Öken av J.M.G. Le Clézio

Nour är en tonårspojke som lever i början av 1900-talet. Frankrike och Spanien är i färd med att kolonisera Marocko och deras överlägsna militärmakt slår ner motståndet.

Lalla är en flicka som lever i nutid, vilket när det gäller den här romanen är början av 1980-talet. Hon tillhör spillran av nomadfolken och bor hos sin fattiga faster i en kåkstad vid kusten i norra Marocko..

Romanen rör sig mellan de här två tidsplanen. Den är drabbande och gripande, hemsk och vacker. Genom att berättelsen omfattar dessa båda tider gestaltar den starkt både hur en kultur slås sönder utan pardon medan kolonialmakterna förser sig med allt av värde i området och vilka konsekvenser koloniseringen har medfört för befolkningen i modern tid. Det är stor fattigdom och utnyttjande i hårt arbete och utvandring till Frankrike där ny fattigdom väntar för de allra flesta, med usla bostäder, slavliknande arbetsförhållanden både i kriminellt och hederligt arbete och ständig kontroll av polisen och diskriminering. Många flickor blir prostituerade.

Men Lalla är stark och får andra möjligheter. I och med det kan man säga att hon utnyttjas på ett finare sätt. Hon tillhör spillran som Frankrike en gång slog sönder, men nu långt senare finns ett snällare, nyfiket utnyttjande, ett intresse för den exotiska kraften hon har.

Romanen har en alldeles särskild ton. Det finns ett metafysiskt drag i den. Det är stark sol, det är alltför ljust. Öknen finns där hela tiden, obarmhärtig och vacker, om inte rent konkret så i Lallas minne när hon har kommit till Marseille. Hon är ättling till nomaderna och får ibland syner från förr. Hennes vän i Marocko, herdepojken, har lämnats som spädbarn uppe i norr. Han har också vaga anor från nomaderna. Alla tre ungdomarna, Nour, Lalla och herdepojken Hartanin är representanter, bilder av nomadfolket, fragment. De är inte gestaltade ingående psykologiskt och på sätt och vis har öknen och den sargade och sönderslagna nomadkulturen huvudrollen i romanen..

Öken av Le Clézio är inte det mest lättlästa, men den är mycket läsvärd. En särskild upplevelse i litteraturen.

Öken av J.M.G. Le Clézio, Norstedts 2008. Översättning: Ulla Bruncrona.

J.M.G. Le Clézio fick Nobelpriset i litteratur 2008.

En flickas memoarer av Annie Ernaux

Sommaren 1958 var Annie Ernaux 18 år. Hon hade vuxit upp i en liten fransk stad och hade arbetarbakgrund, men hennes föräldrar ägde och drev en livsmedelsaffär kombinerad med ett café. Som många andra mindre bemedlade ungdomar sökte hon sig som ledare till ett sommarkollo i Normandie, ett sätt att kunna tillbringa sommaren på annan ort när det inte fanns pengar till någon semesterresa.

Hon ger sig iväg med tåg och skäms för sin mor som följer henne en bit på väg. Sedan släpper hon ut sitt hår och ser fram emot det nya livet som ska börja. Men det blir inte som hon drömt. Visst får hon sin första sexuella erfarenhet men den blir brutal och mannen bryr sig inte om henne.

En flickas memoarer är alltså en självbiografisk bok. Annie Ernaux söker sig bakåt i tiden. Vad minns hon från sommaren 1958? Hon har skrivit självbiografiskt tidigare. Faktum är att de flesta av hennes böcker handlar om henne själv och hennes minnen, men hon har aldrig tidigare skrivit om just den här sommaren. Hennes upplevelser måste ha varit mycket smärtsamma men hon skriver mycket sakligt. Det gör inte läsupplevelsen mindre stark, tvärtom. Hon vänder och vrider på det hon minns. Hon betraktar gamla fotografier.

Fram kommer en stark berättelse om hennes villkor som ung kvinna. Det fanns inte samma frihet att göra vad som helst för en artonårig flicka som för pojkarna. Deras villkor var helt annorlunda. Att leva ut – eller i det här fallet försöka leva ut – sin sexualitet gör att hon blir betraktad som hora. Hon kan inte de sociala koderna och vet inte riktigt hur en flicka ska bete sig. När jag läser En flickas memoarer är jag inte det minsta förvånad över att hon inte har skrivit om detta tidigare. Så oerhört smärtsamt det måste ha varit. Och det räcker inte med omvärldens fördömande. Hon känner skam över sitt beteende samtidigt som den unge mannen och andra unga män som utnyttjar henne – de som borde känna skam -naturligtvis inte anses som sämre. Allt ansvar läggs på flickan. Till allt detta kommer den unga flickans sociala osäkerhet.

Annie Ernaux har som sagt skrivit självbiografiskt många gånger tidigare. I en flickas memoarer sparar hon inte sig själv. Samtidigt som hon har förståelse för det hon gjorde som artonåring är hon mycket självkritiskt. Det gör boken än mer intressant. Författaren är en del av samhället och är präglad av föreställningarna om kvinnor och män precis som alla vi andra är, mer eller mindre. Dessutom känns den mycket aktuell när jag tänker på hur tonårsflickor har det idag. En flickas memoarer är det första jag läser av Annie Ernaux och jag vill absolut läsa mer.

En flickas memoarer av Annie Ernaux, Norstedts 2021. Översättning: Maria Björkman.

De oskiljaktiga av Simone de Beauvoir

Den här historien finns också i Simone de Beauvoirs självbiografi, En familjeflickas memoarer. Simone de Beauvoir hade en väninna som hette Élisabeth Lacoin och som hon kallade Zaza. De träffades redan som nioåringar i skolan. Deras familjer var olika men de brottades båda med de konventioner och regler som fanns för borgerskapets flickor och unga kvinnor. De oskiljaktiga är en roman, men på självbiografisk grund. Här heter flickorna Sylvie och Andrée och det är Sylvie som berättar.

Andrée är självsäker och beter sig inte alltid som en flicka ska. Sylvie beundrar henne och mellan flickorna utvecklas en stark vänskap, starkast från Sylvies sida. Flickor ur borgerskapet hade inte samma frihet som pojkar. Deras liv var mycket mer begränsat. För en flicka som Andrée som kommer från en rik och starkt katolsk familj finns inte möjligheter till personlig utveckling och ett självständigt liv. Familjen är stor och hon får aldrig vara ensam. Visst ska hon få utbildning, men bara den som behövs för att bli en god hustru. Antingen ska hon gifta sig med en lämplig man eller annars får hon bli nunna. Som ogift kvinna kommer hon ingenstans och får en position med låg status i släkten. Sylvie däremot kommer från en familj som har förlorat sina pengar. Därför måste hon arbeta och får en mer omfattande utbildning och lyckas så småningom erövra mer frihet.

Andrée är en intressant och känslig människa som mals ner av alla de krav som familjen ställer. Hon ses berättelsen igenom ur Sylvies synvinkel. Romanen är rakt och tydligt skriven, men i och med att Sylvie och Andrée har var sina liv och inte träffas hela tiden får vi bara veta det som Sylvie vet – och väljer att berätta, och därför finns det stort utrymme för läsarens egen fantasi och funderingar. De oskiljaktiga är en läsvärd bok.

De oskiljaktiga av Simone de Beauvoir, Lind & Co 2021. Översättning: Kristoffer Leandoer.

Kvinnostaden av Christine de Pizan

Christine de Pizan föddes 1364 eller 1365 och dog ca 1430. Hon anses vara Frankrikes första professionella kvinnliga författare. Som 25-åring blev hon änka och eftersom hon var tvungen att försörja sina barn och sin mor, och sig själv blev hon författare. Eftersom boktryckarkonsten med lösa typer inte var uppfunnen ännu och hennes verk inte kunde säljas i större upplagor utan kopierades hade hon flera mecenater.

Som vi är vana vid när det gäller kvinnliga författare i historien har hon varit undanskuffad och inte ansetts som särsklit betydande. I Carin Franzéns förord läser jag att litteraturvetaren Gustave Lanzon i sin franska litteraturhistoria från 1894 beskrev henne som ”en av de mest autentiska blåstrumporna som finns i vår litteratur, den första i en outhärdlig tradition av kvinnoförfattare.” Men på senare år har hon uppmärksammats mer och mer.

Christine de Pizan skrev ballader, berättande dikter, epistlar, historiekrönikor, pedagogiska handböcker och politiska skrifter och allegorier. Kvinnostaden är skriven i polemik mot många manliga tänkare och teologer och flera skrifter där det hävdas att kvinnor är värdelösa. De har inget förstånd, de förstör, de grälar, man kan inte lita på dem, ja allt ont i världen skylls på kvinnorna.

Kvinnostaden börjar med att Christine de Pizan sitter i sin kammare och är nedtryckt av all uppburen ”vetenskap” som hävdar att kvinnorna är lastfulla och onda. Kan det verkligen vara riktigt? Hur kan Gud ha skapat något så vedervärdigt som kvinnan?

Då kommer de tre damerna Fru Förnuft, Fru Rättrådighet och Fru Rättvisa till henne och med deras hjälp bygger hon en fantasistad, kvinnostaden. Författaren tar upp allehanda påståenden om kvinnor och med fruarnas hjälp polemiserar hon mot dem. Största delen av boken är en uppräkning där författaren berättar om olika modiga, självuppoffrande, ansvarstagande och handlingskraftiga kvinnor ur historien, ur mytologin, ur litteraturen, från bibeln och från helgonlegender och den innehåller inte så mycket av det som vi idag skulle kalla bevis eller vetenskap. För oss idag blir det snarare skönlitteratur. Men det är en överväldigande beskrivning av betydelsefulla kvinnor och polemiken är giftig och rolig att läsa. Jag är glad att jag har blivit uppmärksammad på den här boken. Den är en klassiker som jag har läst eftersom jag ville veta hur den var och därför att jag tidigare inte hade någon aning om att det fanns en kvinna som skrev en sådan här bok så tidigt i historien. På min bokvagn står Nina Burtons Den nya kvinnostaden och jag ville läsa Christine de Pizans bok innan jag gav mig i kast med den.

Kvinnostaden av Christine de Pizan, Ersatz 2012.

Célanire av Maryse Condé

Det är i början av nittonhundratalet. Den unga Célanire anländer med båt till Elfenbenskusten. Hon kommer ursprungligen från Guadéloupe men har uppfostrats och utbildats av nunnor i Frankrike. Hon är en stark person som når sina mål och som påverkar andra människor och efterhand förstår vi att hon vill hämnas men vi vet inte vad, mot vem och hur.

Det verkar alltså som om den här romanen skulle innehålla mycket spänning, men så är inte fallet. Naturligtvis vill jag veta hur det ska gå, men boken har en mycket lugn ton trots att den är full med händelser och många av dem är dramatiska och upprörande. Det händer verkligen mycket i den här romanen. Den innehåller också mycket miljö och man får veta en hel del om hur det kunde vara både i den franska kolonin Elfenbenskusten och på den franska ön Guadeloupe. Kolonialismens förtryck och hemskheter, kvinnoförtryck och sexuellt utnyttjande finns där, tro, religion och magi likaså. Och hyckleri och korruption.

Maryse Condé manar fram en myllrande, färgrik, växande, blomstrande, eländig och rik miljö. Magi finns som en naturlig ingrediens och som läsare ifrågasätter jag den knappast. Célanire verkar ha magiska krafter och hon använder dem för att nå dit hon vill. Hon verkar inte ha empati, det är hämnden som styr. Men kvinnoförtrycket och utnyttjande av flickor och kvinnor är så allomfattande att en kvinna som Célanire kanske behövs i romanen som motvikt. Inte bara männen från kolonialmakten utnyttjar kvinnor. I stort sett alla män gör det. Och det finns också en mörk historia av kvinnoförtryck och maktmissbruk och våld hos den svarta befolkningen. Människooffer är ett exempel. Så människor offras på olika sätt, direkt och indirekt. Maryse Condé har dragit offertemat till sin spets och det tycker jag är bra.

En svårighet vid läsningen var att boken innehåller väldigt många personer. Det var svårt att hålla reda på dem och komma ihåg dem. En lista över de viktigaste personerna hade inte skadat. Jag hade också svårighet att riktigt ta till mig och tränga in i den här berättelsen. Men Célanire var ändå värd att läsas. Den ger många tankar. Célanire blir en hämnande person, på sätt och vis liknande alla hämnande män som vi har sett så många gånger på film där de har massakrerat den ene efter den andre på grund av någon oförrätt. Célanire står som motsats till alla värnlösa barn som har blivit offrade. Romanen leder också till frågan om det finns någon annan möjlig utveckling. Måste våld leda till våld? En intressant bok alltså.

Célanire av Maryse Condé, Leopard 2017. Översättning: Kristina Ekelund.

Madonnan vid Nilen av Scholastique Mukasonga

Gymnasieskolan Notre-Dame-du-Nil ligger högt uppe bland bergen i Rwanda. Den är uppkallad efter Vår Fru och en staty av madonnan står på en klippa vid en damm vid Nilens källa i närheten. Skolan är enbart för flickor, och inte vilka flickor som helst. Det är mest döttrar till höga ämbetsmän och officerare och rika affärsmän som går på skolan. Året är 1979. Det parti som har makten i landet är ett hutuparti. Den andra folkgruppen tutsi är i minoritet och det är stora motsättningar mellan de två folkgrupperna.

De här motsättningarna går långt tillbaka i historien. På 1300-talet erövrade tutsierna Rwanda och de var länge en aristokratisk överklass fast hutuerna var i majoritet. 1885 blev Rwanda en tysk koloni och efter första världskriget blev landet en belgisk koloni. Belgarna favoriserade tutsierna. Enligt kolonialmaktens rasbiologi var tutsierna mer högstående. De var resligare och tjusigare och mer lika västerlänningar, antar jag att rasbiologerna tyckte. Eftersom de liknade människorna som fanns avbildade i det antika Egypten bildades en myt om att det var därifrån de kom.

Efter andra världskriget styrdes Rwanda som ett FN-protektorat och 1962 blev landet självständigt.

Allt det här historiska finns inte med i boken. Det får man ta reda på själv. Romanen är rakt och enkelt skriven, och det fungerar bra. Författaren låter mig dyka rakt in i en okänd värld, och där är jag och det händer mycket. Olika miljöer kommer fram och just att jag har hamnat i berättelsen och det berättas som självklart vad som händer och det finns luckor i min kunskap gör faktiskt att berättelsen får kraft. Den skulle ha kunnat berättas på ett helt annat sätt, med mer fakta, men jag tycker att det här är mycket bra. Här har författaren gjort precis det motsatta till vad nunnorna på skolan i romanen gör i historieundervisningen. Där lärs bara västerlandets historia ut. Afrikas historia finns inte. Så varför inte vända på steken? Om jag inte känner till något om Rwandas historia och kultur får jag skylla mig själv. Berättelsen håller ihop mycket bra och madonnastatyn som i början av romanen högtidligen placeras på klippan vid dammen får stor betydelse för det som händer i slutet.

De flesta flickorna på skolan är hutuer, de är ju döttrar till de styrande och kommer dit i dyra fina bilar. Men det finns också några tutsiflickor och de ligger inte bra till hos den dominerande flickan Gloriosa som är dotter till till ledaren för det styrande partiet. De får utstå mycket hån och hot och de känner att de mer och mer lever i osäkerhet. Det är meningen att flickorna ska få en demokratisk, kristen utbildning, men det är lite si och så med demokratin i landet. Stor korruption råder och klyftan mellan de rika och de fattiga är enorm.

Madonnan vid Nilen är en spännande berättelse som tar upp viktiga problem. Förföljelse av en folkgrupp och folkmord, kolonialism, korruption, sexuellt utnyttjande och hyckleri. 1994 mördades mer än 800 000 tutsier och hutuer som var emot folkmordet. Det kom naturligtvis inte som en blixt från klar himmel. Mycket hade hänt dessförinnan.

Madonnan vid Nilen av Scholastique Mukasonga, Tranan 2020. Översättning: Maria Björkman.

Elise eller det riktiga livet av Claire Etcherelli

Elise kommer från fattiga förhållanden i landsorten. Hon bor med sin farmor och sin lillebror. När hon har slutat skolan lär hon sig skriva maskin och utför sedan skrivarbete för olika firmor hemma. Men hennes bror blir det ingen ordning på. Han är rent ut sagt borskämd. Han arbetar bara ett par timmar om dagen i en skola under terminerna. Resten av tiden ägnar han åt att läsa och åt politik och att låna pengar av andra och aldrig betala tillbaka.

Men romanens huvudperson är Elise. Hennes liv präglas av fattigdomen och av den egoistiske brodern som dominerar hennes, hennes farmors och hans unga frus liv. När brodern flyttar till Paris gör också Elise det. Till slut har brodern varit tvungen att söka ett arbete och han ordnar så att Elise blir anställd på samma fabrik. Det är en bilfabrik med löpande band och tidsstudiemän som kommer med sina klockor och mäter hur kort tid olika arbetsmoment ska ta.

De flesta på löpande bandet är utlänningar. Många är algerier. De blir inte ordentligt upplärda och arbetarna är bara små kuggar i det stora maskineriet och har ingen överblick över vad de egentligen gör. Dessutom är de utsatta för grov rasism. Det är 1959. Algeriet är en fransk koloni och där pågår ett befrielsekrig. Många algeriska män bor i Paris i sunkiga rum och arbetar för låga löner. De kan bli stoppade när som helst av polisen och ibland blir de misshandlade och fängslade över natten.

Claire Etcherelli skriver mästerligt fram relationerna mellan människorna, det omänskliga slitet på arbetsplatsen och rasismen i det franska samhället. Hon har varit där och jag uppfattar att kärlekshistorien i romanen också till stor del är självupplevd. Hon vet vad det handlar om. Hon skriver en levande och spännande roman som innehåller väldigt mycket – arbetsslit, rasism, den stora klyftan mellan intellektuella och arbetarna, kvinnors utsatta situation, kärlek och personlig utveckling och fin miljöbeskrivning. Jag är nästan i Paris just då och vandrar gata upp och gata ner tillsammans med Elise och mannen hon älskar.

Romanen är en rörande och mänsklig historia. Den är trovärdig. Det är helt följdriktigt att Elise, som är så präglad av att alla cirklar runt hennes bror, ska hamna i ett kärleksförhållande där hon får anpassa sig hela tiden och inte vet från den ena dagen till den andra om de ska träffas eller inte. Nu är det till stor del beroende på omständigheterna och kanske inte alls på att mannen ifråga är en stor egoist. Men ändå. Mönstret fortsätter. Det kan kanske tyckas att jag hamnar vid sidan om det viktigaste i romanen genom att lägga så stor vikt vid detta. Men det är just det att Elise framstår som en riktig människa och att de här problemen också finns med som gör romanen så bra.

Elise eller det riktiga livet är en mycket bra roman och det är en upplevelse utöver det vanliga att läsa den.

Elise eller det riktiga livet av Claire Etcherelli, Prisma pocket 1988. Översättning: Jan Wahlén.

Första svenska upplagan kom 1977. Första franska 1967. Romanen är också filmatiserad.

Misstag i Moskva av Simone de Beauvoir

Misstag i Moskva är en långnovell – eller kanske kortroman – av Simone de Beauvoir. Den handlar om ett pensionerat franskt lärarpar, Nicole och André, som reser till Moskva och besöker mannens dotter från ett tidigare äktenskap. Vi får följa resan från både mannens och kvinnans synvinkel och författaren växlar mellan de olika perspektiven under hela berättelsen.

Paret har levt tillsammans länge. Berättelsen innehåller både återblickar på livet och det som händer just under vistelsen i Moskva och allt är subjektivt utifrån mannens och kvinnans synvinkel. Kvinnan gav upp sin karriär och tog hand om hushållet och sonen de fick tillsammans. André intresserar sig för politik medan Nicole mer ser inåt sig själv och grubblar över äktenskapet. I berättelsen finns också kontrasten mellan Nicole som har offrat karriär och aktivism till förmån för familjelivet och mannens dotter som är ung och fri att hålla på med det som intresserar henne därför att kvinnorna i Sovjetunionen är jämställda. Hmm? Det tror jag inte riktigt på. Men Simone de Beauvoir är inte okritisk gentemot Sovjetunionen. Byråkrati och bestämmelser från osynliga myndigheter hindrar paret från att resa dit de vill i landet.

Misstag i Moskva är en lågmäld berättelse fast den handlar om svårigheter i ett äktenskap. Den är vardaglig fast paret är i Moskva där de inte brukar vara. Berättelsen gjorde inget stort intryck på mig. Jag hade väntat mig att det skulle bränna till lite mer. Men å andra sidan kan man tänka att det är ett åldrande par det handlar om och starka känslosvängningar och dramatiska uppgörelser hör till det förgångna i deras liv. I alla fall tycker jag att Misstag i Moskva är en läsvärd berättelse.

Misstag i Moskva av Simone de Beauvoir, Bucket List Books 2015. Översättning: Helén Enqvist.

Berättelsen skrevs under åren 1966-1967.

Gisslan av Nina Bouraoui

Ursprungligen skrev Nina Bouraoui en teaterpjäs med titeln Gisslan, en monolog som framfördes första gången 2015. Den här romanen bygger på teaterpjäsen. Det är en monolog där en kvinna i femtioårsåldern, Sylvie Meyer, berättar hur hon håller sin chef som gisslan under en natt.

Sylvie Meyer är nyligen skild, hon har två barn och hon är fackligt ombud på fabriken där hon arbetar. Under lång tid har chefen utnyttjat hennes samarbetsvilja till att spionera på sina arbetskamrater och på så sätt har hon hjälpt till med utsorteringen av dem som inte arbetar fullständigt effektivt. Allt detta motiverat med att företaget annars kan gå under.

Sylvie Meyer håller alltså sin chef som gisslan under en natt men romanens titel kan också hänföras till huvudpersonens situation. När hon kommer till kontoret med en kniv i handväskan är det ett desperat försök till att komma ur sin egen gisslansituation, som kvinna, fabriksarbetare, som nyskild tvåbarnsmor. I bakgrunden finns också ett sexuellt övergrepp när hon var tonåring.

Gisslan är en hård berättelse som innehåller mycket vrede. Hopp får man leta efter på annat håll. Romanen är koncentrerad och effektivt skriven, en stridsskrift mot kvinnoförtryck och jag känner hur desperat och spänd Sylvie Meyer är. Jag blir inte glad av den här romanen, men den är värd att läsas.

Gisslan av Nina Bouraoui, Grate 2020. Översättning: Maria Björkman.

En okänd man av Marguerite Yourcenar

Nathanael är en okänd man som levde på 1600-talet. Han fanns inte i verkligheten, såvitt jag förstår, utan författaren har skapat honom. Han tillhörde inte eliten i samhället. Han försökte dra sig fram så gott han kunde. Ändå blev hans korta liv både omväxlande och dramatiskt.

Nathanael växer upp i Greenwich där han kommer från en av de holländska familjerna som bor där och vars manliga vuxna medlemmar arbetar som snickare i marinens tjänst. Som ung får Nathanael arbeta som allt i allo hos en skollärare, men när han blir förälskad i en flicka och en äcklig typ förföljer henne med skamliga förslag kastar Nathanael en sten på honom och han faller till marken. Nathanael tror att mannen är död och smyger ombord på ett brittiskt skepp och far iväg på det som fripassagerare.

Det är början på Nathanaels händelserika liv och vi får följa honom till Nya Världen. Vad som händer sedan tänker jag inte berätta för att inte förstöra läsningen. En okänd man är ingen spänningsroman, men det finns ändå en driv framåt i berättelsen därför att jag vill veta vad som ska hända.

Romanen är skriven i lugn takt fast det händer mycket och sidorna inte är så många. Det är en vacker text som gestaltar kärlek och samvaro, arbete och tankar av olika slag. Genom händelserna i boken kommer Nathanael in i olika miljöer där det både finns lärdom och rikedom, om än i underordnad tjänst. Eftersom jag nyligen har läst Gutenberggalaxens nova känner jag igen mig lite fast den handlar om århundradet före. Miljön känns som om den finns och också de mänskliga relationerna fast texten är lugn och avklarad. Det känns som om jag både är där och ser på händelserna på avstånd. Berättelsen har stor rymd och kan nog tolkas och upplevas på många sätt. En okänd man är mycket läsvärd. Rekommenderas.

En okänd man av Marguerite Yourcenar, Ellerströms 2019. Översättning: Kajsa Andersson.