Den som gapar efter mycket …

Nu har jag pausat Emily Dickinson och börjat läsa i Det sena verket av Paul Celan. Jag blev inspirerad av Hannele som tog upp den här boken på sin blogg. Men så bra, tänkte jag. Dikterna finns både på svenska och tyska. Om jag läser i den här boken kan jag kanske friska upp min usla tyska. Och så jättebra att läsa en av alla de här poeterna som har fått Nobelpriset. Och så beställde jag den hastigt och lustigt.

För det första upptäckte jag snart att Paul Celan inte har fått Nobelpriset. Sedan kom boken hem till mig och jag vägde den i handen. Var det så klokt att köpa hem den här klumpen? tänkte jag. Hur i hela friden ska den få plats i poesihyllan? Och så jäkla många dikter! Hur ska jag någonsin kunna läsa alla dem?

Nu har jag i alla fall börjat. Den här tjocka boken innehåller Paul Celans sex sista diktsamlingar: Andningsvändning (Atemwende) , Trådsolar (Fadensonnen), Inmörkat (Eingedunkelt), Ljustvång (Lichtzwang), Snöstämma (Schneepart) och Tidsgård (Zeitgehöft). Jag har börjat med den första, Atemwende, som kom 1967, och vid närmare eftertanke är jag säker på att jag får glädje av den här boken. Och Nobelpriset. Det finns så många bra författare som inte har fått det. Det är ju de flesta.

Paul Celan levde mellan 1920 och 1970. Hans föräldrar var av judisk börd och dog i koncentrationsläger. Själv hamnade han i ett arbetsläger under kriget men lyckades rymma därifrån till den sovjetiska Röda armén. Han bodde sedan i Bukarest och arbetade som förlagslektör och översättare. Senare flyttade han till Paris.

Den omfångsrika samlingsboken Det sena verket kom på Bonniers 2020 och översättare är Anders Olsson.

En haiku

Att lämna omdömen om diktsamlingar tycker jag är svårt. Jag väljer att skriva några ord om en haiku som finns i Sorgegondolen.

Orkidéerna.
Tankbåtar glider förbi.
Det är fullmåne.

Jag ser en gestalt, kanske är det diktaren själv, kanske någon annan, kanske jag. Gestalten står vid ett fönster där ett par krukor med orkidéer finns på fönsterbrädan. Det är mörkt. Kanske har personen vid fönstret vaknat på natten och gått upp. Utanför finns en trädgård som sluttar ner mot vattnet. Det är höst eller vinter men ingen snö. Vattnet utgör en farled där tankbåtar glider förbi. Och månen lyser. Det är tyst och stilla.

Men det är så mycket mer. Hur det kan kännas att stå där vid fönstret om natten. Gestalten är stilla, men tankbåtarna är på väg. Kommer gestalten aldrig att resa bort, eller pekar tankbåtarnas färd utåt mot nya erfarenheter?

De tre små raderna innehåller så mycket.

Och sedan orden som är valda, klangerna och rytmen. Or-ki-dé-er-na. Och sen kommer Tank-. Så mörkt och tungt och kantigt. Och sedan sex korta stavelser där de fyra sista har ljusa vokaler: -bå-tar-gli-der-för-bi. Och efter det Det-är-full-må-ne, som lugnar ner och stabiliserar och gör att allt blir stilla.

Det är hur jag upplever den här haikun.

Jag har alltså läst Sorgegondolen av Tomas Tranströmer, utgiven på Bonniers 1996.

Det har jag gjort som en del i ett projekt där jag läser skönlitterära Augustprisvinnare som jag inte har läst tidigare. På Instagram har projektet taggen #augustprisprojektet. Karenina som på Instagram heter @kareninalaser och @kickibokmal är också med i projektet. Min Instagram @mosstantenblogg når ni genom knappen uppe till höger, eller efter inlägget om ni läser det på surfplatta eller telefon.

Nu läser jag äntligen Emily Dickinson

Inte för att det har varit tråkigt att läsa Sorgegondolen men jag tycker att det har varit hög tid för mig att läsa Emily Dickinson i många år och det har aldrig tidigare blivit gjort.

Men nu sker det alltså. Jag köpte både den här boken med tolkningar på svenska och en liten Penguinutgåva med dikter på engelska, men det verkar inte som om några av dikterna i Gång på gång är skogarna rosa är samma som i Penguinboken så jag kommer inte att läsa dem parallellt. Nu läser jag i den här och så tar jag den engelska utgåvan vid ett senare tillfälle. Jag vill ju gärna också läsa Emily Dickinson på originalspråket. Men en bra sak med Gång på gång är skogarna rosa är att i slutet finns Ann Jäderlunds anmärkningar om hur hon har tänkt när hon har tolkat dikterna.

Eftersom jag läser en dikt om dagen skulle det ta över hundra dagar att gå igenom hela den här volymen så därför kommer jag antagligen att nöja mig med en lite mindre del. Hälften kanske.

Om Emily Dickinson finns lite information här.

Och här är hon på en dagerrotyp från december 1846 eller början av 1847.

Hett i hyllan #98 – Våglängder, 33 poeter väljer en dikt

Det här en en fin bok som står och väntar i bokhyllan, med författarporträtt och texter som poeterna som har valt var sin dikt har skrivit. Det är en bok som ger mig möjlighet att prova på att läsa en dikt av en författare och kanske bli nyfiken och vilja läsa mer. Men vilken slagsida när det gäller män och kvinnor! Av de 33 poeterna som har valt en dikt är endast 9 kvinnor. Av dikterna som poeterna har valt är endast 5 skrivna av en kvinna. Boken kom 1987 och förhoppningsvis skulle det vara jämnare fördelning mellan könen idag.

Men gör det att jag inte vill läsa den här boken? Inte alls. Det vill jag gärna eftersom jag ändå har den och naturligtvis kan jag ha glädje av den. Bland diktarna som poeterna har valt finns många som är okända för mig. En spännande bok alltså, och när jag bläddrar i den ser jag att Jan Östergren har valt Absentia animi av Gunnar Ekelöf. Den gjorde ett stort intryck på mig som ung, men jag har inte hittat den i de diktsamlingar jag har. Men nu har jag den! Och Jan Östergren (1940-1999) som har valt dikten har jag aldrig hört talas om förut. Jag är inte så bevandrad i poesin. Den här antologin kan alltså bidra till att jag läser dikter av många poeter som är nya för mig – och även återvänder till sådana som jag känner till.

Våglängder – 33 poeter väljer en dikt, Bra Bok/Bra Lyrik 1987. Redaktör: Carl Magnus von Seth och poetporträtt av Leif Nelson.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Jag har bytt diktsamling

Det är bra att ha projekt, till exempel att läsa de skönlitterära Augustprisvinnarna som jag inte har läst. På grund av det köpte jag Sorgegondolen av Tomas Tranströmer och när jag hade läst färdigt Vild iris/Wild Iris av Louise Glück satte jag igång med den. Det känns bra att läsa lite Tranströmer igen. Det var länge sedan sist.

Sorgegondolen publicerades 1996 och fick Augustpriset samma år. Om du vill veta vilka vinnare jag läser i projektet har du dem här. Tidigare har jag läst och skrivit om Osebol av Marit Kapla och De sotarna! De sotarna av Lars Ahlin.

På Instagram har projektet taggen #augustprisprojektet. Karenina som på Instagram heter @kareninalaser och @kickibokmal är också med i projektet. Min Instagram @mosstantenblogg når ni genom knappen uppe till höger. Kul att det var fler som kände sig manade att läsa Augustprisvinnare.

Osebol av Marit Kapla

Osebol är en by vid Klarälven i norra Värmland. Där har Marit Kapla intervjuat nästan alla invånarna. Ur intervjuerna har hon sedan tagit små utdrag, fragment, och satt ihop det till en diktsamling. Hon låter en person eller ett hushåll komma till tals i varje avdelning och i början av den är också huset där de bor utmärkt. Det tog en stund innan jag förstod att de små fyrkanterna som var utströdda på boksidan föreställde husen i byn och att den fyrkanten som var svart istället för grå föreställde huset där den intervjuade bodde.

Marit Kapla är själv uppvuxen i Osebol och känner orten väl. Hon har intervjuat under flera år så jag räknar med att hon har ett stort material. Ur det har hon vaskat fram detta, fåtaliga korta rader, och det gör att det som står där får en helt annan tyngd och klang och känsla än om hon hade publicerat mer fullständiga intervjuer. Det gör den här boken unik. Tror jag i alla fall. Här talar nästan alla som bor i Osebol. Det är röster från glesbyden som speglar utvecklingen under 1900-talet och in i 2000-talet. Skogsbruket var dominerande förr. Det var ett hårt slit och det behövdes mycket arbetskraft. Så mekaniserades skogsbruket mer och mer. Det var dåligt med arbetstillfällen och många måste söka sin utkomst långt därifrån.

Hur glesbygden alltmer glesas ut och unga försvinner. Hur butiker läggs ner. Hur skolor läggs ner och barnen får alltför långa skoldagar i och med att de måste resa så långt varje dag. Hur befolkningen blir äldre och äldre. Osebol innehåller mycket. Landskapet, älven, bron med två brovalv som är avstängd för trafik. Och faktiskt en liten rörelse åt motsatt håll. Gröna vågare kom på 1970-talet. Holländare köper hus i Värmland. Några flyttar dit för att starta turistverksamhet. Men mest är det avfolkning. En bygd som har varit livaktig, där alla kände varandra och många hjälpte varandra om det behövdes. En bygd som nu kanske ska dö? Som kanske ska bli ett turistreservat?

Boken Osebol kan läsas eftertänksamt. Själv svepte jag igenom den snabbt. Jag tror att båda sätten att läsa den har fördelar. Som jag läste den fick jag en överblick, en samlad bild, en känsla som stannar kvar. Jag rekommenderar den varmt till läsning. Bli inte förskräckt över bokens många sidor. Den är lätt att läsa fast den har tyngd.

Osebol av Marit Kapla, Teg Publishing 2019.

Osebol fick Augustpriset 2019. Och i och med att den är läst har jag sju skönlitterära vinnare kvar att läsa i mitt Augustprisprojekt som har taggen #augustprisprojektet på Instagram.

Vild iris – The Wild Iris

Dikter bör helst läsas på originalspråket och det enda främmande språk som jag kan tillräckligt är engelska, kanske också danska. Men inte är det lätt att läsa dikter på engelska. Det händer alltför ofta att jag halkar iväg över texten utan att riktigt ta till mig innehållet. Jag glider på ytan. Sedan är poesi också svårare eftersom så många ord är borttagna om vi tänker oss att det hade varit en prosatext istället. Det är svårare att förstå vad där står.

Eftersom poesi skiljer sig från prosan på så sätt att varje ord är mer noga utvalt och vägt och att poesin ännu mer än prosan består av ordens och språkets musik är det en tillgång att kunna läsa på originalspråket. Men även när jag gör det får jag kanske inte alls samma bilder från orden som en engelskspråkig får. Naturligtvis får varje individ sina bilder när de läser men hur orden låter och de eventuella få betydelser av ordet som jag känner till påverkar upplevelsen. Jag ska ge ett exempel ur dikten Vild iris av Louise Glück:

från mitt livs mittpunkt steg / en väldig kaskad, djupblå / skuggor över azurfärgat havsvatten

Jag ser att det står att kaskaden steg men min omedelbara bild av ordet kaskad var vatten som kom ovanifrån, som ett smalt vattenfall.

Så kom äntligen utgåvan på engelska med posten och där läste jag:

from the center of my life came / a great fountain, deep blue / shadows on azure seawater.

Det första jag ser framför mig vid ordet fountain är fontän. De orden är ju så lika. Men fontänen jag ser sprutar vattnet uppåt, inte nedåt som vattenfallet jag såg när jag läste den svenska texten. Dessutom är en fontän tillverkad av människor och finns i en park eller på ett torg. Sedan slår jag upp ordet i mitt lexikon och ser att en poetisk betydelse av fountain kan vara källsprång, källa, brunn. Och i bildlig bemärkelse: källa, ursprung. Se där hur betydelsen vidgas i den engelska texten. Och översättaren måste naturligtvis välja. Men när jag läser fountain, om jag känner till ordet väl, finns allting där samtidigt.

Ja, det var en reflektion från min läsning av Vild Iris/The Wild Iris. Det är en tillgång att ha diktsamlingen på båda språken.

Jag läser alltså Vild iris av Louise Glück, Ramus 2020. Översättning: Jonas Brun

Och The Wild Iris av Louise Glück, Carcanet 1992

Hett i hyllan #93 – En liten cyklist

Den här boken är faktiskt sprättad men jag kan inte påminna mig att jag har läst i den. Kanske var den sprättad när jag köpte den? Var? När? Hur? Har jag fått den? Det minns jag inte alls. Jag förstår heller inte varför jag inte redan har läst de här dikterna. Jag har ju tyckt så mycket om Barbro Lindgrens böcker Sagan om den lilla farbrorn, Mamman och den vilda bebin och böckerna om Loranga.

Barbro Lindgren har en stor produktion bakom sig, främst av barnböcker men också vuxenlitteratur. När jag ser hela den långa raden av titlar på Wikipediasidan inser jag att jag har läst ytterst få av hennes böcker och att jag har mycket att hämta där.

Diktsamlingen En liten cyklist är skriven för vuxna. Den handlar om Barbro Lindgrens moster och den sista tiden i hennes liv.

En liten cyklist av Barbro Lindgren, Rabén & Sjögren 1982.

Den som har hand om Hett i hyllan är Monika som har bloggen Bokföring enligt Monika.

Nu vill jag läsa grekiska dikter

Månadens språk är ju grekiska så nu har jag gjort en liten paus i läsningen av Vild Iris av Louise Glück och satt igång med Konstantin Kavafis dikter, en gammal samling som jag har haft i hyllan sedan mycket, mycket länge. Hur jag fick tag i den minns jag inte. Antagligen i en billighetslåda i eller utanför en bokhandel någonstans. Den har stått i min bokhylla, nästan orörd, men nu, i och med månadens språk, har jag äntligen börjat läsa i den på allvar.

Det var inte så lätt att pausa läsningen av Vild Iris för alldeles nyligen fick jag hem utgåvan på engelska som jag hade beställt och jag såg genast hur mycket det ger att kunna jämföra originaldikterna med den svenska översättningen. Men å andra sidan har jag något spännande som väntar igen i januari.

Och nu i december är det alltså Kavafis dikter jag läser.

Jag har bytt diktsamling

Om sanningen ska fram bytte jag för ett tag sedan. Från Kristina Lugn till Lars Forssell alltså. Han levde mellan 1928 och 2007, skrev poesi, dramatik och sångtexter och han var också översättare. Lars Forssell satt i Svenska akademien 1971-2007 på stol nummer 4. Han blev känd för den stora allmänheten genom sina sångtexter och när han skapade en show till Lill-Babs 1980 blev det mycket omtalat.

Den här diktsamlingen heter Sånger, som ni ser, men den innehåller inte sångtexter utan sonetter och det är rimmad, bunden vers enligt ett visst mönster. Sonetter är inget jag har läst mycket av så det känns bra att läsa den här diktsamlingen som jag har ärvt efter min far. Länken går till Wikipedias sida om sonetter.