Lucianas långsamma död av Guillermo Martiínez

Berättaren i den här boken är författare. För tio år sedan anlitade han Luciana till att ta diktamen. Hon arbetade annars hos den berömde författaren Kloster, men han var bortrest ett tag. Tio år senare kontaktar Luciana författaren igen. När han träffade henne förra gången var hon mycket ung och vacker. Nu har hon blivit fet och ful och hon är rädd. Hon kom ihop sig med Kloster för många år sedan och efter det har hennes pojkvän och hennes föräldrar dött. Det ser ut som olyckor men Luciana är övertygad om att det är mord och att flera av hennes familjemedlemmar svävar i fara. Det är Kloster som vill hämnas, menar hon.

Det här är ingen traditionell spänningsroman. Martínez vänder och vrider på berättelsen. Beror dödsfallen på slumpen? Kan en författare påverka vad som händer i verkligheten genom det han skriver? Vi får ta del av både Lucianas och Klosters perspektiv. Romanen är handfast och sakligt berättad men intrigen är vag och undflyende. När jag kommer till slutet vet jag inte säkert vad allt beror på och vad som har hänt. Är allt rentav en konstruktion? Något som författarjaget i berättelsen har konstruerat. En roman som han skriver? Jag får en förklaring, nästan. Det är på ett sätt bra. En gåta. Men jag håller distansen till berättelsen. Jag har ingen att identifiera mig med. Luciana är sedd från mannens perspektiv. Det är berättaren som jag lär känna bäst. Lucianas långsamma död är intressant men ingen fullpoängare. Jag gav den tre stjärnor på Goodreads. Fanns det halva skulle den ha fått tre och en halv.

Lucianas långsamma död av Guillermo Martínez, Bonniers 2009. Översättning: Manni Kössler.

Biblioteket i Babel – novell av Jorge Luis Borges.

Biblioteket i Babel som finns i den här antologin med samma titel har jag länge velat läsa. Det var titeln som lockade mig först. Sen kom det en parfym med samma namn som var inspirerad av Borges. Jag testade den för jag tänkte att den kunde passa mig, bibliotek och allting, men det blev inget köp. Sedan läste jag något positivt om Borges någonstans och efter långt om länge har jag nu läst novellen.

Det ångrar jag inte även om det är ganska svårt att skriva om den. Borges liknar universum vid ett bibliotek, men inte ett bibliotek så som vi känner till det.

Universum (som andra kallar Biblioteket) består av ett obestämt eller kanske ändlöst antal hexagonalgallerier, med stora ventilationsbrunnar i mitten, vilka är omgivna av mycket låga balustrader. Från alla hexagoner kan man i oändlighet se de lägre och övre våningarna. Galleriernas placering är invariabel. Tjugo hyllor, fem långa hyllor på varje sida, täcker alla sidor utom två. Deras höjd som är lika med avståndet från golv till tak, överskrider knappast en ordinär bibliotekaries längd.

Så börjar novellen, med en noggrann redogörelse över bibliotekets beståndsdelar. Sedan fortsätter Borges att berätta om böckerna och skrivtecknen och mer och mer framkommer att vi inte förstår skriften, att vi inte kan greppa helheten. Olika försök att förstå biblioteket som är universum har inte lyckats och jag tänker på både försök genom tro och fysikernas matematiska formler fast det i novellens bibliotek bara förekommer bokstäver, komma och punkt. Novellen har på så sätt en utveckling från det konkreta till det ogripbara fast den inte har någon handling. Och också från det lugnt konstaterande till det förtvivlade.

Biblioteket i Babel är inte lätt att läsa, på sätt och vis liknar den mer poesi än prosa. Den lämnar mycket till läsaren att fundera över och jag är glad att jag har läst den. Novellen är ytterst allvarlig men också ironisk och ganska rolig på vissa ställen. Den skrevs 1941, alltså under andra världskriget och det finns också en förtvivlan över tillståndet i världen i novellen. Jag har läst den två gånger nu, men jag är övertygad om att den tål att läsas om och om igen och att man kan få ut nya upplevelser och synvinklar och detaljer ur den för varje gång. Den innehåller så mycket. Jag ser till exempel också en frustration över att språket inte räcker till, oförmågan som alltid finns hos en författare, att hen aldrig når fram till den fullkomliga texten.

Biblioteket i Babel av Jorge Luis Borges, en novell ur samlingen Biblioteket i Babel, Bonniers 1963. Översättning från spanskan av Sun Axelsson i samarbete med Marina Torres.

Novellen Biblioteket i Babel fanns ursprungligen i Borges novellsamling El Aleph. Den finns på svenska med titeln Alefen och kan köpas som E-bok eller pocket. Det känns som om jag måste ha den.

Räddningsavstånd av Samanta Schweblin

Amanda är på semester med sin lilla dotter. De har hyrt ett hus i en by och hennes man är kvar i staden. Som så många andra mammor håller Amanda koll på sin dotter. Hon måste veta var hon är och flickan får inte vara alltför långt borta. Hon måste vara inom räddningsavstånd.

Amanda måste hinna fram innan flickan ramlar i poolen, innan hon springer ut på vägen, hon får inte försvinna.

Men det är något hotfullt över den här platsen. En häst har dött efter att ha druckit vatten i bäcken och varför finns det så många handikappade barn i byn?Det här är en kort och tät roman, mycket spännande att läsa. Författarens romankonstruktion och språk gör att det inte blir en i raden av berättelser om ett förgiftat område där människor blir sjuka. Den börjar med att Amanda ligger i en sjukhussäng. På sängkanten sitter väninnan Carlas lille son David och för honom berättar Amanda vad som har hänt.

Bara det är helt orealistiskt. David uppför sig som en vuxen. Men det är det som gör boken så bra. Den är drömlik, ja mardrömslik och har också övernaturliga inslag. Det är ändå fullt trovärdigt eftersom Amanda är sjuk och det är i hennes huvud allting utspelas. Och tyvärr vet vi ju att det finns en handfast hemsk verklighet bakom berättelsen. Sådana byar finns.

Men historien blir mer än så. Jag tänker på mammors ansvar. Jag tänkter på att vara överbeskyddande. Jag tänker på mammors rädsla. Och jag tänker på att vi inte kan beskydda våra barn från allt ont även om vi vill.

Räddningsavstånd av Samanta Schweblin, Bonniers 2016. Översättning Lina Wolff.