Etikett: USA

En blivande far – Novell av Saul Bellow

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

En blivande far är en novell i ironisk ton om Rogin som är forskarkemist, och hans fästmö Joan. Den handlar om en hel del annat också. Rogins tankar far hit och dit medan han åker på tunnelbanan för att träffa sin fästmö. Bland annat tänker han på sin mor som han hjälper med pengar och sin yngre bror som han hjälper till att betala collegestudierna för. Men de är inte de enda som han hjälper ekonomiskt.

”Joan hade skulder som han hjälpte henne betala, eftersom hon inte hade något arbete. Hon letade efter något passande att göra. Med sin skönhet, utbildning och aristokratiska inställning kunde hon inte gärna bli biträde i en diversehandel; hon kunde inte bli mannekäng (Rogin ansåg att sådana flickor blev fåfänga och högdragna, och det ville han inte); hon kunde inte bli servitris eller kassörska. Vad kunde hon bli? Nåja, något skulle väl dyka upp och intill dess ville Rogin inte gärna klaga. Han betalade hennes räkningar – tandläkaren, osteopaten, doktorn, psykiatern. I julas hade Rogin nästan blivit galen. Joan köpte en rökrock av sammet med kordongknäppning, en tjusig pipa och en tobakspung åt honom. Åt Phyllis köpte hon en granatbrosch, ett italienskt sidenparaply och ett cigarettmunstycke av guld. ….”
(Sid. 91)

Ett ganska vidlyftigt spenderande av en som inga pengar har, kan man tycka, och man undrar ju hur det hela ska sluta i framtiden. Fast det får man kanske inte veta, eftersom detta är en novell.

En blivande far – Novell av Saul Bellow ur antologin Fler Nobeller, En bok för alla 2012.
Novellen kommer från samlingen Mosbys memoarer och andra noveller, Bonniers 1970. Översättning: Caj Lundgren.
Ursprungligen publicerades den 1968 med titeln A Father-to-be och ingick i samlingen Mosby’s Memoirs and Other Stories.

Saul Bellow (1915-2005) mottog Nobelpriset i litteratur 1976. Om Saul Bellow på svenska Wikipedia och på den engelska.

Dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Familjen Schwart har flytt från Nazityskland till USA. När båten kom i hamn föddes en liten dotter. Fadern var en respekterad matematiklärare i Tyskland, innan judeförföljelserna blev för svåra. I USA får han arbete som dödgrävare och familjen får bo i ett litet ruckel på kyrkogården. Den lilla dottern Rebecca växer upp med två äldre bröder och två föräldrar som är skadade av sina upplevelser och faderns degradering. Familjen lever i fattigdom, isolerad och ofta hånad i den lilla staden där de bor.

Dödgrävarens dotter är en spännande och gripande berättelse där vi får följa Rebecca långt upp i vuxen ålder. Den skildrar judeförföljelser och diskriminering även i USA och jag tänker på att det har varit ett faktum nästan överallt. Precis som i Sverige fanns inrotade föreställningar om judar och också politiska rörelser som utnyttjade detta. Jag tänker också på att ingen i det nya landet vet, eller vill veta, vidden av de hemskheter som judarna utsätts för. Att båtlaster med tyska flyktingar kunde skickas tillbaka till Europa när de anlänt till USA, något sådant har väl aldrig hänt? (Jodå).

Hade det kunnat gå bättre för familjen Schwart? Kanske, om fadern hade varit annorlunda. Ett starkt tema i romanen är våld och diskriminering av kvinnor. Rebeccas far är våldsam och blir mer och mer misstänksam mot allt och alla. Hennes barndom präglas av faderns våld – och kärlek – och hur hon försöker hålla sig undan på olika sätt. Den präglas också av hennes sorg och frustration över sin svaga och rädda mor. Men våldet finns inte bara i hennes barndomsfamilj, det finns överallt. Flickor och kvinnor och måste tänka sig för och inte umgås med fel personer eller befinna sig på fel plats. Och stackars den som blir förälskad i fel man.

Som så många romaner av Joyce Carol Oates har den stort omfång. Kunde den ha kortats något? Den kändes lite lång mot slutet. Men huvudsakligen tycker jag att Dödgrävarens dotter är en mycket bra och angelägen roman. Det finns stort elände i den, men där finns också styrka. Rebecca är stark, och där finns också snälla och omtänksamma människor. Rebecca och andra är skildrade med sina brister och sina positiva sidor. Romanen spänner över flera decennier, ända in i 1960-talet men problemen finns fortfarande och jag tänker mycket på sådant som händer nu. Dödgrävarens dotter är dedicerad till författarens farmor som var av judisk släkt.

Dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates, Bonniers 2008. Översättning: Ulla Danielsson.
Romanen publicerades första gången 2007 (The Gravedigger’s Daughter).

En bok om spöken av Siri Hustvedt.

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

I den här boken berättar Siri Hustvedt om sitt äktenskap med Paul Auster och om året efter hans död. De levde i ett långt äktenskap från 1982 till 2024. De skrev båda och samtalade mycket och läste varandras manus. Att förlora någon efter alla dessa år är självklart inte lätt. Att berätta om livet med den bortgångne, om hans sjukdom, om begravning och minnesstund och året därefter är heller inte lätt, men Hustvedt skriver också att arbetet med den här boken har varit nödvändigt för att klara av den stora förlusten.

Hustvedt berättar om kärlek och förälskelse, om stora svårigheter i äktenskapet då Paul Austers son blev drogberoende och fullständigt opålitlig och så småningom blev åtalad för att ha orsakat sin lille sons död och sedan dog själv i en överdos. En kontrast till detta är hennes och hennes mans förhållande till deras dotter och svärson som framhålls som fantastiska, varma och omhändertagande människor. Hon berättar också om stödet från sina systrar och från många vänner. Och om det lilla barnbarnet. Det finns alltså mycket som är ljust och varmt i den här boken tillsammans med allt det svåra och den stora sorgen.

På många ställen i boken nämner Siri Hustvedt böcker som Paul Auster har skrivit och jag inser att jag har läst alldeles för lite av honom. Det var han som räknades som den stora författaren enligt Hustvedt, och så som det har varit i många författarförhållanden har människor ofta tänkt att det måste vara den manliga parten som har påverkat och utvecklat den kvinnliga. Men så framställer hon inte deras historia. Enligt henne har mycket kommit från henne och deras förhållande framstår som ganska jämställt. Siri Hustvedt är en skönlitterär författare som har läst mycket filosofi och mycket om vetenskap. När hon drabbades av skakningar ledde det till att hon läste in sig på hjärnan och olika neurologiska sjukdomar och på psykologi för att försöka förstå vad som hände med hennes kropp. Hennes roman Den lysande världen handlar om en kvinnlig konstnär som har en omfattande kunskap om filosofi och psykologi och funderar mycket över hur vi ser, vad vi ser och hur vi tar till oss konst beroende på vem vi är och vem som har skapat verket. Också En bok om spöken innehåller många sådana tankar. Siri Hustvedt håller sig till vetenskapen, men det är ju också så mycket som vi inte vet. Hon känner den bortgångnes närvaro som en verklig närvaro och hon känner doften av röken från makens cigarr många gånger under sorgeåret.

I en sådan här bok tar naturligtvis det förgångna stor plats och jag tänker mig att det också måste göra det i verkliga livet när man förlorar någon som man har levt så länge tillsammans med och där en stor del av ens arbete har varit samtal och kritik och råd till varandra i skrivandet. Samtidigt måste det vara omöjligt att överblicka alla dessa år. En bok om spöken är också fragmentariskt skriven. Den innehåller bland annat brev som Siri Hustvedt skev till vänner under makens sjukdomstid och brev om sin och sin hustrus bakgrund och om barnbarnets föräldrar som Paul Auster skrev till det lilla barnbarnet under sjukdomstiden, den innehåller anteckningar ur Siri Hustvedts dagbok och partier som är skrivna direkt till memoaren. En bok full av skärvor kan man säga. Där en del minnen kan kallas spöken.

En bok om spöken- en kärleksmemoar av Siri Hustvedt, Norstedts 2026.

Om Paul Auster (1947-2024) på engelska Wikipedia och på den svenska.
Om Siri Hustvedt på engelska Wikipedia och på den svenska.

Böcker av Paul Auster som jag har skrivit om på bloggen: New York-trilogin

Böcker av Siri Hustvedt som jag har läst under min bloggtid: Sommaren utan män, Den skakande kvinnan, Den lysande världen

Ond bråd död i Venedig av Donna Leon

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Ond bråd död i Venedig av Donna Leon är hennes första bok med kommissarie Brunetti som utredare. Han är alltså polis i Venedig och att berättelsen utspelas just där, men på vintern, bidrar till atmosfären. Den börjar med att en berömd dirigent hittas död i sin loge på operan, och det visar sig att det är cyankalium som är orsaken.

Det finns en hel del om musik och opera och sångare och livet bakom scenen i berättelsen. Där finns också Brunettis familj där hans fru kommer från en rik familj som bor i ett imponerande och palats med ständigt reparationsbehov, något som egentligen behövs överallt i staden. Vattnet och alla utsläpp från det ganska närbelägna industriområdet tär på byggnader och konstruktioner. Och i musikvärlden förekommer diverse intriger och utnyttjande av människor. Något som vi också känner igen från annan kulturverksamhet.

Venedig är en fantasieggande miljö med dimma och kanaler och ett system av gator som bara den som har bott länge i staden kan hitta rätt i, men Ond bråd död i Venedig är ingen rafflande historia. Däremot väcker den mitt intresse och jag vill gärna uppleva berättelsen till slut. Det är en pusseldeckare i lugn takt med en polis som jag gärna vill träffa igen. Den innehåller en underhållande berättelse med mörka stråk och och handlar om en del företeelser som alltid bör kritiseras. Boken rekommenderas.

Ond bråd död i Venedig av Donna Leon, Forum 2000. Översättning: Ing-Britt Björklund.
Romanen publicerades första gången 1992 (Death a La Fenice). Det finns en lång rad deckare med kommissarie Brunetti och de flesta verkar vara översatta till svenska, så det finns stor möjlighet att följa Brunetti vidare.

Om Donna Leon på engelska Wikipedia och på den svenska.

Tågdrömmar av Denis Johnson

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

I tågdrömmar av Denis Johnson får vi uppleva en del av USA:s historia från slutet av 1800-talet fram till 1960-talet genom en man som arbetar och strävar för att försörja sig. Han heter Robert Granier, hans föräldrar var borta redan när han var barn och han blev omhändertagen av släktingar. Granier är arbetare och är en av alla dem som genom sitt slit och sin möda var med om att bygga järnväg och som fällde träd och forslade dem till järnvägsbygget där de dels användes till enorma brokonstruktioner och sliprar i järnvägsbygget, men det kunde också vara stockar som kunde forslas på järnvägen och användas till annat i uppbygget av den stora nationen.

Tågdrömmar är ingen omfångsrik roman, kanske borde man hellre kalla den en novella. Den är endast 95 sidor lång, men den innehåller mycket. Arbete och slit, järnvägsbroar över raviner och stup, broar som inte alltid är säkra, familj och omtanke och sorg och en stor översvämning som dränker en hel trakt. Vildmark och urinvånare, små nybyggarstäder, och slit för födan och människor som dör tidigt genom sjukdomar som det inte finns bot för.

Romanen är skriven både sakligt och med övernaturliga inslag. Människorna hade många föreställningar om magiska och övernaturliga händelser i alla livets skeden och som läsare vet man inte säkert om en del händelser verkligen äger rum eller bara finns som en upplevelse i människans hjärna. Men de ger en större dimension till berättelsen och bidrar faktiskt till trovärdigheten. Det känns som om berättelsen skildrar en del av det som verkligen var, och att den handlar om den fattiga och hårt arbetande människan och att USA:s utveckling ses från det hållet uppskattar jag mycket. Boken rekommenderas.

Tågdrömmar av Denis Johnson, Faethon 2026. Översättning: Enrique de Gregorio.
Romanen publicerades första gången i The Paris Review 2002 (Train Dreams).

Om Denis Johnson (1949-2017) visste jag ingenting förrän jag stötte på den här boken. Han var en amerikansk prisbelönt författare av romaner, noveller, poesi och dramatik.

Över floden in bland träden av Ernest Hemingway

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Richard Cantwell kommer till Venedig för ett par dagars ledighet. Han är överste i USA:s krigsmakt och det är efter andra världskrigets slut, men allierade styrkor finns fortfarande kvar i landet. Richard Cantwell känner väl till Venedig. Han har varit där förut och han känner en ung kvinna där. En mycket ung kvinna, nästan nitton år. Hon heter Renata och kommer från en adelsfamilj. Richard Cantwell däremot är i femtioårsåldern. Dessutom har han hjärtproblem och är märkt av kriget. Men Renata älskar honom och han älskar henne.

Romanen handlar om en gammal man som har varit i kriget. Femtio år tycker inte jag är särskilt gammalt, men det var säkerligen skillnad då och kriget måste ha slitit hårt på dem som deltog. Författaren återkommer ofta till att mannen är gammal och jag får lite av en gråtängslig känsla över detta kärleksförhållande som verkar vara dömt till att inte vara särskilt långt. Ja, det är en slags kärlekshistoria men det verkar som om författaren har använt sig av den för att berätta om andra världskriget. Flickan ses hela tiden genom överstens ögon. Alltihop berättas ur hans synvinkel. Författaren använder sig inte av hopp i tiden för att berätta om kriget. Istället låter han Cantwell berätta om händelser därifrån för Renata och hon vill så gärna höra mer och mer om detta.

Det leder till att den sötbittra känslan över kärlekshistorien inte blir särskilt stark hos mig. Jag har mycket svårt att tro att flickan är så djupt intresserad av att höra Cantwells minnen från kriget. Och så detta med den mycket äldre mannen och den faktiskt tonåriga flickan. Nej, Hemingway lyckas inte göra denna kärlek till något som jag bryr mig om. Istället känner jag lite trötthet och liknöjdhet över detta ojämna åldersförhållande som vi har läst om och sett på film alldeles för många gånger. Dessutom tycker jag att berättandet från kriget är tråkigt. Lite av krigets verkningar får han fram, att kriget har skadat Cantwell och gjort honom trött och bitter, men det är det enda. Författaren lyckas inte alls få mig intresserad av det Cantwell berättar. Det finns mycket bättre skildringar från andra världskriget än det här.

Över floden in bland träden av Ernest Hemingway Aldus/Bonniers 1963. Översättning: Mårten Edlund.
Romanen publicerades första gången 1950 (Across the River and Into the Trees) och kom i svensk översättning året efter.

Ernest Hemingway belönades med Nobelpriset i litteratur 1954.

Älskade av Toni Morrison

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Sethe har flytt till Ohio från slaveriet i Kentucky. Hon bor i ett hus där det spökar med sin dotter. Man förstår snart att spökerierna beror på Sethes förflutna. Hon plågas av det som hänt henne. Hon har förlorat många barn under åren som gått. Spöket i huset är Sethes döda dotter som aldrig hann få ett namn. På hennes gravsten står Älskade.

Det här är ingen vanlig spökhistoria, spökerierna hänger mycket intimt samman med Sethes liv. De blir nästan en bild av Sethes vånda, men ändå finns de där, och Toni Morrison skriver i hela romanen på ett poetiskt sätt där det övernaturliga finns med. Romanen handlar om slavars och före detta slavars kamp för att få ett värdigt liv och för att känna att de har ett människovärde. Samtidigt som romanen är poetisk, mycket vacker och inte riktigt verklig alltigenom är berättelsen knivskarp. Det finns många, många händelser och scener i den där man som läsare upplever förnedringen mycket starkt. Och hur ska människor som har blivit så förtryckta, som har blivit så förminskade och plågade på det grövsta sätt kunna gå vidare i sitt liv och kunna älska?

Sethe har flytt från slaveriet till friheten, men den är sannerligen också begränsad. Slavjägare kan komma från slavstaterna, och den svarta befolkningen tillhör samhällets underskikt. De får ta hårda och dåligt avlönade arbeten, om de får något arbete alls. Det gäller att se upp, eller rättare sagt ner, när man är ute och går för man vet aldrig säkert vad vita som man möter på vägen kommer att göra. När jag läser om att Sethe var tvungen att betala den döda dotterns gravsten med sin kropp gör det ont. Vilket naturligtvis är som ett myggbett, ja inte ens det, i jämförelse med slavarna smärta.

Älskade är en mycket bra roman som jag rekommenderar varmt. Den är skickligt skriven och författaren har byggt in en hemlighet – i alla fall är den hemlig för läsaren – i spökhuset, i romanen, vilket också bidrar till att den är spännande att läsa. Och denna hemlighet är en organisk del av romanens tema. Kärlek och människovärde för de förtryckta.

Älskade av Toni Morrison, Forum 2018. Översättning: Kerstin Hallén.
Romanen publicerades första gången 1987 (Beloved) och kom i svensk översättning året efter. Älskade är den första boken i en trilogi om kärlek och afroamerikansk historia. De följande delarna är Jazz och Paradis.

Toni Morrison (1931-2019) belönades med Nobelpriset i litteratur 1993. Om Toni Morrison på engelska Wikipedia och på den svenska.

Recitatif – Novell av Toni Morrison

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Recitatif är den enda novell som Toni Morrison har skrivit. Den handlar om två flickor, Twyla och Roberta, som hamnar på barnhem. En är svart och den andra är vit, men det som är så bra med novellen är att när man läser den får man aldrig säkert veta vem som är vad. Det gör att man som läsare får fundera lite extra på sina egna fördomar och förutfattade meningar och det är ganska nyttigt. Nej, vem av flickorna som är vit får vi aldrig säkert veta, men vi vet varför de är där. Den ena flickans mamma är sjuk och den andras mamma är ute och dansar hela nätterna.

Jag citerar från sidan 5-6:

… I samma stund som jag klev in och Storklunsen presenterade oss fick jag ont i magen. Det var en sak att bli ryckt ur sin egen säng tidigt på morgonen – det var något helt annat att vara fast på ett främmande ställe tillsammans med en flicka av en helt annan ras. Och Mary, min mamma alltså, hon hade rätt. Då och då brukade hon sluta dansa tillräckligt länge för att hinna berätta något viktigt för mig och en av sakerna hon sa då var att de aldrig tvättade håret och att de luktade konstigt. Roberta gjorde verkligen det. Luktade konstigt, menar jag.

Genast säger mig min förutfattade mening vem som är svart av de två flickorna. Men så enkelt ska man inte ha det när man läser den här novellen. Det svänger fram och tillbaka flera gånger under läsningens gång. En intressant novell.

Recitatif – Novell av Toni Morrison, Novellix 2018. Översättning: Helena Hansson.
Novellen publicerades första gången 1983.

Toni Morrison (1931-2019) belönades med Nobelpriset i litteratur 1993.

Hey Sailor, what ship? – novell av Tillie Olsen

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Tillie Olsen är Novelltolvans författare nu i september, och jag har läst hennes novell Hey Sailor, what ship? Utmärkt att Tillie Olsen är med i Novelltolvan, tycker jag. Hon var en amerikansk arbetarförfattare och aktivist. Hennes produktion var inte jättestor eftersom hon var tvungen att arbeta hårt för sin försörjning, men det jag har läst av henne är både intressant och bra. Den här novellsamlingen behövde jag inte låna på biblioteket. Den står i bokhyllan och nu har jag alltså läst den andra novellen i boken. Tidigare har jag skrivit om den första som heter Jag står här och stryker. Titelnovellen alltså. Men nu till dagens novell.

Hey Sailor, what ship? handlar om sjömannen Whitey. Han tog hyra första gången när han var mycket ung. Nu när han är äldre är han inte i särskilt bra form. Alkoholen har tagit för mycket av hans krafter. När novellen börjar är han iland och har druckit en tid. Han vill till sina vänner Helen och Lennie och deras barn, men har vågar inte riktigt. Han vill inte komma till dem i sitt nuvarande tillstånd.

Hey, Sailor, what ship? är skriven på ett annat sätt än den första novellen i boken. Här är det rörigt och fragmentariskt, ganska fartfyllt. Vi får ta del av det som Whitey upplever. I novellen finns alltså Whiteys röriga, dimmiga liv, men där finns också stor omtanke och vilja att hjälpa varandra. Författaren får också fram Whiteys goda vilja och hur han egentligen skulle vilja vara, och hon får fram det så att det känns när man läser.

Vart har de tagit vägen, alla pengarna? och hans tankar vinglar bakåt. Lyfte etthundrafemtio i går. Nej, i förrgår, kanske dan före i förrgår. Sju för en flaska när han löste in checken, tjugo till Blackie, trettitre återbetalning till Goldballs, taxi till Frisco, trettiåtta, trettinio för kavajen och dojorna (ny kavaj, nya dojor, måste vara fin när man hälsar på hos Lennie och Helen och flickorna), tjugofyra bagis i tullen och tio i böter. De böterna …
(sid 32)

Hey Sailor, what ship? – novell av Tillie Olsen ur samlingen Här står jag och stryker, Romanus & Selling 2022. Översättning: Else Lundgren.

Om Tillie Olsen (1912-2007) på engelska Wikipedia och på den svenska.

Dr H. A. Moynihan – Novell av Lucia Berlin

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Juni månads författare i Novelltolvan är Lucia Berlin. Det har jag inget emot. Jag tycker att hon är en strålande novellförfattare och jag har tidigare läst och skrivit om två andra noveller ur samlingen.

Lucia Berlins noveller berättas ofta i första person och så också i denna. Det är en flicka som berättar om sin morfar som är tandläkare. Han är alkoholiserad liksom flickans mamma, och hennes mormor, tror jag att det är, ligger sjuk och är nära döden. Det är ingen välbeställd tandläkare det handlar om även om flickan påstår att han är bäst i landet. Tydligen är han mycket skicklig i att tillverka löständer.

Flickan börjar sin berättelse så här:
Jag avskydde St. Joseph’s. Jag var livrädd för nunnorna och en het Texasförmiddag slog jag syster Cecilia och blev relegerad. Som straff fick jag jobba hela sommarlovet på morfars tandläkarmottagning. Jag visste att det verkliga skälet var att de inte ville att jag skulle leka med grannbarnen. Mexikaner och syrier. Inga negrer, men det var bara en tidsfråga, sa mamma.

Sedan fortsätter flickan att berätta om arbetet på morfaderns sunkiga tandläkarmottagning och novellen utvecklas till en rent grotesk historia, nästan skräckartad. Det är blod som rinner, kackerlackor i foajén och ett laboratorierum där farfadern tillverkar löständerna där smutsen ligger i tjocka lager. En berättelse som skakar om lite.

Tidigare har jag läst två noveller av Lucia Berlin, Angels tvättomat och Handbok för städerskor och nu när jag har läst även denna är jag ännu mer nöjd över att jag köpte den här samlingen.

Dr H. A Moynihan – novell av Lucia Berlin ur samlingen Handbok för städerskor, Natur & Kultur 2017. Redaktör: Stephen Emerson. Översättning: Niclas Hval. Förord: Klas Östergren.
Samlingen publicerades första gången 2015 (A Manual for Cleaning Women: Selected Stories) Men novellerna publicerades ursprungligen på 1970-, 80- och 90-talet.

Lucia Berlin (1936-2004) skrev noveller och hade en liten hängiven läsekrets. Hon försörjde sig på olika arbeten som till exempel städerska men senare i livet arbetade hon som gästförfattare på University of Colorado och fick sedan fortsatt anställning som lärare. Inte förrän flera år efter sin död slog hon igenom hos den breda publiken med samlingen Handbok för städerskor.