I den här romanen är det Helga Gregorius som berättar, alltså hustrun till Pastor Gregorius som blir mördad av doktor Glas i Hjalmar Söderbergs roman. I hans roman kommer hon till doktorn och beklagar sig över sitt svåruthärdliga äktenskap, och där kan man mycket väl känna att hon är ärlig och verkligen befinner sig i en svår situation. Men i Åsa Nilsonnes bok lurar hon doktor Glas.

Nu har jag inte alls sagt för mycket för på bokens baksida kan man läsa: ”Men tänk om Helga ljög för doktorn?”. Det är alltså redan avslöjat, och det är en intressant och spännande vinkling som Åsa Nilsonne har tagit sig an i den här romanen. Den tanken kan man få även när man läser Doktor Glas, fast där är det bara ett litet frågetecken.

Det är alltså ganska spännande att läsa Fru Gregorius. Man undrar hur det ska gå, även om man vet vad som hände i Hjalmar Söderbergs bok. Den stora skillnaden mot Söderbergs framställning är att Helga Gregorius framstår som en betydligt starkare kvinna hos Åsa Nilsonne. En människa som kan ta sitt öde i egna händer och som är ytterst förslagen. På så sätt driver hon med den kvinnosyn som var rådande i borgerligheten i början av 1900-talet, att kvinnan var svag och ologisk och känslosam. Fast den kvinnosynen var ju i verkligheten tudelad och höll inte ihop. Ja, kvinnan var svag och behövde skyddas – fast hon var farlig också. En man måste se upp. Hon var inte så stark fysiskt och skulle vara en öm moder och uppfostra barnen. Fast tvättmadammer och skurkäringar fick gärna slita och släpa hur mycket som helst. De borgerliga döttrarna måste skyddas. De skulle inte veta särskilt mycket om sexualliv och graviditeter och barnafödande. Men det gick utmärkt att utnyttja barn och kvinnor sexuellt på bordeller. Det var naturligtvis inte alla män som höll på med sådant, men det var utbrett och könssjukdomar grasserade.

Spännande vinkling alltså, och boken är läsvärd för den som intresserar sig för litteraturen omkring Doktor Glas. Men jag hade väntat mig mer. Det känns lite tomt och platt. Det känns inte som om Helga Gregorius verkligen befinner sig där i början av 1900-talet. Och hennes faster. Tror jag att en sådan faster verkligen finns? Det som händer i en roman behöver inte vara realistiskt och inte i verkligheten trovärdigt. Men romanens verklighet måste vara skapad så att just i det sammanhanget går läsaren med på att det händer och riktigt så är det inte här.

Fru Gregorius av Åsa Nilsonne, Natur & Kultur 2024.

Fler böcker som är inspirerade av Doktor Glas:
Gregorius av Bengt Ohlsson (2004)
Mordets praktik av Kerstin Ekman (2009)
Helga av Bengt Ohlsson (2024)
En annan doktor Glas av Malin Lindroth (2025)

Och så finns den här biografin över Hjalmar Söderbergs äktenskap med Märta Abenius.
Märta och Hjalmar Söderberg – en äktenskapskatastrof av Johan Cullberg och Björn Sahlin (2014)

Berättaren reser tillbaka till ön där hon växte upp. Med sig har hon ett kuvert. Hennes mamma och pappa finns inte längre kvar så hon hyr ett rum och går ner till havet. Först där öppnar hon kuvertet och läser sin mammas journal från psykiatrin. Men den är inte särskilt omfattande och hon funderar över sin mamma och hennes äktenskap och sin barndom.

Den här romanen har självbiografisk grund och det känns att berättaren har svårt att gå igenom hur det var. Varje familj har en hemlighet, säger hon, och hennes hemlighet är modern och hennes samlande. Hon samlade på allt möjligt, påsar med matrester till exempel. De kunde vara intryckta i skåp och lådor och det luktade i hemmet. En hemlighet som man naturligtvis ville dölja. Hoppas att ingen kom på besök. Eller att man åtminstone hann vädra innan människan kom. Allt det här hänger ihop med en labil mamma. Hon var inte som andra och uppförde sig inte som en ordentlig kvinna borde. Befolkningen på ön hade en klar uppfattning om hur en kvinna skulle vara och sådan var inte berättarens mamma.

Romanen tar upp hemmafruns situation, att vara tvungen att be sin man om pengar, att inte ha frihet utan att vara bunden till hemmet medan mannen var ute i världen och arbetade. Berättarens mor varnade många gånger dottern för att fastna som hon själv hade gjort. Samtidigt blev det så småningom så att mammans problem hindrade hela familjen. Många gånger när de var på väg någonstans med bilen fick de vända om eftersom mamman inte orkade med utflykten.

Det är ett mycket sårigt förhållande till modern som vi får läsa om, fullt av både hat och kärlek och stor frustration. Samtidigt berättas om dotterns äktenskap som håller på att haverera. Vi får inga klara svar. Berättaren förstår inte hur hennes mamma var och sin egen uppväxt helt och fullt. Jag tycker att det är bra att författaren inte ger oss en fullständig förklaring. Den kanske inte ens finns. Livet är svårt att förstå sig på och vi får mycket att fundera över efter att ha läst den här romanen.

En dag ska jag berätta om mamma av Karin Thunberg, Brombergs 2008.

Tidigare har jag skrivit om Karin Thunbergs bok En dag ska jag ta mig någon annanstans.