Handlingen i Splendorville av Ellen Mattson är förlagd till en ökenstad på 1920-talet. Där bor doktor Esparto som är dotter till en avliden (eller är han försvunnen?) arkeolog. Innan hon blev doktor var hon ute med sin far och grävde efter gamla lämningar. Hon umgås ganska mycket med Fred som är polischef i staden. Men nu har ett filmteam kommit till staden för att spela in en stumfilm och doktor Esposito besöker inspelningsteamet och blir mer och mer fascinerad av skådespelarna och deras liv.

Det är något overkligt över staden och doktor Espartos liv där. Det känns drömlikt, som en fantasi, även om hennes tillvaro i staden ändå är mer realistisk än stumfilmen med dess ökenshejk och exotism. Det finns också en viss undergångsstämning, som om sanden kommer att ta över precis som i den gamla övergivna staden ute i öknen. Eller annars kommer något våldsamt att hända. Staden verkar ligga i ett koloniserat land som styrs av västerlänningar och opreciserade incidenter sker ute i landet.

Berättelsen har både ett tema av bländverk och om västerländska människors skeva syn på orienten och känsla av överhöghet. Den rika kvinnan som bekostar filmen har, som hon uttrycker det, pumpat in stora pengar i staden och verkar därför anse att hon kan göra som hon vill. Vi har filmen skapad för att roa och väcka åskådarens förvåning och känslor av en främmande, vacker och farlig värld – och som kontrast kulisser, smink, ljussättning och motsättningar mellan skådespelare, och deras festande. Samtidigt känns doktorns tillvaro i staden inte heller helt realistiskt och ökenfolket som hon har vuxit upp hos finns egentligen inte.

I filmen finns bara vita skådespelare, en del sminkade så att hudfärgen verkar mörkare. Bruna och svarta skådespelare kan inte komma ifråga, men lokalbefolkningen kan användas som statister. Och storyn har inget med verkligheten i orienten att göra. Doktorn vet betydligt mer om landet och kulturen, men också hon tillhör de priviligierade. Samtidigt är hon en ensam människa som på sätt och vis lever ett tillfälligt liv. Ja, Splendorville innehåller mycket och är inte så lätt att få grepp om. Romanen är vackert skriven, men också lite ful och dramatisk i vissa partier. Den lämnar över mycket till läsaren att fundera och känna över, och det tycker jag om.

Splendorville av Ellen Mattson, Bonniers 2004.

Läsaren är åskådare, nästan som på teatern. Först ser man inte mycket, men när ljuset kommer upp framträder scenbilden: ett kök i en stad någonstans i Sverige. Så gott som allt försiggår under en kväll och de agerande är enbart tre. Scenen är mörk, Beatrice kommer hem från jobbet. Genom ett kommando tänder hon ljuset och spelet går igång.

En av de tre är en humanoid som heter Robert och han är skapad av människor för att tjäna pengar. Utvecklingen av denna vara pågår fortfarande och Beatrice som bor i lägenheten har humanoiden hemma hos sig för testning. Hans funktion verkar vara till underhållning och avkoppling och hemarbete. Någon man kan köpa till sin tillfredsställelse på olika plan.

Inkokt ruda är ett kammarspel och som läsare dras man in och glömmer teaterkänslan. Det är fartfyllt och det är roligt. Det handlar inte särskilt mycket om teknikens faror och AI-utvecklingen. Det finns med i kompotten. Humanoiden utvecklar sig själv och lär sig nya saker och han är besvärlig ibland och gör inte som Beatrice vill. Men humanoiden och agerandet mellan den och de två människorna har mest funktionen att belysa hurdana vi skröpliga, ofullkomliga människor är, med vår svartsjuka och våra fastlåsningar, med vår kärlekslängtan och rädsla och vår elakhet. Och humanoiden har faktiskt ett namn. Han heter ju Robert och stundvis framstår han som ganska så mänsklig.

Ja det är både roligt och tänkvärt hur Robert har svårt att få ihop saker och inte förstår bildspråk utan tolkar det konkret – som ju en del människor gör. Det är också både intressant och roligt hur Robert reagerar när han inte får ihop saker och ting. Det blir en uppförstorad reaktion om man jämför med en människa. Robert blir brännhet och röd och missfärgad och det är fara för att hela maskineriet ska bli förstört, en bild av hur komplicerade våra kroppar och hjärnor och mänskligt liv är.

Inkokt ruda är en mycket underhållande kort roman med ett visst allvar bakom. Det går undan. Oj, känner jag när jag har läst färdigt. Det här var ganska lättsmält och trevligt. Men det saktar av på slutet, vilket behövs, och så finns där en godmodig humor och lite klok livserfarenhet.

Inkokt ruda av Klas Östergren, Polaris 2026.

Leo och Filip och Robert höll ihop under gymnasietiden. De var unga och det de stod för och deras sätt att avskilja sig och utmärka sig var ganska ungdomligt barnsligt, enligt vad Leo senare anser. Filip var intellektuell snobb i kläder av tweed, som en lite gammaldags professor. Robert var den radikale med provokativa idéer. Och Leo, hur var han? Försiktig och valhänt, kanske. Anknuten till den här trion var också Moa. Men det var ganska länge sedan, före Kennys maktövertagande.

En framtidsroman om samtiden är undertiteln till denna bok och den stämmer bra med innehållet. När jag läser den tänker jag ständigt på det som händer idag och hotet mot demokratin som vi lever under. Christian Munthe skildrar ett fruktansvärt samhälle där en stor del av befolkningen har avskiljts som trälar. De lever i särskilda områden under usla förhållanden och de arbetar åt resten av befolkningen med städjobb, transporter och annat för att samhället ska fungera. De passar också bra som kanonmat, för det är krig vid landets gränser. Och många människor försvinner spårlöst.

Den här romanen är ingen psykologisk berättelse som går djupt in i personliga förhållanden människor emellan. Författaren skriver mycket rakt på, avskalat, har det väsentligaste med i texten. En debattroman, skulle man kunna säga. Ändå är romanen lite dunkel. Man förstår inte allt från början fast mycket är klart och tydligt. Det finns också en gåta i berättelsen. Robert, med efternamnet Roskow, blev chefsideolog hos rörelsen som leddes av Kenny, den store ledaren som kom till makten genom allmänna val och som sedan förde landet från demokrati till diktatur. Men var är Robert nu? Han har inte synts till sedan maktövertagandet och det är många år sedan det skedde.

Så fast Christian Munthe skriver klart och tydligt och säkert och med en stil som ger en känsla av fakta och auktoritet finns alltså detta dunkel i berättelsen, och det tycker jag är bra. Jag vet inte riktigt vad som ska hända i berättelsen och efteråt är jag inte säker på varför Robert Roskow försvann. Var han inte användbar längre för regimen med tanke på hans utländska rötter? Hade hans idéer varit alltför sockrade och skenbart vackra mitt i det hårda styre som regimen sedermera arbetade fram? Auktoritära styren brukar ju inte skapa samhällen som fungerar bra, utom möjligen för ett fåtal.

När jag läser den här boken tycker jag mig känna igen både det ena och det andra. En liten, liten känsla av Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood, till exempel. Jag tänker på vad som händer här idag, och som hände igår, vad vi har runt om oss i världen. Och finns det också en liten hänsyftning till Moskvaprocesserna på 1930-talet? Var det inte flera av de anklagade som uttryckte sin trohet och hur de älskade den store ledaren i sina bekännelser? Det finns mycket att tänka på när man läser den här boken. En stor fråga är vårt personliga ansvar. Vad skulle jag våga göra mot ett hotande maktövertagande av en auktoritär regim? Vad skulle jag våga göra om jag levde i en diktatur?

Omsorg och sadism – en framtidsroman om samtiden av Christian Munthe, Thoren & Lindskog 2026.