
Författaren M. är på väg till ett kulturevenemang. Hon reser dit med tåg, men när hon ska byta till nästa tåg är detta inställt. Inga tåg går vidare in i landet där evenemanget som hon ska delta i ska äga rum. Vi får veta att hon lever i exil och hon tänker mycket på ”vilddjuret” som härskar i hennes land och på kriget som vilddjuret för. Hon känner sig olustig när hon ska tala sitt modersmål, hon känner som om hon blir en representant för detta land som har överfallit ett annat.
M. är alltså strandsatt i staden F, men det hade hon nog inte behövt bli. En bil skulle hämta henne där för vidare transport in i landet där evenemanget skulle ske, men hon hittade inte bilen vid stationen och hennes mobil är urladdad och laddaren har hon glömt. M. låter sig flyta med. Hon har inget att haka sig fast vid. Hon följer människoströmmen ut från tågstationen och hamnar vid en cirkus i stadens utkant. Hon låter saker ske. M. är i en mellantillvaro, varken här eller där. Romanen kan ses som en gestaltning av tillvaron för en människa som har flyttat från sin hemland, inte därför att hon egentligen vill och söker något bättre utan för att hon måste. Vem är hon då? En bokstav bara. Och var är hon? I en flytande tillvaro, som en turist som ändå inte är turist. Hon är inte hemma någonstans.
Romanen framstår som lite barnslig. Som att den handlar om en människa som inte fattar vuxna beslut. Men det är den här lite barnsliga och drömmande tonen som är romanens behållning. Den är både konkret och handlar om vad författaren M. gör på resan och innehåller många symboler och är lite drömlik. En sarkofag i ett cirkusnummer där en kvinna till synes blir sågad mitt itu. Cirkusartisternas ambulerande liv, var hör de hemma? Cirkusens glittrande drömvärld gentemot åskådarna och dess verklighet för de anställda. Escape-rum där man mot en avgift kan försöka lösa problemet och bli utsläppt. För sitt nöjes skull. Och verkligheten som man ändå aldrig slipper. Men drömmen lever.
Flyktpunkten av Maria Stepanova, Nirstedt/Litteratur 2025












