Flicka, kvinna, annan av Bernardine Evaristo

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

I Flicka, kvinna annan berättar författaren om tolv personer. Berättelsen spänner över många år och de bor på olika platser i England. Alla är kvinnor, eller från början kvinnor. Där finns heterosexuella och lesbiska och en och annan transperson och de är alla färgade, mer eller mindre. Författaren berättar om dem. Det gör ju alltid författaren, på det ena eller andra sättet. I den här romanen berättar hon genom att tala om för läsaren vad som händer, inte genom att måla upp scener, med några undantag.

Man skulle kunna tänka sig att det blir lite tradigt, men här är det alldeles tvärtom. Det är mycket spännande att läsa om dessa människor och deras anhöriga och vad som händer i deras liv. Flicka, kvinna, annan handlar om allvarliga saker – rasism och fattigdom, tonårsgraviditeter och mobbning och kriminalitet och övergrepp och diskriminering. Men allt är skrivet med mycket humor och mycket värme. Där finns så mycket medmänsklighet, Romanen är rolig och sorglig och upprörande och fyndig.

Jag tror att författaren har satt fingret på många företeelser och fast berättelsen handlar om så många människor så framstår de just som människor och inte romanfigurer. Jag känner igen människor jag mött och även mig själv fast min historia och erfarenheter är så annorlunda. Samtidigt lär jag mig en del om förhållandena i England och om hur det kunde och kan vara för färgade människor där. Jag kommer ihåg när jag var liten i småskolan. Vi fick en ny klasskamrat som var ditflyttad med sin familj. Jag är uppvuxen i nordöstra Småland och vår dialekt var närmast som östgötska. När den nye killen började prata skånska utbröt ett gapskratt i klassrummet. Och vad är det jämfört med att flytta till en ort och inte bara tala annorlunda utan också se helt annorlunda ut och dessutom vara sämre klädd och få de smutsigaste och hårdaste jobben om man får något alls och ofta bli betraktad som inte riktigt mänsklig?

Men det finns stor kraft hos många av kvinnorna i romanen, styrka och kraft och kreativitet. Flicka, kvinna, annan belönades med Bookerpriset 2019. Läs den gärna.

Flicka, kvinna, annan av Bernardine Evaristo, Bonniers 2021. Översättning: Niclas Nilsson.
Romanen publicerades första gången 2019 (Girl, woman, other). Det är den enda boken av författaren som finns översatt till svenska. Vill man läsa på engelska finns mycket att hämta.

tisdagstrion – Riddjur

~ Mösstanten ~ 11 kommentarer

Tisdagstrion är igång igen och temat är i dag riddjur. Den första boken har jag inte läst, men den finns i min läslista. Det är Översten av Ola Larsmo, en roman som bygger på en sann historia och den handlar om Knut Oscar Broady som emigrerade till USA och blev baptistledare och överste i Nordstaternas armé under det amerikanska inbördeskriget.
Romanen kom 2020.

Nästa bok är Guldsand av Ibrahim al-Koni. Nomaden Ukhayyad äger en fullblodskamel och han älskar den. I en stor del av romanen är Ukhayyad på flykt med sin kamel. De befinner sig i öknen under stora umbäranden. Flera gånger är Ukhayyad en hårsmån från att gå under. Bandet mellan mannen och hans kamel är mycket fint gestaltat, där finns en innerlighet och kärlek som Ukhayyad inte känner mot någon människa. Deras lidande känns starkt när jag läser och känslan för och beskrivningen av öknen innehåller både mystik och och skönhet.
Romanen publicerades första gången 1990 och kom i svensk översättning 2017.

Som tredje bok har jag valt Vägen till Flandern av Claude Simon (1913-2005). Ett franskt dragonregemente har ridit till gränsen mot Belgien för att stoppa Tysklands anfall 1940. När vi kommer in i romanen är många av soldaterna döda och en liten grupp har förlorat kontakten med de andra. Där är hästlik med flugor och larver vid vägkanten och döende hästar tillsammans med övergivna och sönderskjutna fordon och människor, och irrande soldater som har tappat bort sina kamrater, de få som är levande kvar, och som inte vet åt vilket håll de ska ta sig för att undvika fienden.
Romanen publicerades första gången 1960 (La Route de Flandres) och kom i svensk översättning 1962.

Det blev en hel del om krig och elände i den här trion. Inte särskilt positivt. Men böckerna är alla läsvärda, även Översten som jag ännu inte har läst, det är jag säker på. Fler tips på böcker på temat riddjur hittar du om du går till bloggen Mina skrivna ord.

Hur jag läser nu när jag är äldre VII

~ Mösstanten ~ 8 kommentarer

Hetta. Värmeböljor alltså. Något som jag märkte under de senaste heta dagarna, särskilt när de hade varat ett tag och värmen successivt hade stigit i lägenheten fast man hade neddragna persienner och rullgardin och inte vädrade när graderna utanför var högre än de man mätte inne, det var att min hjärna blev ännu mer fylld av gröt än den blev vid liknande förhållanden när jag var yngre. Jag sov så illa dåligt.

Då minskar läsförmågan betydligt. Det gick så långsamt. Jag kom ingenstans i boken. Så att värmeböljorna är fler än tidigare (antagligen, jag har ju inte registrerat hur det var förr) och att de dessutom påverkar mig mer nu, det minskar helt enkelt antalet lästa rader, och en del av det som blir läst blir kanske inte fullständigt förstått.

Men nu är det bättre läsförhållanden och här har jag börjat läsa Judas hågkomster av Niklas Rådström.

En bok om spöken av Siri Hustvedt.

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

I den här boken berättar Siri Hustvedt om sitt äktenskap med Paul Auster och om året efter hans död. De levde i ett långt äktenskap från 1982 till 2024. De skrev båda och samtalade mycket och läste varandras manus. Att förlora någon efter alla dessa år är självklart inte lätt. Att berätta om livet med den bortgångne, om hans sjukdom, om begravning och minnesstund och året därefter är heller inte lätt, men Hustvedt skriver också att arbetet med den här boken har varit nödvändigt för att klara av den stora förlusten.

Hustvedt berättar om kärlek och förälskelse, om stora svårigheter i äktenskapet då Paul Austers son blev drogberoende och fullständigt opålitlig och så småningom blev åtalad för att ha orsakat sin lille sons död och sedan dog själv i en överdos. En kontrast till detta är hennes och hennes mans förhållande till deras dotter och svärson som framhålls som fantastiska, varma och omhändertagande människor. Hon berättar också om stödet från sina systrar och från många vänner. Och om det lilla barnbarnet. Det finns alltså mycket som är ljust och varmt i den här boken tillsammans med allt det svåra och den stora sorgen.

På många ställen i boken nämner Siri Hustvedt böcker som Paul Auster har skrivit och jag inser att jag har läst alldeles för lite av honom. Det var han som räknades som den stora författaren enligt Hustvedt, och så som det har varit i många författarförhållanden har människor ofta tänkt att det måste vara den manliga parten som har påverkat och utvecklat den kvinnliga. Men så framställer hon inte deras historia. Enligt henne har mycket kommit från henne och deras förhållande framstår som ganska jämställt. Siri Hustvedt är en skönlitterär författare som har läst mycket filosofi och mycket om vetenskap. När hon drabbades av skakningar ledde det till att hon läste in sig på hjärnan och olika neurologiska sjukdomar och på psykologi för att försöka förstå vad som hände med hennes kropp. Hennes roman Den lysande världen handlar om en kvinnlig konstnär som har en omfattande kunskap om filosofi och psykologi och funderar mycket över hur vi ser, vad vi ser och hur vi tar till oss konst beroende på vem vi är och vem som har skapat verket. Också En bok om spöken innehåller många sådana tankar. Siri Hustvedt håller sig till vetenskapen, men det är ju också så mycket som vi inte vet. Hon känner den bortgångnes närvaro som en verklig närvaro och hon känner doften av röken från makens cigarr många gånger under sorgeåret.

I en sådan här bok tar naturligtvis det förgångna stor plats och jag tänker mig att det också måste göra det i verkliga livet när man förlorar någon som man har levt så länge tillsammans med och där en stor del av ens arbete har varit samtal och kritik och råd till varandra i skrivandet. Samtidigt måste det vara omöjligt att överblicka alla dessa år. En bok om spöken är också fragmentariskt skriven. Den innehåller bland annat brev som Siri Hustvedt skev till vänner under makens sjukdomstid och brev om sin och sin hustrus bakgrund och om barnbarnets föräldrar som Paul Auster skrev till det lilla barnbarnet under sjukdomstiden, den innehåller anteckningar ur Siri Hustvedts dagbok och partier som är skrivna direkt till memoaren. En bok full av skärvor kan man säga. Där en del minnen kan kallas spöken.

En bok om spöken- en kärleksmemoar av Siri Hustvedt, Norstedts 2026.

Om Paul Auster (1947-2024) på engelska Wikipedia och på den svenska.
Om Siri Hustvedt på engelska Wikipedia och på den svenska.

Böcker av Paul Auster som jag har skrivit om på bloggen: New York-trilogin

Böcker av Siri Hustvedt som jag har läst under min bloggtid: Sommaren utan män, Den skakande kvinnan, Den lysande världen

Arbetarklassens bästa partytricks av Tony Samuelsson

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Arbetarklassens bästa partytricks innehåller sexton essäer om arbetarlitteratur. Tony Samuelsson skriver om författare som Ivar Lo Johansson, Jan Fridegård, Moa Martinson, Stig Sjödin, Ann-Charlotte Alverfors och Kurt Salomonsson. Men också om Liza Marklund och hennes böcker om Annika Bengtzon, om Jack av Ulf Lundell och även om Birgitta Trotzig. Han begränsar sig alltså inte till dem som vi brukar kalla arbetarförfattare. Han behandlar problemet klass och klassresor, fascism och nazism i Sverige, arbete och slit och också litteratur om människor i förorter. Utrymme ges till författarnas liv, till deras skrivande och svårigheter, deras politiska preferenser och skilda personligheter.

Manliga författare dominerar i boken både till antalet och till vilket utrymme de upptar. Men några kvinnor finns ju med, även Birgitta Trotzig, något jag inte hade väntat mig. Men just att Birgitta Trotzig skriver om de lägsta av de lägsta, om fattiga hunsade människor, gör att hon passar in och det berikar innehållet. Tony Samuelsson har själv skrivit om att ta sig upp genom klasslagren, men inte passa in, om dåligt självförtroende och kanske frenetisk strävan att komma ifrån ett begränsat, fattigt liv. Hans roman Gäst hos borgerligheten är ett exempel på detta. Få är de författare som stannar kvar i arbetarklassen och har ett arbetaryrke vid sidan av skrivandet. I alla fall om vi ser på de kända. Och det är inte särskilt konstigt. Då skulle det vara svårt att få tillräcklig tid och kraft till författandet.

Den här boken innehåller mycket och jag ska inte analysera den närmare. För att göra det skulle jag behöva studera den mycket noggrannare än vad jag har gjort. Men som alltid när jag läser böcker om böcker får jag lust att läsa en del litteratur som nämns. Folke Fridell har jag aldrig läst. Nog skulle det vara intressant att läsa Död mans hand? Och Stig Sjödin. Hans dikter vill jag läsa. Jag har kanske sett någon enstaka någon gång, och hur var den egentligen? Jag tror också att det kan vara givande för den som läser en viss författare och kanske läser flera av hens böcker, att gå till Tony Samuelssons bok och se vad han skriver om författaren för att få ytterligare perspektiv.

Arbetarklassens bästa partytricks av Tony Samuelsson, Wahlström & Widstrand 2006.

Det visa regnträdet – novell av Kenzaburō Ōe

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

En Japansk man deltar i ett seminarium på Hawaii. Det hålls av Hawaii-universitetets östvästliga kulturcentrum och handlar om omvärderingar av kulturkontakter och traditioner. En kväll hålls en fest och en amerikansk kvinna visar mannen ett stort träd som står utanför huset. Fast det är inte lätt att se något i mörkret.

”Du vill väl hellre se på träd än på människor?” sade amerikanskan med tyskt påbrå. Hon tog mig med ut ur festlokalen, som var fylld av pratande och skrattande människor, genom en bred gång som förenade två byggnader och sedan tvärs över en veranda ut i ett majestätiskt mörker. Med skrattet och festlarmet i ryggen stod jag där och spejade ut i detta mörker som doftade vatten. Att det till största delen utgjordes av ett enda gigantiskt träds silhuett, blev jag varse när jag upptäckte att det i mörkrets underkant fanns något som reflekterade ljus. Det var breda rötter som såg ut som ljusstrålar och bredde ut sig också åt det håll där jag och amerikanskan stod. Efter ett tag kunde jag till och med urskilja en blågrå nyans på de svarta rötterna, som till en början hade sett ut som någon sorts avbalkningar. Det var ett säkerligen flera hundra år gammalt träd med välutvecklat rotsystem som reste sig där i mörkret framför oss: det var som en mur som stängde ute himlen och havet som låg långt nedanför sluttningen.
(Sid. 171)

Där läser vi om trädet som står så stort och fast rotat, och det har stått där i många, många år. Och så fortsätter novellen och så småningom kommer en kraftig omkastning. Jag hade inte förväntat mig slutet trots att jag när jag väl visste hur berättelsen slutade kunde se att det fanns många tecken under vägen. Kanske var jag bara ouppmärksam. Men hur det nu är med den saken finns det mycket i novellen som talar om osäkerhet och som innehåller så mycket mer. Det blir något kosmiskt och stort, och en värld där vi vet så lite och där vi ibland grälar om saker som kanske i ett längre perspektiv inte var så viktiga. Det finns så mycket som är dolt för oss och vi har så många förutfattade meningar.

Det visa regnträdet novell av Kenzaburō Ōe ur samlingen Det visa regnträdet, Bonniers 1996. Översättning: Eiko och Yukiko Duke.
Samlingen innehåller sex noveller skrivna mellan 1958 och 1990.

Kenzaburō Ōe (1935-2023) tilldelades Nobelpriset i Litteratur 1994. Om Kenzaburō Ōe på engelska Wikipedia och på den svenska.

Under min bloggtid har jag tidigare läst romanen M/T och berättelsen om skogens under av Kenzaburō Ōe.

Mordets praktik av Kerstin Ekman

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Läkaren Pontus Revinge har börjat föra dagbok. Han är alltså berättaren i den här romanen och han kommer från en familj där fadern blev dömd till fängelse på grund av förskingring. Familjen blev fattig och utskämd och som färdig läkare har Pontus Revinge inte resurser till att starta en egen praktik. Han är anställd som besiktiningsläkare, alltså en läkare som kontrollerar prostituerade och dömer dem till kurhuset om de har någon könssjukdom.

Det var så det gick till i slutet av 1800-talet. Prostitutionen var laglig, också bordeller, och de prostituerade måste visa upp sig och undersökas med jämna mellanrum. Det var en tid full av hyckleri, då välmående män missbrukade de prostituerade och könssjukdomarna härjade i stor omfattning. Medan männens döttrar skulle vara oskyldiga, fina flickor och helst inget veta något alls om sexuellt umgänge.

Nu händer det sig att Pontus Revinge blir presenterad för författaren Hjalmar Söderberg på en krog, och Söderberg frågar om vilken metod som skulle vara den bästa för en läkare om han ville döda någon. Söderberg ser att Revinge är en fattig, obetydlig person, men Revinges metod blir den Söderberg använder i sin roman Doktor Glas. Den fattige, luggslitne Revinge med hans dåliga självförtroende bryr sig Söderberg däremot inte om. Det finns bättre sällskap.

Revinges deklassering genom faderns brott och hans dåliga självförtroende är grunden för det som Revinge sedan gör. Han är en människa med problem, men genom list och handling och brott tar han sig upp i samhällslagren. Han är en obehaglig figur, andra människor fungerar mer som hans schackpjäser än som medmänniskor. Dåligt samvete har han inte, men rädsla. Stor rädsla.

Jag tycker att Kerstin Ekman ger en läsvärd kommentar till Hjalmar Söderbergs doktor Glas och i hennes kommentar läggs ganska stor vikt vid kvinnornas situation i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Revinge blir en ynklig, men farlig figur, en människa som utvecklingen går ifrån, en man som sitter fast i patriarkatets syn på kvinnor som känslovarelser med mindre hjärnor än män. Hela romanen består av Revinges anteckningar och Ekman har i viss mån anpassat språket till detta. Det gör att själva språket i romanen blir lite pastischartat, men det må vara hänt. Det gör att denna kommentar till Hjalmar Söderbergs roman får en egen ton.

Mordets praktik av Kerstin Ekman, Bonniers 2009.

Det finns fler romaner som är inspirerade av Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. Gregorius och Helga av Bengt Ohlsson, En annan doktor Glas av Malin Lindroth och Fru Gregorius av Åsa Nilsonne är de som jag känner till. Doktor Glas och Gregorius läste jag innan jag började blogga. Fru Gregorius har jag ännu inte läst. Det finns kanske fler. Tipsa gärna om du vet.

Den oduglige av Tomas Bannerhed

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Einar var sågverksarbetare men för ett par år sedan miste han sitt jobb. Han bor på landet med sin mor och han har inte lyckats ta sig samman för att skaffa sig ett nytt arbete. För det bör han göra, det tycker hans mor och det tycker de flesta som bor där runt omkring. Men Einar är inte som andra.

Det är på 1990-talet i Småland och jag tänker mig att handlingen är förlagd någonstans till trakten runt Växjö eller Alvesta. Där bor alltså Einar och han är en särling, en udda människa som aldrig har varit riktigt som andra. Och som vi vet, ska man inte vara konstig och tyst och inte kunna uppföra sig som andra när man växer upp, och helst inte heller som vuxen.

Einar var noggrann och pålitlig i sitt arbete. Han var aldrig hemma för sjukdom. Men han arbetade för långsamt. Man kan lugnt säga att han inte är särskilt flexibel. Han går i sina rutiner, och omkastningar och ändringar gör honom nervös. Men han har talanger. Han fotograferar och skulle kanske ha kommit långt som fotografisk konstnär om han hade haft de rätta möjligheterna. Han är en fena på huvudräkning och kan snabbt räkna ut stora svåra tal. Men han är ju inte som andra utan en underlig figur som vissa driver med. Han bor hos sin mor som är änka fast han är i fyrtioårsåldern och de har ett märkligt förhållande. De sover i samma säng.

Om Einar skriver Tomas Bannerhed en berättelse som griper mig djupt. Där finns poesi och natur och Tomas utsatthet känns så det gör ont. Bannerhed skriver enkelt och klart och tydligt. Mycket rakt. Tidigare har jag bara läst Korparna av författaren och det var så länge sedan så jag vet inte om det är så här han brukar skriva, men i romanen om Einar passar det i alla fall perfekt. Det stämmer så väl med hur jag uppfattar Einar. Han behöver en klar och tydlig värld. Samtidigt har han svårt att förstå mycket av mänskliga relationer och kommunikationen mellan honom och hans mor är ytterst otydlig när det kommer till svårigheter.

Jag ser den här romanen som en protest mot att människor som behöver det inte får hjälp utan istället hunsas med och mobbas. Det finns ju faktiskt människor runt omkring som vill väl, också i den här romanen. Man kan nog säga att den inte bara handlar om Einar och hans öde utan lika mycket om andra människors oförmåga och ork till att hjälpa honom. Och deras okunskap. De som bryr sig om alltså. Det gör inte alla.

Den oduglige av Tomas Bannerhed, Norstedts 2026.

Nytt på bokvagnen

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Nyligen fick jag veta att vi har ett antikvariat som ligger bara några minuters gångtid från mitt hem. Det har funnits här i över ett år, men först nu har jag förstått att det finns. De säljer mest på nätet, men nu i sommar har de öppet lite mer och när vi besökte deras källarkolkal hittade jag den här boken, Ensam i Berlin av Hans Fallada (1893-1947). Den finns i min läslista så den köpte jag gärna.

Av Hans Fallada har jag tidigare läst Hur ska det gå för Pinnebergs och det var hemskt länge sedan, när jag växte upp. Men jag minns att den grep mig djupt. Ensam i Berlin sägs vara Falladas mästerverk. Den bygger på verkliga händelser och handlar om motståndet mot nazismen i Berlin.

Ensam i Berlin av Hans Fallada, Lind & Co 2012. Översättning: Knut Stubbendorff och Per Lennart Månsson. Förord: Martin Lagerholm. Redaktör, språklig modernisering: Corinna Müller.

Om Hans Fallada på engelska Wikipedia och på den svenska.

Antikvariatet heter Exura.

Vägen till Flandern av Claude Simon

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Romanen handlar om ett franskt dragonregemente som har ridit till gränsen mot Belgien för att stoppa Tysklands anfall 1940. Som vi vet förlorade Frankrike och när vi kommer in i romanen är många av soldaterna döda och en liten grupp har förlorat kontakten med de andra. Där är hästlik med flugor och larver vid vägkanten och döende hästar tillsammans med övergivna och sönderskjutna fordon och människor, och irrande soldater som har tappat bort sina kamrater, de få som är levande kvar, och som inte vet åt vilket håll de ska ta sig för att undvika fienden. Där är lera och främmande gårdar, och ledning och order finns inte längre. Författaren frammanar ett platt, dystert landskap där man inte vet vad som finns bakom nästa häck eller i nästa hus.

Det är mycket om hästar i berättelsen. Fast berättelse borde jag nog inte säga. Romanen är mer som ett poetiskt (kanske man kan säga?) flöde där det ena går i varandra och där händelser och situationer avlöser varandra sömlöst. Plötsligt är man som läsare mitt i något annat, och senare kommer man tillbaka till samma händelse, men inte likadant, man kan få veta mer. Man är i krigets kaos, man är på kapplöpningsbanan, man är i fred, man är i krig, man är krigsfånge, man minns kvinnor. Allt verkar vara en enda röra, men jag tror att det är noga uttänkt alltihop. Och jag märkte också när jag läste att texten, som är full av utvikningar och långa meningar och många parenteser med tillägg eller förklaringar (Det är tydligen så Claude Simon skrev och det gör det inte särskilt lätt för läsaren), inte var sådan precis hela tiden. Det fanns åtminstone något mycket dramatiskt och drabbande parti som var konstruerat med kortare meningar och utan parenteser. Mycket effektivt.

Men samtidigt som texten är snårig är det starka bilder författaren frammanar och det är som om hästarna gör att texten blir mer drabbande. Det blir starkt. Om man som läsare vill försöka skapa någon slags ordning i sitt huvud under läsningen kan man tänka sig att det man tar del av är minnen, fantasier och händelser som franska krigsfångar berättar för varandra och drömmer om i fånglägret, utmärglade och trötta. En hel del handlar om kvinnor, och alla historier är kanske inte helt sanna. Jag tycker nog också att kvinnobilden i romanen inte är särskilt positiv. Det är mest drift det handlar om, lusten och längtan efter kvinnokroppen, vilket inte är särskilt konstigt. Men i kvinnosynen, eller känslan för kvinnan finns också ett hat och en vämjelse, och äldre, fula vårtiga kvinnor är bara värda förakt.

Vägen till Flandern är svår, men intressant och drabbande. Den kan leda till många tankar och känslor. Man kan fundera över mycket. Till exempel vet jag ju inte om det är författarens kvinnosyn som kommer fram i romanen, eller om den ingår i kritiken av kriget, att kriget förstör oss och tar död på kärlek och omtanke.

Vägen till Flandern av Claude Simon, AWE/Geber 1985. Översättning: C. G. Bjurström.
Romanen publicerades första gången 1960 (La Route de Flandres) och kom i svensk översättning 1962.

Claude Simon (1913-2005) tilldelades Nobelpriset i litteratur 1985. Om Claude Simon på Wikipedia.