Etikett: Frankrike

Hjärtat i vår vänskap av Anna Gavalda

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Billie bor i ett sunkigt husvagnsläger med sin alkoholiserade styvmor och sin far. Franck är bög. De bor i en liten landsortshåla och de är båda udda och utanför. Skolkamraterna föraktar dem och vill inte vara med dem. Genom att Billie och Frank får i skoluppgift att träna in en scen ur en teaterpjäs blir de vänner trots att de är så olika. Billie klarar knappt skolan men Franck, som kommer från en familj som har det bättre ställt ska studera vidare.

Det är inget fel på storyn i den här berättelsen. En vänskap mot alla odds och två människor som har stora svårigheter. Men utförandet lämnar en del övrigt att önska. Det är Billie som berättar hela historien. Det är pratigt och pladdrigt och jag får aldrig syn på människan Billie. Storyn är sådan att jag borde våndas över hur Billie har det, men det gör jag inte. Kanske är boken bättre på franska, att Billies språk då gör att man känner igen henne som en levande människa. Den här svenska texten kanske skulle göra sig bättre på scenen, som en enkvinnasmonolog där hon berättar om sitt liv. I det fallet kan skådespelaren fylla ut med sin kropp och sin person och sin yrkeskunskap, men som boklig berättelse tycker jag inte att den håller. Det är inte ens tragikomiskt fast jag tror att det delvis är avsikten. Tyvärr.

Hjärtat i vår vänskap av Anna Gavalda, Bonniers 2015. Översättning: Maria Björkman.

Åren av Annie Ernaux

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Åren är en självbiografisk roman, men den är kanske inte sådan som man förväntar sig. Det betyder inte att den är dålig – tvärtom. Åren är en mycket intressant bok. Titeln är ju Åren och det säger en hel del. Här har Annie Ernaux skrivit om ett helt sammanhang. Naturligtvis utgår hon från sitt eget jag, men hon skriver sin historia som att hon är en del av de vita intellektuella, välutbildade och bildade människorna i Frankrike. Det är dessa människor och hur den politiska, kulturella och ekonomiska utvecklingen har påverkat dem och deras familjer som är temat i boken. Vad arbetarna gör och hur människorna lever i de fattiga förorterna ses i detta perspektiv.

Annie Ernaux har gjort en klassresa. Ingen i hennes familj hade högre utbildning och klassresan finns med i boken, hur hon upplever att hon kommer längre och längre från sitt ursprung. Också klyftan mellan generationerna finns där, både till de som är äldre än hon och till hennes barns generation. Annie Ernaux är född 1940 och vi vet alla vilken stor förändring samhället har genomgått under åren från 1940 till 2008 när romanen först publicerades. Det handlar om ekonomi, om teknik, om bestämmelser och sättet att leva. Romanen handlar också om hur alla de här åren påverkar en intellektuell på vänsterkanten, alltifrån aktivism och handlingskraft i yngre år till desillusion i de senare. Åren är en fransk roman, som vi vet, och där finns därför mest franska politikernamn, tv-personligheter, skådespelare och intellektuella. Vissa kände jag till, men jag fick googla en del och ibland gled jag bara över namnen.

Det viktiga i den här romanen är flödet. Men fast det är så skymtar ändå författaren som person och jag känner också ibland igen mina egna erfarenheter. Den här uppräknande, redovisande romanen är också lite rolig. Det beror på vad författaren har valt ska vara med och hur det berättas. Här är det inte ett jag som upplever något. Det är man, alltså ett kollektiv, och några gånger hon. Det blir som att både författaren och läsaren kan se på hela utvecklingen med ett litet igenkännande och ibland uppgivet leende. Samtidigt har romanen tyngd, både på grund av vad som berättas och språket.

Åren av Annie Ernaux, Norstedts 2020. Översättning: Maria Björkman.

The Little restaurant near Place des Ternes – A Christmas Story for Grown-Ups av Georges Simenon

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Det är den 24 december och klockan är fyra minuter i nio. Den lilla restaurangen ska strax stänga. Där finns inte många gäster just nu, endast två kvinnor och en man. De flesta har annat att göra. Senare på kvällen kommer restauranger att fyllas med folk och de som inte går ut äter en härlig supé hemma med familjen. Fast inte alla förstås. Alla har inte någon att fira jul med.

Den här novellen är ingen Maigretdeckare men det finns en polis i berättelsen. Den börjar med en allvetande berättare på restaurangen men utvecklas sedan åt ett helt annat håll. Då berättas det mesta utifrån en av kvinnorna, Långa Jeanne som är prostituerad.

Novellen har mycket atmosfär och är underhållande att läsa men där finns mycket allvar i botten och människor att fundera över.

The Little Restaurant near Place des Ternes – novell ur samlingen A Maigret Christmas And Other Stories av George Simenon, Penguin Random House 1918. Översättning: David Coward.

Novellsamlingen publicerades första gången på franska 1951.

Omständigheter av Annie Ernaux

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Annie Ernaux var 23 år 1963 och då insåg hon att hon var gravid. Hon var student och ogift. Om hon födde barnet skulle hon inte kunna slutföra sina studier och lyckas skaffa sig ett bättre arbete än annars och både hon och hennes familj skulle bli utskämda. Men abort var förbjudet i Frankrike precis som i Sverige på den tiden. Det var straffbart både för den gravida kvinnan och för den eller de som medverkade till och utförde aborten.

Långt senare skrev Annie Ernaux den här boken. Hon antecknade och förde dagbok även då, men det tog lång tid innan hon samlade ihop sig och kunde skriva om den här tiden på allvar. När hon gör det använder hon sina gamla anteckningar och försöker tränga in i händelserna, försöker förstå hur det var och känna hur det kändes. Men hon skriver inte känslosamt, hon skriver mycket sakligt. Det är ingen känslosam text, men för läsaren blir det ändå känslosamt eftersom den unga kvinnans dilemma framstår så klart och tydligt.

Romanen ger också en bild av ett samhälle där abort är förbjudet och straffas men där det samtidigt utförs många aborter. Det finns alltså en inofficiell del av samhället där det går att leta sig fram till någon som kan utföra ingreppet. Som student har Annie Ernaux större möjligheter att hitta någon som är så kunnig att det är mindre farligt än vad det annars måste vara. Men ofarligt är det sannerligen inte. Klassskillnaderna kommer också fram tydligt i boken. Om Annie Ernaux hade varit en outbildad arbetarflicka hade hon blivit bemött mycket hårdare och mer oförskämt av de läkare hon kom i kontakt med.

Omständigheter blir dels en viktig pusselbit för att förstå Annie Ernaux liv, dels en bit av alla, nej kanske inte alla, men väldigt många kvinnors situation i början av 1960-talet och de ramar som begränsade deras liv. Och inaktuell är boken inte. Runt om i världen tvingas kvinnor att genomgå illegala aborter även idag.

Omständigheter av Annie Ernaux, Norstedts 2022. Översättning: Maria Björkman.

Romanen publicerades första gången på originalspråket år 2000.

Av Annie Ernaux har jag tidigare läst En flickas memoarer.

Nobelpriset i litteratur 2022

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Så roligt! Jag har hört så mycket gott om Annie Ernaux författarskap och också läst en av hennes böcker. Så är det inte alltid när Nobelpristagarna i litteratur tillkännages, men det finns fördelar med både det ena och det andra. Är pristagaren okänd blir man bekant med ett nytt författarskap och nu när det gäller Annie Ernaux får jag en rejäl puff till att läsa mer av henne.

Den bok jag har läst är En flickas memoarer som handlar om hur hon som 18-årig flicka arbetade som ledare på en sommarkoloni för att få möjlighet till sommarsemester och där hon fick sin första sexuella erfarenhet. Det är en stark berättelse om klassskillnader och skam.

Idag har jag beställt Omständigheter från nätbokhandeln och satt mig i kö för Åren på biblioteket. Kön är lång så det kommer att ta tid innan Åren är här, men jag har länge haft för avsikt att läsa den och nu ska det verkligen ske så småningom.

Annie Ernaux har ett långt författarskap bakom sig. Hon har skrivit ett tjugotal romaner enligt Wikipedia. Sju av dem är översatta till svenska. Nästan allt hon har skrivit är självbiografiskt och hon skriver sparsmakat med en saklig ton och undersöker sitt liv och sin bakgrund och samhället hon kommer ifrån och har befunnit sig i. Hon gör det inte lätt för sig själv utan försöker utröna vem och hur hon verkligen var. Detta gör hon utan starka känslor i språket. Men när jag läste En flickas memoarer framkallade Annie Ernaux torra avmätta text både starka känslor och tankar om kvinnors villkor, om klass och om samhällsutvecklingen. Jag uppskattar mycket det sättet att skriva.

Så här motiverar Svenska Akademien årets Nobelpris i litteratur på sin hemsida:

Nobelpriset i litteratur år 2022 tilldelas den franska författaren Annie Ernaux,

”för det mod och den kliniska skärpa varmed hon avtäcker det personliga minnets rötter, främlingskap och kollektiva ramar.”

Pesten av Albert Camus

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Pesten handlar om en hemsk sjukdom som drabbar den algeriska staden Oran någon gång på 1940-talet. För oss som har genomlevt och fortfarande lever med covid-19-pandemin känns berättelsen, människornas reaktioner inför sjukdomen och samhällets åtgärder mycket aktuella. Människornas reaktioner kan vara att likaväl låtsas som om ingenting har hänt som att stänga in sig och isolera sig. Det kan vara att festa riktigt grundligt för att det kanske inte finns någon morgondag, eller arbeta hårt och outtröttligt för att bekämpa sjukdomen och minska människornas lidande.

Det finns flera skillnader när man jämför förhållandena i Camus roman Pesten med covid-19. Sjukdomen i Pesten ger ingen pandemi. Den är en epidemi i staden Oran som blir satt i karantän. Pesten är mycket dödligare än covid-19, en hemskare sjukdom alltså, men den smittar kanske inte fullt lika lätt som covid.

Det finns mycket som jag lägger märke till i boken som jag nog inte hade tänkt på om jag läst den för några år sedan. Man samlar stora grupper av människor i kyrkorna. Är det så klokt? tänker jag genast. Pesten smittar ju inte så lätt genom luften utan genom närmare kontakt med de sjuka och genom råttor och loppor, men visst borde den kunna smitta genom att många människor finns tätt samman i en stor kyrka? Caféer och teatrar är öppna under hela epidemin. Men staden är som sagt satt i karantän och därför är många människor avskurna från kontakt med sin man eller hustru eller älskade eller andra närstående.

Det sägs att Pesten egentligen handlar om Nazitysklands ockupation av Frankrike. Det verkar mycket rimligt. Den handlar bara om franskättade människor. Araber som det bör ha funnits många av i staden nämns bara i förbigående i någon anmärkning om de arabiska kvarteren. Hur pesten grasserade och bekämpades där finns inte omnämnt. Likaså handlar romanen till allra största delen om några män som har utbildning och som besitter vissa funktioner i staden. Alla sjuksköterskor och vårdbiträden som också riskerade sina liv på sjukhusen och säkert måste arbeta tills de nästan föll ihop när epidemin var som värst finns inte med. Jag är inte säker. Kanske var alla sjukhusvårdare män i Frankrikes Algeriet? Men de finns i så fall bara med i en bisats. Det är alltså en liten grupp män romanen handlar om.

Pesten är skriven som en krönika, alltså sakligt och utan en massa känslosamhet men det hindrar inte att där finns skakande scener. Tvärtom. Det bidrar till dramatiken. Den innehåller också en hel del analyserande av människor beteende och resonemang om vad som är rätt och fel och om att följa sitt samvete, om att bry sig om andra eller bara sig själv. Den handlar om människor i en mycket svår situation, en situation där kanske ingen av oss vet hur vi skulle handlat om vi befunnit oss där just då. Så trots det jag saknar och undrar över är det en stor upplevelse att läsa Camus Pesten och den har också en framträdande plats i världslitteraturen. Man får tänka på när den skrevs. En författare måste ju också begränsa sig till vad hen kan berätta, vad hen känner till. Men det som är berättat i Pesten kan ge många olika tankar och impulser åt vitt skilda håll och det är så skönlitteratur fungerar när den är som bäst.

Pesten av Albert Camus, Bonniers 2020. Översättning: Jan Stolpe.

Öken av J.M.G. Le Clézio

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Nour är en tonårspojke som lever i början av 1900-talet. Frankrike och Spanien är i färd med att kolonisera Marocko och deras överlägsna militärmakt slår ner motståndet.

Lalla är en flicka som lever i nutid, vilket när det gäller den här romanen är början av 1980-talet. Hon tillhör spillran av nomadfolken och bor hos sin fattiga faster i en kåkstad vid kusten i norra Marocko..

Romanen rör sig mellan de här två tidsplanen. Den är drabbande och gripande, hemsk och vacker. Genom att berättelsen omfattar dessa båda tider gestaltar den starkt både hur en kultur slås sönder utan pardon medan kolonialmakterna förser sig med allt av värde i området och vilka konsekvenser koloniseringen har medfört för befolkningen i modern tid. Det är stor fattigdom och utnyttjande i hårt arbete och utvandring till Frankrike där ny fattigdom väntar för de allra flesta, med usla bostäder, slavliknande arbetsförhållanden både i kriminellt och hederligt arbete och ständig kontroll av polisen och diskriminering. Många flickor blir prostituerade.

Men Lalla är stark och får andra möjligheter. I och med det kan man säga att hon utnyttjas på ett finare sätt. Hon tillhör spillran som Frankrike en gång slog sönder, men nu långt senare finns ett snällare, nyfiket utnyttjande, ett intresse för den exotiska kraften hon har.

Romanen har en alldeles särskild ton. Det finns ett metafysiskt drag i den. Det är stark sol, det är alltför ljust. Öknen finns där hela tiden, obarmhärtig och vacker, om inte rent konkret så i Lallas minne när hon har kommit till Marseille. Hon är ättling till nomaderna och får ibland syner från förr. Hennes vän i Marocko, herdepojken, har lämnats som spädbarn uppe i norr. Han har också vaga anor från nomaderna. Alla tre ungdomarna, Nour, Lalla och herdepojken Hartanin är representanter, bilder av nomadfolket, fragment. De är inte gestaltade ingående psykologiskt och på sätt och vis har öknen och den sargade och sönderslagna nomadkulturen huvudrollen i romanen..

Öken av Le Clézio är inte det mest lättlästa, men den är mycket läsvärd. En särskild upplevelse i litteraturen.

Öken av J.M.G. Le Clézio, Norstedts 2008. Översättning: Ulla Bruncrona.

J.M.G. Le Clézio fick Nobelpriset i litteratur 2008.

En flickas memoarer av Annie Ernaux

~ Mösstanten ~ 8 kommentarer

Sommaren 1958 var Annie Ernaux 18 år. Hon hade vuxit upp i en liten fransk stad och hade arbetarbakgrund, men hennes föräldrar ägde och drev en livsmedelsaffär kombinerad med ett café. Som många andra mindre bemedlade ungdomar sökte hon sig som ledare till ett sommarkollo i Normandie, ett sätt att kunna tillbringa sommaren på annan ort när det inte fanns pengar till någon semesterresa.

Hon ger sig iväg med tåg och skäms för sin mor som följer henne en bit på väg. Sedan släpper hon ut sitt hår och ser fram emot det nya livet som ska börja. Men det blir inte som hon drömt. Visst får hon sin första sexuella erfarenhet men den blir brutal och mannen bryr sig inte om henne.

En flickas memoarer är alltså en självbiografisk bok. Annie Ernaux söker sig bakåt i tiden. Vad minns hon från sommaren 1958? Hon har skrivit självbiografiskt tidigare. Faktum är att de flesta av hennes böcker handlar om henne själv och hennes minnen, men hon har aldrig tidigare skrivit om just den här sommaren. Hennes upplevelser måste ha varit mycket smärtsamma men hon skriver mycket sakligt. Det gör inte läsupplevelsen mindre stark, tvärtom. Hon vänder och vrider på det hon minns. Hon betraktar gamla fotografier.

Fram kommer en stark berättelse om hennes villkor som ung kvinna. Det fanns inte samma frihet att göra vad som helst för en artonårig flicka som för pojkarna. Deras villkor var helt annorlunda. Att leva ut – eller i det här fallet försöka leva ut – sin sexualitet gör att hon blir betraktad som hora. Hon kan inte de sociala koderna och vet inte riktigt hur en flicka ska bete sig. När jag läser En flickas memoarer är jag inte det minsta förvånad över att hon inte har skrivit om detta tidigare. Så oerhört smärtsamt det måste ha varit. Och det räcker inte med omvärldens fördömande. Hon känner skam över sitt beteende samtidigt som den unge mannen och andra unga män som utnyttjar henne – de som borde känna skam -naturligtvis inte anses som sämre. Allt ansvar läggs på flickan. Till allt detta kommer den unga flickans sociala osäkerhet.

Annie Ernaux har som sagt skrivit självbiografiskt många gånger tidigare. I en flickas memoarer sparar hon inte sig själv. Samtidigt som hon har förståelse för det hon gjorde som artonåring är hon mycket självkritiskt. Det gör boken än mer intressant. Författaren är en del av samhället och är präglad av föreställningarna om kvinnor och män precis som alla vi andra är, mer eller mindre. Dessutom känns den mycket aktuell när jag tänker på hur tonårsflickor har det idag. En flickas memoarer är det första jag läser av Annie Ernaux och jag vill absolut läsa mer.

En flickas memoarer av Annie Ernaux, Norstedts 2021. Översättning: Maria Björkman.

De oskiljaktiga av Simone de Beauvoir

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Den här historien finns också i Simone de Beauvoirs självbiografi, En familjeflickas memoarer. Simone de Beauvoir hade en väninna som hette Élisabeth Lacoin och som hon kallade Zaza. De träffades redan som nioåringar i skolan. Deras familjer var olika men de brottades båda med de konventioner och regler som fanns för borgerskapets flickor och unga kvinnor. De oskiljaktiga är en roman, men på självbiografisk grund. Här heter flickorna Sylvie och Andrée och det är Sylvie som berättar.

Andrée är självsäker och beter sig inte alltid som en flicka ska. Sylvie beundrar henne och mellan flickorna utvecklas en stark vänskap, starkast från Sylvies sida. Flickor ur borgerskapet hade inte samma frihet som pojkar. Deras liv var mycket mer begränsat. För en flicka som Andrée som kommer från en rik och starkt katolsk familj finns inte möjligheter till personlig utveckling och ett självständigt liv. Familjen är stor och hon får aldrig vara ensam. Visst ska hon få utbildning, men bara den som behövs för att bli en god hustru. Antingen ska hon gifta sig med en lämplig man eller annars får hon bli nunna. Som ogift kvinna kommer hon ingenstans och får en position med låg status i släkten. Sylvie däremot kommer från en familj som har förlorat sina pengar. Därför måste hon arbeta och får en mer omfattande utbildning och lyckas så småningom erövra mer frihet.

Andrée är en intressant och känslig människa som mals ner av alla de krav som familjen ställer. Hon ses berättelsen igenom ur Sylvies synvinkel. Romanen är rakt och tydligt skriven, men i och med att Sylvie och Andrée har var sina liv och inte träffas hela tiden får vi bara veta det som Sylvie vet – och väljer att berätta, och därför finns det stort utrymme för läsarens egen fantasi och funderingar. De oskiljaktiga är en läsvärd bok.

De oskiljaktiga av Simone de Beauvoir, Lind & Co 2021. Översättning: Kristoffer Leandoer.

Kvinnostaden av Christine de Pizan

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Christine de Pizan föddes 1364 eller 1365 och dog ca 1430. Hon anses vara Frankrikes första professionella kvinnliga författare. Som 25-åring blev hon änka och eftersom hon var tvungen att försörja sina barn och sin mor, och sig själv blev hon författare. Eftersom boktryckarkonsten med lösa typer inte var uppfunnen ännu och hennes verk inte kunde säljas i större upplagor utan kopierades hade hon flera mecenater.

Som vi är vana vid när det gäller kvinnliga författare i historien har hon varit undanskuffad och inte ansetts som särsklit betydande. I Carin Franzéns förord läser jag att litteraturvetaren Gustave Lanzon i sin franska litteraturhistoria från 1894 beskrev henne som ”en av de mest autentiska blåstrumporna som finns i vår litteratur, den första i en outhärdlig tradition av kvinnoförfattare.” Men på senare år har hon uppmärksammats mer och mer.

Christine de Pizan skrev ballader, berättande dikter, epistlar, historiekrönikor, pedagogiska handböcker och politiska skrifter och allegorier. Kvinnostaden är skriven i polemik mot många manliga tänkare och teologer och flera skrifter där det hävdas att kvinnor är värdelösa. De har inget förstånd, de förstör, de grälar, man kan inte lita på dem, ja allt ont i världen skylls på kvinnorna.

Kvinnostaden börjar med att Christine de Pizan sitter i sin kammare och är nedtryckt av all uppburen ”vetenskap” som hävdar att kvinnorna är lastfulla och onda. Kan det verkligen vara riktigt? Hur kan Gud ha skapat något så vedervärdigt som kvinnan?

Då kommer de tre damerna Fru Förnuft, Fru Rättrådighet och Fru Rättvisa till henne och med deras hjälp bygger hon en fantasistad, kvinnostaden. Författaren tar upp allehanda påståenden om kvinnor och med fruarnas hjälp polemiserar hon mot dem. Största delen av boken är en uppräkning där författaren berättar om olika modiga, självuppoffrande, ansvarstagande och handlingskraftiga kvinnor ur historien, ur mytologin, ur litteraturen, från bibeln och från helgonlegender och den innehåller inte så mycket av det som vi idag skulle kalla bevis eller vetenskap. För oss idag blir det snarare skönlitteratur. Men det är en överväldigande beskrivning av betydelsefulla kvinnor och polemiken är giftig och rolig att läsa. Jag är glad att jag har blivit uppmärksammad på den här boken. Den är en klassiker som jag har läst eftersom jag ville veta hur den var och därför att jag tidigare inte hade någon aning om att det fanns en kvinna som skrev en sådan här bok så tidigt i historien. På min bokvagn står Nina Burtons Den nya kvinnostaden och jag ville läsa Christine de Pizans bok innan jag gav mig i kast med den.

Kvinnostaden av Christine de Pizan, Ersatz 2012.