Pojkår – scener ur ett liv i provinsen av J.M. Coetzee

Pojkår är en självbiografisk roman om en pojke som växer upp i Worchester en bit utanför Kapstaden under 1940- och 1950-talet. Pojkens mamma är lärare och pappan är advokat, men han har ett administrativt arbete på en konservfabrik. Pojken har svårt att finna sig tillrätta. I skolan är han rädd, både för lärarna som systematiskt agar eleverna och för andra pojkar. Han försöker synas så lite som möjligt och vara duktig i skolan. Det förekommer mycket våld från lärarna och hård mobbning.

Hemma är pojken nästan en liten tyrann. Hans mamma är egentligen hans trygghet och står för familjens stabilitet men pojken deltar i faderns mobbning och förtryck av henne. Fadern är överlägsen och raljerande. Kvinnor kan inte cykla, till exempel.

Pojkår är en stor anklagelse mot rasförtryck och våld. De svarta skymtar då och då i berättelsen. Om pojkens mamma ser en svart man när hon är på väg hem från affären kan hon be honom bära hennes varor och han kan inte vägra. Berättelsen handlar också mycket om motsägelser. Det finns ingen logik i mammans syn på judarna. De är snikna och förstör för andra människor, men de judiska doktorerna är de bästa. En trevlig och väluppfostrad engelsman som pojken tycker om straffar en svart pojke genom att misshandla honom svårt. Pojken är på ett sätt i skolan och en helt annan hemma. Pojkens pappa är familjeöverhuvudet, men i verkligheten en svag person.

För mig blir budskapet att i ett så våldsamt och rasistiskt samhälle som Sydafrika då var kan inget harmoniskt liv finnas. Det går inte att bli en hel människa. Pojken vet inte vem han är. Andningshålen är släktens farmer. Där, ute i naturen, skulle pojken alltid vilja vara, men dit åker familjen bara någon gång om året.

Pojkår är en hård berättelse som är mycket bra skriven. Allt hänger ihop och allt är delat. Klyftorna i samhället finns också inuti människorna. Sydafrika i den här berättelsen är patriarkaliskt, rasistiskt, förljuget och våldsamt. En viktig påminnelse.

Pojkår – scener ur ett liv i provinsen av J.M. Coetzee, Brombergs 2004. Översättning: Thomas Preis.

Min kamp av Karl Ove Knausgård

Så har jag då äntligen läst den, Min kamp (1) av Karl Ove Knausgård, och det ångrar jag inte. Min kamp är en självbiografisk roman som handlar om Knausgårds förhållande till sin far. I början av boken skriver han om en dag när han var åtta år och tyckte att han såg ett ansikte i havet i ett TV-reportage. Så starkt han får fram där att det är något som inte stämmer i hans och hans brors förhållande till fadern. Det gör ont inombords när jag läser det. Så ödsligt det känns med ett stort svart hot som ruvar i bakgrunden.

Knausgård är tydlig och konkret. Det är han i hela boken, så tydligt och detaljrik att jag inte riktigt kan tro på att allt har hänt så som han skriver. Men det gör ingenting. Berättelsen framstår som sann och det är en mycket stark självbiografisk roman som tidsmässigt handlar om hans liv från åttaårsåldern tills att han är ung vuxen och gift.

Det är inte bara innehållet och temat som gör romanen så bra. Språket och kompositionen gör berättelsen mycket stark. Författaren börjar med ett resonemang om döden och när jag kommer till slutet har jag läst en berättelse om en man som försöker förstå sig själv och sin döde far. Romanen är full av smärta men Knausgård skriver inte på ett känslosamt sätt. Han skriver detaljrikt och sakligt och det handlar om vardagsliv och det är det som gör att det bränner till och att jag som läsare tycker att jag förstår hans känslor. Boken innehåller också fantastiska miljöbeskrivningar och tiden känns äkta, mest 1970 och -80-tal. Jag uppskattar att romanen är vardaglig och handlar om en vanlig uppväxt som egentligen är ovanlig. Ibland blir historien också rolig på ett mörkt och sorgligt sätt så att man kan le lite åt eländet. Jag känner igen mig fast jag har haft ett helt annat liv.

Min kamp (1) är bland de bästa självbiografiska böcker jag har läst. Det är en mycket bra roman som får fem stjärnor av mig och jag vill gärna läsa nästa del i romansviten. Tack, ni som har rekommenderat den.

Min kamp (1) av Karl Ove Knausgård, Norstedts 2010. Översättning: Rebecca Alsberg.

Det finns alltså ytterligare fem böcker i sviten, Min kamp 2-6.

Brev till en bokhandel och Hertiginnan av Bloomsbury Street av Helene Hanff

Den 5 oktober 1949 skrev Helene Hanff från New York till antikvariatet Marks & Co. i London. Efter det hade hon en brevrelation, främst med bokhandlaren Frank Doel men också med andra medarbetare i bokhandeln och med medlemmar av Frank Doels familj, som sträckte sig ända in på 1970-talet. Åtskilliga gånger ville hon resa till London men hon hade inte råd.

Brev till en bokhandel innehåller brevväxlingen. Helene Hanff beställer åtskilliga böcker och många av dem känner jag inte till. När man läser den här boken kan man göra som jag – alltså glida över alla boktitlar och författare och nöja sig med den varma, underhållande och roliga tonen i breven – eller göra som Helene Hanff antagligen skulle ha gjort om hon var jag, alltså googla hela tiden och beställa böckerna och läsa dem. Det var tydligen så hon utbildade sig själv, genom att läsa något som hon hörde talas om vilket ledde vidare till någon bok eller författare som fanns omnämnd i den första boken, och så vidare.

Hertiginnan av Bloomsbury Street är Helene Hanffs dagbok från resan till London som slutligen blev av på 1970-talet. Då fanns Frank Doel inte i livet längre och bokhandeln hade upphört. Också den delen av boken är underhållande men brevväxlingen är den bästa delen. Genom den får vi gradvis lära känna Helene Hanff som försörjer sig som manusförfattare i New York. Storbritanniens stora offer och folkets villkor och kamp under andra världskriget får vi också inblick i. Det är stor skillnad på levnadsvillkoren i England och USA. Ransoneringen fanns kvar i många år i England och Helene Hanff skickar åtskilliga paket med matvaror och annat till bokhandlen. Kanske skulle hon inte ha fått tag på böckerna som skickas till henne för ett så överkomligt pris om förhållandena hade varit annorlunda.

I alla fall uppstår en vänskap genom brevväxlingen och som läsare lägger jag till och föreställer mig hur personerna bakom breven är och lever. Brev till en bokhandel är en utmärkt bok att läsa i dessa tider, varm och humoristisk och med mänskligt djup. Den rekommenderas. Boken har även blivit TV-show, teaterpjäs och film.

Brev till en bokhandel och Heriginnan av Bloomsbury Street av Helene Hanff, En bok för alla 2009. Översättning: Berit Skogsberg.

Jag möter en diktare av Moa Martinson

På bokens omslag ser det ut som om den handlar om Moa Martinsons liv med Harry Martinson, men så är det inte. Här finns samlat självbiografiska berättelser som Moa Martinson har skrivit och de är ordnade kronologiskt. Den första handlar om hennes födelse i morfaderns knekttorp. I den sista berättelsen kommer Harry Martinson till Moas torp.

Fattigdom och kamp för att överleva genomsyrar den här boken. Moa Martinsons mamma var ogift och knekttorpet var hennes enda tillflyktsort när hon skulle föda. Moa Martinsons barndom var fattig och hennes liv som vuxen också. Fattigdomen är målande och konkret beskriven. När jag läser berättelserna förstår jag mycket bättre vad det arbetande folket har gått igenom under 1800-talets sista år och de första decennierna under 1900-talet. Skor plockade från en sophög som kunde användas i många år, enkel biljett till Stockholm för att sälja gäddor. Returbiljett fanns det inte pengar till. Först måste gäddorna säljas om Moa skulle kunna åka hem igen.

Moa Martinsons liv var hårt. Arbetslösheten var mycket omfattande. Männen söp ofta och kvinnorna kämpade för att ge mat och kläder till sina barn. Mitt i allt detta läste hon och började skriva och intresserade sig för omvärlden och blev politiskt aktiv. Klassklyftorna är också gestaltade med kraft.

Berättelserna är levande och stundvis roliga trots eländet. De visar styrka och livskraft fast stor sorg och chock drabbar Moa Martinson. Två av hennes söner går ner sig på isen och drunknar. Hennes man begår självmord. Hon berättar också att hon hade drabbats av spanska sjukan och överlevt. Något att tänka på i dessa dagar.

Jag rekommenderar varmt den här boken. Den publicerades ursprungligen 1950 och har kommit i flera upplagor sedan dess.

Jag möter en diktare av Moa Martinson, Legenda 1986.

Black box av Shiori Ito

I den här boken berättar Shiori Ito om hur hon blev våldtagen av en högt uppsatt man i mediebranschen. Han skulle hjälpa henne att få ett jobb och så drogade han henne och våldtog henne på sitt hotellrum. Det hände 2015 och ännu 2017 var fallet inte utrett. Förövaren hade kontakter högt uppe i samhället och polisen lade ner utredningen.

Shiori Ito är stark och modig, det måste hon vara som har kunnat kämpa så i det japanska samhället där det är svårare att få rätt för ett våldtäktsoffer än här. Det är inte lätt hemma i Sverige, men ännu svårare i Japan. Shiori Ito förmedlar också hur brutal och hemsk våldtäkten är för offret och hur det påverkar henne efter det. Hon gör också ”helt fel” efter våldtäkten. Hon anmäler inte direkt och hon går inte och blir undersökt så att skador kan dokumenteras och spår säkras, men hon förklarar också för oss läsare vad det beror på. Efter våldtäkten är hon chockad och förvirrad. Hon blir reducerad till en liten skräckslagen skugga av sitt forna jag. Hon kan inte utföra de enklaste handlingar.

I Black box får vi veta en del om lagar i Japan och om hur en polisutredning av en våldtäkt kan gå till där men för mig är skildringen av hur våldtäkten påverkade Shiori Itos liv månad efter månad, år efter år, det som gör mest intryck. Det gör att boken blir viktig och relevant för vem som helst av oss, oavsett hur lagarna omkring våldtäkt ser ut hos oss. Shiori Ito vågar inte bo kvar i sin lägenhet eftersom våldtäktsmannen vet i vilket område hon bor. Hon kan inte bo ensam utan bor hos sina föräldrar eller en vän. Hon klarar inte att gå till sitt arbete under lång tid. Hon är rädd för att möta våldtäktsmannen eftersom han arbetar i närheten av hennes arbetsplats. Samtidigt finns ”normaliteten” där – att förövaren påstår att allt var frivilligt, allt är som vanligt och eventuellt skulle han kunna hjälpa henne till ett jobb. Det blir två helt olika verkligheter som krockar och det gör att jag får en fördjupad förståelse för det som beskrivs i Klubben som jag nyligen har läst.

Black box av Shiori Ito, Systerkonspirationen 2019. Översättning: Vibeke Emond.

Mårbackasviten av Selma Lagerlöf

I Mårbackasviten finns tre självbiografiska böcker samlade som Selma Lagerlöf ursprungligen publicerade på 1920- och 1930-talet. Det är Mårbacka (1922), Ett barns memoarer (1930) och Dagbok för Selma Lovisa Ottilia Lagerlöf (1932). Mårbacka består av historier från hennes barndom och historier som hon har hört berättas om livet på Mårbacka före hennes tid. I ett Ett barns memoarer berättar hon om sin barndom på Mårbacka och i Dagbok har hon blivit tonåring och bor en tid hos släktingar i Stockholm.

Boken har ett härligt språk och är lätt att läsa. Vi får en inblick i Selma Lagerlöfs barndom och även många historier om personer i trakten, ibland med övernaturliga inslag. Centrala gestalter är naturligtvis Selma Lagerlöf själv och hennes far. I Mårbackasviten beskrivs en tillvaro som styrs av hennes far och levs med honom i centrum. Han var charmig och omtyckt. Hans födelsedag i augusti firades stort varje år. Hela traktens folk kom dit och upplevde teatertablåer, sångframträdanden och den vackert upplysta trädgården. Hennes far verkar storvulen och älskar att stå i centrum. Han startar stora projekt, men genomför dem inte på ett klokt sätt. Selmas kärlek och längtan efter faderns erkännande genomsyrar hela boken. Men hon får det aldrig.

När hennes pappa blir sjuk lovar hon gud att hon ska läsa hela bibeln från början till slut. Om hon gör det kommer säkert hennes far att bli frisk. Så hon läser bibeln dag efter dag. Faderns sjukdom är långvarig. Han blir bättre men inte helt frisk. Hon berättar inte för någon varför hon läser bibeln men människorna omkring henne märker att hon gör det. När de har mycket gäster på Mårbacka får inte alla barn plats i barnkammaren. Selma får ligga i hörnsoffan i föräldrarnas sovrum. Då hör hon föräldrarna prata om hennes bibelläsning och mamman förklarar för pappan att hon tror att Selma läser bibeln för att pappan ska bli frisk. Hans reaktion är: ”Det är väl aldrig möjligt, att flickan kan vara så enfaldig.”

Det här är en av sprickorna i hennes vackra porträtt av fadern. På så sätt, eftersom berättaren verkar älska och idolisera sin far och vi samtidigt får glimtar av en självisk och slösande man, blir det en stark upplevelse att läsa den här boken. Texten har en naiv ton som gör den mycket trovärdig. Till det kommer Selma Lagerlöfs berättarglädje och förmåga att måla upp scener och miljöer och berätta om olika människor. Mårbackasviten ger också en inblick i hur livet kunde te sig på en större gård i Värmland och även i en borgarfamilj i Stockholm i slutet av 1800-talet.

Mårbackasviten rekommenderas.

Mårbackasviten av Selma Lagerlöf, Modernista 2019.

Oktoberbarn av Linda Boström Knausgård

I Oktoberbarn skriver Linda Boström Knausgård om sina erfarenheter som bipolär och tvångsinlagd på mentalsjukhus. Det är en hjärtskärande berättelse som visar sjukdomens kraft och vad den kan orsaka. Samtidigt är berättelsen en anklagelse mot dagens mentalvård. Linda Boström Knausgård får många upprepade serier av ECT-behandlingar, det vi i dagligt tal kallar elchocker. Det är en vanlig behandling men som har biverkningar. Minnen försvinner.

Författaren beskriver hur hon har upplevt att vara tvångsinlagd. Då har man inga rättigheter. Det som bestäms av läkarna, det görs. Man kan inte vägra att genomgå en behandling. Gör man det tvingas man. Antagligen är det nödvändigt med tvångsinläggning ibland men efter att ha läst den här boken förstår jag hur smärtsam både sjukdomen och tvångsinläggningen måste vara för patienten. Minnet påverkas av ECT-behandlingen. Sjuksköterskan Maria hjälper Linda Boström Knausgård att minnas. Maria finns som en god gestalt, men också som en av dem som sätter nålen när patienten ska till elbehandlingen. För mig blir det som en bild av psykvården, personal som vill göra patienterna friska men som har trubbiga och omänskliga medel till sitt förfogande. Jag önskar att bättre mediciner forskas fram och att psykvården inte fortsättningsvis ska vara underbemannad, för det är den nu. I Linda Boström Knausgårds berättelse får hon bara tio minuters samtal med läkaren en gång i veckan och då är det mest läkaren som pratar. De har antagligen inte tid till mer. De flesta läkare och vårdare vill säkert väl, men de har de resurser som politikerna har tilldelat dem.

Minnen är viktiga för oss alla och vem vill ha en hjärna som inte fungerar? En stor del av berättelsen består av minnen och författarens försök att minnas. Det är barndomsminnen, minnen av äktenskapet, minnen av barnen och av skilsmässan. Där finns också dåligt samvete för vad hon utsätter sina barn för. Kanske får man alltid dåligt samvete som förälder när man blir svårt sjuk och inte kan ta hand om sina barn, även om man inte blir psykiskt sjuk, men jag undrar om inte psykisk sjukdom gör det värre.

Oktoberbarn är en bra bok som gjorde stort intryck på mig när jag läste. Den är också vacker. Linda Boström Knausgård kan frammana poetiska bilder. Till slut blir hon utskriven och får komma hem. Där minns hon inte om hon har möblerat barnens rum i den nya lägenheten. Har någon annan gjort det medan hon var på sjukhuset? Slutet känns lugnt men lite hotfullt. Det känns ensamt.

Oktoberbarn av Linda Boström Knausgård, Modernista 2019.

Mitt första liv av Bodil Malmsten

Mitt första liv handlar om Bodil Malmstens liv från barndom upp i tjugoårsåldern. Hon bodde med sin mamma och sin syster i byn Bjärme i Jämtland. Där i trakten träffades hennes mamma och pappa under beredskapstiden. Han kom från Stockholm men var soldat stationerad i Jämtland. Bodil Malmstens mamma kom från byn och där bodde också hennes mormor och morfar.

Hennes föräldrar skilde sig och pappan bildade ny familj i Stockholm.

En stor del av boken handlar om Bodil Malmstens barndom i den jämtländska byn, men när hon gick i realskolan var hon en tid inackorderad hos en familj på Frösön och senare blev hon placerad hos en fosterfamilj i Vällingby.

Mitt första liv är en berättelse med många hål. Den består av minnesfragment och det är nog så vi minns det som var. Det kan också vara svårt att veta vad som är riktiga minnen och vad som har blivit berättat för en och som man har gjort om till ett minne. Bodil Malmsten skriver att hon har valt att inte undersöka om hennes minnen är verkliga fakta utan hon låter dem vara som de är. Dessutom väljer alltid den som skriver en självbiografi vad som ska tas med. Bodil Malmsten berättar inte varför hon blev placerad i fosterhem, men det måste vi ju inte veta.

Mitt första liv är en stark bok. Morfadern, den aktive socialdemokraten och mormodern med sin pessimistiska livssyn framstår som de tydligaste gestalterna och så barnet Bodil förstås. Boken handlar om trygghet, om driften och rätten att få vara sig själv, om skillnaden mellan livet i byn som är ett traditionellt lantbruksliv med hårt fysiskt arbete och livet i Stockholm. Hennes farfar var Carl Malmsten som kom från högborgerlig miljö.

Bodil Malmsten har ett kraftfullt språk och berättar med humor, ilska och poesi. Mycket smärta finns mellan raderna, men också kärlek och omsorg. I några av bokens partier far hon iväg och gisslar företeelser i dagens samhälle. Det stör lite tycker jag. Men ändå, varför inte? Det är ju Bodil Malmsten som har skrivit den här boken.

Läs Mitt första liv om du inte redan har gjort det. Rekommenderas.

Mitt första liv  – den gudarna älskar dör inte av Bodil Malmsten, Finistère 2004.

Alla människor har av naturen ett begär att få veta av Nina Bouraoui

Nina Bouraoui växte upp i Algeriet, men flyttade till Frankrike när hon var fjorton år. Hennes mamma kom från Frankrike och hennes pappa var algerier. Algeriet var under många år en fransk koloni. Erövringen startade på 1830-talet. Det förekom många uppror under årens lopp och år 1962 blev Algeriet självständigt efter mer än sju års krig.

Självständighetsrörelsen splittrades. Algeriet blev en diktatur. På 1990-talet hölls val där flera partier deltog och en del reformer för kvinnornas självständighet hade instiftats men det fanns en stark islamisk motreaktion.

Alla människor har av naturen ett behov av att veta handlar om att inte passa in. Nina Bouraouis mamma var fransyska och passade inte in i det Algeriska samhället. Det kunde vara farligt för en europeiskt klädd kvinna att röra sig utomhus. Pappan var algerier och passade inte in i det franska samhället. Nina Bouraouis morföräldrar föraktade honom och algerier blev och blir utsatta för diskriminering. Nina Bouraoui var dessutom annorlunda, inte som en flicka skulle vara. Främlingsskapet och diskrimineringen är ett starkt tema i boken.

Boken är upplagd i korta stycken, Minnas, Bli till och Få veta. Styckena med rubriken Minnas handlar om Bouraouis minnen från barndomen. Få veta handlar om sådant som den äldre generationen har berättat för henne. Bli till handlar om Bouraouis liv som ung i Paris när hon försöker hitta sin identitet som homosexuell. Hon skriver istället för att studera och tillbringar nätterna på Kat, en klubb för kvinnor.

De korta styckena med hopp i tiden gör att boken blir lite svår att läsa. Ändå blir det en gemensam fast splittrad bild jag får med mig efter läsningen. Splittringen finns både i bokens form och innehåll; algerisk, fransk, kvinna i ett manssamhälle, främlingsskap och diskriminering. Smärtsamma barndomsminnen och svårigheten att bejaka sin homosexualitet. I förhållandena mellan kvinnorna som besöker Kat finns både våldsamhet och underkastelse. Ett resultat av ett våldsamt samhälle?

Boken kräver en långsam och eftertänksam läsning. Den är sannerligen ingen bladvändare men väl värd att läsas.

Alla människor har av naturen ett begär att få veta, Grate 2019. Översättning: Maria Björkman.

Den röda grevinnan av Yvonne Hirdman

Bokens titel är längre än så: Den röda grevinnan – en europeisk historia, och genom att berätta om sin mammas, Charlotte Hirdmans, liv förmedlar också Yvonne Hirdman en stor del av Europas historia.

Charlotte Hirdman var född Sledt år 1906 i det dåvarande Tsarryssland. Hon växte upp under första världskriget i utkanten av Österrike-Ungern. Hennes första man var en utfattig baltisk greve, Alexander Stenbock-Fermor och hon levde med honom i Berlin under Weimartiden. Sedan blev hon förälskad i en tysk kommunist, Heinrich Kurella, och med honom flydde hon till Moskva undan Hitler på 1930-talet. Hon lyckades ta sig ut från Sovjetunionen men hennes ”man” försvann i Stalins utrensningar.

Sedan var hon i Köpenhamn och i Paris som flykting. Slutligen träffade hon Einar Hirdman som hon gifte sig med. När Yvonne Hirdman växte upp bodde familjen i Hökarängen.

Efter att hennes mamma hade dött 1966 insåg Yvonne Hirdman att hon visste mycket lite om sin mors liv men det tog lång tid innan hon började ta reda på vad hennes mamma hade varit med om. När hon väl gjorde det skrev hon alltså den här boken och det ska vi vara glada för.

Yvonne Hirdman har läst dagböcker och brev, letat i arkiv och pratat med släktingar. I boken finns kaderakter från Komintern som såvitt jag förstår innehåller dels kommunistens berättelse om sitt liv, dels noggranna redogörelser för vilka som kommunisten umgås med och också kommunistens syn på politiken. Mer eller mindre sanna.

Fram kommer en dramatisk historia i det oroliga Europa. Hur det tidvis var besvärligt att få tag i mat, hur svårt det var för Charlottes mamma att skydda sin familj när de bodde i det som sedan blev Rumänien och första världskrigets front rörde sig fram och tillbaka. Än hade tyskarna erövrat staden, än var det ryssarna. Hur Charlotte festade och levde nattliv i Weimartidens Berlin – men samtidigt arbetade och tidvis försörjde både sig själv och sin man. Hur Nazisterna blev allt starkare. Hur kommunisterna tänkte och arbetade i Tyskland. Hur svårt det var att leva i Stalintidens Moskva.

Genom hela historien ligger en stor börda på kvinnorna, som arbetar och strävar för att få livet att gå ihop samtidigt som det är männens värld där eftermälet ofta blir att kvinnans insats förminskas.

Vi får följa Charlotte Hirdmans liv och vi får också ta del av de historiska händelserna och ideologierna. I och med att vi får ta del av kaderakter och förhör med Heinrich Kurella får vi också en konkret inblick i Stalintidens terror. Den röda grevinnan är en historiebok som är spännande i och med att vi får följa människoöden och genom att Yvonne Hirdman utgår från sig själv och sitt förhållande till sin mor. En personlig bok med mycket känsla som bygger på gedigen kunskap. Men allt om Charlotte Hirdman får varken vi eller hennes dotter veta. Mycket förblir dunkelt.

I slutet av boken finns förklaringar av begrepp och fakta, källor och litteratur till varje kapitel. Där finns också ett personregister.

Den röda grevinnan av Yvonne Hirdman, Ordfront pocket 2011.