Finna sig av Agnes Lidbeck

Anna och Jens får två barn, en pojke och en flicka. Anna sköter den mesta markservicen hemma. Barnen växer upp. Anna skaffar sig en älskare och till slut blir det skilsmässa. Efter skilsmässan flyttar Anna in i sin älskares hus och sköter honom eftersom han är döende i cancer.

Det här låter ju känslosamt, men detta är ingen känslosam bok. Den är skriven som en fallstudie. Det är typexemplet Anna vi får ta del av.

Exemplet Anna visar på kvinnans roll och möjligheter i ett patriarkalt samhälle. Länge retar jag mig på hur boken är skriven. Vem är Anna, frågar jag mig. Och hennes vage make Jens, vem är han? De är typexempel på medelklass. Anna är kulturintresserad, kanske för att det ska man vara? Hur det är med den saken vet man inte som läsare. Anna föreställer sig ständigt hur hon tar sig ut, hur andra människor uppfattar henne när hon sitter si eller så. Ser de att här kommer en kvinna som har en älskare? Till exempel. Det finns inget liv. Bara yta.

Fast livet och känslorna finns ju under texten. Jag som läsare lägger till dem eller frustreras över att de inte finns i boken. Ibland känner jag igen mig. Men mestadels känner jag mig ändå främmande.

Så kommer sista delen när Anna och Jens har skilt sig och det visar sig att hennes älskare Ivan, ett typexempel på den egofixerade kulturmannen, har obotlig cancer. Det har han inte berättat tidigare. Anna tar den uppoffrande rollen och sköter om honom. Det är den delen som räddar boken för mig. Där blir exemplet Anna så hårt åtdraget att det känns, fast hon är ett exempel. Kanske beror det på att jag själv har varit med om att en närstående har avlidit i cancer och har blivit skött hemma?

Hur det går för exemplet Anna i den patriarkala världen efter begravningen vet vi inte.

Detta är Agnes Lidbecks debutbok och det är i varje fall en intressant debut.

Finna sig av Agnes Lidbeck, Norstedts 2017.

Aednan av Linnea Axelsson

Aednan är ett diktepos om samernas historia från början av 1900-talet till våra dagar. Det samiska området sträckte sig över fyra länder: Sverige, Norge, Finland och Ryssland. Boken börjar med att en samefamilj driver sin renjord till en ö i Nordnorge. Så har de gjort i generationer, till Norge på sommaren och tillbaka in i Sverige på vintern. Renarna känner till vägen dit och renägarna kan området. Gränsen är öppen. För dem finns ingen gräns.

Men så bestämmer de styrande att gränsen ska stängas. Familjen måste flytta till trakter som varken de eller renarna är vana vid.

På 1920-talet kommer forskare till Lappland. De mäter samernas huvuden, de fotograferar dem och indelar dem i typer. Skolflickor får klä av sig och fotograferas nakna. Staten startar stora dammbyggen. Flera gånger måste familjen flytta för att dammar ska byggas och älven ledas om.

Aednan handlar om att ett sätt att leva trasas sönder och om förtryck av en urbefolkning. Den är bitvis smärtsam att läsa.

Berättelsen börjar med stor rymd. Just att den är skriven som poesi gör att jag skapar den här stora rymden omkring de få orden. Det är stor rymd, vida marker, naturen bestämmer. Det är ingen lätt tillvaro, det är hårt arbete och många faror. Men det är så man har levt i många släktled.

Mot slutet av boken blir berättelsen alltmer fragmentarisk, inte att själva kapitlen blir kortare men det är stora hopp mellan olika människor och olika platser. På så sätt blir berättelsens form ett med berättelsen. Eposet är skrivet som poesi, men det är lättläst. Det består inte av dikter där man måste sätta sig ner och analysera efter ett par sidor. Det är enkelt och rakt, fast poetiskt. Mot slutet av texten, när den handlar om arbete hos Vattenfall, om gruvstrejk och om en samebys konflikt med Vattenfall om mark tänker jag på en del litteratur som jag läste på 1970-talet. Men då uppmärksammades sannerligen inte samernas situation som den borde. Jag kommer ihåg att jag läste Den femtonde hövdingen av Sven Rosendahl, men den handlar om förtrycket av samerna under 1600-talet. När det gällde vad som hände under 1970-talet minns jag bara att det handlade om arbetarklassen. Aednan av Linnea Axelsson, Bonniers 2018.

Räddningsavstånd av Samanta Schweblin

Amanda är på semester med sin lilla dotter. De har hyrt ett hus i en by och hennes man är kvar i staden. Som så många andra mammor håller Amanda koll på sin dotter. Hon måste veta var hon är och flickan får inte vara alltför långt borta. Hon måste vara inom räddningsavstånd.

Amanda måste hinna fram innan flickan ramlar i poolen, innan hon springer ut på vägen, hon får inte försvinna.

Men det är något hotfullt över den här platsen. En häst har dött efter att ha druckit vatten i bäcken och varför finns det så många handikappade barn i byn?Det här är en kort och tät roman, mycket spännande att läsa. Författarens romankonstruktion och språk gör att det inte blir en i raden av berättelser om ett förgiftat område där människor blir sjuka. Den börjar med att Amanda ligger i en sjukhussäng. På sängkanten sitter väninnan Carlas lille son David och för honom berättar Amanda vad som har hänt.

Bara det är helt orealistiskt. David uppför sig som en vuxen. Men det är det som gör boken så bra. Den är drömlik, ja mardrömslik och har också övernaturliga inslag. Det är ändå fullt trovärdigt eftersom Amanda är sjuk och det är i hennes huvud allting utspelas. Och tyvärr vet vi ju att det finns en handfast hemsk verklighet bakom berättelsen. Sådana byar finns.

Men historien blir mer än så. Jag tänker på mammors ansvar. Jag tänkter på att vara överbeskyddande. Jag tänker på mammors rädsla. Och jag tänker på att vi inte kan beskydda våra barn från allt ont även om vi vill.

Räddningsavstånd av Samanta Schweblin, Bonniers 2016. Översättning Lina Wolff.