Obehaget om kvällarna av Marieke Lucas Rijneveld

Flickan Jas är tio år och hon växer upp i en strikt kristen lantbrukarfamilj. De är fyra syskon, men storebrodern Matthies går genom isen och drunknar när han åker skridskor. Det påverkar familjen djupt. Mamman blir deprimerad och hon som har stått för den mesta ömheten i familjen, som jag uppfattar det, finns inte längre till för barnen.

Jas känner sig skyldig till broderns död. Hon fick inte följa med och åka skridskor och då bad hon till Gud att han skulle ta Matthies och inte hennes kanin. Och så gick den önskan i uppfyllelse. Hon hade fruktat att hennes kanin snart skulle hamna i grytan, för så brukade det gå.

Obehaget om kvällarna är en obehaglig roman. Den är full av skuld och skam och övergrepp. Jag kan inte tänka mig annat än att familjen måste ha varit dysfunktionell också före den tragiska olyckan på isen. Jas äldre bror verkar vara psykopat och kanske har han ärvt det från fadern. Personligen ser jag också den instängda, inskränkta religiositeten i familjen och i byn där de bor som dysfunktionell. Man lever sitt eget liv i byn. Omvärlden är syndig och farlig. Det är katastrof om något av barnen ger sig iväg till ”andra sidan”. Den varnas de för. Och var inte Matthies på väg dit tvärs över sjön av nyfikenhet? Så drunkningsolyckan kan också ses som ett straff för detta tilltag.

Obehaget om kvällarna är en hård och hjärtskärande berättelse. Jag känner med Jas när jag läser. Hon får ingen hjälp utan lever med jackan på, otvättad och krampaktig dygnet runt. En liten ljusstråle finns i en kamrat och hennes familj där allt inte är lika strikt och instängt som i Jas hem. Men den är alldeles för svag för att lysa upp mörkret i Jas familj.

Ja, Obehaget om kvällarna är obehaglig men den är samtidigt mycket bra. Därför ger den en stark upplevelse om man läser den och den är en fantastiskt fin debut. Men man kanske ska läsa det vid en tidpunkt när man inte känner sig alltför vilsen och sårbar.

Obehaget om kvällarna av Marieke Lucas Rijneveld, Tranan 2021. Översättning: Olov Hyllienmark.

Trädet och vinrankan av Dola de Jong

Det är strax före andra världskriget. Bea flyttar ihop med Erica. De är mycket olika. Bea är den äldre, hon arbetar som sekreterare och hon tar hand om hushållet. Erica vill ha nya upplevelser men hon tröttnar snart. Erica har flera kärleksaffärer med andra kvinnor. Bea är attraherad av Erica men kan inte erkänna det för sig själv. På den här tiden ansågs lesbisk kärlek sjuklig och i Nazityskland sattes homosexuella i koncentrationsläger.

Dessutom är Erica halvjudinna och Bea försöker hjälpa henne att fly ut ur landet innan det blir för sent, men det är inte lätt att hjälpa den fladdriga Erica. Dola de Jong har själv erfarenhet av att gå i landsflykt innan Nederländerna blev ockuperat. Hon var av judisk släkt och försökte övertala sin familj att också fly, men alla de andra blev kvar och de dog i koncentrationsläger.

Nu är inte detta huvudtemat i boken utan det är Beas kärlek till Erica. Genom allt vad Bea berättar och vad hon gör för Erica förstår man hur mycket hon betyder för henne. Det är alltså Bea som berättar i denna fina sparsmakade berättelse. Där finns mycket atmosfär och mycket sägs inte utan ligger under texten och blir på så sätt en gestaltning av Beas frustration. Romanen är spännande att läsa, full av starka känslor trots den mestadels stramt hållna texten. Några gånger kommer de häftiga känslorna upp till ytan, men de finns alltid med i berättelsen.

Trädet och vinrankan är en bra bok om kärlek under en tid som är dubbelt svår för de två huvudpersonerna. Rekommenderas.

Trädet och vinrankan av Dola de Jong, Nilsson Förlag 2018. Översättning: Per Holmer.

Mästarprovet av Anna Enquist

Den här romanen utspelas i Amsterdam under några dagar i början på 1990-talet. Konstnären Johan Stenkramer ska hålla en stor separatutställning. Hans bror Oscar, museiman och konstkritiker avskyr uppståndelsen. Han har alltid varit avundsjuk på sin bror och att Johan nu till råga på allt bjudit in deras far till vernissagen, han som försvann när de var små, det uppfattar han som ett grymt skämt.

Romanen börjar med en helt annan av personerna, nämligen Lisa som är väninna till Johans före detta fru. Lisa är psykiater och hon håller en föreläsning för studenter om narcissism. När hon gör det inser hon plötsligt att alla kriterier passar in på Johan. Och i berättelsen ser jag att det är hans ego som styr, allt annat är underordnat. Han är otrogen, han ställer inte upp för andra, han nedvärderar sin hustru, han tål inte kritik och kan brusa upp och ställa till för sig därför att hans ego är sårat. Också i hans målningar visar sig hans narcissism.

Nu är den här romanen inte direkt skriven med pekpinnen. Den är underhållande och spännande och säger en del om oss människor. Där finns många fina partier, hur Lisa kokar björnbärssylt, hur hon och väninnan cyklar längs ån. De små pojkarna Johans och Oscars utsatthet när de är små och deras far lämnar famlijen är fint beskrivna och också andra dramatiska situationer. Miljöerna målas upp så att jag ser dem framför mig och gisslandet av konstvärlden och motsättningarna i den är bitska.

Men enligt min smak berättar författaren lite för mycket direkt om vad personerna känner och tänker. I mångt och mycket fungerar det, men inte helt. Dessutom blir vissa personer, som Oscar till exempel, något av en karikatyr. Att konstkritikern och TV-mannen Kerstens är en karikatyr, det köper jag. Men inte att Oscar är det. Om det fanns halva stjärnor hos Goodreads skulle jag ge den tre och en halv.

Men jag är glad att jag läste Mästarprovet som en av böckerna i Månadens språk som är Nederländska den här månaden.

Mästarprovet av Anna Enquist, Natur och kultur 1997. Översättning: Per Holmer.

Omvägen av Gerbrand Bakker

En medelålders kvinna från Holland har kommit till Wales där hon har hyrt en bondgård. Efter hand förstår vi att hon forskar på Emily Dickinson och att hon har haft något ihop med en ung student på universitetet. Vi får också veta att hon hastigt har packat ägodelar på ett släp, kopplat till bilen och tagit en färja från Holland till Hull. Hon lämnade sin mobiltelefon på färjan och hon vill inte bli hittad.

Bondgården ligger i ett glest befolkat område. Där finns gäss och runt omkring går andra bönders får och kor och betar. Det är november, kyligt men ändå milt. Kvinnan är ensam. Hon är trött men hon sätter igång med att anlägga en trädgård utanför huset. En efter en försvinner gässen. Var det en räv som tog dem?

Den här berättelsen går i sakta lunk. Miljön och kvinnan är fint beskrivna. det finns stor ensamhet och mycket gråhet. Och en sorg och en rädsla som slår igenom i korta glimtar. Det är som om kvinnan aldrig har haft en nära och fin kontakt med andra människor. Hemma i Holland undrar kvinnans man vart hon har tagit vägen.

Men samtidigt finns mänsklighet och värme även om det är ett stort avstånd mellan många av människorna i berättelsen. Gerbrand Bakker gestaltar fint vår tafflighet och våra ibland misslyckade försök till kontakt. Hur vi kan vara innelsutna i oss själva och inte kan se det som finns utanför. Han skriver knappt när det handlar om varför och vad som har hänt. Men han skriver utförligt om allt det som kvinnan gör och om miljön. Det är handlingarna, det som händer och dialog som ger oss lite upplysningar och resten får vi själva fylla i. Resultatet blir en laddad berättelse, mer och mer desperat. Omvägen är en stark roman, en sorglig berättelse som stannar kvar i sinnet och ger många tankar efteråt.

Omvägen av Gerbrand Bakker, Nilsson förlag 2016. Översättning Per Holmer.

Odödlighetens persika av Jan Wolkers

Det är i början av maj i Amsterdam. Just idag är det befrielsedagen när man minns och högtidlighåller Nederländernas befrielse från den tyska ockupationen. Den gamle mannen Ruwiel har nyss vaknat. Hans fru ligger i sängen och kommer kanske inte att stiga upp på hela dagen. Lägenheten är rörig. Mannen slänger skräp i sopsäckar, massor med tomflaskor. Den gamla rostiga mopeden som står på balkongen bär han mödosamt ner till gatan.

Den urgamla hunden ligger vid hustruns fotända. Hunden kan inte gå längre och mannen bär ner honom till gatan för att rasta honom. Mannen är sur, på sin hustru, på befrielsespektaklet, på grannar, ja på allt. Han och hustrun har ett förflutet i motståndsrörelsen mot nazisterna under kriget. Då älskade hustrun en annan man som blev skjuten och hon har aldrig älskat Ruwiel som hon senare gifte sig med. Med andra ord inget bra äktenskap.

Vi får följa Ruwiel under hela dagen dels i det som händer och dels i hans inre monolog. Man kan tro att det här är en dyster bok som man knappt orkar läsa, men det är faktiskt tvärtom. Boken är full av galghumor. Ruwiel är gammal och trött och lite förvirrad ibland och det han är med om är inget man förväntar sig från början. Samtidigt är historien väldigt rörande. Hans kärlek till den gamla hunden gör att jag tycker om honom mer och mer och den sure omöjlige gubben som jag möter i början av boken blir en människa som jag kan förstå.

Odödlighetens persika är en målning som finns på Rijksmuseum i Amsterdam. Den persikan skulle gärna Ruwiel vilja ha. Men både han och hunden är gamla och skröpliga och odödlighet finns inte.

En rolig och mänsklig och sorglig bok.

Odödlighetens persika av Jan Wolkers, Forum 1983. Översättning: Torbjörn Wessner.

A cappella av Michel Faber

A capella-ensemblen Courage Consort samlas i ett stort hus på den belgiska landsbygden för att repetera in ett musikstycke, Partitum Mutante, som är nyskrivet. Det är ett komplicerat verk som de fem körmedlemmarna tar sig an, svårt att behärska och ansträngande för rösterna.

Ensemblen leds av Roger Courage och en av medlemmarna är hans hustru Catherine. I början av boken tänker hon mycket på att ta livet av sig. Hon tar antidepressiva mediciner och har tidigare försökt begå självmord. Hon är självutplånande och låter sin man ta alla viktiga beslut.

När de har kommit till det stora huset har Catherine svårt för tystnaden om nätterna. Huset ligger vid en skog, fåglarna kvittrar, men alldeles för lite och hon blir rädd och olustig när hon tänker på alla tysta fåglar som sitter i träden och tittar på henne.

Vi får följa repetitionerna och vad som händer mellan de fem människorna som är hänvisade till varandra under fjorton dagar. De är mycket olika och där finns stora spänningar. Man kan vänta sig en mörk berättelse när man ser omslaget och skriket som Catherine hör från skogen om nätterna gör att man nästan väntar sig en psykologisk thriller. Men A capella är inte en sådan bok. Den är psykologisk och det finns starka känslor i den men den är samtidigt väldigt rolig. En del företeelser i den moderna konstmusikvärlden beskrivs med stor humor.

Berättelsen ljusnar efter hand. Medlemmarna i kören får vara med om svåra och sorgliga händelser. En av körmedlemmarna dör under vistelsen i det stora huset. Men för Catherine blir dagarna där en vändpunkt i livet och hon finner styrka.

A capella av Michel Faber, Brombergs 2006. Översättning Caj Lundgren.