Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion

Joan Didion och John Gregory Dunne har varit gifta i 40 år. De är båda författare och har mestadels arbetat hemma. Därför har de umgåtts med varandra nästan varje dag.

Kvällen före nyårsafton 2003 dör John hastigt i en hjärtatack. Han och Joan har just kommit tillbaka från sjukhuset där deras dotter ligger i koma. En vanlig influensa har utvecklats till lunginflammation och blodförgiftning. Det är början till året av magiskt tänkande och jag tror att vi alla kan föreställa oss chocken som Joan Didion utsätts för och hur svårt det kan vara att ta sig igenom dagar, veckor och månader efter att detta har hänt.

Joan Didion skriver mycket sakligt om sina egna reaktioner och hur hon tänker och om vad hon minns och inte minns. Hon är författare och journalist och van vid att göra resaerch. Hon läser olika verk om sorgearbete och medicinska verk för att få grepp om sin situation. Det magiska tänkandet är en del av hur hon reagerar på det som har hänt. Hon har svårt att ta till sig att hennes man aldrig kommer tillbaka. Hon känner att hon måste spara hans skor så att han kan använda dem när han är där igen. Hon tänker att om hon hade gjort si eller så så hade hennes man inte dött, som om hon skulle ha makt över liv och död. Det är det som är det magiska tänkandet, alla orationella verklighetsfrånvända tankar hon har inför döden.

De närmaste månaderna går mycket av hennes kraft åt till att stödja sin dotter. Så småningom tillfrisknar dottern men när hon flyger till Kalifornien för att tillbringa sköna dagar där med sin man blir hon mycket allvarligt sjuk igen. Man vet inte om hon ska överleva.

Man kan tycka att två mycket svåra händelser är mer än nog, och så kom den tredje. Joan Didion reser till Kalifornien. Samtidigt som hon vill stödja sin dotter måste hon undvika alla ställen där hon och John har varit eftersom hon inte står ut med minnena. Hon berättar om hur minnen plötsligt kan komma över henne och att hon inte ens behöver befinna sig på en plats som är förknippad med minnen. Ett tv-program som påminner om något är tillräckligt för att övermanna henne.

Den här boken handlar om en mycket svår tid i Joan Didions liv, så svår att jag nästan inte kan förstå hur hon kan ta sig igenom den. Ändå gör hon det och skriver i slutet av boken ”Jag förstår också att om vi själva ska kunna leva kommer det en punkt då vi måste avstå från de döda, låta dem gå, låta dem vara döda.”

Det går att leva vidare.

Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion, Atlas 2006. Översättning Ulla Danielsson.

Kanada av Richard Ford

Det är våren år 1960 i Great Falls i Montana, USA. Föräldrarna rånar en bank och tillvaron rämnar för de femtonåriga tvillingarna Dell och Berner. Detta händer en god bit in i romanen, även om vi får veta att det ska ske från första början.

Det är pojken Dell som berättar och det gör han i mogen ålder. Han ser tillbaka på det som hände 1960 och vad som ledde till rånet. Han berättar om sin far och sin mor som var så olika och om en famlij där man tiger om sina funderingar och problem. Fadern har inte riktigt förmågan att bedöma konsekvenserna av sina handlingar och det är en viktig orsak till att han börjar med olagligheter. Modern är intellektuell och tillknäppt, familjen har flyttat otaliga gånger eftersom fadern har arbetat i flygvapnet. De är inte rotade och hör inte hemma någonstans.

Richard Ford berättar mycket fint om det psykologiska klimatet i familjen. Som i flera andra romaner jag nyligen har läst berättas här mycket konkret och detaljerat om vad som händer. Berättelsen har en lugn saklig ton. Den är eftertänksam och utmynnar i tankar om hur man ska leva sitt liv och hur man kan tackla alla svårigheter.

Berner och Dell hamnar i en situation där inga barn bör hamna och de får ta itu med problemen så gott de kan, i stort sett utan vuxnas hjälp. Fast historien är lugnt och sakligt berättad är den spännande. Det ligger mycket under ytan. Ford berättar alldels tillräckligt mycket, men inte för mycket. Skruvarna dras åt ändå. Det är mycket skickligt gjort.

För Dell är nog det värsta att hans föräldrar blir bankrånare och på så sätt sviker sina barn, men så småningom får han vara med om värre brott. Ändå är berättelsen inte svart. Min känsla blir att man kan ta sig igenom det värsta och förlika sig med hur livet blev. Berättelsen pekar framåt, jag funderar mycket på vad som har hänt och hur vi är som människor.

Om jag ska gradera böckerna som jag har läst i år (2018) hamnar den här jämsides med H som i hök. Delad förstaplats alltså.

Kanada av Richard Ford, Brombergs 2013. Översättning Nille Lindgren.

Sommaren utan män av Siri Hustvedt

Mia Fredricksens man meddelar att han behöver en paus i äktenskapet. Det visar sig att han har blivit förrälskad i en kollega som är tjugo år yngre än Mia. Men det är en paus han vill ha, inte skilsmässa. Mia bryter ihop och hamnar på mentalsjukhus. Hon får diagnosen kortvarig psykisk störning vilket innebär att hon snart kommer tilbaka till verkligheten och kan skrivas ut.

Mia står inte ut med att gå hemma i lägenheten i New York så hon åker till sin lilla banrdomsstad i Minnesota och tillbringar hela sommaren där. Meningen var att detta skulle bli gapet mellan galen vinter och frisk höst, ett händelselöst tomrum att fylla med dikter, säger Mia. Hon är nämligen poet och undervisar även på universitet.

Men tiden i Minnesota blir inte händelselös. Där finns Mias gamla mamma och hennes väninnor, den unga grannfrun som har äktenskapsproblem och en grupp tonårsflickor som Mia undervisar i skrivande. Det händer en hel del och under tiden funderar Mia på äktenskap, kärlek och livets villkor.

Romanen är skriven i jagform, det är Mia som berättar. Men detta är inte hennes tankar rakt ut. Det är heller inte som om Mia sitter i en fåtölj och berättar historien för oss. Mia är en skrivande och läsande människa och den här  berättelsen skriver hon. Hon vänder sig ibland direkt till läsaren och kan till och med tala om att hon inte skriver om vissa händelser i kronologisk ordning.

Det hela blir lite dubbelt. Var är Mia Fredricksen och var är författaren? Jag har svårt att tro att Mia Fredricksen publicerar den här historien som är så personlig och innehåller förtroenden som hon har lovat hålla tyst om. Skriver hon detta som en dagbok? Men varför vänder hon sig då direkt till en läsare? Är detta en sorst lek med verklighet kontra skriven text? Jag kan inte tänka mig annat än att det är medvetet gjort av författaren.

Kanske är det ändå denna dubbelhet som gör romanen så bra. Kanske är det denna konstruktion som gör att jag kan ta till mig historien? Den innehåller både känslor och intellektuellt funderande och har delvis en ironisk ton. Mia Fredricksen är akademiker. Hon kan mycket mer om poesi och filosofi än vad jag kan. Boken innehåller många hänvisningar till poeter och dikter och böcker som Mia läser. Jag kunde ha googlat och slagit upp och lärt mig en del. Men jag var lite lat när jag läste boken så det gjorde jag inte och det var heller inte nödvändigt. Jag har läst boken med stor behållning och rekommenderar den varmt.

Sommaren utan män av Siri Hustvedt, Norstedts 2011. Översättning Ulla Roseen, omslag Anna Davison.

Indignation av Philip Roth

Det är år 1950 och Koreakriget börjar. Marcus Messner studerar på college nära sitt föräldrahem i Newark. Tidigare har han hjälpt sin pappa i butiken. Familjen är judisk och hans far är koscherslaktare.

Marcus trivs på college, men snart känner han sig tvungen att hitta ett college längre hemifrån. Han står inte ut med sin pappa som är rädd och upprörd över allting, särskilt rädd är han att något ska hända hans son. Droppen är när pappan låser honom ute när han kommer hem en kväll efter att ha suttit på biblioteket och studerat. Hans son ska inte vara ute och driva på kvällarna och detta ska ge honom en läxa menar hans far.

Istället börjar Marcus på ett college i Ohio, Winesburg. Det är mycket traditionellt. Där finns flera studentföreningar. De flesta får judar inte vara med i. En student måste närvara vid gudstjänst 40 gånger innan han tar examen. Och de kvinnliga studenterna måste vara inne på sitt studenthem senast klockan nio på vardagar.

Marcus är en ambitiös student. Det är inte bara hans pappa som är rädd. Markus är skräckslagen när han tänker på att han kan bli tvungen att delta i kriget i Korea. Han gör allt för att för att sköta sig, studera och få bra betyg. Så länge han är på college skjuts militärtjänsten upp.

Alla manliga studenter måste delta en termin i ROTC, Reserve Officer’s Training Corps. Markus bestämmer att han ska delta längre tid i ROTC för att kunna få högre militär grad. Han vill till varje pris undvika att komma till Korea som menig infanterisoldat. Det är lika med döden, tänker han.

Den här romanen heter Indignation och den gör skäl för sitt namn. Marcus pappa är indignerad, Marcus är indignerad. Och jag som läsare känner mig också upprörd när romanen tar slut. Fast Marcus gör sitt bästa för att klara sig på Winesburg går det inte bra. Och kanske är en av orsakerna just att han är så indignerad.

Jag kan varmt rekommendera den här romanen. Den är skriven med fast hand och den är spännande. Man vill veta slutet.

Indignation, Bonniers 2011. Översättning Nancy Westman, omslag Claes Gustavsson.

The Haunting of Hill House av Shirley Jackson

Jag är inte så förtjust i historier där spökena är väldigt påtagliga eller där blodet flyter. Sådan är inte The haunting of Hill House. Boken börjar vardagligt och det mesta är antytt. Den är en spännande psykologisk spökhistoria och mycket välskriven. Jag läste den på engelska i en Penguin Modern Classics-utgåva från 2009. Den utgavs första gången 1959 och är skriven av Shirley Jackson.

I första kapitlet får vi veta att doktor Montague som studerar det övernaturliga har hyrt Hill House över sommaren. Han bjuder in flera människor som har haft tidigare erfarenhet av paranormala händelser. Eleanor Vance är en av de inbjudna. Hon är 32 år gammal och har tagit hand om sin invalidiserade mamma och därför levt tillbakadraget. Eleanor tackar ja, packar och kör till Hill House.

Redan i byn i närheten av huset anar vi oråd. Invånarna reagerar väldigt egendomligt när Eleanor berättar att hon ska till Hill House. Väl framme visar det sig att endast en annan person tackat ja till inbjudan, Theodora, en bohemisk konstnär. I huset finns förutom de två kvinnorna doktor Montague och Luke Sanderson som nyligen ärvt huset.

Mer berättar jag inte.

Boken fick fin kritik när den kom ut 1959. Shirley Jackson var amerikanska, född 1916, död 1965. Hon var populär både bland kritiker och läsare. Andra kända verk av Shirley Jackson är The Lottery och We have always lived in the castle. Hon har inspirerat en rad andra författare, bland annat Stephen King. The haunting of Hill House är filmatiserad två gånger.Boken finns översatt till Svenska

Hemsökelsen på Hill House, Mima 2017. Översättning Inger Edelfeldt

Hemsökelsen, Lindfors 1978. Översättning Inger Edelfeldt.

Minoritetsorkestern av Chigozie Obioma

Chinonso är en ung hönsfarmare i 2000-talets Nigeria. En dag när han har köpt kycklingar till sin hönsfarm ser han en kvinna som är på väg att hoppa från en bro. Han lyckas övertala henne att låta bli. Den unga kvinnan heter Ndali och snart är hon och Chinonso förälskade i varandra. Kärleken är stark och de vill gifta sig med varandra, men Chinonso som är en enkel hönsfarmare duger inte enligt kvinnans familj. Fadern är läkare och förmögen. Varken han eller sonen i famlijen vill att den outbildade hönsfarmaren ska bli Ndalis make.

Då tänker Chinonso att han borde studera på universitetet. Om han gör det ska famlijen nog acceptera honom. En dag träffar han en kamrat från skolåren som berättar om Cypern som ett paradis där Chinonso kan utbilda sig snabbt och lätt.

Redan då anar läsaren oråd. Det här kan aldrig gå bra. Men Chinonso åker dit och hamnar i svårighet efter svårighet.

Berättaren i boken är Chinonsos Chi, hans skyddsande enligt Igbo-kosmologin. Han avlägger rapport om Chinonso inför universums skapare. Det här innebär att berättelsen har en speciell ton. Den blir på något sätt allmängiltig fast den handlar om en viss människas liv och handlingar. Chinonso råkar ut för saker som vi människor oftast slipper. Han är en ung man från Nigeria som reagerar och tänker på ett annat sätt än vad jag skulle göra men ändå känns berättelsen viktig för mig.

Författaren berättar långsamt och tungt. Jag menar inte att boken är tungläst, den är ganska tjock, visserligen, men den är spännande att läsa och handlingen är inte förutsägbar. Men en del texter är liksom lättflygande medan denna har en tung och mycket känslosam karaktär. Det är en mycket mänsklig roman, mycket jordnära och den är inte utan humor.

Det mänskliga livet med alla dess praktikaliteter och svårigheter, sorger, glädje och kärlek hänger ihop med det kosmiska. Tydligen finns det en dubbelhet i Igbo-kosmologin. Människan kan inte bara vara människa. Hennes ande kompletterar hennes jordiska människa. Det måste finnas något annat som står vid sidan om.

Minoritetsorkestern är en bra roman om en ung man som inte kan släppa taget. Rekommenderas!
Minoritetsorkestern av Chigozie Obioma, Ordfront 2019. Översättning: Ninni Holmqvist.