Washington Square av Henry James

Washington Square handlar om Catherine som är dotter till en förmögen läkare, doktor Sloper. Tiden är ungefär mellan 1830 och 1850 och platsen är New York. Doktor Sloper har gift sig till rikedomen, men tyvärr dör hans hustru tidigt. Eftersom Catherine behöver uppfostras av en kvinna ber han sin ena syster, fru Penniman som är änka, att flytta in hos dem. När Catherine har blivit giftasvuxen träffar hon den charmige Morris Townsend på en bjudning.

Catherine älskar sin far. Hon är tillbakadragen, ingen som utmärker sig i sällskapslivet och hon tillhör inte de intelligentaste. Hennes far anser snart att Morris Townsend inte är att lita på utan en skojare som är på jakt efter Catherines pengar. Om Catherine gifter sig med denne unge man kommer hon att bli djupt olycklig, enligt faderns åsikt.

Så hamnar den inte särskilt viljestarka Catherine mellan dessa tre, fadern, fru Penniman och Morris Townsend. Hennes far är klartänkt men han är hård och har ingen empati för sin dotter. Det är mycket viktigare att få sin vilja igenom och att få rätt än att verkligen värna om den stackars flickan. Fru Penniman är däremot romantiskt lagd och inte särskilt klartänkt. Hon gör sitt bästa för intrigera och främja kärleksrelationen.

Jag ska inte tala om hur det går. Det är den frågan som driver min läsning framåt. Handlingen är på intet sätt förutsägbar och där är många förvecklingar. Men det starkaste i den här berättelsen är just Catherines dilemma. Jag ser också att hon borde bryta med Townsend, men jag vet hur svårt det kan vara för den som är djupt förälskad. Catherine är empatisk och vill så gärna vara sin far till lags, och där befinner hon sig mellan dessa två män, och fru Penniman cirklar runt, pratar i hennes öra och rör till det.

Washington Square innehåller mer än så fast det är en kort roman. Den ger också en liten bild av hur livet kunde te sig bland de förmögna familjerna i New York under första hälften av 1800-talet. Den är skriven av en allvetande berättare som greppar miljön lite från ovan. Berättelsen är ingalunda rafflande, men det är spännande att följa det som händer och huvudpersonens utveckling.

Washington Square av Henry James, Norstedts 1980. Översättning Jane Lundblad.

Ursprungligen publicerades romanen år 1880 som följetong i ett par tidskrifter. Länk till Wikipediaartikel här. Om författaren här.

Easter Parade av Richard Yates

Systrarna Emily och Sarah Grimes är mycket olika. Sarah är den äldsta och söta systern och gifter sig tidigt. Emily är mager och mer intellektuell. 1930, när systrarna är nio och fem år gamla skiljs deras föräldrar. Sedan bor de med mamman och de flyttar ständigt runt. Så fort systrarna har börjat finna sig tillrätta på ett nytt ställe ska de flytta igen. Mamman ser inte på verkligheten som den är. Hon gör den bättre i sin fantasi. Samtidigt längtar hon hela tiden efter det grönare gräset som hon tror finns på andra sidan, och hon dricker.

Flickornas pappa är charmig, men lite slarvig och han säger inte nej till alkoholen han heller. Så växer flickorna upp och hur blir då deras liv? Inte bra, och det talar författaren om redan på första sidan så vi vet lite grand vad vi har att vänta oss. Men fast vi har fått den vetskapen överraskar författaren boken igenom. Det är väl förberedda överraskningar. Det som händer känns verkligt och följdriktigt.Visst förstår vi att Sarahs äktenskap inte kommer att bli någon dans på rosor, men exakt vad som händer kan jag inte räkna ut. Inte vet jag allt som ska hända i Emilys liv men jag vet ju från början att lyckligt blev det inte.

Romanen är berättad från Emilys synvinkel, hon som bor i staden och arbetar på bokförlag och besöker sin syster ganska sällan. Mötena med systern, med fadern och med modern och männen i Emilys liv gestaltas så att det känns. Yates skriver oss inte på näsan. Han berättar vad som händer under ganska många år, med nedslag här och där. Som läsare sätter jag ihop det till människor som känns verkliga och som jag kan känna med. Easter Parade är spännande och lättläst samtidigt som den innehåller komplexa porträtt av människor. Den är en ganska sorglig historia men ändå känns den inte nattsvart. En bit av livet. Så här kan det tyvärr gå.

Easter Parade av Rickard Yates, Norstedts 2010. Översättning: Kerstin Gustafsson.

Första gången boken kom ut på originalspråket var år 1976.

Gruppen av Mary McCarthy

Gruppen handlar om åtta unga kvinnor som har tagit examen på Vassar College som var ett kvinnocollege i New York. Flera av de åtta kommer från rika familjer och ingen av dem från riktigt fattiga förhållanden. Vassar College var ett berömt och presigefyllt lärosäte.

Det är 1930-tal när romanen börjar och den fortsätter in i 1940-talet. De unga kvinnorna har alltså slutat sin utbildning och nu ska de forma sina liv efter det. En del av dem söker arbete i förlagsvärden, på varuhus och laboratorium. Någon reser runt i Europa. Några gifter sig och en del av dem får barn. De möter olika slags män. Allt berättas från kvinnornas synvinkel, arbete, äktenskap, graviditet, födsel, amning, sex och övergrepp. Kvinnorna måste manövrera i en värld styrd av män. De så kallat kvinnliga ämnena är också utförligt gestaltade, inga detaljer i marginalen, och mycket kroppsliga.

Gruppen är raka motsatsen både till romaner som frossar i kroppar och sex och till romantiserade berättelser. Jag uppfattar att Mary McCarty ingående och bitskt beskriver de här olika människorna och deras problem. Hon har en lite ironisk ton och samtidigt som romanen handlar om många allvarliga problem är den underhållande. Till det kommer åsikter om det som händer i världen och olika politiska riktningar. Där finns också fäder och mödrar till de unga kvinnorna, deras förhållningssätt och familjehemligheter.

Jag har läst att Gruppen har jämförts med Sex and the City, men det tycker jag förminskar den. Gruppen är så mycket mer. Javisst, den är ingen arbetarskildring. Kvinnorna tillhör helt andra skikt i samhället. Handlingen är förlagd till New York och sex finns med i berättelsen. Men romanen tar upp viktiga frågor för kvinnor och gestaltar olika sätt att förhålla sig till den manliga dominansen och samhället. Den är både ytterst allvarlig och ironisk.

Gruppen innehåller ingen klar huvudperson och det kan ibland vara svårt att hålla isär personerna, men den ger ändå en stark upplevelse och en del kvinnohistoria. Den publicerades första gången 1963 och räknas som en modern klassiker.

Gruppen av Mary McCarthy, Bonniers 2017. Översättning: Amanda Svensson. Förord av Sara Danius.

Byter diktsamling från Emily Dickinson till Paul Celan

Ja, ännu en gång slutar jag läsa Emily Dickinson och går tillbaka till Paul Celan. Men nu har jag läst alla dikterna i Gång på gång är skogarna rosa och lägger den åt sidan. Nästa gång jag återvänder till Emily Dickinson ska jag försöka läsa hennes dikter på originalspråket. Det är att föredra om man kan. Nu tycker jag att det är ganska svårt att läsa dikter på engelska. Prosa går mycket bättre. Där har man så mycket sammanhang. Samtidigt ligger en översättning av en dikt ännu längre från originalet än från en prosatext. Ann Jäderlund har strävat efter att hennes översättningar ska vara så nära originalet som möjligt. Men svenskan är ju så kantig i jämförelse med engelskan. Bara det gör upplevelsen annorlunda.

Jag lägger alltså undan Gång på gång är skogarna rosa och återvänder till Andningsvändning av Paul Celan. Nu ska jag läsa den färdigt, har jag tänkt.

Änkans bok av Joyce Carol Oates

2008 dog Raymond Smith som Joyce Carol Oates hade levt tillsammans med sedan 1961. Han dog av komplikationer vid lunginflammation och Joyce Carol Oates hade åkt hem från sjukhuset eftersom det verkade som att han skulle tillfriskna. Så fick hon ett telefonsamtal mitt i natten. Hennes mans tillstånd var kritiskt. Hon skyndade till sjukhuset men hann inte komma i tid.

Änkans bok handlar om livet året efter makens död. En tid fylld av chock, sorg, sömnlöshet, ilska och saknad, och också dåligt samvete. Borde hon inte ha sett till att hennes man fick bättre vård? Att mista en livskamrat som man har haft i sin närhet under så lång tid är bland det svåraste man kan vara med om. En ny, hemsk och alldeles annorlunda fas i livet.

Tiden efter dödsfallet nästan drunknar hon i brev och blomsteruppsatser och gåvor som människor har skänkt. Hon och Raymond Smith hade startat den litterära tidskriften Ontario Rewiev och bokförlaget Ontario Rewiev Press. Det var Raymond Smith som skötte både tidskriften och förlaget och han avled ju mitt i arbetet. De hade också många vänner och kontakter Och det är vännerna och arbetet som håller henne uppe under den här tiden. Hon sköter sin undervisning på universitetet och reser bort och håller föreläsningar och signerar sin senaste bok. Ovanpå det har hon allt som behöver redas ut vid ett dödsfall.

Skrivandet hjälper henne också. Det är inget målmedvetet skrivande av nästa roman, men hon antecknar vad som händer i hennes liv och hon skriver recensioner. Under tiden funderar hon på hur livet tillsammans med Raymond Smith var, hur de träffades, hur de arbetade och hurdan deras samvaro var.

Änkans bok är med nödvändighet en sorglig bok, men den är också spännande och tankeväckande och medförde att jag funderade en del på mitt eget liv. Fast den är sorglig är den inte helsvart. Jag tycker att det finns en hel del klokhet och livskraft i den. Eftersom Joyce Carol Oates är en så god författare ger den mycket, och förlust och saknad efter en närstående berör oss alla. En del av livet.

Änkans bok av Joyce Carol Oates, Bonniers 2011. Översättning: Ulla Danielsson.

Mischief av Charlotte Armstrong

Women Crime Writers innehåller fyra spänningsromaner, Mischief av Charlotte Armstrong, The Blunderer av Patricia Highsmith, Beast in View av Margaret Millar och Fools’ Gold av Dolores Hitchens. Jag har alltså läst Mischief.

Handlingen i denna spänningsroman tilldrar sig huvudsakligen på ett hotell på Manhattan i New York. Paret Peter O. Jones och Ruth O. Jones har kommit till New York för att vara med på en tillställning med middag och dans, där Peter O. Jones är hedersgäst och ska hålla tal. De ska alltså snart ge sig iväg i sin fina aftonstass. Med sig till New York har de sin nioåriga dotter Bunny och därför behöver de barnvakt. Mannen som kör hissen har en brorsdotter och han erbjuder sig att fråga henne.

Kärleken mellan föräldrarna och Bunny är fint gestaltad men ganska snart känner jag som läsare att det är något som inte stämmer med den anlitade barnvakten. Här har vi alltså en nioårig flicka som är ensam på ett hotell med en människa som man kanske inte kan lita på. Det är upplagt för en spännande historia där man känner för barnet och undrar hur det ska gå. Och det blir spännande. Eftersom jag inte vill förstöra läsupplevelsen för andra kan jag inte säga så mycket mer om handlingen.

Mischief av CharlotteArmstrong är en skickligt komponerad berättelse, en psykologisk spänningsroman med på sätt och vis otroliga händelser, men ändå trovärdig. Ingenting är förutsägbart. Den innehåller flera olika människor med varierad bakgrund och status i samhället och synvinkeln växlar mellan dessa människor. Berättelsen innehåller också en moralisk fråga om i hur stor utsträckning man bör ta ansvar för och bry sig om hur det går för andra människor.

Mischief av Charlotte Armstrong ur antologin Women Crime Writers, Literary Classics of the United States 2015.

Mischief finns som E-bok i nätbokhandeln. Den finns också översatt till svenska med titeln Vad händer på rum 807, ICA-förlaget 1951. Översättning: Karl-Rune Östlund.

Mischief kom först ut 1950.

The Cries of Love – novell av Patricia Highsmith

Det är inte den minsta julstämning i den här novellen, men jag läste den på trettondagen och då var det fortfarande jul i vårt vardagsrum. Och fast Under a Dark Angel’s Eye inte är någon julbok passar den utmärkt att läsa i under helgerna..

Det finn inga preludier i The Cries of Love och jag tror att det var så Patricia Highsmith arbetade med noveller. Hon gick rakt på handlingen och det är den vi får ta del av. Där finns inte heller några omfattande miljöbeskrivningar. Det är handlingen som gäller och på så sätt har hon skapat ett skal som vi som läsare kan fylla med hur mycket som helst. Därför förstår jag inte från allra första början att det är två äldre kvinnor som bor ihop på ett hotell. Snart har jag dock insett det. De heter Hattie och Alice. Men hur beter de sig?

Hattie har legat vaken och väntat på att Alice ska somna. Så smyger hon upp ur sängen.

She stopped at the sewing-table, lifted the folding top and groped among the spools and pattern papers until she found the scissors. Then, holding them tightly, she crossed the room again. She had left the wardrobe door slightly ajar earlier in the evening, and it swung open noiselessly. Hattie reached a trembling hand into the blackness, felt the two wollen coats, a few dresses. Finally, she touched the fuzzy thing, and lifted the hanger down, The scissors slipped out of her hand. There was a clatter, followed by half surpressed laughter. (sid 195-196)

Nog är detta lite illavarslande?

The Cries of Love – novell ur samlingen Under a Dark Angel’s Eye av Patricia Highsmith, Virago 2021.

Pärlan som sprängde sitt skal av Nadia Hashimi

Rahima har inga bröder och det ställer till problem. I Afghanistan, i den by där Rahima bor bör kvinnor inte gå runt och uträtta ärenden om de inte ledsagas av en man. Det är också problem för Rahima och hennes systrar att gå i skolan. De får ta långa omvägar när de ska dit och hem eftersom pojkarna jagar dem. Och då, naturligtvis, blir inte pojkarna tillrättavisade utan flickorna får dåligt rykte. Rahimas far är borta mycket och han är beroende av opium. Rahimas mor har stora problem med att få inköp och andra ärenden uträttade. Därför bestämmer föräldrarna att Rahima får bli en bacha posh, alltså klippas och kläs som en pojke.

Det här visar den för mig hemska situationen för kvinnor och mycket konstiga, snedvridna, hycklande inställningen till kvinnor och män. När Rahima kläs som pojke accepteras hon som sådan. Hon kallas Rahim. Hon sparkar fotboll med killarna. Hon blir vän med en pojke och hon kan till och med arbeta och tjäna lite pengar till familjen. Romanen berättas i två tider. Rahima lever i modern tid och hennes släkting Shekiba lever i början av 1900-talet. Och sannerligen, Shekiba blir anställd som vakt i kungens harem och vad måste hon göra då? Jo klippa håret och vara klädd i manskläder som alla de andra kvinnliga vakterna. Då heter hon Shekib och kan alltså arbeta.

Det här betyder naturligtvis inte att kvinnorna annars inte arbetar. De håller hus och hem rena, sköter barnen och lagar mat och har hand om djur som finns i anslutning till hemmet, såsom höns. Allt det här arbetet är tidsödande utan moderna bekvämligheter. Dessutom kan det hända att de arbetar i jordbruket på fälten. Ovanpå det kan också sexlivet betraktas som ett svårt och smärtsamt arbete för de många kvinnor som gifts bort mot sin vilja. De måste ställa upp vare sig de vill eller inte oberoende av mannens brutalitet.

Jag berättar inte mer om handlingen i den här boken för att inte förstöra läsupplevelsen. Pärlan som sprängde sitt skal är nämligen en mycket spännande bok, en riktig bladvändare och både Rahima och Shekiba vill ha ett annat liv med mer frihet. Den här boken innehåller så mycket och den visar så klart hur gamla sedvänjor och traditioner lever kvar. Den ger också en del att fundera över om hur långt det måste vara till verklig demokrati i Afghanistan. Boken rekommenderas.

Pärlan som sprängde sitt skal av Nadia Hashimi, Louise Bäckelin förlag 2018. Översättning: Boel Unnerstad.

Biblioteket, berättelsen om en brand, en stad och kärleken till böcker av Susan Orlean

När jag fick höra talas om den här boken blev jag genast intresserad. Här i Linköping brann huvudbiblioteket den 20 september 1996. Det var en chock för många. Själv hade jag aldrig haft en tanke på att något sådant kunde hända. Det var under humanistdygnet och biblioteket hade många besökare just då, men studenterna som skötte evenemanget agerade föredömligt och ingen människa kom till skada – men själva byggnaden och en massa böcker förstås.

Nu är tydligen biblioteksbränder inte så ovanliga som jag har trott. Det är en sak som jag har lärt mig genom att läsa Susan Orleans bok där hon räknar upp ganska många bränder. Hennes bok handlar om den stora branden i centralbiblioteket i Los Angeles 1986 och vad som hände sedan, men också om bibliotekets historia från 1800-talet och framåt, om bibliotekschefer, om utbyggnad, om olika sätt att se på bibliotekets uppgift i samhället, om släckningsarbetet och om utredningen efter branden. Att utreda bränder är svårt eftersom så mycket är förstört, även viktiga spår.

Boken Biblioteket är personligt skriven och handlar även om författarens kärlek till böcker och bibliotek. Men den ger också mycket kunskap och bygger på grundlig research. I och med att bibliotekets historia berättas får läsaren också insikt i staden Los Angeles historia från pionjärstad till myllrande, blänkande modern metropol. Frågan om finansiering och arbetet för att skaffa pengar till byggnader och verksamhet finns med under hela historien.

Kvinnors situation blir också belyst. Från början var biblioteket enbart männens. Kvinnor fick endast vistas i ett angränsande rum där det fanns lite tidningar och litteratur som var passande för de veka och begränsade kvinnohjärnorna. Paradoxalt nog fanns ändå tidigt några kvinnliga bibliotekschefer. Sedan har vi den stora frågan om ”farliga” böcker, sådana som helst inte ska finnas och om de existerar ska de helst gömmas undan för den stora publiken. Vad som är olämpligt, hädiskt och destruktivt och kan förstöra moralen växlar naturligtvis med samhällsandan och det politiska läget. Susan Orleans bok ger en bakgrund till den debatt och de åsikter som vi har idag om böcker med rasistiska inslag med mera.

Boken Biblioteket är amerikansk och av naturliga skäl präglad av det. Det svenska biblioteksväsendet har vuxit fram under andra förhållanden men den som älskar böcker och bibliotek kan få stort utbyte av att läsa den. Boken rekommenderas.

Biblioteket – berättelsen om en brand, en stad och kärleken till böcker av Susan Orlean, Atlantis 2019. Översättning: Emeli André.

Jag har bytt diktisamling

Ingen ska tro att jag har läst hela Andningsvändning av Paul Celan, men jag har kommit till avdelning III och nu pausar jag där och läser lite Louise Glück istället. Ararat tillhör de böcker som jag köpte i och med att hon tilldelades Nobelpriset. Den har stått ganska länge på bokvagnen och väntat nu.

Jag har börjat läsa och jag ser att dikterna är skrivna mera öppet, direkt. Åtminstone skenbart. Det här är något alldeles annorlunda mot Paul Celans poesi. Det känns välgörande, men jag kommer att återvända till Andningsvändning. Det är berikande att läsa olika slags dikter.

Ararat av Louise Glück, Rámus 2019. Översättning: Steve Claeson.

På originalspråket kom Ararat ut 1990.