Dikter av Harriet Löwnhjelm

Detta är första gången som jag på allvar har bekantat mig med Harriet Löwenhjelms dikter. Visst har jag hört Beatrice-Aurore sjungas och visst känner jag till frasen Tallyho, tallyho, jag har skjutit en dront, men mer än det har jag inte känt till. Det har varit intressant, känslosamt och också trevligt att läsa denna diktsamling.

Just trevligt är ett bra ord när jag beskriver delar av den här diktsamlingen. Vissa dikter är mer trevliga, ironiska verser än ambitiös lyrik. Allt är publicerat efter författarens död, men mycket är utgivet i vänkretsen i små häften under författarens levnad.

Men i samlingen finns också stort allvar:

Tag mig. - Håll mig. - Smek mig sakta.
Famna mig varligt en liten stund.
Gråt ett grand - för så trista fakta.
Se mig med ömhet sova en blund.
Gå ej från mig. - Du vill ju stanna,
stanna tills själv jag måste gå.
Lägg din älskade hand på min panna.
Än en liten stund är vi två.

Den här dikten är tonsatt och kanske känner ni redan till den. När jag tänker efter hade jag hört också denna innan jag läste den här boken. I slutet av boken är dikterna djupt allvarliga. Harriet Löwenhjelm insjuknade i tuberkulos och dog ung.

Att varje dikt är illustrerad av Harriet Löwenhjelm själv tillför väldigt mycket.

Dikter av Harriet Löwenhjelm, Litteraturfrämjandet 1980.

Nu byter jag diktsamling

En dikt om dagen har det blivit lite si och så med. Nu sitter jag ofta med morgonteet på balkongen och sedan glömmer jag bort diktsamlingen som ligger på soffbordet. Men nu är det i alla fall dags att läsa en annan poet, och den här gången blir det Werner Aspenström (1918-1997). Han har publicerat 14 diktsamlingar men skrev också prosa och dramatik och var också ledamot av Svenska Akademien, men lämnade den 1989. Hans stora genombrott kom 1949 med diktsamlingen Snölegend.

Jag har läst en del dikter av Werner Aspenström, men inte så många ändå. I den här boken finns dikter som är utgivna från 1946 till 1993. Det känns bra att börja läsa i den.

Mozarts tredje hjärna – diktsamling av Göran Sonnevi

Vad ska jag nu skriva om den här diktsamlingen? Lätt är det inte. Jag köpte den för länge sedan på grund av titeln. Mozarts tredje hjärna, det låter intressant. Vad är nu Mozarts tredje hjärna? Det har jag inte förstått.

Mozart i den första hjärnan, i den klingande andra, musiken
Vi är i den uteslutna tredje, motstycket, omöjligt, i dess
ständiga förändring, som alla andra hjärnor    Vi är en liten del
av den    Så rör vid oss musiken, hela den förflutna, hela den kommande

Å andra sidan kan man ta till sig dikter känslomässigt. Man behöver inte begripa allting. De fyra raderna som jag har citerat är mycket vackra. Känn rytmen och ordens klanger. Diktsamlingen handlar mycket om musik. Ett annat tema är Balkankriget och även vänner som går bort. Mozarts tredje hjärna är på så sätt en svart, frustrerad och sorglig bok som ändå innehåller en viss tillförsikt och kärlek. Men svärtan och sorgen dominerar.

Det här är en omfångsrik diktsamling som både innehåller tidigare dikter av Göran Sonnevi och den stora delen Mozarts tredje hjärna som var nyskriven år 1997 när boken kom ut. (Tror jag i alla fall.) Jag har brottats en hel del med den här diktsamlingen. Det är mycket text och det är många svåra ord. Det vimlar av musiktermer och vetenskapliga termer och där är många hänsyftningar på klassiska grekiska företeelser. Är den kanske skriven för dem som har samma lärdom? Det har inte jag. Dock finns det en hel del partier som är lätta att förstå, till exempel naturskildringar. Kanske kommer jag att titta i den här boken då och då, göra nedslag i texten för att se vad jag kan hitta. När jag nu citerade de fyra raderna ovan kände jag att Mozarts tredje hjärna nog ändå är bra att ha i bokhyllan.

Mozarts tredje hjärna av Göran Sonnevi, Bonniers 1997.

Nu har jag bytt diktsamling

Efter att ha avslutat läsningen av Mozarts tredje hjärna av Göran Sonnevi läser jag nu Dikter av Harriet Löwenhjelm. Den samlingen är mycket lättare att ta till sig. Jag tycker om att variera läsningen och nu hade jag behov av något helt annat än Sonnevis svårtillgängliga dikter. Jag blev så sugen på att läsa den här boken när jag hade den i Hett i hyllan alldeles nyligen. Det är fantastiskt hur många bra tips jag ger mig själv bland böckerna som står här hemma genom att delta i Hett i hyllan och i och med det titta närmare på dem. Så nu blir det en dikt om dagen av Harriet Löwenhjelm.

I Hett i hyllan skrev jag lite om Harriet Löwenhjelm. Det hittar du här.

Tvivel – diktsamling av Nicko Smith

Nicko Smiths diktsamling Tvivel handlar om tro och tvivel. Finns Gud? Finns en god Gud? Hur kan Gud låta allt hemskt hända? Jag tolkar diktsamlingen som att den också handlar om att vara bipolär, om depression men klätt och uttryckt genom Jobs bok i bibeln och tvivel på Gud.

Vi har alla våra prövningar Job
Du hade din kamp och jag har min

Tänker på själslig cancer
en kronisk mardröm, den bipolära verkligheten

Psykiatrins historia från kallbad till isolering
och vidare till stabilisering av sinnet
med hjälp av små vita piller

Job är en biblisk gestalt och man kan läsa om honom i Jobs bok i gamla testamentet. Job är en rättrådig man som lever i högsta välmåga men Gud prövar honom för att se om han fortfarande tror på Gud och lovprisar honom när han utsätts för svårigheter. Alla hans djur och tjänare och hans söner och döttrar dödas och all hans egendom förstörs. Efter det får Job en sjukdom och hans kropp blir täckt av bölder.

Bibelns svar blir, så vitt jag förstår, att Gud är skaparen av allt och vi kan inte begripa varför Gud har skapat elände och lidande utan vi ska finna oss i det och lovprisa den allsmäktige. Och gör vi så går det bra för oss.

Men Jobs bok betyder och har betytt mycket för människorna och i diktsamlingen Tvivel har Nicko Smith satt citat ur Jobs bok jämsides med sin egen text som i dialog eller som förstärkning.

Jag tycker att det är bra. Citaten ur bibeln är lite mer kompakta medan Smiths text är luftigare och den har naturligtvis modernare bilder. Jag provade att läsa diktsamlingen och hoppa över alla bibelcitaten. Det gick, det också, men då hade jag redan tagit del av dem vid den första genomläsningen och jag visste att de fanns där.

Nicko Smiths text är levande och gripande och, hur ska jag förklara nu, inte galghumoristisk på vissa ställen, men kanske nästan. Han låter ett helt uppslag bestå av bara frågetecken, som i konkret poesi. Det är ju ytterst allvarligt.

Tvivel är väl värd att läsas. För mig fungerar den bäst om jag läser den rakt igenom som när jag läser en berättelse. De olika dikterna och bibelcitaten bildar en mosaik med mycket mörker och smärta men också ljusglimtar och gråhet. Ibland är det vardagligt och till synes banalt, ibland är det högstämt. Jag uppskattar att Nicko Smith inte räds det högstämda och jag tycker om att olika bitar som inte verkar höra ihop är ihopsatta till en frågande, splittrad helhet. Jag avslutar med ännu ett citat från Nicko Smiths dikter:

Har du humor, Gud
skrattar du i himlen
eller går all tid åt
att gråta
åt människan
som sakta men säkert
utplånar sig själv?

Tvivel – diktsamling av Nicko Smith, eget förlag 2019.

Dikter av Gunnar Björling

Nu har jag läst del 1 i Det stora enklas dag. Där finns dikter som publicerades från 1922 till 1930. Det är kanske lite typiskt att jag börjar läsa från bokens början.

Det finns ett förord i boken där Bo Carpelan skriver om Gunnar Björlings diktning. Jag förmår inte analysera och sammanfatta det jag har läst utan jag visar ett par exempel på hans dikter.

Jag höjer romantiska händer, jag går på klassiska fötter.
Jag är vilja, ej sonad.
Jag är svag som ett drivmoln för vinden.
Jag bär himmel i smutsiga dagen.
Ur diktsamlingen Korset och löftet 1925

Dagsklart, ormlikt
människa som en vit
fläck
i sin röda pullover. Geometrin
har ritat upp förvirringarna.
Musik
är i alla trutar,
du jazz, läromästare
med rosenröd gratis-ånger!
Ur diktsamlingen Quosego 1928-29 

Kala kvistarna står upp ur marken,
den är bar och hård med lättfluget snöstoft över sand och berghällarna.
Vågornas färglösa bälte under höstträdets orörlighet.
Det röda ljuset i denna livlöshet,
och det rytande är jämngrått.
Ur diktsamlingen Kriri-ra! 1930

De här tre dikterna är sinsemellan mycket olika. Den första har stora kontraster och starka känslor. Den andra är en bild av den moderna staden. Den tredje en bild av vintern vid havet. Naturligtvis är det inte så enkelt. Alla dikterna förmedlar känslor och sinnestillstånd. Man kan till exempel läsa hopplöshet och hot i den sista. Gunnar Björlings dikter ger mig frihet till egna tolkningar och egna känslor.

Det stora enklas dag har givit mig intressant läsning och jag vill gärna återvända till den framöver och läsa mer.

Boken är en pocketutgåva från Wahlström & Widstrand från 1986.

Jag behöver busschauffören – diktsamling av Solja Krapu

Solja Krapu har vunnit SM i Poetry slam och jag tycker att många av dikterna i den här samlingen med fördel kan framföras muntligt på en scen. Vissa dikter innehåller drastiska bilder från verkligheten. Vissa är mer inåtskådande. Själv tycker jag bäst om de mer vardagliga dikterna.

Solja Krapu-Kallio föddes 1960 i Finland men bor i Sverige. Hon är estradpoet och har även skrivit bilderböcker. År 2002 tilldelades hon priset Slangbellan som den mest lovande barn/ungdomsboksdebutanden för texten till bilderboken Jag behöver lillbrorsan. Titeln till den här diktsamlingen är ju Jag behöver busschauffören och det är också titeln på en av dikterna i boken. Det är en lekfull dikt med olika händelser som påverkar varandra. Den börjar så här:

Jag behöver:
busschauffören
Som låter bli att starta enligt tidtabell
fast jag vet att jag är sen
springer över iskanan
med väska kasse påse portfölj schal
hunnit
inte stänga jackan

busschauffören behöver:
sin hustru
som låter honom ta tidningen först
varenda morgon
släta oöppnade nyheter till kaffet

Sedan behöver hustrun granntanten som behöver vaktmästaren som har sandat den sluttande isgången. Vaktmästaren behöver flickan som säger hej, flickan behöver sin bästa tjejkompis – och så vidare. En rolig dikt med allvar i botten. Vi människor behöver varandra.

Solja Krapu har också skrivit vuxenböcker. Jag läste Mogen för skrubben för några år sedan. Den handlar om läraren Eva-Lena som ska ta kopior sent en fredag och blir inlåst i kopieringsrummet eftersom dörren har gått i baklås. Solja Krapu har också skrivit en ljudboksserie, Westins bageri och cafe.

Men nu har jag alltså läst diktsamlingen Jag behöver busschauffören som har stått länge i min bokhylla. Den kom ut på Ord&visor 2002.

En döddansares visor – diktsamling av Nils Ferlin

En döddansares visor är Nils Ferlins första diktsamling och den kom ut 1930. Jag har läst den i en samlingsvolym med Nils Ferlins dikter.

Hur ska jag nu beskriva de här dikterna? Döden, döden döden kanske är en bra början, för döden förekommer i flertalet av dikterna. Det finns några ljusa, mer trösterika dikter men de är inte många. I den här diktsamlingen finns alltså mycket dysterhet och ångest men också humor och gissel av medelsvensson, och de ordentliga borgarna. Ofta är dikterna skrivna ur bohemens synvinkel.

Nils Ferlin var en förgrundsgestalt bland Klarabohemerna. Han föddes 1898 i Karlstad och dog 1961. Han tog realexamen och gav sig ut på sjön. Han var underhållare och stod på scen. Det var mycket alkohol i hans liv och dikterna speglar det.

Nils Ferlin skrev rimmade dikter och de har ofta en väldigt klar rytm. Många av hans dikter har blivit tonsatta.

Och nu kommer jag till dikten som jag tänker visa en del av här, En valsmelodi. Den avslutar samlingen och det är en dikt som jag minns från min barndom, troligen på grund av att den är tonsatt av Lillebror Söderlund. Kanske har jag hört den sjungas på radio. Ordvändningen Och jag är ganska mager om bena, tillika om armar och hals bet sig kvar i mitt sinne och jag lärde mig så småningom melodin.

Här kommer då första versen, eller hur man nu ska säga om man ska tala korrekt lyrikspråk.

En valsmelodi

Dagen är släckt,
mörkret har väckt
stjärnor och kattor och slinkor;
fyllda av skarn
slödder och flarn
sova polishus och finkor –
Barnet det skådar i drömmarnas brus
hur en ängel med lyktor går runt våra hus.
– Och ensam i kvällen den sena
jag slåss med en smäktande vals.
Och jag är ganska mager om bena,
tillika om armar och hals –
jag har sålt mina visor till nöjets estrader
och Gud må förlåta mig somliga rader
ty jag är ganska mager om bena,
tillika om armar och hals.

Samlingsvloymen heter Nils Ferlin, Dikter och ingår i serien Den svenska lyriken. Förlaget är Bonniers och samlingsboken kom ut 1976.

Aednan av Linnea Axelsson

Aednan är ett diktepos om samernas historia från början av 1900-talet till våra dagar. Det samiska området sträckte sig över fyra länder: Sverige, Norge, Finland och Ryssland. Boken börjar med att en samefamilj driver sin renjord till en ö i Nordnorge. Så har de gjort i generationer, till Norge på sommaren och tillbaka in i Sverige på vintern. Renarna känner till vägen dit och renägarna kan området. Gränsen är öppen. För dem finns ingen gräns.

Men så bestämmer de styrande att gränsen ska stängas. Familjen måste flytta till trakter som varken de eller renarna är vana vid.

På 1920-talet kommer forskare till Lappland. De mäter samernas huvuden, de fotograferar dem och indelar dem i typer. Skolflickor får klä av sig och fotograferas nakna. Staten startar stora dammbyggen. Flera gånger måste familjen flytta för att dammar ska byggas och älven ledas om.

Aednan handlar om att ett sätt att leva trasas sönder och om förtryck av en urbefolkning. Den är bitvis smärtsam att läsa.

Berättelsen börjar med stor rymd. Just att den är skriven som poesi gör att jag skapar den här stora rymden omkring de få orden. Det är stor rymd, vida marker, naturen bestämmer. Det är ingen lätt tillvaro, det är hårt arbete och många faror. Men det är så man har levt i många släktled.

Mot slutet av boken blir berättelsen alltmer fragmentarisk, inte att själva kapitlen blir kortare men det är stora hopp mellan olika människor och olika platser. På så sätt blir berättelsens form ett med berättelsen. Eposet är skrivet som poesi, men det är lättläst. Det består inte av dikter där man måste sätta sig ner och analysera efter ett par sidor. Det är enkelt och rakt, fast poetiskt. Mot slutet av texten, när den handlar om arbete hos Vattenfall, om gruvstrejk och om en samebys konflikt med Vattenfall om mark tänker jag på en del litteratur som jag läste på 1970-talet. Men då uppmärksammades sannerligen inte samernas situation som den borde. Jag kommer ihåg att jag läste Den femtonde hövdingen av Sven Rosendahl, men den handlar om förtrycket av samerna under 1600-talet. När det gällde vad som hände under 1970-talet minns jag bara att det handlade om arbetarklassen. Aednan av Linnea Axelsson, Bonniers 2018.

Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar – antologi från Arbetarskrivare

Arbetarskrivares nya antologi (2018) handlar om nuet, det Sverige vi har idag. I boken finns texter om undersköterskors slit i äldrevården, om brevbärare, städare, jobb på bensinmack, lärare, bemanningsföretag, callcenter, arbete på bibliotek, gruppbostad, vakt på häktet, tidningsbud, stadstjänstekvinnor, renhållningsarbetare och om arbetslöshet. Det här blev en lång uppräkning och jag är inte säker på att jag har fått med allt.

Antologins titel säger mycket om innehållet i boken. Sammantaget ger bidragen en svidande kritik mot hur arbetslivet organiseras idag och hur arbetande människor förstörs och slängs bort. Inom vissa yrken går kropparna sönder genom tunga lyft. Inom andra yrken förstör stressen människor psykiskt.

Stressen finns i alla yrkena; att inte hinna jobba på ett vettigt sätt i äldrevården och att ta hand om svåra brukare som kan vara våldsamma; att trasas sönder genom orealistiska krav, datasystem som strular, ständiga omorganiseringar och mer eller mindre dumma ”lösningar” på arbetsorganisationen, idiotiska kurser och floskler som är på modet, och att inte kunna koncentrera sig på arbetsuppgifterna i kontorslandskapet; att mer arbete läggs på den som redan går på knäna.

Jag blir ganska arg när jag läser den här boken. Jag tänker att det är ett förskräckligt arbetsliv vi har idag. Och jag tänker: Vilket slöseri med mänskliga resurser. Så dyrt det här måste bli i längden. Ur folkflertalets synvinkel är det både dumt och omänskligt.

Men intrycket av antologin blir ändå inte hopplöst. Det mesta är bra skrivet med fint språk. Kraftfullt. Det känns heller inte som plakatpolitik. Det känns äkta. Antologin har också stor variation. Varje författare skriver på sitt sätt; jag räknar till 40 namn i slutet av boken. Författarna skriver också i olika genrer. I boken finns prosastycken, poesi och även serier. Boken innehåller en stor portion svart humor. Den är faktiskt bitvis riktigt underhållande.

Föreningen Arbetarskrivares nya antologi är en bra och viktig bok som många borde läsa.

Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar, Föreningen Arbetarskrivare 2018. Redaktörer Anna Jörgensdotter och Henrik Johansson.

Länk till Föreningen Arbetarskrivare.