Nu läser jag äntligen Emily Dickinson

Inte för att det har varit tråkigt att läsa Sorgegondolen men jag tycker att det har varit hög tid för mig att läsa Emily Dickinson i många år och det har aldrig tidigare blivit gjort.

Men nu sker det alltså. Jag köpte både den här boken med tolkningar på svenska och en liten Penguinutgåva med dikter på engelska, men det verkar inte som om några av dikterna i Gång på gång är skogarna rosa är samma som i Penguinboken så jag kommer inte att läsa dem parallellt. Nu läser jag i den här och så tar jag den engelska utgåvan vid ett senare tillfälle. Jag vill ju gärna också läsa Emily Dickinson på originalspråket. Men en bra sak med Gång på gång är skogarna rosa är att i slutet finns Ann Jäderlunds anmärkningar om hur hon har tänkt när hon har tolkat dikterna.

Eftersom jag läser en dikt om dagen skulle det ta över hundra dagar att gå igenom hela den här volymen så därför kommer jag antagligen att nöja mig med en lite mindre del. Hälften kanske.

Om Emily Dickinson finns lite information här.

Och här är hon på en dagerrotyp från december 1846 eller början av 1847.

Vild iris – The Wild Iris

Dikter bör helst läsas på originalspråket och det enda främmande språk som jag kan tillräckligt är engelska, kanske också danska. Men inte är det lätt att läsa dikter på engelska. Det händer alltför ofta att jag halkar iväg över texten utan att riktigt ta till mig innehållet. Jag glider på ytan. Sedan är poesi också svårare eftersom så många ord är borttagna om vi tänker oss att det hade varit en prosatext istället. Det är svårare att förstå vad där står.

Eftersom poesi skiljer sig från prosan på så sätt att varje ord är mer noga utvalt och vägt och att poesin ännu mer än prosan består av ordens och språkets musik är det en tillgång att kunna läsa på originalspråket. Men även när jag gör det får jag kanske inte alls samma bilder från orden som en engelskspråkig får. Naturligtvis får varje individ sina bilder när de läser men hur orden låter och de eventuella få betydelser av ordet som jag känner till påverkar upplevelsen. Jag ska ge ett exempel ur dikten Vild iris av Louise Glück:

från mitt livs mittpunkt steg / en väldig kaskad, djupblå / skuggor över azurfärgat havsvatten

Jag ser att det står att kaskaden steg men min omedelbara bild av ordet kaskad var vatten som kom ovanifrån, som ett smalt vattenfall.

Så kom äntligen utgåvan på engelska med posten och där läste jag:

from the center of my life came / a great fountain, deep blue / shadows on azure seawater.

Det första jag ser framför mig vid ordet fountain är fontän. De orden är ju så lika. Men fontänen jag ser sprutar vattnet uppåt, inte nedåt som vattenfallet jag såg när jag läste den svenska texten. Dessutom är en fontän tillverkad av människor och finns i en park eller på ett torg. Sedan slår jag upp ordet i mitt lexikon och ser att en poetisk betydelse av fountain kan vara källsprång, källa, brunn. Och i bildlig bemärkelse: källa, ursprung. Se där hur betydelsen vidgas i den engelska texten. Och översättaren måste naturligtvis välja. Men när jag läser fountain, om jag känner till ordet väl, finns allting där samtidigt.

Ja, det var en reflektion från min läsning av Vild Iris/The Wild Iris. Det är en tillgång att ha diktsamlingen på båda språken.

Jag läser alltså Vild iris av Louise Glück, Ramus 2020. Översättning: Jonas Brun

Och The Wild Iris av Louise Glück, Carcanet 1992

Moby-Dick av Herman Melville

En ung man som kallar sig Ismael tar hyra på ett valfångarskepp. Befälhavare på skeppet är kapten Ahab. Han har tidigare jagat den vita valen Moby Dick men misslyckats och förlorat sitt ena ben. Nu hatar han Moby Dick och vill hämnas och alltså döda honom. Det är den röda tråden i berättelsen. Det är Ismael som berättar och att han klarar sig, det räknar vi med. Men hur ska det gå för de andra? Ska kapten Ahab lyckas med sin hämnd som alla sunda realistiskt tänkande människor anser är vansinnig, ja helt idiotisk?

Hur kan man hata ett djur och vilja hämnas på det? Ett djur! Valen hade inget ont uppsåt. Den har bara försvarat sig. Om kapen Ahab aldrig hade givit sig på den där ökända valen skulle han ha benet kvar. Det är min reaktion som modern människa och de flesta i världen idag tycker att man inte ska jaga de stora valarna eftersom de riskerar att utrotas. Men på 1800-talet trodde man inte att det kunde ske. Herman Melville för genom sin berättare Ismael ett resonemang om den saken i boken och han anser att havet är så enormt och så djupt att den faran inte finns.

Valfångsten var en viktig näring under 1800-talet. Från valarna fick man späck som man kokade till olja redan på skeppet och den använde man sedan till lampor och ljus och till att smörja maskiner med. Man använde också valarnas ben. Och från kaskeloterna kunde man få den dyrbara spermacetioljan som fanns i deras stora huvud. Den kunde användas vid parfymtillverkning.

Valjakten måste ha inbringat mycket pengar, annars kan jag inte tänka mig att den hade sysselsatt så många människor. Det var mycket farligt att jaga val. När man fick syn på valarna från segelskeppen hissade man ner små öppna båtar och det var i dem man jagade valarna, både genom att ro och att segla efter dem. En harpunerare stod i fören och kastade harpunen mot valen. Sedan gällde det att ha koll på det långa repet som var fäst vid harpunen så att inte båten drogs med ner i djupet. Det är svårt att förstå att människor sysslade med en så farlig verksamhet. Det behövdes ju bara att den stora valen vände på sig och så kapsejsade båten, om valen var för nära. Å andra sidan var det inte heller ofarligt att vara vanlig fiskare på den här tiden.

Moby Dick är inte bara berättelsen om kapten Ahab och valen. Den är mycket mer än så. I själva verket handlar den mer om hur valfångsten gick till. Det är mycket intressant och jag lärde mig en hel del. Herman Melville målar också skickligt upp olika scener och skeenden som gör att jag kommer nära det blodiga, farliga hantverket. Boken är mycket konkret i beskrivningarna och gestaltningarna av hur allt arbetet på skeppet gick till men den innehåller också en stor metafysisk dimension. Den handlar om liv och död, vår strävan här på jorden och den omfattar rymden och de stora djupen där de gigantiska odjuren, som Herman Melville ibland benämner dem, lever ett liv som till stora delar är okänt för oss. Och så satt jag här, under julen 2020 och läste den, i en tid när vi kan ha en närmast romantisk syn på världens största djur som simmar så fredligt i havet och som sjunger, och den sången kan vi meditera till.

Moby Dick är ett stort verk med stora kontraster. Där finns högstämda utgjutelser, hård och blodig verklighet, humor och fantastiska miljöbeskrivningar. Den var inte lätt att läsa. Det tog mig drygt två och en halv vecka att ta mig igenom den, men jag är glad att jag gjorde det.

Moby Dick av Herman Melville, Penguin Classics 2013.

Moby Dick publicerades första gången 1851.

Angels tvättomat – novell av Lucia Berlin

Dags för månadens novell och vad gör jag då? Jo jag öppnar den olästa samlingsboken Handbok för städerskor av Lucia Berlin och läser den första novellen där. Jag är en sådan människa som gärna först läser novell nummer ett i en samling. Det är starten på samlingen, tänker jag. Kanske sätter den färgen och stämningen för hela samlingen och kanske ger den en bra inblick i hur författaren skriver.

En lång gammal indian i blekta Levi’s-jeans och ett ståtligt zunibälte. Långt vitt hår samlat med hallonfärgat garn i nacken. Det märkliga var att under ett år eller så var vi alltid där samtidigt på Angels. Men inte vid samma tider. Jag menar att vissa gånger kunde jag gå dit klockan sju en måndagsmorgon eller halv sju en fredagskväll och då var han redan där.

Så börjar samlingen Handbok för städerskor och alltså den första novellen Angels tvättomat, en början som lockar till vidare läsning. Novellen är vardaglig och skriven nästan som om Lucia Berlin sitter och berättar för oss vad hon har varit med om på tvättomater. En miljö med udda, fattiga människor kontrasteras mot den sobra stämningen på en tvättomat i ett rikare kvarter. Glimtar av människoöden flimrar förbi. Liv och död. Stadens myller. Glimtar från berättarens liv får vi också men hela tiden är tvättomaten i centrum. Det är bra, rörande och tankeväckande. Den här boken måste jag läsa mer i.

Angels tvättomat – novell av Lucia Berlin ur samlingsboken Handbok för städerskor, Natur & Kultur 2020. Översättning: Niklas Hval.

Boken jag läste ur är en pocketupplaga. Inbunden kom samlingen ut 2016 på svenska.

Lucia Berlin (1936-2004) skrev noveller och hade en lite hängiven läsekrets. Hon försörjde sig på olika arbeten som till exempel städerska men senare i livet arbetade hon som gästförfattare på University of Colorado och fick sedan fortsatt anställning som lärare. Inte förrän flera år efter sin död slog hon igenom hos den breda publiken med samlingen Handbok för städerskor.

När skruven dras åt av Henry James

När skruven dras åt är en spökhistoria som Henry James skrev 1898. En ung prästdotter blir anställd som guvernant av en rik man. Hon ska ta hand om hans brorsbarn som är föräldralösa och som han har placerat på sitt lantgods. Själv vill han inte besväras med några detaljer eller svårigheter i barnens uppfostran. Han lämnar över allt till den oerfarna prästdottern.

Mer kan jag inte berätta om handlingen. Då förstör jag läsupplevelsen för den som inte har läst När skruven dras åt. Den är en kuslig spökhistoria som är så bra därför att allt är så vagt. Det vi får ta del av är den unga guvernantens egen berättelse. Det är alltså hennes subjektiva historia. När jag läser den vet jag aldrig vad som är vad. Varifrån kommer de mystiska gestalterna? Från guvernantens inre eller är de verkliga? Vad handlar historien egentligen om? Den är full av halvkvädna visor och outtalade ord. Den innehåller avgrunder och bråddjup. Kanske.

En sådan här historia passar bra att läsa i midvintermörkret och den börjar också med att några vänner sitter vid brasan på julafton och berättar spökhistorier för varandra. Läs den! När skruven dras åt är en klassiker som var och en som är intresserad av spökhistorier bör läsa.

När skruven dras åt av Henry James, Modernista 2013. Översättning: Ola Klingberg.

Den utgåva jag har läst är en pocketupplaga. I den här översättningen kom berättelsen ut första gången 2010. Men det finns tidigare svenska upplagor, då med titeln Skruvens vridning, och den första kom 1951.

Mörkrummet av Susan Faludi

Susan Faludi hade inte haft kontakt med sin pappa på många år men 2004 fick hon ett meddelande från honom. Hennes far var då 76 år, han bodde i Budapest i Ungern och han hade genomgått en könskorrigering och hette nu Stefánie. Susan Faludi återupptog kontakten med sin far och det är det som den här boken handlar om men också om faderns tidigare liv. De hade aldrig riktigt känt varandra och fadern var för henne en gåta.

Mörkrummet står dels för allt som Faludi inte vet, allt som förtigs, dels för faderns yrke. Han var fotograf. Fadern tillhörde en förmögen judisk familj i Budapest där han växte upp. Efter kriget tog han sig till Danmark och Brasilien och så småningom till USA där han bildade familj. Steg för steg får vi veta mer om honom, men Faludi tar ett större grepp. Ett genomgående tema i boken är identitet, faderns judiska identitet, hans könsidentitet och Ungerns identitet som nation. Vi får veta en del om Ungerns historia och en hel del om diskussionen kring könsidentitet och könskorrigering.

Mörkrummet är en spännande och rik berättelse om Susan Faludis far och om henne själv i förhållande till fadern. Hans liv var farofyllt och dramatiskt. 500 000 ungerska judar och många romer deporterades till koncentrationsläger eller dödades på annat sätt under åren före och under andra världskriget. I Ungern hade Pilkorsrörelsen vuxit sig stark och fördomarna var mycket utbredda mot den judiska och romska befolkningen och förföljelsen var hård och svår. Det var inte många ur Susan Faludis fars familj som klarade sig.

Att fadern är en komplicerad person som inte är lätt att umgås med förstår jag som läsare ganska snart. Hans svåra ungdomsår bidrog säkert till det. Mycket är dunkelt. Vi får bitar och glimtar ur hans liv. Boken ger mycket att fundera på, om Faludis far förstås, men också om genus och kön, om diktatur och förföljelse och om situationen i Ungern idag. Så vitt jag förstår har Ungern aldrig gjort upp med sitt mörka förflutna och vi vet ju att utvecklingen i Ungern idag inte pekar mot demokrati.

Mörkrummet är en mycket bra bok, spännande och levande och personlig och jag rekommenderar den varmt. Läs den!

Mörkrummet av Susan Faludi, Leopard 2017. Översättning: Emeli André.

Djupandning av Anne Tyler

Den här boken har jag haft länge i min läslista och nu har jag äntligen läst den. Varför den hamnade där minns jag inte men jag måste ha sett något gott omdöme om den någonstans. Jag kan säga att mitt omdöme också blir positivt.

Maggie och Ira Moran har varit gifta i 28 år. Idag är de på väg till en begravning i nästa delstat eftersom Maggies väninnas man har gått bort. Romanen utspelas under denna enda dag, från morgon till kväll. Det händer en del och det är många tankar och minnen bakåt i tiden. Att det händer så pass mycket beror på Maggie. Hon kan inte erkänna verkligheten utan fabricerar om den till något mycket mer positivt och det gör hon med så tror kraft att andra dras med. Hennes bild blir inte riktigt sann och hon ljuger ibland så att jag föreställer mig att hon tror på det själv. Samtidigt är hon en varm och omhändertagande person. Hon blir dubbel – välmenande (Fast helt igenom säker kan jag inte vara. Hur egoistisk är hon egentligen?) och orsakande större och mindre katastrofer.

Men mitt i allt detta blir romanen också ett porträtt av ett äktenskap och en familj. Det känns att Ira och Maggie älskar varandra fast de är så olika. Ira är tyst och otillgänglig men har stort tålamod med Maggie som är så olik honom. Ira tar hand om sin far och sina två systrar och det accepterar Maggie. Både hon och han har anpassat sig till varandra och sin situation.

Sammantaget blir Djupandning en spännande, varm, tragisk och rolig berättelse, där jag kan känna igen både mig själv och andra människor. Mänskliga relationer är komplicerade och många gånger vet vi inte vad vi gör eller varför vi gör det. Boken rekommenderas varmt.

Djupandning av Anne Tyler, Trevi 1989. Översättning: Annika Preis.

The boy who followed Ripley av Patricia Highsmith

Patricia Highsmith har skrivit fem böcker om Tom Ripley och det här är den fjärde. Tom Ripley bor i en by i Frankrike, inte så långt från Paris. Han är gift med en fransk kvinna som kommer från en förmögen familj och huset de bor i bekostas av hennes famlijepengar. Ripley sysslar fortfarande med mer eller mindre skumma affärer.

Så dyker em amerikansk pojke upp. Han är sexton år gammal och har rymt från sin rika familj. Hans far har nyligen dött genom att hans rullstol for över kanten på en klippa. Ripley fattar tycke för pojken och hjälper honom. Romanen går ganska långsamt framåt. Den är ingen rafflande bladvändare men spännande ändå att läsa. Vi får följa Ripley och pojken både i Paris och i Berlin. Några ganska osannolika händelser finns med i boken men det känns ändå som om det mesta kunde ha hänt.

Varför Ripley hjälper pojken framkommer aldrig klart i berättelsen och det är bland annat det som bidrar till att boken är så pass bra som den är. Patricia Highsmith berättar ganska detaljerat om vad som händer men hon berättar inte allt. För mig framstår inte Ripley som en typisk thrillerpsykopat, men mellan raderna framkommer det klart att han inte förstår att andra människor har ett samvete.

The boy who followed Ripley av Patricia Highsmith, Heinemann 1980.

De nakna och de döda av Norman Mailer

De nakna och de döda utspelas på ön Anopopei i Stilla havet under andra världskriget. Boken börjar med landsättning av 6 000 soldater på ön som är ockuperad av Japanerna. Ön Anopopei är fiktiv men berättelsen om kriget och soldaternas tillvaro på ön ska vara en realistisk skildring av hur Stillahavskriget kunde upplevas av de amerikanska soldaterna. Det finns ingen självklar huvudperson i De nakna och de döda. Framträdande karaktärer är männen i en jägarpluton och så General Cummings som leder det hela och hans adjutant löjtnant Hearst.

Männen i jägarplutonen är mycket olika men kommer alla från arbetarklassen eller medelklassen. Bland dem finns veteraner som har varit med ett tag såväl som soldater som gör sin första tjänstgöring. Några har familj hemma, andra inte. Där finns både en intellektuell och en slarver som inte vet särskilt mycket om världen. Några är judar och fördomarna mot dem är utbredda. Några är traumatiserade på grund av de strider de har varit med om. Alla är mer eller mindre rädda. Men sergeanten som leder plutonen är effektiv, stark och känslolös.

Så är de här männen alltså ihopfösta på ön. Deras tillvaro består av mycket väntan och mycket lossningsarbete och av att bygga en väg in i djungeln. Förnödenheter av olika slag och militär materiel skeppas kontinuerligt till ön. Det är alltför hett och ofta är det alltför blött. I djungeln luktar det unket och allting blir vått när de tar sig fram genom den. Dessutom finns rädslan för strid. Det är inte konstigt om olika konflikter uppstår.

Det är mycket väntan i soldaternas tillvaro men också strid och dödande och sorg när en kamrat dör. Det är likplundring. Det är skräckfyllda vaktpass. Det är en ständig rädsla för att japanska soldater ska finnas gömda i närheten och gå till anfall.

General Cummings är en framgångsrik general. Han är en maktmänniska som ständigt måste befästa sin makt genom att förnedra andra människor. Han menar att han måste skapa rädsla. Först då blir hans armé framgångsrik och effektiv. Norman Mailer har här skapat en slående kontrast mellan mannarnas ibland kaotiska och konfliktfyllda tillvaro och den beräknande generalen som har överblick. Nåja, hur bra denna överblick är beror på hur pass bra underrättelserapporter han har fått. Och som person har generalen sprickor. Han kan inte hantera sitt förhållande till sin adjutant.

Handlingen i romanen går långsamt framåt. Norman Mailer beskriver noggrant och detaljrikt, arbete, strid, svett och lukt, naturen och krigets vansinne. Genom det och personporträtten känner jag nästan att jag är där när jag läser. De nakna och de döda är en mycket innehållsrik roman och en bra krigsskildring. Norman Mailers berättelse omfattar både det lilla personliga och den stora bilden av kriget. De nakna och de döda är en spännande roman som jag rekommenderar.

De nakna och de döda av Norman Mailer, Natur och Kultur 1997. Översättning: Clas Brunius.

Romanen kom först ut 1948.

Ett fat Amontillado – novell av Edgar Allan Poe

Det här är en riktigt ryslig novell som handlar om hämnd. Den utspelas i Venedig under karnevalstiden och den börjar sålunda:

De tusen oförrätter som Fortunato tillfogat mig hade jag burit så gott jag kunde; men när han dristade sig till att övergå till rena förolämpningar, svor jag att hämnas. Men du, som så väl känner mig, inser naturligtvis att jag inte lät något hot undfalla mig. Till sist skulle jag få min hämnd, den saken stod utom all fråga – men själva slutgiltigheten i detta beslut förutsatte att jag inte löpte någon risk.

Mycket mer kan jag inte berätta om novellen eftersom det skulle kunna förstöra läsupplevelsen, men miljön är Venedig på kvällen och djupa källarvalv och om du vill läsa en skräcknovell som till och med jag klarade av att läsa så rekommenderar jag denna.

Jag har läst den i Edgar Allan Poe – samlade noveller från Bokförlaget h:ström. Här ska alla Poes noveller finnas och översättningen är ny. Där är också angivet när de olika novellerna var publicerade och vid Ett fat Amontillado står 1846. Bra att den här boken finns, tycker jag. Synd bara att den är så hög så sidorna blir mycket långa med väldigt mycket text på varje, vilket kan kännas lite jobbigt när man ska läsa.

Här hemma har vi två olika upplagor av Sällsamma berättelser av Edgar Allan Poe. I den ena från Saxon och Lindströms förlag från 1935 finns novellen med under titeln Amontilladofatet.

Ett fat Amontillado ur samlingen Edgar allan Poe – samlade noveller, Bokförlaget h:ström 2018. Översättning: Erik Carlquist.