Sista boken från Finistère av Bodil Malmsten

Finistère är ett departement i Bretagne i Frankrike. Där har Bodil Malmsten bott i ett hus som hon har renoverat. Mycket arbete är nedlagt på huset och trädgården. Hon älskar sitt hus men nu ska hon flytta. Jag uppfattar att hon är tvungen att lämna sitt hus. Varför framkommer aldrig i boken, om det är av ekonomiska skäl eller andra. Men huset är sålt och hon har köpt en lägenhet i en stad nära Nantes vid Atlantkusten.

Boken handlar om sorg över att lämna, ilska över att ha blivit lurad vid köpet av lägenheten, om praktiska svårigheter, om hur svårt det är att skriva, om glädje över fjärilar, om mullvadshögar, om skrivandet av en erotisk roman – med mera. Korta kapitel och fragment, sorg, ilska och humor blandas. Det som driver framåt är att tiden närmar sig när hon ska flytta.

Det är svårt att skriva så mycket mer om den här boken. Den är en fristående fortsättning på Priset på vatten i Finistère och den är mycket personligt skriven på Bodil Malmstens vis. Jag kan tycka att det kanske är lite väl mycket tjat om den erotiska boken, men jag är glad över att vi hade den bland våra hyllvärmare. En läsvärd bok, helt enkelt.

Sista boken från Finistère av Bodil Malmsten, Bonniers 2009.

Gata utan namn av Kapka Kassabova

Kapka Kassabova bodde i Bulgarien tills hon var i de sena tonåren då hennes familj flyttade till Nya Zeeland. Hon växte upp under kommunismen, i en lerig, grå förort i ett höghus av diskutabel byggkvalitet. I den här boken skriver hon om sitt liv i Bulgarien och om när hon kom tillbaka och reste runt i landet efter många år.

Hon skriver om skolan, om vänner, grannar, släktingar. Det är levande och galghumorisktiskt. Tragikomiskt. Gripande. Hon skriver om åsiktsförtryck och skillnaden mellan öst och väst under kommunisttiden, hur hennes far fick en forskningstjänst i Nederländerna och det chockartade mötet med överflödet där.

Senare i boken är hon tillbaka i sitt forna hemland. Muren har fallit, men problemen är inte över. De rika tar för sig och fattiga gamla klarar sig inte på sin pension. Korruptionen som fanns redan under kommunisttiden har inte försvunnit. Tvärtom. Kriminaliteten har brett ut sig.

Men när Kapka Kassabova berättar om sina resor i Bulgarien beskriver hon ett vackert, intressant land med en lång historia från antiken tills nu, präglad av konflikter och krig. Bulgarien har hört till det Bysantinska riket. I slutet av 1300-talet erövrades landet av det Osmanska riket och tillhörde det till 1878. På 1900-talet deltog Bulgarien i Balkankrigen och Kassapova beskriver hur konsekvenserna av fientlighterna och rivaliteten mellan Bulgarien, Serbien och Grekland om Makedonien har påverkat hennes familj och släkt.

Kapka Kassabova skriver mycket personligt, både om sig själv och sina släktingar och deras avigsidor och svårigheter. Boken blir både en personlig biografi och en berättelse om Bulgarien. Det slår mig att kommunistiden bara är en kort fas i Bulgariens långa historia, men en fas som var svår för de flesta invånarna och som har varit avgörande för författarens liv. Hon, som många andra, är inte riktigt hemma någonstans.

Boken rekommenderas varmt.

Gata utan namn av Kapka Kassabova – En barndom och andra missöden i Bulgarien, 2244 2013. Översättning: Ylva Mörk.

Lost dog av Kate Spicer

Kate Spicer är en brittisk journalist som skriver om livsstil och hon har också arbetat med dokumentärfilm. Lost dog är hennes första bok. Det är en självbiografisk, eller autofiktiv kanske, berättelse om hur hon och hennes man skaffade en blandrashund och vad det betydde i deras liv. Kate i boken har problem. Hon är frilansjournalist och rör sig i och skriver ofta om händelser i de kretsar där kokain är vanligt. Hon dricker också för mycket alkohol. Hennes man däremot är mycket ordningsam, har koll på sin vardag, följer alltid sina rutiner och arbetar oerhört mycket. De är ett omaka par som ändå har hållit ihop i många år.

Så tar de hand om en omplaceringshund av blandras som de ger namnet Wolfy. I boken får vi så följa deras liv med hunden och hur Kates liv ändras. Det blir långa hundpromenader. Hon blir bekant med andra hundägare och Wolfy hjälper henne att hålla sig borta från alltför mycket alkohol och droger. Boken är skriven med humor och värme, rolig och spännande att läsa, om än jag kan tycka att berättelsen delvis är lite stillastående. Men när Wolfy försvinner blir den till en bladvändare.

Kates kunskaper om och position inom media gör att massor med människor deltar i sökandet efter hunden. Uppgifterna om den försvunne Wolfy finns överallt på Internet. Mer bör jag inte berätta här. Det är spännande att följa hur det går. Men boken är också, som sagt humoristisk, bitsk och varm. Kate Spicer gestaltar sorgen och förtvivlan över att förlora en hund så att jag upplever det starkt. Lost dog är absolut en bok för hundälskare, men även för den som är lite mer avvaktande i förhållande till hundar. Nog förstår jag kärleken en husse eller matte har till sin hund bättre nu.

Lost dog – a love story av Kate Spicer, Ebury Press 2020.

Min mormor från Armenien av Anny Romand

Anny Romands mormor hette Serpouhi Hovaghian. Hon tillhörde den Armeniska minoriteten som fördrevs ur Turkiet under första världskriget. Många av dem mördades, särskilt män och pojkar, men indirekt också kvinnor och flickor i och med att de fick gå långa sträckor utan mat och vatten i konvojer, vaktade av soldater. Kvinnorna och flickorna blev också utsatta för sexuella övergrepp och många av dem var tvungna att bli prostituerade. Det var ett folkmord.

Men Anny Romands mormor klarade sig och Anny bodde hos sin mormor i Marseille som liten flicka. Där fick hon höra berättelser om det hemska som hade skett. Mormodern skrev också dagbok under första världskriget och Anny Romand har använt korta stycken ur dagboken i sin bok. De varvas med hennes barndomsminnen.

Boken är tunn och jag hade nog velat ha lite mer om dessa hemska händelser och vilka konsekvenser de fick. Men boken handlar om ett mycket angeläget ämne och barndomsminnena är skrivna utifrån den lilla flickans synpunkt och både det och utdragen ur dagboken gör att berättelsen känns äkta, upprörande och rörande. Det blir personligt. Och boken innehåller händelser som är så fruktansvärda att det är svårt att förstå att det verkligen har hänt, även om vi vet att det inte är första gången i historien det sker och inte heller den sista. Det var människor som älskade och arbetade och tog hand om sina barn, och barn som lekte och studerade som blev utsatta för den här grymma behandlingen och det känns när jag läser. Dessutom gestaltas flyktingars situation, något som ständigt är aktuellt.

En bok som är värd att läsas.

Min mormor från Armenien av Anny Romand, Grate 2017. Översättning: Madeleine Gustafsson.

Pojkår – scener ur ett liv i provinsen av J.M. Coetzee

Pojkår är en självbiografisk roman om en pojke som växer upp i Worchester en bit utanför Kapstaden under 1940- och 1950-talet. Pojkens mamma är lärare och pappan är advokat, men han har ett administrativt arbete på en konservfabrik. Pojken har svårt att finna sig tillrätta. I skolan är han rädd, både för lärarna som systematiskt agar eleverna och för andra pojkar. Han försöker synas så lite som möjligt och vara duktig i skolan. Det förekommer mycket våld från lärarna och hård mobbning.

Hemma är pojken nästan en liten tyrann. Hans mamma är egentligen hans trygghet och står för familjens stabilitet men pojken deltar i faderns mobbning och förtryck av henne. Fadern är överlägsen och raljerande. Kvinnor kan inte cykla, till exempel.

Pojkår är en stor anklagelse mot rasförtryck och våld. De svarta skymtar då och då i berättelsen. Om pojkens mamma ser en svart man när hon är på väg hem från affären kan hon be honom bära hennes varor och han kan inte vägra. Berättelsen handlar också mycket om motsägelser. Det finns ingen logik i mammans syn på judarna. De är snikna och förstör för andra människor, men de judiska doktorerna är de bästa. En trevlig och väluppfostrad engelsman som pojken tycker om straffar en svart pojke genom att misshandla honom svårt. Pojken är på ett sätt i skolan och en helt annan hemma. Pojkens pappa är familjeöverhuvudet, men i verkligheten en svag person.

För mig blir budskapet att i ett så våldsamt och rasistiskt samhälle som Sydafrika då var kan inget harmoniskt liv finnas. Det går inte att bli en hel människa. Pojken vet inte vem han är. Andningshålen är släktens farmer. Där, ute i naturen, skulle pojken alltid vilja vara, men dit åker familjen bara någon gång om året.

Pojkår är en hård berättelse som är mycket bra skriven. Allt hänger ihop och allt är delat. Klyftorna i samhället finns också inuti människorna. Sydafrika i den här berättelsen är patriarkaliskt, rasistiskt, förljuget och våldsamt. En viktig påminnelse.

Pojkår – scener ur ett liv i provinsen av J.M. Coetzee, Brombergs 2004. Översättning: Thomas Preis.

Min kamp av Karl Ove Knausgård

Så har jag då äntligen läst den, Min kamp (1) av Karl Ove Knausgård, och det ångrar jag inte. Min kamp är en självbiografisk roman som handlar om Knausgårds förhållande till sin far. I början av boken skriver han om en dag när han var åtta år och tyckte att han såg ett ansikte i havet i ett TV-reportage. Så starkt han får fram där att det är något som inte stämmer i hans och hans brors förhållande till fadern. Det gör ont inombords när jag läser det. Så ödsligt det känns med ett stort svart hot som ruvar i bakgrunden.

Knausgård är tydlig och konkret. Det är han i hela boken, så tydligt och detaljrik att jag inte riktigt kan tro på att allt har hänt så som han skriver. Men det gör ingenting. Berättelsen framstår som sann och det är en mycket stark självbiografisk roman som tidsmässigt handlar om hans liv från åttaårsåldern tills att han är ung vuxen och gift.

Det är inte bara innehållet och temat som gör romanen så bra. Språket och kompositionen gör berättelsen mycket stark. Författaren börjar med ett resonemang om döden och när jag kommer till slutet har jag läst en berättelse om en man som försöker förstå sig själv och sin döde far. Romanen är full av smärta men Knausgård skriver inte på ett känslosamt sätt. Han skriver detaljrikt och sakligt och det handlar om vardagsliv och det är det som gör att det bränner till och att jag som läsare tycker att jag förstår hans känslor. Boken innehåller också fantastiska miljöbeskrivningar och tiden känns äkta, mest 1970 och -80-tal. Jag uppskattar att romanen är vardaglig och handlar om en vanlig uppväxt som egentligen är ovanlig. Ibland blir historien också rolig på ett mörkt och sorgligt sätt så att man kan le lite åt eländet. Jag känner igen mig fast jag har haft ett helt annat liv.

Min kamp (1) är bland de bästa självbiografiska böcker jag har läst. Det är en mycket bra roman som får fem stjärnor av mig och jag vill gärna läsa nästa del i romansviten. Tack, ni som har rekommenderat den.

Min kamp (1) av Karl Ove Knausgård, Norstedts 2010. Översättning: Rebecca Alsberg.

Det finns alltså ytterligare fem böcker i sviten, Min kamp 2-6.

Brev till en bokhandel och Hertiginnan av Bloomsbury Street av Helene Hanff

Den 5 oktober 1949 skrev Helene Hanff från New York till antikvariatet Marks & Co. i London. Efter det hade hon en brevrelation, främst med bokhandlaren Frank Doel men också med andra medarbetare i bokhandeln och med medlemmar av Frank Doels familj, som sträckte sig ända in på 1970-talet. Åtskilliga gånger ville hon resa till London men hon hade inte råd.

Brev till en bokhandel innehåller brevväxlingen. Helene Hanff beställer åtskilliga böcker och många av dem känner jag inte till. När man läser den här boken kan man göra som jag – alltså glida över alla boktitlar och författare och nöja sig med den varma, underhållande och roliga tonen i breven – eller göra som Helene Hanff antagligen skulle ha gjort om hon var jag, alltså googla hela tiden och beställa böckerna och läsa dem. Det var tydligen så hon utbildade sig själv, genom att läsa något som hon hörde talas om vilket ledde vidare till någon bok eller författare som fanns omnämnd i den första boken, och så vidare.

Hertiginnan av Bloomsbury Street är Helene Hanffs dagbok från resan till London som slutligen blev av på 1970-talet. Då fanns Frank Doel inte i livet längre och bokhandeln hade upphört. Också den delen av boken är underhållande men brevväxlingen är den bästa delen. Genom den får vi gradvis lära känna Helene Hanff som försörjer sig som manusförfattare i New York. Storbritanniens stora offer och folkets villkor och kamp under andra världskriget får vi också inblick i. Det är stor skillnad på levnadsvillkoren i England och USA. Ransoneringen fanns kvar i många år i England och Helene Hanff skickar åtskilliga paket med matvaror och annat till bokhandlen. Kanske skulle hon inte ha fått tag på böckerna som skickas till henne för ett så överkomligt pris om förhållandena hade varit annorlunda.

I alla fall uppstår en vänskap genom brevväxlingen och som läsare lägger jag till och föreställer mig hur personerna bakom breven är och lever. Brev till en bokhandel är en utmärkt bok att läsa i dessa tider, varm och humoristisk och med mänskligt djup. Den rekommenderas. Boken har även blivit TV-show, teaterpjäs och film.

Brev till en bokhandel och Heriginnan av Bloomsbury Street av Helene Hanff, En bok för alla 2009. Översättning: Berit Skogsberg.

Jag möter en diktare av Moa Martinson

På bokens omslag ser det ut som om den handlar om Moa Martinsons liv med Harry Martinson, men så är det inte. Här finns samlat självbiografiska berättelser som Moa Martinson har skrivit och de är ordnade kronologiskt. Den första handlar om hennes födelse i morfaderns knekttorp. I den sista berättelsen kommer Harry Martinson till Moas torp.

Fattigdom och kamp för att överleva genomsyrar den här boken. Moa Martinsons mamma var ogift och knekttorpet var hennes enda tillflyktsort när hon skulle föda. Moa Martinsons barndom var fattig och hennes liv som vuxen också. Fattigdomen är målande och konkret beskriven. När jag läser berättelserna förstår jag mycket bättre vad det arbetande folket har gått igenom under 1800-talets sista år och de första decennierna under 1900-talet. Skor plockade från en sophög som kunde användas i många år, enkel biljett till Stockholm för att sälja gäddor. Returbiljett fanns det inte pengar till. Först måste gäddorna säljas om Moa skulle kunna åka hem igen.

Moa Martinsons liv var hårt. Arbetslösheten var mycket omfattande. Männen söp ofta och kvinnorna kämpade för att ge mat och kläder till sina barn. Mitt i allt detta läste hon och började skriva och intresserade sig för omvärlden och blev politiskt aktiv. Klassklyftorna är också gestaltade med kraft.

Berättelserna är levande och stundvis roliga trots eländet. De visar styrka och livskraft fast stor sorg och chock drabbar Moa Martinson. Två av hennes söner går ner sig på isen och drunknar. Hennes man begår självmord. Hon berättar också att hon hade drabbats av spanska sjukan och överlevt. Något att tänka på i dessa dagar.

Jag rekommenderar varmt den här boken. Den publicerades ursprungligen 1950 och har kommit i flera upplagor sedan dess.

Jag möter en diktare av Moa Martinson, Legenda 1986.

Black box av Shiori Ito

I den här boken berättar Shiori Ito om hur hon blev våldtagen av en högt uppsatt man i mediebranschen. Han skulle hjälpa henne att få ett jobb och så drogade han henne och våldtog henne på sitt hotellrum. Det hände 2015 och ännu 2017 var fallet inte utrett. Förövaren hade kontakter högt uppe i samhället och polisen lade ner utredningen.

Shiori Ito är stark och modig, det måste hon vara som har kunnat kämpa så i det japanska samhället där det är svårare att få rätt för ett våldtäktsoffer än här. Det är inte lätt hemma i Sverige, men ännu svårare i Japan. Shiori Ito förmedlar också hur brutal och hemsk våldtäkten är för offret och hur det påverkar henne efter det. Hon gör också ”helt fel” efter våldtäkten. Hon anmäler inte direkt och hon går inte och blir undersökt så att skador kan dokumenteras och spår säkras, men hon förklarar också för oss läsare vad det beror på. Efter våldtäkten är hon chockad och förvirrad. Hon blir reducerad till en liten skräckslagen skugga av sitt forna jag. Hon kan inte utföra de enklaste handlingar.

I Black box får vi veta en del om lagar i Japan och om hur en polisutredning av en våldtäkt kan gå till där men för mig är skildringen av hur våldtäkten påverkade Shiori Itos liv månad efter månad, år efter år, det som gör mest intryck. Det gör att boken blir viktig och relevant för vem som helst av oss, oavsett hur lagarna omkring våldtäkt ser ut hos oss. Shiori Ito vågar inte bo kvar i sin lägenhet eftersom våldtäktsmannen vet i vilket område hon bor. Hon kan inte bo ensam utan bor hos sina föräldrar eller en vän. Hon klarar inte att gå till sitt arbete under lång tid. Hon är rädd för att möta våldtäktsmannen eftersom han arbetar i närheten av hennes arbetsplats. Samtidigt finns ”normaliteten” där – att förövaren påstår att allt var frivilligt, allt är som vanligt och eventuellt skulle han kunna hjälpa henne till ett jobb. Det blir två helt olika verkligheter som krockar och det gör att jag får en fördjupad förståelse för det som beskrivs i Klubben som jag nyligen har läst.

Black box av Shiori Ito, Systerkonspirationen 2019. Översättning: Vibeke Emond.

Mårbackasviten av Selma Lagerlöf

I Mårbackasviten finns tre självbiografiska böcker samlade som Selma Lagerlöf ursprungligen publicerade på 1920- och 1930-talet. Det är Mårbacka (1922), Ett barns memoarer (1930) och Dagbok för Selma Lovisa Ottilia Lagerlöf (1932). Mårbacka består av historier från hennes barndom och historier som hon har hört berättas om livet på Mårbacka före hennes tid. I ett Ett barns memoarer berättar hon om sin barndom på Mårbacka och i Dagbok har hon blivit tonåring och bor en tid hos släktingar i Stockholm.

Boken har ett härligt språk och är lätt att läsa. Vi får en inblick i Selma Lagerlöfs barndom och även många historier om personer i trakten, ibland med övernaturliga inslag. Centrala gestalter är naturligtvis Selma Lagerlöf själv och hennes far. I Mårbackasviten beskrivs en tillvaro som styrs av hennes far och levs med honom i centrum. Han var charmig och omtyckt. Hans födelsedag i augusti firades stort varje år. Hela traktens folk kom dit och upplevde teatertablåer, sångframträdanden och den vackert upplysta trädgården. Hennes far verkar storvulen och älskar att stå i centrum. Han startar stora projekt, men genomför dem inte på ett klokt sätt. Selmas kärlek och längtan efter faderns erkännande genomsyrar hela boken. Men hon får det aldrig.

När hennes pappa blir sjuk lovar hon gud att hon ska läsa hela bibeln från början till slut. Om hon gör det kommer säkert hennes far att bli frisk. Så hon läser bibeln dag efter dag. Faderns sjukdom är långvarig. Han blir bättre men inte helt frisk. Hon berättar inte för någon varför hon läser bibeln men människorna omkring henne märker att hon gör det. När de har mycket gäster på Mårbacka får inte alla barn plats i barnkammaren. Selma får ligga i hörnsoffan i föräldrarnas sovrum. Då hör hon föräldrarna prata om hennes bibelläsning och mamman förklarar för pappan att hon tror att Selma läser bibeln för att pappan ska bli frisk. Hans reaktion är: ”Det är väl aldrig möjligt, att flickan kan vara så enfaldig.”

Det här är en av sprickorna i hennes vackra porträtt av fadern. På så sätt, eftersom berättaren verkar älska och idolisera sin far och vi samtidigt får glimtar av en självisk och slösande man, blir det en stark upplevelse att läsa den här boken. Texten har en naiv ton som gör den mycket trovärdig. Till det kommer Selma Lagerlöfs berättarglädje och förmåga att måla upp scener och miljöer och berätta om olika människor. Mårbackasviten ger också en inblick i hur livet kunde te sig på en större gård i Värmland och även i en borgarfamilj i Stockholm i slutet av 1800-talet.

Mårbackasviten rekommenderas.

Mårbackasviten av Selma Lagerlöf, Modernista 2019.