Flickor av Stig Claesson

Håkansson och hans vän är på järnvägsstationen i Falköping en söndagsmorgon och väntar på tåget. De sitter i serveringen, betjänade av servitrisen Edith. Håkansson och hans vän talar om flickor som de har känt tidigare i livet. Det blir inga riktiga berättelser om flickorna utan mest ett tradigt samtal som går runt, runt. Ibland när jag läser känner jag att jamen nu, nu blir det bättre, nu får det lite tyngd. Edith kommer också med en del bra inpass. Men så börjar snart det tjatiga igen.

Jag vet inte. Kanske ville författaren gestalta två inte helt unga mäns tjat? Hur tråkigt det kan vara att sitta i Falköping mellan två tåg? Antagligen är det meningen att det ska vara lite roligt. Att den som läser ska le lite. Men humor är svårt. Det som den ena skrattar åt tycker den andra bara är platt. Jag faller i alla fall inte för den här boken. Jag har inte läst mycket av Stig Claesson men det jag har läst var bättre än detta.

Flickor av Stig Claesson, Bonniers 1979.

Lewispjäserna av Peter May

Det här är den tredje boken i Peter Mays trilogi med Fin Macleod, före detta kriminalpolis i Edinburgh. Lewispjäserna utspelas precis som de andra två böckerna, Svarthuset och Lewismannen, på ön Lewis och Harris, den största ön i Yttre Hebriderna utanför Skottlands västkust. Där har Fin Macleod vuxit upp och morden i Lewispjäserna är beroende av händelser i Fin Macleods ungdom.

I Lewispjäserna har Fin Macleod fått anställning som säkerhetschef på en privatägd stor egendom för att utreda en våg av illegal jakt på ön. Det handlar om organiserad brottslighet, men på ägorna bor också en gammal barn- och ungdomsvän till Fin Macleod. Han är tjuvskytt, men till husbehov. Han är en svår person, enstörig och med häftigt humör, men han och Fin Macleod har ett starkt band sedan ungdomen. En morgon efter en storm när de har sökt skydd i ett gammalt hus uppe på en höjd vaknar de och finner att sjön nere i dalen har tömts på vatten. Ett torvras har skett under natten och vattnet har runnit vidare nedåt.

I sjön upptäcker de ett flygplan som de känner igen från ungdomen och i flygplanet sitter ett lik.

Det här är en deckare så jag säger inte mer om intrigen. Historien berättas i lugn takt med mycket miljöbeskrivning och många tillbakablickar på Fin Macleods ungdom. Både miljöbesrkivningen och tillbakablickarna är en styrka i berättelsen, men de gör att handlingen framskrider i långsam takt. Jag uppskattar en deckare som är skriven på det här sättet och den viktigaste orsaken till att jag ville läsa alla böckerna i trilogin var miljön – ön Lewis och Harris med karg natur i den tidvis stormiga Atlanten. Berättelsen är tungsint, precis som den känsla jag från omslaget, utan humor, svart och svårmodig. Lewismannen är den bästa i trilogin, enligt min åsikt, men det här är också en bra deckare som jag rekommenderar.

Lewispjäserna av Peter May, Modernista 2015. Översättning: Charlotte Hjukström.

Ridå – Hercule Poirots sista fall av Agatha Christie

Hercule Poirot och Arthur Hastings träffades år 1916 på godset Styles när de var konvalecenter. Nu, många år efteråt, har Poirot kommit tillbaka till Styles som gammal man för att lösa en mordgåta. Han skriver till sin gamle vän Hastings och ber honom komma dit.

Styles är numera ett pensionat och bland gästerna finns en person som Poirot vet har mördat flera människor. Varje gång har någon annan blivit anklagad och dömd eller har fallet avskrivits.

Ridå är en klassisk pusseldeckare. Hastings är berättaren. Poirot avslöjar inte vem mördaren är eftersom Hastings inte skulle kunna hålla masken och mördaren skulle då få veta att hen är misstänkt. På Styles finns många motsättningar: en fru som hunsar sin man, en forskare som inte har kunnat resa iväg och utveckla sin forskning på grund av hustruns ”sjuklighet”, kärlek till en gift man med mera. Hastings dotter finns också på Styles och arbetar med forskaren som har hyrt in sig där. En opålitlig man charmar henne och den hederlige och lite naive Hastings blir mycket upprörd.

Agatha Christie beskriver skickligt de olika människornas förhållanden och jag som läsare börjar frukta att Hastings eller hans dotter skulle kunna bli anklagad för det mord som vi vet kommer att ske. Vi vet alltså inte vem mördaren är, inte hur mördaren har burit sig åt, vem som kommer att mördas och vilket samband det finns mellan de gamla mordfallen. Jag kunde inte räkna ut vem mördaren var före upplösningen.

Tycker man om pusseldeckare är Ridå värd att läsas. Den är kanske inte Agatha Christies bästa deckare men håller ändå en hög klass.

Ridå – Hercule Poirots sista fall av Agatha Christie, Bonniers 1977. Översättning: Sonja Bergvall.

Hyllvärmare 2020

Förra året gick jag med i utmaningen Hyllvärmare 2019 och i år kör jag ännu en hyllvärmarutmaning. Nu tog jag i lite extra och bestämde mig för 14 hyllvärmare som jag ska läsa i år. Jag hade tänkt 12 men jag kunde inte låta bli att ta med också Agatha Christies Ridå och Stig Claessons Flickor.

Så här är den då, hela högen. Jag tror att ni kan se vilka böcker det är så jag behöver inte räkna upp dem.

För att jag ska betrakta en bok som hyllvärmare ska den ha funnits här hemma oläst i minst ett år.

Är det någon som hänger med på Hyllvärmare2020? Utmaningen finns på Instagram också.