Läkaren Pontus Revinge har börjat föra dagbok. Han är alltså berättaren i den här romanen och han kommer från en familj där fadern blev dömd till fängelse på grund av förskingring. Familjen blev fattig och utskämd och som färdig läkare har Pontus Revinge inte resurser till att starta en egen praktik. Han är anställd som besiktiningsläkare, alltså en läkare som kontrollerar prostituerade och dömer dem till kurhuset om de har någon könssjukdom.

Det var så det gick till i slutet av 1800-talet. Prostitutionen var laglig, också bordeller, och de prostituerade måste visa upp sig och undersökas med jämna mellanrum. Det var en tid full av hyckleri, då välmående män missbrukade de prostituerade och könssjukdomarna härjade i stor omfattning. Medan männens döttrar skulle vara oskyldiga, fina flickor och helst inget veta något alls om sexuellt umgänge.

Nu händer det sig att Pontus Revinge blir presenterad för författaren Hjalmar Söderberg på en krog, och Söderberg frågar om vilken metod som skulle vara den bästa för en läkare om han ville döda någon. Söderberg ser att Revinge är en fattig, obetydlig person, men Revinges metod blir den Söderberg använder i sin roman Doktor Glas. Den fattige, luggslitne Revinge med hans dåliga självförtroende bryr sig Söderberg däremot inte om. Det finns bättre sällskap.

Revinges deklassering genom faderns brott och hans dåliga självförtroende är grunden för det som Revinge sedan gör. Han är en människa med problem, men genom list och handling och brott tar han sig upp i samhällslagren. Han är en obehaglig figur, andra människor fungerar mer som hans schackpjäser än som medmänniskor. Dåligt samvete har han inte, men rädsla. Stor rädsla.

Jag tycker att Kerstin Ekman ger en läsvärd kommentar till Hjalmar Söderbergs doktor Glas och i hennes kommentar läggs ganska stor vikt vid kvinnornas situation i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Revinge blir en ynklig, men farlig figur, en människa som utvecklingen går ifrån, en man som sitter fast i patriarkatets syn på kvinnor som känslovarelser med mindre hjärnor än män. Hela romanen består av Revinges anteckningar och Ekman har i viss mån anpassat språket till detta. Det gör att själva språket i romanen blir lite pastischartat, men det må vara hänt. Det gör att denna kommentar till Hjalmar Söderbergs roman får en egen ton.

Mordets praktik av Kerstin Ekman, Bonniers 2009.

Det finns fler romaner som är inspirerade av Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. Gregorius och Helga av Bengt Ohlsson, En annan doktor Glas av Malin Lindroth och Fru Gregorius av Åsa Nilsonne är de som jag känner till. Doktor Glas och Gregorius läste jag innan jag började blogga. Fru Gregorius har jag ännu inte läst. Det finns kanske fler. Tipsa gärna om du vet.

Einar var sågverksarbetare men för ett par år sedan miste han sitt jobb. Han bor på landet med sin mor och han har inte lyckats ta sig samman för att skaffa sig ett nytt arbete. För det bör han göra, det tycker hans mor och det tycker de flesta som bor där runt omkring. Men Einar är inte som andra.

Det är på 1990-talet i Småland och jag tänker mig att handlingen är förlagd någonstans till trakten runt Växjö eller Alvesta. Där bor alltså Einar och han är en särling, en udda människa som aldrig har varit riktigt som andra. Och som vi vet, ska man inte vara konstig och tyst och inte kunna uppföra sig som andra när man växer upp, och helst inte heller som vuxen.

Einar var noggrann och pålitlig i sitt arbete. Han var aldrig hemma för sjukdom. Men han arbetade för långsamt. Man kan lugnt säga att han inte är särskilt flexibel. Han går i sina rutiner, och omkastningar och ändringar gör honom nervös. Men han har talanger. Han fotograferar och skulle kanske ha kommit långt som fotografisk konstnär om han hade haft de rätta möjligheterna. Han är en fena på huvudräkning och kan snabbt räkna ut stora svåra tal. Men han är ju inte som andra utan en underlig figur som vissa driver med. Han bor hos sin mor som är änka fast han är i fyrtioårsåldern och de har ett märkligt förhållande. De sover i samma säng.

Om Einar skriver Tomas Bannerhed en berättelse som griper mig djupt. Där finns poesi och natur och Tomas utsatthet känns så det gör ont. Bannerhed skriver enkelt och klart och tydligt. Mycket rakt. Tidigare har jag bara läst Korparna av författaren och det var så länge sedan så jag vet inte om det är så här han brukar skriva, men i romanen om Einar passar det i alla fall perfekt. Det stämmer så väl med hur jag uppfattar Einar. Han behöver en klar och tydlig värld. Samtidigt har han svårt att förstå mycket av mänskliga relationer och kommunikationen mellan honom och hans mor är ytterst otydlig när det kommer till svårigheter.

Jag ser den här romanen som en protest mot att människor som behöver det inte får hjälp utan istället hunsas med och mobbas. Det finns ju faktiskt människor runt omkring som vill väl, också i den här romanen. Man kan nog säga att den inte bara handlar om Einar och hans öde utan lika mycket om andra människors oförmåga och ork till att hjälpa honom. Och deras okunskap. De som bryr sig om alltså. Det gör inte alla.

Den oduglige av Tomas Bannerhed, Norstedts 2026.

En dotter och hennes far, det handlar den här romanen om. Dottern bor på Öland med sin son och på tomten bredvid har hennes far sin stuga. Men han bor inte där utan i Stockholm, och han kommer ner då och då, men är ofta otillgänglig och arg och han är alkoholiserad. Fadern kommer från Finland och han har ett tungt arv därifrån. Hans far var hård och våldsam.

Romanen är skriven fragmentariskt, den blir en mosaik av skärvor från faderns och dotterns liv, både nu och då. Fadern berättar om sin barndom i Finland, han är egocentrisk och verkar inte riktigt kunna bry sig om andra. Han är en sorglig människospillra, en man som var kommunist en gång, som brydde sig om orättvisor. Fast kanske på sitt eget fumliga och ologiska sätt. Och det verkar som om han har brytt sig mer om det som ligger längre bort är de människor han hade i sin närhet.

Det är ett sårigt förhållande mellan dottern och fadern och det är lätt att föreställa sig hur tungt det kan vara. Men dottern verkar stark och hennes son verkar få en bra grund att stå på. Varken fadern, dottern eller sonen har namn i berättelsen. Sonen benämns som pojken och det gör att romanen nästan får en allmängiltig prägel, fast den är full av detaljer. Det finns två pojkar i berättelsen – fadern och dotterns son och jag tänker att dotterns son nog går en bättre framtid till mötes än fadern. Alltså känner jag ett hopp när jag läser trots all elakhet och sårighet. Texten är poetisk och samtidigt konkret. Den är lugn fast den innehåller så mycket svårt och har skarpa motsättningar mellan krig och kärlek, mellan omtanke och egoism. Miljön skildras med känsla och pregnans, naturen med havet och fåglarna och stenarna finns där hela tiden. Min farsa var kommunist är en fin roman som inbjuder till tolkningar och tankar och känslor.

Min farsa var kommunist av Tove Folkesson, Norstedts 2026.