Fjärilsvägen av Patrik Lundberg

I Fjärilsvägen skriver Patrik Lundberg om sin mamma, Ingrid Birgitta Lundberg, och om sig själv i förhållande till henne. Hon gick aldrig gymnasiet och därför fick hon klara sig på låg lön. Hon gifte sig och hade det bra ekonomiskt, men paret fick inga barn och därför adopterade de två barn från Korea, Patrik Lundberg och hans syster. Så blev det så småningom skilsmässa och barnen stannade hos mamman.

Den här boken är till synes skriven mycket sakligt. Patrik Lundberg redogör för vad som har hänt (ur hans synvinkel, naturligtvis), men berättelsen blir mycket stark känslomässigt, kanske just för att den är skriven så pass skenbart sakligt. Ingrid Birgitta Lundberg var politiskt aktiv i kommunalpolitiken och arbetade för kvinnors rättigheter. Patrik Lundberg redogör för de viktigaste händelserna i politiken under åren. Berättelsen blir också en skildring av folkhemmet, av hur många människors liv kunde vara. Det är lätt att följa med och identifiera sig och känna igen sig. Berättelsen känns verklig.

Jag upplever stor kärlek och stor tacksamhet gentemot mamman i den här boken. Hon hade stora problem med alkoholen, men hon kämpade och snålade för sina barn. I många år höll hon hemmet i oklanderligt skick, lagade mat från grunden och lät till och med bli att äta lunch på jobbet för att pengarna skulle räcka till mat till familjen. Hon lyckades snåla och spara till skolresor och ibland till och med till något märkesplagg till barnen. Pappan betalade för barnen, men höll sig undan.

Det gick bra för syskonen Lundberg på många sätt med utbildning och karriär. Mammans liv fick motsatt utveckling. Precis som det finns stor kärlek i boken finns det stor frustration och sorg. Fjärilsvägen är en drabbande bok. En bra bok som jag rekommenderar.

Fjärilsvägen av Patrik Lundberg, Bonniers 2020.

En ensam plats av Kristina Sandberg

2016 drabbades Kristina Sandberg av bröstcancer och i den här boken skriver hon om sina erfarenheter. Hon hade tre tumörer i det ena bröstet och en av dem var stor. Dessutom dog hennes far och han bodde i ett stort hus som hon och hennes syster måste ta hand om och det låg många mil bort. Hennes mans far var dement och bodde på äldreboende. De hade två barn i mellanstadieåldern. Under lång tid hade Kristina Sandberg arbetat mycket hårt med att resa runt och berätta om sin trilogi om hemmafrun Maj och träffat läsare. Det var situationen, och Kristina Sandbergs tumör var stor och av en sort som krävde en oerhört tuff behandling.

Jag har lärt mig mycket av den här boken. Bara det att det finns så många olika sorters cancerbehandlingar är en viktig lärdom. Det är egentligen ganska självklart. Visst kände jag till att cancer inte är en sjukdom utan att det finns många olika slag och att olika behandling biter på olika tumörer. Men här, eftersom Sandbergs bok inte är en nyhetsartikel utan skönlitteratur, får jag det fastslaget i mitt sinne. Det hjälper inte att någon man känner har fått behandling för bröstcancer och att det gick bra och att behandlingen inte var så svår att genomgå som man skulle kunna tro. Det finns tumörer som måste behandlas med så kraftiga gifter i så stora doser att det nästan tar kål på patienten. Eftersom Kristina Sandberg är en skicklig författare får hon fram det så att det känns.

En ensam plats är den andra självbiografiska boken av en författare som har drabbats av cancer som jag har läst. Den andra är Som har inget redan hänt av Niklas Rådström. En ensam plats är också den första av en bröstcancerpatient som jag har läst så jag kan inte jämföra och därför har jag ingen uppfattning om huruvida den här boken skulle vara onödig för läsekretsen. Men jag tvivlar på att det är så. Den här boken är så bra. Den är inte gnällig och författaren har inte tagit på sig offerkoftan. Visst klagar hon och våndas. Men snälla nån, hon är ju ett offer. Hon genomgår en mycket tuff och krävande behandling och måste också omdefiniera sin uppfattning om sig själv som kvinna. Och det ingår skräck, naturligtvis, skräck över att kanske behöva lämna sina barn. Det ingår sorg över att mista sexualiteten, och sorg över den förlorade kroppen även bortsett från ett förlorat bröst. Kommer hon någonsin att ha samma ork igen som före den tunga behandlingen? Den går ju illa åt hela kroppen.

En ensam plats är som sagt mycket bra. Dessutom är den lättläst och driver framåt så att jag vill fortsätta läsa. Jag har fått mycket bättre insikt i hur det kan vara att drabbas av cancer fast jag har haft närstående som har drabbats. Så läs gärna den här boken.

En ensam plats av Kristina Sandberg, Norstedts 2021.

Jag var Ingmar Bergmans hushållerska av Anita Haglöf med Håkan Lahger

Första gången Anita Haglöf mötte Ingmar Bergman var när hon arbetade i Dramatens reception. Senare i livet fick hon anställning som hans hushållerska. Den här boken handlar alltså om hur Anita Haglöf upplevde Ingmar Bergmans privatliv och hur hon själv kämpade i den märkliga och nedbrytande anställningen som hans hushållerska. Bergman var en svår människa. Det var noggranna regler för hur saker och ting skulle vara. Hans syn på underställda innebar att han var överlägsen och att den som arbetade för honom inte var en viktig person – mer än som hans hjälp, den måste finnas där. Allt verkar ha utgått från honom.

Vi får veta en del om Anita Haglöfs bakgrund och det verkar som om den är en orsak till att hon arbetade i hela åtta år som Bergmans hushållerska. En starkare människa hade nog inte stannat. Jag uppfattar att Bergman dominerade både genom sin styrka och sin ensamhet och svaghet. Ett destruktivt förhållande var det i alla fall för Anita Haglöf.

Den här boken ger en inblick i Ingmar Bergmans person. Den ger också en inblick i hur ett destruktivt förhållande kan se ut. Min nyfikenhet på att få veta mer om den berömde mannen och att jag hade sett ett tv-program om och med Anita Haglöf bidrog till att jag läste boken. Bergman ses utifrån Anita Haglöfs synvinkel, henne själv får vi en djupare upplevelse av. Boken är absolut läsvärd.

Jag var Ingmar Bergmans hushållerska av Anita Haglöf och Håkan Lahger, Lind & Co, 2018.

Hett i hyllan #117 – Self-Consciousness

Här har jag hittat en memoarbok av John Updike och den består av sex essäer: A Soft Spring Night in Shillington, At War with My Skin, Getting the Words Out, On Not Being a Dove, A letter to My Grandsons och On Being a Self Forever.

John Updike (1932-2009) var en amerikansk författare. Han har skrivit en lång rad romaner, noveller, dikter, essäer och också barnböcker och han är flerfaldigt prisbelönt. Mycket av det han har skrivit är översatt till svenska. Det enda jag har läst av honom är romanen Haren springer som är den första i en svit på fem romaner som handlar om Harry ”Rabbit” Angstrom. Den här självbiografiska boken lockar mig, men kanske är den tungläst? Borde jag kanske hellre läsa något annat av John Updike? Nästa bok i Haren-sviten, Haren återställd?

Self-Consiousness av John Updike, Random House Trade Paperbacks 1989.

Översatt till svenska finns Self-Consciousness endast som talbok.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Som har inget redan hänt av Niklas Rådström

Sommaren 2017 drabbades Niklas Rådström av en giktattack i höger fot. På sjukhuset tog man en del prover och sedan fick han stanna där för närmare undersökning. Det visade sig att han hade en blodcancersjukdom. När han läste om sjukdomen på nätet fann han att överlevnaden efter fem år låg på ca 50 procent.

Alltså befann han sig nu bland de sjuka. Han började föra anteckningar och tänkte att detta skulle bli hans sista bok.

Som har inget redan hänt är en förunderlig bok. Den handlar om en mycket svår sjukdom och en oerhört påfrestande och långvarig behandling för att bekämpa den. Ändå är den inte svår att läsa. Det finns en sorg i boken både över att behöva dö och över vad som har hänt i livet. När man har kommit upp lite i åren är det naturligt att se tillbaka på sitt liv ibland. Fundera över vad man kunde ha gjort annorlunda. Fundera över ens föräldrar och sin barndom. Men jag föreställer mig att man tänker mer på det när dödshotet kommer närmare. Det finns så lite tid kvar.

I boken skriver Niklas Rådström mycket ingående både om sjukdomen och behandlingen. Men i andra kapitel berättar han om sin barndom och sina föräldrar. Han har tidigare skrivit flera romaner på självbiografisk grund, Månen vet inte, Medan tiden tänker på annat, Spårvagn på Vintergatan och en Handfull regn. Jag har läst alla utom Spårvagn på Vintergatan och jag känner igen en hel del från romanerna när jag läser Som har inget redan hänt, men här är det självbiografi. Händelser i romanerna verkar ligga mycket nära verkliga händelser men i Som har inget redan hänt är det skrivet på ett mer avmätt, sakligt sätt. Det framstår mer som den verkliga verkligheten. Om det är så kan jag förstås inte veta.

I boken finns filosofiska tankar om livet och döden. De funderingarna och den sakligt berättade behandlingen och sjukdomshistorien ställs mot partierna om den lille pojken, hans frånvarande far, hans mor och hans farmor och morföräldrar. Det gör att författaren som människa kommer närmare. Glimtvis, naturligtvis. Allt det som inte finns med – i själva verket det mesta – får läsaren fylla i ur sin egen erfarenhet och ur sina egna känslor. Att själva sjukdomsförloppet och behandlingen är så lugnt och sakligt berättade gör att läsaren även där får fylla i med sina egna känslor och sin egen rädsla.

Hur konstigt det kanske än kan låta finns från första början en mycket stark livskraft i den här boken, och ett ljus. Författaren vill leva vidare, arbeta vidare, leva med sin familj, uppleva hur årstiderna växlar. Författarens bandom är sannerligen inte okomplicerad men i boken dömer han ingen. Det finns en sorg i bakgrunden men också ljus och kärlek.

Som har inget redan hänt av Niklas Rådström, Bonniers 2021.

Från Holmes till Sherlock av Mattias Boström

Den här boken är dels en biografi över Arthur Conan Doyle, författaren till berättelserna om Sherlock Holmes, dels om Sherlock Holmesgestalten och hur den blev världsberömd.

Arthur Conan Doyle (1859-1930) var en skotsk läkare som hellre ville vara författare. Han har skrivit många böcker och berättelserna om Sherlock Holmes är bara en liten del av hans författarskap. Själv värdesatte han andra verk mycket högre och han var en välkänd och respekterad författare även bortsett från Sherlock Holmes. Men det var historierna om den skärpte detektiven som drog in de stora pengarna.

Från Sherlock till Holmes är en intressant bok. Läsaren får veta en hel del om Arthur Conan Doyle, hans familj och vad som kan ha varit inspirationen till Sherlock Holmes. Men intressantast är nog hur den påhittade figuren Sherlock Holmes kom att få ett eget liv, levde vidare efter författarens död och utvecklades och omskapades utifrån tidens och publikens krav. Inte bara Conan Doyles ekonomi var till stor del beroende av Sherlock Holmes, hans efterlevande försörjde sig just på den store detektiven och de lade ner stor kraft på att sälja rättigheter till radioteater, till film och till tv.

Intressant är också nörd-fenomenet, att vissa människor tar till sig den den berömde detektiven så till den grad att de blir närmast besatta av honom. Han har lockat både till allvarliga studier och till lek, även för vuxna. Många har till och med trott, eller har tyckt att det har varit roligt att låtsas tro, att Sherlock Holmes verkligen har funnits och genom åren kom många brev som var adresserade till detektiven. Det är ett intressant fenomen, både allvar och lek. Flera sällskap till ära för detektiven har också instiftats vilket har givit prominenta samhällsmedborgare en anledning att äta och dricka och ha trevligt.

Mattias Boström blev intresserad av Sherlock Holmes redan som barn. Han är en kunnig Sherlock Holmes-kännare. I boken finns en diger källförteckning, ett alfabetiskt register och en förteckning över Conan Doyles två Sherlock Holmesromaner och alla hans novellsamlingar med Sherlock Holmes.

Från Holmes till Sherlock av Mattias Boström, Piratförlaget 2013.

Det finns en utökad utgåva från 2018, men den har jag inte läst.

Familjelexikon av Natalia Ginzburg

Natalia Ginzburg berättar om sin familj från 1920-talet och framåt i trettio år. Fadern är Guiseppe Levi, en vetenskapsman. Han är kolerisk och dominant och älskar att semestra i bergen. Fadern är jude och modern är katolik men familjen är inte religiös. I hemmet samlas italienska poeter, målare och industrimagnater. Familjen var antifascistisk och flera av dem aktivister. En av Natalia Ginzburgs bröder flydde till Frankrike, fadern och den andre brodern fängslades under en period. Natalia Ginzburg gifte sig med Leone Ginzburg som var rysk jude och motståndare till Mussolini.

Boken beskriver dels ett inre familjeliv, dels ett politiskt liv i kamp, men det senare tar mindre plats. Samtidigt finns det där hela tiden. Omvärlden är mörk och farlig under många år. Förutom fängelse och landsflykt blir familjemedlemmar förvisade till landsbygden under lång tid, även Natalia och Leon Ginzburg. Boken är full av dramatik som finns i bakgrunden men som inte omtalas på ett särskilt dramatiskt sätt. Natalia Ginzburg berättar också mycket lite om sina egna känslor. Det är som att hon beskriver en yta under vilken vi vet att det bubblar och jäser. Och en mycket farlig omvärld, men i förbigående.

Flera gånger under läsningen tänkte jag: Men är det här särskilt bra? Boken kunde kännas som ett skelett som borde byggas ut till ett familjeepos. Då skulle det bli någonting! Men efter hand som jag läste och när jag sedan tänkte på boken efteråt tyckte jag att boken gav mycket. Att skriva på det här sättet är ju författarens val. Läsaren får fylla i och använda sina egna känslor. Vissa händelser kan upplevas mycket dramatiskt just därför att de är så torrt berättade. Här är en familj som består av människor som är olika personligheter. Vissa tänker mycket på konsumtion. Vissa är stora läsare. Vissa älskar att åka skidor i bergen. Fadern är gormande dominant, men efterhand visar det sig att familjemedlemmarna ofta inte gör som han vill. Det finns både värme och avstånd och oförståelse i den här familjen. Denna familj lever i en svår tid. Händelserna avlöser varandra – fruktansvärda händelser som många människor har varit med om under Europas historia. Författaren håller texten lågmäld och konstaterande – utom när det gäller det inre familjelivet. Det kanske är hennes sätt att berätta om allt detta svåra.

Kanske får man mer behållning av den här boken om man känner till olika personer i Italiens kulturliv. Det är många namn i boken och de kommer in i texten på ett självklart sätt som hade känts mer självklart för mig om författaren hade berättat om svenska förhållanden. Men min konklusion är ändå att detta var en läsvärd bok som gav mig mycket att fundera på och som jag kan rekommendera.

Familjelexikon av Natalia Ginzburg, Bonniers 2021. Översättning: Johanna Hedenberg.

Fårdagboken av Axel Lindén

Berättaren bor på en gård där han har får. Han har ärvt gården och han bodde där som barn. Som vuxen kommer han från ett liv i staden men vill hitta ett mer hållbart och miljövänligt sätt att leva. Komma närmare jorden och livet och praktiken. Från början när han flyttade ut på landet var det tänkt som ett kollektiv men med tiden verkar det vara berättaren och hans familj som sköter gården. Boken är upplagd som en dagbok med kortare eller något längre anteckningar de dagar han skriver. Den löper över flera år.

Från början vet han inte mycket om fårhållning. Fåren rymmer. Staketen är aldrig tillräckligt starka. Så fort fåren hittar ett hål rymmer de. Men han lär sig under årens gång och på slutet liknar han alltmer en vanlig fårfarmare. Det finns en hel del tankar och resonerande i boken. Berättarens liv innehåller ju stora motsatser: Ett akademiskt liv i staden och ett praktiskt liv på landet. Lamning då ibland alltför svaga lamm föds som måste tas om hand och matas med flaska men kanske inte klarar sig ändå. Slakt. Omsorg om fåren, att de ska växa och må bra och ha mat och vatten. Motsättningen mellan tankarna om hur vi egentligen borde leva om det ska hålla i längden och alla kompromisser han måste göra för att det i verkligheten ska vara möjligt att ha en stor fårflock som han får en viss inkomst från. Berättaren är vegetarian, skriver han. Men han äter köttet från sina egna får. Kött från köttfabriker äter han inte.

Berättarens fårflock är inga gulliga husdjur. Har man några stycken ger man dem kanske namn och man har ett mer personligt förhållande till varje individ. Så är det inte här. Berättaren har ett personligt förhållande till flocken och han måste tänka krasst. Varför har man får? Kött, ull och skinn.

Fårdagboken är en liten bok och texten är inte lång men den rymmer stora frågor. Dock hade jag väntat mig lite mer. Jag halkade alltför lätt igenom den. Men jag tycker absolut att den är läsvärd. Inte finns det väl en massa fårdagböcker i litteraturen? Boken är dessutom rolig här och där. Jag blev nyfiken på författaren när jag såg att han hade fått Aftonbladets litteraturpris och jag blir nyfiken på hans andra bok, Tillstånd, som just har kommit ut. Där tampas han med skogen.

Fårdagboken av Axel Lindén, Bonniers 2017.

Argonauterna av Maggie Nelson

Argonauterna är en självbiografisk bok som handlar om Maggie Nelsons kärleksförhållande med konstnären Harry Dodge och om den tid när Maggie Nelson var gravid och födde en son. Men det är ingen vanlig berättande memoarbok. Argonauterna är fragmentarisk med hopp fram och tillbaka i tiden och med mycket resonerande om kön och genus, om kärlek och äktenskap, om föräldraskap och feminism och jämställdhet och det sker genom både ett stort inslag av resonemang om teorier och genom en berättelse om händelser och känslor.

Att boken heter Argonauterna tänker jag hänsyftar på att varje kärleksförhållande är ett äventyr som man går in i och som man inte säkert vet vart det leder och vad som händer på vägen. Samma gäller för föräldraskap, en lika okänd resa. Visst har vi mål, visst vill vi få ett lyckligt och respektfullt äktenskap och visst vill vi att det ska gå bra för vår familj, men det är ändå en resa ut i det okända där det kan hända riktigt otäcka saker om det vill sig illa..

En resa på ännu mer okänd mark (eller okänt hav) kan jag tänka mig att äktenskapet måste vara om den ena partnern inte följer den vanliga normen i samhället. Harry Dodge var så vitt jag förstår först kvinna men genomgick så småningom behandling med testosteron och lät operera bort sina bröst. Och Harry Dodge vill varken vara man eller kvinna, utan något annat. Maggie Nelsons bok verkar utmynna i att det är personen som är det viktiga, inte om hen är man eller kvinna eller anses som det ena eller andra. Så borde det vara, men det kan ställa till praktiska problem som vad som ska stå i passet och som hur släktingar och omvärld reagerar. Som vi vet kan omvärlden reagera negativt även mot samkönade äktenskap. 2008 fick en proposition betecknad proposition 8 majoritet i en folkomröstning i Kalifornien där Maggie Nelson och Harry Dodge bodde. Proposition 8 var ett tillägg till Kaliforniens grundlag och det innebar att endast äktenskap mellan en man och en kvinna var lagligt. Maggie Nelson och Harry Dodge skyndade sig att gifta sig, liksom många andra, innan lagen trädde i kraft.

Maggie Nelson resonerar fram och tillbaka om de här problemen både praktiskt och teoretiskt och berättar om kärleksförhållandet och om de båda barnen. Harry Dodge har en son sedan tidigare och Maggie Nelson föder en son under äktenskapet. Fram växer en mycket kärleksfull berättelse som man kan läsa på mer än ett sätt. Boken är full av citat från olika tänkare och debattörer. Vill man kan man kolla upp dem och sätta sig närmare in i vad de står för och vad de menar. Själv är jag lite för lat för att göra det och vissa resonemang har jag svårt att hänga med i och förstå. Så istället för att anstränga min hjärna riktigt mycket valde jag att naturligtvis försöka förstå vad citatet innebar men om jag inte lyckades med det tämligen lätt så gick jag bara vidare i texten och jag fick utbyte av boken också på det sättet. Det ledde i alla fall till en massa funderingar över hur vi, och jag, ser på kön och vad det innebär. Dessutom fick jag en mycket vacker berättelse om kärlek, både mellan två vuxna och kärlek till barn.

Argonauterna av Maggie Nelson, Modernista 2016. Översättning: Karin Lindeqvist.

Ängeln på sjunde trappsteget av Frank McCourt

Ängeln på sjunde trappsteget är en självbiografisk roman av Frank McCourt. Han föddes i New York av irländska föräldrar men när han var fyra år gammal flyttade familjen till Irland. De hamnade i det regniga Limerick och Frank och hans syskon fick en eländig uppväxt. De var fattiga i New York. Fadern söp ofta upp sin avlöning och förlorade ofta jobbet. Om inte släktingar på Irland hade skickat pengar skulle de inte haft råd att resa dit. Men det blev inte bättre i Limerick. Snarare sämre.

Tiden är 1930 och 1940-tal. Pojken Franks uppväxt är så fattig och eländig på alla sätt och vis att det är svårt att förstå att han kunde klara sig. Det är så eländigt att det är svårt att tro att allt är sant. Delvis beror det på att romanen är berättad mycket underhållande och med en positiv ton trots det tragiska innehållet. Att det är svårt att tro att allt är sant kan också bero på att det verkligen är sant. Hur många gånger jag inte sagt om något som har hänt i Sverige eller övriga världen att om någon skulle ha skrivit det där i en roman så hade vi tänkt att nu har allt den här författaren hittat på och tagit i för mycket. Helt orealistiskt! Verkligheten överträffar ofta dikten. Dessutom finns problematiken med en supande far som dominerar familjen och en mor som delvis är så nedtryckt att hon blir deprimerad men som också strävar och och bryr sig om sina barn som ett verkligt problem.

Emellertid är det inte så viktigt om varenda händelse och detalj i boken är sann eller inte. Det var naturligtvis mycket fattigt och eländigt i Limericks slumkvarter på den där tiden. Och även idag finns det människor som har det lika eländigt, eller värre, på andra håll i världen. Ängeln på sjunde trappsteget är tragisk, spännande och rolig. Den ger en viss inblick i irländsk kultur, inbillar jag mig. Den är en rik, underhållande roman om en pojke som klarar sig trots alla svårigheter. Frank McCourt har skapat en rad scener och händelser som läsaren kan leva med i. Jag har också lärt mig lite nytt, till exempel hur det kunde gå till att få socialunderstöd, hur det kunde vara att ligga på sjukhus på den här tiden och hur det kunde vara att jobba som telegrampojke. Och författaren har gestaltat hur det är för ett barn att ha en far som är alkoholberoende och våldsam och gräsligt löjlig och pinsam ibland, men som också har en och annan fin stund tillsammans med sin son. Det är hjärteknipande. Boken rekommenderas.

Ängeln på sjunde trappsteget – en irländsk barndom av Frank McCourt, Bonnier Alba 1998. Översättning: Thomas Preis.