Jakten mot nollpunkten av Carl Johan De Geer

Carl Johan De Geers barndom var inte lätt. Hans far var diplomat och stationerad i många olika länder. Hans mor var psykiskt sjuk, äktenskapet var inte bra och det ledde till skilsmässa. Fadern kommer från den adliga familjen De Geer och modern från en högborgerlig familj i Skåne. Sina föräldrar såg barnen inte så mycket av. Det var barnsköterskor som tog hand om dem, kvinnor i uniform som ofta byttes ut. Barnen fick också bo periodvis hos släktingar, som hos farmor och farfar i slottet i Skåne och hos mormodern medan föräldrarna bodde utomlands.

Efter skilsmässan fick barnen bo hos sin mor i en stor våning på Östermalm. Men modern fungerade inte som mamma och bostaden förslummades mer och mer.

Som ung kom Carl Johan in på Konstfack och han blev konstnär och fattig och bodde i rivningslägenheter. Han gjorde alltså en klassresa nedåt vilket hans far inte uppskattade. Carl Johan har under sitt vuxna liv kraftigt tagit avstånd från adel och kungahus. Han har arbetat med foto, film och tygtryck och i flera av sina verk har han berättat om sin bakgrund.

Ett exempel på Carl Johan De Geers arbeten som inte alls handlar om hans familj är tv-serien Tårtan som han gjorde tillsammans med Håkan Alexanderson. Den gick som barnrpogram i 14 avsnitt och Carl Johan De Geer beskriver den som humor utan skämt. Här är en länk till det första avsnittet om ni vill titta.

Jakten mot nollpunkten är en gripande bok med starka scener som när Carl Johan blir nedknuffad i en reservoar med kourin av lekkamraterna på farfaderns gods eller när han bor hos sin mamma efter skilsmässan och han tvingas gå till butiken och klaga på dåligt kött – och det ”dåliga” köttet består av fläskkotletter som har legat i kylskåpet i veckor.Det finns humor i boken också, kanske humor utan skämt? Det finns också partier där Carl Johan rannsakar sig själv. Boken följer ingen tidslinje utan avsnitt som berättar om olika tider i Carl Johan De Geers liv varvas. Barndom, tygtryck, fotografering, Riddarhuset, rivningslägenheter, filmfestival, äktenskap och mycket mer. Sammantaget är det en mycket allvarlig bok som ibland kan leda till skratt när man läser. Jag rekommenterar den varmt.

Jakten mot nollpunkten – en roman om mig själv av Carl Johan De Geer, Bonniers 2008.

En dag ska jag ta mig någon annanstans av Karin Thunberg

Det börjar med att Karin Thunberg hittar en låda på vinden. I den ligger några almanackor från 1970-talet. Under almanackorna ligger ringarna från hennes första äktenskap. Karin Thunberg reser till Malmö där hon bodde som ung. Hon hyr en lägenhet och stannar en månad för att hitta tillbaka till den hon en gång var och minnas början av 1970-talet.

Då var hon gift och arbetade på Hemmets veckotidning. Hon trivdes inte med arbetet som hon tyckte handlade om för mycket strunt. Hon trivdes inte i det nybyggda bostadsområdet där hon bodde med sin man. Äktenskapet kom till på hennes initiativ mycket på grund av att hon kände sig osäker och var rädd för att bli lämnad.

Boken handlar både om Karin Thunberg som ung och i sextioårsåldern. Hon rannsakar sig själv och sina handlingar som ung. Kommer närmre och närmre den hon en gång var. Samtidigt skriver hon om sin åldrade kropp och om bröstcancern som hon har tagit sig igenom. Det är skrivet med stor känsla och jag upplever starkt hur svårt det är för författaren att komma riktigt nära den hon en gång var och beskriva det som hänt sanningsenligt.

Hon skriver också om förhållandet till sin mamma som blev hemmafru och deprimerad och tidvis inte orkade ta sig ur sängen. Hon skriver om klassresan från arbetarklass till medelklass. Jag uppfattar att hennes bakgrund och förhållandet till mamman bidrar till hennes osäkerhet och till att hon alltid försöker vara en duktig flicka och klara allt.

En dag ska jag ta mig någon annanstans är en fin bok med tankar om livet och vad vi gör mot varandra, varifrån vi kommer och vad som har format oss till den vi är. Karin Thunberg jämför sin resa till sitt 1970-tal med en pilgrimsvandring, en vandring för rannsakan, för att hitta sanningen och kanske att finna ro.

En dag ska jag ta mig någon annanstans av Karin Thunberg, Brombergs 2011.

Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion

Joan Didion och John Gregory Dunne har varit gifta i 40 år. De är båda författare och har mestadels arbetat hemma. Därför har de umgåtts med varandra nästan varje dag.

Kvällen före nyårsafton 2003 dör John hastigt i en hjärtatack. Han och Joan har just kommit tillbaka från sjukhuset där deras dotter ligger i koma. En vanlig influensa har utvecklats till lunginflammation och blodförgiftning. Det är början till året av magiskt tänkande och jag tror att vi alla kan föreställa oss chocken som Joan Didion utsätts för och hur svårt det kan vara att ta sig igenom dagar, veckor och månader efter att detta har hänt.

Joan Didion skriver mycket sakligt om sina egna reaktioner och hur hon tänker och om vad hon minns och inte minns. Hon är författare och journalist och van vid att göra resaerch. Hon läser olika verk om sorgearbete och medicinska verk för att få grepp om sin situation. Det magiska tänkandet är en del av hur hon reagerar på det som har hänt. Hon har svårt att ta till sig att hennes man aldrig kommer tillbaka. Hon känner att hon måste spara hans skor så att han kan använda dem när han är där igen. Hon tänker att om hon hade gjort si eller så så hade hennes man inte dött, som om hon skulle ha makt över liv och död. Det är det som är det magiska tänkandet, alla orationella verklighetsfrånvända tankar hon har inför döden.

De närmaste månaderna går mycket av hennes kraft åt till att stödja sin dotter. Så småningom tillfrisknar dottern men när hon flyger till Kalifornien för att tillbringa sköna dagar där med sin man blir hon mycket allvarligt sjuk igen. Man vet inte om hon ska överleva.

Man kan tycka att två mycket svåra händelser är mer än nog, och så kom den tredje. Joan Didion reser till Kalifornien. Samtidigt som hon vill stödja sin dotter måste hon undvika alla ställen där hon och John har varit eftersom hon inte står ut med minnena. Hon berättar om hur minnen plötsligt kan komma över henne och att hon inte ens behöver befinna sig på en plats som är förknippad med minnen. Ett tv-program som påminner om något är tillräckligt för att övermanna henne.

Den här boken handlar om en mycket svår tid i Joan Didions liv, så svår att jag nästan inte kan förstå hur hon kan ta sig igenom den. Ändå gör hon det och skriver i slutet av boken ”Jag förstår också att om vi själva ska kunna leva kommer det en punkt då vi måste avstå från de döda, låta dem gå, låta dem vara döda.”

Det går att leva vidare.

Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion, Atlas 2006. Översättning Ulla Danielsson.

H som i hök av Helen MacDonald

När Helen Macdonalds far dör drabbas hon av stor sorg. Hon köper en duvhök och isolerar sig tillsammans med den för att tämja den. Stegvis tränar hon höken så att hon så småningom kan släppa den lös utomhus för att jaga.

H som i hök är en självbiografisk bok som beskriver författarens vandring genom den svåra sorgen. Hon är i fyrtiårsåldern när hennes far dör. Han har betytt oerhört mycket för henne och det är han som har introducerat henne i falkenerarkonsten. Hon tränar sin hök. Hon lever med sin hök. I ett stadium av sorgearbetet känner hon att hon nästan har blivit ett med höken.

Helen Macdonald kan mycket om falkenering. Hon är beläst och berättar om falkenering i olika historiska tider. Boken hon skrivit har många olika plan och är mycket skickligt skriven. Det finns en parallellberättelse om författaren T. H. White som försökte tämja en duvhök och hans berättelse om det, The Goshawk. White skaffar sig höken för att bearbeta sina problem, men eftersom han inte vet hur han ska göra för att tämja den behandlar han höken med grymhet och förlorar den när han släpper den fri.

De olika berättelserna i Macdonalds bok blir delar av en stor rik helhet och genom dem skapar jag som läsare min egen bild och känsla för författarens sorgearbete. Vi får lära oss massor om falkenering och hon beskriver noga det hon gör. Hon berättar om sin far som var pojke under andra världskriget. Hennes sorgearbete påverkar hur hon hanterar sin hök. Höken påverkar henne. Där finns blod och våld och grymhet och vackra naturbeskrivningar. Hennes jakt med höken får mytiska dimensioner och jag tänker på gudars och gudinnors nedstigande i underjorden, på livets och dödens mysterium.

När jag läser den här boken som är glänsande och dov, mörk och ljus, som leder igenom den värsta sorgen till att Helen Macdonald kan börja förlika sig med det som har hänt och komma tillbaka till världen igen, tänker jag att detta är den bästa bok jag har läst i år. (Jag läste den i mars 2018.) Den ger en massa kunskap och känslor och tankar om livet och döden och den är mycket spännande att läsa.

H som i hök av Helen Macdonald, Brombergs 2016

En handfull regn av Niklas Rådström

En handfull regn är en självbiografisk berättelse som kretsar kring Niklas Rådströms barndoms- och ungdomsvän Bengt. Niklas och han träffas när de är åtta år gamla och blir goda vänner. De kommer båda från skilsmässohem och bor med sina mammor. Vänskapen varar genom barndom och ungdom tills Bengt begår självmord. Att han gör det får vi veta alldels i början av boken.

Niklas Rådström berättar mycket detaljerat om pojkarnas tillvaro och deras lekar. De bor på Söder i Stockholm och vi får följa dem i barndomens mer fastlagda tillvaro till ungdomen på 1960-talet när samhället ändras och Bengt och Niklas är med om happenings och konst som besökarna själva deltar i på Moderna museet. Så slutar pojkarna skolan. De studerar lite planlöst, Bengt har olika jobb och Niklas börjar skriva. Vänsteråsikter växer bland ungdomen. Bengt blir kommunist, Niklas tänker annorlunda, men deras olika politiska åsikter förstör inte deras vänskap, den lever vidare.

Just det mycket konkreta berättandet gör att jag lär känna pojkarna. Det finns mycket glädje i boken, och mycket kreativitet, alltifrån de båda vännernas lekar som barn när de jagar spioner på Söder till deras lek med ord som lite äldre. Jag känner igen en del av tonårstiden fast mitt tonårsliv inte var likadant som deras. Desssutom skriver Rådström inte bara sakligt och konkret. Han för också in sina tankar och känslor i texten. Det bidrar till att förlusten av barndomsvännen känns starkt för mig som läsare.

Bokens första del slutar med Bengts självmord. Det är en innehållsrik berättelse som utmynnar i stor smärta. Den som är levande kvar när en vän eller en anhörig har begått självmord står där chockad och frågande med massor av olika känslor, sorg, ilska och dåligt samvete.I bokens andra del berättar Rådström om hur han försöker förstå det som har skett. Han berättar ärligt om sina egna reaktioner och använder både drömbilder och verklighet. Han har drömt om ett stort svart maskineri som finns på vinden i skolan han gick i som barn. Han vet inte vad maskineriet gör. Vad är syftet? I slutet av boken förstår Rådström mer av det som har hänt, men alla svar kan han inte få.

Boken framstår som ärlig, att Rådström verkligen försöker komma ihåg. Att det är en bok som han har känt sig tvungen att skriva och jag lägger den inte ifrån mig opåverkad. Det är en mycket fin skildning av vänskap, sorg och vårt tillkortakommande som människor, men fast den handlar om en så svår förlust känns den ändå inte pessimistisk. Livet går vidare.

Jag rekommenderar den varmt. Läs den.

En handfull regn av Niklas Rådström. Bonniers 2007. Omslag Jan Biberg, omslagsfoto Bengt Wirén.Jag läste en Bonnier Pocket-utgåva från 2008.

En vinter på Mallorca av George Sand

I många år har jag velat läsa En vinter på Mallorca av George Sand. Jag har föreställt mig henne och Chopin i en tjusig gammal villa högt uppe vid en brant mot havet. Hon skriver, Chopin komponerar. Det är fridfullt och vackert.

Så hittade jag ett exemplar av boken här hemma. Boken var utgiven 1976 på Forum. Det finns två svenska översättningar av En vinter på Mallorca. Den andra är utgiven 2014 på Lindskog förlag. Det var samma översättare till båda utgåvorna, Kitty Knös, men boken från 2014 skulle vara moderniserad. Så den lånade jag på biblioteket och det är den jag har läst.

Mina romantiska föreställningar kom genast på skam. Det var inbördeskrig i Spanien när Sand, hennes två barn och Chopin 1838 kom till Mallorca. Många flyktingar hade sökt sig dit och det var svårt att få en bostad. Dessutom led Chopin av tuberkulos. De lyckades ändå hitta ett hus att hyra men när värden så småningom fick kännedom om Chopins sjukdom fick de inte bo kvar. Den enda bostad de kunde finna var i ett övergivet kloster i byn Valdemossa.

Sand nämner aldrig Chopin vid namn. Hon kallar honom ”vår sjukling” och hon vill inte erkänna att han har tuberkulos. Han har haft en ovanligt besvärlig förkylning som inte vill ge med sig, menar hon. Men Chopins sjukdom är inte deras enda svårighet. De har problem med tullen, de har problem med att få pianot fraktat till Valdemossa. De får betala skyhöga summor för allting och George Sand har fullt upp med att få hushållet att fungera i den primitiva bostaden. Dessutom blir vädret sämre och sämre och bostäderna på Mallorca är dragiga och kalla. Inte den bästa miljön för en människa som lider av tuberkulos.

Sand beskriver inte befolkningen på Mallorca särskilt smickrande. De är dumma, slöa och lurar gärna turister, hävdar hon. De bofasta är ärliga mot varandra men inte mot främlingar. Hela tiden framhåller hon Frankrike som ett föredöme. Där finns industri och intelligenta människor. Trots allt detta skriver Georg Sand ofta humoristiskt om deras svårigheter. Hon beskriver utflykter i naturen och i klostret som är ett så stort byggnadskomplex att de ständigt hittar nya rum och kapell som de inte har sett tidigare. Naturen över hela Mallorca är mycket vacker, skriver Sand. Hon beskriver olika historiska byggnader och minnesmärken, berg, knaggliga stigar och utsikt över havet. Hon skriver målande om ett vådligt äventyr, en färd från Palma till Valdemossa på en översvämmad stig där de nästan spolas bort. I ett parti i boken bryter hon av berättandet med en dialog mellan en munk och en konstnär som möts i en klosterruin och talar om konsten och religionen och inkvisitionen.

Kitty Knös som har översatt boken skriver att det finns sakfel i George Sands text och att man inte ska tro på allt hon skriver. Det stämmer antagligen men jag är glad över att jag läste boken. George Sand var en ovanlig kvinna. Hon gifte sig vid arton års ålder men skilde sig senare och hade kärlekshistorier med många olika män. Hon klädde sig ibland i manskläder och kunde på så sätt röra sig mer fritt i samhället.

George Sand är en pseudonym.  Under första hälften av 1800-talet gick det inte riktigt an att en kvinna publicerade sig som författare. Hennes flicknamn var Amantine Lucille Aurore Dupin.

Jag kommer nog att läsa en av hennes romaner så småningom.