Ridå – Hercule Poirots sista fall av Agatha Christie

Hercule Poirot och Arthur Hastings träffades år 1916 på godset Styles när de var konvalecenter. Nu, många år efteråt, har Poirot kommit tillbaka till Styles som gammal man för att lösa en mordgåta. Han skriver till sin gamle vän Hastings och ber honom komma dit.

Styles är numera ett pensionat och bland gästerna finns en person som Poirot vet har mördat flera människor. Varje gång har någon annan blivit anklagad och dömd eller har fallet avskrivits.

Ridå är en klassisk pusseldeckare. Hastings är berättaren. Poirot avslöjar inte vem mördaren är eftersom Hastings inte skulle kunna hålla masken och mördaren skulle då få veta att hen är misstänkt. På Styles finns många motsättningar: en fru som hunsar sin man, en forskare som inte har kunnat resa iväg och utveckla sin forskning på grund av hustruns ”sjuklighet”, kärlek till en gift man med mera. Hastings dotter finns också på Styles och arbetar med forskaren som har hyrt in sig där. En opålitlig man charmar henne och den hederlige och lite naive Hastings blir mycket upprörd.

Agatha Christie beskriver skickligt de olika människornas förhållanden och jag som läsare börjar frukta att Hastings eller hans dotter skulle kunna bli anklagad för det mord som vi vet kommer att ske. Vi vet alltså inte vem mördaren är, inte hur mördaren har burit sig åt, vem som kommer att mördas och vilket samband det finns mellan de gamla mordfallen. Jag kunde inte räkna ut vem mördaren var före upplösningen.

Tycker man om pusseldeckare är Ridå värd att läsas. Den är kanske inte Agatha Christies bästa deckare men håller ändå en hög klass.

Ridå – Hercule Poirots sista fall av Agatha Christie, Bonniers 1977. Översättning: Sonja Bergvall.

Alla boktexterna från min gamla blogg

Ja, nu har jag fått in dem här, alla texterna om böcker från Mösstantens arkiv. Men gamla inlägg om Hett i hyllan, Top fem och Tisdagstrion är inte med. Här finns bara de som jag har skrivit sedan jag bytte bloggplattform.

Inte heller alla andra inlägg om olika ämnen som jag har skrivit på min gamla blogg finns överförda här.

Men alla bokrecensionerna finns nu här. Så framöver kommer det alltså inte att välla in textinlägg på bloggen utan allt kommer att pågå i lagom takt. Det känns bra.

Trevlig helg till er alla!

Hett i hyllan #38 – Gustavs grabb

Den här boken ska vara så bra och jag är verkligen intresserad av att läsa den – och ändå har jag inte gjort det. Det är en självbiografi som ska handla mest om Leif GW Perssons förhållande till sin far och sin mor. Leif GW Persson är en intressant människa. Bokens undertitel är Berättelsen om min klassresa. Jag är intresserad både av författaren som person och klassresor har jag själv i släkten. Dessutom säger klassresor mycket om vårt samhälle.

Så varför har jag inte läst den här boken?

Har ni, mina bloggläsare, gjort det?

Gustavs Grabb av Leif GW Persson, Bonniers 2012.

Hett i hyllan sköts av Bokföring enligt Monika.

En överlevandes minnen av Doris Lessing

Berättelsens jag befinner sig i en stor stad där allt ordnat liv har brutit samman. Många har redan givit sig av från staden. De som är kvar gör vad de kan för att överleva. Byteshandel och varubrist råder. Ibland drar ungdomsgäng genom staden. Då håller sig invånarna inne i husen.

Berättaren lever hemma och ger sig ut i staden ibland för att skaffa förnödenheter och få höra nyheter. Visst finns radionyheterna men där får man inte veta allt. De styrande lever fortfarande gott. De pratar och pratar men gör inget för att förbättra situationen. Vad berättaren lever av vet jag inte. Besparingar?

Det här är en dystopi, men det är något annat också. Berättaren är mestadels hemma och när hon (Jag tror att det är en hon.) sitter i vardagsrummet och solen lyser på väggen kommer hon plötsligt över på andra sidan. Där finns egentligen bara en korridor men vid de här tillfällena kommer hon till en annan värld, ett stort hus med många rum som ändrar karaktär från gång till gång. Hon ser en mor och en liten flicka och flickan blir illa behandlad.

En dag står plötsligt en man och en flicka i hennes vardagsrum. Han ber henne ta hand om flickan och rätt som det är har flickan ett djur som är ett mellanting mellan hund och katt. Han heter Hugo och honom kan man inte gå ut med i stan för då riskerar man att han blir uppäten.

En överlevandes minnen är en egendomlig bok som berättar om samhällets undergång och tankar om föräldrar och barn och barnets utveckling till kvinna och som samtidigt innehåller magi, att komma in i en annan värld. Fast den världen kan vara en gestaltning av berättarens inre. Kanske handlar romanen om att överleva sin barndom?

Fast den verkar spretig blir det här en mycket bra berättelse. Doris Lessing är en stor författare. Hon beskriver händelser och miljöer så att det känns. Hennes gestaltning av barngänget, en hop mycket unga, ja också små barn, som har levt nere i tunnelbanan och aldrig lärt sig annat än att den starkaste överlever, är oerhört drabbande. Berättelsen känns aktuell fast den publicerades 1974. Kanske känns slutet lite väl lättköpt, men En överlevandes minnen är värd att läsas.

En överlevandes minnen av Doris Lessing, Trevi 1975. Översättning: Sonja Bergvall.

Tisdagstrion – Böcker jag inte hann läsa under 2019

Alltså, jag vet att jag är lite tjatig, men här har vi Alias Grace av Margaret Atwood igen. I höstas någon gång skrev jag att jag skulle läsa den, men det gjorde jag inte förra året. Nu har jag en rejäl ursäkt förstås. Jag prioriterade bort den till förmån för Tjänarinnans berättelse och The Testaments som kändes mer aktuella. Men nu får jag ta mig samman och läsa den i år.

Mårbackasviten av Selma Lagerlöf köpte jag på bokrean förra året. Och så har den stått på bokvagnen och väntat. Ända tills nu, för jag har faktiskt läst den i år så den hann inte bli hyllvärmare, tack och lov. Mårbackasviten, Selma Lagerlöfs självbiografiska texter, är ganska omfattande men lättläst upptäckte jag när jag satte igång.

Och på tal om självbiografi. 2010-talet var autofiktionens årtionde enligt kultursammanfattningarna. Många har läst Karl Ove Knausgårds självbiografiska svit Min kamp. Men jag har inte läst en enda av böckerna så alltså måste jag åtminstone läsa Min kamp I i år.

Tisdagstrion handlar om tre böcker men nu lägger jag till en fjärde här eftersom jag påstod förra året att jag skulle läsa den. Det är Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez, detta latinamerikanska mästerverk. Jag läste den inte därför att jag upptäckte att det ska komma en ny utgåva i år med översättning av Lina Wolff. Då var det bättre att vänta med den, tyckte jag.

Detta är min kvartett av böcker som jag inte läste förra året. Om du vill veta vad andra bokbloggare inte läste kan du titta in hos Ugglan & Boken.

Mina julklappsböcker

Min man och jag brukar ge varandra julklappar i lugn och ro för oss själva när själva julfirandet är över. Vi tycker att det är trevligast på det viset. Och tänk, jag fick precis det jag önskade mig!

Det är alltså hög tid att visa upp mina julklappsböcker. Monika Fagerholms Vem dödade Bambi och Sirpa Kähkönens Brudar i svart blev jag särskilt intresserad av eftersom de framträdde på bokmässan här i Linköping. Länk till inlägg om det här.

Olga Tokarczuk har jag läst ett par böcker av som jag har uppskattat mycket. Jag tycker att hon är en intressant, unik författare och jag vill gärna läsa också Jakobsböckerna, men om jag ska göra det måste jag äga den så jag inte känner mig stressad av bibliotekets låneperioder. Den är alltså en mycket välkommen julklapp. Det blir en mastig bit att sätta tänderna i så småningom.

Visst är det härligt att få böcker i julklapp. Hoppas nu att 2020 blir ett lika bra läsår som 2019.

Solstaden av Tove Jansson

Solstaden är den första romanen i den här samlingsboken om fyra romaner av Tove Jansson. Romanen kom ursprungligen ut 1974.

Solstaden handlar om pensionärer i Florida. De bor på pensionat i staden St Petersburg. Det är alltid varmt och mycket sol. Hela staden är ett reservat för åldringar, mest kvinnor, och de är långt borta från sitt tidigare liv och från släkt och familj. De enda yngre människorna i romanen är de som sköter pensionatet och Joe som arbetar som guide på skeppet Bounty.

Det är på ett sätt en stillastående tillvaro med fasta rutiner. De sitter på verandan på sina särskilda platser, ingen kan sätta sig var som helst. Men ändå händer en del. Några dör. En gammal revyartist flyttar in i pensionatet tvärs över gatan. Den årliga vårbalen äger rum. Joe väntar på ett meddelande från Jesusfolket. Så snart han får det ger han sig iväg. Den yttersta dagen är snart här och då kommer Jesus.

Det finns ingen huvudperson i berättelsen, den handlar om många människor. Den är som ett utsnitt ur verkligheten utan en romanintrig. Men den ger ändå flera porträtt av människor och en del tankar om livet och åldrandet. St Petersburg är den sista anhalten. Joe som är ung ger sig iväg på sin motorcykel men gamlingarna stannar kvar. De har levt sitt liv.

Är romanen då värd att läsas? Den är inte det bästa jag har läst, men för den som tycker om Tove Jansson – absolut. Solstaden är full av tankar och iakttagelser och innehåller udda beteenden och en del torr humor och miljöbeskrivningen är fin.

Solstaden av Tove Jansson ur samlingsboken Romaner, Modernista 2017.

Mer om föresatser och läsutmaningar

Ifall ni vill delta i läsutmaningar finns några tips här:

Årets Kaosutmaning sköts av Mia som har bloggen Mias bokhörna.

Ugglan & Boken har startat en utmaning som kallas Litteraturpristolvan.

Utmaningen Månadens språk sköts i år av Scyllas hylla. Och nu fick jag lust till att delta i den utmaningen också. Scyllas hylla har en lista över språken för varje månad. Klicka på den gröna länken så kommer ni dit. Januaris språk är italienska och det kommer en bok av en italiensk författare här så småningom.

Själv har jag förutom Hyllvärmare2020, en dikt om dagen och en novell i månaden satt ett läsmål på Goodreads. 90 böcker ska jag läsa 2020, ett mål som jag bör kunna uppnå ganska lätt. Fast det egentligen inte är så viktigt hur många böcker eller hur många sidor jag läser på ett år, utan vad jag läser, att jag får glädje av det och att jag kan förmedla mina läsupplevelser till andra här på bloggen så är det ändå roligt att sätta ett mål på Goodreads och se hur stapeln växer. (En stapel bör vara stående, men här handlar det om en liggande stapel. Jag hittar ingen annan benämning.)

Det blir många bilder fotograferade till bloggen också. Jag tar inte bara en bild av ett motiv, så det samlas många, många bilder. Nu har jag en föresats att jag ska ta tio minuter varje dag – ja varje vardag, man får väl vara ledig någon gång – och rensa bland bilderna. Det är så tråkigt att rensa och ibland är det jobbigt för huvudknoppen också, att bestämma vad som ska sparas och inte, men tio minuter kan jag väl klara tills situationen är bättre bland bilderna.

Ja det var lite om föresatser för årets läsande och bloggande. Nu blir det spännande att se vad vi kommer att uppleva under 2020-talets första år.

Trevlig helg önskar jag er alla!

Hett i Hyllan #37 – Ängeln på sjunde trappsteget

Nu har det gått så långt så att en del böcker på bokvagnen har hunnit bli hyllvärmare. Det här är den första av dem som jag visar, Ängeln på sjunde trappsteget av Frank McCourt. Den hittade jag en dag på bibliotekets bokbytardisk, den som inte finns längre.

Frank Mc Court föddes 1930 i en irländsk familj i New York, men familjen flyttade tillbaka till Irland och i Ängeln på sjunde trappsteget berättar Frank McCourt om sin fattiga barndom i Limerick. På omslagets baksida finns ett citat av författaren:

När jag ser tillbaka på min barndom förundrar det mig att jag alls klarade mig igenom den med livet i behåll. Det var naturligtvis en eländig barndom: en lycklig barndom är knappast värd något intresse. Värre än en normal eländig barndom är den eländiga irländska barndomen, och än värre är den eländiga irländska katolska barndomen.

Ängeln på sjunde trappsteget publicerades 1996. Den blev en bästsäljare och vann Pulitzerpriset och den har även filmatiserats. Jag har aldrig läst den och nu står den alltså som hyllvärmare på min bokvagn. Men visst vill jag läsa den.

Ängeln på sjunde trappsteget av Frank McCourt, Bonniers 1998. Översättning: Thomas Preis.

Den som kom på den utmärkta idén att vi ska visa våra hyllvärmare är Monika som driver bloggen Bokföring enligt Monika.

Lady Chatterley's Lover av D. H. Lawrence

När den här boken publicerades 1928 förbjöds den i många länder. I Storbritannien kom den ut först 1960. Orsaken var de erotiska skildringarna och budskapet. Romanen handlar om Constance Chatterley, gift med sir Clifford Chatterley. Hon är fritt uppfostrad och har haft flera sexuella erfarenheter när hon gifter sig under första världskriget. Clifford Chatterley blir snart sårad och kommer hem handikappad, förlamad från midjan och nedåt.

Constance och Clifford har en intellektuell gemenskap men ingen kroppslig, mer än att Constance sköter om honom. Alla tar så småningom för givet att Constance kommer att ha en älskare, det är inte särskilt fel eller upprörande bara hon sköter det diskret. Men när Constance inleder ett förhållande med skogvaktaren Oliver Mellors, en av sir Cliffords anställda, kommer ingen att acceptera det. En älskare ur samma klass, det duger, men inte en älskare från underklassen.

Lady Chatterley’s Lover innehåller mycket mer än vad jag trodde från början. Bland annat handlar romanen om klassklyftor och om situationen i området där Clifford Chatterleys gods är beläget. Det finns gott om kolgruvor där. En gruva där Clifford är delägare finns alldeles intill godsets park. D. H. Lawrence beskriver gruvarbetarna och deras miljö. De kommer upp ur gruvan som en grå, utarbetad massa när arbetsdagen är slut. De är främmande för Constance, ett annat folkslag, men hon känner sig heller inte hemma i överklassen och upplever efterhand Clifford som kall och fordrande. Det framhålls gång på gång i berättelsen att det är pengarna som styr. Alla jagar pengar, både de rika och de fattiga. Jag tolkar det som att författaren menar att utvecklingen i samhället har gjort att människorna har fjärmat sig från sitt ursprung. Och så låter han också Constance och Oliver mötas i skogen. Där finns en fristad både från det kalla överklasslivet och det hårda, inskränkta gruvlivet, en oas där en kroppslig gemenskap blir naturlig bland vårblommor, regn och sol. Lawrence låter till och med de båda älskande springa omkring nakna i skogen.

Men romanfigurerna är naturligtvis präglade av sitt tidigare liv. Oliver är en komplicerad människa. Han har dragit sig undan världen och tagit arbetet som skogvaktare fast han har utbildning. Hans syn på samlivet mellan en man och kvinna kan inte vara helt lätt för Constance att hantera. Jag tolkar att hon dras till honom som till en naturkraft och en man som är helt annorlunda är de hon tidigare har mött. En man som tar henne. En man som anser att sexuallivet är det viktigaste. Resten kommer sedan.

Lady Chatterley’s Lover är en intressant roman som ger en mycket att fundera över.

Lady Chatterley’s Lover, Penguin Classics 2009.

Tisdagstrion – siffra i boktiteln

Idag är det siffror som gäller. Det finns nog en hel del böcker med siffror på omslaget och jag har valt dessa tre.

2 666 av Roberto Bolaño är en riktig tegelsten på 1 053 sidor, men värd att läsas. Fyra litteraturvetare är på jakt efter en försvunnen författare. En mentalt instabil filosofilärare försöker skydda sin dotter mot världens ondska. En journalist sänds till Mexiko för att bevaka en boxningsmatch. De kommer alla till ökenstaden Santa Teresa som är full av mord, korruption, knarkhandel och prostitution. Det var när jag läste den som jag riktigt insåg hur farligt det är att vara kvinna i Mexiko.

1793 av Niklas Natt och Dag. Det kom en uppföljare förra året, men den har jag inte läst fast jag tyckte att 1793 var mycket bra. Titeln är en länk till min text om boken.

491 av Lars Görling. Boken publicerades 1962 och sedan gjorde Vilgot Sjöman också en film. Jag minns att det var en bok som vi slog upp vissa sidor i under de tidiga tonåren, för sexscenernas skull. Några år senare läste jag den och blev förvånad över att den var så bra. Jag hade trott att det var en sensationsbok men det är en bra roman om kriminella ungdomar på 1950-talet och om hur illa en flicka i de kretsarna kan råka ut.

Det är Ugglan & Boken som sköter Tisdagstrion. Om du tittar in hos henne hittar du fler böcker med siffror i titeln.

Hyllvärmare 2020

Förra året gick jag med i utmaningen Hyllvärmare 2019 och i år kör jag ännu en hyllvärmarutmaning. Nu tog jag i lite extra och bestämde mig för 14 hyllvärmare som jag ska läsa i år. Jag hade tänkt 12 men jag kunde inte låta bli att ta med också Agatha Christies Ridå och Stig Claessons Flickor.

Så här är den då, hela högen. Jag tror att ni kan se vilka böcker det är så jag behöver inte räkna upp dem.

För att jag ska betrakta en bok som hyllvärmare ska den ha funnits här hemma oläst i minst ett år.

Är det någon som hänger med på Hyllvärmare2020? Utmaningen finns på Instagram också.

Skyltsöndag #19 – Exlibris

Här är en skylt som jag såg på biblioteket. Det finns en liten utställning med exlibris ur stiftsbibliotekets samlingar i kuriosakabinettet.

Linköpings stiftsbiblioteks ursprung är det medeltida domkyrkobiblioteket. Samlingarna har byggts upp från 1600-talet och innehåller förutom böcker, handskrifter, konst, mynt, medaljer och porträtt, med mera. Boksamlingen är på ca 235 000 volymer och i den finns 135 inkunabler från 1400-talet.

Länk till Stiftsbiblioteket.

Anna Thiel var Ernst Thiels första hustru. Han var industriman, bankir och konstsamlare. Konstmuseet Thielska galleriet är inrymt i det hus som var hans privatbostad.

Ja det var denna skyltsöndag, och även ett exlibris kan väl anses vara en skylt.

Skyltsöndag sköts av BP och om du klickar in dig hos henne hittar du fler söndagsskyltare.

Vålnadernas historia av Magnus Västerbro

Magnus Västerbro tror inte på vålnader och andar men han har länge varit fascinerad av berättelser om det övernaturliga. I den här boken, Vålnadernas historia – Spöken skeptiker och drömmen om den odödliga själen, har han samlat sina erfarenheter av forskning inom området. Han har inte forskat själv utan han skriver om vad andra har kommit fram till.

Västerbro börjar med antikens tro på spöken och vålnader och går sedan framåt genom århundradena ända till vår tid. Han kopplar ihop tron på spöken och vålnader med religion och föreställningar om vad som händer med oss efter döden. Om vi tror att döden är slutet och inget händer oss därefter kan vi ju heller inte tro på vålnader. En sak som han trycker på är att det alltid har funnits skeptiker, tvärtemot vad historikerna många gånger har sagt. Det finns exempel på tvivlare och skeptiker i alla tider så Västerbro kommer fram till att alla trodde inte på någon gud och alla trodde inte att människan hade en själ. Svårigheten är naturligtvis att de flesta vittnesbörd om tro eller tvivel kommer från dem som kunde läsa och skriva. Det är svårare att veta vad vanligt folk tyckte.

Det är också intressant hur kyrkan och makten tidvis använde tron på spöken för att skrämma människor för helvetet och i andra tider ansåg att spöktro var ogudaktigt. Hur utbredd tron på andar och spöken har varit har varierat genom århundradena men den moderna vetenskapen har inte utrotat spöktron. Den finns kvar. I grunden handlar den om vår sorg och rädsla inför döden och våra försök att förstå vår roll i universum.

Boken kändes lite torr att läsa i början, med alla exempel från antiken. Den var mer livfull mot slutet. Västerbro ger en överblick över tro, religion, synen på spöken och vålnader och det leder till funderingar över vår plats på jorden. Jag har själv, som så många andra, ibland känt att mina kära anförvanter som har dött kanske ändå finns med mig.

Vålnadernas historia – Spöken, skeptiker, och drömmen om den odödliga själen av Magnus Västerbro, Volante 2019.

Utmaningar och nyårslöften

Nyårslöften är inget som jag brukar ge och tidigare tyckte jag att utmaningar när det gäller att läsa bara var fånigt. Men kanske har jag blivit påverkad av andra bokbloggare för nu tycker jag att det både kan vara roligt och givande.

Förra årets utmaning Hyllvärmare 2019 gick bra. Alla tolv, som jag hade valt ut, blev lästa och jag är glad över att jag läste just de böckerna så jag kommer att ställa mig en ny hyllvärmarutmaning i år.

Sedan har jag utmaningen En dikt om dagen. Ja, ungefär så där. Det är inte alltid det passar att läsa en dikt, men oftast gör jag det och det är ett sätt för mig att verkligen läsa poesi. Det kommer jag att fortsätta med.

Jag har också utmaningen En novell i månaden. Ett bra sätt för mig att läsa noveller. Annars blir det mest bara romaner. Det kommer jag att fortsätta med det här året.

Om ni är intresserade vore det kul om ni deltar i mina utmaningar. Annars finns det många fler bokliga utmaningar på nätet

Ugglan & Boken har en ambitiös novellutmaning, Läs en novell, där hon har gjort en lång lista över ämnen såsom Läs en novell som utspelar sig vid kusten eller Läs en novell som är översatt från franskan. Ämnena är från förra årets lista men jag antar att det kommer en i år också. Bokföring enligt Monika har Finnish that series, alltså att läsa bokserier till slut. Kaosutmaningen är en annan läsutmaning med en lång lista med ämnen för böcker, t ex. blått omslag eller Läs en feministisk bok. Förra året sköttes den av Mina skrivna ord. och så har vi Boktolvan som går ut på att läsa tolv författare som man aldrig har läst något av tidigare. Sist men inte minst har Mia som driver bloggen Mias bokhörna startat utmaningen Read old books. Den påminner om Hyllvärmare2020.

Det finns mycket att välja på om man vill ha läsutmaningar. Själv kommer jag att fortsätta med mina tre: Hyllvärmare2020, En dikt om dagen och En novell i månaden. Och så kommer jag att titta in hos Mia ibland.

Hett i hyllan #36 – More William

Hallå igen! Nu är jag tillbaka med nya friska tag och har hittat en julröd bok i hyllan fast helgerna nästan är slut. Det är More William av Richmal Crompton, en gammal bok från mitt föräldrahem.

I många år trodde jag att Richmal Crompton var en man. Namnet låter så i mina öron, men Richmal Crompton var en kvinna, så här har vi alltså ännu en av de inte helt vanliga kvinnliga författarna bland våra hyllvärmare. Richmal Crompton 1890-1969 är känd för sina böcker om den odygdige skolpojken William Brown. Jag läste en eller annan Billbok som barn för det fanns några i mitt barndomshem. Bill, den förskräcklige hette en av dem, minns jag.

Bill var som sagt odygdig och en pest för sin storasyster Ethel. Han hade en kompis som kallades Ginger, antagligen för att han var rödhårig. På tal om hår, en detalj som jag kommer ihåg var att Ethel hade varit hos frisören och permanentat håret och någon vän till familjen kommenterade att permanentade vägar hade hon hört talas om, men hår, det var något nytt. Det är lustigt vilka detaljer man minns. Min mormor, förresten, kunde säga när vi var ute och åkte: Den här vägen är permanentad.

I alla fall har jag inte läst just den här boken men det skulle kanske vara kul att läsa lite i den någon gång. Den kom ursprungligen ut 1922 och den här boken är från den fjortonde tryckningen 1926.

More William av Richmal Crompton, George Newnes 1922.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Året som gick

Strax är det jul och sedan är det nyår och vips är vi inne i 2020 så jag tycker att det är på sin plats att summera det gångna året. Som ni har märkt har Mösstanten utvecklats mer och mer till en bokblogg så här kommer jag att skriva om 2019 års bokår, alltså vad jag har läst. Jag läser ju både gammalt och nytt.

Bäst 2019: Jag är ganska snål med fem stjärnor. Fyra böcker fick högsta betyg och de är Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg, Samlingsboken med tre böcker av Agota Kristof (Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen) En fördämning mot Stilla havet av Marguerite Duras samt diktsamlingen Nära ögat av Wislawa Zcymborska.

Nu när jag inte jobbar längre och har mer tid att läsa kan jag också ta itu med en del böcker som inte blev lästa tidigare. Jag är glad att jag har läst Kärlek i Europa av Birgitta Stenberg, Sommarboken av Tove Jansson, Den afrikanska farmen av Karen Blixen och Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood.

Jag har också stiftat bekantskap med en del författare som jag inte har läst tidigare såsom Ellen Mattson och Lina Wolff och Lyra Koli. Ja, Agota Kristof hade jag heller aldrig läst tidigare men henne har jag redan nämnt.

Men har hon inte läst några böcker av manliga författare? kanske ni undrar. Jodå, visst har jag det. Jag är till exempel glad över att jag läste New York-trilogin av Paul Auster och att jag har läst Turgenjevs Fäder och söner.

Nej, nu får det vara nog med uppräkning av böcker här, men det har varit ett bra läsår för mig. Som ni har märkt har jag också börjat läsa poesi och åtminstone en novell i månaden. Det ger i varje fall mig mycket och jag hoppas att även ni får något ut av det.

Sedan har jag bytt bloggplattform med allt vad det innebär av besvär och fördelar. Som ni väl också har märkt håller jag på med att föra över mina boktexter från min gamla blogg. Jag vill gärna ha dem samlade på ett ställe, så att om ni klickar på kategorin noveller ska få upp allt som jag har skrivit under den kategorin. Här finns också en sökfunktion och jag vill att om ni söker på en viss författare och jag har skrivit om någon eller några böcker av hen så ska ni få träff på alla dem här. Det kommer att ta lite tid att få alla texterna hit men jag är på god väg.

Hoppas att ert år har varit bra, både när det gäller läsning och annat. Livet går upp och det går ner och svårigheter av olika slag råkar vi alla ut för, men läsning ger mig så mycket, skingrar mina tankar, ger mig avkoppling, kunskap och upplevelser i fantasin. Det vill jag helst inte vara utan.

Pollyanna

När jag var liten fick jag boken Pollyanna. Jag läste den naturligtvis och den måste ha gjort stort intryck på mig för än idag tänker jag ibland på den föräldralösa Pollyanna som får bo hos sin stränga moster Polly. Mostern vill inte ta hand om flickan men känner det som sin plikt. Av sin far har Polyanna lärt sig att alltid försöka se positivt på det som händer. Genom Pollyannas förmåga att kunna göra det tinar mostern upp och i slutet av boken är mosterns och Pollyannas förhållande mycket bättre.

För mig har alltid sådana berättelser kännts väldigt välgörande. Det finns fler barnböcker som är uppbyggda på det temat. Den hemliga trädgården är en av dem. Där förändras huvudpersonen Mary till det bättre, men hon har också stor inneboende styrka och lyckas skapa förändring till det bättre i det stora dystra huset där hon tvingas bo efter att ha blivit föräldralös.

Pollyanna är oerhört positivt lagd från första början. Hon leker alltid-vara-glad-leken och försöker se det positiva i allting. Det kan nästan bli för mycket ibland.

Pollyannas far var pastor i den inre missionen och hade mycket liten lön. Till en jul hade hon önskat sig en docka men i välgörenhetspaketet som de fick fanns ingen docka utan ett par kryckor. Hur lätt är det inte för oss att känna barnets stora besvikelse?

Men vad hände då? Pollyannas far hade en mycket positiv livssyn. Genom hans påverkan och alltid-vara-glad-leken kom Pollyanna fram till att hon i själva verket borde vara glad. Hon var ju inte skadad eller sjuk och behövde därför inte använda kryckorna.Va?? Det är nästan så man kräks.

Som jag har skrivit i ett tidigare inlägg har jag läst att vi människor har en tendens att minnas det positiva bättre än det negativa. Det är nog bra. Men vi måste tillåta oss att sörja och att vara arga ibland. Det är viktigt att ta ett stort ansvar som individ men vi måste också inse att individen inte alltid har möjlighet att ändra sin situation, att större samhälleliga förändringar kan behövas.

Antagligen är det dubbelheten – att det är bra att se positivt på tillvaron, men att positivt tänkande kan gå till överdrift – som gör att jag inte kan glömma Pollyanna.

Pollyanna är skriven av Eleanor H. Porter och kom ursprungligen ut år 1913.