Etikett: Frankrike

Vägen till Flandern av Claude Simon

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Romanen handlar om ett franskt dragonregemente som har ridit till gränsen mot Belgien för att stoppa Tysklands anfall 1940. Som vi vet förlorade Frankrike och när vi kommer in i romanen är många av soldaterna döda och en liten grupp har förlorat kontakten med de andra. Där är hästlik med flugor och larver vid vägkanten och döende hästar tillsammans med övergivna och sönderskjutna fordon och människor, och irrande soldater som har tappat bort sina kamrater, de få som är levande kvar, och som inte vet åt vilket håll de ska ta sig för att undvika fienden. Där är lera och främmande gårdar, och ledning och order finns inte längre. Författaren frammanar ett platt, dystert landskap där man inte vet vad som finns bakom nästa häck eller i nästa hus.

Det är mycket om hästar i berättelsen. Fast berättelse borde jag nog inte säga. Romanen är mer som ett poetiskt (kanske man kan säga?) flöde där det ena går i varandra och där händelser och situationer avlöser varandra sömlöst. Plötsligt är man som läsare mitt i något annat, och senare kommer man tillbaka till samma händelse, men inte likadant, man kan få veta mer. Man är i krigets kaos, man är på kapplöpningsbanan, man är i fred, man är i krig, man är krigsfånge, man minns kvinnor. Allt verkar vara en enda röra, men jag tror att det är noga uttänkt alltihop. Och jag märkte också när jag läste att texten, som är full av utvikningar och långa meningar och många parenteser med tillägg eller förklaringar (Det är tydligen så Claude Simon skrev och det gör det inte särskilt lätt för läsaren), inte var sådan precis hela tiden. Det fanns åtminstone något mycket dramatiskt och drabbande parti som var konstruerat med kortare meningar och utan parenteser. Mycket effektivt.

Men samtidigt som texten är snårig är det starka bilder författaren frammanar och det är som om hästarna gör att texten blir mer drabbande. Det blir starkt. Om man som läsare vill försöka skapa någon slags ordning i sitt huvud under läsningen kan man tänka sig att det man tar del av är minnen, fantasier och händelser som franska krigsfångar berättar för varandra och drömmer om i fånglägret, utmärglade och trötta. En hel del handlar om kvinnor, och alla historier är kanske inte helt sanna. Jag tycker nog också att kvinnobilden i romanen inte är särskilt positiv. Det är mest drift det handlar om, lusten och längtan efter kvinnokroppen, vilket inte är särskilt konstigt. Men i kvinnosynen, eller känslan för kvinnan finns också ett hat och en vämjelse, och äldre, fula vårtiga kvinnor är bara värda förakt.

Vägen till Flandern är svår, men intressant och drabbande. Den kan leda till många tankar och känslor. Man kan fundera över mycket. Till exempel vet jag ju inte om det är författarens kvinnosyn som kommer fram i romanen, eller om den ingår i kritiken av kriget, att kriget förstör oss och tar död på kärlek och omtanke.

Vägen till Flandern av Claude Simon, AWE/Geber 1985. Översättning: C. G. Bjurström.
Romanen publicerades första gången 1960 (La Route de Flandres) och kom i svensk översättning 1962.

Claude Simon (1913-2005) tilldelades Nobelpriset i litteratur 1985. Om Claude Simon på Wikipedia.

Mina onda tankar av Nina Bouraoui

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Ett inlägg om den här boken borde passa bra idag. Vi hade ju ondska som tema i tisdagstrion igår och nu spär jag på lite. Fast egentligen är berättarens tankar inte särskilt onda. Det handlar nog mest om att hon har ont själv. Har man läst annat av Nina Bouraoui känner man igen en del. Algeriet – Frankrike. Att ha en algerisk far som morföräldrarna inte tycker duger, morföräldrar som har betytt mycket för barnet, som har tagit hand om flickan när modern var sjuk. Flyttning till Frankrike med modern i början av tonåren och svårigheter att komma tillrätta i det franska samhället. Att vara lesbisk med allt vad det innebär av att vara udda och att vara fel enligt många människors syn. Och svårigheter att hitta en varaktig kärlek.

Det är ett sårigt liv det handlar om och romanen är upplagd som ett enda långt flöde av tankar förmedlade till en terapeut. Den är inte särskilt omfångsrik, men för mig var den mycket besvärlig att läsa, ett enda flöde som texten är, skriven utan styckeindelning. Den har inte heller någon handling från A till B förutom kanske berättarens insikt och större lugn mot slutet. Alla händelser och relationer med människor och tider i livet kommer upp om varandra framåt och tillbaka. Så ja, den här romanen kräver sin läsare. Jag tappade hela tiden koncentrationen och kunde inte läsa mycket i taget. Man får kanske behandla den mer som poesi och på mig gjorde den inget större intryck, frustrerad som jag var när jag läste. Dessutom kände jag ingen en hel delfrån andra böcker av författaren så mig gav den inte så mycket mer. Fast när jag tänker efter är de andra böckerna publicerade senare är denna och det är helt klar att den har givit mycket till andra läsare. Boken är prisbelönt. Så kanske kan den betyda mer för dig.

Mina onda tankar av Nina Bouraoui, Grate 2017. Översättning: Maria Björkman.
Romanen publicerades första gången 2005 (Mes mauvaises pensées) och kom i svensk översättning 2006.

Den brutna kvinnan av Simone de Beauvoir

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Den brutna kvinnan är en dagboksroman och den som skriver dagbok heter Monique. Hon är hemmafru med hembiträde och hon lever ett bekvämt liv i centrala Paris. Hon har kulturella intressen och vänner och ägnar sig även åt välgörenhet. Döttrarna har för länge sedan flyttat ut. Hennes man arbetar mycket och reser en del i jobbet. När han mer och mer söker sig bort från hemmet drömmer Monique om hur deras förhållande var från början och försöker på olika sätt få honom mer intresserad av deras liv tillsammans.

Så får hon så småningom veta att hennes make har en älskarinna. Hon blir svartsjuk. (Vem skulle inte bli det?) Men hon försöker bemästra den och det blir hon rådd till av en väninna. Alla män har sådana historier och de återvänder alltid till hustrun, menar väninnan. Det kommer att gå över, intalar sig Monique. Nu gäller det att hålla god min och vara fortsatt trevlig så kommer det att lösa sig så småningom.

Den brutna kvinnan handlar om en kvinna som har levt för sin familj. Mannen och döttrarna har varit allt. Kanske så till den grad att hon blev ett påhäng för döttrarna? Nu rasar hennes föreställning om hennes fina familj ihop. Och vad ska hon göra? Vad kan hon göra? Hon vill inte söka sig ut på arbetsmarknaden och tänker att det enda arbete hon kan få är ett trist lågavlönat kontorsjobb. För mig känns det som att författaren har tagit i ordentligt och skrivit en berättelse om en kvinna som sitter i en fälla och som inte verkar kunna ta sig därifrån. Det gör faktiskt ont att läsa om allt Monique gör för att vara mannen till lags och få honom tillbaka. Det blir mannens behov som styr. Men romanen publicerades första gången 1968 och antagligen var Moniques situation inte så ovanlig då.

Den brutna kvinnan är en intressant roman och den är också lättläst och spännande att läsa.

Den brutna kvinnan av Simone de Beauvoir (1908-1986), Ellerströms 2019. Översättning: Kristoffer Leandoer.
Som sagt publicerades romanen första gången 1968 (La Femme rompue) och den kom i svensk översättning 2018.

Patronym av Vanessa Springora

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

När jag första gången hörde talas om Vanessa Springora tyckte jag att hon hade ett ganska konstigt efternamn. Men, tänkte jag, hon är en fransk författare och det är säkert därför att jag är svensk som jag tycker det. Men nu har jag förstått att det är ett mycket ovanligt namn som lärare och andra reagerade över under hela hennes uppväxt. När hon undersöker sin fars och farfars tidigare liv visar det sig att efternamnet är skapat av hennes farfar och nu när hennes far har avlidit är det bara hon och hennes farbror och hans barn som bär namnet.

Patronym handlar alltså om Vanessa Springoras sökande efter sina rötter på faderns sida och vad hon får fram. Fadern hade hon inte så mycket kontakt med genom livet. Han och hennes mor skilde sig. Fadern var en undflyende person, en känslig mytoman med stora humörsvängningar som hade berättat så många mer eller mindre fantastiska historier om sig själv så att hans dotter egentligen inte visste särskilt mycket om honom. De hade ett svårt och sårigt förhållande. I boken får vi följa hennes sökande och hennes tankar och vånda över vad hon får veta om farfadern och fadern. Färden går till Tjeckiens Sudetland och släkthistorien går tillbaka till 1900-talets början. Hon söker i Tjeckiska, franska och tyska arkiv. Under åren har det varit två världskrig och både Frankrike och Tjeckien har varit ockuperade. Många år levde hennes släktingar på östsidan bakom järnridån.

Det är alltså begränsat vad Vanessa Srpingora kan få fram om sin faderssläkt, men hennes sökande och hennes spekulationer är mycket spännande att följa. Patronym är en bok som man gärna vill läsa till slutet. Man vill veta. Samtidigt får man en större känsla för författaren. Allt hon får veta påverkar henne djupt. Hon lyckas också skapa bilder av sin farfar och far så att de framstår som människor med flera sidor. Det är ofullständiga bilder av en kvinna, hennes far och farfar som läsaren får ta del av, men de har stark känsla.

Patronym av Vanessa Springora, Bonniers 2025. Översättning: Emma Majberger.
Boken publicerades första gången 2024 (Patronyme)

Tidigare har jag läst Samtycket av Vanessa Springora.

Från Sully Prudhomme till Gabriela Mistral

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Nej, att läsa Sully Prudhommes dikter var ingen höjdare. Jag antar att de är bättre på franska, annars hade de väl ändå inte givit honom Nobelpriset i litteratur. Men jag kan tyvärr inte läsa dem på origianspråket utan jag är hänvisad till översättning. Dikterna är rimmade och har har en särskild rytm, bunden vers kanske det ska kallas, och jag räknar med att översättaren Göran Björkman har fört över det till svenska. Att göra det måste vara bland de svåraste översättningsuppdragen man kan få. Troligen faller sig rimmen naturligt i de franska dikterna men att läsa dessa meningar med omvänd, krystad ordföljd för att få till rimmen det känns nästan Grönköpingsaktigt ibland. Det hade dugt bra till femtioårskalaset där den släktingen som rimmade bäst hade skrivit text om jubilarens liv till en välkänd melodi som skulle sjungas i allsång under middagen.

Nåja, nu vet jag det, och jag är ändå glad över att jag har läst de här dikterna. Något mycket litet hum har jag ändå fått om denne förste Nobelpristagare, och nu fortsätter jag med Gabriela Mistral (1889-1957) som fick Nobelpriset 1945. Hon hette egentligen Lucila de María del Perpetuo Socorro Godoy Alcayaga, men antog namnet Gabriela Mistral som författarnamn. Att det blev Mistral kommer sig av att hon beundrade Frédéric Mistral som fick priset 1904. Hans poesi betydde mycket för henne. I sin ungdom förälskade hon sig i en järnvägsarbetare som efter tre år tog sitt liv och det påverkade hennes diktning. Hon arbetade som lärare och hade ett antal uppdrag för det chilenska staten. 1946 fick hon i uppdrag av FN att skapa en världsomfattande fond för barn i fattiga länder, det som senare blev Unicef.

Skönheten, av Gabriela Mistral – dikter i tolkning av Hjalmar Gullberg, Norstedts 2018.

Och av den förste Nobelpristagaren i litteratur läste jag alltså Dikter af Sully Prudhomme i översättning af Göran Björkman från 1889.

Från Hanna Rajs till Sully Prudhomme

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Nu har jag lämnat Hanna Rajs diktsamling Samma mamma och läser istället dikter av Sully Prudhomme (1839-1907). Han var den allra första Nobelpristagaren i litteratur och han fick priset 1901. Sully Prudhomme var en fransk poet och han var ledamot av Franska akademien.

Att få tag på Sully Prudhommes dikter i svensk översättning är inte det lättaste men de finns digitaliserade. Den upplaga jag har i datorn på bilden är Dikter af Sully Prudhomme i översättning af Göran Björkman från 1889. Den kan ni hitta i Libris. Det finns en till digitalisering av Sully Prudhommes dikter. Här är länk till Lyriska dikter af Sully Prudhomme i svensk tolkning af Teresia Eurén från 1901. Vilken som är bäst att läsa vet jag inte. Man får pröva sig fram. Det jag kan säga är att Göran Björkman (1860-1923) hade betydligt högre utbildning än Teresia Eurén (1869-1952) och han fick också ett översättarpris för översättningar från portugisiska och spanska. Båda de här digitaliserade upplagorna kan den som vill ladda hem och läsa gratis.

Är man bra på franska, däremot, då finns stora möjligheter att köpa en diktsamling idag. Det finns även ett par i engelsk översättning.

Dikter i översättning af Göran Björkman från 1889 (digital).

Samma mamma av Hanna Rajs, Bonniers 2024.

Tjuven och kärleken av Jean Genet

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Tjuven och kärleken är en roman på självbiografisk grund som handlar om tjuvar och manliga prostituerade och hallikar i Montmartre. Berättaren sitter i fängelse och han skriver denna berättelse för att få tiden att gå. Han skriver mycket om kärlek. Att människor blir förälskade. Det stämmer inte riktigt med min definition av kärlek. Det är mera passion och lust och utnyttjande det handlar om och Genet skriver också: Våra äktenskap och deras lagar liknar inte era. Hos oss älskar man utan kärlek. Våra äktenskap har inte samma sakrala karaktär som era. Tanter har ingen moral. (sid. 64). Tanter är manliga prostituerade som uppträder mer eller mindre feminint om jag uppfattar saken rätt. Karlar i boken är homosexuella män som har en maskulin framtoning och som utnyttjar tanterna. Rätta mig om jag har fattat fel.

Den romanperson som berättelsen rör sig runt är Culafroy, som också kallas Norte-Dame des fleurs och det är det franska originalets titel. Pojken Culafroy, som nog är författarens alter ego, kommer till Montmartre och blir prostituerad. Romanen är en brokig väv om dessa människor som lever där på samhällets skuggsida. Men bilden av denna skuggsida blir färgrik och myllrande. Detta är inget socialreportage. Det är en känslosam, cynisk, hård, lustfylld berättelse som spänner över ganska många år. Berättaren utnyttjar sin hågkomster och fantasibilder när han onanerar i fängelset. Men som läsare finns också människor att bry sig om och fundera över. Varför är den där pojken en mördare? Hur kommer det sig att han har hamnat där han är? Och den stackars Divine som dör av lungsot.

Jean Genets Tjuven och kärleken ger för mig en inblick i en främmande värld, och berättelsen är inte vad jag skulle vänta mig med tanke på miljö och personer. Jag blir överraskad av författarens stil och ton och jag är glad att jag läste den.

Tjuven och kärleken av Jean Genet, Wahlström & Widstrand 1957. Översättning: Nils Kjellström.
Romanen publicerades första gången 1942 (Notre-Dame des fleurs) och kom i svensk översättning 1957. Den var Jean Genets debutbok. Tjuven och kärleken har kommit i ytterligare ett par upplagor, den senaste 2015, men översättningen verkar vara densamma.

Om Jean Genet (1910-1986) på svenska Wikipedia och den engelska.

Lol V. Steins hänförelse

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

När Lol V. Stein var nitton år och förlovad var hon och fästmannen på en bal i T. Beach. En främmande kvinna kom in i salen och fästmannen föll för henne ögonblickligen. De dansade, och så småningom försvann de ut. En sådan upplevelse är naturligtvis smärtsam, men flickan avskärmade sig från sin smärta och under många år var hon en passiv åskådare till livet fast hon gifte sig och fick barn.

Den här romanen handlar om kärlek och passion men på ett egendomligt sätt. Det verkar som om Lol V. Stein inte fäste sig särskilt vid människor när hon gick i skolan. Så fäster hon sig tydligen starkt vid mannen som blir hennes fästman och sedan inte till någon, inte maken, inte barnen, förrän hon efter många år träffar en annan man. Romanen är avskalad och vi får uppleva allt genom händelser. Vad personerna gör. Det är en konstig tillvaro, som jag upplever det. Barnen betyder ingenting. Händelserna utspelas bland människor som har villor och tjänstefolk. I stämningen liknar romanen Moderato cantabile men där finns mer av öppna känslor.

Jag kan avslöja att den främmande kvinnan inte är främmande för läsaren om hen har läst Vicekonsuln. Det är Anne-Marie Stretter, den franske ambassadörens hustru i Calcutta. Den romanen tycker jag för övrigt är mycket bättre än denna. Nej, Lol V. Steins hänförelse fick jag ingen kontakt med, tyvärr. Kanske blir jag provocerad av att det saknas känslomässiga band i den förutom passioner?

Lol V. Steins hänförelse av Marguerite Duras (1914-1996), Modernista 2018. Översättning och förord: Katarina Frostenson.
Romanen publicerades första gången 1964 (Le ravissement de Lol V. Stein) och kom första gången i svensk översättning 1988.

Moderato cantabile av Marguerite Duras

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

I en mindre stad vid havet har en pojke pianolektion. Där är pianolärarinnan och också hans mor. Överst på hans partitur står Moderato cantabile. Pianolärarinnan frågar honom vad det betyder. Det vet jag inte, svarar pojken. När lärarinnan frågar igen svarar han inte. Då skriker pianolärarinnan och slår med pennan på tangenterna och vänder sig till hans mor och säger att han är envis.

Så börjar romanen, men den handlar egentligen inte om barnet. Den handlar om modern som uppenbarligen har problem med alkoholen. Texten är lite mystisk eftersom man från början inte förstår. Berättelsen är skriven i scener och när man kommer längre in i texten förstår man mer. Barnet är barnet i den här berättelsen precis som barnet i Marguerite Duras De små hästarna i Tarquinia och i Halv elva en sommarkväll. Men i dessa två berättelser finns ömhet och omhändertagande av barnet. Här finns det inte. Modern är i sin lite avtrubbade bubbla, Pianolärarinnan i sin, som innehåller mycket frustration. Pojken i en tredje bubbla.

I Moderato Cantabile, finns otrohet, alkohol och vanmakt. Den är svartare och mer hopplös är de två ovan nämnda romanerna. Här finns också ett crime passionelle som sker på ett café nere på gatan. Ingredienser som finns i andra av Marguerite Duras romaner finns alltså här, men ändå lite annorlunda.

Moderato cantabile av Marguerite Duras, Interculture 1986. Översättning: Marianne Lindström.

Dansösen av Patrick Modiano

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

En man tänker på hur det var för länge sedan när han var ung. Han kände en dansös som hade ett litet barn och ibland hjälpte han henne att ta hand om pojken. Han minns bara fragment. Allt är mycket vagt och osäkert i sin helhet, men fragmenten är konkret berättade.

Denna lilla roman har släktskap med annat jag har läst av Modiano – som Nätternas gräs och De dunkla butikernas gata – där det också handlar om minnen och fragment och där allt har en stor vaghet. Men här, i Dansösen, tycker jag att det är för lite vi får veta. Stämningen finns där, men jag hade föredragit att författaren hade byggt ut det hela lite mer. Jag vet inte om det är Patrick Modianos egna minnen det handlar om. I så fall är det inte konstigt om han minns så lite. Men varför då skriva bara detta och ge ut det som en roman? Boken kallas roman av förlaget. Nej, jag tycker att det finns annat som Modiano har skrivit som är bättre.

Dansösen av Patrick Modiano, Grate 2024. Översättning: Jan Stolpe.