Böcker där döden spelar stor roll finns det gott om, bland annat i alla deckare. Jag läser inte deckare så ofta, men i julas läste jag Mistlar och mord av P.D. James (1920-2014). Den innehåller fyra deckarnoveller och alla har de anknytning till julen.
Ett år av apokalyptiskt tänkandeär en grafisk roman av Linda Spåman. Den handlar om henne och hennes far som blev sjuk och fick diagnosen ALS. En rörande bok med magisk realism och svart humor om ett svårt ämne och den blev nominerad till Augustpriset förra året.
En inre angelägenhet av Kristian Fredén. Den handlar om sorgen efter hans mamma som tog livet av sig på äldre dar, väl förberett och genomtänkt. Modern var släkt med Natan Söderblom och den släkten har stor betydelse i romanen. Också den nominerades till Augustpriset förra året.
Det är Robert som driver bloggen Mina skrivna ord som sköter tisdagstrion och där hittar du fler böcker på temat.
Nu har jag lämnat samlingen Skönheten av Gabriela Mistral (1889-1957) och läser istället 100 Poems av Seamus Heaney (1939-2013). I den samlingen finns hundra dikter som hans familj har valt ut, och meningen är att man genom att läsa dem ska få en introduktion till hans författarskap.
För att underlätta läsningen har jag lånat en översättning av diktsamlingen på biblioteket. Det är inte så lätt att läsa poesi på engelska, tycker jag. Alltför ofta befinner jag mig ovanpå texten så att den bara blir ordens musik medan själva betydelsen inte tränger in i mitt medvetande. Dessutom är det många ord som jag inte kan och översättningen besparar mig en hel del slående i mitt engelskalexikon. Men jag behöver även det. Hittills går det i alla fall väldigt bra. Åtminstone de första dikterna är mycket konkreta och innehåller barndomsminnen, mycket fint förmedlade. Och samtidigt innehåller de mycket mer, ett mörker och ett ljus, de har en dubbelhet och flertydighet.
100 poems av Seamus Heaney, Faber & Faber 2018.
100 dikter av Seamus Heaney, Natur & Kultur 2022. Översättning och förord: Tommy Olofsson.
Seamus Heaney var en irländsk författare. Han var också professor i poetik i Oxford. Han är flerfaldigt prisbelönt och fick Nobelpriset i Litteratur 1995.
Under samlingarna av Seamus Heaney ligger Skönheten, av Gabriela Mistral – dikter i tolkning av Hjalmar Gullberg, Norstedts 2018.
Pacual Duarte sitter i fängelse år 1937 och väntar på att bli avrättad. Under tiden skriver han om sitt liv som är fullt av olyckor och våld. Det är många händelser samlade på bokens 130 sidor, från barndomen med den våldsamme fadern, ungdomen med alla felsteg och den vuxne mannens alla brott. Detta, att det inte finns så mycket runt omkring händelserna gjorde att intrycket av våldsamheterna nästan kändes för mycket, när jag läste.
Det är naturligtvis alldeles för mycket om man tänker att det skulle ha hänt i verkligheten (fast jag naturligtvis vet att sådant händer). Pascual Duarte hade en hemsk barndom och antagligen ett dåligt arv och blev en man som inte hade några spärrar mot att bli våldsam. Som han framställer det ingår det också i kulturen i den lantliga avkrok han bor. Han bor en tid i Madrid och förvånas över att män där kan bli oense och smäda varandra utan att gå till handgripligheter. Dessutom är det ganska naturligt bland hans kamrater att en otrogen hustru förtjänar döden. Om mannen bara låter det passera är han en löjlig figur.
Pascual Duarte skriver sin levnadsberättelse som en botgöring och en varning till andra, men jag tycker att han alltför mycket lutar mot att det är omständigheterna som är orsaken till det han har gjort. Fast han har begått flera hemska brott verkar han samtidigt tycka synd om sig själv.
Enligt romanens förord skrev författaren berättelsen som en kritik mot situationen och hyckleriet i det spanska samhället. Romanen kom i en liten upplaga år 1942, men beslagtogs av myndigheterna. 1949 släpptes den av censuren i Francos Spanien och den första svenska utgåvan publicerades 1947.
Tara Selter som har fastnat i den 18 november har nu rest till Neapel. Innan dess har hon varit och hämtat en låda frön som hennes svärfar hade samlat. I Neapeltrakten har ganska många människor samlats som också sitter fast i den 18 november och där arbetar de med två saker. Vissa försöker läsa papyrusrullar från utgrävningarna i Herculaeum. De är svartbrända och mycket sköra och det mesta har ingen kunnat läsa, men man har kunnat tyda en del av dem, fragmentariskt, och det har visat sig att en del innehåller texter av den epikureiske filosofen och poeten Filodemos. Men Tara Selter har mest lust till att sälla sig till den andra gruppen som odlar grönsaker i växthus.
Serien om Tara Selter är fortsatt intressant. Det finns flera teman att ta fasta på i berättelsen. Att vi människor strävar mot att lära oss och hitta lösningar och sträva framåt, är ett, och då handlar det dels om att göra allt för att kunna läsa så mycket som möjligt från papyrusrullarna, vilket innebär hårt tankearbete för att komma på hur man ska gå till väga, och resor och lurendrejeri för att komma åt de rätta metoderna och instrumenten. Dels handlar det om strävan efter att komma ur tidsloopen, att komma tillbaka till en normal tid där morgondagen inte är en ny 18 november. Den strävan är också sammanvävd med arbetet med papyrusrullarna. Några av 18 november-människorna tror att de kan hitta svaret där.
Ett annat tema är åldrande. Alla som är fast i loopen har nu blivit mycket äldre. Sitt första dagboksinlägg i den här romanen daterar Tara Selter som dag nummer 10 463 sedan hon fastnade, och det blir drygt 28 år. Hon och de andra har åldrats och synen på livet och vad man gör och orkar ändras ju med åren. Och någonstans i bakgrunden finns sorgen över dem som har levt i den normala tiden och som man nu har förlorat – föräldrar och barn och partners och vänner – som om man kunde komma tillbaka till en normal 18 november inte skulle förstå vem den där tanten eller farbrorn är. Och vad skulle man leva av? För den som sitter fast i loopen är det inget problem. Bankkontot är lika full på nytt när de vaknar i 18 november nästa morgon. Att vara avskuren från allt som var är en ångestfull tanke.
Det finns alltså en del att hämta i denna sjätte bok i serien, men realisten i mig retar sig fortfarande lite på allt som inte hänger ihop riktigt logiskt. Den får jag helt enkelt försöka hålla på mattan och inse att berättaren är Tara Selter, inte författaren. I alla fall slutar även denna del i serien på ett sätt som gör att jag vill läsa också del sju, och tro det eller ej, i denna del sex förekommer faktiskt ett visst uträknande av omfång.
Om uträkning av omfång 6 av Solvej Balle, Wahlström & Widstrand 2025. Översättning: Ninni Holmqvist.
Den obefintlige riddaren av Italo Calvino (1923-1985). Det är en berättelse om krig och krigföring för länge sedan, om gamla riddarlöften, om heder, om kärlek, om den heliga Graalen och om vad som finns och inte finns. Den obefintlige riddaren är en rustning som är tom, men som agerar som om någon fanns däri. Romanen är satirisk och ganska rolig. En halsbrytande berättelse, en kort roman på 146 sidor. Romanen publicerades första gången 1959 (Il cavaliere inesistente) och kom i svensk översättning 1961.
Annalena Bilsini av Grazia Deledda (1871-1936). Den stora familjen Bilsini har sålt sin lilla egendom för att istället arrendera en stor egendom som tidigare har varit ett adelssäte. På grund av att den är förfallen får de arrendera egendomen till en billig penning. Anna-Lena Bilsini är änka och håller i sina vuxna och snart vuxna söner med fast hand. De måste arbeta hårt för att odla upp marken som ingen har brukat på länge. I romanen finns kärlek och motsättningar och alltihop utspelas i Po-dalen. Det kommer ett inlägg om boken så småningom. Romanen publicerades första gången 1927 och kom i svensk översättning 1928. Grazia Deledda tilldelades Nobelpriset i litteratur 1926.
Aracoeli av Elsa Morante (1912-1985). Den som berättar i den här romanen heter Manuele och han är en medelålders, alkoholiserad och ganska risig man. Aracoeli är namnet på hans mor. Hon kom från landsbygden i Andalusien i Spanien och blev hustru till en italiensk sjöofficer. Aracoeli var analfabet och hade naturligtvis inte borgerskapets bildning. Hon visste inte hur hon skulle föra sig och hela livet fick hon tampas med det. Romanen publicerades första gången 1982 och kom i svensk översättning 1985.
Fler italienska författare får du tips om på bloggen Mina skrivna ord.
Recitatif är den enda novell som Toni Morrison har skrivit. Den handlar om två flickor, Twyla och Roberta, som hamnar på barnhem. En är svart och den andra är vit, men det som är så bra med novellen är att när man läser den får man aldrig säkert veta vem som är vad. Det gör att man som läsare får fundera lite extra på sina egna fördomar och förutfattade meningar och det är ganska nyttigt. Nej, vem av flickorna som är vit får vi aldrig säkert veta, men vi vet varför de är där. Den ena flickans mamma är sjuk och den andras mamma är ute och dansar hela nätterna.
Jag citerar från sidan 5-6:
… I samma stund som jag klev in och Storklunsen presenterade oss fick jag ont i magen. Det var en sak att bli ryckt ur sin egen säng tidigt på morgonen – det var något helt annat att vara fast på ett främmande ställe tillsammans med en flicka av en helt annan ras. Och Mary, min mamma alltså, hon hade rätt. Då och då brukade hon sluta dansa tillräckligt länge för att hinna berätta något viktigt för mig och en av sakerna hon sa då var att de aldrig tvättade håret och att de luktade konstigt. Roberta gjorde verkligen det. Luktade konstigt, menar jag.
Genast säger mig min förutfattade mening vem som är svart av de två flickorna. Men så enkelt ska man inte ha det när man läser den här novellen. Det svänger fram och tillbaka flera gånger under läsningens gång. En intressant novell.
Recitatif – Novell av Toni Morrison, Novellix 2018. Översättning: Helena Hansson. Novellen publicerades första gången 1983.
Toni Morrison (1931-2019) belönades med Nobelpriset i litteratur 1993.
Efter att ha läst Vindspejare blev jag förvånad när jag läste denna Agneta Pleijels andra roman. Hundspejare var inte alls vad jag väntade mig. Den är hård och stark och poetisk och handlar om svåra saker mest hela tiden. Där finns ingen eftertänksamhet. Den är direkt på och det är dottern i en familj som berättar om sin mor, sin far, sin farmor, sin bror och sin halvsyster som aldrig har varit med i familjen, men som dyker upp i berättelsen.
Här handlar det inte om en vuxen kvinna som försöker hitta tillbaka i sin släkthistoria. Man får tänka sig att berättaren är vuxen, men hon berättar ur en flickas perspektiv, en flicka som är på väg in i puberteten med allt vad det innebär av svåra känslor och ändring i livet. Familjen bor på slätten utan för en stad. Slätten känns hotfull. Vilken hemsk, stark kraft lurar där ute? Det finns en stor otrygghet hos barnen, och nog hos de vuxna också. Hundstjärnan är en mörk, lite obehaglig berättelse. Poetisk och stark. Man känner mörkret och kylan på cykeln på väg till staden och att flickan räknas som udda bland andra barn. Hon kommer från en udda familj, i utkanten.
Det är inte lätt för barnen att förstå sig på och bli utsatta för de vuxnas manövrer. Flickan fabulerar en del om det hon inte vet och det gör hon utifrån sin besvärliga situation. Och svåra känslor och händelser finns det gott om i romanen. Där finns en dominerande viljestark farmor i en oharmonisk familj som har svårt att få ekonomin att gå ihop. Mellan familjemedlemmarna finns kärlek och starka band, men ofta är det en dominerande, ägande kärlek, en svartsjuk kärlek eller en undflyende kärlek eller en kärlek som kanske inte bör kallas så. Det beror ju på hur man definierar det begreppet.
Hundstjärnan av Agneta Pleijel, Norstedts 2010. Romanen publicerades första gången 1989.
Fiasko handlar om en författare. Han har skrivit en roman om Auschwitz och den har blivit refuserad med motiveringen att tonen i den är alltför lätt och att nu för tiden vill inte människor läsa om ett sådant ämne. Det var vad som hände Imre Kertész i verkligheten. Hans roman Mannen utan öde (tidigare titel Steg för steg), som jag har läst och tyckte var bra och som var mer lättläst och inte kändes så svår psykiskt att läsa som jag hade trott då den handlar om en 15-årig pojke som blir deporterad till Auschwitz, blev i refuserad av ett statligt förlag i Ungern och kom ut i begränsad upplaga på ett litet förlag och bemöttes med tystnad.
Författaren i romanen Fiasko har alltså blivit refuserad och kämpar med att komma igång med skrivandet. Det enda han kan är skriva. Han sitter och han vandrar i en lilla lägenheten och försöker komma igång medan hans fru arbetar på en bistro för deras försörjning. Känslan jag får när jag läser Fiasko är suddighet, fast romanen i början består av mycket noggranna beskrivningar av lägenheten och gatan utanför och författarens liv med många, många upprepningar. Överdrivet noggranna och lite tråkiga och långsamma att läsa, men det blir en kontrast till det som kommer sedan som är en slags dröm, kanske. En krypande mardröm kan man nog säga fast den inte innehåller skräck. Författaren landar på en flygplats och hamnar i ett samhälle där kontakter betyder allt, där mycket är oförutsägbart, där människor blir bortforslade på lastbilsflak vaktade av beväpnade män. Och allting liknar hans hemtrakt men är ändå inte den, och han famlar runt i tillvaron och vet inte riktigt vad som gäller och hur man bör bete sig för att ha framgång – eller helt enkelt klara sig.
Det vilar alltså en stor vaghet över den här romanen och tonen är en slags ironisk distans. Jag tänker mig att det handlar om att leva och verka i Ungern under Sovjettiden. Romanen är lite svårläst och lite svår att få grepp om och jag retade mig lite på Kertesz sätt att skriva ibland, men den är intressant och värd att läsas. Det är inte helt fel om berättelsen gör motstånd. Ibland kan det vara bra.
Fiasko av Imre Kertész, Norstedts 2000. Översättning: Ervin Rosenberg. Romanen publicerades första gången 1988 (A kudarc).
Imre Kertesz (1929-2016) belönades med Nobelpriset i litteratur 2002.
Kammakargatan av Therese Bohman läste jag i julas. Det är en julberättelse – eller en berättelse som slutar med julen. Den är inte lång, 125 sidor bara, men dessa sidor alltså! Det är en fröjd att läsa denna lilla bok. Så fint språk. Så fint berättande. En lugn berättelse om vad författaren (kanske) var med om under sin första tid som student i Stockholm. Kammakargatan kom förra året.
Det var längre sedan jag läste Absolut nollav Anna Fock. Den finns med i trion dels för att det är en bra bok, dels som en påminnelse till mig själv att läsa mer av författaren. Romanen handlar om Nikita som är en ung kille i St Petersburg. Han är bög och vi får uppleva vad som händer honom och de andra som ingår i hans gäng. Det är mycket alkohol och festande, det är gayklubbar, det är Nikitas mor som bor utanför staden, hans arbete som biografmaskinist och hans kontakt med den mer välbeställda och intellektuella familjen som tog hand om honom när hans far hade gått bort. Absolut noll var Anna Focks debutbok som hon fick Katapultpriset för. Den kom 2013.
Våran pojke av Mikael Yvesand har jag inte ens läst, men också den blir en påminnelse till mig själv. Romanen nominerades till Augustpriset förra året. Den ska pendla mellan det komiskt absurda och det övergivet sorgliga, enligt förlaget. Jag citerar från förlagets text: Johan växer upp under vad man kallar normala omständigheter i ett ordnat hem med lagom egendomliga vänner med kniv och tar sig igenom skolan utan att fundera allt för mycket på hur. En dag sticker han ned en ung kvinna och en liten pojke utan att riktigt förstå orsaken. Han undgår upptäckt och lever vidare … Våran pojke kom förra året.
Det var mina tre författare som alla är under femti. Om du vill a fler tips på sådana kan du gå till bloggen Mina skrivna ord.
När man är 70+ var det länge sedan man lärde sig hur man ska skriva och vad som är riktig svenska. Men språket lever och ändras med tiden och det som var fel förut kan mycket väl vara rätt nu, till exempel att skriva att man spenderar tid. Förr var det enda man spenderade pengar. Numera är det god svenska att skriva ”Jag spenderade hela eftermiddagen med min bästa väninna.” Men när jag läser det i en berättelse känns det så olustigt. Det jag lärde mig en gång sitter fast. Det gör liksom ont i hela kroppen Det känns så fult. Fast det är rätt och riktigt alltså.
Nu börjar jag ändå vänja mig lite vid att tid kan spenderas. Det gör inte längre lika ont när jag stöter på det i en bok. Värre är det med ordet självmedveten. I Svensk ordbok kan man läsa att självmedveten betyder att vara (alltför) väl medveten om sina goda sidor. Exempel som ges är en självmedveten och arrogant ung man och hans självmedvetna leende. Länk här. Det är den betydelsen jag har lagt i ordet sedan barnsben. Men numera använder allt fler författare ordet självmedveten i samma betydelse som det engelska self-conscious som oftast betyder att man är osäker på sig själv och på hur man ter sig för andra. Tvärtom alltså. Och eftersom språket ändras med tiden vet jag att det kommer att bli mer och mer språkligt riktigt att använda ordet självmedveten så. Hu vilken plåga för en sådan som jag! (Inte som mig, fick jag lära mig som barn, fast nu är som mig också riktigt.)
Men trots dessa obekväma känslor jag får då och då när jag läser är jag ändå ytterst glad och tacksam över att jag inte är en tjugo, trettio år äldre. Då hade säkert de svenska pluralformerna av verben etsat sig fast i mig, Snälla nån så jag skulle vrida mig i plågor varje gång jag läste en bok där inte längre några voro och gingo funnos i texten.
Mösstanten 