Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf

I novellen En saga om en saga berättar Selma Lagerlöf hur hon fick idén till Gösta Berlings saga och hur svårt det var att hitta rätt ton. Inte förrän hon hittade sagotonen kunde hon skriva romanen. Den tonen uppskattar jag inte helt när jag läser. Den är lite för högstämd och svulstig, inte i hela boken, men bitvis. Men det är ändå bara en liten kritik. När jag läste Moby Dick hade jag lite svårt för kapten Ahabs utgjutelser och det förekom sådana också i Shirley av Charlotte Brontë, fast både den och Moby Dick i sin helhet är betydligt sakligare än Gösta Berlings saga. Man får helt enkelt leva med lite svulstigheter ibland.

Men Selma Lagerlöfs debutroman är inte saklig. Den består av berättelser och skrönor, sådant som berättades vid brasorna om kvällarna i Värmland om olika udda personligheter in en tid för länge sedan. Och de som berättade trodde både på djävulen och väsen som skogsrået. Skogen var mörk. De hungriga vargarna ylade i vinternatten och Fan själv kunde skriva kontrakt med människor om deras själar. Det är i alla fall så det känns att läsa Gösta Berlings saga och det är det som är romanens styrka. Och om man ser lite längre och tänker efter finns där också intressanta och rörande porträtt av olika människor.

Gösta Berling är en misslyckad präst. Han är godsint och charmig och ser bra ut, men han dricker och slarvar bort sitt liv. Han är en av kavaljererna på Ekeby, ett stort gods med många bruk och stora inkomster. I kavaljersflygeln bor Gösta Berling och andra män ur de övre skikten i samhället men som är alltför konstiga eller festar för mycket och som behöver försörjning och tak över huvudet. Deras uppgift är delvis att vara underhållande på fester genom att spela, vara roliga och recitera poesi. Tillsammans eggar de ibland varandra till olika upptåg och handlingar som får stora konsekvenser för andra människor. Ibland beter de sig som ett omoget tonårsgäng. Men författaren har ändå stor medkänsla med de här männen. Gösta Berling och kavaljererna är ett genomgående tema i romanen men där finns också många kvinnor med styrka och svaghet, illasinnade och goda.

I det tidiga 1800-talets Värmland som Selma Lagerlöf skriver om fanns stor fattigdom och betydande rikedom. Bruksägarna tjänade pengar på järnet och skogen. I avlägsna skogstrakter fanns fattiga torpare som svalt och under år då det växte dåligt hade stora delar av befolkningen ont om mat. Det var ett samhälle där männen bestämde och lagar och sedvänjor satte kvinnor under faderns och sedan makens förmyndarskap och där fäder och makar kunde ruinera hela familjen utan att kvinnorna kunde göra mycket åt det. Men där fanns naturligtvis också starka kvinnor och så är det i Gösta Berlings saga. Majorskan på Ekeby är en av dem. Kavaljeren Liljecronas hustru är en annan, som styr gården med fast och kärleksfull hand men som samtidigt bär sitt kors och inte grälar på mannen när han periodvis befinner sig i hemmet. Medkänslan med svirarna är stor i Gösta Berlings saga.

Om den här boken har skrivits så mycket, den är studerad och analyserad, men själv nöjer jag mig med det här. Läs gärna den här myllrande, skrönfulla romanen om du inte har gjort det.

Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf, Modernista 2017.

Gösta Berlings saga publicerades första gången 1891.

Tidigare inlägg på bloggen:
Mårbackasviten
Liljecronas hem
Novellen En saga om en saga
Biografin Jag vill sätta världen i rörelse av Anna-Karin Palm

Åsnesommar av Andrea Abreu

Åsnesommar berättas av en tioårig flicka. Hon bor på en av Kanarieöarna, i en by lång uppe på höjden, flera kilometer ifrån stranden nere vid havet. Hon bor med sin mamma och pappa och mormor, men föräldrarna ser hon inte mycket av eftersom de är nere vid kusten och arbetar. Hennes morfar har givit sig iväg och lever med en annan kvinna. Efter sig lämnade han stora skulder så mormodern är fattig och föräldrarnas inkomster behövs.

Det är sommarlov och flickan leker med sin bästa kompis, den jämnåriga flickan Isola. Men det är inget jämlikt förhållande. Isola är smartare och hon är tidigt utvecklad. Hon fick mens redan vid nio års ålder. Dessutom äger hennes mormor butiken i byn så Isola räknas som lite mer än berättaren. Hennes mormor står i skuld till butiksägaren, en skuld som blir större och större.

Åsnesommar är en hård berättelse och mycket kroppslig, sådana kroppsligheter som att kissa och bajsa, som att ha mens, att ha fått könshår och att gnugga sig. Berättelsen är full av lukter och smaker, den är drastisk, hård, sårig och gripande och den blir lite rolig mitt i alltihop genom flickans sätt att berätta. Den är skriven med kanarisk slang och kan inte ha varit lätt att översätta, men det känns som om det är bra gjort.

Åsnesommar är Andrea Abreus debutroman. Den handlar om kärlek och svartsjuka, om vänskap och egoism och om att förlora en kär människa. Samtidigt får vi en känsla för miljön, för vädret, hur det kan kännas att bo i närheten av en vulkan och hur det kan vara att leva där i byn som bofast och se de underliga turisterna komma och gå..

Åsnesommar av Andrea Abreu, Nirstedt litteratur 2022. Översättning: Hanna Nordenhök.

Tigrar i rött väder av Liza Klaussmann

Tigrar i rött väder handlar om en amerikansk välbärgad familj från andra världskrigets slut till och med 1960-talet. Till största delen utspelas den på USA:s östkust vid familjens sommarhus. Nick träffar åter sin unge man Hughes när han kommer tillbaka från kriget. Han är inte riktigt sig lik, han är sluten och distanserad. Helena far till Hollywood och gifter sig med Avery och det visar sig att han inte bryr sig om någon annan än sig själv.

Det finns gott om problem i familjen. Nick är en kvinna som har stark utstrålning och som männen faller för. Helena har problem med alkohol och tabletter. Samtidigt lever de gott. Helena är den sämst lottade med en man som förbrukar mer pengar än han tjänar. Nick och Hughes tillhör inte de allra rikaste, men där finns pengar och det spelas tennis och äts middag på klubben och ordnas fester och där finns hemhjälp.

Nick bor i sommarhuset medan mannen är i New York och arbetar och kommer dit över helgerna. I en stuga på egendomen bor Helena. En ganska skön och avslappnad tillvaro, kan man tänka, men där finns en stark psykologisk spänning, inte bara på grund av en empatilös make i Hollywood, missbruk och Nicks och Hughes svala äktenskap. Nicks dotter och Helenas son hittar ett lik en dag. Det är en av de många portugisiska tjänsteflickorna som finns i området som är död och människorna där är övertygade om att de vet vem som är förövaren. Men han är inte dömd.

Tigrar i rött väder är alltså skriven så att jag vill läsa till slutet. Där finns atmosfär och trovärdiga romangestalter. En hel del lämnas till läsarens egen fantasi. Den är upplagd så att olika avdelningar berättas utifrån de olika personernas perspektiv. Men när jag kom till slutet blev jag lite besviken. Den romangestaltens egen berättelse tycker jag inte håller riktigt. Den är alltför klar och uppenbar. Av någon anledning blir det lite platt. Kanske beror det på att det övriga är så pass bra att jag förväntade mig något mer. Men boken är läsvärd och den har fått god kritik. Den är Liza Klaussmanns debutroman

Tigrar i rött väder av Liza Klaussmann, Pocketförlaget 2013. Översättning: Caj Lundgren.

Boken kom 2012 på Modernista.

Om någon skulle komma förbi av Thomas Korsgaard

Om någon skulle komma förbi är en barndomsskildring som handlar om pojken Tue. Han bor med sin familj på en bondgård i nordvästra Jylland. Tues familj har problem och Tue har problem i skolan. Sedan hans lillasyster dog fungerar inte hans mamma som hon borde. Dessutom – eller kanske på grund av det – har familjen ekonomiska problem och står i skuld till pappans bror som har en stor grisfarm.

Man röker överallt, folk blir berusade på fester. Farmor tjatar om familjens skuld till brodern. Tue måste följa med och hjälpa till att förlösa en gris på grisfarmen. Han har så smala handleder och små händer så han kan dra ut kultingen. Sedan dör både kultingen och suggan i alla fall. Tue är med om det mesta. Miljön är skräpig och smutsig. Fadern är oberäknelig och kommer med obehagliga skämt. Mamman sitter vid datorn dagarna i ända och spelar på ett nätkasino och är beroende av tabletter.

Det här skulle kunna vara en obehaglig, äcklig och svårsmält uppväxtskildring att läsa om, en roman som man knappt orkar läsa. Men så är det inte. Visst förekommer många äckligheter och händelser som barn inte borde behöva vara med om, men boken är samtidigt rolig och där finns värme mellan Tues föräldrar och barnen. De älskar sina barn på sitt eget taffliga, dysfunktionella sätt. Allt beror på romanens ton. Det är Tue som berättar och författaren har fångat honom så han blir trovärdig. Historien skulle naturligtvis inte vara berättad exakt så av en tonåring, men det känns som om det var så, och det hela blir makabert, sorgligt, dråpligt och rörande och läsningen leder både till suckar och leenden. Familjens liv känns äkta. Ja, så här gör de, så här pratar de. Och så här går det till i området där Tue bor. Dessutom känns det trots allt som att Tue kommer att klara sig.

Om någon skulle komma förbi är Thomas Korsgaards debutroman och den är mycket bra skriven. Den är första delen i en trilogi om Tue. De följande är En dag vil vi grine af det och Man skulle nok have været der. De är inte översatta till svenska men det hoppas jag kommer att ske. Tyvärr finns de inte på danska i hos Götabiblioteken. I Libriskatalogen hittar jag dem bara hos folkbiblioteken i Lund. Ett ex vardera. Jag vill absolut läsa del två och tre och få veta hur det går för Tue.

Om någon skulle komma förbi av Thomas Korsgaard, Weyler 2022. Översättning: Helena Hansson.

Sommarsorger av Nina De Geer

Agnes är gift med Martin och de har två barn. De bor i ett fint hus i ett fint område, men huset är skrivet på Martin. Det är han som tjänar mycket pengar. Det är han som står för familjens standard. Agnes var hemma med barnen när de var mindre och nu arbetar hon på ett bokförlag.

Agnes har en trasig barndom bakom sig. Det är nu hon har fått trygghet. Men har hon fått det? Hon är beroende av sin man ekonomisk och hon är rädd för att hamna i ett lika fattigt liv som när hon växte upp. Dessutom är hennes man alldeles för intresserad av tonårsflickor.

Nina De Geer tar upp ett viktigt tema i den här romanen. Det handlar om utnyttjande av svaga unga personer och att det är familjefäder som gör det, män med hög utbildning och bra ekonomi. Det här är ett svårt tema men Nina De Geer gör det bra. Hon har skapat levande människor och Agnes har sannerligen sina fel och brister, men som läsare förstår man varför. När jag läste boken kände jag hennes osäkerhet. Hennes man, Martin, är också komplex. Han ställer upp för sin familj. Han bryr sig om sina barn och sin fru och tar del i hushållsarbetet.

Nina De Geer skapar atmosfär. Hon vrider till handlingen så att det stundvis känns klaustrofobiskt. Agnes sitter i en psykologisk rävsax och som läsare känner jag med henne. Stämningen blir delvis thrillerartad. Men Sommarsorger är ingen thriller. Anledningen till att det blir spännande är att här finns komplexitet och människokännedom. Sommarsorger är en spännande, otäck, och mänsklig roman med den vackra vårgrönskan och sommaren som fond. Människorna har kroppar och känslor, växterna växer och allt känns som om det kunde ha hänt utom möjligen några oväntade händelser på slutet. Mer om handlingen vill jag inte avslöja här. Läs boken. Det är den värd.

Sommarsorger av Nina De Geer, Ordfront 2022. Det är Nina De Geers romandebut.

Snöblind av Ragnar Jónasson

Ari Thor är alldeles i slutet av sin polisutbildning. Då får han en tjänst i Siglufjörður, en mycket liten stad på norra Island. Staden har havet på ena sidan och fjäll på den andra. Enda sättet att ta sig dit på land är via en smal väg utefter bergen och en tunnel. På vintern faller mycket snö och det kan blåsa hårt. Tidvis blir den lilla staden isolerad från omvärlden och där händer saker när Ari Thor har kommit dit. En gammal författare faller utför en trappa och dör. En halvnaken kvinna hittas medvetslös och blödande i snön.

En fascinerande miljö och ett spännande upplägg, kan jag tycka, men det hjälper inte riktigt. Författaren berättar alldeles för mycket alldeles för rakt på. Persongalleriet är stort och det är svårt att hålla reda på vem som är vem. Istället för att berätta genom den unge polisen berättar han genom de olika personerna, men det blir lite för platt och rakt på. Jag tycker inte att jag lär känna personerna som människor.

En stund, efter att halva boken är läst, upplever jag att det är spännande och att jag vill veta hur det går, men den känslan planar ut och mot slutet känns inte berättelsen särskilt spännande. Det som är bra är att jag inte förstår vem som är mördaren förrän det avslöjas och så miljön som ändå finns där. Snöblind är Ragnar Jóhanssons debutbok och efter den skrev han fler om Ari Thor på norra Island, men Snöblind och nästa bok i serien kommer på svenska först nu. Kanske är de följande bättre? Ragnar Jóhansson är ju en framgångsrik deckarförfattare.

Snöblind av Ragnar Jóhansson, Modernista 2021. Översättning: Arvid Nordh.

Camera av Eva-Marie Liffner

Fotografen Johanna Hall ärver sin farbror Jacobs lägenhet. Där finns också en dagbok skriven i chiffer och några gamla fotografier. Johanna Hall funderar över farbroderns kvarlåtenskap. År 1905 hade den sextonårige Jacob blivit skickad av sin far till London men han har aldrig berättat om den tiden. För att få veta mer reser Johanna Hall till London.

Här finns alltså ett mysterium och så småningom avslöjas att Johanna Halls farbror kom i kontakt med en obehaglig kriminell verksamhet under sin tid där. Berättelsen rör sig i två tidsplan, ett nu där vi får veta mer om Johanna Hall och hennes efterforskningar, och tiden omkring 1905 då vi får veta mer om farbroderns liv i London. Hans tid där ligger ju före första världskriget men även då hade många mist famlijemedlemmar i krig och sjukdomar och spiritism och seanser spelar viss roll i berättelsen, så inte bara att det finns ett mysterium utan också andeskådandet gör att romanen delvis får en mystisk stämning.

Johanna Hall är ensamstående och har flackat runt jorden och arbetat på många platser. Jag ser henne som lite rotkös och att undersökandet av farbroderns liv är ett sökande efter hennes rötter. Det är farbrodern hon har haft mest kontakt med i sin familj. Båda tidsplanen i romanen känns handfasta och äkta och miljön och stämningar är fint beskrivna. Eva-Marie Liffner måste ha gjort grundlig research och fotograferandets teknik och metoder verkar mycket vederhäftigt gestaltade.

Camera är ingen spänningsbok. Den är ganska långsam och vi får sannerligen inte veta allt. Johanna Hall får fram brottstycken av det som har hänt och brottstycken av henne själv kommer läsaren till del. På sätt och vis handlar Camera om att famla sig fram till en fast grund i tillvaron, en fast grund som kanske inte finns. Men boken är spännande att läsa. Att mer och mer uppdagas om vad som hände i London gör att jag hela tiden vill gå vidare. Samtidigt har jag funderingar och föreställningar om vad som kan ha hänt.

Camera är en fin debutbok som jag rekommenderar.

Camera av Eva-Marie Liffner, Natur & Kultur 2001.

Obehaget om kvällarna av Marieke Lucas Rijneveld

Flickan Jas är tio år och hon växer upp i en strikt kristen lantbrukarfamilj. De är fyra syskon, men storebrodern Matthies går genom isen och drunknar när han åker skridskor. Det påverkar familjen djupt. Mamman blir deprimerad och hon som har stått för den mesta ömheten i familjen, som jag uppfattar det, finns inte längre till för barnen.

Jas känner sig skyldig till broderns död. Hon fick inte följa med och åka skridskor och då bad hon till Gud att han skulle ta Matthies och inte hennes kanin. Och så gick den önskan i uppfyllelse. Hon hade fruktat att hennes kanin snart skulle hamna i grytan, för så brukade det gå.

Obehaget om kvällarna är en obehaglig roman. Den är full av skuld och skam och övergrepp. Jag kan inte tänka mig annat än att familjen måste ha varit dysfunktionell också före den tragiska olyckan på isen. Jas äldre bror verkar vara psykopat och kanske har han ärvt det från fadern. Personligen ser jag också den instängda, inskränkta religiositeten i familjen och i byn där de bor som dysfunktionell. Man lever sitt eget liv i byn. Omvärlden är syndig och farlig. Det är katastrof om något av barnen ger sig iväg till ”andra sidan”. Den varnas de för. Och var inte Matthies på väg dit tvärs över sjön av nyfikenhet? Så drunkningsolyckan kan också ses som ett straff för detta tilltag.

Obehaget om kvällarna är en hård och hjärtskärande berättelse. Jag känner med Jas när jag läser. Hon får ingen hjälp utan lever med jackan på, otvättad och krampaktig dygnet runt. En liten ljusstråle finns i en kamrat och hennes familj där allt inte är lika strikt och instängt som i Jas hem. Men den är alldeles för svag för att lysa upp mörkret i Jas familj.

Ja, Obehaget om kvällarna är obehaglig men den är samtidigt mycket bra. Därför ger den en stark upplevelse om man läser den och den är en fantastiskt fin debut. Men man kanske ska läsa det vid en tidpunkt när man inte känner sig alltför vilsen och sårbar.

Obehaget om kvällarna av Marieke Lucas Rijneveld, Tranan 2021. Översättning: Olov Hyllienmark.

Trion av Johanna Hedman

De tre personerna i den här romanen är Hugo, en ung kille som har bott i Berlin och kommer till Stockholm och söker in på universitetet. Det är Thora, också student, som är uppväxt i den rika och mäktiga familjen Stiller. Och det är August som är barndomsvän med Thora. Hugo är inneboende hos Thoras föräldrar och efter en tid träffar han både Thora och August. De hittar varandra och blir vänner och också älskande. Ja, alla älskar inte varandra. Thora och Hugo gör det och Thora och August. Fast vad är vänskap och vad är kärlek? Älskande är i själva verket ett alldeles för starkt ord när det gäller den här berättelsen. Den är sval. Där finns inga stora känsloutbrott. Händelser omtalas, känslor omtalas också, men de gestaltas inte.

Det kanske är meningen? I en stor del av romanen berättar ömsom Thora och ömsom Hugo. Jag kommer på mig själv med att tro att det är Hugo som berättar fast det är Thora och vice versa. Så efter några sidor i det nya kapitlet inser jag att det inte är han, det är ju hon som berättar det här. Romangestalterna är inte utmejslade. Jag lär inte känna dem som människor. Hela romanen flyter på i ett ganska rakt streck. Inga toppar och dalar. Jag får en känsla av att livet är ganska trist, ganska meningslöst, men man får väl leva på ändå. Händelser omtalas mycket noga och detaljerat, hur tekoppen klirrade när hon satte ner den på fatet, hur hon strök bort en hårslinga från ansiktet. Till exempel. Så fast det är Hugo och Thora som berättar det allra mesta är det skrivet som om det skulle vara berättat i tredje person av författaren själv.

Hugo är på sätt och vis den som vi får veta mest om. Han är osäker. Berättar själv att han ändrar sig och blir olika personer beroende av vem han umgås med. Men inte varifrån han kommer. Hans föräldrar är akademiker, det får vi veta, men inte mer. Han blir på sätt och vis allmän, så där som man kan vara, osäker, undrar vem man är egentligen, trevar sig fram i känslolivet. Han förblir diffus. Varifrån Thora kommer får vi däremot veta. Hennes föräldrar och många släktingar finns med i romanen. Men det blir inte personligt. Jag saknar oväntade sprickor och en och annan förvånande händelse. Att någon av de tre gör något som jag inte hade räknat med.

Nu har jag skrivit mycket om vad den här romanen inte innehåller. Jag brukar reta mig på recensenter som uppenbarligen vill ha en annan bok och inte kan inse att författaren inte ville skriva den berättelsen, utan en helt annan.. Antagligen är jag fel person för den här romanen. Jag förstår ju att många tycker om den och den är såld till många länder. Och fast jag blir frustrerad tycker jag ändå att det är en intressant debut och jag vill gärna veta hur författaren kommer att fortsätta.

Trion av Johanna Hedman, Norstedts 2021.

Silvervägen av Stina Jackson

För tre år sedan försvann Lelles dotter. Hon skulle börja ett sommarjobb i Arjeplog och han körde henne till busshållplatsen och lämnade henne där eftersom bussen var sen. Sedan dess har ingen sett henne. Utom den som är skyldig till hennes försvinnande. Att förlora ett barn får ofta den konsekvensen att äktenskapet spricker. Så också här.

Sedan dottern försvann tillbringar Lelle de ljusa sommarnätterna på Silvervägen som går mellan Skellefteå och Arjeplog. Han letar överallt efter sin dotter.

Romanen Silvervägen utspelas i en trakt med mycket skog och ödemark. Där finns många övergivna hus, mer eller minde ruckliga. Avstånden mellan bebodda gårdar och hus är långa. Stina Jackson får fram miljön så att den känns och som läsare inser man att det finns hur många gömställen som helst där dottern kan finnas – om hon lever. Lelles förtvivlan och svårigheter känns också vid läsningen. Dessutom är boken spännande. Stina Jackson lägger fram många trådar som skulle kunna leda till mysteriets lösning. Det finns inte bara en misstänkt utan flera. Men som nästan alltid när jag läser spänningslitteratur blir jag lite besviken när jag kommer till upplösningen. Jag får den där känslan: var det inte mer? Sådana här böcker känns alltid bäst i första halvan, eller i de första två tredjedelarna. Men det är jag. Antagligen är det inte så för alla.

Men Silvervägen är ändå en bra spänningsroman. Den är inte särskilt rafflande utan mer lugn och långsam. Men som sagt bra. Jag rekommenderar den till er som vill läsa en spänningsbok och som inte har läst den tidigare.

Silvervägen av Stina Jackson, Bonniers 2018.