I den här lilla romanen berättar en kvinna om en kärlekshistoria. En mycket ojämlik sådan. Mannen är gift och hon är älskarinnan. Hon kan inte meddela sig med honom utan hon får vänta på att han hör av sig. Allt sker på hans villkor. Samtidigt är hon helt fixerad vid den här mannen. Allt hon gör, träffar vänner, arbetar, går ut och handlar och så vidare, har tagits över av denne man. Han dominerar totalt. Men naturligtvis är det inte han som har tagit över. Det är hon som har låtit honom göra det. Hon kan inte låta bli. Det är som en förtrollning.

Dennna korta roman, eller långa novell, är berättad mycket sakligt. Berättaren ser tillbaka. Jag föreställer mig att det har gått några år sedan händelserna i boken ägde rum. Men det gör ont att läsa Sinnenas tid. Visserligen bryter inte kvinnan helt samman och som jag uppfattar det sköter hon ändå sitt arbete, men tydligen är hennes passion det enda betydelsefulla som finns i hennes liv. Hennes vänner? Nej. Den politiska situationen i landet där hon bor? Nej. Någon vän eller släkting som har svårigheter och behöver stöd? Nej. Något intresse som hon brukade odla? Nej.

Det är högst provocerande. Och visst blir jag arg på mannen ifråga som tydligen anser att han kan förbruka en kvinna som om hon vore ett ting. Kanske kan detta hända i verkligheten? Eller annars har författaren bara förstorat upp det så att berättelsen blir mer slående och effektiv. Passion finns, det vet jag mycket väl. Jag har själv drabbats, om man nu ska uttrycka sig så, av passion i mitt liv. Men den har aldrig upptagit mig helt. Jag har alltid varit intresserad också av annat. Kanske var det då ingen riktig passion? Eller annars lever vi igenom en passion på olika sätt beroende på vår personlighet.

Ja ni ser. Sinnenas tid får igång både mina tankar och känslor. Det är en bra bok, så läs den gärna.

Sinnenas tid av Annie Ernaux, Norstedts 2022. Översättning: Katja Waldén.
Den franska titeln är Passion simple och den publicerades första gången 1991.

De små hästarna i Tarquinia är en ganska tidig roman av Marguerite Duras, publicerad 1953 (Les petits chevaux de Tarquinia). Den handlar om några vänner som tillbringar sin semester i en liten ort i Italien. Det är hett, fruktansvärt hett, det finns inte så mycket att göra. De dricker Campari, de pratar, de spelar boule och badar och de talar om att resa någon annanstans, varför inte till Tarquinia för att se de små etruskiska hästarna?

Men de kommer aldrig iväg. De små hästarna i Tarquinia är en stillastående berättelse, helt skriven med den avsikten hos författaren, räknar jag med. Den är detaljrik och den berättas utifrån en av vännernas synvinkel. Hon heter Sara och hennes och mannen Jacques lilla barn är med på semestern. Vi får läsa om alla vardagliga saker Sara gör under dessa heta dagar och deras loja semesteraktiviteter. Alla vännerna är liksom förlamade. Inte ens en otrohetsaffär blir något mer än en parentes i tillvaron. Allt är så lojt. Det som skiljer ut sig lite är Saras och Jacques barn och en hemsk händelse som har skett i närheten. Men den är ändå utanför semesterfirarnas tillvaro precis som branden som härjar uppe på höjderna.

Semesterfirarna sitter fast i hettan och lite tradigt kan det kännas att läsa romanen, men den är ändå intressant och läsvärd och nu mitt i den kalla vintern kan man glädja sig åt att inte befinna sig i denna hetta. Åtminstone kan jag göra det som har så svårt för de riktigt heta dagarna.

De små hästarna i Tarquinia av Marguerite Duras, Lind & Co 2011. Översättning: Suzanne Palme. Förord: Annina Rabe.

De små hästarna i Tarquinia kom första gången i svensk översättning 1963. Den har kommit i fler upplagor sedan dess, men översättningen är densamma i alla.

Renée Michel är portvakt i ett ett hus i Paris där välbärgade människor bor. I huset bor också en tolvårig flicka som heter Paloma José. Hon tillhör en välbärgad familj men hon är inte lycklig. Tvärtom planerar hon att begå självmord. Hon är överintelligent och varken lärarna i skolan eller hennes familj förstår sig på henne. Hon ser felen och hyckleriet och känner sig överlägsen många andra människor. Dessutom har hon ett stort behov av lugn och tystnad och det får hon inte tillgodosett.

En portvakt i ett sådant Parishus är en tjänsteande som bara finns där. Den allmänna meningen är att hon är ganska så korkad och trångsynt. Henne ser man bara när man har användning för hennes tjänster. Men Renée Michel är raka motsatsen. Hon har inte fått någon utbildning, men hon har utbildat sig själv och har läst filosofi, om konst och mycket skönlitteratur. Faktum är att hon vet och begriper mycket mer än många av hyresgästerna och hon föraktar också många av dem. Men det döljer hon. Renée Michel vill framstå som chablonbilden av en portvakt. Varför kan vara lite svårt att förstå. Kanske accepteras det inte i Frankrike att en portvakt är intelligent och bildad, tänker jag. Men det kommer ändå en viss förklaring i slutet av romanen. De enda som ser igenom hennes skådespeleri är flickan Paloma och en ny hyresgäst, en japansk man.

Den här romanen är en bestseller och många människor har haft glädje av att läsa den. Berättelsen är också filmatiserad. Men jag faller inte riktigt för den. Och den verkar vara skriven med högre pretentioner att bara ge underhållning. För mig känns romanen alltför konstruerad och jag får inget riktigt grepp om någon av människorna. De blir helt enkelt inte människor för mig. Ja, den är underhållande och lite hjärteknipande, men det är något som fattas. Som film kanske den passar bättre eftersom skådespelarna kan ge kött och blod till personerna.

Igelkottens elegans av Muriel Barbery, Sekwa 2009. Översättning: Marianne Öjerskog och Helén Enqvist.

Romanen publicerades första gången 2006. (L’élégance du hérisson)

Nu har jag alltså läst Swanns värld på nytt och det ångrar jag inte. Det är inte mycket som jag minns från den första läsningen för länge sedan, men det kändes ändå bekant. Swanns värld innehåller bilder från Marcel Prosts barndom. Jag menar då skrivna bilder. Ordet bilder känns rätt för mig, inte så att berättelsen är stillastående, men det kan bero på det långsamma berättandet. För det är långsamt och omständligt, fast inte för långsamt och omständligt. Mestadels i alla fall.

Det är mycket vackert. Men det betyder inte att berättelsen skulle sakna vasshet och framvisande av människors dåliga sidor. Författaren beskriver det övre borgerskapets liv, med fördomar och mänskliga brister. Det är bitvis infamt – eller ska man säga ett uppvisande av livets realiteter? Avsnitten om Madame Verdurins salong visar dumhet, förstockning och elakhet. Ja, maktfullkomlighet. Det och Swanns kärlek och borgerskapets avståndstagande från honom när han gifter sig med fel kvinna är bara några få iakttagelser i romanen. Där finns borgerskapets beundran av betydande adelspersoner och deras strävan att komma i deras närhet. Där finns den besvärliga tante Léonie, där finns den priviligierade gossens nedvärderande, men också i viss mån kärleksfulla tankar om trotjänarinnan Hortense. Romanen skildrar sannerligen ett klassamhälle alltifrån människor utan utbildning som tjänar andra till personer i samhällets övre skikt. Ja, i Swanns värld finns så mycket. Den bryter med den traditionella berättelsen och med realistiska romaner eftersom den också behandlar och tar i beaktande hur vi minns och hur vårt undermedvetna formar våra handlingar och minnen. Allt i romanen är sett genom det ögat.

Det finns mycket att säga om den här romanen för den är innehållsrik, miljöbeskrivningar, porträtt av människor, en känslig och nog lite bortskämd pojke, aspekter av kärlek. Den är långsam, men också underhållande, och som har påpekats många gånger tidigare är översättningen mycket bra. Det här är min känsla efter att ha läst Swanns värld andra gången. Med säkerhet är det så att jag fick ut mycket mer av läsningen nu.

På spaning efter den tid som flytt 1 – Swanns värld av Marcel Proust, Bonniers 2021. Översättning: Gunnel Vallquist.

Kartan och landskapet handlar om konst och konstvärlden och mycket om ensamhet och ickekontakt med andra människor. Vi får efterhand följa konstnären Jed Martins karriär, från okänd elev på konstakademin till rik och uppburen konstnär. Författaren själv Michel Houellebecq finns också med i romanen, men inte i jagform. Han ses utifrån. Han ska skriva en essä i katalogen till Jed Martins utställning.

Berättelsen om Jed Martins liv går långsamt framåt. Den är återhållet och sakligt skriven men resultatet blir att jag uppfattar den som både lite sorglig och som en, inte protest, men väl att författaren vill ha fram det groteska i att viss konst köps för astronomiska summor och att vissa samlare kan göra nästan vad som helst för att få tag på ett konstverk, som sedan allmänheten inte har möjlighet att se och uppleva. Romanen ger också en bild av hur konstnärens talang och tillfälligheter samverkar. Det gäller att komma på rätt idé i rätt tid och att ha bra marknadsföring omkring sig. Och samtidigt finns melankolin och avsaknaden av mänskliga relationer. Men det är inget som skrivs läsaren på näsan. Författaren konstaterar och berättar vad som händer, och det gör han så intressant och bra att boken blir spännande att läsa. Både Jed Martin och hans far blir gestalter att fundera över. Faktiskt romangestalten Michel Houellebecq också.

För mig som på intet sätt är i konstvärlden känns Jed Martins arbete och utveckling trovärdig. Det finns inget tillgjort och konstigt påhittat i den här romanen. Allt kunde ha hänt. Och som så ofta, när man läser en bra roman, är det mycket man inte får veta.

Kartan och landskapet av Michel Houellebecq, Bonniers 2011. Översättning: Cecilia Franklin.

Originalets titel är La carte et le territorie (2010)