En ny tid av Ida Jessen

Lily Høy är en ung friskolelärarinna som kommer till det lilla jylländska samhället Thyregod 1904. Hon börjar skriva dagbok, men det blir bara lite och hon återkommer inte till den förrän många år senare, år 1927. Då har hon länge varit gift med doktor Bagge och nu är han sjuk.

En ny tid är alltså en dagboksroman där Lily Bagge skriver ner sina tankar och vad som händer på den lilla orten där hon bor. Romanen är mycket lugn och eftertänksam med många detaljer ur doktorinnans vardag. Efterhand kommer mer och mer om hennes äktenskap fram. Doktor Bagge har varit en dominerande man och känslan blir att Lily Høy var ganska fri en gång. Som friskolelärarinna hade hon stort ansvar och viss auktoritet men i äktenskapet med doktor Bagge fick hon anpassa sig och inte leva ut sin personlighet. Det verkar inte ha varit ett lyckligt äktenskap. Inget skrivs läsaren på näsan utan mycket av det framkommer mellan raderna.

För mig finns stort värde i den här berättelsen. Den ger bitar av ett liv, ett vanligt liv som en inte särskilt betydande människa har levt, en människa som inte tar över rummet när hon kommer in. Samtidigt är hon omtyckt och har en viss säkerhet. Hon har anpassat sig men verkar också ha en inre styrka. För mig blir berättelsen både vilsam och spännande eftersom mer och mer avslöjas efterhand och mer och mer framkommer om hur Lily Høys liv kommer att gestalta sig i framtiden. Romanen ger också en känsla av hur det kan ha varit att leva och bo i början av nittonhundratalet i en trakt som är glest befolkad efter danska förhållanden.

En ny tid är det första jag läser av Ida Jessen. På nätet ser jag att hon brukar skildra mänskliga relationer i små samhällen. Enligt min erfarenhet vimlar det inte av romaner som En ny tid. Jag har också hennes roman Doktor Bagges anagram i min långa läslista och den vill jag gärna läsa. Men det finns mer av Ida Jessen. Jag hittar åtta titlar som är översatta till svenska i Libris och kan man läsa danska har man mer att välja på. Ida Jessen har skrivit noveller, barnböcker och romaner.

En ny tid av Ida Jessen, Historiska Media 2018. Översättning: Ninni Holmqvist.

Från Lars Gustafsson till Inger Christensen

Nu byter jag från Lars Gustafssons diktsamling Stenkista till Inger Christensens Det. Den har jag läst en gång tidigare, men det var på 1970-talet, så det blir nästan som att börja om på nytt. Den är på danska och det gick utmärkt då. Vi får se hur det går nu. Den är ganska omfattande så det kommer att ta lång tid, räknar jag med.

Inger Christensen (1935-2009) var en av Danmarks mest respekterade lyriker och nämndes ofta som Nobelpriskandidat. Diktsamlingen Det är det enda jag har läst av henne och det finns naturligtvis mycket mer, diktsamlingar och essäer, ett par barnböcker och ett par romaner. Nu hoppas jag att läsningen av Det uppmuntrar mig att ta mig vidare i Inger Christensens författarskap.

Om någon skulle komma förbi av Thomas Korsgaard

Om någon skulle komma förbi är en barndomsskildring som handlar om pojken Tue. Han bor med sin familj på en bondgård i nordvästra Jylland. Tues familj har problem och Tue har problem i skolan. Sedan hans lillasyster dog fungerar inte hans mamma som hon borde. Dessutom – eller kanske på grund av det – har familjen ekonomiska problem och står i skuld till pappans bror som har en stor grisfarm.

Man röker överallt, folk blir berusade på fester. Farmor tjatar om familjens skuld till brodern. Tue måste följa med och hjälpa till att förlösa en gris på grisfarmen. Han har så smala handleder och små händer så han kan dra ut kultingen. Sedan dör både kultingen och suggan i alla fall. Tue är med om det mesta. Miljön är skräpig och smutsig. Fadern är oberäknelig och kommer med obehagliga skämt. Mamman sitter vid datorn dagarna i ända och spelar på ett nätkasino och är beroende av tabletter.

Det här skulle kunna vara en obehaglig, äcklig och svårsmält uppväxtskildring att läsa om, en roman som man knappt orkar läsa. Men så är det inte. Visst förekommer många äckligheter och händelser som barn inte borde behöva vara med om, men boken är samtidigt rolig och där finns värme mellan Tues föräldrar och barnen. De älskar sina barn på sitt eget taffliga, dysfunktionella sätt. Allt beror på romanens ton. Det är Tue som berättar och författaren har fångat honom så han blir trovärdig. Historien skulle naturligtvis inte vara berättad exakt så av en tonåring, men det känns som om det var så, och det hela blir makabert, sorgligt, dråpligt och rörande och läsningen leder både till suckar och leenden. Familjens liv känns äkta. Ja, så här gör de, så här pratar de. Och så här går det till i området där Tue bor. Dessutom känns det trots allt som att Tue kommer att klara sig.

Om någon skulle komma förbi är Thomas Korsgaards debutroman och den är mycket bra skriven. Den är första delen i en trilogi om Tue. De följande är En dag vil vi grine af det och Man skulle nok have været der. De är inte översatta till svenska men det hoppas jag kommer att ske. Tyvärr finns de inte på danska i hos Götabiblioteken. I Libriskatalogen hittar jag dem bara hos folkbiblioteken i Lund. Ett ex vardera. Jag vill absolut läsa del två och tre och få veta hur det går för Tue.

Om någon skulle komma förbi av Thomas Korsgaard, Weyler 2022. Översättning: Helena Hansson.

Mina Möten med de verkliga författarna av Claus Beck-Nielsen

I den här boken skriver Claus Beck-Nielsen om sig själv som aspirerande författare, om sitt möte med litteraturen och om möten med de verkliga författarna som han kanske inte anser att han själv tillhör än idag? Eller kanske gör han det, men boken är ju humoristisk och Claus Beck-Nielsen ser humoristiskt på både sig själv och de andra författarna. I alla fall tillhörde han inte den grupp som han benämner ”de verkliga författarna” från början.

Tyvärr har jag bara läst tre av författarna som han möter i boken och jag har inte läst mycket av dessa tre. De är Inger Christensen, Peter Høeg och Claus Rifbjerg. Dessutom finns i boken författare som jag aldrig har hört talas om som Jens Christian Grøndahl (Wikipedia här, Bokförlag här) och Peer Hultberg. Alltså skulle jag fått ut mer av boken om jag kände bättre till den danska parnassen. Men boken är underhållande och bra skriven och den kan locka till att läsa mer danskt. Ib Michael har jag hört talas om tidigare och många gånger tänkt läsa men det har inte blivit av. Kanske kan den här boken göra att jag kommer till skott.

Claus Beck-Nielsens mer eller mindre fiktiva möten med de olika författarna är roliga att läsa och jag tror att han har fångat en del av deras personligheter och verk och sätt att skriva i de olika kapitlen. Mina möten med de verkliga författarna är en bra bok, så mycket kan jag säga trots mina bristande kunskaper om dansk litteratur.

Mina möten med de verkliga författarna av Claus Beck-Nielsen, Kabusa böcker 2014. Översättning: Jonas Rasmussen.

Alvin – novell av Jonas Eika

Alvin är den första novellen i Jonas Eikas samling Efter solen som fick Nordiska rådets litteraturpris 2019. I Alvin anländer en ung man till Köpenhamn för ett konsultuppdrag på en bank. Men:

Jag tog metron till Kongens Nytorv, varifrån jag skyndade mig mot bankens huvudkontor för att hinna till det inledande mötet med IT-administratören samma eftermiddag. När jag svängde om hörnet kände jag lukten av något multet och bränt, en blandning av eld och växter, och när jag fick syn på de rödvita avspärrningsbanden ökade jag farten. Byggnaden hade helt störtat samman och låg spridd i meterhöga stycken av marmor, stål, ljust trä och kontorsmöbler och material jag inte kunde identifiera. Under de yttersta högarna anade jag randen av ett hål, ställen där marken lutade brant ned i sig själv, ungefär som läpparna kan vika sig in i munnen på gamla människor. Tre eller fyra servrar stack ut mellan golvbrädor och whiteboardtavlor, komiskt, tänkte jag – när man just höjt golven för att säkra sig mot den stigande vattennivån.

Vad ska han nu ta sig till? Han träffar Alvin, en kille som handlar med derivat. Inte för att jag begriper riktigt vad det är men så vitt jag förstår är det värdepapper som är kopplade till händelser i framtiden. Den unge mannen flyttar in hos Alvin. Det blir på sätt och vis en mycket intim relation. Men allt är flyktigt. Att banken har rasat ihop tolkar jag som en stark symbol för att den gamla tiden är över. Nu finns inte längre det handfasta, det man kan ta på. Alla novellerna i boken handlar om upplösning, om utnyttjande av människor, om en tillvaro som är svår att greppa och förstå sig på och om försök att hantera det. Människorna är främmande för varandra.

Alvin – novell av Jonas Eika ur samlingen Efter solen, Modernista 2020. Översättning: Henrik Petersen.

Pengar på fickan av Asta Olivia Nordenhof

Kurt och Maggie bor på en gård på Fyn. Kurt driver en åkeriverksamhet med bussar som inte verkar inbringa särskilt mycket pengar. Maggie får inte så mycket gjort. Det är en lite hopplös stämning som om de har fastnat. Men romanen känns inte hopplös. Författaren håller ett ovanifrånperspektiv, men verkar ändå bry sig om människorna i den. Hon hoppar fram och tillbaka i tiden. Det är mest 1980-tal, och 1990-tal. Efterhand har läsaren fått uppleva några nedslag i Maggies och Kurts liv som säger en del om dem, om deras liv och deras barn.

Författaren skriver också om branden på färjan Scandinavian Star den 7 april 1990. Branden var anlagd och 159 personer dog. En hemsk katastrof som verkar bero på pengahunger hos ägarna. I de här resonemangen för författar in sig själv och sin svårighet att förstå ekonomi och bolagshärvor, något som jag tror de flesta av oss kan känna igen sig i. Men författaren är knivskarp i kritiken. Det känns bra.

Pengar på fickan är den första i en planerad romancykel om sju romaner. Det känns när jag läser. Pengar på fickan känns inte som en avslutad historia om än den är bra skriven och ger mycket till läsaren. Den är inte en del av en serie böcker som står riktigt för sig själv, tycker jag. Men det finns en fördel i det. Jag väntar med spänning på nästa del. Jag väntar på mer kött på benen och på vad som ska hända. Det jag föreställer mig ska komma är en skarp vidräkning med makt- och pengahunger och lurendrejeri, där människor kommer till skada, ekonomiskt och till och med till livet.

Pengar på fickan är alltså en bok som jag rekommenderar. Det ska bli intressant att få uppleva fortsättningen.

Pengar på fickan av Asta Olivia Nordenhof, Norstedts 2021. Översättning: Johanne Lykke Holm.

De av Helle Helle

Den här boken handlar om en dotter på sexton år och hennes mamma. De bor i en liten stad på Södra Lolland och de har bott på många olika ställen i staden. Flickans mamma driver eller arbetar i en butik där hon säljer allt möjligt från nattlinnen till tvålar. Mamman blir allvarligt sjuk. Dottern börjar på gymnasiet.

Den här berättelsen är full av vardagsliv, skolan, kompisar, lägenheten de bor i, en och annan fest och utflykt. Allt berättas rakt upp och ner. Författaren berättar det som händer och det som människorna gör. Det som de känner finns mellan raderna. Det är detaljrikt och precist. Staden och trakten växer fram. Hur dottern och modern mår får vi själva räkna ut och det här minimalistiska sättet att berätta vad som händer med stora luckor gör att jag känner starkt med flickan och hennes sjuka mor. Det blir som att se en film. Boken är lugnt och sakligt skriven men min reaktion blir känslomässig.

Det kan vara lätt hänt att man läser den här boken lite för snabbt, att man halkar över orden och tycker att texten är tom och intetsägande men för mig blir det tvärtom. Jag finner berättelsen mycket trovärdig och känner ibland igen mig från min tonårstid. De är en bra bok som jag rekommenderar.

De av Helle Helle, Norstedts 2020. Översättning Ninni Holmqvist.

Den afrikanska farmen av Karen Blixen

I Den afrikanska farmen berättar Karen Blixen om sina 17 år i Kenya. Tidsmässigt sträcker sig berättelsen från tiden före första världskriget och framåt. Under de här åren drev Blixen en kaffeplantage som låg inte så långt ifrån Nairobi. Kenya var en engelsk koloni på den här tiden och Blixens bok ger en intressant inblick i hur livet för en europeisk plantageägare kunde te sig. Blixen har att antal tjänare i huset och mycket arbetsfolk som har sina hyddor och kor och små odlingar på hennes mark. Till sitt folk, som hon uttrycker det, har hon ett patriarkalt förhållande. Hon sköter de sjuka så gott hon kan och ser till att de transporteras till sjukhus om det behövs.

Det är Européer som bestämmer i kolonin. De infödda har inte ens rätt att äga en liten jordbit. Massajerna har fått flytta till ett nytt område. Karen Blixen tillhör kanske de bättre plantageägarna men hon berättar att även hon har slagit sin arbetskraft. Dock har hon en stor respekt för de olika folkslagen och berättar om deras olika sätt att se på världen.

Då och då rider Karen Blixen iväg på safari, och under första världskriget är hon ansvarig för stora oxspann med förnödenheter till trupperna vid gränsen. Att befinna sig ute i vildmarken är inte ofarligt. Det händer att hon måste skjuta ett lejon.

Karen Blixens sätt att skriva om tillvaron i Kenya är vidunderligt fin. Arthur Lundkvists översättning från 1930-talet håller fortfarande. Blixens beskrivningar av landskapet och djurlivet är poetiska och vackra och tar stor plats i boken. Bara hennes sätt att skriva om hur bergen i fjärran växlar utseende beroende på vilken tid på dagen det är och om de olika årstiderna och om alla olika fåglar och andra djur gör det värt att läsa boken, men den innehåller mycket mer än så. Folkliv och olika seder hos folkgrupperna i Kenya, svårigheten att driva en kaffeplantage och porträtt av både européer och infödda. Vi får ta del av många olika människoöden. Den Afrikanska farmen är mästerligt skriven. Det tar lite tid att ta sig igenom den, men det är det värt.

Boken är filmatiserad och hette då Mitt Afrika där Meryl Streep spelade Karen Blixen och Robert Redford spelade Denys Finch-Hatton som Karen Blixen hade ett förhållande med. Han var en äventyrare som var mycket ute i naturen och som under många år hade sin hemmabas på Blixens farm.

Den Afrikanska farmen av Karen Blixen, Trevi 1986. Översättning: Artur Lundkvist.

Vintersagor av Karen Blixen

Den här boken innehåller elva berättelser av Karen Blixen. De är alla förlagda till gången tid och känns gammaldags. De har gjort ett lite blandat intryck på mig. Ibland har jag känt igen Karen Blixen som den stora berättare som jag har upplevt tidigare. Ibland har jag tyckt att det var lite tradigt.

De berättelser som gjorde störst intryck på mig är Alkmene och Sorgens åker.

I den sistnämnda tvingas en äldre sliten mor skära säden på en hel åker under en dag om hon ska rädda sin son från fängelse. Och här rör det sig inte om lie som redskap utan skära. Tiden är 1700-tal och platsen är ett gods på den danska landsbygden. Groteskt.

Men den av berättelserna som ändå  höjer sig högst över de andra är Alkmene. Hon är ett barn från Köpenhamn som uppfostras av ett prästpar på landet och de vet inte vem hennes far och mor är vilket kanske inte var så ovanligt på 1800-talet när det gällde utomäktenskapliga barn. I den berättelsen har vi en avgrund under texten. Karen Blixen berättar mästerligt precis så mycket som behövs.

Den berättelse som heter Från det gamla Danmark säger mig däremot inte mycket och jag förstår inte vad den har i boken att göra. Den är förlagd till Dansk medeltid. Kanske säger den en mer om man kan den danska tidiga historien?

På Wikipedia läser jag att novellerna i Vintersagor berör frihet och fångenskap i allegorisk form och att den ingår i Danmarks kulturkanon och ska vara det verk som Karen Blixen var mest nöjd med. Kanske är det något jag inte har fattat här? Kanske var jag för trött när jag läste vissa av berättelserna?

Det jag kan säga är att jag absolut rekommenderar Alkmene och Sorgens åker och att den enda av berättelserna som jag tycker är direkt dålig är Från det gamla Danmark. Där tänkte jag faktiskt lite på Thomas Manns Den helige syndaren, en ganska galen men ändå fantastisk historia, kanske för att trälen Granze lever ensam på stranden. Men Från det gamla Danmark framstår för mig som en skiss, något som inte är fullbordat.

Blixens Vintersagor kräver en del av läsaren. Där ingår mycket av tankar om människans plats på jorden och vad som är rätt och orätt. Den utkom under den tyska ockupationen av Danmark och kanske kan man läsa in mer i berättelserna än vad jag gjorde. Man får läsa eftertänksamt och inte vara alltför trött i huvudet. Avslutningsvis vill jag säga: läs den gärna. Den ger en del att tänka på och berättelserna innehåller mycket stämning och atmosfär.

Vintersagor av Karen Blixen, MånPocket 1986. Översättning: Sven Barthel och viveka Starfelt.

Boken kom ursprungligen ut 1942.

Folkets skönhet av Merete Pryds Helle

Marie växer upp på landet i en fattig familj. Hon har många syskon. Hennes far är takläggare . Han misshandlar sina söner för små förseelser de har gjort. Örfilar är vanliga. Alla kan få en örfil av alla om de väcker misshag. Här förekommer incest i flera generationer. Mamman är trött av alla barnafödslar.

När fadern ramlar ner från ett tak och hamnar på sjukhus en längre tid slipper familjen hans regerande. Men där finns den äldste brodern Kaj som på många sätt går i sin fars fotspår om än inte i yrkesvalet. Det blir också svårare att få mat på bordet.

Mycket elände alltså och vissa scener är inte behagliga att läsa, men det här är en bra bok och det är inte elände hela tiden. Maries kärlek till sina föräldrar kommer också fram, även kärleken till den förskräcklige fadern.

Vi får följa Marie från 1930-talet till in i 1960-talet, från Langeland till Köpenhamn, genom ockupationsåren under kriget till det moderna livet. Boken är spännande att läsa. Den är lättläst och enkelt skriven, rakt på, och det är en av bokens fördelar. Många läser den. Romanen innehåller också ett stycke arbetarhistoria, men framför allt kvinnohistoria. Kvinnornas utsatthet, deras beroende av männen och rädslan att bli gravid är framträdande i berättelsen. Även om en flicka har blivit våldtagen drar hon skam över familjen om den resulterar i ett barn. Den enda preventivmetoden man har är sköljningar av underlivet.

Kvinnornas arbete, att ställa mat på bordet, att sy, att hålla rent och att ta hand om barnen har också stor plats i den här boken och naturligtvis finns också en viss gemenskap och glädje. Även om Marie är stark präglad av sin uppväxt och har dåligt självförtroende så framstår hon ändå som seg och med en viss styrka. Hon manövrerar så gott hon kan för att klara sig i männens värld. Ibland genom att vara undfallande, ibland genom att ge sig på någon annan kvinna.

Det här är bra. Marie är en intressant gestalt. Jag tycker inte om henne helt och fullt men jag förstår varför hon är som hon är.

Folkets skönhet av Merete Pryds Helle, Bonniers 2018. Översättning Urban Andersson