan kom på franska 1985 (La Doleur) och i svensk översättning året efter.

Nästa bok som är På spaning efter den tid som flytt 1, Swanns värld av Marcel Proust (1871-1922) vet jag håller för omläsning eftersom jag läste den för andra gången förra året. Marcel Proust ser tillbaka på sin barndom och hur livet för de högre klasserna i Frankrike tedde sig då. Just den här romansviten om åtta band vet jag att vissa människor läser gång på gång. Romanen publicerades första gången 1913 (Du côté de chez Swann) och kom på svenska 1930. Gunnel Wallqvists fina översättning är den senaste.

Häxringarna av Kerstin Ekman tror jag tål att läsas igen. Den ingår i Katrineholmssviten och den här första romanen kom 1974. De följande är Springkällan, Änglahuset och En stad av ljus. De fyra romanerna har också publicerats under titeln Kvinnorna och staden. Häxringarna utspelas i slutet av 1800-talet och handlar om den fattiga Tora. Faktum är att jag vill läsa om alla fyra, fast den fjärde är jag inte spiksäker på att jag har läst..

Alla spännande teman till Tisdagstrion får vi från Ugglan & Boken. Där kan du hitta fler bokbloggare som har böcker de vill läsa igen i sina inlägg.

Nytt på bokvagnen

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Vikarien av David Norlin är en omfångsrik bok på 927 sidor. Nu står den på min bokvagn och jag ser fram emot att läsa den så småningom. Det ska vara en vardaglig roman, en stor roman om det lilla livet står det på baksidan av boken. Ett vardagligt ödesdrama. Romanen handlar om lärarvikarien Anna som har varit utbränd och är på väg tillbaka. Så träffar hon tvåbarnspappan Thomas och vad som sedan händer, det får visa sig när jag läser boken.

Jag har sett bra kritik av den här romanen, och ja, så köpte jag den till ett bra pris hos nätbokhandeln. Författaren David Norlin har ytterligare en skönlitterär titel bakom sig, Dagar utan ljus, nätter utan mörker som publicerades 2015 och belönades med Katapultpriset. Den har jag inte läst, men det kommer jag nog att göra. David Norlin arbetar som psykolog.

Vikarien av David Norlin, Weyler 2024.

Nattens skola av Karl Ove Knausgård

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

År 1985 flyttar den unge Kristian Hadeland till London för att studera fotografi. Han vill lyckas. Han vill bli en berömd fotograf. Vägen dit är inte utan svårigheter. I början av studierna bedöms hans foton inte alls så positivt som han förväntar sig. Nej tvärtom. Han får mycket kritik. Att ta emot kritik är aldrig lätt och Kristian verkar inte kunna bearbeta den. Han tillhör de där människorna som har mycket höga tankar om sig själv, som saknar empati och som blir ytterst upprörda över motgångar och inget som händer är deras fel, utan någon annans.

Nattens skola är den fjärde romanen i sviten som går under namnet Morgonstjärnan. Den skiljer sig från de tidigare tre genom att det i denna endast finns en berättare och det är Kristian Hadeland själv. Det finns ett övernaturligt stråk också i denna roman, men inte lika tydligt som i de förra. Här är det vagare, mer osäkert om det är övernaturliga krafter som påverkar den unge fotografen. Men Nattens skola är otäck, mycket otäckare än de tre andra romanerna. Det beror på att just Kristian Hadeland är berättaren, att vi kommer in i hans huvud. Det är rysansvärt att ta del av hans sätt att tänka och fungera. För mig, och jag tror för många andra, tillhör han de där främmande varelserna som är så svåra att förstå sig på. Hur är det möjligt att inte bry sig om någon annan än en själv? Så känns det, även om jag vet att hans hjärna antagligen inte riktigt liknar min egen. Samtidigt är det så bra skrivet att jag tycker synd om honom ibland och också ibland kan önska att han blir framgångsrik.

Man kan se flera teman i den här berättelsen. Är det nödvändigt för en konstnär att åtminstone delvis likna Kristian Hadeland för att nå stor framgång? Hur kan konstkritiker, köpare och gallerister genast godta Hadelands bilder av en död katt som han har kokat och av döda människor i olika positioner, klädda som om de levde? (Hur han har åstadkommit det begriper jag inte. Jag hoppas att han inte har fotograferat verkliga döda människor på det viset.) Nej, människorna i konstvärlden tycker att det är stor konst.

När jag läser boken funderar jag över författares och konstnärers utnyttjande av andra människor. Var går gränsen för det man borde acceptera? Jag funderar också lite grand över likheterna och olikheterna i Thomas Manns Doktor Faustus som handlar om kompositören Adrian Leverkühn. Men där är det en god vän till kompositören som berättar.

Nattens skola är alltså en ryslig historia, men som ligger så nära vår egen vardag. Om vi inte har haft närmare kontakt med människor som Kristian Hadeland blir vi ändå påverkade av dem. De finns ju runt om i samhället. Och huruvida Kristian Hadeland har fått hjälp från djävulen eller inte för att nå sin framgång, det får vi aldrig säkert veta, precis som i Doktor Faustus av Thomas Mann. Är detta, att sälja sin själ till djävulen en bild, ett sätt att illustrera och förklara hur dessa empatilösa människor som trampar ner andra på sig väg mot framgång och som ställer till så mycket elände i vår värld kan finnas ibland oss? Föreställningen om djävulen och att sälja sin själ till de mörka krafterna har funnits genom historien och finns inte bara i Doktor Faustus och Nattens skola.

Jag tycker att alla fyra romanerna i sviten Morgonstjärnan är högst läsvärda och denna är bäst. De andra tre är Morgonstjärnan, Vargarna från evighetens skog och Det tredje riket. Romanerna kan läsas separat.

Nattens skola av Karl Ove Knausgård, Norstedts 2024. Översättning: Staffan Söderblom.

Hett i hyllan #248 – W eller minnet av barndomen

~ Mösstanten ~ 8 kommentarer

Den här boken har jag köpt på rea på nätbokhandeln och den har stått länge på bokvagnen nu. Det är väl samma fenomen som vanligt. Har jag väl köpt en bok så står den så tryggt och väntar och då kommer så mycket annat före. På baksidan läser jag:

1970, mitt under en personlig kris, bestämmer sig språkmästaren Georges Perec för att återskapa sin barndomsfantasi om W, en isolerad ö utanför Eldslandet, där de olympiska idealen råder. Gradvis formulerar han också minnet av sin verkliga, smärtsamma uppväxt. Historien om en judisk pojkes ensamhet i andra världskrigets Frankrike, om livet som undangömd och identitetslös, lägger sig parallellt med barnets drömvärld.

Det verkar både intressant och gripande. Visst vill jag läsa den här boken.

W eller minnet av barndomen av Georges Perec, Modernista 2014. Översättning: Sture Pyk.
Boken kom första gången på franska 1975 (W ou le souvenir d’enfance). Den kom första gången på svenska 1998.

Georges Perec (1936-1982) var en fransk författare och filmmakare. Hans far stupade under andra världskriget och hans mor mördades under förintelsen. Han försörjde sig under många år som arkivarbetare. En rad av hans titlar är översatta till svenska. Här på bloggen har jag skrivit om hans roman En man som sover.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Gå, gick gått av Jenny Erpenbeck

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Gå, gick gått kan man tycka är en lite egendomlig titel, men när man läser Jenny Erpenbecks roman förstår man. Det är naturligtvis gehen, ging, gegangen och det hänsyftar på undervisning i tyska för invandrare. Romanen handlar om Richard, en nyligen pensionerad tysk professor i Berlin, och där ockuperar en grupp unga asylsökande Oranienplatz. Richard tar kontakt med dem. Han vill intervjua dem och skriva om dem. Ett projekt att arbeta med nu när han har blivit pensionär.

Männen är delvis traumatiserade och de sitter i en hopplös situation. Enligt reglerna har de ingen rätt att få asyl i Tyskland. Det ska de söka i det EU-land som de kom till först och det är Italien. I Tyskland har de chans att få åtminstone ett svart jobb, men Italien ingenting. Jenny Erpenbeck sätter Richards och hans vänners liv mot de asylsökandes vilket skapar en stor kontrast. Det ger nästan romanen en småputtrig karaktär delvis, fast Richard är änkling och lever ensam i sitt hus. Men mot tryggheten och trevligheten står de asylsökandes berättelser och deras nuvarande tillvaro. Richard bor i en villa vid en sjö. Han brukar promenera runt den. Men för en liten tid sedan drunknade någon i sjön, man talar inte om det, men alla som bor där känner av det och Richard vill inte gärna gå sin vanliga promenad. Men när han intervjuar flyktingarna får han höra berättelser om överfart från Afrika till Europa i undermåliga och överfulla båtar, och vissa av männen har upplevt att hälften av båtpassagerarna drunknade – män, kvinnor och barn.

Gå, gick gått handlar om ett stort problem. Invandrar- och flyktingfrågan påverkar oss alla. Det är en lugn, berättande roman. Samtidigt som Richard lär känna de asylsökande lite grand har han ett stort avstånd till dem och det har läsaren också. Jenny Erpenbeck kommer inte med någon lösning på problemet och det är inte solklart att man kan lita på alla de unga männen. Läsaren får själv fundera och romanen leder till just det, funderingar om människoöden och vad som måste till för att tillståndet i världen och i ens eget land ska bli bättre.

Gå, gick, gått av Jenny Erpenbeck, Bonniers 2017. Översättning: Ulrika Wallenström.
På tyska kom romanen 2015 (Gehen, ging, gegangen).

Tisdagstrion – Uniform

~ Mösstanten ~ 20 kommentarer

Tre böcker där det förekommer uniformer alltså, det är vad Ugglan & Boken har givit oss som tema och här är mina:

Översten av Ola Larsmo har jag inte läst, men jag har läst två andra böcker av Larsmo och jag vill absolut läsa fler. Översten handlar om Knut Oscar Broady, en svensk som emigrerade till USA och som deltog i det amerikanska inbördeskriget. Översten publicerades 2020.

Polis, polis potatismos av Maj Sjöwall (1935-2020) och Per Wahlöö (1926-1975) läste jag på 1970-talet. Den kom just 1970 och var den sjätte boken i polisserien med Martin Beck. Den har också blivit film, liksom flera andra titlar av Sjöwall/Wahlöö.

Än finns det hopp av Karin Wahlberg är den första romanen i en serie om hittills tre böcker om lasarettet i den fiktiva staden Ekstad på 1950-talet. Än finns det hopp kom 2013 och den läste jag också innan jag började blogga. Något som jag särskilt minns från boken är polioepedemin och att människor inte visste hur sjukdomen smittade utan trodde att barnen kunde drabbas av den genom att leka i en lövhög.

Om du vill få tips om fler böcker på dagens tema kan du gå till Ugglan & Boken.

Notes from a Respectable Cockroach – novell av Patricia Highsmith

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

I Novellresan har vi nu kommit till djurriket och som månadens novell har jag valt en historia ur The Animal-Lover’s Book of Beastly Murder av Patricia Highsmith, närmare bestämt en novell om en kackerlacka. Den är kåseriliknande, rolig, tragikomisk får jag väl säga, och det är kackerlackan själv som berättar.

Så här börjar novellen:
I have moved.
I used to live at the Hotel Duke on a corner of Washington Square. My family has lived there for generations, and I mean at least two or three hundred generations. But no more for me. The place has degenerated. I’ve heard my great-great-great – go back as far as you like, she was still alive when I spoke to her – talk about the good old days when people arrived in horse-drawn carriages with suitcases that smelled of leather, people who had breakfast in bed and dropped a few crumbs for us on the carpet. Not purposely, of course, because we knew our place then, too, and our place was in the bathroom corners or down in the kitchen. Now we can walk all over the carpets with comparative impunity, because the clients of the Hotel Duke are too stoned blind to see us, or they haven’t the energy to step on us if they did see us – or they just laugh.
(Sid. 145)

Notes from a Respectable Cockroach – novell av Patricia Highsmith ur samlingen The Animal-Lover’s Book of Beastly Murder, Heinemann 1975.

Vill du veta mer om Novellresan och kanske få tips om fler noveller med djur i kan du gå till Ugglan & Boken.