Ellen ger sig iväg från storstaden. Det är ett oövertänkt beslut. Hon far iväg i sin avställda bil mot sina barndomstrakter. Hon anländer till bondgården där hon har vuxit upp. Den är såld och där bor andra människor nu. Ellen ringer på, men ingen är hemma. Då letar hon rätt på nyckeln som ligger där den alltid brukade ligga, hon öppnar och går in.

Ellen har en havererad kärlekshistoria bakom sig som man kan tänka sig bidrar till att hon inte mår bra och beter sig egendomligt. Men mycket verkar hennes handlande bero på att det var en svår upplevelse när familjen var tvungen att lämna gården. De var mjölkbönder, ett minskande släkte, och föräldrarna hade stretat i många år och försökt få ekonomin att gå ihop. I Ellens minnesbilder beskriver författaren ladugården, mjölkandet och korna mycket sinnligt och närvarande. Ellen deltar i arbetet som barn och i skolan luktar hon, eller är rädd för att lukta. Det är inte fint att komma från en gård med kolukt i kläderna. Inte heller är det fint att inte ha råd med de kläder som de andra flickorna har.

I romanen finns en underlägsenhetskänsla och vrede över sakernas tillstånd, att mjölkbönder måste lägga ner verksamheten om de inte har jättestora gårdar, över att mjölkkor försvinner, att landskapet växer igen, eller att betesmarkerna övertas av köttboskap. Vreden är stor. Ellen handlar inte avvägt och moget, men i romanen finns också undervisande textstycken med torra men arga fakta om jordbrukets utveckling. Det kan kanske vara lite svårt att svälja dem eftersom det kan verka så konstruerat, men författaren har satt dem tillsammans med Ellens desperation och minnesbilderna som har stor närvaro och känns som om författaren själv har varit där. Miljön är mycket fint skildrad. Författaren vet vad hon talar om och det ger en ganska slagkraftig bild av en till synes obönhörlig samhällsutveckling och människorna som kommer i kläm. Slutet på romanen känns lite rumphugget, men på det hela taget tycker jag att Mjölkat är väl värd att läsas. En intressant roman.

Mjölkat av Sanna Samuelsson, Bonniers 2023.

Nikita är en ung kille som bor i St Petersburg. Han är bög och vi får uppleva vad som händer honom och de andra som ingår i hans gäng. Det är mycket alkohol och festande, det är gayklubbar, Nikitas mor som bor utanför staden, hans arbete som biografmaskinist och hans kontakt med den mer välbeställda och intellektuella familjen som tog hand om honom när hans far hade gått bort.

Absolut noll är en dramatisk berättelse där det händer en hel del. Det är ett supande utan like, det är poliser som tar undan delar av knarkbeslag för att tjäna pengar, över huvud taget ett hårt och mycket godtyckligt samhälle där du inte kan vara säker på vad som händer härnäst. Där finns rikedom och stor fattigdom. De homosexuellas situation är svår. Ja, det finns gayklubbar, men ute på gatorna kan livet vara farligt. Polisen är fullständigt korrumperad och tar in bögar ibland och behandlar dem mycket illa på polisstationen. Som tur är, kan man tro, visar sig en av poliserna vara en gammal skolkamrat till Nikita och han räddar honom och hans vänner i en mycket besvärlig situation. Men den bekantskapen leder till något ännu värre.

Jag vet inte alls hur det var i St Petersburg på 2010-talet, men berättelsen och människorna i boken verkar mycket trovärdiga. Anna Fock har skapat människor och inte figurer och jag känner med Nikita när jag läser och undrar hur det ska gå för honom. Det enda som inte känns trovärdigt är bokens slut, men det må vara hänt. Staden och miljön är också fint skildrade med reservation för att jag aldrig har varit där. Men det känns äkta. En bra debut, med andra ord och Anna Fock fick också både Katapultpriset och Borås tidnings debutantpris.

Absolut noll av Anna Fock, Ersatz 2013.

Johan är inte längre ung. Vid 54 års ålder tar han ledigt från sitt arbete för att skriva en roman. Han har länge velat bli författare och efter att han ärvt lite pengar efter sin mormor får han tre månader till skrivandet. Men det blir ingenting. Han sitter vid skärmen och inget blir skrivet. Istället surfar han på nätet. Han vill åstadkomma något som ger avtryck, något som höjer sig över det mesta, men han har skrivkramp och blir alltmer desperat. Han har levt i 54 år och livet tuffar på, arbete, handla mat, laga mat och städa, motionera lite. Det är grått och obetydligt. Dottern har flyttat hemifrån och han och hans fru pratar aldrig med varandra. Hon dansar argentinsk tango och är borta nästan jämt.

Det här låte inte särskilt kul men Tango för en är en ganska rolig bok. Jag uppfattar att den är skriven i Johans anda och han framstår för mig som tämligen omogen och självupptagen. Han genomgår en kris nu när han är över femtio och trasslar till det för sig ordentligt. Det som händer och det han gör är förankrat i en verklighet i Vasastan i Stockholm bland människor med intellektuella yrken. Men samtidigt är berättelsen inte helt verklig. Romanens verklighet är uppskruvad och allt berättas från Johans synpunkt. Men fast det som händer i romanen är drastiskt och inte alltid realistiskt och Johan beter sig idiotiskt ibland kan nog många av oss känna igen sig här och där.

Tango för en är underhållande och drastisk roman som också innehåller tankar om livet och vad som egentligen betyder något för oss även om den inte är djuplodande. Jag kan reagera över det orealistiska ibland, men det är ju Johan som berättar. Det är han som väljer vad som ska finnas med i historien. Under läsningen har jag ibland undrat just hur författaren ska få ihop det på slutet och och när jag kommer dit visar det sig att hon vrider till det men en oväntad sväng och knyter ihop påsen.

Tango för en av Gabriella Berggren, Viréns förlag 2022.

Tess har kommit tillbaka till orten där hon växte upp. Hon har parkerat husbilen på tomten där barndomshemmet stod. Det brann upp för ett par år sedan. I Grannhuset bor Pelle som tog hand om henne ibland när hon var barn. Han är i dålig kondition, han har kol. Han röker och stickar och bjuder på hembränt. Han går mot döden.

Tess är inte som folk är mest och det som har hänt i byn tidigare är inte alldagliga händelser. Det står klart ganska snart under läsningen. Tonen är uppskruvad fast det inte händer så mycket i början och det finns en hotfull underton. Som läsare känner jag att något kommer att hända. Boken är alltså spännande eftersom mer och mer kommer fram efter hand, både vad som har hänt och hurdan Tess är. Jag vet inte hur mycket jag ska berätta för att inte förstöra läsupplevelsen, men Tess har ett hemskt arv och har haft en destruktiv barndom. Det är hon som är romanens berättare och vi får uppleva allt inifrån henne. Det är hennes logik och känslor och tänkande som styr.

Samtidigt kommer miljön fram, en by vid sidan om där det ändå har skett förändringar sedan Tess gav sig iväg därifrån. Det finns inget som är vackert i den här berättelsen, fast det säkert också är vackert på sina håll i byn och i trakten. Hos Tess finns desperation och en oförmåga att på allvar bry sig om någon annan än sig själv.

Det låter som om det är ytterst plågsamt att läsa den här romanen, men det är ändå inte riktigt så. Jag lämnar den inte lugn och harmonisk men den är som sagt spännande och jag tycker att författaren berättar bra genom Tess. Det kan inte vara lätt att skapa en så pass trovärdig berättelse inifrån en människa som Tess. Vaken är en bra debut och jag är nyfiken på vad som kan komma härnäst från Mimmi Jensen Gellerhed.

Vaken av Mimmi Jensen Gellerhed, Bonniers 2022.