En ung man kommer till Oxford från Buenos Aires. Han ska studera matematik och hyr ett rum hos en äldre kvinna. Hon har anknytning till matematik, hon var en av dem som arbetade med att knäcka koden i kodmaskinen Enigma. Efter några dagar blir hon mördad och det visar sig att mördaren har lämnat en papperslapp med en symbol. Snart har vi fler mord och fler symboler och den unge studenten försöker lösa mysteriet tillsammans med en äldre matematiker.
Det är ett spännande problem men jag tycker inte att Guillermo Martinez har skrivit en spännande deckare. Visst, den är klurig och den har en oväntad vändning på slutet. Men den är så livlös. Jag försöker komma fram till vad det beror på. Kanske att vi aldrig får lära känna berättaren som människa, hans glädje, hans svårigheter och hans rädsla. Även om han kanske inte vill lämna ut sådant när han berättar behöver det finnas några sprickor. Eller kanske humor? Men den lyser med sin frånvaro.
Ja, detta är underhållning, men något mänskligt att haka fast vid behöver jag som läsare. Morden i Oxford är ingen rafflande historia och det väntade jag mig inte heller. Men något lite mer än detta trodde jag skulle finnas i boken.
Morden i Oxford av Guillermo Martínez, Månpocket 2006. Översättning: Manni Kössler.
Att en man från Buenos Aires förstad, att en enkel grabb utan någon annan förtjänst än inbillat mod, ger sig ut i öde hästmarker vid Brasiliens gräns och lyckas bli kapten för ett smugglarband, verkar på förhand otänkbart.
Så börjar Jorge Luis Borges novell Den döde. Den handlar om den 19-årige Benjamín Otálora som år 1891 har knivdödat en man och måste lämna landet. Han söker upp smugglarkungen Azavedo Bandiera och blir en av hans män. Att det inte går bra för den unge mannen får vi veta redan i början av novellen. Den är berättad som en ganska torr sammanfattning av Benjamín Otáloras liv. Kanske är det allt som inte berättas som ger energi till novellen som ingår i novellsamlingen Alefen.
Den döde är mycket olik Jorges novell Biblioteket i Babel som jag tidigare läst. I Den döde kan man förstå det som berättas rakt upp och ner. Men tillsammans med Biblioteket i Babel och den första novellen i Alefen, Den odödlige, som ändras hela tiden, där det man tror att det handlar om och vem som berättar glider över till andra fakta och betydelser under läsningen, blir novellen Den döde mycket mer än vad man ser på ytan.
Borges skriver med stor auktoritet. När jag läst färdigt Den döde googlade jag på de två namnen i berättelsen för att se om personerna hade existerat i verkligheten, men jag fick inga sådana träffar. Däremot kan jag tänka mig att samma händelser, eller liknande, har hänt.
Den döde – novell av Jorge Luis Borges ur samlingen Alefen, Bonniers 2011. Översättning: Sun Axelsson.
Om Jorge Luis Borges novell Biblioteket i Babel kan du läsa här.
Berättaren i den här boken är författare. För tio år sedan anlitade han Luciana till att ta diktamen. Hon arbetade annars hos den berömde författaren Kloster, men han var bortrest ett tag. Tio år senare kontaktar Luciana författaren igen. När han träffade henne förra gången var hon mycket ung och vacker. Nu har hon blivit fet och ful och hon är rädd. Hon kom ihop sig med Kloster för många år sedan och efter det har hennes pojkvän och hennes föräldrar dött. Det ser ut som olyckor men Luciana är övertygad om att det är mord och att flera av hennes familjemedlemmar svävar i fara. Det är Kloster som vill hämnas, menar hon.
Det här är ingen traditionell spänningsroman. Martínez vänder och vrider på berättelsen. Beror dödsfallen på slumpen? Kan en författare påverka vad som händer i verkligheten genom det han skriver? Vi får ta del av både Lucianas och Klosters perspektiv. Romanen är handfast och sakligt berättad men intrigen är vag och undflyende. När jag kommer till slutet vet jag inte säkert vad allt beror på och vad som har hänt. Är allt rentav en konstruktion? Något som författarjaget i berättelsen har konstruerat. En roman som han skriver? Jag får en förklaring, nästan. Det är på ett sätt bra. En gåta. Men jag håller distansen till berättelsen. Jag har ingen att identifiera mig med. Luciana är sedd från mannens perspektiv. Det är berättaren som jag lär känna bäst. Lucianas långsamma död är intressant men ingen fullpoängare. Jag gav den tre stjärnor på Goodreads. Fanns det halva skulle den ha fått tre och en halv.
Lucianas långsamma död av Guillermo Martínez, Bonniers 2009. Översättning: Manni Kössler.
Biblioteket i Babel som finns i den här antologin med samma titel har jag länge velat läsa. Det var titeln som lockade mig först. Sen kom det en parfym med samma namn som var inspirerad av Borges. Jag testade den för jag tänkte att den kunde passa mig, bibliotek och allting, men det blev inget köp. Sedan läste jag något positivt om Borges någonstans och efter långt om länge har jag nu läst novellen.
Det ångrar jag inte även om det är ganska svårt att skriva om den. Borges liknar universum vid ett bibliotek, men inte ett bibliotek så som vi känner till det.
Universum (som andra kallar Biblioteket) består av ett obestämt eller kanske ändlöst antal hexagonalgallerier, med stora ventilationsbrunnar i mitten, vilka är omgivna av mycket låga balustrader. Från alla hexagoner kan man i oändlighet se de lägre och övre våningarna. Galleriernas placering är invariabel. Tjugo hyllor, fem långa hyllor på varje sida, täcker alla sidor utom två. Deras höjd som är lika med avståndet från golv till tak, överskrider knappast en ordinär bibliotekaries längd.
Så börjar novellen, med en noggrann redogörelse över bibliotekets beståndsdelar. Sedan fortsätter Borges att berätta om böckerna och skrivtecknen och mer och mer framkommer att vi inte förstår skriften, att vi inte kan greppa helheten. Olika försök att förstå biblioteket som är universum har inte lyckats och jag tänker på både försök genom tro och fysikernas matematiska formler fast det i novellens bibliotek bara förekommer bokstäver, komma och punkt. Novellen har på så sätt en utveckling från det konkreta till det ogripbara fast den inte har någon handling. Och också från det lugnt konstaterande till det förtvivlade.
Biblioteket i Babel är inte lätt att läsa, på sätt och vis liknar den mer poesi än prosa. Den lämnar mycket till läsaren att fundera över och jag är glad att jag har läst den. Novellen är ytterst allvarlig men också ironisk och ganska rolig på vissa ställen. Den skrevs 1941, alltså under andra världskriget och det finns också en förtvivlan över tillståndet i världen i novellen. Jag har läst den två gånger nu, men jag är övertygad om att den tål att läsas om och om igen och att man kan få ut nya upplevelser och synvinklar och detaljer ur den för varje gång. Den innehåller så mycket. Jag ser till exempel också en frustration över att språket inte räcker till, oförmågan som alltid finns hos en författare, att hen aldrig når fram till den fullkomliga texten.
Biblioteket i Babel av Jorge Luis Borges, en novell ur samlingen Biblioteket i Babel, Bonniers 1963. Översättning från spanskan av Sun Axelsson i samarbete med Marina Torres.
Amanda är på semester med sin lilla dotter. De har hyrt ett hus i en by och hennes man är kvar i staden. Som så många andra mammor håller Amanda koll på sin dotter. Hon måste veta var hon är och flickan får inte vara alltför långt borta. Hon måste vara inom räddningsavstånd.
Amanda måste hinna fram innan flickan ramlar i poolen, innan hon springer ut på vägen, hon får inte försvinna.
Men det är något hotfullt över den här platsen. En häst har dött efter att ha druckit vatten i bäcken och varför finns det så många handikappade barn i byn?Det här är en kort och tät roman, mycket spännande att läsa. Författarens romankonstruktion och språk gör att det inte blir en i raden av berättelser om ett förgiftat område där människor blir sjuka. Den börjar med att Amanda ligger i en sjukhussäng. På sängkanten sitter väninnan Carlas lille son David och för honom berättar Amanda vad som har hänt.
Bara det är helt orealistiskt. David uppför sig som en vuxen. Men det är det som gör boken så bra. Den är drömlik, ja mardrömslik och har också övernaturliga inslag. Det är ändå fullt trovärdigt eftersom Amanda är sjuk och det är i hennes huvud allting utspelas. Och tyvärr vet vi ju att det finns en handfast hemsk verklighet bakom berättelsen. Sådana byar finns.
Men historien blir mer än så. Jag tänker på mammors ansvar. Jag tänkter på att vara överbeskyddande. Jag tänker på mammors rädsla. Och jag tänker på att vi inte kan beskydda våra barn från allt ont även om vi vill.
Räddningsavstånd av Samanta Schweblin, Bonniers 2016. Översättning Lina Wolff.
Mösstanten 