Mörkrummet av Susan Faludi

Susan Faludi hade inte haft kontakt med sin pappa på många år men 2004 fick hon ett meddelande från honom. Hennes far var då 76 år, han bodde i Budapest i Ungern och han hade genomgått en könskorrigering och hette nu Stefánie. Susan Faludi återupptog kontakten med sin far och det är det som den här boken handlar om men också om faderns tidigare liv. De hade aldrig riktigt känt varandra och fadern var för henne en gåta.

Mörkrummet står dels för allt som Faludi inte vet, allt som förtigs, dels för faderns yrke. Han var fotograf. Fadern tillhörde en förmögen judisk familj i Budapest där han växte upp. Efter kriget tog han sig till Danmark och Brasilien och så småningom till USA där han bildade familj. Steg för steg får vi veta mer om honom, men Faludi tar ett större grepp. Ett genomgående tema i boken är identitet, faderns judiska identitet, hans könsidentitet och Ungerns identitet som nation. Vi får veta en del om Ungerns historia och en hel del om diskussionen kring könsidentitet och könskorrigering.

Mörkrummet är en spännande och rik berättelse om Susan Faludis far och om henne själv i förhållande till fadern. Hans liv var farofyllt och dramatiskt. 500 000 ungerska judar och många romer deporterades till koncentrationsläger eller dödades på annat sätt under åren före och under andra världskriget. I Ungern hade Pilkorsrörelsen vuxit sig stark och fördomarna var mycket utbredda mot den judiska och romska befolkningen och förföljelsen var hård och svår. Det var inte många ur Susan Faludis fars familj som klarade sig.

Att fadern är en komplicerad person som inte är lätt att umgås med förstår jag som läsare ganska snart. Hans svåra ungdomsår bidrog säkert till det. Mycket är dunkelt. Vi får bitar och glimtar ur hans liv. Boken ger mycket att fundera på, om Faludis far förstås, men också om genus och kön, om diktatur och förföljelse och om situationen i Ungern idag. Så vitt jag förstår har Ungern aldrig gjort upp med sitt mörka förflutna och vi vet ju att utvecklingen i Ungern idag inte pekar mot demokrati.

Mörkrummet är en mycket bra bok, spännande och levande och personlig och jag rekommenderar den varmt. Läs den!

Mörkrummet av Susan Faludi, Leopard 2017. Översättning: Emeli André.

Samtycket av Vanessa Springora

På 1980-talet när Vanessa Springora var tretton år träffade hon en författare som hon kallar G i boken. Han var i 50-årsåldern och det ryktades om att han föredrog sex med unga. Snart inledde han ett förhållande med tonårsflickan som han i sitt skrivande kallade V. G var en uppburen författare fast han tjänade inte så mycket pengar på sina böcker. Kanske berodde det på innehållet. Han förespråkade pedofili och det var säkert inte populärt i de stora folklagren.

Det här förhållandet skulle nog inte ens ägt rum om etablissemanget hade haft en annan syn på pedofili. G var föremål för polisens intresse, men inga riktigt allvarliga försök gjordes för att få honom fast. Många i V:s omgivning kände till förhållandet men ingen gjorde något åt det. G var charmig och en del av kulturetablissemanget. Han hade ett berömmande brev i fickan från presidenten som han kunde visa om polisen skulle bli alltför efterhängsen. År 1977 publicerades ett öppet brev i Le Monde där det förespråkades att sexuella relationer mellan minderåriga och vuxna skulle avkriminaliseras. Det var undertecknat av intellektuella, filosofer, psykoanalytiker och berömda författare, bland annat av Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre.

Insikten om vad pedofili innebär för offret, att det handlar om ett maktförhållande och utnyttjande, omfattades inte av eliten och de flesta människorna omkring V. Den seglivade och kraftfulla myten om det manliga geniet som har rätt att ta sig allehanda friheter, och för vilken partners och fruar bör offra sig för konstens skull, innebar också att det var svårt för V att frigöra sig.

Vanessa Springora visar tydligt att det inte handlade om kärlek från G:s sida. Han manipulerade och hade andra flickförhållanden samtidigt som han var tillsammans med V. I sina böcker skrev han om sina förhållanden och om sina resor till Filippinerna där han köpte sex med pojkar. Resultatet blir övergrepp dubbelt upp. Som den mannen är framställd här har han ingen empati. Han bryr sig enbart om sig själv.

I år har jag läst Klubben av Matilda Voss Gustavsson, Black Box av Shiori Ito och så denna, Samtycket av Vanessa Springora. Alla tre böckerna skildrar hur svårt det kan vara för offren för sexuella övergrepp. Hur lång tid det kan ta att komma igenom ångest och skam, hur ologiskt man kan handla, hur rädd man kan vara och hur det påverkar resten av ens liv. I alla tre böckerna är det män från etablissemanget som är förövare. I fallet G är det dessutom barn som är offren. Samtycket är en mycket bra bok som jag rekommenderar.

Samtycket av Vanessa Springora, Bonniers 2020. Överssättning: Marianne Tufvesson.

I Babel som sändes den 4 oktober finns en intervju med Vanessa Springora.

Sista boken från Finistère av Bodil Malmsten

Finistère är ett departement i Bretagne i Frankrike. Där har Bodil Malmsten bott i ett hus som hon har renoverat. Mycket arbete är nedlagt på huset och trädgården. Hon älskar sitt hus men nu ska hon flytta. Jag uppfattar att hon är tvungen att lämna sitt hus. Varför framkommer aldrig i boken, om det är av ekonomiska skäl eller andra. Men huset är sålt och hon har köpt en lägenhet i en stad nära Nantes vid Atlantkusten.

Boken handlar om sorg över att lämna, ilska över att ha blivit lurad vid köpet av lägenheten, om praktiska svårigheter, om hur svårt det är att skriva, om glädje över fjärilar, om mullvadshögar, om skrivandet av en erotisk roman – med mera. Korta kapitel och fragment, sorg, ilska och humor blandas. Det som driver framåt är att tiden närmar sig när hon ska flytta.

Det är svårt att skriva så mycket mer om den här boken. Den är en fristående fortsättning på Priset på vatten i Finistère och den är mycket personligt skriven på Bodil Malmstens vis. Jag kan tycka att det kanske är lite väl mycket tjat om den erotiska boken, men jag är glad över att vi hade den bland våra hyllvärmare. En läsvärd bok, helt enkelt.

Sista boken från Finistère av Bodil Malmsten, Bonniers 2009.

Gata utan namn av Kapka Kassabova

Kapka Kassabova bodde i Bulgarien tills hon var i de sena tonåren då hennes familj flyttade till Nya Zeeland. Hon växte upp under kommunismen, i en lerig, grå förort i ett höghus av diskutabel byggkvalitet. I den här boken skriver hon om sitt liv i Bulgarien och om när hon kom tillbaka och reste runt i landet efter många år.

Hon skriver om skolan, om vänner, grannar, släktingar. Det är levande och galghumorisktiskt. Tragikomiskt. Gripande. Hon skriver om åsiktsförtryck och skillnaden mellan öst och väst under kommunisttiden, hur hennes far fick en forskningstjänst i Nederländerna och det chockartade mötet med överflödet där.

Senare i boken är hon tillbaka i sitt forna hemland. Muren har fallit, men problemen är inte över. De rika tar för sig och fattiga gamla klarar sig inte på sin pension. Korruptionen som fanns redan under kommunisttiden har inte försvunnit. Tvärtom. Kriminaliteten har brett ut sig.

Men när Kapka Kassabova berättar om sina resor i Bulgarien beskriver hon ett vackert, intressant land med en lång historia från antiken tills nu, präglad av konflikter och krig. Bulgarien har hört till det Bysantinska riket. I slutet av 1300-talet erövrades landet av det Osmanska riket och tillhörde det till 1878. På 1900-talet deltog Bulgarien i Balkankrigen och Kassapova beskriver hur konsekvenserna av fientlighterna och rivaliteten mellan Bulgarien, Serbien och Grekland om Makedonien har påverkat hennes familj och släkt.

Kapka Kassabova skriver mycket personligt, både om sig själv och sina släktingar och deras avigsidor och svårigheter. Boken blir både en personlig biografi och en berättelse om Bulgarien. Det slår mig att kommunistiden bara är en kort fas i Bulgariens långa historia, men en fas som var svår för de flesta invånarna och som har varit avgörande för författarens liv. Hon, som många andra, är inte riktigt hemma någonstans.

Boken rekommenderas varmt.

Gata utan namn av Kapka Kassabova – En barndom och andra missöden i Bulgarien, 2244 2013. Översättning: Ylva Mörk.

Lost dog av Kate Spicer

Kate Spicer är en brittisk journalist som skriver om livsstil och hon har också arbetat med dokumentärfilm. Lost dog är hennes första bok. Det är en självbiografisk, eller autofiktiv kanske, berättelse om hur hon och hennes man skaffade en blandrashund och vad det betydde i deras liv. Kate i boken har problem. Hon är frilansjournalist och rör sig i och skriver ofta om händelser i de kretsar där kokain är vanligt. Hon dricker också för mycket alkohol. Hennes man däremot är mycket ordningsam, har koll på sin vardag, följer alltid sina rutiner och arbetar oerhört mycket. De är ett omaka par som ändå har hållit ihop i många år.

Så tar de hand om en omplaceringshund av blandras som de ger namnet Wolfy. I boken får vi så följa deras liv med hunden och hur Kates liv ändras. Det blir långa hundpromenader. Hon blir bekant med andra hundägare och Wolfy hjälper henne att hålla sig borta från alltför mycket alkohol och droger. Boken är skriven med humor och värme, rolig och spännande att läsa, om än jag kan tycka att berättelsen delvis är lite stillastående. Men när Wolfy försvinner blir den till en bladvändare.

Kates kunskaper om och position inom media gör att massor med människor deltar i sökandet efter hunden. Uppgifterna om den försvunne Wolfy finns överallt på Internet. Mer bör jag inte berätta här. Det är spännande att följa hur det går. Men boken är också, som sagt humoristisk, bitsk och varm. Kate Spicer gestaltar sorgen och förtvivlan över att förlora en hund så att jag upplever det starkt. Lost dog är absolut en bok för hundälskare, men även för den som är lite mer avvaktande i förhållande till hundar. Nog förstår jag kärleken en husse eller matte har till sin hund bättre nu.

Lost dog – a love story av Kate Spicer, Ebury Press 2020.

Min mormor från Armenien av Anny Romand

Anny Romands mormor hette Serpouhi Hovaghian. Hon tillhörde den Armeniska minoriteten som fördrevs ur Turkiet under första världskriget. Många av dem mördades, särskilt män och pojkar, men indirekt också kvinnor och flickor i och med att de fick gå långa sträckor utan mat och vatten i konvojer, vaktade av soldater. Kvinnorna och flickorna blev också utsatta för sexuella övergrepp och många av dem var tvungna att bli prostituerade. Det var ett folkmord.

Men Anny Romands mormor klarade sig och Anny bodde hos sin mormor i Marseille som liten flicka. Där fick hon höra berättelser om det hemska som hade skett. Mormodern skrev också dagbok under första världskriget och Anny Romand har använt korta stycken ur dagboken i sin bok. De varvas med hennes barndomsminnen.

Boken är tunn och jag hade nog velat ha lite mer om dessa hemska händelser och vilka konsekvenser de fick. Men boken handlar om ett mycket angeläget ämne och barndomsminnena är skrivna utifrån den lilla flickans synpunkt och både det och utdragen ur dagboken gör att berättelsen känns äkta, upprörande och rörande. Det blir personligt. Och boken innehåller händelser som är så fruktansvärda att det är svårt att förstå att det verkligen har hänt, även om vi vet att det inte är första gången i historien det sker och inte heller den sista. Det var människor som älskade och arbetade och tog hand om sina barn, och barn som lekte och studerade som blev utsatta för den här grymma behandlingen och det känns när jag läser. Dessutom gestaltas flyktingars situation, något som ständigt är aktuellt.

En bok som är värd att läsas.

Min mormor från Armenien av Anny Romand, Grate 2017. Översättning: Madeleine Gustafsson.

Pojkår – scener ur ett liv i provinsen av J.M. Coetzee

Pojkår är en självbiografisk roman om en pojke som växer upp i Worchester en bit utanför Kapstaden under 1940- och 1950-talet. Pojkens mamma är lärare och pappan är advokat, men han har ett administrativt arbete på en konservfabrik. Pojken har svårt att finna sig tillrätta. I skolan är han rädd, både för lärarna som systematiskt agar eleverna och för andra pojkar. Han försöker synas så lite som möjligt och vara duktig i skolan. Det förekommer mycket våld från lärarna och hård mobbning.

Hemma är pojken nästan en liten tyrann. Hans mamma är egentligen hans trygghet och står för familjens stabilitet men pojken deltar i faderns mobbning och förtryck av henne. Fadern är överlägsen och raljerande. Kvinnor kan inte cykla, till exempel.

Pojkår är en stor anklagelse mot rasförtryck och våld. De svarta skymtar då och då i berättelsen. Om pojkens mamma ser en svart man när hon är på väg hem från affären kan hon be honom bära hennes varor och han kan inte vägra. Berättelsen handlar också mycket om motsägelser. Det finns ingen logik i mammans syn på judarna. De är snikna och förstör för andra människor, men de judiska doktorerna är de bästa. En trevlig och väluppfostrad engelsman som pojken tycker om straffar en svart pojke genom att misshandla honom svårt. Pojken är på ett sätt i skolan och en helt annan hemma. Pojkens pappa är familjeöverhuvudet, men i verkligheten en svag person.

För mig blir budskapet att i ett så våldsamt och rasistiskt samhälle som Sydafrika då var kan inget harmoniskt liv finnas. Det går inte att bli en hel människa. Pojken vet inte vem han är. Andningshålen är släktens farmer. Där, ute i naturen, skulle pojken alltid vilja vara, men dit åker familjen bara någon gång om året.

Pojkår är en hård berättelse som är mycket bra skriven. Allt hänger ihop och allt är delat. Klyftorna i samhället finns också inuti människorna. Sydafrika i den här berättelsen är patriarkaliskt, rasistiskt, förljuget och våldsamt. En viktig påminnelse.

Pojkår – scener ur ett liv i provinsen av J.M. Coetzee, Brombergs 2004. Översättning: Thomas Preis.

Min kamp av Karl Ove Knausgård

Så har jag då äntligen läst den, Min kamp (1) av Karl Ove Knausgård, och det ångrar jag inte. Min kamp är en självbiografisk roman som handlar om Knausgårds förhållande till sin far. I början av boken skriver han om en dag när han var åtta år och tyckte att han såg ett ansikte i havet i ett TV-reportage. Så starkt han får fram där att det är något som inte stämmer i hans och hans brors förhållande till fadern. Det gör ont inombords när jag läser det. Så ödsligt det känns med ett stort svart hot som ruvar i bakgrunden.

Knausgård är tydlig och konkret. Det är han i hela boken, så tydligt och detaljrik att jag inte riktigt kan tro på att allt har hänt så som han skriver. Men det gör ingenting. Berättelsen framstår som sann och det är en mycket stark självbiografisk roman som tidsmässigt handlar om hans liv från åttaårsåldern tills att han är ung vuxen och gift.

Det är inte bara innehållet och temat som gör romanen så bra. Språket och kompositionen gör berättelsen mycket stark. Författaren börjar med ett resonemang om döden och när jag kommer till slutet har jag läst en berättelse om en man som försöker förstå sig själv och sin döde far. Romanen är full av smärta men Knausgård skriver inte på ett känslosamt sätt. Han skriver detaljrikt och sakligt och det handlar om vardagsliv och det är det som gör att det bränner till och att jag som läsare tycker att jag förstår hans känslor. Boken innehåller också fantastiska miljöbeskrivningar och tiden känns äkta, mest 1970 och -80-tal. Jag uppskattar att romanen är vardaglig och handlar om en vanlig uppväxt som egentligen är ovanlig. Ibland blir historien också rolig på ett mörkt och sorgligt sätt så att man kan le lite åt eländet. Jag känner igen mig fast jag har haft ett helt annat liv.

Min kamp (1) är bland de bästa självbiografiska böcker jag har läst. Det är en mycket bra roman som får fem stjärnor av mig och jag vill gärna läsa nästa del i romansviten. Tack, ni som har rekommenderat den.

Min kamp (1) av Karl Ove Knausgård, Norstedts 2010. Översättning: Rebecca Alsberg.

Det finns alltså ytterligare fem böcker i sviten, Min kamp 2-6.

Brev till en bokhandel och Hertiginnan av Bloomsbury Street av Helene Hanff

Den 5 oktober 1949 skrev Helene Hanff från New York till antikvariatet Marks & Co. i London. Efter det hade hon en brevrelation, främst med bokhandlaren Frank Doel men också med andra medarbetare i bokhandeln och med medlemmar av Frank Doels familj, som sträckte sig ända in på 1970-talet. Åtskilliga gånger ville hon resa till London men hon hade inte råd.

Brev till en bokhandel innehåller brevväxlingen. Helene Hanff beställer åtskilliga böcker och många av dem känner jag inte till. När man läser den här boken kan man göra som jag – alltså glida över alla boktitlar och författare och nöja sig med den varma, underhållande och roliga tonen i breven – eller göra som Helene Hanff antagligen skulle ha gjort om hon var jag, alltså googla hela tiden och beställa böckerna och läsa dem. Det var tydligen så hon utbildade sig själv, genom att läsa något som hon hörde talas om vilket ledde vidare till någon bok eller författare som fanns omnämnd i den första boken, och så vidare.

Hertiginnan av Bloomsbury Street är Helene Hanffs dagbok från resan till London som slutligen blev av på 1970-talet. Då fanns Frank Doel inte i livet längre och bokhandeln hade upphört. Också den delen av boken är underhållande men brevväxlingen är den bästa delen. Genom den får vi gradvis lära känna Helene Hanff som försörjer sig som manusförfattare i New York. Storbritanniens stora offer och folkets villkor och kamp under andra världskriget får vi också inblick i. Det är stor skillnad på levnadsvillkoren i England och USA. Ransoneringen fanns kvar i många år i England och Helene Hanff skickar åtskilliga paket med matvaror och annat till bokhandlen. Kanske skulle hon inte ha fått tag på böckerna som skickas till henne för ett så överkomligt pris om förhållandena hade varit annorlunda.

I alla fall uppstår en vänskap genom brevväxlingen och som läsare lägger jag till och föreställer mig hur personerna bakom breven är och lever. Brev till en bokhandel är en utmärkt bok att läsa i dessa tider, varm och humoristisk och med mänskligt djup. Den rekommenderas. Boken har även blivit TV-show, teaterpjäs och film.

Brev till en bokhandel och Heriginnan av Bloomsbury Street av Helene Hanff, En bok för alla 2009. Översättning: Berit Skogsberg.

Jag möter en diktare av Moa Martinson

På bokens omslag ser det ut som om den handlar om Moa Martinsons liv med Harry Martinson, men så är det inte. Här finns samlat självbiografiska berättelser som Moa Martinson har skrivit och de är ordnade kronologiskt. Den första handlar om hennes födelse i morfaderns knekttorp. I den sista berättelsen kommer Harry Martinson till Moas torp.

Fattigdom och kamp för att överleva genomsyrar den här boken. Moa Martinsons mamma var ogift och knekttorpet var hennes enda tillflyktsort när hon skulle föda. Moa Martinsons barndom var fattig och hennes liv som vuxen också. Fattigdomen är målande och konkret beskriven. När jag läser berättelserna förstår jag mycket bättre vad det arbetande folket har gått igenom under 1800-talets sista år och de första decennierna under 1900-talet. Skor plockade från en sophög som kunde användas i många år, enkel biljett till Stockholm för att sälja gäddor. Returbiljett fanns det inte pengar till. Först måste gäddorna säljas om Moa skulle kunna åka hem igen.

Moa Martinsons liv var hårt. Arbetslösheten var mycket omfattande. Männen söp ofta och kvinnorna kämpade för att ge mat och kläder till sina barn. Mitt i allt detta läste hon och började skriva och intresserade sig för omvärlden och blev politiskt aktiv. Klassklyftorna är också gestaltade med kraft.

Berättelserna är levande och stundvis roliga trots eländet. De visar styrka och livskraft fast stor sorg och chock drabbar Moa Martinson. Två av hennes söner går ner sig på isen och drunknar. Hennes man begår självmord. Hon berättar också att hon hade drabbats av spanska sjukan och överlevt. Något att tänka på i dessa dagar.

Jag rekommenderar varmt den här boken. Den publicerades ursprungligen 1950 och har kommit i flera upplagor sedan dess.

Jag möter en diktare av Moa Martinson, Legenda 1986.