Skeeter kommer tillbaka till sin hemstad Jackson i Mississippi efter sin collegeexamen. Det är på 1960-talet och som de flesta unga vita damer bor hon hemma hos föräldrarna medan det förväntas att hon ska rikta in sig på att träffa en lämplig man och gifta sig. Det är inte så lätt för Skeeter. Hon är lång, hon är inte vacker och hennes hår är ett skatbo. Och Skeeter vill bli journalist. Men helst vill hon flytta till New York och arbeta på ett bokförlag. Hon söker jobb på den lokala tidningen. Den enda uppgiften hon kan få där är att ta hand om en hushållsspalt, där frågor som läsare skickar in besvaras. Tyvärr kan Skeeter inte ett dugg om hushållsarbete. En svart kvinna har skött allt sådant sedan hon var liten. Så går det till i de vita familjerna, de som har råd, förstås. Men många har tillräckligt med pengar. Svarta hembiträden är billig arbetskraft.

Så vad ska Skeeter då göra? Hon kommer på att hon kan be en väninnas hembiträde om hjälp. Hon heter Abileen och är en av de viktigaste personerna i den här romanen tillsammans med Skeeter och Minny, en annan svart kvinna som arbetar åt vita familjer. Snart kommer Skeeter på att hon vill intervjua svarta hembiträden i Jackson och skriva en bok om dem.

Man kan säga att de tre kvinnorna är huvudpersoner och mot sig har de fördomar och ett samhälle som föraktar de svarta och som är organiserat enligt apartheid. Ett förskräckligt samhälle som utnyttjar den svarta befolkningen. Det stora motståndet mot bättre villkor grundas naturligtvis till stor del på att om allt ändrades skulle de vita vara tvungna att leva ett mindre bekvämt liv. Men det grundas också på att de är fostrade i det där systemet sedan de föddes. De kan inte se de svarta som fullständiga, riktiga människor som borde ha samma rättigheter som de.

Motståndet mot Abileen, Minny och Skeeter personifieras av Skeeters väninna Hilly. Hon är helt rabiat och driver en kampanj för att alla vita hushåll ska installera en särskild toalett till de svarta hembiträdena. De svarta har så många sjukdomar som de mestadels är immuna mot, men som skulle vara förödande för de vita, anser hon. Att resonemanget är helt ologiskt, att de själva och att deras barn tas om hand av de där svarta, sjukdomsbringande hembiträdena från spädbarnstiden och uppåt genom åren, att det är det normala, och att många barn har en mycket närmare kontakt med hembiträdet än med mamman – det hör inte dit. Som det verkar vara i alla förtryckande samhällen frodas hyckleriet.

Människoteckningen i romanen är lite chablonartad. Djupast blir porträtten av Abileen och Minny, kanske på grund av att allt omkring dem är så handfast. De arbetar ju hela tiden. Dessutom känns en del lite hollywoodfilmkonstruerat. Men författaren har skapat många slagkraftiga scener och Niceville är en spännande och underhållande bok som är lätt att ta till sig och det är ett stort plus. Romanen handlar om viktiga frågor och ger en nyttig historielektion eller påminnelse till läsaren. Även om Niceville är en roman så grundas den på förhållanden som har funnits och fastän jag egentligen vet hur det var i sydstaterna på den tiden blir jag chockerad. Javisst, så här var det för inte så länge sedan.

Niceville av Kathryn Stockett, Forum 2010. Översättning: Dorothee Sporrong.

William Stoner börjar som förstaårsstudent vid University of Missouri 1910. Han är då nitton år gammal och han är enda barn till ett par som har en liten lantgård. De måste arbeta hårt för att få sin försörjning och de är tystlåtna människor. Man pratar inte mycket i den familjen.

När Stoner så börjar som student ska han studera agronomi. Fadern har skrapat ihop pengar men för att klara sig under studierna måste Stoner bo hos släktingar och arbeta på deras gård. I kursplanen ingår också engelsk litteratur och Stoner blir så tagen att han ändrar sig och börjar studera litteratur istället. Han som kommer från fattiga förhållanden gör nu en klassresa. Hans liv blir mycket olikt föräldrarnas eftersom han blir universitetslärare. Men hans liv blir ett litet liv om man med det menar ett ganska vanligt liv utan stora ekonomiska eller akademiska framgångar. Stoner strävar på och han älskar litteraturen.

Det betyder inte att den här romanen är tråkig. Tvärtom. Stoner har stora svårigheter. Han gifter sig med fel kvinna, en mycket svår kvinna som jag.misstänker har varit med om något traumatiserande som barn. På universitetet förekommer intriger och allt detta påverkar Stoners liv. Romanen är sakligt och lugnt skriven. Vi får veta vad som händer och vad Stoner gör och inte gör. Men det är så bra skrivet. Det som berättas är så väl utvalt. Man känner igen sig här och där fast man inte har upplevt detsamma. Romanen är bitvis alldeles hjärtskärande, och samtidigt lugn och eftertänksam. Den innehåller skarpa iakttagelser av mänskligt liv, av det sociala spelet och om strävan efter makt. Men den är samtidigt mjuk. Svårigheterna finns där, så som de finns för oss alla, mer eller mindre. Stoners svårigheter blir mer omfattande än vad man kan önska, och hans liv blev inte som han hade tänkt. Och det känns så välbekant. Det är så mycket under livet som vi inte har kontroll över. Läs gärna Stoner. En bra och berörande roman.

Stoner av John Williams, Natur & Kultur 2014. Översättning: Rosé-Marie Nielsen. Förord: Philip Teir.

Stoner kom på originalspråket 1965.

Om författaren John Edward Williams kan du läsa här. Två av hans romaner finns översatta till svenska, Stoner och Butcher´s Crossing.

Jude, JB, Willem och Malcolm träffar varandra på college. De flyttar alla fyra till New York för att ta sig fram i livet. Och tar sig fram, det gör de verkligen. Alla fyra blir framgångsrika inom sina områden. De blir respekterade och tjänar mycket pengar. Inte från allra första början. Då har vissa av dem det knapert, men så småningom strömmar pengarna in.

Det är Jude som berättelsen kretsar runt. Han är föräldralös och har upplevt sådant som barn som vi inte vill att någon ska få vara med om. Han har blivit utnyttjad till bristningsgränsen och det får han leva med resten av livet. Det har skadat honom svårt, både fysiskt och psykiskt. Så man kan säga att Ett litet liv är en stor protest mot övergrepp mot barn. Det är en stark sådan som får känslorna att koka hos läsaren. Det är plågsamt att läsa vissa partier i boken. Som kontrast finns vänskap och kärlek. Det finns mycket av det och det är vackert och starkt berättat. Judes svårigheter påverkar inte bara honom själv utan också människorna omkring honom som älskar honom.

Ett litet liv är en mycket känslosam och stark berättelse. Den är som en saga där det goda kämpar mot det onda. Samtidigt är inget som händer i boken helt orealistiskt. Det hade mycket väl kunnat hända. Det jag funderar över är om det är möjligt att Jude kan vara så framgångsrik inom juridiken när han är så förstörd som han är. Hur kan han ha detta enorma självförtroende och denna enorma arbetskapacitet inom sitt område? Kanske är det möjligt i verkligheten? Kanske inte. Men i romanen är det så och om Jude inte hade haft en skarp hjärna och fått möjlighet att utbilda sig, vilket inte är fallet för de flesta barn i världen som blir svårt utnyttjade och hemskt behandlade, hade han säkert gått under i mycket unga år. Det man också kan fundera över är om det är nödvändigt att ge så mycket plats i berättelsen för övergreppen. Nej, inte igen, inte mer! Det här vet vi redan. Så kan det kännas när man läser. Å andra sidan kan man hävda att det här är vad en del barn genomlever dag efter dag år efter år. Ska då inte jag kunna läsa några sidor till?

Att läsa Ett litet liv leder alltså inte bara till en mycket stark känsloupplevelse, det leder också till många funderingar över människorna i romanen och över de problem som finns där. Den var spännande att läsa men samtidigt tyckte jag att den var lite väl omfångsrik, 731 sidor. Kunde den ha kortats något?

Ett litet liv av Hanya Yanagihara, Bonniers 2017. Översättning: Niclas Nilsson.

Jag läste en utgåva i storpocket. Första svenska utgåvan kom 2016. På originalspråket kom romanen 2015.