Det osynliga barnet av Tove Jansson

Det osynliga barnet innehåller nio berättelser alltifrån Snusmumrikens vårvisa till julberättelsen Granen. Jag kände att jag behövde läsa den här boken och det var välgörande. Flera av historierna känns riktigt aktuella. Snusmumriken som vill vara ensam men som så småningom bryr sig om det lilla krypet. Hattifnattarnas hemlighet, om det obegripliga och främmande och Filifjonkan som trodde på katastrofer. Berättelserna handlar om svåra saker men på ett tryggt sätt. Precis vad jag behövde. Det finns ett lugn och en tillförsikt i berättelserna och det känns skönt att läsa dem just nu.

Det osynliga barnet av Tove Jansson, Gebers 1969.

Pollyanna

När jag var liten fick jag boken Pollyanna. Jag läste den naturligtvis och den måste ha gjort stort intryck på mig för än idag tänker jag ibland på den föräldralösa Pollyanna som får bo hos sin stränga moster Polly. Mostern vill inte ta hand om flickan men känner det som sin plikt. Av sin far har Polyanna lärt sig att alltid försöka se positivt på det som händer. Genom Pollyannas förmåga att kunna göra det tinar mostern upp och i slutet av boken är mosterns och Pollyannas förhållande mycket bättre.

För mig har alltid sådana berättelser kännts väldigt välgörande. Det finns fler barnböcker som är uppbyggda på det temat. Den hemliga trädgården är en av dem. Där förändras huvudpersonen Mary till det bättre, men hon har också stor inneboende styrka och lyckas skapa förändring till det bättre i det stora dystra huset där hon tvingas bo efter att ha blivit föräldralös.

Pollyanna är oerhört positivt lagd från första början. Hon leker alltid-vara-glad-leken och försöker se det positiva i allting. Det kan nästan bli för mycket ibland.

Pollyannas far var pastor i den inre missionen och hade mycket liten lön. Till en jul hade hon önskat sig en docka men i välgörenhetspaketet som de fick fanns ingen docka utan ett par kryckor. Hur lätt är det inte för oss att känna barnets stora besvikelse?

Men vad hände då? Pollyannas far hade en mycket positiv livssyn. Genom hans påverkan och alltid-vara-glad-leken kom Pollyanna fram till att hon i själva verket borde vara glad. Hon var ju inte skadad eller sjuk och behövde därför inte använda kryckorna.Va?? Det är nästan så man kräks.

Som jag har skrivit i ett tidigare inlägg har jag läst att vi människor har en tendens att minnas det positiva bättre än det negativa. Det är nog bra. Men vi måste tillåta oss att sörja och att vara arga ibland. Det är viktigt att ta ett stort ansvar som individ men vi måste också inse att individen inte alltid har möjlighet att ändra sin situation, att större samhälleliga förändringar kan behövas.

Antagligen är det dubbelheten – att det är bra att se positivt på tillvaron, men att positivt tänkande kan gå till överdrift – som gör att jag inte kan glömma Pollyanna.

Pollyanna är skriven av Eleanor H. Porter och kom ursprungligen ut år 1913.

Pappan och havet av Tove Jansson

Äntligen har jag läst den, Tove Janssons Pappan och havet.

Muminpappan känner sig vilsen och onyttig. Han vill göra stora saker och skydda sin familj. Han vet att det finns en ö med en fyr långt ute i havsbandet. Dit seglar han med sin familj.

När de kommer fram upptäcker pappan till sin förvåning att fyren inte lyser och att fyrvaktaren är borta. Men familjen installerar sig i fyrtornet med förråden av mat och fotogen som de har fraktat i sin båt.

Det här är en fin bok som kan läsas av alla åldrar. Där finns skräcken och kölden från Mårran. Där finns den oförvägna lilla My som inte är rädd för någonting. Där finns vackra sjöhästar som kommer upp på stranden. Mumintrollet är på väg in i puberteten, tror jag. Muminmamman är hemmets stabilitet, men hon längtar tillbaka till mumindalen. Och muminpappan försöker enträget hitta stora uppgifter att utföra. Runt om dem finns det väldiga havet som muminpappan försöker förstå sig på.

Berättelsen kan läsas på många olika sätt. Rakt av som en saga. Med funderingar om manligt och kvinnligt. Med djupa filosofiska funderingar om livet, människan och naturen. Den innehåller så mycket och allt finns i gestaltningen. Det är det som händer, det som figurerna gör som får oss att tänka.

Denna bok rekommenderar jag varmt.

Pappan och havet av Tove Jansson, Schildts och Söderströms 2014.Berättelsen kom ut första gången 1965.