Dikter av Gunnar Björling

Nu har jag läst del 1 i Det stora enklas dag. Där finns dikter som publicerades från 1922 till 1930. Det är kanske lite typiskt att jag börjar läsa från bokens början.

Det finns ett förord i boken där Bo Carpelan skriver om Gunnar Björlings diktning. Jag förmår inte analysera och sammanfatta det jag har läst utan jag visar ett par exempel på hans dikter.

Jag höjer romantiska händer, jag går på klassiska fötter.
Jag är vilja, ej sonad.
Jag är svag som ett drivmoln för vinden.
Jag bär himmel i smutsiga dagen.
Ur diktsamlingen Korset och löftet 1925

Dagsklart, ormlikt
människa som en vit
fläck
i sin röda pullover. Geometrin
har ritat upp förvirringarna.
Musik
är i alla trutar,
du jazz, läromästare
med rosenröd gratis-ånger!
Ur diktsamlingen Quosego 1928-29 

Kala kvistarna står upp ur marken,
den är bar och hård med lättfluget snöstoft över sand och berghällarna.
Vågornas färglösa bälte under höstträdets orörlighet.
Det röda ljuset i denna livlöshet,
och det rytande är jämngrått.
Ur diktsamlingen Kriri-ra! 1930

De här tre dikterna är sinsemellan mycket olika. Den första har stora kontraster och starka känslor. Den andra är en bild av den moderna staden. Den tredje en bild av vintern vid havet. Naturligtvis är det inte så enkelt. Alla dikterna förmedlar känslor och sinnestillstånd. Man kan till exempel läsa hopplöshet och hot i den sista. Gunnar Björlings dikter ger mig frihet till egna tolkningar och egna känslor.

Det stora enklas dag har givit mig intressant läsning och jag vill gärna återvända till den framöver och läsa mer.

Boken är en pocketutgåva från Wahlström & Widstrand från 1986.

Jag behöver busschauffören – diktsamling av Solja Krapu

Solja Krapu har vunnit SM i Poetry slam och jag tycker att många av dikterna i den här samlingen med fördel kan framföras muntligt på en scen. Vissa dikter innehåller drastiska bilder från verkligheten. Vissa är mer inåtskådande. Själv tycker jag bäst om de mer vardagliga dikterna.

Solja Krapu-Kallio föddes 1960 i Finland men bor i Sverige. Hon är estradpoet och har även skrivit bilderböcker. År 2002 tilldelades hon priset Slangbellan som den mest lovande barn/ungdomsboksdebutanden för texten till bilderboken Jag behöver lillbrorsan. Titeln till den här diktsamlingen är ju Jag behöver busschauffören och det är också titeln på en av dikterna i boken. Det är en lekfull dikt med olika händelser som påverkar varandra. Den börjar så här:

Jag behöver:
busschauffören
Som låter bli att starta enligt tidtabell
fast jag vet att jag är sen
springer över iskanan
med väska kasse påse portfölj schal
hunnit
inte stänga jackan

busschauffören behöver:
sin hustru
som låter honom ta tidningen först
varenda morgon
släta oöppnade nyheter till kaffet

Sedan behöver hustrun granntanten som behöver vaktmästaren som har sandat den sluttande isgången. Vaktmästaren behöver flickan som säger hej, flickan behöver sin bästa tjejkompis – och så vidare. En rolig dikt med allvar i botten. Vi människor behöver varandra.

Solja Krapu har också skrivit vuxenböcker. Jag läste Mogen för skrubben för några år sedan. Den handlar om läraren Eva-Lena som ska ta kopior sent en fredag och blir inlåst i kopieringsrummet eftersom dörren har gått i baklås. Solja Krapu har också skrivit en ljudboksserie, Westins bageri och cafe.

Men nu har jag alltså läst diktsamlingen Jag behöver busschauffören som har stått länge i min bokhylla. Den kom ut på Ord&visor 2002.

En döddansares visor – diktsamling av Nils Ferlin

En döddansares visor är Nils Ferlins första diktsamling och den kom ut 1930. Jag har läst den i en samlingsvolym med Nils Ferlins dikter.

Hur ska jag nu beskriva de här dikterna? Döden, döden döden kanske är en bra början, för döden förekommer i flertalet av dikterna. Det finns några ljusa, mer trösterika dikter men de är inte många. I den här diktsamlingen finns alltså mycket dysterhet och ångest men också humor och gissel av medelsvensson, och de ordentliga borgarna. Ofta är dikterna skrivna ur bohemens synvinkel.

Nils Ferlin var en förgrundsgestalt bland Klarabohemerna. Han föddes 1898 i Karlstad och dog 1961. Han tog realexamen och gav sig ut på sjön. Han var underhållare och stod på scen. Det var mycket alkohol i hans liv och dikterna speglar det.

Nils Ferlin skrev rimmade dikter och de har ofta en väldigt klar rytm. Många av hans dikter har blivit tonsatta.

Och nu kommer jag till dikten som jag tänker visa en del av här, En valsmelodi. Den avslutar samlingen och det är en dikt som jag minns från min barndom, troligen på grund av att den är tonsatt av Lillebror Söderlund. Kanske har jag hört den sjungas på radio. Ordvändningen Och jag är ganska mager om bena, tillika om armar och hals bet sig kvar i mitt sinne och jag lärde mig så småningom melodin.

Här kommer då första versen, eller hur man nu ska säga om man ska tala korrekt lyrikspråk.

En valsmelodi

Dagen är släckt,
mörkret har väckt
stjärnor och kattor och slinkor;
fyllda av skarn
slödder och flarn
sova polishus och finkor –
Barnet det skådar i drömmarnas brus
hur en ängel med lyktor går runt våra hus.
– Och ensam i kvällen den sena
jag slåss med en smäktande vals.
Och jag är ganska mager om bena,
tillika om armar och hals –
jag har sålt mina visor till nöjets estrader
och Gud må förlåta mig somliga rader
ty jag är ganska mager om bena,
tillika om armar och hals.

Samlingsvloymen heter Nils Ferlin, Dikter och ingår i serien Den svenska lyriken. Förlaget är Bonniers och samlingsboken kom ut 1976.

Aednan av Linnea Axelsson

Aednan är ett diktepos om samernas historia från början av 1900-talet till våra dagar. Det samiska området sträckte sig över fyra länder: Sverige, Norge, Finland och Ryssland. Boken börjar med att en samefamilj driver sin renjord till en ö i Nordnorge. Så har de gjort i generationer, till Norge på sommaren och tillbaka in i Sverige på vintern. Renarna känner till vägen dit och renägarna kan området. Gränsen är öppen. För dem finns ingen gräns.

Men så bestämmer de styrande att gränsen ska stängas. Familjen måste flytta till trakter som varken de eller renarna är vana vid.

På 1920-talet kommer forskare till Lappland. De mäter samernas huvuden, de fotograferar dem och indelar dem i typer. Skolflickor får klä av sig och fotograferas nakna. Staten startar stora dammbyggen. Flera gånger måste familjen flytta för att dammar ska byggas och älven ledas om.

Aednan handlar om att ett sätt att leva trasas sönder och om förtryck av en urbefolkning. Den är bitvis smärtsam att läsa.

Berättelsen börjar med stor rymd. Just att den är skriven som poesi gör att jag skapar den här stora rymden omkring de få orden. Det är stor rymd, vida marker, naturen bestämmer. Det är ingen lätt tillvaro, det är hårt arbete och många faror. Men det är så man har levt i många släktled.

Mot slutet av boken blir berättelsen alltmer fragmentarisk, inte att själva kapitlen blir kortare men det är stora hopp mellan olika människor och olika platser. På så sätt blir berättelsens form ett med berättelsen. Eposet är skrivet som poesi, men det är lättläst. Det består inte av dikter där man måste sätta sig ner och analysera efter ett par sidor. Det är enkelt och rakt, fast poetiskt. Mot slutet av texten, när den handlar om arbete hos Vattenfall, om gruvstrejk och om en samebys konflikt med Vattenfall om mark tänker jag på en del litteratur som jag läste på 1970-talet. Men då uppmärksammades sannerligen inte samernas situation som den borde. Jag kommer ihåg att jag läste Den femtonde hövdingen av Sven Rosendahl, men den handlar om förtrycket av samerna under 1600-talet. När det gällde vad som hände under 1970-talet minns jag bara att det handlade om arbetarklassen. Aednan av Linnea Axelsson, Bonniers 2018.

Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar – antologi från Arbetarskrivare

Arbetarskrivares nya antologi (2018) handlar om nuet, det Sverige vi har idag. I boken finns texter om undersköterskors slit i äldrevården, om brevbärare, städare, jobb på bensinmack, lärare, bemanningsföretag, callcenter, arbete på bibliotek, gruppbostad, vakt på häktet, tidningsbud, stadstjänstekvinnor, renhållningsarbetare och om arbetslöshet. Det här blev en lång uppräkning och jag är inte säker på att jag har fått med allt.

Antologins titel säger mycket om innehållet i boken. Sammantaget ger bidragen en svidande kritik mot hur arbetslivet organiseras idag och hur arbetande människor förstörs och slängs bort. Inom vissa yrken går kropparna sönder genom tunga lyft. Inom andra yrken förstör stressen människor psykiskt.

Stressen finns i alla yrkena; att inte hinna jobba på ett vettigt sätt i äldrevården och att ta hand om svåra brukare som kan vara våldsamma; att trasas sönder genom orealistiska krav, datasystem som strular, ständiga omorganiseringar och mer eller mindre dumma ”lösningar” på arbetsorganisationen, idiotiska kurser och floskler som är på modet, och att inte kunna koncentrera sig på arbetsuppgifterna i kontorslandskapet; att mer arbete läggs på den som redan går på knäna.

Jag blir ganska arg när jag läser den här boken. Jag tänker att det är ett förskräckligt arbetsliv vi har idag. Och jag tänker: Vilket slöseri med mänskliga resurser. Så dyrt det här måste bli i längden. Ur folkflertalets synvinkel är det både dumt och omänskligt.

Men intrycket av antologin blir ändå inte hopplöst. Det mesta är bra skrivet med fint språk. Kraftfullt. Det känns heller inte som plakatpolitik. Det känns äkta. Antologin har också stor variation. Varje författare skriver på sitt sätt; jag räknar till 40 namn i slutet av boken. Författarna skriver också i olika genrer. I boken finns prosastycken, poesi och även serier. Boken innehåller en stor portion svart humor. Den är faktiskt bitvis riktigt underhållande.

Föreningen Arbetarskrivares nya antologi är en bra och viktig bok som många borde läsa.

Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar, Föreningen Arbetarskrivare 2018. Redaktörer Anna Jörgensdotter och Henrik Johansson.

Länk till Föreningen Arbetarskrivare.

Det skrivs alldeles för få dikter om dig – diktsamling av Kurt Levlin

Eftersom jag fick mig tillsänt Kurt Levlins nya diktsamling tog jag en paus från Göran Sonnevi. Det skrivs alldeles för få dikter om dig är en samling prosalyriska, mestadels vardagliga dikter. Det kan vara iakttagelser som rör detaljer som dikten om flugan och om hundöron i diktsamlingar från biblioteket. En annan vardaglig dikt, Utsikten från sovrumsfönstret, börjar så här:

Öppnar ögonen, ser bilden som ramas in av fönstret bli till
så snabbt att jag inte ens hinner blinka. Ser det uppenbara,
träd, himmel och klippor. Men jag ser också de små orden
som binder ihop bilden; "mellan", "bakom", "under"
...

I Levlins diktsamling finns dikter med humor, men också dikter med sorg. Ett par av dem handlar om ett förlorat barn och det kändes i hjärtat när jag läste dem. En del dikter är vardagliga men innehåller ändå en stor del av ett liv. De pekar mot framtiden, eller som den här, både framåt och bakåt och har i sig åtminstone ett halvt liv. Jag citerar ett stycke:

Han sa: Mycket kan jag avstå ifrån men inte musiken. Hon sa:
Livet är ett rep som slår sina knutar med en millimeterskala.
Det är lördag eftermiddag, de sitter på en balkong, de
skålar, han i vatten, hon i ett glas rosévin. De bor i en stad de

båda sagt att de skulle lämna så fort de avslutat högstadiet. ...

Om jag ska vara kritisk kan jag tycka att författaren har jobbat lite för mycket med upprepningar. De finns inte i diktstyckena som jag har valt här, men i många andra. Men Det skrivs alldeles för få dikter om dig är en finurlig, vardaglig, lite rolig, lite sentimental och också sorgsen samling som är lätt att ta till sig och som innehåller mycket om mänskligt liv. Så läs den gärna.

Det skrivs alldeles för få dikter om dig av Kurt Levlin, Ord&visor förlag 2019