Från Andningsvändning till Dess kropp av verklighet

Det var dags att ta fram sprättkniven för nu har jag bytt diktsamling. Från Paul Celans Andningsvändning till Dess kropp av verklighet av Anna Rydstedt. Om henne har jag skrivit några ord i ett hettihyllaninlägg.

Andningsvändning liknade inget jag har läst tidigare. Så många egna ordkonstruktioner. Intressant och väl värd tiden jag har lagt på den. Jag tror att Anna Rydstedts diktsamling blir lite enklare att läsa. Skenbart kanske? Vi får se.

Hett i hyllan #149 – Dess kropp av verklighet

Den här diktsamlingen hade jag läst, det var jag övertygad om. Men när jag drog ut den ur hyllan för att titta i den upptäckte jag att den inte var sprättad. En fördel med sådana böcker är att man vet säkert om man har läst dem eller inte. Fast det är nog den enda fördelen. Det är svårt att sprätta böcker riktigt snyggt.

Dess kropp av verklighet är skriven av Anna Rydstedt (1928-1994) och det är nog så att jag bara har läst någon enstaka dikt av henne. Hon studerade i Lund och ville bli präst, men på den tiden kunde kvinnor inte prästvigas. Hennes debutdiktsamling heter Bannlyst prästinna. Dess kropp av verklighet är hennes andra diktsamling. Anna Rydstedt var uppvuxen på Öland och miljön där har betytt mycket i hennes poesi. I Lund tillhörde hon en krets poeter som av andra har kallats Lundaskolan.

Det är inte svårt att få tag i Anna Rydstedts dikter. De finns på nätet hos Litteraturbanken. Där finns också uppläsningar av författaren själv.

Dess kropp av verklighet av Anna Rydstedt, Bonniers 1976.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Byter diktsamling från Emily Dickinson till Paul Celan

Ja, ännu en gång slutar jag läsa Emily Dickinson och går tillbaka till Paul Celan. Men nu har jag läst alla dikterna i Gång på gång är skogarna rosa och lägger den åt sidan. Nästa gång jag återvänder till Emily Dickinson ska jag försöka läsa hennes dikter på originalspråket. Det är att föredra om man kan. Nu tycker jag att det är ganska svårt att läsa dikter på engelska. Prosa går mycket bättre. Där har man så mycket sammanhang. Samtidigt ligger en översättning av en dikt ännu längre från originalet än från en prosatext. Ann Jäderlund har strävat efter att hennes översättningar ska vara så nära originalet som möjligt. Men svenskan är ju så kantig i jämförelse med engelskan. Bara det gör upplevelsen annorlunda.

Jag lägger alltså undan Gång på gång är skogarna rosa och återvänder till Andningsvändning av Paul Celan. Nu ska jag läsa den färdigt, har jag tänkt.

Emily Dickinson igen

Som ni ser har det skett ett diktsamlingsbyte. När jag hade kommit till avdelning IV i Paul Celans diktsamling Andningsvändning beslutade jag mig för att göra ännu en paus i den läsningen och nu läser jag Emily Dickinson igen i Ann Jäderlunds översättning. Den läsningen knölade till sig för mig när jag höll på med den förra gången, men nu går det bättre.

Jag kommer tillbaka till Paul Celan och läser färdigt Andningasvändning. Men just nu är det Emily Dickinson som gäller. Bara så att ni vet.

Jag har bytt diktisamling

Ingen ska tro att jag har läst hela Andningsvändning av Paul Celan, men jag har kommit till avdelning III och nu pausar jag där och läser lite Louise Glück istället. Ararat tillhör de böcker som jag köpte i och med att hon tilldelades Nobelpriset. Den har stått ganska länge på bokvagnen och väntat nu.

Jag har börjat läsa och jag ser att dikterna är skrivna mera öppet, direkt. Åtminstone skenbart. Det här är något alldeles annorlunda mot Paul Celans poesi. Det känns välgörande, men jag kommer att återvända till Andningsvändning. Det är berikande att läsa olika slags dikter.

Ararat av Louise Glück, Rámus 2019. Översättning: Steve Claeson.

På originalspråket kom Ararat ut 1990.

Poesiläsning

Under sommaren har det inte blivit någon poesiläsning. Jag är kanske lite konstig, men jag får aldrig plötsligt lust att läsa en dikt. Men om jag skapar en rutin, till exempel att läsa en dikt varje dag när morgonteet är drucket, då kan jag få stort utbyte av poesiläsningen. Under sommaren har jag oftast druckit morgonteet på balkongen och i och med det försvann poesin. Jag glömde bort den. Eller det kändes inte rätt att sätta sig med en diktsamling när jag kom in från balkongen.

Men nu är den tiden slut. Det te som dricks där ute intas på eftermiddagen om vädret tillåter. Så nu har jag kommit igång med poesin igen. Jag håller fortfarande på med Andningsvändning av Paul Celan. Det är inte helt lätt men nu börjar jag få en känsla för dikterna. De liknar inte riktigt något som jag har läst tidigare. Det är spännande.

Analysera och skriva omdömen om de här dikterna vill jag inte. Det känns alldeles för svårt. Men jag har glädje av att läsa dem.

Den som gapar efter mycket …

Nu har jag pausat Emily Dickinson och börjat läsa i Det sena verket av Paul Celan. Jag blev inspirerad av Hannele som tog upp den här boken på sin blogg. Men så bra, tänkte jag. Dikterna finns både på svenska och tyska. Om jag läser i den här boken kan jag kanske friska upp min usla tyska. Och så jättebra att läsa en av alla de här poeterna som har fått Nobelpriset. Och så beställde jag den hastigt och lustigt.

För det första upptäckte jag snart att Paul Celan inte har fått Nobelpriset. Sedan kom boken hem till mig och jag vägde den i handen. Var det så klokt att köpa hem den här klumpen? tänkte jag. Hur i hela friden ska den få plats i poesihyllan? Och så jäkla många dikter! Hur ska jag någonsin kunna läsa alla dem?

Nu har jag i alla fall börjat. Den här tjocka boken innehåller Paul Celans sex sista diktsamlingar: Andningsvändning (Atemwende) , Trådsolar (Fadensonnen), Inmörkat (Eingedunkelt), Ljustvång (Lichtzwang), Snöstämma (Schneepart) och Tidsgård (Zeitgehöft). Jag har börjat med den första, Atemwende, som kom 1967, och vid närmare eftertanke är jag säker på att jag får glädje av den här boken. Och Nobelpriset. Det finns så många bra författare som inte har fått det. Det är ju de flesta.

Paul Celan levde mellan 1920 och 1970. Hans föräldrar var av judisk börd och dog i koncentrationsläger. Själv hamnade han i ett arbetsläger under kriget men lyckades rymma därifrån till den sovjetiska Röda armén. Han bodde sedan i Bukarest och arbetade som förlagslektör och översättare. Senare flyttade han till Paris.

Den omfångsrika samlingsboken Det sena verket kom på Bonniers 2020 och översättare är Anders Olsson.

En haiku

Att lämna omdömen om diktsamlingar tycker jag är svårt. Jag väljer att skriva några ord om en haiku som finns i Sorgegondolen.

Orkidéerna.
Tankbåtar glider förbi.
Det är fullmåne.

Jag ser en gestalt, kanske är det diktaren själv, kanske någon annan, kanske jag. Gestalten står vid ett fönster där ett par krukor med orkidéer finns på fönsterbrädan. Det är mörkt. Kanske har personen vid fönstret vaknat på natten och gått upp. Utanför finns en trädgård som sluttar ner mot vattnet. Det är höst eller vinter men ingen snö. Vattnet utgör en farled där tankbåtar glider förbi. Och månen lyser. Det är tyst och stilla.

Men det är så mycket mer. Hur det kan kännas att stå där vid fönstret om natten. Gestalten är stilla, men tankbåtarna är på väg. Kommer gestalten aldrig att resa bort, eller pekar tankbåtarnas färd utåt mot nya erfarenheter?

De tre små raderna innehåller så mycket.

Och sedan orden som är valda, klangerna och rytmen. Or-ki-dé-er-na. Och sen kommer Tank-. Så mörkt och tungt och kantigt. Och sedan sex korta stavelser där de fyra sista har ljusa vokaler: -bå-tar-gli-der-för-bi. Och efter det Det-är-full-må-ne, som lugnar ner och stabiliserar och gör att allt blir stilla.

Det är hur jag upplever den här haikun.

Jag har alltså läst Sorgegondolen av Tomas Tranströmer, utgiven på Bonniers 1996.

Det har jag gjort som en del i ett projekt där jag läser skönlitterära Augustprisvinnare som jag inte har läst tidigare. På Instagram har projektet taggen #augustprisprojektet. Karenina som på Instagram heter @kareninalaser och @kickibokmal är också med i projektet. Min Instagram @mosstantenblogg når ni genom knappen uppe till höger, eller efter inlägget om ni läser det på surfplatta eller telefon.

Nu läser jag äntligen Emily Dickinson

Inte för att det har varit tråkigt att läsa Sorgegondolen men jag tycker att det har varit hög tid för mig att läsa Emily Dickinson i många år och det har aldrig tidigare blivit gjort.

Men nu sker det alltså. Jag köpte både den här boken med tolkningar på svenska och en liten Penguinutgåva med dikter på engelska, men det verkar inte som om några av dikterna i Gång på gång är skogarna rosa är samma som i Penguinboken så jag kommer inte att läsa dem parallellt. Nu läser jag i den här och så tar jag den engelska utgåvan vid ett senare tillfälle. Jag vill ju gärna också läsa Emily Dickinson på originalspråket. Men en bra sak med Gång på gång är skogarna rosa är att i slutet finns Ann Jäderlunds anmärkningar om hur hon har tänkt när hon har tolkat dikterna.

Eftersom jag läser en dikt om dagen skulle det ta över hundra dagar att gå igenom hela den här volymen så därför kommer jag antagligen att nöja mig med en lite mindre del. Hälften kanske.

Om Emily Dickinson finns lite information här.

Och här är hon på en dagerrotyp från december 1846 eller början av 1847.

Hett i hyllan #98 – Våglängder, 33 poeter väljer en dikt

Det här en en fin bok som står och väntar i bokhyllan, med författarporträtt och texter som poeterna som har valt var sin dikt har skrivit. Det är en bok som ger mig möjlighet att prova på att läsa en dikt av en författare och kanske bli nyfiken och vilja läsa mer. Men vilken slagsida när det gäller män och kvinnor! Av de 33 poeterna som har valt en dikt är endast 9 kvinnor. Av dikterna som poeterna har valt är endast 5 skrivna av en kvinna. Boken kom 1987 och förhoppningsvis skulle det vara jämnare fördelning mellan könen idag.

Men gör det att jag inte vill läsa den här boken? Inte alls. Det vill jag gärna eftersom jag ändå har den och naturligtvis kan jag ha glädje av den. Bland diktarna som poeterna har valt finns många som är okända för mig. En spännande bok alltså, och när jag bläddrar i den ser jag att Jan Östergren har valt Absentia animi av Gunnar Ekelöf. Den gjorde ett stort intryck på mig som ung, men jag har inte hittat den i de diktsamlingar jag har. Men nu har jag den! Och Jan Östergren (1940-1999) som har valt dikten har jag aldrig hört talas om förut. Jag är inte så bevandrad i poesin. Den här antologin kan alltså bidra till att jag läser dikter av många poeter som är nya för mig – och även återvänder till sådana som jag känner till.

Våglängder – 33 poeter väljer en dikt, Bra Bok/Bra Lyrik 1987. Redaktör: Carl Magnus von Seth och poetporträtt av Leif Nelson.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.