Sommarsorger av Nina De Geer

Agnes är gift med Martin och de har två barn. De bor i ett fint hus i ett fint område, men huset är skrivet på Martin. Det är han som tjänar mycket pengar. Det är han som står för familjens standard. Agnes var hemma med barnen när de var mindre och nu arbetar hon på ett bokförlag.

Agnes har en trasig barndom bakom sig. Det är nu hon har fått trygghet. Men har hon fått det? Hon är beroende av sin man ekonomisk och hon är rädd för att hamna i ett lika fattigt liv som när hon växte upp. Dessutom är hennes man alldeles för intresserad av tonårsflickor.

Nina De Geer tar upp ett viktigt tema i den här romanen. Det handlar om utnyttjande av svaga unga personer och att det är familjefäder som gör det, män med hög utbildning och bra ekonomi. Det här är ett svårt tema men Nina De Geer gör det bra. Hon har skapat levande människor och Agnes har sannerligen sina fel och brister, men som läsare förstår man varför. När jag läste boken kände jag hennes osäkerhet. Hennes man, Martin, är också komplex. Han ställer upp för sin familj. Han bryr sig om sina barn och sin fru och tar del i hushållsarbetet.

Nina De Geer skapar atmosfär. Hon vrider till handlingen så att det stundvis känns klaustrofobiskt. Agnes sitter i en psykologisk rävsax och som läsare känner jag med henne. Stämningen blir delvis thrillerartad. Men Sommarsorger är ingen thriller. Anledningen till att det blir spännande är att här finns komplexitet och människokännedom. Sommarsorger är en spännande, otäck, och mänsklig roman med den vackra vårgrönskan och sommaren som fond. Människorna har kroppar och känslor, växterna växer och allt känns som om det kunde ha hänt utom möjligen några oväntade händelser på slutet. Mer om handlingen vill jag inte avslöja här. Läs boken. Det är den värd.

Sommarsorger av Nina De Geer, Ordfront 2022. Det är Nina De Geers romandebut.

Snöblind av Ragnar Jónasson

Ari Thor är alldeles i slutet av sin polisutbildning. Då får han en tjänst i Siglufjörður, en mycket liten stad på norra Island. Staden har havet på ena sidan och fjäll på den andra. Enda sättet att ta sig dit på land är via en smal väg utefter bergen och en tunnel. På vintern faller mycket snö och det kan blåsa hårt. Tidvis blir den lilla staden isolerad från omvärlden och där händer saker när Ari Thor har kommit dit. En gammal författare faller utför en trappa och dör. En halvnaken kvinna hittas medvetslös och blödande i snön.

En fascinerande miljö och ett spännande upplägg, kan jag tycka, men det hjälper inte riktigt. Författaren berättar alldeles för mycket alldeles för rakt på. Persongalleriet är stort och det är svårt att hålla reda på vem som är vem. Istället för att berätta genom den unge polisen berättar han genom de olika personerna, men det blir lite för platt och rakt på. Jag tycker inte att jag lär känna personerna som människor.

En stund, efter att halva boken är läst, upplever jag att det är spännande och att jag vill veta hur det går, men den känslan planar ut och mot slutet känns inte berättelsen särskilt spännande. Det som är bra är att jag inte förstår vem som är mördaren förrän det avslöjas och så miljön som ändå finns där. Snöblind är Ragnar Jóhanssons debutbok och efter den skrev han fler om Ari Thor på norra Island, men Snöblind och nästa bok i serien kommer på svenska först nu. Kanske är de följande bättre? Ragnar Jóhansson är ju en framgångsrik deckarförfattare.

Snöblind av Ragnar Jóhansson, Modernista 2021. Översättning: Arvid Nordh.

Camera av Eva-Marie Liffner

Fotografen Johanna Hall ärver sin farbror Jacobs lägenhet. Där finns också en dagbok skriven i chiffer och några gamla fotografier. Johanna Hall funderar över farbroderns kvarlåtenskap. År 1905 hade den sextonårige Jacob blivit skickad av sin far till London men han har aldrig berättat om den tiden. För att få veta mer reser Johanna Hall till London.

Här finns alltså ett mysterium och så småningom avslöjas att Johanna Halls farbror kom i kontakt med en obehaglig kriminell verksamhet under sin tid där. Berättelsen rör sig i två tidsplan, ett nu där vi får veta mer om Johanna Hall och hennes efterforskningar, och tiden omkring 1905 då vi får veta mer om farbroderns liv i London. Hans tid där ligger ju före första världskriget men även då hade många mist famlijemedlemmar i krig och sjukdomar och spiritism och seanser spelar viss roll i berättelsen, så inte bara att det finns ett mysterium utan också andeskådandet gör att romanen delvis får en mystisk stämning.

Johanna Hall är ensamstående och har flackat runt jorden och arbetat på många platser. Jag ser henne som lite rotkös och att undersökandet av farbroderns liv är ett sökande efter hennes rötter. Det är farbrodern hon har haft mest kontakt med i sin familj. Båda tidsplanen i romanen känns handfasta och äkta och miljön och stämningar är fint beskrivna. Eva-Marie Liffner måste ha gjort grundlig research och fotograferandets teknik och metoder verkar mycket vederhäftigt gestaltade.

Camera är ingen spänningsbok. Den är ganska långsam och vi får sannerligen inte veta allt. Johanna Hall får fram brottstycken av det som har hänt och brottstycken av henne själv kommer läsaren till del. På sätt och vis handlar Camera om att famla sig fram till en fast grund i tillvaron, en fast grund som kanske inte finns. Men boken är spännande att läsa. Att mer och mer uppdagas om vad som hände i London gör att jag hela tiden vill gå vidare. Samtidigt har jag funderingar och föreställningar om vad som kan ha hänt.

Camera är en fin debutbok som jag rekommenderar.

Camera av Eva-Marie Liffner, Natur & Kultur 2001.

Obehaget om kvällarna av Marieke Lucas Rijneveld

Flickan Jas är tio år och hon växer upp i en strikt kristen lantbrukarfamilj. De är fyra syskon, men storebrodern Matthies går genom isen och drunknar när han åker skridskor. Det påverkar familjen djupt. Mamman blir deprimerad och hon som har stått för den mesta ömheten i familjen, som jag uppfattar det, finns inte längre till för barnen.

Jas känner sig skyldig till broderns död. Hon fick inte följa med och åka skridskor och då bad hon till Gud att han skulle ta Matthies och inte hennes kanin. Och så gick den önskan i uppfyllelse. Hon hade fruktat att hennes kanin snart skulle hamna i grytan, för så brukade det gå.

Obehaget om kvällarna är en obehaglig roman. Den är full av skuld och skam och övergrepp. Jag kan inte tänka mig annat än att familjen måste ha varit dysfunktionell också före den tragiska olyckan på isen. Jas äldre bror verkar vara psykopat och kanske har han ärvt det från fadern. Personligen ser jag också den instängda, inskränkta religiositeten i familjen och i byn där de bor som dysfunktionell. Man lever sitt eget liv i byn. Omvärlden är syndig och farlig. Det är katastrof om något av barnen ger sig iväg till ”andra sidan”. Den varnas de för. Och var inte Matthies på väg dit tvärs över sjön av nyfikenhet? Så drunkningsolyckan kan också ses som ett straff för detta tilltag.

Obehaget om kvällarna är en hård och hjärtskärande berättelse. Jag känner med Jas när jag läser. Hon får ingen hjälp utan lever med jackan på, otvättad och krampaktig dygnet runt. En liten ljusstråle finns i en kamrat och hennes familj där allt inte är lika strikt och instängt som i Jas hem. Men den är alldeles för svag för att lysa upp mörkret i Jas familj.

Ja, Obehaget om kvällarna är obehaglig men den är samtidigt mycket bra. Därför ger den en stark upplevelse om man läser den och den är en fantastiskt fin debut. Men man kanske ska läsa det vid en tidpunkt när man inte känner sig alltför vilsen och sårbar.

Obehaget om kvällarna av Marieke Lucas Rijneveld, Tranan 2021. Översättning: Olov Hyllienmark.

Trion av Johanna Hedman

De tre personerna i den här romanen är Hugo, en ung kille som har bott i Berlin och kommer till Stockholm och söker in på universitetet. Det är Thora, också student, som är uppväxt i den rika och mäktiga familjen Stiller. Och det är August som är barndomsvän med Thora. Hugo är inneboende hos Thoras föräldrar och efter en tid träffar han både Thora och August. De hittar varandra och blir vänner och också älskande. Ja, alla älskar inte varandra. Thora och Hugo gör det och Thora och August. Fast vad är vänskap och vad är kärlek? Älskande är i själva verket ett alldeles för starkt ord när det gäller den här berättelsen. Den är sval. Där finns inga stora känsloutbrott. Händelser omtalas, känslor omtalas också, men de gestaltas inte.

Det kanske är meningen? I en stor del av romanen berättar ömsom Thora och ömsom Hugo. Jag kommer på mig själv med att tro att det är Hugo som berättar fast det är Thora och vice versa. Så efter några sidor i det nya kapitlet inser jag att det inte är han, det är ju hon som berättar det här. Romangestalterna är inte utmejslade. Jag lär inte känna dem som människor. Hela romanen flyter på i ett ganska rakt streck. Inga toppar och dalar. Jag får en känsla av att livet är ganska trist, ganska meningslöst, men man får väl leva på ändå. Händelser omtalas mycket noga och detaljerat, hur tekoppen klirrade när hon satte ner den på fatet, hur hon strök bort en hårslinga från ansiktet. Till exempel. Så fast det är Hugo och Thora som berättar det allra mesta är det skrivet som om det skulle vara berättat i tredje person av författaren själv.

Hugo är på sätt och vis den som vi får veta mest om. Han är osäker. Berättar själv att han ändrar sig och blir olika personer beroende av vem han umgås med. Men inte varifrån han kommer. Hans föräldrar är akademiker, det får vi veta, men inte mer. Han blir på sätt och vis allmän, så där som man kan vara, osäker, undrar vem man är egentligen, trevar sig fram i känslolivet. Han förblir diffus. Varifrån Thora kommer får vi däremot veta. Hennes föräldrar och många släktingar finns med i romanen. Men det blir inte personligt. Jag saknar oväntade sprickor och en och annan förvånande händelse. Att någon av de tre gör något som jag inte hade räknat med.

Nu har jag skrivit mycket om vad den här romanen inte innehåller. Jag brukar reta mig på recensenter som uppenbarligen vill ha en annan bok och inte kan inse att författaren inte ville skriva den berättelsen, utan en helt annan.. Antagligen är jag fel person för den här romanen. Jag förstår ju att många tycker om den och den är såld till många länder. Och fast jag blir frustrerad tycker jag ändå att det är en intressant debut och jag vill gärna veta hur författaren kommer att fortsätta.

Trion av Johanna Hedman, Norstedts 2021.

Silvervägen av Stina Jackson

För tre år sedan försvann Lelles dotter. Hon skulle börja ett sommarjobb i Arjeplog och han körde henne till busshållplatsen och lämnade henne där eftersom bussen var sen. Sedan dess har ingen sett henne. Utom den som är skyldig till hennes försvinnande. Att förlora ett barn får ofta den konsekvensen att äktenskapet spricker. Så också här.

Sedan dottern försvann tillbringar Lelle de ljusa sommarnätterna på Silvervägen som går mellan Skellefteå och Arjeplog. Han letar överallt efter sin dotter.

Romanen Silvervägen utspelas i en trakt med mycket skog och ödemark. Där finns många övergivna hus, mer eller minde ruckliga. Avstånden mellan bebodda gårdar och hus är långa. Stina Jackson får fram miljön så att den känns och som läsare inser man att det finns hur många gömställen som helst där dottern kan finnas – om hon lever. Lelles förtvivlan och svårigheter känns också vid läsningen. Dessutom är boken spännande. Stina Jackson lägger fram många trådar som skulle kunna leda till mysteriets lösning. Det finns inte bara en misstänkt utan flera. Men som nästan alltid när jag läser spänningslitteratur blir jag lite besviken när jag kommer till upplösningen. Jag får den där känslan: var det inte mer? Sådana här böcker känns alltid bäst i första halvan, eller i de första två tredjedelarna. Men det är jag. Antagligen är det inte så för alla.

Men Silvervägen är ändå en bra spänningsroman. Den är inte särskilt rafflande utan mer lugn och långsam. Men som sagt bra. Jag rekommenderar den till er som vill läsa en spänningsbok och som inte har läst den tidigare.

Silvervägen av Stina Jackson, Bonniers 2018.

Där vägarna möts av Tommi Kinnunen

Där vägarna möts är en roman om tre generationer kvinnor och en man. Det är barnmorskan Maria som kommer till en by i norra Finland i början av 1900-talet. Det är hennes dotter Lahja och det är Lahjas svärdotter Kaarina. Och så mannen Onni som Lahja gifter sig med. Berättelsen spänner över lång tid. Det är krig och evakueringar. Det är fattigdom och okunnighet som Rahja tampas med. Rahja är en stark kvinna, en ogift mor som bygger upp sitt liv och får stor auktoritet. Det är män som kommer tillbaka från kriget och är förändrade. Det är byggande och strävan. Mycket vardagsliv. Och det är en hemlighet som påverkar alla i familjen.

Jag vet inte hur jag ska kunna skriva om den här boken utan att avslöja hemligheten. Det blir lite spoilereffekt av det, men att Onni är homosexuell har så stor betydelse i romanen att jag tycker att det måste vara med i min text. Han vill vara heterosexuell eftersom det anses perverst, sjukligt och omoraliskt att vara homosexuell. Även Onni omfattar den åsikten och han kämpar hela tiden med sin böjelse. Han bryter också mot lagen om han lever ut sin äkta känsla. Familjen bor i norra Finland, i ett område som behärskas av sträng och inskränkt religion. Prästen dundrar från predikstolen och församlingen böjer sig och klagar och ropar och inser och erkänner sin synd.

Jag tycker att Onnis problem är fint gestaltade. Också familjens reaktioner. Rahja känner ju av det eftersom Onni inte kan älska henne som en heterosexuell även innan hon får veta. Onni är en snäll och bra man som älskar sina barn men att han är homosexuell leder till tragik och jag blir så arg och sorgsen när jag läser eftersom alla fördomar och konstiga, grymma och idiotiska lagar och sedvänjor omkring människors sexualitet och kärlek har ställt till så mycket i världen och fortfarande gör det. Det är det som är perverst, enligt min åsikt.

Författaren berättar i olika glimtar vad som händer genom åren. Det är konkret och detaljrikt berättat. Byggande är viktigt i boken och jag som inte vet ett dugg om sådant uppfattar att författaren vet. Krigen förstör och människorna bygger upp. Fast Där vägarna möts är en tragisk berättelse på många sätt finns där en okuvlig vilja att leva vidare, att bygga upp och också värme mellan människor. Romanen omfattar lång tid så vi får en del av Finlands historia och utveckling mot dagens samhälle när vi läser den. Vi får också fina porträtt av fyra människor.

Där vägarna möts av Tommi Kinnunen, Norstedts 2016. Översättning: Ann-Christine Relander.

Skuggan av Marit Furn

Förutsättningen för den här romanen är att man har hittat en dagbok som har tillhört en ung kemist som heter Zygmunt Pietziewzskoczsky. Han reser till Paris 1894 för att spionera på Strindberg som är i färd med att göra kemiska experiment och till och med tillverka guld, tror han. Det hela är mycket mystiskt, varför Pietziewzskoczsky har fått uppdraget och vem som egentligen står bakom vet vi inte.

Romanen består av spionens dagbok där han för anteckningar om sitt spionerande och om vad Strindberg håller på med, men även om personliga saker. Lyckligtvis är Pietziewzskoczsky mycket oansenlig till utseendet. Människor lägger inte märke till honom och därför kan han skugga och spionera på Strindberg utan att bli upptäckt. Pietziewzskoczsky lyckas få ett rum intill Strindbergs på pensionatet. Han följer efter Strindberg på hans promenader och han sitter intill Strindberg och hans bekanta på caféer.

Det här är en ganska galen bok och efter min beskrivning kan den verka fånig. Men det är den inte alls. Det är en pastisch, visst, den är rolig, och spännande att läsa. Om inte handlingen vore så skruvad skulle det nästan kännas som på riktigt. Pietziewzskoczsky är en tragikomisk figur och ibland kan man undra vem som är galnast – spionen eller den som han spionerar på. Författaren måste veta en hel del om tiden och Strindberg men är samtidigt fantasifull. I slutet virvlas det runt ordentligt. Väl genomfört.

Alltså rekommenderar jag boken som är Marit Furns debutroman.

Skuggan av Marit Furn, Bonniers 2016.

Valborgsmässoafton på Nytorps gärde av Gunnar Nirstedt

Den här boken handlar om många olika människor under en Valborgsmässoafton i Stockholms södra förorter. Kapitel om dessa människor blandas och varvas – inte till en kör för författarens röst tränger igenom alla de olika bitarna – men kanske kan man säga en mosaik? Nej ett orkesterverk är en bättre liknelse för fast det inte finns en traditionell handling i boken så finns det ändå något som driver framåt och som gör att jag vill fortsätta läsa. Dagen och tiden finns i romanen. Den närmar sig långsamt kvällen på Nytorpsgärde där människor ska samlas runt valborgsmässoelden.

Och under tiden får vi bilder både från nuet och tillbakablickar i vissa av alla de här människornas liv. Där finns den gamla kvinnan som har sin man i ett äldreboende. Där finns mäklaren som vill sälja hennes lägenhet. Där finns en invandrad städerska, en grupp kvinnor som ska samlas för picknick, en grupp män som träffas på en krog. Kvinnan som måste gömma sig med sina barn för att komma undan sin våldsamme man. Med flera. Kanske är romanen ett porträtt av ett område och hur det kan vara att leva där. Kanske ett porträtt av en tid. Vår splittrade tid, kanhända? Och en tid av mycket ensamhet. Det finns mycket att uppleva i den här romanen.

Men tyvärr finns det allt för många kursiverade citat i texten, små meningar som jag oftast hade föredragit att slippa se. Och en del svåra ord som känns onödiga. Det senare säger naturligtvis en del om mig. För alla människor är de här orden inte svåra. Men jag har läst andra romaner med en hel del ord som jag inte har förstått utan att slå upp dem och där har det känts som om de hör hemma. Här känns det lite påklistrat och det är synd eftersom det övriga är så bra skrivet.

Men bortser jag från de där irritationsmomenten har romanen alltså mycket att ge. Författaren har fångat vår tid och ger fina bilder på hur människor med varierande bakgrund kan ha det idag, jag får en känsla för området och jag får bitar av många människoöden och några känslomässigt starka och också omskakande upplevelser.

Valborgsmässoafton på Nytorps gärde av Gunnar Nirstedt, Modernista 2020.

Samlade verk av Lydia Sandgren

Martin, Cecilia och Gustav är vänner sedan ungdomen. Martin är bokförläggare med författardrömmar, Gustav är bildkonstnär och Cecilia studerar dubbelt, både tyska och idéhistoria. Det är mycket Göteborg i den här romanen och mycket universitet, kulturvärld och samtal om filosofi, litteratur och konst.

Cecilia är den som berättelsen rör sig runt. Hon gifter sig med Marin och de får barn, men när Cecilia är drygt trettio år gammal försvinner hon. Vi får aldrig lära känna henne eller Gustav ordentligt men det måste vi kanske inte göra. De ses utifrån via Martin och dottern Rakel, de två som författaren berättar igenom. Cecilias frånvaro får naturligtvis stora konsekvenser. Hennes barn och man blir övergivna. Hennes man blir ensamstående och får ta hand om allting själv och Gustav mister en vän. Cecilia blir en mystisk person men det kan vara en gestaltning av hålet som uppstår när hon försvinner och vagheten och berdrägligheten som finns kvar när man bara har minnen och några föremål och fotografier och texter kvar.

Så det är ett allvarligt problem som Samlade verk kretsar runt men det är en roman med stor berättarglädje. Den innehåller mycket: festande, skapande, misslyckande, löjlighet, vardagsliv, rädslor, vänskap och kärlek och många olika människor. Martin växer från att vara en i mitt tycke påfrestande ung man som känner sig tvungen att briljera och hålla långa föreläsningar om filosofi när han umgås med flickor till att bli en omhändertagande far med alla de vardagliga problem och glädjeämnen det innebär.

Samlade verk är mycket spännande att läsa, en riktig bladvändare, rolig, och har en viss igenkänningsfaktor för många människor, det är jag övertygad om, och det känns som om ungefär allt i berättelsen skulle ha kunnat hända. Bokens stora omfång behöver man inte vara rädd för. Den går lätt att läsa. En bra debut.

Samlade verk av Lydia Sandgren, Bonniers 2020.