
Så är det. Diktsamlingen Det av Inger Christensen är nu utläst. Jag har läst den en gång i tiden men jag tyckte inte att jag kände igen någonting. Hur kan allt försvinna så fullständigt? Läsvärd var den i alla fall. Inger Christensen har använt många olika sätt att skriva i denna diktsamling. Den är noga konstruerad, till exempel hur många rader olika dikter ska ha. Samtidigt som den inte är spontan finns inslag som kan kännas spontana. Rätt som det är kommer ett litet avsnitt med rimmade dikter.
Det jag får fram ur diktsamlingen är att den både handlar om världen och människorna och om att skriva. Om skapande, både hela världens skapelse och utveckling och skapande genom att skriva. Det svåra i att skriva om världen och om sig själv och det svåra i att leva. Man är ett stoftkorn i universum och samtidigt vill man greppa helheten. Jag uppfattar att diktsamlingen handlar om dessa två skapelser samtidigt. En dikt kan vara en gestaltning av en del av världen och samtidigt är den författarens ofullkomliga försök att gestalta den. Författaren kommer aldrig dit hen vill, bara en bit på väg.
Men nu har jag börjat läsa Rilke i översättning av Malte Persson. Det är hög tid. Rilke har jag försummat.
Det av Inger Christensen, Gyldendal 1972.
Rainer Maria Rilke – valda dikter i översättning av Malte Persson, Ellerströms 2020.