Biblioteket, berättelsen om en brand, en stad och kärleken till böcker av Susan Orlean

När jag fick höra talas om den här boken blev jag genast intresserad. Här i Linköping brann huvudbiblioteket den 20 september 1996. Det var en chock för många. Själv hade jag aldrig haft en tanke på att något sådant kunde hända. Det var under humanistdygnet och biblioteket hade många besökare just då, men studenterna som skötte evenemanget agerade föredömligt och ingen människa kom till skada – men själva byggnaden och en massa böcker förstås.

Nu är tydligen biblioteksbränder inte så ovanliga som jag har trott. Det är en sak som jag har lärt mig genom att läsa Susan Orleans bok där hon räknar upp ganska många bränder. Hennes bok handlar om den stora branden i centralbiblioteket i Los Angeles 1986 och vad som hände sedan, men också om bibliotekets historia från 1800-talet och framåt, om bibliotekschefer, om utbyggnad, om olika sätt att se på bibliotekets uppgift i samhället, om släckningsarbetet och om utredningen efter branden. Att utreda bränder är svårt eftersom så mycket är förstört, även viktiga spår.

Boken Biblioteket är personligt skriven och handlar även om författarens kärlek till böcker och bibliotek. Men den ger också mycket kunskap och bygger på grundlig research. I och med att bibliotekets historia berättas får läsaren också insikt i staden Los Angeles historia från pionjärstad till myllrande, blänkande modern metropol. Frågan om finansiering och arbetet för att skaffa pengar till byggnader och verksamhet finns med under hela historien.

Kvinnors situation blir också belyst. Från början var biblioteket enbart männens. Kvinnor fick endast vistas i ett angränsande rum där det fanns lite tidningar och litteratur som var passande för de veka och begränsade kvinnohjärnorna. Paradoxalt nog fanns ändå tidigt några kvinnliga bibliotekschefer. Sedan har vi den stora frågan om ”farliga” böcker, sådana som helst inte ska finnas och om de existerar ska de helst gömmas undan för den stora publiken. Vad som är olämpligt, hädiskt och destruktivt och kan förstöra moralen växlar naturligtvis med samhällsandan och det politiska läget. Susan Orleans bok ger en bakgrund till den debatt och de åsikter som vi har idag om böcker med rasistiska inslag med mera.

Boken Biblioteket är amerikansk och av naturliga skäl präglad av det. Det svenska biblioteksväsendet har vuxit fram under andra förhållanden men den som älskar böcker och bibliotek kan få stort utbyte av att läsa den. Boken rekommenderas.

Biblioteket – berättelsen om en brand, en stad och kärleken till böcker av Susan Orlean, Atlantis 2019. Översättning: Emeli André.

Jag har bytt diktisamling

Ingen ska tro att jag har läst hela Andningsvändning av Paul Celan, men jag har kommit till avdelning III och nu pausar jag där och läser lite Louise Glück istället. Ararat tillhör de böcker som jag köpte i och med att hon tilldelades Nobelpriset. Den har stått ganska länge på bokvagnen och väntat nu.

Jag har börjat läsa och jag ser att dikterna är skrivna mera öppet, direkt. Åtminstone skenbart. Det här är något alldeles annorlunda mot Paul Celans poesi. Det känns välgörande, men jag kommer att återvända till Andningsvändning. Det är berikande att läsa olika slags dikter.

Ararat av Louise Glück, Rámus 2019. Översättning: Steve Claeson.

På originalspråket kom Ararat ut 1990.

Öar i strömmen av Ernest Hemmingway

Målaren Thomas Hudson bor på ön Bimini i Golfströmmen. Hans målningar säljs genom ett galleri i New York och han har också ärvt pengar och egendom så han klarar sig bra ekonomiskt. Hudson har tre barn med två olika kvinnor och de bor med sina mödrar långt borta från ön. Den äldste sonen är på väg att bli vuxen.

Solen strålar över ön. Alkoholen flödar, men Thomas Hudson håller ganska styvt på att han ska arbeta på förmiddagarna och roa sig efter det. Det är mellankrigstid och han lever gott med tjänstefolk, däribland en bra kock. Det finns många n-ord i den här första delen av boken och den ger en bild av de vita människornas överlägsenhet och bekväma liv. Men det är också vackert och känslofyllt. Thomas Hudsons söner kommer på besök och veckorna med dem är fint beskrivna. De badar och fiskar och Thomas Hudson bryr sig verkligen om dem och de älskar sin far.

Boken har tre delar. I den första bor Hudson på Bimini. Sedan kommer en mellanavdelning då han har flyttat till Cuba. Det är under andra världskriget och han har kommit iland efter ett av många uppdrag för USA. I den tredje avdelningen är han ute på uppdrag på havet igen med sin stora motorbåt och besättning.

Havet och fiske är mycket vackert och delvis dramatiskt beskrivet. Dramatik finns också i uppdragen under kriget men ännu mer i samvaron med sönerna under mellankrigstiden. Som läsare känner jag hur ljust det är, hur solen strålar och hur svårt det är att få upp de riktigt stora fiskarna ur havet. Jag upplever också barer och barsnack och rundgång och tjat. Prostituerade är en naturlig del av livet.

Lite för mycket dialog är det allt, boken borde ha stramats till, enligt min åsikt. Men Hemingway hann nog inte avsluta det här romanprojeket innan han gick bort. Han var också i dålig form under sina sista år med depressioner och mycket alkohol. Hemingway dog 1961 och Öar i strömmen gavs första gången ut på originalspråket 1970.

Men trots att dialogerna känns för långa och att berättelsen bitvis känns alltför noggrant detaljrik, är Öar i strömmen en bra bok. Där finns kärleken till sönerna, där finns ånger över vissa beslut Hudson har tagit i livet. Där finns djup sorg som Hudson måste brottas med. Och Hemingway kunde skapa stor dramatik. Avsnittet där hans tioårige och oerhört envise son kämpar för att få upp en jättestor svärdfisk ur havet är mycket spännande och skrivet med stor sakkunskap. Där fungerar det bra med det detaljrika och noggrannheten och allt utrymme som det fisket ges i romanen. Över huvud taget fungerar samvaron med pojkarna till att ge en bredare och djupare bild och känsla för huvudpersonen.

Jag läser på bokens omslag att romanfiguren Thomas Hudson är ett lätt maskerat självporträtt. Så är det kanske.

Öar i strömmen av Ernest Hemingway, Bonniers 1971. Översättning: Birgit och Mårten Edlund.

Parker Adderson, filosof – novell av Ambrose Bierce

Den här antologin med spionhistorier kom ursprungligen 1966, men detta är en pocket från En bok för alla från 1991. Jag började läsa den sista novellen, Spionen som tappade minnet av Edward D. Hoch. Läs inte den. Novellen var så barnsligt dålig så jag kunde inte läsa den till slut.

Då valde jag att läsa den första novellen istället och då gick det bättre. Parker Adderson, filosof utspelas under det amerikanska inbördeskriget. Adderson är en spion för nordstaterna som har arresterats innanför sydstaternas linjer. Nu befinner han sig i Generalens tält och blir utfrågad. Adderson vet att han kommer att avrättas. Det är så det går till. Men han verkar inte det minsta rädd.

Ett citat från novellen:

”Herregud, människa, tänker ni möta döden med bara kvickheter på läpparna? Förstår ni inte att det här är en allvarlig sak?”
”Hur ska jag kunna förstå det? Jag har aldrig varit död i hela mitt liv. Jag har hört att döden är en allvarlig sak, men jag har aldrig hört det av någon som har upplevt den.”
Generalen satt tyst en stund; mannen intresserade honom, roade honom kanske – en typ som han inte hade träffat på tidigare.

Ambrose Bierce föddes 1842 och dog troligtvis 1914. Han var en amerikansk journalist och poet och skrev också noveller. Han har av vissa jämförts med Edgar Allan Poe. Här är en länk till svenska Wikipedia och här till den engelska.

Jag kommer nog att titta även på andra noveller i den här samlingen. Den här första var riktigt bra. Men den sista läser jag aldrig till slut.

Parker Adderson, filosof av Ambrose Bierce ur antologin Spionage – 13 spännande spionhistorier valda av Jan Broberg, En bok för alla 1996. Översättning: Pelle Fritz-Crone.

En liten plats av Jamaica Kincaid

En liten plats är en essä där Jamaica Kincaid skriver om Antigua, ön där hon har vuxit upp. Den är kritisk till turismen, till kolonialismen, till slaveriet och till de som har styrt landet sedan Antigua och Barbuda blev självständigt 1981. När jag skriver kritisk är det milt uttryckt. En liten plats är ett knivskarpt angrepp på all exploatering som har skett på Antigua.

Turismen är exploatering av fattigare länder och av deras människor. turisterna reser till paradisöar. De har privilegiet att resa dit och hem igen, men invånarna kan inte annat än stanna kvar.

Du får inte fundera på vad som egentligen hände med innehållet i toaletten när du spolade. Du får inte fundera på vart badvattnet tog vägen när du drog ur proppen. Du får inte fundera på vad som hände när du borstade tänderna. Å, allt kanske hamnar i vattnet där du tänker ta en simtur; innehållet i din toalett kanske, bara kanske, snuddar lätt vid dina fötter när du sorglös vadar ut i vattnet, för på Antigua finns inget riktigt reningsverk.

Om det brittiska imperiet:

de skulle aldrig ha gett sig av hemifrån, från sitt kära England, en plats de älskade så mycket, en plats de var tvungna att lämna men aldrig kunde glömma. Och därför förvandlade de varje plats de kom till, till England; och alla de träffade på gjorde de till engelsmän. Men ingen plats kunde egentligen någonsin bli England och ingen som inte såg ut precis som de själva gjorde skulle någonsin kunna bli engelsk, så du kan föreställa dig den förödelse av land och människor som blev resultatet av detta.

Jag har svårt att göra denna briljanta, knivskarpa, vredgade essä rättvisa. Jag säger bara Läs den! Själv gav jag den fem stjärnor och det är den värd.

En liten plats av Jamaica Kincaid, Tranan 2016.

Hett i hyllan #117 – Self-Consciousness

Här har jag hittat en memoarbok av John Updike och den består av sex essäer: A Soft Spring Night in Shillington, At War with My Skin, Getting the Words Out, On Not Being a Dove, A letter to My Grandsons och On Being a Self Forever.

John Updike (1932-2009) var en amerikansk författare. Han har skrivit en lång rad romaner, noveller, dikter, essäer och också barnböcker och han är flerfaldigt prisbelönt. Mycket av det han har skrivit är översatt till svenska. Det enda jag har läst av honom är romanen Haren springer som är den första i en svit på fem romaner som handlar om Harry ”Rabbit” Angstrom. Den här självbiografiska boken lockar mig, men kanske är den tungläst? Borde jag kanske hellre läsa något annat av John Updike? Nästa bok i Haren-sviten, Haren återställd?

Self-Consiousness av John Updike, Random House Trade Paperbacks 1989.

Översatt till svenska finns Self-Consciousness endast som talbok.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Tisdagstrion – Liten eller stor

Det blir två liten och en stor i min trio idag.

Först har vi En liten plats av Jamaica Kincaid. Den har jag hemma på sommarlån från biblioteket, men jag har inte hunnit läsa den än. Det är en essä där Jamaica Kincaid går till skarpt angrepp mot kolonialismen och den kom på originalspråket 1988. På svenska kom den på Stenströms samma år med titel Antigua, en liten ö. Den här utgåvan är från Tranan och kom 2016.

Stor måste också vara med i trion och då har jag valt Den store Gatsby av F Scott Fitzgerald. Den publicerades ursprungligen 1925 och har kommit i många svenska upplagor. Romanen utspelas bland nyrika amerikaner och Gatsby är en miljonär som har stora partyn utan att själv delta. En mycket bra bok som jag rekommenderar, men jag antar att de flesta redan känner till den. Det skulle inte förvåna mig om den dyker upp i fler trios idag.

Sist men inte minst (!) har vi Sagan om den lilla lilla gumman av Elsa Beskow. Den läste min mamma för mig när jag var liten och jag läste den sedan för mina barn. En klassiker.

Precis som vanligt kommer dagens tema från Ugglan & Boken.

Argonauterna av Maggie Nelson

Argonauterna är en självbiografisk bok som handlar om Maggie Nelsons kärleksförhållande med konstnären Harry Dodge och om den tid när Maggie Nelson var gravid och födde en son. Men det är ingen vanlig berättande memoarbok. Argonauterna är fragmentarisk med hopp fram och tillbaka i tiden och med mycket resonerande om kön och genus, om kärlek och äktenskap, om föräldraskap och feminism och jämställdhet och det sker genom både ett stort inslag av resonemang om teorier och genom en berättelse om händelser och känslor.

Att boken heter Argonauterna tänker jag hänsyftar på att varje kärleksförhållande är ett äventyr som man går in i och som man inte säkert vet vart det leder och vad som händer på vägen. Samma gäller för föräldraskap, en lika okänd resa. Visst har vi mål, visst vill vi få ett lyckligt och respektfullt äktenskap och visst vill vi att det ska gå bra för vår familj, men det är ändå en resa ut i det okända där det kan hända riktigt otäcka saker om det vill sig illa..

En resa på ännu mer okänd mark (eller okänt hav) kan jag tänka mig att äktenskapet måste vara om den ena partnern inte följer den vanliga normen i samhället. Harry Dodge var så vitt jag förstår först kvinna men genomgick så småningom behandling med testosteron och lät operera bort sina bröst. Och Harry Dodge vill varken vara man eller kvinna, utan något annat. Maggie Nelsons bok verkar utmynna i att det är personen som är det viktiga, inte om hen är man eller kvinna eller anses som det ena eller andra. Så borde det vara, men det kan ställa till praktiska problem som vad som ska stå i passet och som hur släktingar och omvärld reagerar. Som vi vet kan omvärlden reagera negativt även mot samkönade äktenskap. 2008 fick en proposition betecknad proposition 8 majoritet i en folkomröstning i Kalifornien där Maggie Nelson och Harry Dodge bodde. Proposition 8 var ett tillägg till Kaliforniens grundlag och det innebar att endast äktenskap mellan en man och en kvinna var lagligt. Maggie Nelson och Harry Dodge skyndade sig att gifta sig, liksom många andra, innan lagen trädde i kraft.

Maggie Nelson resonerar fram och tillbaka om de här problemen både praktiskt och teoretiskt och berättar om kärleksförhållandet och om de båda barnen. Harry Dodge har en son sedan tidigare och Maggie Nelson föder en son under äktenskapet. Fram växer en mycket kärleksfull berättelse som man kan läsa på mer än ett sätt. Boken är full av citat från olika tänkare och debattörer. Vill man kan man kolla upp dem och sätta sig närmare in i vad de står för och vad de menar. Själv är jag lite för lat för att göra det och vissa resonemang har jag svårt att hänga med i och förstå. Så istället för att anstränga min hjärna riktigt mycket valde jag att naturligtvis försöka förstå vad citatet innebar men om jag inte lyckades med det tämligen lätt så gick jag bara vidare i texten och jag fick utbyte av boken också på det sättet. Det ledde i alla fall till en massa funderingar över hur vi, och jag, ser på kön och vad det innebär. Dessutom fick jag en mycket vacker berättelse om kärlek, både mellan två vuxna och kärlek till barn.

Argonauterna av Maggie Nelson, Modernista 2016. Översättning: Karin Lindeqvist.

Nu läser jag äntligen Emily Dickinson

Inte för att det har varit tråkigt att läsa Sorgegondolen men jag tycker att det har varit hög tid för mig att läsa Emily Dickinson i många år och det har aldrig tidigare blivit gjort.

Men nu sker det alltså. Jag köpte både den här boken med tolkningar på svenska och en liten Penguinutgåva med dikter på engelska, men det verkar inte som om några av dikterna i Gång på gång är skogarna rosa är samma som i Penguinboken så jag kommer inte att läsa dem parallellt. Nu läser jag i den här och så tar jag den engelska utgåvan vid ett senare tillfälle. Jag vill ju gärna också läsa Emily Dickinson på originalspråket. Men en bra sak med Gång på gång är skogarna rosa är att i slutet finns Ann Jäderlunds anmärkningar om hur hon har tänkt när hon har tolkat dikterna.

Eftersom jag läser en dikt om dagen skulle det ta över hundra dagar att gå igenom hela den här volymen så därför kommer jag antagligen att nöja mig med en lite mindre del. Hälften kanske.

Om Emily Dickinson finns lite information här.

Och här är hon på en dagerrotyp från december 1846 eller början av 1847.

Vild iris – The Wild Iris

Dikter bör helst läsas på originalspråket och det enda främmande språk som jag kan tillräckligt är engelska, kanske också danska. Men inte är det lätt att läsa dikter på engelska. Det händer alltför ofta att jag halkar iväg över texten utan att riktigt ta till mig innehållet. Jag glider på ytan. Sedan är poesi också svårare eftersom så många ord är borttagna om vi tänker oss att det hade varit en prosatext istället. Det är svårare att förstå vad där står.

Eftersom poesi skiljer sig från prosan på så sätt att varje ord är mer noga utvalt och vägt och att poesin ännu mer än prosan består av ordens och språkets musik är det en tillgång att kunna läsa på originalspråket. Men även när jag gör det får jag kanske inte alls samma bilder från orden som en engelskspråkig får. Naturligtvis får varje individ sina bilder när de läser men hur orden låter och de eventuella få betydelser av ordet som jag känner till påverkar upplevelsen. Jag ska ge ett exempel ur dikten Vild iris av Louise Glück:

från mitt livs mittpunkt steg / en väldig kaskad, djupblå / skuggor över azurfärgat havsvatten

Jag ser att det står att kaskaden steg men min omedelbara bild av ordet kaskad var vatten som kom ovanifrån, som ett smalt vattenfall.

Så kom äntligen utgåvan på engelska med posten och där läste jag:

from the center of my life came / a great fountain, deep blue / shadows on azure seawater.

Det första jag ser framför mig vid ordet fountain är fontän. De orden är ju så lika. Men fontänen jag ser sprutar vattnet uppåt, inte nedåt som vattenfallet jag såg när jag läste den svenska texten. Dessutom är en fontän tillverkad av människor och finns i en park eller på ett torg. Sedan slår jag upp ordet i mitt lexikon och ser att en poetisk betydelse av fountain kan vara källsprång, källa, brunn. Och i bildlig bemärkelse: källa, ursprung. Se där hur betydelsen vidgas i den engelska texten. Och översättaren måste naturligtvis välja. Men när jag läser fountain, om jag känner till ordet väl, finns allting där samtidigt.

Ja, det var en reflektion från min läsning av Vild Iris/The Wild Iris. Det är en tillgång att ha diktsamlingen på båda språken.

Jag läser alltså Vild iris av Louise Glück, Ramus 2020. Översättning: Jonas Brun

Och The Wild Iris av Louise Glück, Carcanet 1992