Hett i hyllan #34 – Flickor av Stig Claesson

I bokhyllan har vi en lång rad böcker av Stig Claesson och jag har bara läst ett par av dem. Flickor, som jag hittade i hyllan, kom ut 1967 men vårt exemplar är utgivet 1979.

På baksidan läser jag att två herrar, Håkansson och Håkanssons vän sitter på kaffeserveringen på järnvägsstationen i Falköping. De talar om sitt förflutna och det består till stor del av flickor. Herrarnas samtal ska bli till en rad porträtt av flickor från olika länder. Historierna ska vara vemodiga, uppsluppna, värmande eller sorgliga och flätas in i varandra och ge impulser till nya historier.

Jag undrar lite över perspektivet. Det är mycket som har hänt på jämställdhetens område sedan boken skrevs. Men jag vet ju inte hur den är förrän jag har läst den. Kanske ska jag lägga in den här lilla tunna boken som extra i min hyllvärmarläsning nästa år?

För skojs skull kollade jag i Libris om det fanns någon bok med titeln Pojkar skriven av en kvinna. Den första jag stötte på var:

Pojkar är pojkar : kön och stridslystnad av Deborah Tannen. Det är faktiskt ingen bok, det är en artikel som kom 1999 och den ingår i databasen KVINNSAM. Helt klart har den en helt annan karaktär än Stig Claessons bok.

Mer kan jag inte orda om Stig Claessons Flickor. Det enda som kan ge svar på mina funderingar är att jag läser den.

Flickor av Stig Claesson, Bonniers 1979.

Styr din plog över de dödas ben av Olga Tokarczuk

Janina Duszejko bor i en by på den polska landsbygden, nära den tjeckiska gränsen. Hon har varit broingenjör och senare lärarinna. Numera ser hon till grannarnas hus som är tomma över vintern. Hon ställer horoskop och översätter poeten William Blake tillsammans med en före detta elev.

I trakten finns rådjur och vildsvin och många andra djur. Fru Duszejko strövar mycket i markerna och hon känner sig befryndad med djuren. Hon hatar jägarnas verksamhet, och de är många. Men en dag är det inte ett djur som har dödats utan en av hennes bofasta grannar.

Vi får ta del av Janina Duszejkos skrivna berättelse om byn och ett antal händelser där. Genast som man börjar läsa ser man att hon skriver vissa ord med stor bokstav såsom Djur, Människa, Vrede och Åkommor som hon lider av. Det gör att berättelsen får en alldeles egen karaktär och ger tillsammans med hennes utläggningar om horoskop och hennes utbrott när jägarna har skjutit ett djur känslan av att Janina Duszejko är lite vrickad. Men så småningom kom jag att tänka på att Blake kanske skrev så och gjorde de inte gärna det på 1700-talet?

Jag får erkänna att jag inte känner till Blake, men jag läste om honom på Wikipedia och jag hittade text av honom på projekt Gutenberg, och mycket riktigt – Blake skrev på det viset och han var inte bara poet, konstnär och publicist. Han var mystiker i Swedenborgs anda och hade upplevelser som kanske var hallucinationer. Detta gjorde att han betraktades som excentrisk och till och med galen.

Janina Duszejko lever alltså och tänker delvis som William Blake och det ger berättelsen en extra dimension. Styr din plog över de dödas ben är ingen traditionell thriller fast den har en thrillerintrig. Den är så mycket mer och innehåller funderingar om vår plats på jorden och i världsaltet. Den ställer frågor om djurens rätt i förhållande till människan. Samtidigt blir vi bekanta med Janina Duszejko och åtminstone jag blir sympatiskt inställd till henne. Olga Tokarszuk har förmågan att gestalta så att jag, åtminstone i den här berättelsen, kan acceptera handlingar som jag hade ansett vara förkastliga i verkliga livet. Fram träder en komplex, levande historia som även har humor. Vad som är rätt och fel är inte solklart. Tillvaron kommer lite i gungning.

Boken rekommenderas.

Styr din plog över de dödas ben av Olga Tokarczuk, Ariel 2010. Översättning: Jan Henrik Swahn.

Mordet – en sörmländsk herrgårdsroman av Per Rådström

George Bergman återvänder till sitt barndomshem på landet i närheten av Flen. Han har livnärt sig som trollkarl, alltså illusionist, men ser allt sämre och är nu istället handelsresande i trolleri- och skämtartiklar. George är mellan trettio och fyrtio år gammal. Hans föräldrar är döda, men i barndomshemmet finns minnen från hans uppväxt och de är inte lyckliga.

Georges far var medicine doktor och hade dragit sig tillbaka till det stora huset på landet. Modern var känslomässigt kall och han hade ingen vettig kontakt med någon av sina föräldrar. Till att börja med klarar han inte att gå in i andra rum än köket och ett gästrum där han sover. Minnen kommer till honom samtidigt som han fångar möss i fällor och sätter brasor för att få upp värmen i huset. Han möter människor som han har känt under sin uppväxt, men han är väldigt ensam.

Den här romanen är svart och dyster med en stor portion humor. Den är bitvis väldigt rolig. Avsnittet där han äntligen vågar sig in i sitt gamla pojkrum och åter bekantar sig med sina tennsoldater kan man skratta åt även om skrattet kanske fastnar i halsen. Kapitlet när han köper en ny kostym som ska passa bättre på landet än den han har fungerar likadant.

Romanen kom ut 1962 och är Per Rådströms sista. Att det är början av sextiotalet både känns och märks när man läser. Miljön är fint beskriven. George verkar lite äldre än han är, men när man ser foton av yngre män från den tiden ser de också mycket äldre ut i sina kostymer än vad de hade gjort om de hade levat idag.

Mordet – en sörmländsk herrgårdsroman är ingen deckare. George tänker så småningom att det är barnet i sig som han måste ta livet av, det otrygga, osäkra barnet. Om han gör det tror han att han kan komma vidare i livet.

Mordet – en sörmländsk herrgårdsroman av Per Rådström, Litteraturfrämjandet 1990.

Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion

Joan Didion och John Gregory Dunne har varit gifta i 40 år. De är båda författare och har mestadels arbetat hemma. Därför har de umgåtts med varandra nästan varje dag.

Kvällen före nyårsafton 2003 dör John hastigt i en hjärtatack. Han och Joan har just kommit tillbaka från sjukhuset där deras dotter ligger i koma. En vanlig influensa har utvecklats till lunginflammation och blodförgiftning. Det är början till året av magiskt tänkande och jag tror att vi alla kan föreställa oss chocken som Joan Didion utsätts för och hur svårt det kan vara att ta sig igenom dagar, veckor och månader efter att detta har hänt.

Joan Didion skriver mycket sakligt om sina egna reaktioner och hur hon tänker och om vad hon minns och inte minns. Hon är författare och journalist och van vid att göra resaerch. Hon läser olika verk om sorgearbete och medicinska verk för att få grepp om sin situation. Det magiska tänkandet är en del av hur hon reagerar på det som har hänt. Hon har svårt att ta till sig att hennes man aldrig kommer tillbaka. Hon känner att hon måste spara hans skor så att han kan använda dem när han är där igen. Hon tänker att om hon hade gjort si eller så så hade hennes man inte dött, som om hon skulle ha makt över liv och död. Det är det som är det magiska tänkandet, alla orationella verklighetsfrånvända tankar hon har inför döden.

De närmaste månaderna går mycket av hennes kraft åt till att stödja sin dotter. Så småningom tillfrisknar dottern men när hon flyger till Kalifornien för att tillbringa sköna dagar där med sin man blir hon mycket allvarligt sjuk igen. Man vet inte om hon ska överleva.

Man kan tycka att två mycket svåra händelser är mer än nog, och så kom den tredje. Joan Didion reser till Kalifornien. Samtidigt som hon vill stödja sin dotter måste hon undvika alla ställen där hon och John har varit eftersom hon inte står ut med minnena. Hon berättar om hur minnen plötsligt kan komma över henne och att hon inte ens behöver befinna sig på en plats som är förknippad med minnen. Ett tv-program som påminner om något är tillräckligt för att övermanna henne.

Den här boken handlar om en mycket svår tid i Joan Didions liv, så svår att jag nästan inte kan förstå hur hon kan ta sig igenom den. Ändå gör hon det och skriver i slutet av boken ”Jag förstår också att om vi själva ska kunna leva kommer det en punkt då vi måste avstå från de döda, låta dem gå, låta dem vara döda.”

Det går att leva vidare.

Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion, Atlas 2006. Översättning Ulla Danielsson.

Litteraturpristagare – Tisdagstrion

Vad passar bättre idag på Nobeldagen än ämnet Litteraturpristagare för Tisdagstrion? Jag tror att de andra bokbloggarna som är med i trion kommer att välja många olika litteraturpris och om du tittar in hos Ugglan & Boken som sköter Tisdagstrion hittar du många fler pristagare. Men jag har valt tre polska Nobelpristagare i litteratur eftersom Olga Tokarczuk ska få priset för år 2018 idag.

Va? kanske du säger, jag ser bara två böcker här. Jodå, det finns en tredje pristagare men han är inte med på bild. Till min lilla lista:

Styr din plog över de dödas ben av Olga Tokarczuk. Den handlar om Janina Duszejko som bor i en by på den polska landsbygden nära den tjeckiska gränsen. Hon ställer horoskop, översätter Blake tillsammans med en före detta elev och ser om sina grannars hus som är tomma på vintern. Plötsligt påträffas en av grannarna död.

Det kommer en text om Styr din plog över de dödas ben i morgon. Och eftersom temat är litteraturpristagare vill jag även länka till min text om Daghus, natthus som Olga Tokarczuk också har skrivit.

Nära ögat av Wislawa Szymborska. En fin diktsamling som jag har skrivit om så även här är titeln en länk.

Och så har vi den mystiske mannen då. Vem är han? Jo Henryk Sienkiewicz som fick Nobelpriset i litteratur 1905. Enligt Wikipedia skrev han främst starkt patriotiska romaner med motiv från den polska historien. Men jag har läst hans Quo vadis, som handlar om den första kristna kyrkan i Rom under Neros tid. Den blev hans internationella genombrott och den har också filmatiserats. Nu är det länge sedan jag läste den, men jag minns den som ganska spännande.

Och vad ska jag göra ikväll? Läsa en bok av någon pristagare? Nej, inte alls. Nobeldagen är en av de få dagar på året då jag sitter klistrad vid TV:n och ser på vetenskapsmänniskor och juveler och litteraturpristagare och galablåsor och njuter av musiken och blomsterarrangemangen – ja alltihop.

Begravd jätte av Kazuo Ishiguro

Tiden är 500-talet och platsen är det land som ska bli England, men Begravd jätte är ingen historisk roman. Den är en saga förlagd till den tiden.

Axl och Beatrice är ett gammalt par som tillhör britannerna, ett keltiskt folkslag. De bor i en by som består av rum och gångar i en kulle. De ger sig iväg till den stad där deras son bor. Men egentligen vet de inte var han bor, de minns inte, de kommer inte ihåg mycket av sin sons barndom, inte heller varför han inte finns där de bor.

En osynlig dimma av glömska ligger över landet. Människor minns knappt det som hände i förrgår.

Längre fram i romanen får vi veta att det är hondrakens andedräkt som orsakar glömskan. Efter att kung Arthur har slagit saxarna vaktas hondraken för att glömskan ska sprida sig och människor inte ska komma ihåg all brutalitet och alla övergrepp och mord som har skett under kriget. Därför är det fred mellan saxare och britanner, men freden hänger på en skör tråd. Det finns de som vill att människor ska minnas.

Om man vill ha action och äventyr ska man inte läsa den här boken. Berättelsen framskrider långsamt. Den är skriven på ett gammaldags sätt med långa omständliga dialoger. Men om läsaren försätter sig i rätt stämning och tar till sig Ishiguros sagovärld är boken vacker och tankeväckande. Där finns monster, riddare och alfer. Där finns färjkarlar som ror människor till en mystisk ö. Så småningom förstår jag att det handlar om att ros över till dödsriket.

Begravd jätte är en bok som finns kvar i mitt sinne efter läsningen. Jag tänker på krig som har skett under min levnad. Vad människor kan göra mot varandra och med varandra och då funderar jag både över det stora – krigen, politiken – och det privata. Axl och Beatrice som är gamla och ger sig ut på en mödosam vandring minns inte heller mycket av sitt tidigare liv tillsammans. Har de bedragit varandra? Finns elakhet och oenhighet gömt i glömskan?

Boken lämnar mycket öppet, om kärlekens makt, om sorgen när man mister en kär anhörig. Är människan god eller ond? Är det bättre att veta om alla hemskheter som har skett eller borde man glömma dem?

Begravd jätte av Kazuo Ishiguro, Wahlström & Widstrand 2017. Översättning Rose-Marie Nielsen.

Håpas du trifs bra i fengelset av Susanna Alakoski

Anni och Sami är syskom. Deras föräldrar är alkoholmissbrukare och de har en eländig barndom. För Anni går det bra. Hon utbildar sig, får familj och arbetar som socionom. För brodern Sami går det illa. Han blir själv missbrukare, både av alkohol och narkotika. Han stjäl och säljer droger och hamnar i fängelse.

När jag skriver att det går bra för Anni är det en sanning med modifikation. Fast hon klarar sig i samhället och inte blir missbrukare själv har hon stora svårigheter att hantera sin barndom och kontakten med sin bror. Den här boken är skriven ur en anhörigs perspektiv, hur missbrukande föräldrar och syskon gör livet svårt för en anhörig.

Man får väl säga att Anni är medberoende. Föräldrarna och brodern påverkar varje dag i hennes liv. Oupphörliga gånger har hon sopat under mattan, ställt tillrätta och stöttat. Hennes relation till föräldrarna och brodern innehåller både stor kärlek och mycket ilska.

Författaren skriver mycket om fattigdom i boken. Annis och Samis familj var fattig. Barnen fick inte allt det som andra barn får. Hon menar att om man är fattig har man mycket sämre chans att få det bra i samhället. Hon är också mycket kritisk till den behandling av drogmissbrukare som har funnits/finns och att drogmissbrukare ofta bara straffas för sina brott men inte får möjlighet att komma ur sitt missbruk. Hon skriver om olika trender i behandling och kriminalvård och återkommer ofta till att de intagna inte respekteras som fullvärdiga människor. Delvis skriver hon med stor vrede.

Hon använder sig av uppräkning av ord på många ställen i boken. Jag reagerade mot det först och kanske är det lite väl mycket av den saken, men jag insåg så småningom att det var ett led i hennes kritik av floskler och trender. Det blir också en bild av alla ord som är obegripliga eller svåra att förstå för den som inte har klarat sig i skolan och den som inte har svenska som modersmål.

Författaren kritiserar klassamhället med stor kraft och tar ställning för de som finns längst ner. Boken ger också en bra bild av och förmedlar känslan hos en anhörig till en missbrukare. Alla sveken, alla gånger hon har hoppats. Som tur är har Anni en förstående man, och i slutet av berättelsen känner man att det finns en möjlig bättre framtid.

Håpas du trifs bra i fengelset av Susanna Alakoski. Bonniers 2010. Omslag Nina Ulmaja.

Det skrivs alldeles för få dikter om dig – diktsamling av Kurt Levlin

Eftersom jag fick mig tillsänt Kurt Levlins nya diktsamling tog jag en paus från Göran Sonnevi. Det skrivs alldeles för få dikter om dig är en samling prosalyriska, mestadels vardagliga dikter. Det kan vara iakttagelser som rör detaljer som dikten om flugan och om hundöron i diktsamlingar från biblioteket. En annan vardaglig dikt, Utsikten från sovrumsfönstret, börjar så här:

Öppnar ögonen, ser bilden som ramas in av fönstret bli till
så snabbt att jag inte ens hinner blinka. Ser det uppenbara,
träd, himmel och klippor. Men jag ser också de små orden
som binder ihop bilden; "mellan", "bakom", "under"
...

I Levlins diktsamling finns dikter med humor, men också dikter med sorg. Ett par av dem handlar om ett förlorat barn och det kändes i hjärtat när jag läste dem. En del dikter är vardagliga men innehåller ändå en stor del av ett liv. De pekar mot framtiden, eller som den här, både framåt och bakåt och har i sig åtminstone ett halvt liv. Jag citerar ett stycke:

Han sa: Mycket kan jag avstå ifrån men inte musiken. Hon sa:
Livet är ett rep som slår sina knutar med en millimeterskala.
Det är lördag eftermiddag, de sitter på en balkong, de
skålar, han i vatten, hon i ett glas rosévin. De bor i en stad de

båda sagt att de skulle lämna så fort de avslutat högstadiet. ...

Om jag ska vara kritisk kan jag tycka att författaren har jobbat lite för mycket med upprepningar. De finns inte i diktstyckena som jag har valt här, men i många andra. Men Det skrivs alldeles för få dikter om dig är en finurlig, vardaglig, lite rolig, lite sentimental och också sorgsen samling som är lätt att ta till sig och som innehåller mycket om mänskligt liv. Så läs den gärna.

Det skrivs alldeles för få dikter om dig av Kurt Levlin, Ord&visor förlag 2019

Kanada av Richard Ford

Det är våren år 1960 i Great Falls i Montana, USA. Föräldrarna rånar en bank och tillvaron rämnar för de femtonåriga tvillingarna Dell och Berner. Detta händer en god bit in i romanen, även om vi får veta att det ska ske från första början.

Det är pojken Dell som berättar och det gör han i mogen ålder. Han ser tillbaka på det som hände 1960 och vad som ledde till rånet. Han berättar om sin far och sin mor som var så olika och om en famlij där man tiger om sina funderingar och problem. Fadern har inte riktigt förmågan att bedöma konsekvenserna av sina handlingar och det är en viktig orsak till att han börjar med olagligheter. Modern är intellektuell och tillknäppt, familjen har flyttat otaliga gånger eftersom fadern har arbetat i flygvapnet. De är inte rotade och hör inte hemma någonstans.

Richard Ford berättar mycket fint om det psykologiska klimatet i familjen. Som i flera andra romaner jag nyligen har läst berättas här mycket konkret och detaljerat om vad som händer. Berättelsen har en lugn saklig ton. Den är eftertänksam och utmynnar i tankar om hur man ska leva sitt liv och hur man kan tackla alla svårigheter.

Berner och Dell hamnar i en situation där inga barn bör hamna och de får ta itu med problemen så gott de kan, i stort sett utan vuxnas hjälp. Fast historien är lugnt och sakligt berättad är den spännande. Det ligger mycket under ytan. Ford berättar alldels tillräckligt mycket, men inte för mycket. Skruvarna dras åt ändå. Det är mycket skickligt gjort.

För Dell är nog det värsta att hans föräldrar blir bankrånare och på så sätt sviker sina barn, men så småningom får han vara med om värre brott. Ändå är berättelsen inte svart. Min känsla blir att man kan ta sig igenom det värsta och förlika sig med hur livet blev. Berättelsen pekar framåt, jag funderar mycket på vad som har hänt och hur vi är som människor.

Om jag ska gradera böckerna som jag har läst i år (2018) hamnar den här jämsides med H som i hök. Delad förstaplats alltså.

Kanada av Richard Ford, Brombergs 2013. Översättning Nille Lindgren.

Den stulna romanen av Nawal El Saadawi

Den här berättelsen tilldrar sig i ett land fullt av korruption och hyckleri. Ingen människa får en bra tjänst eller fina utmärkelser därför att hen är kompetent eller bland de bästa inom sitt område. Allt ordnas efter släktband och kontakter. Den som protesterar arresteras och misshandlas och dödas.

Kvinnan är underordnad mannen som kan ta sig flera fruar om han vill. Hon är oren och i kontakt med Satan. Mannen däremot är klok och gudfruktig och ska bestämma. Detta enligt den rådande ideologin. Det är männens ideologi och ger dem makt över kvinnor och barn. Den framgångsrike mannen i berättelsen kan säga till sin dotter att hon inte får umgås med de orena och dåliga gatubarnen som det finns en uppsjö av. Senare samma dag kan dottern få syn på hur fadern våldför sig på ett gatubarn som han har tagit in i huset.

Sexuella övergrepp är legio. Även kvinnor från fina familjer har varit med om sexuella övergrepp när de var barn. Jag har aldrig tidigare läst en bok där sexualiteten är så förknippad med satan och allt som är orent och dåligt. Dock skymtar det fram att en annan sexualitet och kärlek skulle kunna finnas i ett samhälle med jämlikhet och demokrati.

Boken är drömlikt skriven. Alla som har framgång i det här dåliga systemet är korta, satta och jag ser dem nästan framför mig som troll. De som står för det goda är långa slanka och lysande, lite som prinsessan och prinsen i sagor jag läste som barn. Ändå känns mycket i boken väldigt verkligt. Jag tycker att den är fint skriven. En omskakande och samtidigt poetisk skildring av livet i Egypten från 1950-talet till början av 1990-talet som jag tolkar det. Men man ska nog inte haka upp sig på kronologin.

Nawal El Saadawi är en stor Egyptisk författare, feminist och aktivist. Alla som är intresserade av litteratur och av demokrati och jämlikhet borde läsa henne. Men kanske är det ändå bäst att börja med någon av hennes tidigare böcker. Novellsamlingen Törst läste jag för ganska många år sedan. Otäck, men bra.

Den stulna romanen av Nawal El Saadawi, Ordfront 2010. Översättning Marie Anell.