Kategori: Biografi

Mögel av Tokuda Shūsei

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Det är i början av 1900-talet i Tokyo. Författaren Sasamura skriver och försöker sälja sina alster. Han umgås med författarvänner och han har skaffat sig en hushållerska. Denna äldre kvinna kommer från landet och en dag kommer hennes dotter till huset. Hon har flytt från ett dåligt äktenskap och Sasamura inleder ett förhållande med henne. Han kallar henne o-Gin.

Mögel bygger på Tokuda Shūseis eget liv och äktenskap. Den är en självbiografisk roman, jag har också sett den omnämnd som biografi, och i viss mån känns den som en sådan. Sasamura har inte särskilt mycket pengar. Tidvis har han svårt att skriva, han är mycket känslig. Han tycker om o-Gin, han tycker inte om henne, han trivs med sitt hemliv, han trivs inte alls hemma, han har svårt att arbeta. Han är en intellektuell och o-Gin kan inte läsa. Hon är en enkel flicka från landet och hon blir gravid.

Som kvinna på 2000-talet tycker jag naturligtvis att Sasamura åtminstone borde uppskatta allt hans älskarinna och så småningom hustru gör. Han kommer och han går, han reser bort och han kommer tillbaka, han hyr ett rum där han kan skriva, men allting hemma sköter o-Gin med en begränsad budget. Egentligen skiljer sig detta inte från hur det kunde vara i Sverige vid samma tid. Den manlige författaren är orolig och känslig och får vredesutbrott. Han flyr sitt hem. Men naturligtvis är livet i Japan i början av 1900-talet mycket annorlunda. Det är en helt annan kultur. För mig är det berättelsens stora behållning – att få en liten inblick i hur det kunde vara att leva i Tokyo på den tiden. Det handlar om vardagsliv och det hade inte varit vanligt att japanska författare skrev om det.

Tokuda Shūsei (1872-1943) var en av Japans naturalistiska författare. Tokuda är hans släktnamn. Han nämns också som Shūsei Tokuda på västerländskt sätt.

Mögel av Tokuda Shūsei, Vestigo 2018. Översättning: Hans-Göran Ankarcrona.
Romanen publicerades första gången 1911 (Kabi).

I ord och gärning – Winston Churchill i urval

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

I den här boken har man samlat bitar av Winston Churchills texter. Där finns tal som han har hållit och utdrag ur hans biografiska texter. Winston Churchill skrev mycket under sin levnad och det första smakprovet i boken är från hans biografi över fadern lord Randolph Churchill från 1906. I boken finns bland annat också utdrag ur hans tidiga Självbiografi My Early Life (1930) och ur hans omfattande verk om andra världskriget.

Jag hade aldrig tidigare läst något av honom, så det var intressant för mig att på detta sätt få nosa lite på hans texter. Man får några nedslag i hans omfattande verk, alltifrån en spännande historia om hur han rymde från fångenskap i Sydafrika under boerkriget, hans mycket positiva text om varför att måla är en så avkopplande och även utvecklande hobby, över förkrigstiden och andra världskriget till tiden under kalla kriget då atombomben hade utvecklats och hur han menar att det påverkar synen på politik, rustning och krigföring.

Churchill var konservativ och imperialist. Han använder många vackra ord om demokrati och folkets väl, men naturligtvis bör man ha i åtanke varifrån i samhället han kom och att han antagligen inte riktigt menar samma sak med demokrati och folkets väl som den som läser boken. Hur det nu är var han en stor statsman och politiker, och skriva kunde han. Jag tänker mig att just han fick Nobelpriset i litteratur 1953 berodde mycket på hans insats under andra världskriget. Säkert fanns andra som mycket väl kunde ha fått priset istället, men som sagt, han kunde skriva. Mest nöje hade jag av hans text om målning som hobby och berättelsen om rymningen, men naturligtvis finns mycket tyngre läsning som är intressant i boken, bland annat om förhandlingarna med Stalin och hans syn på honom.

En sak som slog mig under läsningen var hur Storbritannien fortfarande ansågs som en stormakt efter andra världskriget. Churchill skriver en hel del om de tre stora makterna USA, Storbritannien och Sovjetunionen. Han har också tankar om en europeisk union för länderna på det europeiska fastlandet. Utan Storbritannien förstås. Det riket med sina kolonier och sitt samvälde tillhör de stora. Och så tänker jag på hur det är nu. En annan sak som slog mig var hur ensamt Storbritannien var mot Nazityskland när Hitler hade ockuperat hela det europeiska fastlandet. Vi får vara glada över att de höll stånd.

Analysera den här boken mer ingående får de som är mer kunniga än jag om historien göra, och om urvalet kunde vara bättre eller sämre vet jag inte. Men läsningen gav mig en hel del och för den som vill utvidga sitt vetande finns möjlighet att läsa mer om Churchill och andra världskriget. Det finns så mycket litteratur om det ämnet.

Om Winston Churchill (1874-1965) på engelska Wikipedia och på den svenska.

I ord och gärning – Winston Churchill i urval, Timbro 2019. Förord och introduktioner: Svante Nordin. Redaktörer och textgranskning: David Andersson och Tom Sköld.

Mitt skydd och min storm av Arundhati Roy

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Mitt skydd och min storm är en självbiografi där kärnan som det mesta kretsar kring är författarens mor och hennes såriga och svåra förhållande till modern. Hon var en stark kvinna som gick sin egen väg och som byggde upp en skola i Kerala. Hon betydde mycket för hundratals elever och kvinnor som hon ordnade arbete åt på skolan. Hon hörde till den kristna minoriteten i Kerala och hon drev fram, efter många år, att hon och andra kristna kvinnor skulle ärva på samma villkor som männen.

Men hon var också härsklysten och hade enorma humörsvängningar som de omkring henne blev utsatta för. Hon slängde saker omkring sig och överöste människor med okvädningsord. Det var inte lätt att vara utsatt för hennes vrede och det var inte lätt att vara hennes barn. ”Ut ur mitt hus!” fick barnen ofta höra. ”Ut ur bilen!” mitt under en resa, kunde också förekomma och inte bara som en ilsken fras utan kombinerad med handling. Det var inte mycket bekräftelse och kärlek och omtanke som Arundhati Roy och hennes bror fick. Arundhati Roy bröt med sin mor och träffade henne inte under ett antal år i sin ungdom. Detta för att rädda sig själv. Samtidigt handlar självbiografin om hennes kärlek till modern. Hon ville så gärna bli älskad av sin mor.

Men detta såriga förhållande till modern är inte det enda som finns behandlat i den här boken. Författarens far, som var alkoholist påverkade också hennes liv. Hon skriver också om sin studietid, om missförhållanden i Indien, om sin aktivism, bland annat mot ett stort dammbygge som skulle dränka enorma områden där människor bodde och verkade. Hon skriver om rasismen i landet, om förföljelse av muslimer och om kvinnors villkor. Arundhati Roy är en kontroversiell författare och aktivist. Bland annat tillbringade hon tid med Naxalitgerillan som hon skildrade mycket positivt.

I den här biografin skriver hon naturligtvis också om hur hon blev författare och skrev världssuccen De små tingens gud och om sitt personliga liv, om kärlek och vänner. Boken är livlig och målande – ett bidrag till min känsla för och kunskap om Indien.

Mitt skydd och min storm av Arundhati Roy, Natur & Kultur 2025. Översättning: Peter Samuelsson.
Biografin publicerades samma år på originalspråket (Mother Mary Comes to Me).

Om Arundhati Roy på engelska Wikipedia och på den svenska.

Märta och Hjalmar Söderberg – en äktenskapskatastrof

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

När jag läste En annan doktor glas av Malin Lindroth stötte jag på den här boken. Det är en biografi över Märta Söderberg, Hjalmar Söderbergs första hustru. Men eftersom hennes öde är så beroende av Hjalmar Söderberg handlar boken också mycket om honom. Man kan säga att det är en biografi över deras äktenskap som, vilket framgår av titeln, blev en katastrof, och den som råkade mest illa ut var hustrun, och så barnen förstås.

Märta Söderberg hette som flicka Abenius och kom från en rik familj. Släkten Abenius välstånd växlade lite genom åren, men vid äktenskapets ingående förband sig hennes far att bistå paret med samma penningsumma som dottern kostade honom när hon bodde i föräldrahemmet. Hjalmar Söderberg hade inte mycket pengar och genom livet skaffade han sig många skulder. Han lånade både här och där, av vänner, av släktingar och hans syster som var lärarinna bistod med mycket. Först efter många år blev Hjalmar Söderbergs ekonomi bättre. Det var en av svårigheterna i äktenskapet, men det största var Märta Söderbergs sjukdom. Hon led av ledgångsreumatism och på den tiden fanns inga verksamma mediciner. Det enda som fanns var lindring genom bad och massage och sjukdomen fortskred år efter år och Märta Söderberg blev mer och mer handikappad. Dessutom var hennes psykiska läggning skör och hon var nog en besvärlig människa. Men mycket av hennes läggning kan också ha berott på ledgångsreumatismen med ständig värk och förbening av lederna.

De gifte sig 1899 och äktenskapet varade till 1917. En stor svårighet i äktenskapet var förstås också tidens kvinnosyn och hur borgerligheten levde. En kvinna skulle ta hand om hem och barn. Var familjen välbeställd var det ändå hennes ansvar. Hon skulle se till att tjänstefolket skötte sina uppgifter och mannen i familjen skulle inte behöva befatta sig med sådant. Hjalmar Söderberg var författare och han och andra författare och litteratörer och män från samhällets övre lager tillbringade mycket tid på krogar och i herrklubbar. Hjalmar Söderberg hade naturligtvis svårt att skriva i ett rörigt hem med en labil hustru, men det var också självklart att han skulle resa och hålla sig borta från hemmet under långa perioder, borta från den där omöjliga oerhört påfrestande kvinnan han var gift med. Och så småningom blev hon förklarad sinnessjuk och äktenskapet upplöstes.

Författarna till boken har gjort mycket resaech. De har fått fram sjukjournaler och läst många brev och enligt dem verkar det inte ha funnits fog för att förklara Märta Söderberg sinnessjuk. Hon blev omyndigförklarad och skildes från sina barn. Hon fick inte ens träffa dem. Hon miste sitt hem och levde sina dagar på sjukhus och någon tid hos släktingar. Hon hade ingenting. Inga pengar, ingen pension, medan hennes släktingar och hennes exman levde med en helt annan standard. Hennes historia är ytterst upprörande att läsa om. Författarna till den här boken, Johan Cullberg psykiatriprofessor och Björn Sahlin som har varit tidskriftsredaktör och bokförläggare och skrivit om Söderbergs debutbok Förvillelser, har varit noga med att hålla sig till fakta och sina källor. De har skrivit en mycket intressant bok som också ger en inblick i Hjalmar Söderbergs liv och vidare än så i samhällsliv och seder i början av 1900-talet.

Märta och Hjalmar Söderberg – en äktenskapskatastrof av Johan Cullberg och Björn Sahlin, Natur & Kultur 2014.

Om Johan Cullberg (1934-2022) och Björn Sahlin på Wikipedia.

En bok om spöken av Siri Hustvedt.

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

I den här boken berättar Siri Hustvedt om sitt äktenskap med Paul Auster och om året efter hans död. De levde i ett långt äktenskap från 1982 till 2024. De skrev båda och samtalade mycket och läste varandras manus. Att förlora någon efter alla dessa år är självklart inte lätt. Att berätta om livet med den bortgångne, om hans sjukdom, om begravning och minnesstund och året därefter är heller inte lätt, men Hustvedt skriver också att arbetet med den här boken har varit nödvändigt för att klara av den stora förlusten.

Hustvedt berättar om kärlek och förälskelse, om stora svårigheter i äktenskapet då Paul Austers son blev drogberoende och fullständigt opålitlig och så småningom blev åtalad för att ha orsakat sin lille sons död och sedan dog själv i en överdos. En kontrast till detta är hennes och hennes mans förhållande till deras dotter och svärson som framhålls som fantastiska, varma och omhändertagande människor. Hon berättar också om stödet från sina systrar och från många vänner. Och om det lilla barnbarnet. Det finns alltså mycket som är ljust och varmt i den här boken tillsammans med allt det svåra och den stora sorgen.

På många ställen i boken nämner Siri Hustvedt böcker som Paul Auster har skrivit och jag inser att jag har läst alldeles för lite av honom. Det var han som räknades som den stora författaren enligt Hustvedt, och så som det har varit i många författarförhållanden har människor ofta tänkt att det måste vara den manliga parten som har påverkat och utvecklat den kvinnliga. Men så framställer hon inte deras historia. Enligt henne har mycket kommit från henne och deras förhållande framstår som ganska jämställt. Siri Hustvedt är en skönlitterär författare som har läst mycket filosofi och mycket om vetenskap. När hon drabbades av skakningar ledde det till att hon läste in sig på hjärnan och olika neurologiska sjukdomar och på psykologi för att försöka förstå vad som hände med hennes kropp. Hennes roman Den lysande världen handlar om en kvinnlig konstnär som har en omfattande kunskap om filosofi och psykologi och funderar mycket över hur vi ser, vad vi ser och hur vi tar till oss konst beroende på vem vi är och vem som har skapat verket. Också En bok om spöken innehåller många sådana tankar. Siri Hustvedt håller sig till vetenskapen, men det är ju också så mycket som vi inte vet. Hon känner den bortgångnes närvaro som en verklig närvaro och hon känner doften av röken från makens cigarr många gånger under sorgeåret.

I en sådan här bok tar naturligtvis det förgångna stor plats och jag tänker mig att det också måste göra det i verkliga livet när man förlorar någon som man har levt så länge tillsammans med och där en stor del av ens arbete har varit samtal och kritik och råd till varandra i skrivandet. Samtidigt måste det vara omöjligt att överblicka alla dessa år. En bok om spöken är också fragmentariskt skriven. Den innehåller bland annat brev som Siri Hustvedt skev till vänner under makens sjukdomstid och brev om sin och sin hustrus bakgrund och om barnbarnets föräldrar som Paul Auster skrev till det lilla barnbarnet under sjukdomstiden, den innehåller anteckningar ur Siri Hustvedts dagbok och partier som är skrivna direkt till memoaren. En bok full av skärvor kan man säga. Där en del minnen kan kallas spöken.

En bok om spöken- en kärleksmemoar av Siri Hustvedt, Norstedts 2026.

Om Paul Auster (1947-2024) på engelska Wikipedia och på den svenska.
Om Siri Hustvedt på engelska Wikipedia och på den svenska.

Böcker av Paul Auster som jag har skrivit om på bloggen: New York-trilogin

Böcker av Siri Hustvedt som jag har läst under min bloggtid: Sommaren utan män, Den skakande kvinnan, Den lysande världen

Patronym av Vanessa Springora

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

När jag första gången hörde talas om Vanessa Springora tyckte jag att hon hade ett ganska konstigt efternamn. Men, tänkte jag, hon är en fransk författare och det är säkert därför att jag är svensk som jag tycker det. Men nu har jag förstått att det är ett mycket ovanligt namn som lärare och andra reagerade över under hela hennes uppväxt. När hon undersöker sin fars och farfars tidigare liv visar det sig att efternamnet är skapat av hennes farfar och nu när hennes far har avlidit är det bara hon och hennes farbror och hans barn som bär namnet.

Patronym handlar alltså om Vanessa Springoras sökande efter sina rötter på faderns sida och vad hon får fram. Fadern hade hon inte så mycket kontakt med genom livet. Han och hennes mor skilde sig. Fadern var en undflyende person, en känslig mytoman med stora humörsvängningar som hade berättat så många mer eller mindre fantastiska historier om sig själv så att hans dotter egentligen inte visste särskilt mycket om honom. De hade ett svårt och sårigt förhållande. I boken får vi följa hennes sökande och hennes tankar och vånda över vad hon får veta om farfadern och fadern. Färden går till Tjeckiens Sudetland och släkthistorien går tillbaka till 1900-talets början. Hon söker i Tjeckiska, franska och tyska arkiv. Under åren har det varit två världskrig och både Frankrike och Tjeckien har varit ockuperade. Många år levde hennes släktingar på östsidan bakom järnridån.

Det är alltså begränsat vad Vanessa Srpingora kan få fram om sin faderssläkt, men hennes sökande och hennes spekulationer är mycket spännande att följa. Patronym är en bok som man gärna vill läsa till slutet. Man vill veta. Samtidigt får man en större känsla för författaren. Allt hon får veta påverkar henne djupt. Hon lyckas också skapa bilder av sin farfar och far så att de framstår som människor med flera sidor. Det är ofullständiga bilder av en kvinna, hennes far och farfar som läsaren får ta del av, men de har stark känsla.

Patronym av Vanessa Springora, Bonniers 2025. Översättning: Emma Majberger.
Boken publicerades första gången 2024 (Patronyme)

Tidigare har jag läst Samtycket av Vanessa Springora.

Den osynliga skriften av Arthur Koestler

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Den osynliga skriften är andra delen av Arthur Koestlers självbiografi och omfattar åren 1931 till 1940. Koestler var under en stor del av den här tiden kommunist och det är intressant att läsa om det politiska arbetet i hemliga celler med täcknamn. Men allt styrdes från Moskva. Det var stelbent och dogmatiskt samtidigt som politiken svängde, ibland med tvära kast. Särskilt intressant är det han skriver om hur han och många andra kommunister rationaliserade och förträngde vanliga sunda kritiska tankar om ledningens politik. Han hittade ursäkter till alla brister han upplevde när han reste som journalist i Sovjetunionen.

I den första delen av sin självbiografi skriver Koestler att när man har gripits av en politisk tro så ser man världen genom de glasögonen. I andra delen skriver han om hur den synen på världen spricker sönder och 1938 bröt han med kommunismen. Han räknar upp otaliga vänner och bekanta som blev kallade till Moskva – och försvann. Utrensningarna var omfattande. Samtidigt hade nazisterna makten i Tyskland. Koestler blev flykting i Frankrike och 1940 kom han till Storbritannien där han så småningom blev medborgare. Koestler var inte bara journalist. Han skrev också romaner. Hans genombrott kom med Natt klockan tolv på dagen (Darkness at Noon, 1940) som handlade om Moskvarättegångarna på 1930-talet.

Den Osynliga skriften är intressant, men jag upplevde den inte lika levande och spännande att läsa som den första delen av hans självbiografi. Den andra var lite torrare. Men för den som är intresserad av den politiska utvecklingen under den tid den omfattar kan jag rekommendera den.

Den osynliga skriften – en självbiografi av Arthur Koestler, Prisma 1966. Översättning: Nils Holmberg.
Den första upplagan i svensk översättning kom 1954.

Den första delen av Arthur Koestlers självbiografi är Pil i det blå.

Bildhuggarens dotter av Tove Jansson

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

I Bildhuggarens dotter skriver Tove Jansson (1914-2001) om sin barndom. Hennes far var skulptör och hennes mor tecknare. Hon växte upp i ett borgerligt bohemiskt konstnärshem med fester som kunde pågå i dagar. Boken är ingen sammanhängande skildring i kronologisk ordning utan består av en rad berättelser om händelser och företeelser i flickans liv. Berättelserna har barnets perspektiv med stor fantasi och barnets uppfattning om vuxenvärlden.

Bildhuggarens dotter är alltså en fantasifull berättelse att läsa och den har humor. Den är samtidigt mycket konkret och det är roligt att läsa om flickans uppfattning om vad som är rätt och riktigt, något som i mångt och mycket verkar vara fastslaget av fadern. Berättelsen om de oskrivna reglerna för vad man ska göra med ilandflutna plankor, båtar som har slitit sig och smuggelsprit är en fröjd att läsa. De tre kategorierna ska behandlas på tre olika sätt och det är viktigt att följa reglerna.

Fadern är en dominerande person i boken och mestadels får resten av familjen anpassa sig till honom. Men det verkar finnas kärlek mellan honom och dottern. Porträttet av honom är kärleksfullt med torr humor. Man anar en viss fördragsamhet med faderns svagheter och nycker. Samtidigt skildrar Tove Jansson ett barn med mycket stark vilja. Det är ett barn som vill göra rätt och som vill att föräldrarna ska vara nöjda med hur hon är och vad hon gör, men ibland ställer hon till det. Samtidigt verkar det aldrig sluta med en katastrof. Det finns en trygghet i boken fast där finns mycket rädsla för vad som kan dölja sig i mörkret. Om det är barnets ursprungliga trygghet eller den vuxna författarens syn på sin barndom eller helt enkelt den bild hon vill förmedla, det vet jag inte. Man känner igen lite av tonen i Muminböckerna. Tonen i de två romaner av Tove Jansson som jag har läst är betydligt mörkare. Men precis som i Muminböckerna finns både mörker och ljus i barndomsskildringen. Både livets glädjeämnen och svårigheter finns där.

Bildhuggarens dotter av Tove Jansson, Bonniers 2014.
Berättelsen publicerades första gången 1968.

Sverigevänner av Arash Sanari

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

År 1986 kom Arash Sanari med sin mor och far till Sverige från Iran. Då var han barn och när han började skolan fick han gå i en klass för persiska barn och han lärde sig ingen svenska. Hans föräldrar ville att han skulle bli så svensk som möjligt och därför flyttade familjen till Tjörn. Där fanns inga persiska invandrare, ja inga invandrare alls. Alltså fick pojken gå i en svensk klass. Och nu är han enligt fadern 90 % svensk.

Sverigevänner är mycket tänkvärd bok om hur det kan kännas att flytta till en helt annan kultur. Det var inte lätt, och jag förstår så väl att det var svårt för pojken att komma till en ort där han tycktes så konstig och avvikande och där allt var annorlunda från hans tidigare liv. Hans far var högt utbildad ingenjör och hade fått ett bra arbete i Sverige, men när de flyttade till Tjörn gick det sämre. Han som undervisat på universitet fick arbetsuppgifter som inte alls låg på samma nivå som hans tidigare arbete i Iran. Familjen kom från den larmande och myllrande storstaden Teheran till det lilla Tjörn i det kalla Sverige.

Arash Sanari skriver med humor, men Sverigevänner är en djupt allvarlig bok om svårigheterna att finna sig tillrätta här uppe i norr, om rasism och stora kulturskillnader. Boken är mycket lärorik att läsa och jag tänker att omställningen måste vara minst lika svår för invandrare som är analfabeter när de kommer hit. Trots att Arash Sanaris familj naturligtvis helst hade stannat i Teheran, de valde ju inte frivilligt att flytta därifrån, var fadern mycket entusiastisk över att komma till Sverige där allt skulle bli bra. Men det blev inte som han tänkt. Arash Sanari utbildade sig till läkare så det gick ju bra för honom, men under åren har han upplevt en hel del rasism. Stora, svåra frågor, med andra ord. Men boken är lättläst och där finns värme och humor, så läs den gärna. Den kan göra att den som är till 100 % svensk, vad det nu är, tittar på sig själv lite mer noga och tänker efter.

Sverigevänner – Historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn, Volante 2019.

Bokförlaget om Arash Sanari

Tisdagstrion – Kaffe/fika

~ Mösstanten ~ 16 kommentarer

Robert har valt det här temat därför att det är kanelbullens dag om några dagar. Och som det blir ibland med tisdagstrion tyckte jag att det var riktigt svårt. Åtminstone om jag skulle välja tre romaner, och det ville jag. Men svårt ibland ska det ju vara. En liten utmaning då och då berikar faktiskt livet och nu har jag hittat tre romaner där det förekommer en del kaffe.

Hitom himlen av Stina Aronson (1892-1956). Romanen handlar om Emma Niskanpää som har ett litet jordbruk tillsammans med sin man i Tornedalen och deras gård ligger avsides. Det tar lång tid innan de får barn men till slut föds sonen John och Emma värnar om honom och tycker att han är det bästa som finns. Men sonen är udda och umgås inte på lika fot med andra barn och som tonåring inte med andra tonåringar. Men han är bra på att arbeta, om än inte i hårt kroppsarbete. En besökare i den här bygden blir alltid bjuden på kaffe. Kaffet är mycket viktigt. Till det förekommer inga kanelbullar, utan kaffeost.
Hitom himlen publicerades första gången 1946.

Tokyo Express av Seicho Matsumoto (1909-1992). Det är en deckare som är byggd helt kring mordgåtan. Det finns två kriminalpoliser i berättelsen som envist försöker lösa fallet. Om dem får vi inte veta mycket mer än att den ene är äldre och arbetar ute i landet medan den andre är yngre och hör till Tokyopolisen. Den yngre arbetar enträget med fallet och tror inte att det handlar om ett par älskande som har begått självmord. Men för att karakterisera honom (antar jag) berättar författaren att han har ett favoritkafé dit han ofta går för att dricka kaffe. Jag föreställer mig att det ska visa att han är modern och inte konventionell.
Tokyo Express publicerades första gången 1958.

Flickor av Stig Claesson (1928-2008). Tyvärr tyckte jag inte att den här boken var särskilt bra, men den utspelas på kaffeserveringen på Falköpings järnvägsstation. Där sitter Håkansson och hans vän och blir betjänade av servitrisen Edith, och de två männen pratar och tjatar om sitt förflutna som till stor del består av flickor.
Denna lilla roman publicerades första gången 1967.

Om du vill ha tips på fler böcker där det förekommer kaffe, och kanske till och med kanelbullar, kan du gå till bloggen Mina skrivna ord som Robert driver.