Mina Möten med de verkliga författarna av Claus Beck-Nielsen

I den här boken skriver Claus Beck-Nielsen om sig själv som aspirerande författare, om sitt möte med litteraturen och om möten med de verkliga författarna som han kanske inte anser att han själv tillhör än idag? Eller kanske gör han det, men boken är ju humoristisk och Claus Beck-Nielsen ser humoristiskt på både sig själv och de andra författarna. I alla fall tillhörde han inte den grupp som han benämner ”de verkliga författarna” från början.

Tyvärr har jag bara läst tre av författarna som han möter i boken och jag har inte läst mycket av dessa tre. De är Inger Christensen, Peter Høeg och Claus Rifbjerg. Dessutom finns i boken författare som jag aldrig har hört talas om som Jens Christian Grøndahl (Wikipedia här, Bokförlag här) och Peer Hultberg. Alltså skulle jag fått ut mer av boken om jag kände bättre till den danska parnassen. Men boken är underhållande och bra skriven och den kan locka till att läsa mer danskt. Ib Michael har jag hört talas om tidigare och många gånger tänkt läsa men det har inte blivit av. Kanske kan den här boken göra att jag kommer till skott.

Claus Beck-Nielsens mer eller mindre fiktiva möten med de olika författarna är roliga att läsa och jag tror att han har fångat en del av deras personligheter och verk och sätt att skriva i de olika kapitlen. Mina möten med de verkliga författarna är en bra bok, så mycket kan jag säga trots mina bristande kunskaper om dansk litteratur.

Mina möten med de verkliga författarna av Claus Beck-Nielsen, Kabusa böcker 2014. Översättning: Jonas Rasmussen.

Esther Kanske av Katja Petrowskaja

Katja Petrovskaja är en ukrainsk författare av judisk släkt. Esther Kanske handlar om hennes släkt men det är ingen släktroman. På grund av historien med två världskrig, revolution, inbördeskrig och nazisternas mördande av judar hittar hon bara delar av information om sina förfäder. Esther Kanske är en roman om författarens sökande efter släktingar, hennes känslor och vilka fakta hon får fram.

Intressant är att många generationer i hennes släkt har arbetat som lärare för dövstumma. De har startat skolor runt om i Europa där de har lärt dövstumma att tala. Släktingar är spridda över hela världen, de som finns kvar. Men en del av släkten hamnade alltså i Ukraina och Katja Petrovskaja är född och uppvuxen i Kiev. Så en del av hennes släkts historia ingår i Ukrainas.

Katja Petrovskaja berättar om hur hon söker i arkiv och vad hon hittar där, om vad hennes egen familj har berättat för henne och om sina egna minnen. Det finns mycket smärta i boken. Hur hon går på Warzawas gator och alla spår efter ghettot där en del släktingar bodde är borta. Berättelsen om hennes släktingars evakuering österut från Kiev i en godsvagn under andra världskriget. Berättelsen om Babi Jar, en ravin som numera ligger i Kiev eftersom staden har vuxit sedan 1940-talet. Alla judar blev beordade att gå ut och bege sig till Babi Jar. Där blev de skjutna av nazisterna och kastade ner i ravinen. Den Ukrainska polisen hjälpte till så att promenaden till Babi Jar skulle gå smidigt. Esther Kanske var Katja Petrovskajas fars mormor. Anledningen till att författaren kallar henne Esther Kanske är att hennes far var osäker på vad hon hette. Han kallade henne bara babujska. Hon blev kvar i Kiev eftersom hon var alltför handikappad för att evakueras och klarade sig inte undan nazisterna.

Ukrainas historia är lång och komplicerad. Befolkningen har utsatts för fruktansvärda prövningar också från Sovjetunionens sida. Det som hände i Babi Jar förtegs i många år. Esther Kanske är en liten skönlitterär pusselbit som kan hjälpa oss att förstå Ukraina bättre. En bra bok som jag rekommenderar.

Esther Kanske av Katja Petrowskaja, Norstedts 2015. Översättning Aimée Delblanc.

Katja Petrowskaja är bosatt i Tyskland och skriver på tyska. Bokens originaltitel är Vielleicht Esther.

Änkans bok av Joyce Carol Oates

2008 dog Raymond Smith som Joyce Carol Oates hade levt tillsammans med sedan 1961. Han dog av komplikationer vid lunginflammation och Joyce Carol Oates hade åkt hem från sjukhuset eftersom det verkade som att han skulle tillfriskna. Så fick hon ett telefonsamtal mitt i natten. Hennes mans tillstånd var kritiskt. Hon skyndade till sjukhuset men hann inte komma i tid.

Änkans bok handlar om livet året efter makens död. En tid fylld av chock, sorg, sömnlöshet, ilska och saknad, och också dåligt samvete. Borde hon inte ha sett till att hennes man fick bättre vård? Att mista en livskamrat som man har haft i sin närhet under så lång tid är bland det svåraste man kan vara med om. En ny, hemsk och alldeles annorlunda fas i livet.

Tiden efter dödsfallet nästan drunknar hon i brev och blomsteruppsatser och gåvor som människor har skänkt. Hon och Raymond Smith hade startat den litterära tidskriften Ontario Rewiev och bokförlaget Ontario Rewiev Press. Det var Raymond Smith som skötte både tidskriften och förlaget och han avled ju mitt i arbetet. De hade också många vänner och kontakter Och det är vännerna och arbetet som håller henne uppe under den här tiden. Hon sköter sin undervisning på universitetet och reser bort och håller föreläsningar och signerar sin senaste bok. Ovanpå det har hon allt som behöver redas ut vid ett dödsfall.

Skrivandet hjälper henne också. Det är inget målmedvetet skrivande av nästa roman, men hon antecknar vad som händer i hennes liv och hon skriver recensioner. Under tiden funderar hon på hur livet tillsammans med Raymond Smith var, hur de träffades, hur de arbetade och hurdan deras samvaro var.

Änkans bok är med nödvändighet en sorglig bok, men den är också spännande och tankeväckande och medförde att jag funderade en del på mitt eget liv. Fast den är sorglig är den inte helsvart. Jag tycker att det finns en hel del klokhet och livskraft i den. Eftersom Joyce Carol Oates är en så god författare ger den mycket, och förlust och saknad efter en närstående berör oss alla. En del av livet.

Änkans bok av Joyce Carol Oates, Bonniers 2011. Översättning: Ulla Danielsson.

Den sista flickan av Nadia Murad

Nadia Murad är yasidier, en minoritet i Irak som levde för sig och hade en egen religion. De gifte sig med andra yasidier och de fick inte konvertera till en annan religion. Men de var fredliga, de skötte sina egna angelägenheter, hade får och odlade grönsaker och hade vänskapsband i de icke yasidiska byarna runt omkring. De sågs inte med blida ögon av alla men de levde sitt liv i någorlunda fred och ro.

Men i och med att Saddam Husseins regim störtades blev motsättningarna mellan olika grupper i Irak större. Fundamentalismen ökade och den värsta avarten var, som vi vet, IS – Islamiska staten. Och under IS styre blev yasidierna offer för folkmord. Männen sköts och hamnade i massgravar. Unga kvinnor och flickor fördes bort och blev sexslavar. Om detta berättar Nadia Murad i den här boken. Hon var en av sexslavarna och hennes upplevelser gör ont att läsa om. Kvinnorna såldes till man efter man. Mest värdefulla var de som oskulder. Men när mannen som köpt kvinnan hade våldtagit henne några gånger tröttnade han ofta och så blev hon såld till en annan. Kvinnorna var inlåsta, men många försökte rymma. Sådana försök kunde straffas hårt. Nadia Murad blev själv straffad genom en gruppvåldtäkt.

Den sista flickan handlar om så hemska dåd så att det nästan är svårt att förstå att människor kan vara så grymma. Ändå vet jag att liknande har hänt tidigare i historien och på andra platser och tyvärr kommer det att hända igen.

Titeln på boken, Den sista flickan, kommer av att Nadia Murad önskar att hon är den sista flickan i världen som behöver vara med om sådana grymheter. Hon måste vara en stark människa. Efter att hon blivit fri har hon kämpat för yasidiernas rättigheter och mot folkmord och övergrepp. Hon har vittnat om det som hon har upplevt. Bara det är oerhört starkt. IS-männen trodde att flickorna inte skulle våga, eftersom skulden alltid läggs på offret i det här området.

Nadia Murad blev tilldelad Nobels fredspris år 2018. Den här boken publicerades i Sverige samma år och det var stor uppmärksamhet omkring den. Ändå läste jag den inte. Jag var lite rädd för att läsa om alla hemskheterna och jag hade ändå hört så mycket om dem via nyheterna, tyckte jag. Men nu har jag alltså läst den och det ångrar jag inte. Boken är skriven så att vem som helst borde klara att läsa den. Förutom Nadia Murads upplevelser finns partier som ger en överblick över situationen i Irak och i de kurdiska områdena. Mycket av boken handlar också om Yasidiernas kultur. Detta gör att jag som läsare stundvis kommer in i ett mer intellektuellt resonerande tillstånd och får perspektiv på händelserna i boken. Jag har fått inblick i mycket som jag inte kände till. Boken känns inte det minsta inaktuell. Irak är inte problemfritt idag och allt det som hände under den tid som Nadia Murad berättar om kommer att påverka historien framåt. Dessutom är fortfarande många yasidiska kvinnor och barn slavar, till exempel i flyktingläger där det finns IS-anhängare. Så har du inte redan läst Den sista flickan rekommenderar jag dig att göra det.

Den sista flickan – berättelsen om min fångenskap och kamp mot Islamiska staten av Nadia Murad med Jenna Krajeski, Bonniers 2018. Översättning: Manne Svensson.

Orsaken – En antydan av Thomas Bernhard

Orsaken är en självbiografisk bok där Thomas Bernhard skriver om sin skoltid i Salzburg under andra världskriget och det första året efter krigsslutet. Och han är inte nådig. Han har inget till övers för denna inskränkta, hycklande stad som bara är befolkad av krämare och deras offer, enligt hans åsikt. Boken är en enda lång anklagelse mot staden och dess borgare, mot nazismen och mot katolska kyrkan och mot hur skolan drevs. Jag har aldrig läst något liknande och det är mycket bra skrivet. Det är slående, obönhörligt och lätt att läsa och ta till sig.

Under läsningen kan jag både känna med pojken Thomas och faktiskt dra på munnen ibland. Det var en fruktansvärd tid. Saltzburg utsattes för hårda bombangrepp under det sista krigsåret. Det blev ingen riktig sömn och ingen riktig undervisning, många nätter i skyddsrum och mycket skräck medan staden raserades. Thomas gick på en internatskola som drevs enligt den nazistiska ideologin. Österrike var ju ett nazistiskt land då. Under året efter krigsslutet blir skolan katolsk och det är också en svår tid. Allt är förstört och det är ont om mat och skolan drivs fortfarande med inskränkthet och bestraffningar. Thomas morföräldrar som var hans trygghet bodde utanför staden.

Samtidigt som jag upplever hur svåra de här åren är för pojken går författaren på med sin text, obönhörligt. Det finns inget resonerande i den här texten, inget antingen eller. Resultatet blir ibland tragikomiskt men det förstör inte min upplevelse av att det är en människa som har lidit som har skrivit boken.

Orsaken är en mycket bra bok och jag vill absolut läsa mer av Thomas Bernhard. Den här boken är den första i en svit självbiografiska böcker. De följande är Källaren – En frigörelse, Andhämtningen – Ett avgörande, Kylan – En isolering och Ett barn.

Orsaken – En antydan av Thomas Bernhard, Alba 1986. Översättning: Susanne Widén.

Räv och jag – en ovanlig vänskap av Catherine Raven

Catherine Raven har doktorerat i biologi och har tidigare varit park ranger i Yellowstones nationalpark. Hon kan alltså mycket om natur och växter och djur, och en företeelse som hon anser att hon inte kan bejaka som vetenskapligt skolad biolog är vänskap mellan ett vilt djur och en människa. Ändå får hon ett sådant förhållande till en räv.

Catherine Raven är en ovanlig människa. Hon har svårt att förstå de sociala koderna i mänsklig samvaro och hon känner sig inte ensam när hon lever ensam och mycket sällan träffar andra människor. Tvärtom har hon ett stort behov av ensamhet, en självvald situation där hon umgås med naturen. Hon har köpt en bit mark och låtit bygga ett litet hus i vildmarken i utkanten av det mänskliga samhället. Där bor hon och upplever och studerar naturen, vilket innebär en del hårt arbete med att ändra på växtligheten i närheten av huset för att skydda det mot skogsbränder och hård fysisk ansträngning när hon tar sig uppför och nedför oländiga bergssluttningar.

I den här boken finns många viktiga frågeställningar. Kan en människa vara vän med ett vilt djur? Ska man gripa in när man ser ett skadat djur eller är det riktiga att låta naturens processer ha sin gång? Hur är det med djurens medvetande? Och varför ska det vara så svårt att acceptera att vi människor är olika och att en del individer därför upplevs som osociala och konstiga fast de inte skadar någon annan utan bara vill leva på sitt sätt?

Den här boken svarar inte på de här frågorna, den ställer dem bara men jag känner att mitt svar på frågan om en människa kan vara vän med ett vilt djur är att Catherine Raven kan, just därför att hon är som hon är. Det är naturligtvis inte en vänskap där vännen tar ansvar för och hjälper en. Det kan inte räven göra. På så sätt blir det i viss mån en enriktad vänskap där människan tar ansvar för att inte gå över gränser och inte förvänta sig det omöjliga. Men författaren har också människovänner.

Räv och jag är personligt skriven. Den är spännande att läsa och ger både en viss insikt i naturlivet i området och känsla för landskapet och djurlivet och författaren. Hennes egna känslor är gestaltade så att jag förstår dem och där finns också en utvecklig av berättarens personlighet. Jag är glad att jag läste den här boken. Det var en fin upplevelse.

Räv och jag – En ovanlig vänskap av Catherine Raven, Norstedts 2021. Översättning: Meta Ottosson.

En flickas memoarer av Annie Ernaux

Sommaren 1958 var Annie Ernaux 18 år. Hon hade vuxit upp i en liten fransk stad och hade arbetarbakgrund, men hennes föräldrar ägde och drev en livsmedelsaffär kombinerad med ett café. Som många andra mindre bemedlade ungdomar sökte hon sig som ledare till ett sommarkollo i Normandie, ett sätt att kunna tillbringa sommaren på annan ort när det inte fanns pengar till någon semesterresa.

Hon ger sig iväg med tåg och skäms för sin mor som följer henne en bit på väg. Sedan släpper hon ut sitt hår och ser fram emot det nya livet som ska börja. Men det blir inte som hon drömt. Visst får hon sin första sexuella erfarenhet men den blir brutal och mannen bryr sig inte om henne.

En flickas memoarer är alltså en självbiografisk bok. Annie Ernaux söker sig bakåt i tiden. Vad minns hon från sommaren 1958? Hon har skrivit självbiografiskt tidigare. Faktum är att de flesta av hennes böcker handlar om henne själv och hennes minnen, men hon har aldrig tidigare skrivit om just den här sommaren. Hennes upplevelser måste ha varit mycket smärtsamma men hon skriver mycket sakligt. Det gör inte läsupplevelsen mindre stark, tvärtom. Hon vänder och vrider på det hon minns. Hon betraktar gamla fotografier.

Fram kommer en stark berättelse om hennes villkor som ung kvinna. Det fanns inte samma frihet att göra vad som helst för en artonårig flicka som för pojkarna. Deras villkor var helt annorlunda. Att leva ut – eller i det här fallet försöka leva ut – sin sexualitet gör att hon blir betraktad som hora. Hon kan inte de sociala koderna och vet inte riktigt hur en flicka ska bete sig. När jag läser En flickas memoarer är jag inte det minsta förvånad över att hon inte har skrivit om detta tidigare. Så oerhört smärtsamt det måste ha varit. Och det räcker inte med omvärldens fördömande. Hon känner skam över sitt beteende samtidigt som den unge mannen och andra unga män som utnyttjar henne – de som borde känna skam -naturligtvis inte anses som sämre. Allt ansvar läggs på flickan. Till allt detta kommer den unga flickans sociala osäkerhet.

Annie Ernaux har som sagt skrivit självbiografiskt många gånger tidigare. I en flickas memoarer sparar hon inte sig själv. Samtidigt som hon har förståelse för det hon gjorde som artonåring är hon mycket självkritiskt. Det gör boken än mer intressant. Författaren är en del av samhället och är präglad av föreställningarna om kvinnor och män precis som alla vi andra är, mer eller mindre. Dessutom känns den mycket aktuell när jag tänker på hur tonårsflickor har det idag. En flickas memoarer är det första jag läser av Annie Ernaux och jag vill absolut läsa mer.

En flickas memoarer av Annie Ernaux, Norstedts 2021. Översättning: Maria Björkman.

Fjärilsvägen av Patrik Lundberg

I Fjärilsvägen skriver Patrik Lundberg om sin mamma, Ingrid Birgitta Lundberg, och om sig själv i förhållande till henne. Hon gick aldrig gymnasiet och därför fick hon klara sig på låg lön. Hon gifte sig och hade det bra ekonomiskt, men paret fick inga barn och därför adopterade de två barn från Korea, Patrik Lundberg och hans syster. Så blev det så småningom skilsmässa och barnen stannade hos mamman.

Den här boken är till synes skriven mycket sakligt. Patrik Lundberg redogör för vad som har hänt (ur hans synvinkel, naturligtvis), men berättelsen blir mycket stark känslomässigt, kanske just för att den är skriven så pass skenbart sakligt. Ingrid Birgitta Lundberg var politiskt aktiv i kommunalpolitiken och arbetade för kvinnors rättigheter. Patrik Lundberg redogör för de viktigaste händelserna i politiken under åren. Berättelsen blir också en skildring av folkhemmet, av hur många människors liv kunde vara. Det är lätt att följa med och identifiera sig och känna igen sig. Berättelsen känns verklig.

Jag upplever stor kärlek och stor tacksamhet gentemot mamman i den här boken. Hon hade stora problem med alkoholen, men hon kämpade och snålade för sina barn. I många år höll hon hemmet i oklanderligt skick, lagade mat från grunden och lät till och med bli att äta lunch på jobbet för att pengarna skulle räcka till mat till familjen. Hon lyckades snåla och spara till skolresor och ibland till och med till något märkesplagg till barnen. Pappan betalade för barnen, men höll sig undan.

Det gick bra för syskonen Lundberg på många sätt med utbildning och karriär. Mammans liv fick motsatt utveckling. Precis som det finns stor kärlek i boken finns det stor frustration och sorg. Fjärilsvägen är en drabbande bok. En bra bok som jag rekommenderar.

Fjärilsvägen av Patrik Lundberg, Bonniers 2020.

En ensam plats av Kristina Sandberg

2016 drabbades Kristina Sandberg av bröstcancer och i den här boken skriver hon om sina erfarenheter. Hon hade tre tumörer i det ena bröstet och en av dem var stor. Dessutom dog hennes far och han bodde i ett stort hus som hon och hennes syster måste ta hand om och det låg många mil bort. Hennes mans far var dement och bodde på äldreboende. De hade två barn i mellanstadieåldern. Under lång tid hade Kristina Sandberg arbetat mycket hårt med att resa runt och berätta om sin trilogi om hemmafrun Maj och träffat läsare. Det var situationen, och Kristina Sandbergs tumör var stor och av en sort som krävde en oerhört tuff behandling.

Jag har lärt mig mycket av den här boken. Bara det att det finns så många olika sorters cancerbehandlingar är en viktig lärdom. Det är egentligen ganska självklart. Visst kände jag till att cancer inte är en sjukdom utan att det finns många olika slag och att olika behandling biter på olika tumörer. Men här, eftersom Sandbergs bok inte är en nyhetsartikel utan skönlitteratur, får jag det fastslaget i mitt sinne. Det hjälper inte att någon man känner har fått behandling för bröstcancer och att det gick bra och att behandlingen inte var så svår att genomgå som man skulle kunna tro. Det finns tumörer som måste behandlas med så kraftiga gifter i så stora doser att det nästan tar kål på patienten. Eftersom Kristina Sandberg är en skicklig författare får hon fram det så att det känns.

En ensam plats är den andra självbiografiska boken av en författare som har drabbats av cancer som jag har läst. Den andra är Som har inget redan hänt av Niklas Rådström. En ensam plats är också den första av en bröstcancerpatient som jag har läst så jag kan inte jämföra och därför har jag ingen uppfattning om huruvida den här boken skulle vara onödig för läsekretsen. Men jag tvivlar på att det är så. Den här boken är så bra. Den är inte gnällig och författaren har inte tagit på sig offerkoftan. Visst klagar hon och våndas. Men snälla nån, hon är ju ett offer. Hon genomgår en mycket tuff och krävande behandling och måste också omdefiniera sin uppfattning om sig själv som kvinna. Och det ingår skräck, naturligtvis, skräck över att kanske behöva lämna sina barn. Det ingår sorg över att mista sexualiteten, och sorg över den förlorade kroppen även bortsett från ett förlorat bröst. Kommer hon någonsin att ha samma ork igen som före den tunga behandlingen? Den går ju illa åt hela kroppen.

En ensam plats är som sagt mycket bra. Dessutom är den lättläst och driver framåt så att jag vill fortsätta läsa. Jag har fått mycket bättre insikt i hur det kan vara att drabbas av cancer fast jag har haft närstående som har drabbats. Så läs gärna den här boken.

En ensam plats av Kristina Sandberg, Norstedts 2021.

Jag var Ingmar Bergmans hushållerska av Anita Haglöf med Håkan Lahger

Första gången Anita Haglöf mötte Ingmar Bergman var när hon arbetade i Dramatens reception. Senare i livet fick hon anställning som hans hushållerska. Den här boken handlar alltså om hur Anita Haglöf upplevde Ingmar Bergmans privatliv och hur hon själv kämpade i den märkliga och nedbrytande anställningen som hans hushållerska. Bergman var en svår människa. Det var noggranna regler för hur saker och ting skulle vara. Hans syn på underställda innebar att han var överlägsen och att den som arbetade för honom inte var en viktig person – mer än som hans hjälp, den måste finnas där. Allt verkar ha utgått från honom.

Vi får veta en del om Anita Haglöfs bakgrund och det verkar som om den är en orsak till att hon arbetade i hela åtta år som Bergmans hushållerska. En starkare människa hade nog inte stannat. Jag uppfattar att Bergman dominerade både genom sin styrka och sin ensamhet och svaghet. Ett destruktivt förhållande var det i alla fall för Anita Haglöf.

Den här boken ger en inblick i Ingmar Bergmans person. Den ger också en inblick i hur ett destruktivt förhållande kan se ut. Min nyfikenhet på att få veta mer om den berömde mannen och att jag hade sett ett tv-program om och med Anita Haglöf bidrog till att jag läste boken. Bergman ses utifrån Anita Haglöfs synvinkel, henne själv får vi en djupare upplevelse av. Boken är absolut läsvärd.

Jag var Ingmar Bergmans hushållerska av Anita Haglöf och Håkan Lahger, Lind & Co, 2018.