Polarsommar av Anne Swärd

Kristian kommer till sitt barndomshem för att ta hand om sin syster Kaj medan deras mor är på semesterresa i USA tillsammans med Kristians och Kajs bror Jens. I närheten av barndomshemmet är Jens fru kvar med deras två flickor. Hon fick inte följa med. Resan är gratis och det är Kaj som har vunnit den genom att delta i en slogantävling. Men att hon skulle åka är inte aktuellt. Hon är inte som andra och reser aldrig någonstans.

Boken är upplagd så att människorna i boken berättar utifrån sin utgångspunkt i olika kapitel, även syskonens far som de inte har haft kontakt med på länge. Det blir en berättelse med många röster och stora hål. Gradvis förstår jag vad som har hänt under syskonens barndom och hur relationerna mellan de här människorna ser ut.

Vad är temat? En familj med stora problem, helt klart. Vissa mäns oförmåga att ta ansvar för sina handlingar, kanske, men också hur föräldrars handlingar, mer eller mindre ovetande, mer eller mindre tanklösa, påverkar barnens uppväxt. Sårbara barn och vissa vuxnas oförmåga att inse det. Men det här är ingen relationsbok med pekpinnar. Rösterna skapar en mosaik av bilder och händelser och läsaren får själv dra sina slutsatser. Många frågetecken återstår och det finns mycket att fundera på efteråt.

Jag skulle kunna tänka att författaren har tagit i för mycket när så mycket elände och svårigheter är samlade i den här berättelsen. Men för det första överträffar verkligheten ofta dikten och för det andra är Anne Swärd en så bra författare att det fungerar. Polarsommar är en omskakande historia som jag inte lämnade oberörd. En bra bok.

Polarsommar av Anne Swärd, Wahlström och Widstrand 2003.

Polarsommar är Anne Swärds debut som romanförfattare.

Lost dog av Kate Spicer

Kate Spicer är en brittisk journalist som skriver om livsstil och hon har också arbetat med dokumentärfilm. Lost dog är hennes första bok. Det är en självbiografisk, eller autofiktiv kanske, berättelse om hur hon och hennes man skaffade en blandrashund och vad det betydde i deras liv. Kate i boken har problem. Hon är frilansjournalist och rör sig i och skriver ofta om händelser i de kretsar där kokain är vanligt. Hon dricker också för mycket alkohol. Hennes man däremot är mycket ordningsam, har koll på sin vardag, följer alltid sina rutiner och arbetar oerhört mycket. De är ett omaka par som ändå har hållit ihop i många år.

Så tar de hand om en omplaceringshund av blandras som de ger namnet Wolfy. I boken får vi så följa deras liv med hunden och hur Kates liv ändras. Det blir långa hundpromenader. Hon blir bekant med andra hundägare och Wolfy hjälper henne att hålla sig borta från alltför mycket alkohol och droger. Boken är skriven med humor och värme, rolig och spännande att läsa, om än jag kan tycka att berättelsen delvis är lite stillastående. Men när Wolfy försvinner blir den till en bladvändare.

Kates kunskaper om och position inom media gör att massor med människor deltar i sökandet efter hunden. Uppgifterna om den försvunne Wolfy finns överallt på Internet. Mer bör jag inte berätta här. Det är spännande att följa hur det går. Men boken är också, som sagt humoristisk, bitsk och varm. Kate Spicer gestaltar sorgen och förtvivlan över att förlora en hund så att jag upplever det starkt. Lost dog är absolut en bok för hundälskare, men även för den som är lite mer avvaktande i förhållande till hundar. Nog förstår jag kärleken en husse eller matte har till sin hund bättre nu.

Lost dog – a love story av Kate Spicer, Ebury Press 2020.

Min mormor från Armenien av Anny Romand

Anny Romands mormor hette Serpouhi Hovaghian. Hon tillhörde den Armeniska minoriteten som fördrevs ur Turkiet under första världskriget. Många av dem mördades, särskilt män och pojkar, men indirekt också kvinnor och flickor i och med att de fick gå långa sträckor utan mat och vatten i konvojer, vaktade av soldater. Kvinnorna och flickorna blev också utsatta för sexuella övergrepp och många av dem var tvungna att bli prostituerade. Det var ett folkmord.

Men Anny Romands mormor klarade sig och Anny bodde hos sin mormor i Marseille som liten flicka. Där fick hon höra berättelser om det hemska som hade skett. Mormodern skrev också dagbok under första världskriget och Anny Romand har använt korta stycken ur dagboken i sin bok. De varvas med hennes barndomsminnen.

Boken är tunn och jag hade nog velat ha lite mer om dessa hemska händelser och vilka konsekvenser de fick. Men boken handlar om ett mycket angeläget ämne och barndomsminnena är skrivna utifrån den lilla flickans synpunkt och både det och utdragen ur dagboken gör att berättelsen känns äkta, upprörande och rörande. Det blir personligt. Och boken innehåller händelser som är så fruktansvärda att det är svårt att förstå att det verkligen har hänt, även om vi vet att det inte är första gången i historien det sker och inte heller den sista. Det var människor som älskade och arbetade och tog hand om sina barn, och barn som lekte och studerade som blev utsatta för den här grymma behandlingen och det känns när jag läser. Dessutom gestaltas flyktingars situation, något som ständigt är aktuellt.

En bok som är värd att läsas.

Min mormor från Armenien av Anny Romand, Grate 2017. Översättning: Madeleine Gustafsson.

Plågsam kärlek av Elena Ferrante

Delia kommer till Neapel från Rom för att att ordna sin mors begravning. Hon har drunknat vid den semesterort där Delia och hennes föräldrar och syskon brukade tillbringa juli månad när hon var barn.

På kvällen då Delias mor dog ringde modern några märkliga telefonsamtal till sin dotter. Hon skulle resa till sin henne i Rom, men hon kom aldrig. På begravningen deltar en man kallad Caserta. Delias morbror hatar honom och Delia minns namnet från barndomen. Hon börjar tänka tillbaka. Barndomsminnen kommer glimtvis. Hon besöker sin barndoms kvarter och letar efter Caserta. Hon tillbringar tid i moderns lägenhet och hon pratar med grannfrun. Delia vill veta vad som hände de sista dagarna av moderns liv.

Plågsam kärlek är en koncentrerad berättelse där det händer mycket och där Delia kommer underfund om både delar av sig själv och om sin mors liv. Frågan om vad som har hänt hennes mor, varför hon drunknade, driver berättelsen, men också Delias ökande förståelse av sin barndom och sin mor.

Det är mycket kropp i den här romanen. Delia får mens under begravningen och blodet rinner, det är mensvärk, hunger, längtan efter sex, det är dofter, det är lukter, det är oljud, det är trafik och skrik, det är minnen av faderns misshandel av modern och många starka motstridiga känslor. Neapel slår mot Delia som en larmande vägg som hon går in genom och där hon lär sig mer om sig själv och sitt förhållande till sina föräldrar. En bra bok som jag rekommenderar.

Plågsam kärlek, eller L’amore molesto på italienska, är Elena Ferrantes debutroman och den kom ursprungligen ut 1992 enligt Wikipedia.

Plågsam kärlek av Elena Ferrante, Norstedts 2018. Översättning: Barbro Andersson.

Lilo av Erik Hågård

Vi befinner oss någon gång i framtiden. Miljöförstöringen har gått så långt att samhället har slagits sönder. Solen lyser obarmhärtigt. Havsnivån har stigit. Städer har sjunkit ner i vatten och övergivits. Människor utnyttjas brutalt. Det är en förskräcklig framtidsvision Erik Hågård har skapat i den här romanen. Det är äckligt, det stinker, man äter det man kommer över. Barn får slava i gruvor. De som inga pengar har och reser på tågets tak slängs av mitt ute i öknen. Våld förekommer ofta. Maktutövning med våld.

Det här låter som en roman som jag inte skulle stå ut med att läsa. Jag brukar undvika våldsam spänningslitteratur till exempel. Men här är det befogat att skildra våldet och äcklet tycker jag. Det är så här det kan bli och liknande finns ju också redan nu, om än inte i hela världen. Samtidigt finns en stark livskraft i boken. Pojken Gawar och det enögda barnet Loé försöker klara sig så gott de kan. De är hårda mot varandra, de vet nog inte om något annat, men de älskar också varandra och försöker hålla ihop.

Erik Hågård har skapat en mycket konkret värld. Jag tror på den och det känns som om människorna i berättelsen också finns. Samtidigt finns en slags överbyggnad i berättelsen. Det är mycket som återkommer, till exempel samma formulering hos den som svarar när någon har ställt tre frågor på samma gång. Men det känns inte som om författaren upprepar sig av misstag. Det är ett grepp som fungerar. Gawar och Loé är på väg till templet. Där får Loé träna på övningen. Jag blir aldrig klar över vad övningen egentligen är och vad den ska syfta till och på något sätt tycker jag att det gestaltar att nuet finns i berättelsen men ingen framtid, ingen ändring. Det går runt, runt. Munkarna har inget svar, ingen kan förklara varför och hur. Ändå finns livskraften där.

Just att berättelsen är så konkret men också har en andlig dimension, fast andligheten nästan inte finns, att den har en hårdhet och korthuggenhet samtidigt som författaren ibland svävar ut lite i beskrivningar eller betraktelser som jag inte kan följa – just det gör att jag tycker att det här är en bra bok. Som ni märker är det inte så lätt att förklara vad jag menar, men i alla fall rekommenderar jag den.

Lilo Av Erik Hågård, Bonniers 2020.

Finna sig av Agnes Lidbeck

Anna och Jens får två barn, en pojke och en flicka. Anna sköter den mesta markservicen hemma. Barnen växer upp. Anna skaffar sig en älskare och till slut blir det skilsmässa. Efter skilsmässan flyttar Anna in i sin älskares hus och sköter honom eftersom han är döende i cancer.

Det här låter ju känslosamt, men detta är ingen känslosam bok. Den är skriven som en fallstudie. Det är typexemplet Anna vi får ta del av.

Exemplet Anna visar på kvinnans roll och möjligheter i ett patriarkalt samhälle. Länge retar jag mig på hur boken är skriven. Vem är Anna, frågar jag mig. Och hennes vage make Jens, vem är han? De är typexempel på medelklass. Anna är kulturintresserad, kanske för att det ska man vara? Hur det är med den saken vet man inte som läsare. Anna föreställer sig ständigt hur hon tar sig ut, hur andra människor uppfattar henne när hon sitter si eller så. Ser de att här kommer en kvinna som har en älskare? Till exempel. Det finns inget liv. Bara yta.

Fast livet och känslorna finns ju under texten. Jag som läsare lägger till dem eller frustreras över att de inte finns i boken. Ibland känner jag igen mig. Men mestadels känner jag mig ändå främmande.

Så kommer sista delen när Anna och Jens har skilt sig och det visar sig att hennes älskare Ivan, ett typexempel på den egofixerade kulturmannen, har obotlig cancer. Det har han inte berättat tidigare. Anna tar den uppoffrande rollen och sköter om honom. Det är den delen som räddar boken för mig. Där blir exemplet Anna så hårt åtdraget att det känns, fast hon är ett exempel. Kanske beror det på att jag själv har varit med om att en närstående har avlidit i cancer och har blivit skött hemma?

Hur det går för exemplet Anna i den patriarkala världen efter begravningen vet vi inte.

Detta är Agnes Lidbecks debutbok och det är i varje fall en intressant debut.

Finna sig av Agnes Lidbeck, Norstedts 2017.

Aednan av Linnea Axelsson

Aednan är ett diktepos om samernas historia från början av 1900-talet till våra dagar. Det samiska området sträckte sig över fyra länder: Sverige, Norge, Finland och Ryssland. Boken börjar med att en samefamilj driver sin renjord till en ö i Nordnorge. Så har de gjort i generationer, till Norge på sommaren och tillbaka in i Sverige på vintern. Renarna känner till vägen dit och renägarna kan området. Gränsen är öppen. För dem finns ingen gräns.

Men så bestämmer de styrande att gränsen ska stängas. Familjen måste flytta till trakter som varken de eller renarna är vana vid.

På 1920-talet kommer forskare till Lappland. De mäter samernas huvuden, de fotograferar dem och indelar dem i typer. Skolflickor får klä av sig och fotograferas nakna. Staten startar stora dammbyggen. Flera gånger måste familjen flytta för att dammar ska byggas och älven ledas om.

Aednan handlar om att ett sätt att leva trasas sönder och om förtryck av en urbefolkning. Den är bitvis smärtsam att läsa.

Berättelsen börjar med stor rymd. Just att den är skriven som poesi gör att jag skapar den här stora rymden omkring de få orden. Det är stor rymd, vida marker, naturen bestämmer. Det är ingen lätt tillvaro, det är hårt arbete och många faror. Men det är så man har levt i många släktled.

Mot slutet av boken blir berättelsen alltmer fragmentarisk, inte att själva kapitlen blir kortare men det är stora hopp mellan olika människor och olika platser. På så sätt blir berättelsens form ett med berättelsen. Eposet är skrivet som poesi, men det är lättläst. Det består inte av dikter där man måste sätta sig ner och analysera efter ett par sidor. Det är enkelt och rakt, fast poetiskt. Mot slutet av texten, när den handlar om arbete hos Vattenfall, om gruvstrejk och om en samebys konflikt med Vattenfall om mark tänker jag på en del litteratur som jag läste på 1970-talet. Men då uppmärksammades sannerligen inte samernas situation som den borde. Jag kommer ihåg att jag läste Den femtonde hövdingen av Sven Rosendahl, men den handlar om förtrycket av samerna under 1600-talet. När det gällde vad som hände under 1970-talet minns jag bara att det handlade om arbetarklassen. Aednan av Linnea Axelsson, Bonniers 2018.

Räddningsavstånd av Samanta Schweblin

Amanda är på semester med sin lilla dotter. De har hyrt ett hus i en by och hennes man är kvar i staden. Som så många andra mammor håller Amanda koll på sin dotter. Hon måste veta var hon är och flickan får inte vara alltför långt borta. Hon måste vara inom räddningsavstånd.

Amanda måste hinna fram innan flickan ramlar i poolen, innan hon springer ut på vägen, hon får inte försvinna.

Men det är något hotfullt över den här platsen. En häst har dött efter att ha druckit vatten i bäcken och varför finns det så många handikappade barn i byn?Det här är en kort och tät roman, mycket spännande att läsa. Författarens romankonstruktion och språk gör att det inte blir en i raden av berättelser om ett förgiftat område där människor blir sjuka. Den börjar med att Amanda ligger i en sjukhussäng. På sängkanten sitter väninnan Carlas lille son David och för honom berättar Amanda vad som har hänt.

Bara det är helt orealistiskt. David uppför sig som en vuxen. Men det är det som gör boken så bra. Den är drömlik, ja mardrömslik och har också övernaturliga inslag. Det är ändå fullt trovärdigt eftersom Amanda är sjuk och det är i hennes huvud allting utspelas. Och tyvärr vet vi ju att det finns en handfast hemsk verklighet bakom berättelsen. Sådana byar finns.

Men historien blir mer än så. Jag tänker på mammors ansvar. Jag tänkter på att vara överbeskyddande. Jag tänker på mammors rädsla. Och jag tänker på att vi inte kan beskydda våra barn från allt ont även om vi vill.

Räddningsavstånd av Samanta Schweblin, Bonniers 2016. Översättning Lina Wolff.