Tigermannen av Eka Kurniawan

I en indonesisk kuststad blir konstnären och kvinnotjusaren Anwar Sadat mördad. Den unge mannen Margio har bitit ihjäl honom. Han erkänner genast att han har bitit av konstnärens halspulsåder men han menar att han inte är skyldig. Det är den vita tigern som finns inom honom som har gjort det.

Det här verkar ju helt galet. Men Margio är för övrigt en vanlig fattig ung man. Så backar författaren bakåt i tiden och börjar berätta historien som leder fram till dådet. Han går så långt tillbaka som till Margios mors barndom och ungdom då hon blev förlovad med Margios far redan som barn. Eka Kurniawan berättar sakligt och detaljrikt om det som händer och historien rör sig obönhörligt mot slutet och när vi är där känns det som om det var oundviktigt. Det var så här det måste sluta.

Det är ett fruktansvärt, bestialiskt brott som boken börjar med. Men den innehåller mycket vardagsliv och den speglar samhällsutvecklingen från de traditionella sederna i byn där Margios mor växte upp till nutiden då Anwar Sadats dotter Maharanih studerar på universitetet. Att en människa kan ha en tiger inom sig tror jag ingår i indonesisk folktro. Så berättelsen är både gammaldags och modern. Där finns fattigdom och hustru- och barnmisshandel som antagligen inte är olaglig. I alla fall ingriper ingen. Där reser många män bort från byarna för att söka arbete. Där finns förhoppningar och drömmar och gryende kärlek. Tigermannen är en intressant roman som jag rekommenderar.

Tigermannen av Eka Kurniawan, Nilsson 2020. Översättning: Stefan Danerek.

Hetti hyllan #94 – Vägarna till Afrika

Här är ännu en bok från min bokvagn och den tillhör dem som jag hittade på bokbytardisken på biblioteket. Det är en självbiografi där Per Wästberg berättar om sitt liv från det han var tjugo till trettiotvå år gammal på 1950-talet och början av 1960-talet.

En vändpunkt i hans liv var att han reste till Rhodesia, Sydafrika och Moçambique 1959.

Han möter rasförtryckare och frihetskämpar, färdas genom ett ännu kolonialt Afrika och blir så drabbad att ett djupt och livslångt engagemang väcks, mot rasism och apartheid, för frihet och demokrati.

Det läser jag på bokens baksida och vidare står det att Per Wästberg skildrar livet i Uppsala och Stockholm under sent 1950-tal, en tid med spännande möten och rikt umgänge och att här finns porträtt av kända kulturpersonligheter.

Per Wästberg har ett långt författarskap bakom sig men den enda bok jag har läst av honom är Halva kungariket som kom 1961 och handlar om en ung man som tillbringar en sommar i Stockholm och möter den första kärleken, så den här vill jag gärna läsa.

Per Wästberg är ledamot i Svenska Akademien. Han debuterade som mycket ung, endast femton år gammal, med novellsamlingen Pojke med såpbubblor.

Vägarna till Afrika – en memoar av Per Wästberg, Bonnier pocket 2008.

Boken publicerades först på Wahlström & Widstrand 2007.

Och Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Elise eller det riktiga livet av Claire Etcherelli

Elise kommer från fattiga förhållanden i landsorten. Hon bor med sin farmor och sin lillebror. När hon har slutat skolan lär hon sig skriva maskin och utför sedan skrivarbete för olika firmor hemma. Men hennes bror blir det ingen ordning på. Han är rent ut sagt borskämd. Han arbetar bara ett par timmar om dagen i en skola under terminerna. Resten av tiden ägnar han åt att läsa och åt politik och att låna pengar av andra och aldrig betala tillbaka.

Men romanens huvudperson är Elise. Hennes liv präglas av fattigdomen och av den egoistiske brodern som dominerar hennes, hennes farmors och hans unga frus liv. När brodern flyttar till Paris gör också Elise det. Till slut har brodern varit tvungen att söka ett arbete och han ordnar så att Elise blir anställd på samma fabrik. Det är en bilfabrik med löpande band och tidsstudiemän som kommer med sina klockor och mäter hur kort tid olika arbetsmoment ska ta.

De flesta på löpande bandet är utlänningar. Många är algerier. De blir inte ordentligt upplärda och arbetarna är bara små kuggar i det stora maskineriet och har ingen överblick över vad de egentligen gör. Dessutom är de utsatta för grov rasism. Det är 1959. Algeriet är en fransk koloni och där pågår ett befrielsekrig. Många algeriska män bor i Paris i sunkiga rum och arbetar för låga löner. De kan bli stoppade när som helst av polisen och ibland blir de misshandlade och fängslade över natten.

Claire Etcherelli skriver mästerligt fram relationerna mellan människorna, det omänskliga slitet på arbetsplatsen och rasismen i det franska samhället. Hon har varit där och jag uppfattar att kärlekshistorien i romanen också till stor del är självupplevd. Hon vet vad det handlar om. Hon skriver en levande och spännande roman som innehåller väldigt mycket – arbetsslit, rasism, den stora klyftan mellan intellektuella och arbetarna, kvinnors utsatta situation, kärlek och personlig utveckling och fin miljöbeskrivning. Jag är nästan i Paris just då och vandrar gata upp och gata ner tillsammans med Elise och mannen hon älskar.

Romanen är en rörande och mänsklig historia. Den är trovärdig. Det är helt följdriktigt att Elise, som är så präglad av att alla cirklar runt hennes bror, ska hamna i ett kärleksförhållande där hon får anpassa sig hela tiden och inte vet från den ena dagen till den andra om de ska träffas eller inte. Nu är det till stor del beroende på omständigheterna och kanske inte alls på att mannen ifråga är en stor egoist. Men ändå. Mönstret fortsätter. Det kan kanske tyckas att jag hamnar vid sidan om det viktigaste i romanen genom att lägga så stor vikt vid detta. Men det är just det att Elise framstår som en riktig människa och att de här problemen också finns med som gör romanen så bra.

Elise eller det riktiga livet är en mycket bra roman och det är en upplevelse utöver det vanliga att läsa den.

Elise eller det riktiga livet av Claire Etcherelli, Prisma pocket 1988. Översättning: Jan Wahlén.

Första svenska upplagan kom 1977. Första franska 1967. Romanen är också filmatiserad.

Tisdagstrion – Sport och friluftsliv

Som vanligt håller jag mig till skönlitteraturen och här är mina tre böcker:

Tennisspelarna av Lars Gustafsson. Den har jag inte läst men jag har den i min läslista och orsaken till det är att jag läste Skuggan av Marit Furn för en tid sedan. Där berättar hon att hon har fått huvudpersonens omöjliga namn Pietziewzskoczsky just från Lars Gustafssons Tennisspelarna. Hur mycket Gustafssons bok handlar om tennis vet jag inte. Det är en kort roman på endast 96 sidor och den ska vara en satirisk berättelse om förhållandet mellan Europa och USA. Tennisspelarna kom första gången ut 1977 men finns i en nyare utgåva från Modernista som kom 2013.

De åtta bergen av Paolo Cognetti. Där finns mycket friluftsliv eftersom huvudpersonens far älskar att vandra i bergen och bestiga toppar. Den boken har jag läst och skrivit om så titeln är en länk.

Ingen konst av Péter Esterházy läste jag förra året i projektet Månadens språk. Där förekommer en hel del fotboll. Också här är titeln en länk till min text om boken.

Om du vill ha fler tips på böcker om och med sport och friluftsliv kan du gå till Ugglan & Boken.

Vild iris – The Wild Iris

Dikter bör helst läsas på originalspråket och det enda främmande språk som jag kan tillräckligt är engelska, kanske också danska. Men inte är det lätt att läsa dikter på engelska. Det händer alltför ofta att jag halkar iväg över texten utan att riktigt ta till mig innehållet. Jag glider på ytan. Sedan är poesi också svårare eftersom så många ord är borttagna om vi tänker oss att det hade varit en prosatext istället. Det är svårare att förstå vad där står.

Eftersom poesi skiljer sig från prosan på så sätt att varje ord är mer noga utvalt och vägt och att poesin ännu mer än prosan består av ordens och språkets musik är det en tillgång att kunna läsa på originalspråket. Men även när jag gör det får jag kanske inte alls samma bilder från orden som en engelskspråkig får. Naturligtvis får varje individ sina bilder när de läser men hur orden låter och de eventuella få betydelser av ordet som jag känner till påverkar upplevelsen. Jag ska ge ett exempel ur dikten Vild iris av Louise Glück:

från mitt livs mittpunkt steg / en väldig kaskad, djupblå / skuggor över azurfärgat havsvatten

Jag ser att det står att kaskaden steg men min omedelbara bild av ordet kaskad var vatten som kom ovanifrån, som ett smalt vattenfall.

Så kom äntligen utgåvan på engelska med posten och där läste jag:

from the center of my life came / a great fountain, deep blue / shadows on azure seawater.

Det första jag ser framför mig vid ordet fountain är fontän. De orden är ju så lika. Men fontänen jag ser sprutar vattnet uppåt, inte nedåt som vattenfallet jag såg när jag läste den svenska texten. Dessutom är en fontän tillverkad av människor och finns i en park eller på ett torg. Sedan slår jag upp ordet i mitt lexikon och ser att en poetisk betydelse av fountain kan vara källsprång, källa, brunn. Och i bildlig bemärkelse: källa, ursprung. Se där hur betydelsen vidgas i den engelska texten. Och översättaren måste naturligtvis välja. Men när jag läser fountain, om jag känner till ordet väl, finns allting där samtidigt.

Ja, det var en reflektion från min läsning av Vild Iris/The Wild Iris. Det är en tillgång att ha diktsamlingen på båda språken.

Jag läser alltså Vild iris av Louise Glück, Ramus 2020. Översättning: Jonas Brun

Och The Wild Iris av Louise Glück, Carcanet 1992

Den tid då ljuset avtar av Eugen Ruge

Den tid då ljuset avtar handlar om en tysk familj i fyra generationer. Den första består av Wilhelm och Charlotte Powileit som är övertygade kommunister och som måste fly från Tyskland under 1940-talet. På 1950-talet kommer de tillbaka från Mexiko för att bygga upp det nya DDR.

Den andra är Werner och Kurt Umnitzer. De är Charlottes söner från ett tidigare äktenskap. Kurt Umnitzer sätts i fångläger i Sibirien under Stalintiden, friges när Chrustjof kommer till makten och blir historiker i DDR. Han gifter sig med Irina, en ryska, de får sonen Alexander och Alexander får sonen Markus.

Romanen spänner över tiden 1952 till 2001 med en del tillbakablickar. Författaren hoppar mellan olika årtal och det är lite svårt att hålla reda på personerna, men de fyra generationernas viktigaste personer finns i en lista i bokens början och det hjälper. Och med hjälp av dessa fyra generationer har Eugen Ruge skapat en spännande och engagerande historia om politisk övertygelse, kärlek, drömmar, förljugenhet, privilegier och den krassa verkligheten.

Genom de olika nedslagen vid olika tider belyser författaren DDR:s historia och skillnaden mellan öst och väst. En central dag i romanen är Wilhelm Umnitzers 90-årsdag 1 oktober 1989, bara några månader innan Berlinmurens fall. Den dagen gestaltas i många av kapitlen och ses ur olika vinklar av olika personer. Den blir till slut kulmen på förljugenheten och när buffébordet som den senile Wilhelm har spikat ihop faller samman med ett stort brak och mycket porslinskrammel blir det en bild av det sönderfallande DDR.

Författaren använder skickligt vardagslivet för att belysa utvecklingen. Julfirande är visserligen inte vardag men där använder sig författaren av Irinas arbete med att tillreda julmaten för att gestalta skillnaden mellan DDR-tiden och det som kommer sedan. Under den första julen har Irina deltagit i många tidsödande byteskedjor för att få tag på ingredienserna. Under den andra julen, efter murens fall, har hon gått till snabbköpet och köpt alltihop. Men Eugen Ruge skriver också om västerlandets problem, om faran att bli rånad i Mexiko, om ungdomars vilsenhet och ovilja att anstränga sig. Han gestaltar också personernas utveckling som människor, deras tillkortakommanden, deras drömmar och deras svårigheter. Hur en historiker i DDR måste manövrera och delvis vara oärlig för att inte hamna ute i kylan och hur den yngre generationen vill till väst.

Den tid då ljuset avtar är en rik, spännande roman med humor och tragik. Den är även lättläst och jag rekommmenderar den varmt.

Den tid då ljuset avtar av Eugen Ruge, Nillson 2018. Översättning: Aimeé Delblanc.

Romanen publicerades första gången på svenska 2016. Jag har läst en pocketupplaga.

Hett i hyllan #93 – En liten cyklist

Den här boken är faktiskt sprättad men jag kan inte påminna mig att jag har läst i den. Kanske var den sprättad när jag köpte den? Var? När? Hur? Har jag fått den? Det minns jag inte alls. Jag förstår heller inte varför jag inte redan har läst de här dikterna. Jag har ju tyckt så mycket om Barbro Lindgrens böcker Sagan om den lilla farbrorn, Mamman och den vilda bebin och böckerna om Loranga.

Barbro Lindgren har en stor produktion bakom sig, främst av barnböcker men också vuxenlitteratur. När jag ser hela den långa raden av titlar på Wikipediasidan inser jag att jag har läst ytterst få av hennes böcker och att jag har mycket att hämta där.

Diktsamlingen En liten cyklist är skriven för vuxna. Den handlar om Barbro Lindgrens moster och den sista tiden i hennes liv.

En liten cyklist av Barbro Lindgren, Rabén & Sjögren 1982.

Den som har hand om Hett i hyllan är Monika som har bloggen Bokföring enligt Monika.

Dödsuret av Kjell Eriksson

Dödsuret tilldrar sig på en ö i Roslagen. För fyra år sedan försvann den unga kvinnan Cecilia Karlsson. Ann Lindell, före detta polis som tillbringar sin semester hos kärleken Edward som bor på ön, kan inte låta bli att undersöka försvinnandet. Det visar sig att ännu en människa försvann samtidigt med Cecilia Karlsson. Motsättningar blottas. Kärlek, hat och svartsjuka kommer upp till ytan.

Dödsuret betecknas som en thriller av förlaget men den är ingen bladvändare. Den har spänning, men på ett mer eftertänksamt sätt. Berättelsen innehåller många olika människoporträtt, så pass många att några blir alltför lite belysta. Det var lite svårt att hålla reda på alla personerna till en början. Å andra sidan är det kanske inte den här bokens uppgift att gestalta fullödiga porträtt av människor och att ha en genomgripande psykologisk gestaltning av problemen i den familj där det riktigt bränner till. Författaren sveper över människorna och problemen. Men trots det finns fina porträtt. Ungkarlen Nils Lindberg som aldrig har glömt sin tonårsförälskelse i Cecilia framstår för mig som en människa och Ann Lindells och Edwards förhållande och Ann Lindells förhållande till sin son är fint beskrivna.

I boken finns flera intressanta gestalter som jag skulle vilja veta mer om. Där finns cyniska människor som mest tänker på sig själva och som kan driva andra människor till handlingar som de aldrig hade utfört om de inte var under påverkan. Där finns hjälpsamma människor. Och vad har egentligen hänt under årens lopp i familjen Karlsson?

Emellertid är det kanske författarens avsikt att lämna läsaren med alla dessa frågor. Det finns mycket att fundera på efter att ha läst Dödsuret. Livet på ön och miljön är levande gestaltat. Historien är förlagd till en nutid som vi känner igen. De bofasta blir färre och färre. Många unga har givit sig iväg från ön. Sommargästerna blir fler och inflyttares drömvärld krockar med bofastas kunskap om verkligheten på ön. En bild av vår splittrade tid.

Dödsuret av Kjell Eriksson, Ordfront 2020.

Kjell Eriksson har skrivit elva romaner med Ann Lindell som utredare före denna.

Tisdagstrion – Biblioterapi

Böcker som får mig att må bra, vilka är de? Vi har många olika perioder och stunder i livet. Alla har vi väl varit med om att vi inte har kunnat eller velat läsa någon gång. Och ibland hjälper inte biblioterapi. Det finns ingen möjlighet att ta till sig den medicinen just då. Man förmår kanske inte ens att titta på boken. Men om man kan så har jag här tips på tre böcker som fick mig att må bra.

Den första är The Penguin Lessons som jag nyligen har läst. En härlig bok om en ung man som tar hand om en pingvin.

I mitten har vi Den stora utställningen av Marie Hermanson. En rapp, rolig, lite spännande historia med mörk bakgrund förlagd till 1920-talet.

Och sist vill jag rekommendera Kärlek och främlingskap av Theodor Kallifatides som är en kärlekshistoria mellan en ung grekisk invandrare och en svensk kvinna. Den kom förra året och den gjorde mig glad.

Fler tips på biblioterapiböcker kan du få om du klickar in dig till Ugglan & Boken.

Insektsamlarens dröm – Novell av Andrew Salomon

Den här novellen är upplagd som ett förhör, men det är bara svaren på frågorna vi får läsa. Den som förhörs heter Yasmin Ingabire, en fyrtiofyraårig kvinna från Rwanda. Bakgrunden är folkmordet i Rwanda, om ansvar, möjlig eller omöjlig förlåtelse och om att grannar som man har levt fredligt tillsammans med kan bli fiender. Ett smakprov:

62) Soldatmyrorna har kraftiga, bågformiga käkar och de biter mycket hårt. Men det är inte bara det, de sticker också. När en myra biter tag och sticker till är det som att få ett par fiskekrokar inkörda i köttet samtidigt som man blir genomborrad av en vitglödgad strumpsticka, så det var uteslutet att jag själv skulle ge mig ut för att hitta en drottning. Jag uthärdade inte tanken på att behöva gripa mig an soldatmyrorna för att få tag i henne. Dessutom hade jag inte bråttom. Jag hade gott om tid och fann ett visst nöje i processen att bygga upp en koloni från grunden. Tid är den främsta tillgången för de som är helt ensamma.

Insektssamlarens dröm är en läsvärd novell som jag hittade i tidskriften Karavan nummer 4 2020. Författaren är sydafrikan och heter Andrew Salomon. Han skriver noveller och romaner för både ungdomar och vuxna. Han är också arkeolog och har studerat klippmålningar. Andrew Salomon bor i Kapstaden med sin familj.

Insektsamlarens dröm – Novell av Andrew Salomon ur Karavan 4 2020. Översättning: Birgitta Wallin. Illustrationer: Isabel Fahlén. Novellens titel på engelska är The Entomologist’s Dream.