Flyktpunkten av Maria Stepanova

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Författaren M. är på väg till ett kulturevenemang. Hon reser dit med tåg, men när hon ska byta till nästa tåg är detta inställt. Inga tåg går vidare in i landet där evenemanget som hon ska delta i ska äga rum. Vi får veta att hon lever i exil och hon tänker mycket på ”vilddjuret” som härskar i hennes land och på kriget som vilddjuret för. Hon känner sig olustig när hon ska tala sitt modersmål, hon känner som om hon blir en representant för detta land som har överfallit ett annat.

M. är alltså strandsatt i staden F, men det hade hon nog inte behövt bli. En bil skulle hämta henne där för vidare transport in i landet där evenemanget skulle ske, men hon hittade inte bilen vid stationen och hennes mobil är urladdad och laddaren har hon glömt. M. låter sig flyta med. Hon har inget att haka sig fast vid. Hon följer människoströmmen ut från tågstationen och hamnar vid en cirkus i stadens utkant. Hon låter saker ske. M. är i en mellantillvaro, varken här eller där. Romanen kan ses som en gestaltning av tillvaron för en människa som har flyttat från sin hemland, inte därför att hon egentligen vill och söker något bättre utan för att hon måste. Vem är hon då? En bokstav bara. Och var är hon? I en flytande tillvaro, som en turist som ändå inte är turist. Hon är inte hemma någonstans.

Romanen framstår som lite barnslig. Som att den handlar om en människa som inte fattar vuxna beslut. Men det är den här lite barnsliga och drömmande tonen som är romanens behållning. Den är både konkret och handlar om vad författaren M. gör på resan och innehåller många symboler och är lite drömlik. En sarkofag i ett cirkusnummer där en kvinna till synes blir sågad mitt itu. Cirkusartisternas ambulerande liv, var hör de hemma? Cirkusens glittrande drömvärld gentemot åskådarna och dess verklighet för de anställda. Escape-rum där man mot en avgift kan försöka lösa problemet och bli utsläppt. För sitt nöjes skull. Och verkligheten som man ändå aldrig slipper. Men drömmen lever.

Flyktpunkten av Maria Stepanova, Nirstedt/Litteratur 2025

Tisdagstrion – Tidsresor

~ Mösstanten ~ 20 kommentarer

Liv efter liv av Kate Atkinson är en rolig och levande och samtidigt djupt allvarlig roman. Den är upplagd så att författaren backar berättelsen gång efter gång, och då blir det med lite nya förutsättningar. Romanen handlar om Ursula Todd som föds en kall vinterdag år 1910 och frågan är då om hon ska överleva födelsen. Så förutsättningarna i romanen är långt eller kort liv, lycka eller olycka, en kraftfull insats för Storbritanniens bästa eller ett äktenskap med en tysk nazist i maktens mitt, eller till och med ett hjältedåd som räddar Europa från mycket elände? Som läsare vet man alltså inte vad romanen ska utmynna i. Den kan sluta på många sätt.
Romanen publicerades första gången 2013 (Life after life) och kom i svensk översättning 2015.

Djävulen i sammet av John Dickson Carr (1906-1977) är en deckare där historieprofessor Nicholas Fenton säljer sin själ till djävulen för att få resa tillbaka i tiden och komma till den 10 maj 1675 som sin namne sir Nicholas Fenton, men med sitt förstånd från 1900-talet i behåll. Han vill förhindra att den vackra Lydia Fenton, som är sir Nicholas Fentons hustru, blir förgiftad med arsenik.
Romanen publicerades första gången 1951 (The devil in velvet) och kom i svensk översättning 1969.

Tidstillflykt av Georgi Gospodinov. Gaustin är en gåtfull flanör och tidsresenär som öppnar en klinik för alzheimersjuka i Zürich. Det är en påkostad klinik där man har skapat miljöer från tidigare decennier som patienterna kommer ihåg, åtminstone kan de känna igen sig i miljöerna. Många patienter kommer dit, många kliniker byggs på olika håll i Europa. Berättelsen är en slags lek, men en lek med mycket allvarlig bakgrund. Den är en lek med tiden, med Europas framtid, som enligt romanen inte finns. Den enda möjligheten är att söka sig bakåt.
Romanen publicerades första gången 2020 (Vremeubežište) och kom i svensk översättning 2024.

Tidsresor är spännande och du hittar fler boktips på bloggen Mina skrivna ord.

Varför inte läsa den istället?

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Den här sommaren visas Svärtan på SVT men jag har inte riktigt lust att se serien. Då tänkte jag: Varför inte läsa den istället? Jag har faktiskt aldrig läst något av John Ajvide Lindqvist fast jag länge har tänkt göra det, och Sommaren 1985, som serien är baserad på, ligger i min läslista. Så nu har jag alltså lånat boken på biblioteket. Jag tänker att boken nog passar mycket bra som läsning på sommaren. Och vem vet? Kanske vill jag läsa mycket mer av författaren sedan?

Judas hågkomster av Niklas Rådström

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Judas hågkomster är en roman om Jesus intåg till Jerusalem vid påsken, om has fängslande och död och vad som hände sedan. Här är Judas berättaren, allt ses genom hans ögon och minne. Det gör att historien blir lite annorlunda mot hur vi brukar höra den och det gör den här romanen mycket intressant.

Judas berättar också om tiden före påsken och lite om sitt liv innan han lämnade sitt hem och började följa Jesus. Han berättar om hur Jesus botar sjuka och stillar stormen, men där finns också ett ifrågasättande. Var Jesus guds son och kunde han verkligen utföra alla dessa under? Jesus framstår i den här romanen både som en alldeles speciell religiös ledare, en som är värd att följa och som kanske kommer att frälsa mänskligheten – och som en sektledare, en människa, en som drivs av en obändig föreställning om att det han gör är det rätta, men som kanske misslyckas och som kanske är så uppfylld av av sitt eget ego att han inte förmår att beakta konsekvenserna av sitt handlande.

Judas är ju den som förrådde Jesus, men här framställs Jesus som inte helt pålitlig. Eller som att han genom sitt band med gud har en kunskap som gör att hans handlingar inte alltid framstår som kloka ur andra människors synpunkt. Romanen har denna dubbelhet och frågan om vad vi vanliga människor kan förstå, vi som inte har samma insikt, finns också med. Och under hela läsningen är jag medveten om att jag kanske inte kan lita på att allt som Judas berättar är sant.

Judas berättelse ger också en bild av det samhälle som han och Jesus och de andra följarna levde i. Landet var ockuperat av romarna. Det var en tid av grymma straff, ett hårt liv för folket och Jesus var inte den ende som samlade människor omkring sig och protesterade mot eländet. Det fanns flera grupper och en del tog till vapen. I den här romanen är det helt logiskt att de som hade makten (och det gäller inte bara romare) inte kunde tolerera Jesus förkunnelse. Att de var rädda. Författaren skildrar poetiskt och känslosamt ett myllrande, grymt, fattigt, och rikt samhälle med blod och kropp och hunger och omtänksamhet och kärlek och hat. Ett mycket levande och hemskt samhälle där Jesus idéer inte försvinner med hans död, och där berättelser om honom och lärjungarna skrivs ner på pergament och papyrus som inte alla blir förstörda utan kan bevaras för eftervärlden. Judas hågkomster ger mycket känslor och tankar och frågor.

Judas hågkomster av Niklas Rådström, Bonniers 2026.

Flicka, kvinna, annan av Bernardine Evaristo

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

I Flicka, kvinna annan berättar författaren om tolv personer. Berättelsen spänner över många år och de bor på olika platser i England. Alla är kvinnor, eller från början kvinnor. Där finns heterosexuella och lesbiska och en och annan transperson och de är alla färgade, mer eller mindre. Författaren berättar om dem. Det gör ju alltid författaren, på det ena eller andra sättet. I den här romanen berättar hon genom att tala om för läsaren vad som händer, inte genom att måla upp scener, med några undantag.

Man skulle kunna tänka sig att det blir lite tradigt, men här är det alldeles tvärtom. Det är mycket spännande att läsa om dessa människor och deras anhöriga och vad som händer i deras liv. Flicka, kvinna, annan handlar om allvarliga saker – rasism och fattigdom, tonårsgraviditeter och mobbning och kriminalitet och övergrepp och diskriminering. Men allt är skrivet med mycket humor och mycket värme. Där finns så mycket medmänsklighet, Romanen är rolig och sorglig och upprörande och fyndig.

Jag tror att författaren har satt fingret på många företeelser och fast berättelsen handlar om så många människor så framstår de just som människor och inte romanfigurer. Jag känner igen människor jag mött och även mig själv fast min historia och erfarenheter är så annorlunda. Samtidigt lär jag mig en del om förhållandena i England och om hur det kunde och kan vara för färgade människor där. Jag kommer ihåg när jag var liten i småskolan. Vi fick en ny klasskamrat som var ditflyttad med sin familj. Jag är uppvuxen i nordöstra Småland och vår dialekt var närmast som östgötska. När den nye killen började prata skånska utbröt ett gapskratt i klassrummet. Och vad är det jämfört med att flytta till en ort och inte bara tala annorlunda utan också se helt annorlunda ut och dessutom vara sämre klädd och få de smutsigaste och hårdaste jobben om man får något alls och ofta bli betraktad som inte riktigt mänsklig?

Men det finns stor kraft hos många av kvinnorna i romanen, styrka och kraft och kreativitet. Flicka, kvinna, annan belönades med Bookerpriset 2019. Läs den gärna.

Flicka, kvinna, annan av Bernardine Evaristo, Bonniers 2021. Översättning: Niclas Nilsson.
Romanen publicerades första gången 2019 (Girl, woman, other). Det är den enda boken av författaren som finns översatt till svenska. Vill man läsa på engelska finns mycket att hämta.

tisdagstrion – Riddjur

~ Mösstanten ~ 14 kommentarer

Tisdagstrion är igång igen och temat är i dag riddjur. Den första boken har jag inte läst, men den finns i min läslista. Det är Översten av Ola Larsmo, en roman som bygger på en sann historia och den handlar om Knut Oscar Broady som emigrerade till USA och blev baptistledare och överste i Nordstaternas armé under det amerikanska inbördeskriget.
Romanen kom 2020.

Nästa bok är Guldsand av Ibrahim al-Koni. Nomaden Ukhayyad äger en fullblodskamel och han älskar den. I en stor del av romanen är Ukhayyad på flykt med sin kamel. De befinner sig i öknen under stora umbäranden. Flera gånger är Ukhayyad en hårsmån från att gå under. Bandet mellan mannen och hans kamel är mycket fint gestaltat, där finns en innerlighet och kärlek som Ukhayyad inte känner mot någon människa. Deras lidande känns starkt när jag läser och känslan för och beskrivningen av öknen innehåller både mystik och och skönhet.
Romanen publicerades första gången 1990 och kom i svensk översättning 2017.

Som tredje bok har jag valt Vägen till Flandern av Claude Simon (1913-2005). Ett franskt dragonregemente har ridit till gränsen mot Belgien för att stoppa Tysklands anfall 1940. När vi kommer in i romanen är många av soldaterna döda och en liten grupp har förlorat kontakten med de andra. Där är hästlik med flugor och larver vid vägkanten och döende hästar tillsammans med övergivna och sönderskjutna fordon och människor, och irrande soldater som har tappat bort sina kamrater, de få som är levande kvar, och som inte vet åt vilket håll de ska ta sig för att undvika fienden.
Romanen publicerades första gången 1960 (La Route de Flandres) och kom i svensk översättning 1962.

Det blev en hel del om krig och elände i den här trion. Inte särskilt positivt. Men böckerna är alla läsvärda, även Översten som jag ännu inte har läst, det är jag säker på. Fler tips på böcker på temat riddjur hittar du om du går till bloggen Mina skrivna ord.

Hur jag läser nu när jag är äldre VII

~ Mösstanten ~ 8 kommentarer

Hetta. Värmeböljor alltså. Något som jag märkte under de senaste heta dagarna, särskilt när de hade varat ett tag och värmen successivt hade stigit i lägenheten fast man hade neddragna persienner och rullgardin och inte vädrade när graderna utanför var högre än de man mätte inne, det var att min hjärna blev ännu mer fylld av gröt än den blev vid liknande förhållanden när jag var yngre. Jag sov så illa dåligt.

Då minskar läsförmågan betydligt. Det gick så långsamt. Jag kom ingenstans i boken. Så att värmeböljorna är fler än tidigare (antagligen, jag har ju inte registrerat hur det var förr) och att de dessutom påverkar mig mer nu, det minskar helt enkelt antalet lästa rader, och en del av det som blir läst blir kanske inte fullständigt förstått.

Men nu är det bättre läsförhållanden och här har jag börjat läsa Judas hågkomster av Niklas Rådström.

En bok om spöken av Siri Hustvedt.

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

I den här boken berättar Siri Hustvedt om sitt äktenskap med Paul Auster och om året efter hans död. De levde i ett långt äktenskap från 1982 till 2024. De skrev båda och samtalade mycket och läste varandras manus. Att förlora någon efter alla dessa år är självklart inte lätt. Att berätta om livet med den bortgångne, om hans sjukdom, om begravning och minnesstund och året därefter är heller inte lätt, men Hustvedt skriver också att arbetet med den här boken har varit nödvändigt för att klara av den stora förlusten.

Hustvedt berättar om kärlek och förälskelse, om stora svårigheter i äktenskapet då Paul Austers son blev drogberoende och fullständigt opålitlig och så småningom blev åtalad för att ha orsakat sin lille sons död och sedan dog själv i en överdos. En kontrast till detta är hennes och hennes mans förhållande till deras dotter och svärson som framhålls som fantastiska, varma och omhändertagande människor. Hon berättar också om stödet från sina systrar och från många vänner. Och om det lilla barnbarnet. Det finns alltså mycket som är ljust och varmt i den här boken tillsammans med allt det svåra och den stora sorgen.

På många ställen i boken nämner Siri Hustvedt böcker som Paul Auster har skrivit och jag inser att jag har läst alldeles för lite av honom. Det var han som räknades som den stora författaren enligt Hustvedt, och så som det har varit i många författarförhållanden har människor ofta tänkt att det måste vara den manliga parten som har påverkat och utvecklat den kvinnliga. Men så framställer hon inte deras historia. Enligt henne har mycket kommit från henne och deras förhållande framstår som ganska jämställt. Siri Hustvedt är en skönlitterär författare som har läst mycket filosofi och mycket om vetenskap. När hon drabbades av skakningar ledde det till att hon läste in sig på hjärnan och olika neurologiska sjukdomar och på psykologi för att försöka förstå vad som hände med hennes kropp. Hennes roman Den lysande världen handlar om en kvinnlig konstnär som har en omfattande kunskap om filosofi och psykologi och funderar mycket över hur vi ser, vad vi ser och hur vi tar till oss konst beroende på vem vi är och vem som har skapat verket. Också En bok om spöken innehåller många sådana tankar. Siri Hustvedt håller sig till vetenskapen, men det är ju också så mycket som vi inte vet. Hon känner den bortgångnes närvaro som en verklig närvaro och hon känner doften av röken från makens cigarr många gånger under sorgeåret.

I en sådan här bok tar naturligtvis det förgångna stor plats och jag tänker mig att det också måste göra det i verkliga livet när man förlorar någon som man har levt så länge tillsammans med och där en stor del av ens arbete har varit samtal och kritik och råd till varandra i skrivandet. Samtidigt måste det vara omöjligt att överblicka alla dessa år. En bok om spöken är också fragmentariskt skriven. Den innehåller bland annat brev som Siri Hustvedt skev till vänner under makens sjukdomstid och brev om sin och sin hustrus bakgrund och om barnbarnets föräldrar som Paul Auster skrev till det lilla barnbarnet under sjukdomstiden, den innehåller anteckningar ur Siri Hustvedts dagbok och partier som är skrivna direkt till memoaren. En bok full av skärvor kan man säga. Där en del minnen kan kallas spöken.

En bok om spöken- en kärleksmemoar av Siri Hustvedt, Norstedts 2026.

Om Paul Auster (1947-2024) på engelska Wikipedia och på den svenska.
Om Siri Hustvedt på engelska Wikipedia och på den svenska.

Böcker av Paul Auster som jag har skrivit om på bloggen: New York-trilogin

Böcker av Siri Hustvedt som jag har läst under min bloggtid: Sommaren utan män, Den skakande kvinnan, Den lysande världen

Arbetarklassens bästa partytricks av Tony Samuelsson

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Arbetarklassens bästa partytricks innehåller sexton essäer om arbetarlitteratur. Tony Samuelsson skriver om författare som Ivar Lo Johansson, Jan Fridegård, Moa Martinson, Stig Sjödin, Ann-Charlotte Alverfors och Kurt Salomonsson. Men också om Liza Marklund och hennes böcker om Annika Bengtzon, om Jack av Ulf Lundell och även om Birgitta Trotzig. Han begränsar sig alltså inte till dem som vi brukar kalla arbetarförfattare. Han behandlar problemet klass och klassresor, fascism och nazism i Sverige, arbete och slit och också litteratur om människor i förorter. Utrymme ges till författarnas liv, till deras skrivande och svårigheter, deras politiska preferenser och skilda personligheter.

Manliga författare dominerar i boken både till antalet och till vilket utrymme de upptar. Men några kvinnor finns ju med, även Birgitta Trotzig, något jag inte hade väntat mig. Men just att Birgitta Trotzig skriver om de lägsta av de lägsta, om fattiga hunsade människor, gör att hon passar in och det berikar innehållet. Tony Samuelsson har själv skrivit om att ta sig upp genom klasslagren, men inte passa in, om dåligt självförtroende och kanske frenetisk strävan att komma ifrån ett begränsat, fattigt liv. Hans roman Gäst hos borgerligheten är ett exempel på detta. Få är de författare som stannar kvar i arbetarklassen och har ett arbetaryrke vid sidan av skrivandet. I alla fall om vi ser på de kända. Och det är inte särskilt konstigt. Då skulle det vara svårt att få tillräcklig tid och kraft till författandet.

Den här boken innehåller mycket och jag ska inte analysera den närmare. För att göra det skulle jag behöva studera den mycket noggrannare än vad jag har gjort. Men som alltid när jag läser böcker om böcker får jag lust att läsa en del litteratur som nämns. Folke Fridell har jag aldrig läst. Nog skulle det vara intressant att läsa Död mans hand? Och Stig Sjödin. Hans dikter vill jag läsa. Jag har kanske sett någon enstaka någon gång, och hur var den egentligen? Jag tror också att det kan vara givande för den som läser en viss författare och kanske läser flera av hens böcker, att gå till Tony Samuelssons bok och se vad han skriver om författaren för att få ytterligare perspektiv.

Arbetarklassens bästa partytricks av Tony Samuelsson, Wahlström & Widstrand 2006.

Det visa regnträdet – novell av Kenzaburō Ōe

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

En Japansk man deltar i ett seminarium på Hawaii. Det hålls av Hawaii-universitetets östvästliga kulturcentrum och handlar om omvärderingar av kulturkontakter och traditioner. En kväll hålls en fest och en amerikansk kvinna visar mannen ett stort träd som står utanför huset. Fast det är inte lätt att se något i mörkret.

”Du vill väl hellre se på träd än på människor?” sade amerikanskan med tyskt påbrå. Hon tog mig med ut ur festlokalen, som var fylld av pratande och skrattande människor, genom en bred gång som förenade två byggnader och sedan tvärs över en veranda ut i ett majestätiskt mörker. Med skrattet och festlarmet i ryggen stod jag där och spejade ut i detta mörker som doftade vatten. Att det till största delen utgjordes av ett enda gigantiskt träds silhuett, blev jag varse när jag upptäckte att det i mörkrets underkant fanns något som reflekterade ljus. Det var breda rötter som såg ut som ljusstrålar och bredde ut sig också åt det håll där jag och amerikanskan stod. Efter ett tag kunde jag till och med urskilja en blågrå nyans på de svarta rötterna, som till en början hade sett ut som någon sorts avbalkningar. Det var ett säkerligen flera hundra år gammalt träd med välutvecklat rotsystem som reste sig där i mörkret framför oss: det var som en mur som stängde ute himlen och havet som låg långt nedanför sluttningen.
(Sid. 171)

Där läser vi om trädet som står så stort och fast rotat, och det har stått där i många, många år. Och så fortsätter novellen och så småningom kommer en kraftig omkastning. Jag hade inte förväntat mig slutet trots att jag när jag väl visste hur berättelsen slutade kunde se att det fanns många tecken under vägen. Kanske var jag bara ouppmärksam. Men hur det nu är med den saken finns det mycket i novellen som talar om osäkerhet och som innehåller så mycket mer. Det blir något kosmiskt och stort, och en värld där vi vet så lite och där vi ibland grälar om saker som kanske i ett längre perspektiv inte var så viktiga. Det finns så mycket som är dolt för oss och vi har så många förutfattade meningar.

Det visa regnträdet novell av Kenzaburō Ōe ur samlingen Det visa regnträdet, Bonniers 1996. Översättning: Eiko och Yukiko Duke.
Samlingen innehåller sex noveller skrivna mellan 1958 och 1990.

Kenzaburō Ōe (1935-2023) tilldelades Nobelpriset i Litteratur 1994. Om Kenzaburō Ōe på engelska Wikipedia och på den svenska.

Under min bloggtid har jag tidigare läst romanen M/T och berättelsen om skogens under av Kenzaburō Ōe.