Odödlighetens persika av Jan Wolkers

Det är i början av maj i Amsterdam. Just idag är det befrielsedagen när man minns och högtidlighåller Nederländernas befrielse från den tyska ockupationen. Den gamle mannen Ruwiel har nyss vaknat. Hans fru ligger i sängen och kommer kanske inte att stiga upp på hela dagen. Lägenheten är rörig. Mannen slänger skräp i sopsäckar, massor med tomflaskor. Den gamla rostiga mopeden som står på balkongen bär han mödosamt ner till gatan.

Den urgamla hunden ligger vid hustruns fotända. Hunden kan inte gå längre och mannen bär ner honom till gatan för att rasta honom. Mannen är sur, på sin hustru, på befrielsespektaklet, på grannar, ja på allt. Han och hustrun har ett förflutet i motståndsrörelsen mot nazisterna under kriget. Då älskade hustrun en annan man som blev skjuten och hon har aldrig älskat Ruwiel som hon senare gifte sig med. Med andra ord inget bra äktenskap.

Vi får följa Ruwiel under hela dagen dels i det som händer och dels i hans inre monolog. Man kan tro att det här är en dyster bok som man knappt orkar läsa, men det är faktiskt tvärtom. Boken är full av galghumor. Ruwiel är gammal och trött och lite förvirrad ibland och det han är med om är inget man förväntar sig från början. Samtidigt är historien väldigt rörande. Hans kärlek till den gamla hunden gör att jag tycker om honom mer och mer och den sure omöjlige gubben som jag möter i början av boken blir en människa som jag kan förstå.

Odödlighetens persika är en målning som finns på Rijksmuseum i Amsterdam. Den persikan skulle gärna Ruwiel vilja ha. Men både han och hunden är gamla och skröpliga och odödlighet finns inte.

En rolig och mänsklig och sorglig bok.

Odödlighetens persika av Jan Wolkers, Forum 1983. Översättning: Torbjörn Wessner.

A capella av Michel Faber

A capella-ensemblen Courage Consort samlas i ett stort hus på den belgiska landsbygden för att repetera in ett musikstycke, Partitum Mutante, som är nyskrivet. Det är ett komplicerat verk som de fem körmedlemmarna tar sig an, svårt att behärska och ansträngande för rösterna.

Ensemblen leds av Roger Courage och en av medlemmarna är hans hustru Catherine. I början av boken tänker hon mycket på att ta livet av sig. Hon tar antidepressiva mediciner och har tidigare försökt begå självmord. Hon är självutplånande och låter sin man ta alla viktiga beslut.

När de har kommit till det stora huset har Catherine svårt för tystnaden om nätterna. Huset ligger vid en skog, fåglarna kvittrar, men alldeles för lite och hon blir rädd och olustig när hon tänker på alla tysta fåglar som sitter i träden och tittar på henne.

Vi får följa repetitionerna och vad som händer mellan de fem människorna som är hänvisade till varandra under fjorton dagar. De är mycket olika och där finns stora spänningar. Man kan vänta sig en mörk berättelse när man ser omslaget och skriket som Catherine hör från skogen om nätterna gör att man nästan väntar sig en psykologisk thriller. Men A capella är inte en sådan bok. Den är psykologisk och det finns starka känslor i den men den är samtidigt väldigt rolig. En del företeelser i den moderna konstmusikvärlden beskrivs med stor humor.

Berättelsen ljusnar efter hand. Medlemmarna i kören får vara med om svåra och sorgliga händelser. En av körmedlemmarna dör under vistelsen i det stora huset. Men för Catherine blir dagarna där en vändpunkt i livet och hon finner styrka.

A capella av Michel Faber, Brombergs 2006. Översättning Caj Lundgren.