Hett i hyllan #190 – Ankomstens gåta

Ankomstens gåta är en roman med självbiografisk grund om en författare och hans utveckling. Författaren till boken Vidiadhar Surajprasad Naipaul föddes på Trinidad 1932 i en familj av indiska invandrare. Trinidad var då en brittisk koloni och han for till England och utbildade sig där, men han hade det kämpigt både med sin utbildning och med sin försörjning. Hans första bok The Mystic Masseur publicerades 1957. Många av hans böcker är översatta till svenska. År 2001 belönades han med Nobelpriset i litteratur.

På baksidan av Ankomstens gåta läser jag följande:

Handlingen beskriver författarens resa från sitt hemland Trinidad till det avlägsna öriket utanför den europeiska kontinenten. Han slår sig ned i en urgammal jordbruksbygd med Stonehenges hemlighetsfulla kontur inom synhåll. Från sin stuga, tillhörande ett edvardianskt gods i förfall, iakttar han hur den nya tiden bryter upp de naturliga band som tidigare fanns mellan människan och naturen, och hur grymhet, okänslighet och förräderi leder till att den en gång självklara ordningen bryts sönder – med tragiska effekter både för människan och hennes miljö.

Den här boken är en av dem som jag hittade på bibliotekets bokbytardisk. Kanske hade jag aldrig haft den hemma om inte det hade hänt och kanske hade jag aldrig varit intresserad av att läsa den. Men nu är jag det.

Ankomstens gåta av V. S. Naipaul, Månpocket 2002. Översättning: Rose-Marie Nielsen.

Romanen kom på originalspråket 1987 med titel The Enigma of Arrival, och på svenska första gången 1989.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Mr Potter av Jamaica Kincaid

I Mr Potter manar Jamaica Kincaid fram bilden av sin far i skönlitterär form. Han hade många kvinnohistorier och han tog inget ansvar för sin dotter. Han hade otaliga barn och alla var flickor – utom ett som var pojke och han behandlades på ett annat sätt. Pojkar var mycket viktigare än flickor. I familjehistorien, och kanske i stora grupper av de fattigare människorna på Antigua där Jamaica Kincaid växte upp, finns många ensamma mödrar och fäder som lever sitt eget liv.

Mr Potter kunde inte läsa och skriva. Han framställs som en vacker man, en kvinnokarl, men en man som nästan inte kan artikulera orden, som inte kan genomföra ett logiskt resonemang eftersom han inte kan läsa och skriva. Han hade en hemsk barndom, men ändå gick det bra för honom standardmässigt till slut. Jamaica Kincaids mor däremot, hon kunde läsa och skriva och det lärde sig ju Jamaica Kincaid också och blev så småningom författare.

Där fanns alltså ett stort tomrum efter fadern. Modern verkar ha varit en kvinna med häftigt temperament och Jamaica Kincaid kom inte överens med henne. Således finns i romanen Mr Potter stor smärta och sorg och fadern är omskriven med förakt. Texten är full av upprepningar, upprepningar mest hela tiden, med ett ganska poetiskt språk. Det här störde mig lite. Det kändes för svulstigt och tog för mycket plats. Samtidigt kände jag den stora smärtan och sorgen som genomsyrade romanen när jag lade den utlästa boken ifrån mig, så kanske var det ändå just så här romanen skulle skrivas? Bilder av det starka solskenet, värmen och havet som omsluter ön var också något jag fick med mig från boken.

Mr Potter av Jamaica Kincaid, Tranan 2019. Översättning: Niclas Nilsson.

Boken kom på originalspråket 2002.

Spådomen – en flickas memoarer av Agneta Pleijel

Spådomen är en självbiografisk roman där Agneta Pleijel berättar om sin barndom. Berättaren finns både i författandets och undersökandets nutid och i den tid som har varit. Flickan har en far som är forskare och en mor som har givit upp sin yrkesverksamhet inom musiken. De bor i Stockholmstrakten men snart flyttar de till Lund där flickan och hennes lillasyster växer upp i en dysfunktionell familj.

Mamman är svår och tidvis deprimerad och mycket bitter. Fadern är fjär och den distansen och behärskningen och kylan finns i hans familj. Vi får följa flickan i skolan, hos mor- och farföräldrar och på semester med familjen. Författaren försöker hitta vem hon var, vilka de var i hennes familj, och hon undersöker vad kärlek är, vilket inte är förvånande eftersom hennes föräldrars äktenskap var så dåligt. Fram kommer en mycket levande bild av flickan och hennes liv och hon blir tonåring och ung vuxen. Mestadels benämner författaren flickan hon. Jag kan tänka att författaren har behövt den distansen, att försöka se på sig själv utifrån. Men Spådomen är ingen distanserad berättelse, den är levande och drabbande och framstår som ärlig. Hur ärlig och hur riktig nu en biografisk berättelse kan bli. Det är kvinnan från 2000-talet som ser tillbaka.

Något som slår mig är att det finns likheter i berättelsen mellan Spådomen och Promenaderna i Dalby hage av Hanna Nordenhök. Där är också en mor som har givit upp musiken, en far som är forskare och där finns otrohet och svek och perioder när pappan arbetar i USA. Och berättelsen präglas av det akademiska Lund. Hanna Nordenhöks bok kom först, men jag tror inte ett ögonblick att Agneta Pleijel skulle ha hämtat mycket av sin berättelse därifrån. Den framstår som äkta och till viss del självutlämnande och det är väl bara så att liknande mönster har funnits i mer än en familj.

En viktig person i Spådomen är flickans faster Ricki. Hon är raka motsatsen till flickans mor, en elegant yrkeskvinna, som visserligen är reserverad som de andra i hennes släkt, men som också kan hysa mycket varma känslor och som skapar sig ett liv som skiljer sig mycket från resten av hennes familj. Agneta Pleijel börjar romanen med att berätta om henne och hon får också avsluta den. Och under den ganska långa tidsperiod som romanen omfattar växer flickan och försöker hitta sin väg i kärlek, sexualitet och yrkesframtid.

Spådomen av Agneta Pleijel, Norstedts 2015.

2017 kom Doften av en man som är Agneta Pleijels fortsättning på spådomen och 27/3 i år kommer del tre med titel Sniglar och snö. Den vill jag också gärna läsa men det är nog bäst att jag tar tvåan först..

Åren av Annie Ernaux

Åren är en självbiografisk roman, men den är kanske inte sådan som man förväntar sig. Det betyder inte att den är dålig – tvärtom. Åren är en mycket intressant bok. Titeln är ju Åren och det säger en hel del. Här har Annie Ernaux skrivit om ett helt sammanhang. Naturligtvis utgår hon från sitt eget jag, men hon skriver sin historia som att hon är en del av de vita intellektuella, välutbildade och bildade människorna i Frankrike. Det är dessa människor och hur den politiska, kulturella och ekonomiska utvecklingen har påverkat dem och deras familjer som är temat i boken. Vad arbetarna gör och hur människorna lever i de fattiga förorterna ses i detta perspektiv.

Annie Ernaux har gjort en klassresa. Ingen i hennes familj hade högre utbildning och klassresan finns med i boken, hur hon upplever att hon kommer längre och längre från sitt ursprung. Också klyftan mellan generationerna finns där, både till de som är äldre än hon och till hennes barns generation. Annie Ernaux är född 1940 och vi vet alla vilken stor förändring samhället har genomgått under åren från 1940 till 2008 när romanen först publicerades. Det handlar om ekonomi, om teknik, om bestämmelser och sättet att leva. Romanen handlar också om hur alla de här åren påverkar en intellektuell på vänsterkanten, alltifrån aktivism och handlingskraft i yngre år till desillusion i de senare. Åren är en fransk roman, som vi vet, och där finns därför mest franska politikernamn, tv-personligheter, skådespelare och intellektuella. Vissa kände jag till, men jag fick googla en del och ibland gled jag bara över namnen.

Det viktiga i den här romanen är flödet. Men fast det är så skymtar ändå författaren som person och jag känner också ibland igen mina egna erfarenheter. Den här uppräknande, redovisande romanen är också lite rolig. Det beror på vad författaren har valt ska vara med och hur det berättas. Här är det inte ett jag som upplever något. Det är man, alltså ett kollektiv, och några gånger hon. Det blir som att både författaren och läsaren kan se på hela utvecklingen med ett litet igenkännande och ibland uppgivet leende. Samtidigt har romanen tyngd, både på grund av vad som berättas och språket.

Åren av Annie Ernaux, Norstedts 2020. Översättning: Maria Björkman.

Vägarna till Afrika av Per Wästberg

Vägarna till Afrika – en memoar är Per Wästbergs självbiografi från det han var tjugo år tills han blev trettiotvå. Han berättar om New York och åren då han studerade på Harvard och samtidigt skrev romanen Halva kungariket. Han var även tidningsskribent både då och under åren som följde. Under den tid som biografin omspänner skrev han bland annat också en bok om Klarakvarteren tillsammans med fotografen Lennart af Petersens och ytterligare en roman, Arvtagaren.

Per Wästberg berättar både om sitt familjeliv och om sitt liv i kulturvärlden. Det är många namn han nämner och för mig säger det inte så mycket. Jag känner igen de flesta och tänker ibland, jaha även honom umgicks han med, och jag får en bild av en ung människa som rör sig i och känner sig hemma i den världen, av en människa som skriver hela tiden och som arbetar mycket. Memoaren ger också en liten inblick i journalistkretsar på den tiden.

Men inte förrän Per Wästberg reser till Afrika blir det riktigt intressant. I Sydafrika upplever han den omänskliga apartheidpolitiken. Han upplever den handfast och konkret och de partierna i boken blir en nyttig påminnelse om hur det verkligen var. Där bränner det till. Det är så lätt att glömma. Men läser man Per Wästbergs Vägarna till Afrika får man kraftfulla exempel. Efter det går mycket av Per Wästbergs tid och energi åt till att verka för en förändring. Han skriver och han reser runt och berättar om sina erfarenheter och verkar för en rörelse mot apartheidregimen. Det bränner också till i Wästbergs personliga liv mot slutet av biografin när han möter en ny kärlek.

Vägarna till Afrika – en memoar av Per Wästberg, Bonnier pocket 2008.

Vägarna till Afrika kom först ut 2007.

På Wikipedia kan du läsa om Per Wästberg här.

Jag har torkat nog många golv – En biografi om Maja Ekelöf av Nina vad den Brink

1970 vann Maja Ekelöf Rabén & Sjögrens stora romantävling med Rapport från en skurhink. Maja Ekelöf bodde i Karlskoga. Hon hade fem barn och var ensamstående och försörjde sig och barnen genom arbete som tidningsutdelare och städerska. Rapport från en skurhink bestod av hennes dagboksanteckningar om hårt arbete, hemliv, svårigheten att få ekonomin att gå ihop och hennes tankar och åsikter om tillståndet i Sverige och världen.

Nu har Nina van den Brink skrivit en biografi om Maja Ekelöf och jag kan bara rekommendera den. Själv var jag ung när Rapport från en skurhink kom ut och jag läste den. Maja Ekelöf var arbetare medan de flesta i FNL-rörelsen och den svenska vänstern var studerande eller människor som hade blivit arbetare av politiska skäl. Hennes bok hade alltså tyngd. Men jag visste aldrig hur framgångsrik hennes bok var och hur mycket hon blev anlitad i paneler och liknande. Jag har alltså inte tidigare begripit riktigt hur stor genomslagskraft boken och Maja Ekelöfs person fick och inte heller vilken stor betydelse prispengarna och inkomsterna från boken hade för henne..

I biografin går Nina van den Brink igenom hela Maja Ekelöfs liv. Hon beskriver hennes strävan efter utbildning och kunskap och hennes hårda slit som gick illa åt kroppen. Nina van den Brinks nära släktingar var städerskor och själv har hon också arbetat som städare periodvis. Därför har hon kanske en annan utgångspunkt än många av de kritiker, journalister och kulturpersonligheter som recenserade och skrev om Maja Ekelöf. Många gånger skrev de från ett obenperspektiv fast de var positiva till boken. I biografin citerar Nina van den Brink Maja Ekelöf på sid 258.

Den uppståndelse som varit i stora delar av pressen, över att en arbetande människa kan få ner några vardagliga, enkla funderingar på pränt, påminner lite om den förvåning de vita slavägarna i Sydstaterna visade när man upptäckte att de svarta ”arbetsdjur” man hade på fälten kunde prata.
Förstår ni hur det känns för mig?

Biografin ger också en bit av den svenska vänsterns historia med dess splittring. Jag som befann mig där i min ungdom känner både igen mig och får veta en del som jag inte kände till. Som det framstår i biografin påverkades Maja Ekelöfs liv av hennes styrka och driv till att människor som hade det som hon skulle få det bättre. Det påverkades också av hennes osäkerhet. Det var skillnad på folk och folk och det är det väl fortfarande. Hennes liv påverkades också av hennes barn. En del av dem blev aktiva i vänsterrörelsen och arbetade även med kultur. Naturligtvis måste det finnas grundläggande åsikter och engagemang inom en, men sedan, just vilka organisationer man dras till beror ofta på vilka människor man har omkring sig.

Biografin över Maja Ekelöf är ovanlig. Den handlar om en stark personlighet som kämpade mot många hinder och som kom från arbetarklassen. Sådana böcker brukar inte handla om städerskor. Mycket sällan om arbetare. Så läs den gärna.

Jag har torkat nog många golv – En biografi om Maja Ekelöf av Nina van den Brink, Norstedts 2022.

Omständigheter av Annie Ernaux

Annie Ernaux var 23 år 1963 och då insåg hon att hon var gravid. Hon var student och ogift. Om hon födde barnet skulle hon inte kunna slutföra sina studier och lyckas skaffa sig ett bättre arbete än annars och både hon och hennes familj skulle bli utskämda. Men abort var förbjudet i Frankrike precis som i Sverige på den tiden. Det var straffbart både för den gravida kvinnan och för den eller de som medverkade till och utförde aborten.

Långt senare skrev Annie Ernaux den här boken. Hon antecknade och förde dagbok även då, men det tog lång tid innan hon samlade ihop sig och kunde skriva om den här tiden på allvar. När hon gör det använder hon sina gamla anteckningar och försöker tränga in i händelserna, försöker förstå hur det var och känna hur det kändes. Men hon skriver inte känslosamt, hon skriver mycket sakligt. Det är ingen känslosam text, men för läsaren blir det ändå känslosamt eftersom den unga kvinnans dilemma framstår så klart och tydligt.

Romanen ger också en bild av ett samhälle där abort är förbjudet och straffas men där det samtidigt utförs många aborter. Det finns alltså en inofficiell del av samhället där det går att leta sig fram till någon som kan utföra ingreppet. Som student har Annie Ernaux större möjligheter att hitta någon som är så kunnig att det är mindre farligt än vad det annars måste vara. Men ofarligt är det sannerligen inte. Klassskillnaderna kommer också fram tydligt i boken. Om Annie Ernaux hade varit en outbildad arbetarflicka hade hon blivit bemött mycket hårdare och mer oförskämt av de läkare hon kom i kontakt med.

Omständigheter blir dels en viktig pusselbit för att förstå Annie Ernaux liv, dels en bit av alla, nej kanske inte alla, men väldigt många kvinnors situation i början av 1960-talet och de ramar som begränsade deras liv. Och inaktuell är boken inte. Runt om i världen tvingas kvinnor att genomgå illegala aborter även idag.

Omständigheter av Annie Ernaux, Norstedts 2022. Översättning: Maria Björkman.

Romanen publicerades första gången på originalspråket år 2000.

Av Annie Ernaux har jag tidigare läst En flickas memoarer.

Källaren – En frigörelse av Thomas Bernhard

I den här självbiografiska romanen är Thomas Bernhard sexton år. Han går i gymnasiet i Salzburgs finare del, men på väg dit en morgon vänder han plötsligt om och går åt motsatt håll. Han går till arbetsförmedlingen för att få en lärlingsplats och till arbetsförmedlarens förvåning vill han inte bli lärling i någon av butikerna i stadens bättre delar. Nej han blir lärling i en livsmedelsbutik i Scherzhausenfeld och den stadsdelen är den mest ökända i hela Salzburg. Det är dit han vill fast människorna är fattiga och dryckenskap och kriminalitet frodas.

Källaren är den andra boken i Thomas Bernhards självbiografisk svit om fem böcker. Titeln syftar på butiken som ligger i källarplanet i ett hus i Scherzhausenfeld. Där släpar den unge lärlingen tunga säckar med mjöl, levererar varor, lastar av lastbilar och expedierar kunder och sopar lokalerna efter stängningsdags.

Thomas Bernhard skriver med frenesi, inte lika frenetiskt och argt som i den första boken i sviten där han är skolpojke och andra världskriget rasar, men han gör även här upp med borgerligheten, förljugenheten och förhållandena i Salzburg. Han skriver bestämt med många upprepningar vilket gör att han framstår som både bestämd och upprörd, men kanske lite osäker också, för varför annars måste han upprepa och förklara så många gånger? Det kan förstås bero på att han är angelägen om att allmänheten i Österrike verkligen ska ta in och förstå vad han menar. Eller måste han övertyga sig själv om att han gjorde rätt? Att detta var det enda han kunde göra för att rädda sig?

Nu kanske det verkar som om jag tycker att den här boken inte är särskilt bra, men så är det inte. Den är mycket bra. Texten sitter som en smäck och mina tankar och frågor om den gör att det blir så mycket bättre. Det är precis så här boken Källaren ska skrivas. Så känns det och jag ser fram emot att så småningom läsa bok nummer tre i sviten.

Källaren – En frigörelse av Thomas Bernhard, Alba 1987. Översättning: Susanne Widén.

Thomas Bernhards självbiografiska svit består av Orsaken – En antydan, Källaren – En frigörelse, Andhämtningen – Ett avgörande, Kylan – En isolering och Ett barn.

Vitt slödder av Carina Rydberg

Vitt slödder handlar om Carina Rydberg själv, så vitt jag förstår. Hon växer upp i en Stockholmsförort och där är det stor skillnad mellan de som bor i hyreshusen, som författaren gör som barn, och de som bor i villor. Vitt slödder står för de som är lite sämre, men det är ingen slum det handlar om. Genom hela boken löper ett mindervärdeskomplex som jag tolkar det. Författaren kommer från enkelt folk där man badade sällan i en balja därför att man inte hade varmvatten inne och man kände heller inte väl till, eller brydde sig om, finkulturen.

Temat är kanske att hitta sig själv. Jag kan känna igen mig i lite från uppväxten fast min var så annorlunda. Carina Rydbergs liv är något helt annat. Vad det är blir jag inte riktigt klok på. Vem är hon? Jag skulle vilja ha mer än denna tunna bok. Att hon har varit med om mycket svåra händelser i sin familj, det står klart och det måste vara händelser som påverkar resten av ens liv. Och att hon har haft en stark drivkraft till att skriva ända från barndomen och inte passat in som god elev i alla skolämnen, så mycket förstår jag. Men när jag läser känns det som om det finns mycket mer av det svåra som inte är med i boken. Kanske är det bra? Vilken författare berättar allt? Ingen, naturligtvis.

Jag tycker om Carina Rydbergs sätt att skriva. Det är klart och avmätt och tydligt. Samtidigt finns en stor kontrast mellan denna tydlighet och den otydlighet som blir min behållning av boken. Det känns som om något fattas, men det kanske beror på mig, läsaren, och inte på författaren. Vitt slödder är i alla fall intressant att läsa. Ett frågetecken.

Vitt slödder av Carina Rydberg, Bonniers 2022.

Ostron i Prag av Richard Swartz

Richard Swartz hade avslutat studierna på Handelshögskolan år 1968, men det var påtvingade studier för att göra fadern till lags. Han tänkte sig inte alls att fortsätta som ekonom. Han var mer intresserad av litteratur. För att komma undan ett kärleksförhållande där han inte ville binda sig och bilda familj for han till Prag i början på 1970-talet. Han hade fått ett stipendium för att studera och skriva en avhandling om ekonomi. (!!) Det första utropstecknet står där eftersom han egentligen inte ville syssla med ekonomi. Det andra därför att Prag efter den ryska invasionen måste vara ett omöjligt ställe för sådana studier. Att få tillgång till de riktiga siffrorna, den riktiga statistiken, kunde man bara drömma om.

Den unge mannen kommer alltså till Prag där han stannar i två år. Det blir en kulturkrock och en inblick i hur ett totalitärt samhälle kan fungera, ett samhälle som kunde ha varit på väg till något bättre under Pragvåren men som efter den ryska ockupationen måste vända tillbaka till de gamla sovjetiska traditionerna. Så vill naturligtvis de flesta inte ha det, men vad ska de göra mot övermakten? Ostron i Prag handlar om en ung man från väst som kommer till ett förljuget samhälle. Det är fattigt. Mycket fattas. Mycket finns skenbart men inte i verkligheten. Och siffrorna han ska använda till sin avhandling är fabricerade lögner.

Det finns många intressanta iakttagelser i boken, till exempel hur invånarna i Prag inte låtsas om att vissa som är statstjänstemän administrerar ockupationen utan skenbart är de jämlika med de andra, hur arbetsmoral knappt finns, hur alla måste manövrera i förljugenheten, hur korruption råder överallt, både på grund av fattigdom och på grund av meningslösheten i arbetet och att ekonomin inte fungerar. Allt detta och mycket mer skriver Richard Swartz om med humor och allvar och med pregnanta detaljer. Han tar också upp historia och kultur och han skriver om sitt personliga liv, om kärleksaffärer, om långa strövtåg i staden och om människor han träffar och umgås med. Jag är inte helt förtjust i denne unge man som inte vill ta ansvar när det gäller kärlek, men det gör inte boken sämre. Tvärtom. Boken skulle vara mindre intressant utan detta.

Början av 1970-talet är ganska länge sedan, men tyvärr är bokens tema fortfarande aktuellt. Jag hade stort utbyte av Ostron i Prag.

Ostron i Prag av Richard Swartz, Polaris 2022.