Fårdagboken av Axel Lindén

Berättaren bor på en gård där han har får. Han har ärvt gården och han bodde där som barn. Som vuxen kommer han från ett liv i staden men vill hitta ett mer hållbart och miljövänligt sätt att leva. Komma närmare jorden och livet och praktiken. Från början när han flyttade ut på landet var det tänkt som ett kollektiv men med tiden verkar det vara berättaren och hans familj som sköter gården. Boken är upplagd som en dagbok med kortare eller något längre anteckningar de dagar han skriver. Den löper över flera år.

Från början vet han inte mycket om fårhållning. Fåren rymmer. Staketen är aldrig tillräckligt starka. Så fort fåren hittar ett hål rymmer de. Men han lär sig under årens gång och på slutet liknar han alltmer en vanlig fårfarmare. Det finns en hel del tankar och resonerande i boken. Berättarens liv innehåller ju stora motsatser: Ett akademiskt liv i staden och ett praktiskt liv på landet. Lamning då ibland alltför svaga lamm föds som måste tas om hand och matas med flaska men kanske inte klarar sig ändå. Slakt. Omsorg om fåren, att de ska växa och må bra och ha mat och vatten. Motsättningen mellan tankarna om hur vi egentligen borde leva om det ska hålla i längden och alla kompromisser han måste göra för att det i verkligheten ska vara möjligt att ha en stor fårflock som han får en viss inkomst från. Berättaren är vegetarian, skriver han. Men han äter köttet från sina egna får. Kött från köttfabriker äter han inte.

Berättarens fårflock är inga gulliga husdjur. Har man några stycken ger man dem kanske namn och man har ett mer personligt förhållande till varje individ. Så är det inte här. Berättaren har ett personligt förhållande till flocken och han måste tänka krasst. Varför har man får? Kött, ull och skinn.

Fårdagboken är en liten bok och texten är inte lång men den rymmer stora frågor. Dock hade jag väntat mig lite mer. Jag halkade alltför lätt igenom den. Men jag tycker absolut att den är läsvärd. Inte finns det väl en massa fårdagböcker i litteraturen? Boken är dessutom rolig här och där. Jag blev nyfiken på författaren när jag såg att han hade fått Aftonbladets litteraturpris och jag blir nyfiken på hans andra bok, Tillstånd, som just har kommit ut. Där tampas han med skogen.

Fårdagboken av Axel Lindén, Bonniers 2017.

Argonauterna av Maggie Nelson

Argonauterna är en självbiografisk bok som handlar om Maggie Nelsons kärleksförhållande med konstnären Harry Dodge och om den tid när Maggie Nelson var gravid och födde en son. Men det är ingen vanlig berättande memoarbok. Argonauterna är fragmentarisk med hopp fram och tillbaka i tiden och med mycket resonerande om kön och genus, om kärlek och äktenskap, om föräldraskap och feminism och jämställdhet och det sker genom både ett stort inslag av resonemang om teorier och genom en berättelse om händelser och känslor.

Att boken heter Argonauterna tänker jag hänsyftar på att varje kärleksförhållande är ett äventyr som man går in i och som man inte säkert vet vart det leder och vad som händer på vägen. Samma gäller för föräldraskap, en lika okänd resa. Visst har vi mål, visst vill vi få ett lyckligt och respektfullt äktenskap och visst vill vi att det ska gå bra för vår familj, men det är ändå en resa ut i det okända där det kan hända riktigt otäcka saker om det vill sig illa..

En resa på ännu mer okänd mark (eller okänt hav) kan jag tänka mig att äktenskapet måste vara om den ena partnern inte följer den vanliga normen i samhället. Harry Dodge var så vitt jag förstår först kvinna men genomgick så småningom behandling med testosteron och lät operera bort sina bröst. Och Harry Dodge vill varken vara man eller kvinna, utan något annat. Maggie Nelsons bok verkar utmynna i att det är personen som är det viktiga, inte om hen är man eller kvinna eller anses som det ena eller andra. Så borde det vara, men det kan ställa till praktiska problem som vad som ska stå i passet och som hur släktingar och omvärld reagerar. Som vi vet kan omvärlden reagera negativt även mot samkönade äktenskap. 2008 fick en proposition betecknad proposition 8 majoritet i en folkomröstning i Kalifornien där Maggie Nelson och Harry Dodge bodde. Proposition 8 var ett tillägg till Kaliforniens grundlag och det innebar att endast äktenskap mellan en man och en kvinna var lagligt. Maggie Nelson och Harry Dodge skyndade sig att gifta sig, liksom många andra, innan lagen trädde i kraft.

Maggie Nelson resonerar fram och tillbaka om de här problemen både praktiskt och teoretiskt och berättar om kärleksförhållandet och om de båda barnen. Harry Dodge har en son sedan tidigare och Maggie Nelson föder en son under äktenskapet. Fram växer en mycket kärleksfull berättelse som man kan läsa på mer än ett sätt. Boken är full av citat från olika tänkare och debattörer. Vill man kan man kolla upp dem och sätta sig närmare in i vad de står för och vad de menar. Själv är jag lite för lat för att göra det och vissa resonemang har jag svårt att hänga med i och förstå. Så istället för att anstränga min hjärna riktigt mycket valde jag att naturligtvis försöka förstå vad citatet innebar men om jag inte lyckades med det tämligen lätt så gick jag bara vidare i texten och jag fick utbyte av boken också på det sättet. Det ledde i alla fall till en massa funderingar över hur vi, och jag, ser på kön och vad det innebär. Dessutom fick jag en mycket vacker berättelse om kärlek, både mellan två vuxna och kärlek till barn.

Argonauterna av Maggie Nelson, Modernista 2016. Översättning: Karin Lindeqvist.

Ängeln på sjunde trappsteget av Frank McCourt

Ängeln på sjunde trappsteget är en självbiografisk roman av Frank McCourt. Han föddes i New York av irländska föräldrar men när han var fyra år gammal flyttade familjen till Irland. De hamnade i det regniga Limerick och Frank och hans syskon fick en eländig uppväxt. De var fattiga i New York. Fadern söp ofta upp sin avlöning och förlorade ofta jobbet. Om inte släktingar på Irland hade skickat pengar skulle de inte haft råd att resa dit. Men det blev inte bättre i Limerick. Snarare sämre.

Tiden är 1930 och 1940-tal. Pojken Franks uppväxt är så fattig och eländig på alla sätt och vis att det är svårt att förstå att han kunde klara sig. Det är så eländigt att det är svårt att tro att allt är sant. Delvis beror det på att romanen är berättad mycket underhållande och med en positiv ton trots det tragiska innehållet. Att det är svårt att tro att allt är sant kan också bero på att det verkligen är sant. Hur många gånger jag inte sagt om något som har hänt i Sverige eller övriga världen att om någon skulle ha skrivit det där i en roman så hade vi tänkt att nu har allt den här författaren hittat på och tagit i för mycket. Helt orealistiskt! Verkligheten överträffar ofta dikten. Dessutom finns problematiken med en supande far som dominerar familjen och en mor som delvis är så nedtryckt att hon blir deprimerad men som också strävar och och bryr sig om sina barn som ett verkligt problem.

Emellertid är det inte så viktigt om varenda händelse och detalj i boken är sann eller inte. Det var naturligtvis mycket fattigt och eländigt i Limericks slumkvarter på den där tiden. Och även idag finns det människor som har det lika eländigt, eller värre, på andra håll i världen. Ängeln på sjunde trappsteget är tragisk, spännande och rolig. Den ger en viss inblick i irländsk kultur, inbillar jag mig. Den är en rik, underhållande roman om en pojke som klarar sig trots alla svårigheter. Frank McCourt har skapat en rad scener och händelser som läsaren kan leva med i. Jag har också lärt mig lite nytt, till exempel hur det kunde gå till att få socialunderstöd, hur det kunde vara att ligga på sjukhus på den här tiden och hur det kunde vara att jobba som telegrampojke. Och författaren har gestaltat hur det är för ett barn att ha en far som är alkoholberoende och våldsam och gräsligt löjlig och pinsam ibland, men som också har en och annan fin stund tillsammans med sin son. Det är hjärteknipande. Boken rekommenderas.

Ängeln på sjunde trappsteget – en irländsk barndom av Frank McCourt, Bonnier Alba 1998. Översättning: Thomas Preis.

Jag vill sätta världen i rörelse – en biografi över Selma Lagerlöf av Anna-Karin Palm

I den här biografin finns Selma Lagerlöf både som privatmänniska, yrkesmänniska och offentlig person. Bortsett från det första kapitlet får man följa hennes liv kronologiskt. Mycket handlar om hennes skrivande men också om privatlivet. Det var intressant att få inblick i alla hennes kontakter med olika starka kvinnor under studietiden, under den period när hon arbetade som lärarinna och senare i hennes liv. Själv måste hon ha haft stor styrka. Hon tvivlade ibland på sig själv, men trodde också att hon skulle bli en stor författare. Och det gjorde hon i en tid och ett klimat när kvinnor och deras verksamhet ständigt förminskades och undervärderades.

Ett stort plus i boken är att den ganska ingående behandlar hur hon kämpar med sitt skrivande, hur hon arbetar och strävar både med skrivandet och för att utveckla sig. Det är ingen plötslig inspiration som har gjort henne till den stora författare hon var. Inspirationen och idéerna finns där naturligtvis, men utan hårt arbete och stor envishet och styrka hade hon nog förblivit okänd.

Anna-Karin Palm har valt att skriva om Lagerlöf genom att citera många brev och jag tycker att det ger ett gediget intryck. Jag har inte tillräckliga kunskaper för att värdera om den här biografin är nära sanningen eller inte. Men det känns så och jag uppfattar att jag har fått en omfattande och levande bild av författaren och hennes tid.

Biografin har stort omfång men den är lättläst och för mig var den spännande och underhållande. Jag får lust att läsa Gösta Berlings saga igen, att läsa Nils Holgerssons underbara resa som jag fick förstörd när jag gick i skolan eftersom vi hade högläsning ur den, en efter en längs bänkraderna. Jag ser också fram emot att läsa Liljecronas hem som jag har med i mitt hyllvärmarprojekt i år. Dessutom har jag stoppat in en annan biografi över Selma Lagerlöf i min läslista på Goodreads, Selma Lagerlöf : Sveriges modernaste kvinna av Anna Nordlund. Den titeln kan jag inte motstå. Dessutom ska det finnas mycket bilder i den boken.

Jag vill sätta världen i rörelse – en biografi över Selma Lagerlöf av Anna-Karin Palm, Bonniers 2019.

The Penguin Lessons av Tom Michell

När Tom Michell var lite över tjugo år gammal reste han till Argentina för att arbeta på en engelsk skola i Buenos Aires. Det var på 1970-talet under Peronistregimens andra period. Under vinterlovet reste han till Uruguay och på väg tillbaka till Buenos Aires besökte han semesterorten Punta del Este. Eftersom det var mitt i vintern var det lågsäsong.

Så kom hans sista dag på semesterorten. När han vandrade på en folktom strand upptäckte han att den var full med döda pingviner. De hade fallit offer för ett oljeutsläpp. Men så såg han att en av pingvinerna rörde på sig. Han tog med den till semesterlägenheten, som han lånade av vänner, för att rengöra pingvinen från olja och på så sätt rädda den.

Det blev så att Tom Michell sedan tog hand om pingvinen och boken handlar om hans liv med fågeln, om svårigheterna, om dråpliga situationer och om hur han och många andra kom att älska denna fågel. Min man hade läst boken före mig och rekommenderat den, men när jag kommit en bit in i den tänkte jag att det jag läste väl ändå inte kunde vara sant. Men så småningom insåg jag att det var verkliga händelser som låg till grund för boken. Jag lärde mig en del om pingviner under läsningen och förstod då att just genom pingvinernas natur och hur de lever i det vilda kunde den finna sig tillrätta tillsammans med människorna.

The Penguin Lessons är en varm och spännande bok. En trevlig bok som man blir glad av att läsa fast den innehåller både sorg och svårigheter och ger en bild av hur förhållandena var i Argentina under Peronistregimens slut och under militärjuntans första år. Boken är skriven av en man som älskar natur och djur och som vill värna miljön. Det är en bra bok om några år i en ung mans liv då han lärde sig mycket både om naturen, om sig själv och om världen. En bok som jag rekommenderar.

The Penguin Lessons av Tom Michell, Penguin Books 2016.

Boken finns utgiven på svenska på Brombergs 2016 med titeln Pingvinlektionerna.

Aftermath av Rachel Cusk

Vintern 2009 skilde sig Rachel Cusk efter tio års äktenskap och en ny tillvaro väntade. Aftermath handlar om tiden efter skilsmässan och den innebar ett helt annat liv, inte bara praktiskt utan också ett helt annat sätt att uppfatta sig själv sig själv och bli uppfattad av andra. Rachel Cusk beskriver det som att när hon var gift och levde i kärnfamiljen tittade hon ut genom fönstret och där ute fanns något annat. Frihet kanske. Men när hon skilde sig och skulle skapa ett hem för sig och sina döttrar, då var hon där ute, avskild, utan en riktig bas, och då tittade hon istället in genom fönstren i husen där hon såg familjerna.

Det var en smärtsam skilsmässa både för henne och hennes man. Att hon kom från en katolsk familj gjorde antagligen inte det hela lättare. Boken är uppbyggd av olika fragment och händelser. Det är ingen sammanhängande kronologisk berättelse men tillsammans ger de här bitarna av hennes historia en bild av hennes trevan och famlande. Hennes föreställning om hur hon skulle leva när barnen var hos sin pappa visade sig inte stämma. Inte gick hon på utställningar och teater och träffade vänner så som hon hade tänkt. Hon kände sig utsatt och blev passiv.

Rachel Cusks bok ger en personlig bild av hur hon upplevde sin skilsmässa och som läsare börjar jag fundera över mitt eget liv. Aftermath handlar inte bara om en skilsmässa i sig, den handlar om svårigheten att vara kvinna, att arbeta och samtidigt ha barn. Att inte kunna leva upp till bilden om den goda modern och heller inte vara en fullständigt effektiv yrkeskvinna. Den handlar också om anpassning, att i äktenskapet är ingen fri och kan göra precis som den vill. Ett olösligt dilemma.

I boken utgår Rachel Cusk från antika grekiska dramer som ofta slutar med mord. Den grekiska mytologin och litteraturen ska ju säga något allmängiltigt om oss människor. Det kan bero på att jag är för dåligt insatt, men jag undrar vilken betydelse dessa dramer har för att hitta vägen och förstå en modern skilsmässa? Allt det där kommer från ett samhälle med slavar och där kvinnor hade mycket få rättigheter. Det var männens samhälle. Kanske vill författaren ge oss de drastiska bilderna för att visa på varifrån vi kommer och för att på något sätt gestalta de oerhört svåra känslor som en skilsmässa innehåller?

Aftermath leder till många funderingar och tankar. Det är en bok som jag rekommenderar.

Aftermath av Rachel Cusk, Faber & Faber 2019.

2020 kom Aftermath ut i svensk översättning med titeln Efterbörd.

Mörkrummet av Susan Faludi

Susan Faludi hade inte haft kontakt med sin pappa på många år men 2004 fick hon ett meddelande från honom. Hennes far var då 76 år, han bodde i Budapest i Ungern och han hade genomgått en könskorrigering och hette nu Stefánie. Susan Faludi återupptog kontakten med sin far och det är det som den här boken handlar om men också om faderns tidigare liv. De hade aldrig riktigt känt varandra och fadern var för henne en gåta.

Mörkrummet står dels för allt som Faludi inte vet, allt som förtigs, dels för faderns yrke. Han var fotograf. Fadern tillhörde en förmögen judisk familj i Budapest där han växte upp. Efter kriget tog han sig till Danmark och Brasilien och så småningom till USA där han bildade familj. Steg för steg får vi veta mer om honom, men Faludi tar ett större grepp. Ett genomgående tema i boken är identitet, faderns judiska identitet, hans könsidentitet och Ungerns identitet som nation. Vi får veta en del om Ungerns historia och en hel del om diskussionen kring könsidentitet och könskorrigering.

Mörkrummet är en spännande och rik berättelse om Susan Faludis far och om henne själv i förhållande till fadern. Hans liv var farofyllt och dramatiskt. 500 000 ungerska judar och många romer deporterades till koncentrationsläger eller dödades på annat sätt under åren före och under andra världskriget. I Ungern hade Pilkorsrörelsen vuxit sig stark och fördomarna var mycket utbredda mot den judiska och romska befolkningen och förföljelsen var hård och svår. Det var inte många ur Susan Faludis fars familj som klarade sig.

Att fadern är en komplicerad person som inte är lätt att umgås med förstår jag som läsare ganska snart. Hans svåra ungdomsår bidrog säkert till det. Mycket är dunkelt. Vi får bitar och glimtar ur hans liv. Boken ger mycket att fundera på, om Faludis far förstås, men också om genus och kön, om diktatur och förföljelse och om situationen i Ungern idag. Så vitt jag förstår har Ungern aldrig gjort upp med sitt mörka förflutna och vi vet ju att utvecklingen i Ungern idag inte pekar mot demokrati.

Mörkrummet är en mycket bra bok, spännande och levande och personlig och jag rekommenderar den varmt. Läs den!

Mörkrummet av Susan Faludi, Leopard 2017. Översättning: Emeli André.

Samtycket av Vanessa Springora

På 1980-talet när Vanessa Springora var tretton år träffade hon en författare som hon kallar G i boken. Han var i 50-årsåldern och det ryktades om att han föredrog sex med unga. Snart inledde han ett förhållande med tonårsflickan som han i sitt skrivande kallade V. G var en uppburen författare fast han tjänade inte så mycket pengar på sina böcker. Kanske berodde det på innehållet. Han förespråkade pedofili och det var säkert inte populärt i de stora folklagren.

Det här förhållandet skulle nog inte ens ägt rum om etablissemanget hade haft en annan syn på pedofili. G var föremål för polisens intresse, men inga riktigt allvarliga försök gjordes för att få honom fast. Många i V:s omgivning kände till förhållandet men ingen gjorde något åt det. G var charmig och en del av kulturetablissemanget. Han hade ett berömmande brev i fickan från presidenten som han kunde visa om polisen skulle bli alltför efterhängsen. År 1977 publicerades ett öppet brev i Le Monde där det förespråkades att sexuella relationer mellan minderåriga och vuxna skulle avkriminaliseras. Det var undertecknat av intellektuella, filosofer, psykoanalytiker och berömda författare, bland annat av Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre.

Insikten om vad pedofili innebär för offret, att det handlar om ett maktförhållande och utnyttjande, omfattades inte av eliten och de flesta människorna omkring V. Den seglivade och kraftfulla myten om det manliga geniet som har rätt att ta sig allehanda friheter, och för vilken partners och fruar bör offra sig för konstens skull, innebar också att det var svårt för V att frigöra sig.

Vanessa Springora visar tydligt att det inte handlade om kärlek från G:s sida. Han manipulerade och hade andra flickförhållanden samtidigt som han var tillsammans med V. I sina böcker skrev han om sina förhållanden och om sina resor till Filippinerna där han köpte sex med pojkar. Resultatet blir övergrepp dubbelt upp. Som den mannen är framställd här har han ingen empati. Han bryr sig enbart om sig själv.

I år har jag läst Klubben av Matilda Voss Gustavsson, Black Box av Shiori Ito och så denna, Samtycket av Vanessa Springora. Alla tre böckerna skildrar hur svårt det kan vara för offren för sexuella övergrepp. Hur lång tid det kan ta att komma igenom ångest och skam, hur ologiskt man kan handla, hur rädd man kan vara och hur det påverkar resten av ens liv. I alla tre böckerna är det män från etablissemanget som är förövare. I fallet G är det dessutom barn som är offren. Samtycket är en mycket bra bok som jag rekommenderar.

Samtycket av Vanessa Springora, Bonniers 2020. Överssättning: Marianne Tufvesson.

I Babel som sändes den 4 oktober finns en intervju med Vanessa Springora.

Sista boken från Finistère av Bodil Malmsten

Finistère är ett departement i Bretagne i Frankrike. Där har Bodil Malmsten bott i ett hus som hon har renoverat. Mycket arbete är nedlagt på huset och trädgården. Hon älskar sitt hus men nu ska hon flytta. Jag uppfattar att hon är tvungen att lämna sitt hus. Varför framkommer aldrig i boken, om det är av ekonomiska skäl eller andra. Men huset är sålt och hon har köpt en lägenhet i en stad nära Nantes vid Atlantkusten.

Boken handlar om sorg över att lämna, ilska över att ha blivit lurad vid köpet av lägenheten, om praktiska svårigheter, om hur svårt det är att skriva, om glädje över fjärilar, om mullvadshögar, om skrivandet av en erotisk roman – med mera. Korta kapitel och fragment, sorg, ilska och humor blandas. Det som driver framåt är att tiden närmar sig när hon ska flytta.

Det är svårt att skriva så mycket mer om den här boken. Den är en fristående fortsättning på Priset på vatten i Finistère och den är mycket personligt skriven på Bodil Malmstens vis. Jag kan tycka att det kanske är lite väl mycket tjat om den erotiska boken, men jag är glad över att vi hade den bland våra hyllvärmare. En läsvärd bok, helt enkelt.

Sista boken från Finistère av Bodil Malmsten, Bonniers 2009.

Gata utan namn av Kapka Kassabova

Kapka Kassabova bodde i Bulgarien tills hon var i de sena tonåren då hennes familj flyttade till Nya Zeeland. Hon växte upp under kommunismen, i en lerig, grå förort i ett höghus av diskutabel byggkvalitet. I den här boken skriver hon om sitt liv i Bulgarien och om när hon kom tillbaka och reste runt i landet efter många år.

Hon skriver om skolan, om vänner, grannar, släktingar. Det är levande och galghumorisktiskt. Tragikomiskt. Gripande. Hon skriver om åsiktsförtryck och skillnaden mellan öst och väst under kommunisttiden, hur hennes far fick en forskningstjänst i Nederländerna och det chockartade mötet med överflödet där.

Senare i boken är hon tillbaka i sitt forna hemland. Muren har fallit, men problemen är inte över. De rika tar för sig och fattiga gamla klarar sig inte på sin pension. Korruptionen som fanns redan under kommunisttiden har inte försvunnit. Tvärtom. Kriminaliteten har brett ut sig.

Men när Kapka Kassabova berättar om sina resor i Bulgarien beskriver hon ett vackert, intressant land med en lång historia från antiken tills nu, präglad av konflikter och krig. Bulgarien har hört till det Bysantinska riket. I slutet av 1300-talet erövrades landet av det Osmanska riket och tillhörde det till 1878. På 1900-talet deltog Bulgarien i Balkankrigen och Kassapova beskriver hur konsekvenserna av fientlighterna och rivaliteten mellan Bulgarien, Serbien och Grekland om Makedonien har påverkat hennes familj och släkt.

Kapka Kassabova skriver mycket personligt, både om sig själv och sina släktingar och deras avigsidor och svårigheter. Boken blir både en personlig biografi och en berättelse om Bulgarien. Det slår mig att kommunistiden bara är en kort fas i Bulgariens långa historia, men en fas som var svår för de flesta invånarna och som har varit avgörande för författarens liv. Hon, som många andra, är inte riktigt hemma någonstans.

Boken rekommenderas varmt.

Gata utan namn av Kapka Kassabova – En barndom och andra missöden i Bulgarien, 2244 2013. Översättning: Ylva Mörk.