Kategori: Biografi

Den besvärliga Elin Wägner av Ulrika Knutson

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Elin Wägner föddes 1882. Hon utbildades i flickskola och ville sedan gärna ta studenten som privatist, men hennes far som var lektor i filosofi tyckte inte att flickor skulle ha högre utbildning än den de fick i flickskolan. Hon föddes alltså i en tid där kvinnor inte hade samma möjligheter som män och hon blev feminist och kämpade för kvinnors rättigheter, för rösträtt och för fred. Hon blev en framgångsrik journalist och författare och den andra kvinnan som blev invald i Svenska akademien. Hon var också en av ledamöterna i Samfundet De Nio.

Den besvärliga Elin Wägner är en omfattande biografi som inte bara handlar om personen Elin Wägner och hennes privatliv utan lika mycket om tiden, om kampen för rösträtt, om Fogelstad och arbetet för att utbilda kvinnor så att de kunde ta plats i politiken och låta sina röster bli hörda. Biografin tar upp åsikterna mot kvinnlig rösträtt och att kvinnor skulle få högre positioner i samhället likaväl som de varierande strömningar och åsikter som fanns i kvinnorörelsen. Elin Wägner passar inte in i någon mall. Hon var progressiv men hade också starka idéer om det gamla bondesamhällets värde och ansåg att egen odling av grönsaker och att gå tillbaka till gamla kunskaper om traditionell mat och hantverk var nödvändigt. Hon porträtteras i biografin som en komplicerad person, både blyg och tillbakadragen, och en människa med stark vilja som kunde skriva provokativt och som drev framåt. Hon var en komplicerad person och hon blev med tiden mycket desillusionerad. Fredsrörelsen ledde inte till fred utan vad man fick uppleva under 1900-talet var istället krig. Vi får en rik bild av människan Elin Wägner som nog var besvärlig för många.

Något som känns mycket besvärligt för mig är att Elin Wägner var radikalpacifist under mellankrigstiden. Också det ordet har fått mer djup och innehåll för mig genom att jag har läst Ulrika Knutsons biografi. Radikalpacifisterna ville inte ens att gasmasker skulle delas ut till befolkningen och de ville inte delta i skyddsövningar – och det samtidigt som Hitler hade fått makten i Tyskland där de demokratiska rättigheterna inskränktes mer och mer. För mig framstår det som mycket naivt och som en oförmåga att se skillnad på olika regimer. Elin Wägner ändrade sig också under andra världskriget.

Men. Att Elin Wägner också känns besvärlig för mig bidrar bara till mitt positiva omdöme om den här boken. Den är mycket spännande och lärorik. Är du intresserad av modern historia så läs den gärna.

Den besvärliga Elin Wägner av Ulrika Knutson, Historiska Media 2020.

Böcker av Elin Wägner på bloggen:
Norrtullsligan
Natten till söndag

Fri – En uppväxt vid historiens slut av Lea Ypi

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Lea Ypi växte upp i Albanien medan landet fortfarande var kommunistiskt. Hon hade en bra uppväxt på många sätt och slapp uppleva mycket av diktaturens förtryck. Fri är en levande skildring av den växande flickans liv och hur hennes föräldrar gör vad de kan för att skydda henne. Mammans släkt var rik och ägde skepp och fabriker före omvälvningen efter andra världskriget. Om det som hände förr och om släktingar som hade fängslats talade man inte. Ett barn förstår ju inte att det finns vissa saker man inte ska nämna så därför höll föräldrarna Lea ovetande om en hel del. Många samtal i familjen upphörde när flickan kom in i rummet.

Ändå röjde flickan ibland fakta som inte borde avslöjas, till exempel att familjen inte hade något porträtt av ledaren Enver Hoxha i vardagsrummet. Lea Ypi berättar med stort allvar men också med humor om familjens liv, om föräldrarnas fel och brister och om livet i ett land som var avskiljt från resten av Europa och som bröt med Sovjetunionen och senare med Kina. Det kom turister till landet från väst, annorlunda människor som drack cola cola, och en sådan burk som man kunde hitta slängd någonstans var ett värdefullt föremål som kunde få en hedersplats på en broderad duk ovanpå familjens tv. För varor måste man köa och detta kunde bli långvarigt. Där kunde man få nya bekantskaper. För att klara vardagslivet kunde man märka ut sin plats i kön med en sten när man var tvungen att gå därifrån en stund. Det var allmänt vedertaget.

Överhuvudtaget var livet tvådelat. Man kunde inte alltid tala sanning och det gällde att manövrera klokt och hänga med i utvecklingen. Det man kunde tala fritt om måste man kanske förtiga framöver. Normerna för hur man skulle leva och hur man fick klä sig och klippa håret var snäva.

Så kom förändringen. Regimen föll och folket fick plötsligt frihet. Det blev en kaotisk tid med stora svårigheter. Många, många blev arbetslösa. Inbördeskrig bröt ut. Då hägrade Europa, men massor av fattiga albaner var inte välkomna. Och är man fattig är friheten begränsad. Albanien var ett mycket fattigt land och jag tänker att fast omställningen för människorna i exempelvis Östtyskland var svår var det ännu värre för albanerna.

Lea Ypi är professor i politisk teori vid London School of Economics. Hon har stor överblick och hennes memoarbok tar inte bara upp flickans upplevelser utan också storpolitik och ekonomi, de krafter som ledde till att det blev som det blev. Därför är Fri inte bara en fin och rörande berättelse om en familj och en flickas uppväxt utan också en överblick över skeenden som i varje fall jag inte kände så mycket till. Jag hade till exempel ingen aning om att det blev inbördeskrig i Albanien efter kommunismens fall. Någon gång måste jag ha hört det. Men kanske glömt.

Fri – En uppväxt vid historiens slut av Lea Ypi, Bonniers 2022. Översättning: Amanda Svensson.

De oroliga av Linn Ullmann

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

De oroliga är en självbiografisk roman där Linn Ullmann skriver om sin mamma och pappa och sin uppväxt. Hennes mor är Liv Ullmann och hennes far Ingmar Bergman. De levde ihop en tid när Linn Ullmann var riktigt liten, men snart skildes de.

Linn bor med sin mamma men på somrarna är hon hos sin far på Fårö. Det kan inte vara helt lätt att vara dotter till en berömd skådespelerska som arbetar i filmproduktioner runt om i världen. Att vara dotter till den berömde filmregissören som har varit gift så många gånger och har många barn och som är oerhört egocentrisk och ska ha allt på sitt eget vis är inte heller det lättaste. Ändå framstår somrarna på Fårö som tryggare än resten av hennes liv. Där fanns fasta regler för vad barnen fick göra och inte. Reglerna fanns för faderns skull. Det var hans regler. Men där fanns en förutsägbarhet och dessutom, uppfattar jag det, en trygghet genom Ingmar Bergmans fru Ingrid.

Hos mamman och hennes släkt finns nerver och spontanitet. Samtidigt är flickan mycket starkare bunden till mamman än till pappan, han håller ett avstånd och då blir naturligtvis vad mamman gör eller inte gör, om hon befinner sig nära eller långt borta, mycket mer betydelsefullt och kärleksfullt, men också skrämmande. Om hon inte finns? Pappan är ju inget alternativ.

Att skriva självbiografiskt är ett minnesarbete och också tankar omkring det finns med i romanen. Resultatet blir levande och rörande. I hennes porträtt av fadern finns både kärlek och uppgivenhet. Han tar större plats i romanen än mamman. Kanske beror det på att författaren hade större avstånd till honom. Han är också avliden när boken skrivs och då finns möjlighet till ett avslut och kanske kan man skriva lite friare. Ingmar Bergman var mycket äldre än mamman och Linn Ullmann finns i berättelsen inte bara som flicka utan också som vuxen kvinna och mor och Ingmar Bergman finns med på sin ålderdom när han har förlorat en del av sin makt eftersom han måste ha hjälp med det mesta. Linn Ullmann har skapat människor och miljöer som går in i läsaren och stannar kvar. De oroliga är en mycket mänsklig roman. Den avslutas med berättelsen om faderns begravning och den är lugn och sansad. För den som ser begravningsföljet på avstånd kan det se ut som om människorna håller varandra i handen och hjälper varandra framåt i en lång, lång rad skriver författaren.

De oroliga av Linn Ullmann, Bonniers 2016. Översättning: Urban Andersson.

Hett i hyllan #190 – Ankomstens gåta

~ Mösstanten ~ 9 kommentarer

Ankomstens gåta är en roman med självbiografisk grund om en författare och hans utveckling. Författaren till boken Vidiadhar Surajprasad Naipaul föddes på Trinidad 1932 i en familj av indiska invandrare. Trinidad var då en brittisk koloni och han for till England och utbildade sig där, men han hade det kämpigt både med sin utbildning och med sin försörjning. Hans första bok The Mystic Masseur publicerades 1957. Många av hans böcker är översatta till svenska. År 2001 belönades han med Nobelpriset i litteratur.

På baksidan av Ankomstens gåta läser jag följande:

Handlingen beskriver författarens resa från sitt hemland Trinidad till det avlägsna öriket utanför den europeiska kontinenten. Han slår sig ned i en urgammal jordbruksbygd med Stonehenges hemlighetsfulla kontur inom synhåll. Från sin stuga, tillhörande ett edvardianskt gods i förfall, iakttar han hur den nya tiden bryter upp de naturliga band som tidigare fanns mellan människan och naturen, och hur grymhet, okänslighet och förräderi leder till att den en gång självklara ordningen bryts sönder – med tragiska effekter både för människan och hennes miljö.

Den här boken är en av dem som jag hittade på bibliotekets bokbytardisk. Kanske hade jag aldrig haft den hemma om inte det hade hänt och kanske hade jag aldrig varit intresserad av att läsa den. Men nu är jag det.

Ankomstens gåta av V. S. Naipaul, Månpocket 2002. Översättning: Rose-Marie Nielsen.

Romanen kom på originalspråket 1987 med titel The Enigma of Arrival, och på svenska första gången 1989.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Mr Potter av Jamaica Kincaid

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

I Mr Potter manar Jamaica Kincaid fram bilden av sin far i skönlitterär form. Han hade många kvinnohistorier och han tog inget ansvar för sin dotter. Han hade otaliga barn och alla var flickor – utom ett som var pojke och han behandlades på ett annat sätt. Pojkar var mycket viktigare än flickor. I familjehistorien, och kanske i stora grupper av de fattigare människorna på Antigua där Jamaica Kincaid växte upp, finns många ensamma mödrar och fäder som lever sitt eget liv.

Mr Potter kunde inte läsa och skriva. Han framställs som en vacker man, en kvinnokarl, men en man som nästan inte kan artikulera orden, som inte kan genomföra ett logiskt resonemang eftersom han inte kan läsa och skriva. Han hade en hemsk barndom, men ändå gick det bra för honom standardmässigt till slut. Jamaica Kincaids mor däremot, hon kunde läsa och skriva och det lärde sig ju Jamaica Kincaid också och blev så småningom författare.

Där fanns alltså ett stort tomrum efter fadern. Modern verkar ha varit en kvinna med häftigt temperament och Jamaica Kincaid kom inte överens med henne. Således finns i romanen Mr Potter stor smärta och sorg och fadern är omskriven med förakt. Texten är full av upprepningar, upprepningar mest hela tiden, med ett ganska poetiskt språk. Det här störde mig lite. Det kändes för svulstigt och tog för mycket plats. Samtidigt kände jag den stora smärtan och sorgen som genomsyrade romanen när jag lade den utlästa boken ifrån mig, så kanske var det ändå just så här romanen skulle skrivas? Bilder av det starka solskenet, värmen och havet som omsluter ön var också något jag fick med mig från boken.

Mr Potter av Jamaica Kincaid, Tranan 2019. Översättning: Niclas Nilsson.

Boken kom på originalspråket 2002.

Spådomen – en flickas memoarer av Agneta Pleijel

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Spådomen är en självbiografisk roman där Agneta Pleijel berättar om sin barndom. Berättaren finns både i författandets och undersökandets nutid och i den tid som har varit. Flickan har en far som är forskare och en mor som har givit upp sin yrkesverksamhet inom musiken. De bor i Stockholmstrakten men snart flyttar de till Lund där flickan och hennes lillasyster växer upp i en dysfunktionell familj.

Mamman är svår och tidvis deprimerad och mycket bitter. Fadern är fjär och den distansen och behärskningen och kylan finns i hans familj. Vi får följa flickan i skolan, hos mor- och farföräldrar och på semester med familjen. Författaren försöker hitta vem hon var, vilka de var i hennes familj, och hon undersöker vad kärlek är, vilket inte är förvånande eftersom hennes föräldrars äktenskap var så dåligt. Fram kommer en mycket levande bild av flickan och hennes liv och hon blir tonåring och ung vuxen. Mestadels benämner författaren flickan hon. Jag kan tänka att författaren har behövt den distansen, att försöka se på sig själv utifrån. Men Spådomen är ingen distanserad berättelse, den är levande och drabbande och framstår som ärlig. Hur ärlig och hur riktig nu en biografisk berättelse kan bli. Det är kvinnan från 2000-talet som ser tillbaka.

Något som slår mig är att det finns likheter i berättelsen mellan Spådomen och Promenaderna i Dalby hage av Hanna Nordenhök. Där är också en mor som har givit upp musiken, en far som är forskare och där finns otrohet och svek och perioder när pappan arbetar i USA. Och berättelsen präglas av det akademiska Lund. Hanna Nordenhöks bok kom först, men jag tror inte ett ögonblick att Agneta Pleijel skulle ha hämtat mycket av sin berättelse därifrån. Den framstår som äkta och till viss del självutlämnande och det är väl bara så att liknande mönster har funnits i mer än en familj.

En viktig person i Spådomen är flickans faster Ricki. Hon är raka motsatsen till flickans mor, en elegant yrkeskvinna, som visserligen är reserverad som de andra i hennes släkt, men som också kan hysa mycket varma känslor och som skapar sig ett liv som skiljer sig mycket från resten av hennes familj. Agneta Pleijel börjar romanen med att berätta om henne och hon får också avsluta den. Och under den ganska långa tidsperiod som romanen omfattar växer flickan och försöker hitta sin väg i kärlek, sexualitet och yrkesframtid.

Spådomen av Agneta Pleijel, Norstedts 2015.

2017 kom Doften av en man som är Agneta Pleijels fortsättning på spådomen och 27/3 i år kommer del tre med titel Sniglar och snö. Den vill jag också gärna läsa men det är nog bäst att jag tar tvåan först..

Åren av Annie Ernaux

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Åren är en självbiografisk roman, men den är kanske inte sådan som man förväntar sig. Det betyder inte att den är dålig – tvärtom. Åren är en mycket intressant bok. Titeln är ju Åren och det säger en hel del. Här har Annie Ernaux skrivit om ett helt sammanhang. Naturligtvis utgår hon från sitt eget jag, men hon skriver sin historia som att hon är en del av de vita intellektuella, välutbildade och bildade människorna i Frankrike. Det är dessa människor och hur den politiska, kulturella och ekonomiska utvecklingen har påverkat dem och deras familjer som är temat i boken. Vad arbetarna gör och hur människorna lever i de fattiga förorterna ses i detta perspektiv.

Annie Ernaux har gjort en klassresa. Ingen i hennes familj hade högre utbildning och klassresan finns med i boken, hur hon upplever att hon kommer längre och längre från sitt ursprung. Också klyftan mellan generationerna finns där, både till de som är äldre än hon och till hennes barns generation. Annie Ernaux är född 1940 och vi vet alla vilken stor förändring samhället har genomgått under åren från 1940 till 2008 när romanen först publicerades. Det handlar om ekonomi, om teknik, om bestämmelser och sättet att leva. Romanen handlar också om hur alla de här åren påverkar en intellektuell på vänsterkanten, alltifrån aktivism och handlingskraft i yngre år till desillusion i de senare. Åren är en fransk roman, som vi vet, och där finns därför mest franska politikernamn, tv-personligheter, skådespelare och intellektuella. Vissa kände jag till, men jag fick googla en del och ibland gled jag bara över namnen.

Det viktiga i den här romanen är flödet. Men fast det är så skymtar ändå författaren som person och jag känner också ibland igen mina egna erfarenheter. Den här uppräknande, redovisande romanen är också lite rolig. Det beror på vad författaren har valt ska vara med och hur det berättas. Här är det inte ett jag som upplever något. Det är man, alltså ett kollektiv, och några gånger hon. Det blir som att både författaren och läsaren kan se på hela utvecklingen med ett litet igenkännande och ibland uppgivet leende. Samtidigt har romanen tyngd, både på grund av vad som berättas och språket.

Åren av Annie Ernaux, Norstedts 2020. Översättning: Maria Björkman.

Vägarna till Afrika av Per Wästberg

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Vägarna till Afrika – en memoar är Per Wästbergs självbiografi från det han var tjugo år tills han blev trettiotvå. Han berättar om New York och åren då han studerade på Harvard och samtidigt skrev romanen Halva kungariket. Han var även tidningsskribent både då och under åren som följde. Under den tid som biografin omspänner skrev han bland annat också en bok om Klarakvarteren tillsammans med fotografen Lennart af Petersens och ytterligare en roman, Arvtagaren.

Per Wästberg berättar både om sitt familjeliv och om sitt liv i kulturvärlden. Det är många namn han nämner och för mig säger det inte så mycket. Jag känner igen de flesta och tänker ibland, jaha även honom umgicks han med, och jag får en bild av en ung människa som rör sig i och känner sig hemma i den världen, av en människa som skriver hela tiden och som arbetar mycket. Memoaren ger också en liten inblick i journalistkretsar på den tiden.

Men inte förrän Per Wästberg reser till Afrika blir det riktigt intressant. I Sydafrika upplever han den omänskliga apartheidpolitiken. Han upplever den handfast och konkret och de partierna i boken blir en nyttig påminnelse om hur det verkligen var. Där bränner det till. Det är så lätt att glömma. Men läser man Per Wästbergs Vägarna till Afrika får man kraftfulla exempel. Efter det går mycket av Per Wästbergs tid och energi åt till att verka för en förändring. Han skriver och han reser runt och berättar om sina erfarenheter och verkar för en rörelse mot apartheidregimen. Det bränner också till i Wästbergs personliga liv mot slutet av biografin när han möter en ny kärlek.

Vägarna till Afrika – en memoar av Per Wästberg, Bonnier pocket 2008.

Vägarna till Afrika kom först ut 2007.

På Wikipedia kan du läsa om Per Wästberg här.

Jag har torkat nog många golv – En biografi om Maja Ekelöf av Nina vad den Brink

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

1970 vann Maja Ekelöf Rabén & Sjögrens stora romantävling med Rapport från en skurhink. Maja Ekelöf bodde i Karlskoga. Hon hade fem barn och var ensamstående och försörjde sig och barnen genom arbete som tidningsutdelare och städerska. Rapport från en skurhink bestod av hennes dagboksanteckningar om hårt arbete, hemliv, svårigheten att få ekonomin att gå ihop och hennes tankar och åsikter om tillståndet i Sverige och världen.

Nu har Nina van den Brink skrivit en biografi om Maja Ekelöf och jag kan bara rekommendera den. Själv var jag ung när Rapport från en skurhink kom ut och jag läste den. Maja Ekelöf var arbetare medan de flesta i FNL-rörelsen och den svenska vänstern var studerande eller människor som hade blivit arbetare av politiska skäl. Hennes bok hade alltså tyngd. Men jag visste aldrig hur framgångsrik hennes bok var och hur mycket hon blev anlitad i paneler och liknande. Jag har alltså inte tidigare begripit riktigt hur stor genomslagskraft boken och Maja Ekelöfs person fick och inte heller vilken stor betydelse prispengarna och inkomsterna från boken hade för henne..

I biografin går Nina van den Brink igenom hela Maja Ekelöfs liv. Hon beskriver hennes strävan efter utbildning och kunskap och hennes hårda slit som gick illa åt kroppen. Nina van den Brinks nära släktingar var städerskor och själv har hon också arbetat som städare periodvis. Därför har hon kanske en annan utgångspunkt än många av de kritiker, journalister och kulturpersonligheter som recenserade och skrev om Maja Ekelöf. Många gånger skrev de från ett obenperspektiv fast de var positiva till boken. I biografin citerar Nina van den Brink Maja Ekelöf på sid 258.

Den uppståndelse som varit i stora delar av pressen, över att en arbetande människa kan få ner några vardagliga, enkla funderingar på pränt, påminner lite om den förvåning de vita slavägarna i Sydstaterna visade när man upptäckte att de svarta ”arbetsdjur” man hade på fälten kunde prata.
Förstår ni hur det känns för mig?

Biografin ger också en bit av den svenska vänsterns historia med dess splittring. Jag som befann mig där i min ungdom känner både igen mig och får veta en del som jag inte kände till. Som det framstår i biografin påverkades Maja Ekelöfs liv av hennes styrka och driv till att människor som hade det som hon skulle få det bättre. Det påverkades också av hennes osäkerhet. Det var skillnad på folk och folk och det är det väl fortfarande. Hennes liv påverkades också av hennes barn. En del av dem blev aktiva i vänsterrörelsen och arbetade även med kultur. Naturligtvis måste det finnas grundläggande åsikter och engagemang inom en, men sedan, just vilka organisationer man dras till beror ofta på vilka människor man har omkring sig.

Biografin över Maja Ekelöf är ovanlig. Den handlar om en stark personlighet som kämpade mot många hinder och som kom från arbetarklassen. Sådana böcker brukar inte handla om städerskor. Mycket sällan om arbetare. Så läs den gärna.

Jag har torkat nog många golv – En biografi om Maja Ekelöf av Nina van den Brink, Norstedts 2022.

Omständigheter av Annie Ernaux

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Annie Ernaux var 23 år 1963 och då insåg hon att hon var gravid. Hon var student och ogift. Om hon födde barnet skulle hon inte kunna slutföra sina studier och lyckas skaffa sig ett bättre arbete än annars och både hon och hennes familj skulle bli utskämda. Men abort var förbjudet i Frankrike precis som i Sverige på den tiden. Det var straffbart både för den gravida kvinnan och för den eller de som medverkade till och utförde aborten.

Långt senare skrev Annie Ernaux den här boken. Hon antecknade och förde dagbok även då, men det tog lång tid innan hon samlade ihop sig och kunde skriva om den här tiden på allvar. När hon gör det använder hon sina gamla anteckningar och försöker tränga in i händelserna, försöker förstå hur det var och känna hur det kändes. Men hon skriver inte känslosamt, hon skriver mycket sakligt. Det är ingen känslosam text, men för läsaren blir det ändå känslosamt eftersom den unga kvinnans dilemma framstår så klart och tydligt.

Romanen ger också en bild av ett samhälle där abort är förbjudet och straffas men där det samtidigt utförs många aborter. Det finns alltså en inofficiell del av samhället där det går att leta sig fram till någon som kan utföra ingreppet. Som student har Annie Ernaux större möjligheter att hitta någon som är så kunnig att det är mindre farligt än vad det annars måste vara. Men ofarligt är det sannerligen inte. Klassskillnaderna kommer också fram tydligt i boken. Om Annie Ernaux hade varit en outbildad arbetarflicka hade hon blivit bemött mycket hårdare och mer oförskämt av de läkare hon kom i kontakt med.

Omständigheter blir dels en viktig pusselbit för att förstå Annie Ernaux liv, dels en bit av alla, nej kanske inte alla, men väldigt många kvinnors situation i början av 1960-talet och de ramar som begränsade deras liv. Och inaktuell är boken inte. Runt om i världen tvingas kvinnor att genomgå illegala aborter även idag.

Omständigheter av Annie Ernaux, Norstedts 2022. Översättning: Maria Björkman.

Romanen publicerades första gången på originalspråket år 2000.

Av Annie Ernaux har jag tidigare läst En flickas memoarer.