Snöns rike av Yasunari Kawabata

Snöns rike utspelas i en turistort på ön Honshu. Dit kommer Shimamura. Han är medelålders, förmögen och estet. Där träffar han en ung geisha som heter Komako och hon förälskar sig i honom. De kommer från helt olika förhållanden. Shimamura är rik och har familj. Han har ärvda pengar och behöver inte arbeta utan kan göra det han har lust till. Komako däremot måste arbeta för sin försörjning. Ett sätt är att en rik man tar henne under sitt beskydd och då består naturligtvis arbetet av att vara vacker och angenäm och stå till tjänst sexuellt. Ett annat sätt är att utbilda sig till geisha och då ska hon också vara vacker och angenäm, ett trevligt sällskap som kan underhålla genom musik och sång, och helst ung.

Snöns rike berättas av Shimamura. Allt det här om olikheten och om Komakos situation finns i berättelsen men där finns inga pekpinnar. Det är självklart att Shimamura lever som han gör. Det är självklart att han beställer en ung kvinna till sin egen förnöjelse när han kommer till hotellet. Hon ska absolut vara ung. Det är så det är.

Komako och Shimamura är också två helt olika personligheter. Hon är känslosam och kan fara iväg lite obetänksamt medan han är tillbakalutad, eftertänksam och reflekterande. Han är inte lika starkt engagerad i förhållandet som hon och han är på ön då och då och har ett annat liv på annan ort medan hon bor på ön. Jag tror att tiden för romanen är någon gång efter första världskriget men Komako känns på sätt och vis modern. Hon dricker för mycket på festerna där hon arbetar och hon vill ha sitt oberoende. Fast hon är mycket ambivalent.

Berättelsen känns mycket trovärdig, som om allt verkligen har hänt, fast ur Shimamuras synvinkel förstås. Samtidigt är den mycket vackert skriven, miljön står fram, och Komako med alla sina komplicerade känslor blir en stark romangestalt. Snöns rike är mestadels lugnt berättad och finstämd och handlar mycket om samtalen mellan Shimamura och Komako, men där finns också dramatik. Som tonåring läste jag Snöns rike första gången och jag mindes ingenting när jag nu läste den igen. Jag är glad över att jag gjorde det. Snöns rike är en mycket fin berättelse och jag vill läsa mer av Kawabata.

Yasunari Kawabata tilldelades Nobelpriset i litteratur år 1968. Snöns rike publicerades första gången 1948. Den kom på svenska 1957, översatt från engelska. Enligt Libriskatalogen finns det bara två titlar av Yasunari Kawabata som är översatta från japanska och de kom 2017.

Snöns rike av Yasunari Kawabata, Aldus/Bonniers 1968. Översättning från engelska: Per Erik Wahlund.

Hett i hyllan #156 – Osynliga länkar

Selma Lagerlöf skrev många korta berättelser och många av dem gavs ut i samlingar till jul. Det här är den första samlingen, med titel Osynliga länkar, och den kom 1894, alltså ett par år efter Gösta Berlings saga. När jag bläddrar i den hittar jag flera berättelser som är förlagda till julen eller nyårstiden. Det här var ett sätt för Selma Lagerlöf att få in pengar. Hon hade inte bara sig själv att försörja.

Alla berättelserna har inte handlingen förlagd till julen, men här finns bland annat en novell om en av kavaljererna från Ekeby som kommer på besök till familjen Liljecrona över en julhelg. Där finns en berättelse om den åldrade mamsell Fredrika Bremers sista dagar under jul och nyår. Novellen Gudsfreden handlar också om händelser under julhelgen. Jag tror att jag kommer att läsa någon av dem i december.

Det känns bra att ha Osynliga länkar i bokhyllan. Den kom första gången för mycket länge sedan men den har publicerats många gånger efter det. Min bok är tryckt 1938 och ingår i serien Skrifter från Bonniers. Den finns digitaliserad på Litteraturbanken.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Konturer av Rachel Cusk

Faye är författare och skild. Hon reser till Aten för att undervisa en vecka på en skrivarkurs. Redan på flygplanet träffar hon en man som berättar om sitt liv. Sedan följer berättelser från många olika människor.

Konturer handlar alltså inte så mycket om Faye. Lite får vi veta, att hon är skild, att hon har barn, att skilsmässan inte har varit lätt. Men det är det lilla, om man inte kan säga att hennes lyssnande och hennes ganska fåtaliga kommentarer vid samtalen som mestadels består av långa monologer visar en del av vem hon är.

Det finns en ganska sval, eftertänksam ton i den här boken. De olika människornas berättelser kan innehålla dramatiska inslag och lite dramatik finns också i Fayes upplevelser under tiden i Aten, men det jag tar med mig från romanen är eftertänksamhet och lugn.

Alla berättelserna handlar om relationer av olika slag, om äktenskap, skilsmässor, om olika sätt att se på förhållandet mellan män och kvinnor. För mig är Konturer en ovanlig bok. Det som vi får veta från de olika människornas liv är bara små brottstycken. Dessutom är de ju helt subjektiva utifrån den berättande människans perspektiv och beroende på vad den människan vill berätta och hur. Det här gör Konturer till en intressant bok. Skärvor av människor läggs fram. Lugna samtal om svåra saker. Naturligtvis finns hur mycket som helst där under och det är spännande. Jag tror att man kan läsa den här boken samtidigt som man funderar över sitt eget liv.

Konturer av Rachel Cusk, Bonniers 2018. Översättning: Rebecca Alsberg.

Tisdagstrion – Himmel och helvete

Vad passar bättre att börja med under den här rubriken än Den gudomliga komedin av Dante Alighieri (1265-1321). Den är skriven i början av 1300-talet och hela verket utkom först 1321, efter Dantes död. Den gudomliga komedin har tre delar, Helvetet, Skärselden och Paradiset så i den finns alltså både himmel och helvete.

Himmel och helvete av Jón Kalman Stefánsson måste också ingå i min trio idag. Jag har visserligen nämnt den tidigare här på bloggen, men titeln är ju exakt samma som dagens tema och det är en mycket bra roman. Den handlar om en fattig fiskarpojke som kommer in i en fruktansvärd snöstorm när han ska ta sig över bergen. En vacker, poetisk, medryckande och tänkvärd berättelse.

Den svavelgula himlen av Kjell Westö. Där finns varken paradis eller helvete utan den handlar om hur livet kan vara här på jorden med svårigheter och kärlek och makthunger och ärlighet och klassskillnader. Den svavelgula himlen har jag skrivit om så titeln är länk till mitt inlägg.

Vill du få fler tips på böcker? Då kan du titta in hos Ugglan & Boken.

Längst bak i min läslista #23-24

När jag nu tittar efter vad som finns längst bak i min läslista ser jag att jag är på väg att lämna den 24 augusti 2019 då jag la in så många böcker från min gamla lista i anteckningsboken. (Bortsett från de två tegelstenarna Jakobs stege och Ett litet liv förstås).

Den som finns kvar från den 24 augusti är Mamma är bara lite trött av Sara Beischer. Den ska handla om en mamma som går in i väggen och det blir den första boken jag läser av Sara Beicher. Hon debuterade med Jag ska egentligen inte jobba här som handar om en kvinna som jobbar i äldrevården men den har jag alltså inte läst.

Nästa bok är inlagd i min läslista på Goodreads den 25 augusti 2019. Det är En debutants dagbok av Wera von Essen. När jag såg den första gången trodde jag att den handlade om en flicka som skulle debutera i den vuxna överklassvärlden och delta i en debutantbal. Men så är det inte. Romanen handlar om att skriva och boken fick Borås tidnings debutantspris 2019.

Nu ser jag fram emot att läsa båda de här böckerna framöver och bekanta mig med två författare som jag inte har läst tidigare..

Máni Steinn – pojken som inte fanns av Sjón

1918 blev Island självstyrande. Ute i världen pågick första världskriget, spanska sjukan kom till Island och vulkanen Katla fick ett stort utbrott. Under denna dramatiska tid bor den 16-årige Máni Steinn i Reykjavik. Han är gay och dyslektiker, en outsider som försörjer sig genom tillfälliga möten med män. Máni Steinn älskar att gå på bio och han beundrar flickan Sóla som liknar en filmhjältinna i en fransk vampyrfilm.

Det finns mycket atmosfär i den här boken. Stumfilmerna från biografen flyter in i och ger känsla till det som händer. Där finns två kvinnoporträtt, den fattiga gumman som pojken bor hos och den oförvägna Sóla som kör motorcykel. Två bilder av den gamla och den nya tiden. Beskrivningen av hur spanska sjukan kommer med passagerarna från ett fartyg och hur den sedan härjar i staden gör att jag inser hur förödande och fruktansvärd denna farsot var.

Berättelsen är kort och Máni Steinn förblir en något vag gestalt fast man får veta en del detaljer om hans bakgrund. Efter läsningen känns det som om jag har blickat in i det förflutna och fått se några skärvor av det som fanns. Det gör att fantasin sätts igång. Máni Steinn har funnits i verkligheten, om inte författaren har fejkat slutet, nu för tiden vet man inte så säkert, men berättelsen om Máni Stein är intressant och särpräglad med starka bilder och vackert språk. Läs den gärna. Själv vill jag läsa mer Av Sjón.

Máni Steinn – pojken som inte fanns, Alfabeta 2014. Översättning: John Swedenmark.

Hett i hyllan #155 – Natt klockan tolv på dagen

Idag har jag med en bok i Hett i hyllan som faktiskt inte är någon hyllvärmare. Jag har alltså läst Natt klockan tolv på dagen av Arthur Koestler, men jag retar mig så gruvligt på att jag inte minns någonting. Det var länge sedan förstås, men ändå. Så det enda vettiga verkar vara att läsa om den.

Romanen handlar om Moskvarättegångarna på 1930-talet och om hur det kan komma sig att många av de anklagade avgav fantastiska och hårresande bekännelser som inte stämde med verkligheten. På omslagets flik läser jag: Koestler presenterar en lösning av bekännelseproblemet, den s k Rubasjov-teorin. Men hans metod är först och sist psykologisk inlevelse i Nikolaj Salmanovitj Rubasjovs personlighet.

Det här krävde en del googling. Vem var Rubasjov och vad är Rubasjovteorin? Men när jag googlar hittar jag bara texter om Koestlers roman. Han verkar vara påhittad. Om någon av er vet något annat skulle jag gärna vilja få upplysning om det.

En annan roman som handlar om samma tid är Metropol av Eugen Ruge. När jag läste den tyckte jag inte att det var särskilt konstigt med de falska bekännelserna. De kunde vara rent löjliga om det inte hade varit så hemskt. En anklagad kunde komma med en berättelse om att han träffat någon agent på ett visst hotell i Köpenhamn vid en viss tid, och detta klubbades i en rättegång. Det var bara det att just detta hotell fanns inte just då, så de måste ändra bekännelsen i efterhand till ett Café med samma namn. Fabricerade bekännelser genom påtryckningar. Upplever man atmosfären i Ruges Metropol verkar det inte det minsta orimligt. Koestlers roman kom ursprungligen ut 1940 och han hade naturligtvis inte tillgång till de ryska arkiven som Ruge har använt sig av. Metropol är också en roman, naturligtvis. Men jag tror att Ruge verkligen har hittat sådana fakta i arkiven.

Efter detta resonemang blir jag ännu mer intresserad av att läsa om Natt klockan tolv på dagen. Men när ska det ske?

Natt klockan tolv på dagen av Arthur Koestler, Litteraturfrämjandet 1988. Översättning: Tore Zetterholm.

Vår av Ali Smith

Vår är Ali Smiths tredje årstidsbok om tillståndet i Storbritannien efter brexitomröstningen. Den här gången handlar det om flyktingar, främlingar, såna som har kommit hit för att söka en bättre tillvaro än i sina hemländer. De som inte är likadana som majoriteten i landet, de som kanske har lidit svårt i sitt hemland och som har varit med om hemska händelser under vägen hit. De som inte har uppehållstillstånd.

En teve- och filmregissör som var framgångsrik på 1970-talet har tappat hoppet. Hans nuvarande uppdrag är att regissera en film där manusförfattaren förstör hela historien och lägger in omotiverade sexscener på omöjliga platser. Filmen handlar om poeten Rainer Maria Rilke och den lungsjuka novellförfattaren Katherine Mansfield som visst befann sig på samma plats en gång men som aldrig träffade varandra och svårligen kunde ha haft en sexrelation på grund av Mansfields allvarliga sjukdom.

Sedan har vi en ung kvinna som arbetar på ett flyktingförvar, ett hemskt ställe där människor kan sitta inlåsta i åratal utan att ha blivit dömda för någonting alls. Och en övernaturlig figur, en flicka i skoluniform.

Hur ska jag karakterisera den här boken? Den är många saker. En arg pamflett, en dröm, en ilsken satir, lite poetisk ibland. Som i flera av böckerna jag har läst av Ali Smith finns där också en konstnär, inte som romanfigur, men hennes konst betyder en del i berättelsen. Det är Tacita Dean och som läsare får jag hennes bilder som en pusselbit när jag strävar efter att skapa mening och helhet av det jag läser i den här berättelsen. Den är hisnande och omöjlig, hemsk och rolig och väl värd att läsas även om jag tycker att den i viss mån glider iväg och svävar fram lite för lätt och att lite väl mycket skrivs på läsarens näsa.

Vår av Ali Smith, Atlas 2020. Översättning: Amanda Svensson.

Tisdagstrion – böcker med parallella berättelser/flera tidsplan

Sådana böcker finns det en hel del av. Och här är tre bra böcker som jag har läst under min bloggtid:

Två pistoler av Klas Östergren. Där har vi två tidsplan. Det ena är 1831 då Adolf Fredrik Munck sitter i Toscana och berättar om sitt liv. Det andra är den tid när han var mycket yngre och kom upp sig vid Gustav III:s hov, alltså på 1700-talet. Titeln är en länk till mitt inlägg om boken.

Allt som är jag av Anna Funder är också en roman med flera tidsplan. Den handlar om människor som måste fly ur Tyskland från nazisterna på 1930-talet. I ett av tidsplanen sitter författaren Ernst Toller 1939 i ett hotellrum på Manhattan. I ett annat tidsplan lever den åldrade Ruth Weseman i Australien på 2000-talet. Titeln länkar till mitt inlägg.

Morgonstjärnan av Karl Ove Knausgård. I den romanen finns många parallella berättelser. I varje kapitel berättar en viss människa, en del av dem återkommer i fler kapitel, andra inte. Titeln är länk till mitt inlägg.

Det var mina tre trioböcker idag. Om du vill få fler tips kan du går till Ugglan & Boken som har hand om tisdagstrion.

The greatest love of all – novell av Annika Norlin

En del av de vackraste kärlekshistorierna berättas aldrig. Jag har då aldrig hört någon berätta om den med mig och Sylt Järvinen.
Sylt Järvinen hade dimmiga ögon och ett runt ansikte. Han hade stora händer, och människor har väntat i dagar för att höra honom tala. Det var värt att vänta på. Ibland log han. Det var också värt väntan. Du vet hur det var när du var liten och du somnade i soffan när mamma eller pappa tittade på tv. Du kunde känna mammas hud värma ditt bara ben. Du kände dig inte glad precis, men varm, avslappnad, och du förstod att inget kunde skada dig, inte egentligen. Den grejen blixtrade genom mig när Sylt Järvinen log.

The greatest love of all är den andra novellen i Annika Norlins samling Jag ser allt du gör. Den är dråplig, rolig och varm. Det är en novell som ger lite guldkant att läsa trots dess vardaglighet och lite spektakulära innehåll. Berättaren har bara en arm. Varför ska det vara med i novellen? kan man fråga sig. Men när jag har läst den känner jag att det nog ska vara så. En novell som känns positiv efter läsningen fast berättaren bara har en arm och blir retad för det som barn, ja varför inte? Skönlitteratur som gör en lite glad har alltid sitt värde och kanske ännu mer just nu.

The greatest love of all – novell ur samlingen Jag ser allt du gör av Annika Norlin, Weyler 2020.