Parker Adderson, filosof – novell av Ambrose Bierce

Den här antologin med spionhistorier kom ursprungligen 1966, men detta är en pocket från En bok för alla från 1991. Jag började läsa den sista novellen, Spionen som tappade minnet av Edward D. Hoch. Läs inte den. Novellen var så barnsligt dålig så jag kunde inte läsa den till slut.

Då valde jag att läsa den första novellen istället och då gick det bättre. Parker Adderson, filosof utspelas under det amerikanska inbördeskriget. Adderson är en spion för nordstaterna som har arresterats innanför sydstaternas linjer. Nu befinner han sig i Generalens tält och blir utfrågad. Adderson vet att han kommer att avrättas. Det är så det går till. Men han verkar inte det minsta rädd.

Ett citat från novellen:

”Herregud, människa, tänker ni möta döden med bara kvickheter på läpparna? Förstår ni inte att det här är en allvarlig sak?”
”Hur ska jag kunna förstå det? Jag har aldrig varit död i hela mitt liv. Jag har hört att döden är en allvarlig sak, men jag har aldrig hört det av någon som har upplevt den.”
Generalen satt tyst en stund; mannen intresserade honom, roade honom kanske – en typ som han inte hade träffat på tidigare.

Ambrose Bierce föddes 1842 och dog troligtvis 1914. Han var en amerikansk journalist och poet och skrev också noveller. Han har av vissa jämförts med Edgar Allan Poe. Här är en länk till svenska Wikipedia och här till den engelska.

Jag kommer nog att titta även på andra noveller i den här samlingen. Den här första var riktigt bra. Men den sista läser jag aldrig till slut.

Parker Adderson, filosof av Ambrose Bierce ur antologin Spionage – 13 spännande spionhistorier valda av Jan Broberg, En bok för alla 1996. Översättning: Pelle Fritz-Crone.

En liten plats av Jamaica Kincaid

En liten plats är en essä där Jamaica Kincaid skriver om Antigua, ön där hon har vuxit upp. Den är kritisk till turismen, till kolonialismen, till slaveriet och till de som har styrt landet sedan Antigua och Barbuda blev självständigt 1981. När jag skriver kritisk är det milt uttryckt. En liten plats är ett knivskarpt angrepp på all exploatering som har skett på Antigua.

Turismen är exploatering av fattigare länder och av deras människor. turisterna reser till paradisöar. De har privilegiet att resa dit och hem igen, men invånarna kan inte annat än stanna kvar.

Du får inte fundera på vad som egentligen hände med innehållet i toaletten när du spolade. Du får inte fundera på vart badvattnet tog vägen när du drog ur proppen. Du får inte fundera på vad som hände när du borstade tänderna. Å, allt kanske hamnar i vattnet där du tänker ta en simtur; innehållet i din toalett kanske, bara kanske, snuddar lätt vid dina fötter när du sorglös vadar ut i vattnet, för på Antigua finns inget riktigt reningsverk.

Om det brittiska imperiet:

de skulle aldrig ha gett sig av hemifrån, från sitt kära England, en plats de älskade så mycket, en plats de var tvungna att lämna men aldrig kunde glömma. Och därför förvandlade de varje plats de kom till, till England; och alla de träffade på gjorde de till engelsmän. Men ingen plats kunde egentligen någonsin bli England och ingen som inte såg ut precis som de själva gjorde skulle någonsin kunna bli engelsk, så du kan föreställa dig den förödelse av land och människor som blev resultatet av detta.

Jag har svårt att göra denna briljanta, knivskarpa, vredgade essä rättvisa. Jag säger bara Läs den! Själv gav jag den fem stjärnor och det är den värd.

En liten plats av Jamaica Kincaid, Tranan 2016.

Hett i hyllan #117 – Self-Consciousness

Här har jag hittat en memoarbok av John Updike och den består av sex essäer: A Soft Spring Night in Shillington, At War with My Skin, Getting the Words Out, On Not Being a Dove, A letter to My Grandsons och On Being a Self Forever.

John Updike (1932-2009) var en amerikansk författare. Han har skrivit en lång rad romaner, noveller, dikter, essäer och också barnböcker och han är flerfaldigt prisbelönt. Mycket av det han har skrivit är översatt till svenska. Det enda jag har läst av honom är romanen Haren springer som är den första i en svit på fem romaner som handlar om Harry ”Rabbit” Angstrom. Den här självbiografiska boken lockar mig, men kanske är den tungläst? Borde jag kanske hellre läsa något annat av John Updike? Nästa bok i Haren-sviten, Haren återställd?

Self-Consiousness av John Updike, Random House Trade Paperbacks 1989.

Översatt till svenska finns Self-Consciousness endast som talbok.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Tisdagstrion – Liten eller stor

Det blir två liten och en stor i min trio idag.

Först har vi En liten plats av Jamaica Kincaid. Den har jag hemma på sommarlån från biblioteket, men jag har inte hunnit läsa den än. Det är en essä där Jamaica Kincaid går till skarpt angrepp mot kolonialismen och den kom på originalspråket 1988. På svenska kom den på Stenströms samma år med titel Antigua, en liten ö. Den här utgåvan är från Tranan och kom 2016.

Stor måste också vara med i trion och då har jag valt Den store Gatsby av F Scott Fitzgerald. Den publicerades ursprungligen 1925 och har kommit i många svenska upplagor. Romanen utspelas bland nyrika amerikaner och Gatsby är en miljonär som har stora partyn utan att själv delta. En mycket bra bok som jag rekommenderar, men jag antar att de flesta redan känner till den. Det skulle inte förvåna mig om den dyker upp i fler trios idag.

Sist men inte minst (!) har vi Sagan om den lilla lilla gumman av Elsa Beskow. Den läste min mamma för mig när jag var liten och jag läste den sedan för mina barn. En klassiker.

Precis som vanligt kommer dagens tema från Ugglan & Boken.

Argonauterna av Maggie Nelson

Argonauterna är en självbiografisk bok som handlar om Maggie Nelsons kärleksförhållande med konstnären Harry Dodge och om den tid när Maggie Nelson var gravid och födde en son. Men det är ingen vanlig berättande memoarbok. Argonauterna är fragmentarisk med hopp fram och tillbaka i tiden och med mycket resonerande om kön och genus, om kärlek och äktenskap, om föräldraskap och feminism och jämställdhet och det sker genom både ett stort inslag av resonemang om teorier och genom en berättelse om händelser och känslor.

Att boken heter Argonauterna tänker jag hänsyftar på att varje kärleksförhållande är ett äventyr som man går in i och som man inte säkert vet vart det leder och vad som händer på vägen. Samma gäller för föräldraskap, en lika okänd resa. Visst har vi mål, visst vill vi få ett lyckligt och respektfullt äktenskap och visst vill vi att det ska gå bra för vår familj, men det är ändå en resa ut i det okända där det kan hända riktigt otäcka saker om det vill sig illa..

En resa på ännu mer okänd mark (eller okänt hav) kan jag tänka mig att äktenskapet måste vara om den ena partnern inte följer den vanliga normen i samhället. Harry Dodge var så vitt jag förstår först kvinna men genomgick så småningom behandling med testosteron och lät operera bort sina bröst. Och Harry Dodge vill varken vara man eller kvinna, utan något annat. Maggie Nelsons bok verkar utmynna i att det är personen som är det viktiga, inte om hen är man eller kvinna eller anses som det ena eller andra. Så borde det vara, men det kan ställa till praktiska problem som vad som ska stå i passet och som hur släktingar och omvärld reagerar. Som vi vet kan omvärlden reagera negativt även mot samkönade äktenskap. 2008 fick en proposition betecknad proposition 8 majoritet i en folkomröstning i Kalifornien där Maggie Nelson och Harry Dodge bodde. Proposition 8 var ett tillägg till Kaliforniens grundlag och det innebar att endast äktenskap mellan en man och en kvinna var lagligt. Maggie Nelson och Harry Dodge skyndade sig att gifta sig, liksom många andra, innan lagen trädde i kraft.

Maggie Nelson resonerar fram och tillbaka om de här problemen både praktiskt och teoretiskt och berättar om kärleksförhållandet och om de båda barnen. Harry Dodge har en son sedan tidigare och Maggie Nelson föder en son under äktenskapet. Fram växer en mycket kärleksfull berättelse som man kan läsa på mer än ett sätt. Boken är full av citat från olika tänkare och debattörer. Vill man kan man kolla upp dem och sätta sig närmare in i vad de står för och vad de menar. Själv är jag lite för lat för att göra det och vissa resonemang har jag svårt att hänga med i och förstå. Så istället för att anstränga min hjärna riktigt mycket valde jag att naturligtvis försöka förstå vad citatet innebar men om jag inte lyckades med det tämligen lätt så gick jag bara vidare i texten och jag fick utbyte av boken också på det sättet. Det ledde i alla fall till en massa funderingar över hur vi, och jag, ser på kön och vad det innebär. Dessutom fick jag en mycket vacker berättelse om kärlek, både mellan två vuxna och kärlek till barn.

Argonauterna av Maggie Nelson, Modernista 2016. Översättning: Karin Lindeqvist.

Nu läser jag äntligen Emily Dickinson

Inte för att det har varit tråkigt att läsa Sorgegondolen men jag tycker att det har varit hög tid för mig att läsa Emily Dickinson i många år och det har aldrig tidigare blivit gjort.

Men nu sker det alltså. Jag köpte både den här boken med tolkningar på svenska och en liten Penguinutgåva med dikter på engelska, men det verkar inte som om några av dikterna i Gång på gång är skogarna rosa är samma som i Penguinboken så jag kommer inte att läsa dem parallellt. Nu läser jag i den här och så tar jag den engelska utgåvan vid ett senare tillfälle. Jag vill ju gärna också läsa Emily Dickinson på originalspråket. Men en bra sak med Gång på gång är skogarna rosa är att i slutet finns Ann Jäderlunds anmärkningar om hur hon har tänkt när hon har tolkat dikterna.

Eftersom jag läser en dikt om dagen skulle det ta över hundra dagar att gå igenom hela den här volymen så därför kommer jag antagligen att nöja mig med en lite mindre del. Hälften kanske.

Om Emily Dickinson finns lite information här.

Och här är hon på en dagerrotyp från december 1846 eller början av 1847.

Vild iris – The Wild Iris

Dikter bör helst läsas på originalspråket och det enda främmande språk som jag kan tillräckligt är engelska, kanske också danska. Men inte är det lätt att läsa dikter på engelska. Det händer alltför ofta att jag halkar iväg över texten utan att riktigt ta till mig innehållet. Jag glider på ytan. Sedan är poesi också svårare eftersom så många ord är borttagna om vi tänker oss att det hade varit en prosatext istället. Det är svårare att förstå vad där står.

Eftersom poesi skiljer sig från prosan på så sätt att varje ord är mer noga utvalt och vägt och att poesin ännu mer än prosan består av ordens och språkets musik är det en tillgång att kunna läsa på originalspråket. Men även när jag gör det får jag kanske inte alls samma bilder från orden som en engelskspråkig får. Naturligtvis får varje individ sina bilder när de läser men hur orden låter och de eventuella få betydelser av ordet som jag känner till påverkar upplevelsen. Jag ska ge ett exempel ur dikten Vild iris av Louise Glück:

från mitt livs mittpunkt steg / en väldig kaskad, djupblå / skuggor över azurfärgat havsvatten

Jag ser att det står att kaskaden steg men min omedelbara bild av ordet kaskad var vatten som kom ovanifrån, som ett smalt vattenfall.

Så kom äntligen utgåvan på engelska med posten och där läste jag:

from the center of my life came / a great fountain, deep blue / shadows on azure seawater.

Det första jag ser framför mig vid ordet fountain är fontän. De orden är ju så lika. Men fontänen jag ser sprutar vattnet uppåt, inte nedåt som vattenfallet jag såg när jag läste den svenska texten. Dessutom är en fontän tillverkad av människor och finns i en park eller på ett torg. Sedan slår jag upp ordet i mitt lexikon och ser att en poetisk betydelse av fountain kan vara källsprång, källa, brunn. Och i bildlig bemärkelse: källa, ursprung. Se där hur betydelsen vidgas i den engelska texten. Och översättaren måste naturligtvis välja. Men när jag läser fountain, om jag känner till ordet väl, finns allting där samtidigt.

Ja, det var en reflektion från min läsning av Vild Iris/The Wild Iris. Det är en tillgång att ha diktsamlingen på båda språken.

Jag läser alltså Vild iris av Louise Glück, Ramus 2020. Översättning: Jonas Brun

Och The Wild Iris av Louise Glück, Carcanet 1992

Moby-Dick av Herman Melville

En ung man som kallar sig Ismael tar hyra på ett valfångarskepp. Befälhavare på skeppet är kapten Ahab. Han har tidigare jagat den vita valen Moby Dick men misslyckats och förlorat sitt ena ben. Nu hatar han Moby Dick och vill hämnas och alltså döda honom. Det är den röda tråden i berättelsen. Det är Ismael som berättar och att han klarar sig, det räknar vi med. Men hur ska det gå för de andra? Ska kapten Ahab lyckas med sin hämnd som alla sunda realistiskt tänkande människor anser är vansinnig, ja helt idiotisk?

Hur kan man hata ett djur och vilja hämnas på det? Ett djur! Valen hade inget ont uppsåt. Den har bara försvarat sig. Om kapen Ahab aldrig hade givit sig på den där ökända valen skulle han ha benet kvar. Det är min reaktion som modern människa och de flesta i världen idag tycker att man inte ska jaga de stora valarna eftersom de riskerar att utrotas. Men på 1800-talet trodde man inte att det kunde ske. Herman Melville för genom sin berättare Ismael ett resonemang om den saken i boken och han anser att havet är så enormt och så djupt att den faran inte finns.

Valfångsten var en viktig näring under 1800-talet. Från valarna fick man späck som man kokade till olja redan på skeppet och den använde man sedan till lampor och ljus och till att smörja maskiner med. Man använde också valarnas ben. Och från kaskeloterna kunde man få den dyrbara spermacetioljan som fanns i deras stora huvud. Den kunde användas vid parfymtillverkning.

Valjakten måste ha inbringat mycket pengar, annars kan jag inte tänka mig att den hade sysselsatt så många människor. Det var mycket farligt att jaga val. När man fick syn på valarna från segelskeppen hissade man ner små öppna båtar och det var i dem man jagade valarna, både genom att ro och att segla efter dem. En harpunerare stod i fören och kastade harpunen mot valen. Sedan gällde det att ha koll på det långa repet som var fäst vid harpunen så att inte båten drogs med ner i djupet. Det är svårt att förstå att människor sysslade med en så farlig verksamhet. Det behövdes ju bara att den stora valen vände på sig och så kapsejsade båten, om valen var för nära. Å andra sidan var det inte heller ofarligt att vara vanlig fiskare på den här tiden.

Moby Dick är inte bara berättelsen om kapten Ahab och valen. Den är mycket mer än så. I själva verket handlar den mer om hur valfångsten gick till. Det är mycket intressant och jag lärde mig en hel del. Herman Melville målar också skickligt upp olika scener och skeenden som gör att jag kommer nära det blodiga, farliga hantverket. Boken är mycket konkret i beskrivningarna och gestaltningarna av hur allt arbetet på skeppet gick till men den innehåller också en stor metafysisk dimension. Den handlar om liv och död, vår strävan här på jorden och den omfattar rymden och de stora djupen där de gigantiska odjuren, som Herman Melville ibland benämner dem, lever ett liv som till stora delar är okänt för oss. Och så satt jag här, under julen 2020 och läste den, i en tid när vi kan ha en närmast romantisk syn på världens största djur som simmar så fredligt i havet och som sjunger, och den sången kan vi meditera till.

Moby Dick är ett stort verk med stora kontraster. Där finns högstämda utgjutelser, hård och blodig verklighet, humor och fantastiska miljöbeskrivningar. Den var inte lätt att läsa. Det tog mig drygt två och en halv vecka att ta mig igenom den, men jag är glad att jag gjorde det.

Moby Dick av Herman Melville, Penguin Classics 2013.

Moby Dick publicerades första gången 1851.

Angels tvättomat – novell av Lucia Berlin

Dags för månadens novell och vad gör jag då? Jo jag öppnar den olästa samlingsboken Handbok för städerskor av Lucia Berlin och läser den första novellen där. Jag är en sådan människa som gärna först läser novell nummer ett i en samling. Det är starten på samlingen, tänker jag. Kanske sätter den färgen och stämningen för hela samlingen och kanske ger den en bra inblick i hur författaren skriver.

En lång gammal indian i blekta Levi’s-jeans och ett ståtligt zunibälte. Långt vitt hår samlat med hallonfärgat garn i nacken. Det märkliga var att under ett år eller så var vi alltid där samtidigt på Angels. Men inte vid samma tider. Jag menar att vissa gånger kunde jag gå dit klockan sju en måndagsmorgon eller halv sju en fredagskväll och då var han redan där.

Så börjar samlingen Handbok för städerskor och alltså den första novellen Angels tvättomat, en början som lockar till vidare läsning. Novellen är vardaglig och skriven nästan som om Lucia Berlin sitter och berättar för oss vad hon har varit med om på tvättomater. En miljö med udda, fattiga människor kontrasteras mot den sobra stämningen på en tvättomat i ett rikare kvarter. Glimtar av människoöden flimrar förbi. Liv och död. Stadens myller. Glimtar från berättarens liv får vi också men hela tiden är tvättomaten i centrum. Det är bra, rörande och tankeväckande. Den här boken måste jag läsa mer i.

Angels tvättomat – novell av Lucia Berlin ur samlingsboken Handbok för städerskor, Natur & Kultur 2020. Översättning: Niklas Hval.

Boken jag läste ur är en pocketupplaga. Inbunden kom samlingen ut 2016 på svenska.

Lucia Berlin (1936-2004) skrev noveller och hade en lite hängiven läsekrets. Hon försörjde sig på olika arbeten som till exempel städerska men senare i livet arbetade hon som gästförfattare på University of Colorado och fick sedan fortsatt anställning som lärare. Inte förrän flera år efter sin död slog hon igenom hos den breda publiken med samlingen Handbok för städerskor.

När skruven dras åt av Henry James

När skruven dras åt är en spökhistoria som Henry James skrev 1898. En ung prästdotter blir anställd som guvernant av en rik man. Hon ska ta hand om hans brorsbarn som är föräldralösa och som han har placerat på sitt lantgods. Själv vill han inte besväras med några detaljer eller svårigheter i barnens uppfostran. Han lämnar över allt till den oerfarna prästdottern.

Mer kan jag inte berätta om handlingen. Då förstör jag läsupplevelsen för den som inte har läst När skruven dras åt. Den är en kuslig spökhistoria som är så bra därför att allt är så vagt. Det vi får ta del av är den unga guvernantens egen berättelse. Det är alltså hennes subjektiva historia. När jag läser den vet jag aldrig vad som är vad. Varifrån kommer de mystiska gestalterna? Från guvernantens inre eller är de verkliga? Vad handlar historien egentligen om? Den är full av halvkvädna visor och outtalade ord. Den innehåller avgrunder och bråddjup. Kanske.

En sådan här historia passar bra att läsa i midvintermörkret och den börjar också med att några vänner sitter vid brasan på julafton och berättar spökhistorier för varandra. Läs den! När skruven dras åt är en klassiker som var och en som är intresserad av spökhistorier bör läsa.

När skruven dras åt av Henry James, Modernista 2013. Översättning: Ola Klingberg.

Den utgåva jag har läst är en pocketupplaga. I den här översättningen kom berättelsen ut första gången 2010. Men det finns tidigare svenska upplagor, då med titeln Skruvens vridning, och den första kom 1951.