I den här romanen är det Helga Gregorius som berättar, alltså hustrun till Pastor Gregorius som blir mördad av doktor Glas i Hjalmar Söderbergs roman. I hans roman kommer hon till doktorn och beklagar sig över sitt svåruthärdliga äktenskap, och där kan man mycket väl känna att hon är ärlig och verkligen befinner sig i en svår situation. Men i Åsa Nilsonnes bok lurar hon doktor Glas.

Nu har jag inte alls sagt för mycket för på bokens baksida kan man läsa: ”Men tänk om Helga ljög för doktorn?”. Det är alltså redan avslöjat, och det är en intressant och spännande vinkling som Åsa Nilsonne har tagit sig an i den här romanen. Den tanken kan man få även när man läser Doktor Glas, fast där är det bara ett litet frågetecken.

Det är alltså ganska spännande att läsa Fru Gregorius. Man undrar hur det ska gå, även om man vet vad som hände i Hjalmar Söderbergs bok. Den stora skillnaden mot Söderbergs framställning är att Helga Gregorius framstår som en betydligt starkare kvinna hos Åsa Nilsonne. En människa som kan ta sitt öde i egna händer och som är ytterst förslagen. På så sätt driver hon med den kvinnosyn som var rådande i borgerligheten i början av 1900-talet, att kvinnan var svag och ologisk och känslosam. Fast den kvinnosynen var ju i verkligheten tudelad och höll inte ihop. Ja, kvinnan var svag och behövde skyddas – fast hon var farlig också. En man måste se upp. Hon var inte så stark fysiskt och skulle vara en öm moder och uppfostra barnen. Fast tvättmadammer och skurkäringar fick gärna slita och släpa hur mycket som helst. De borgerliga döttrarna måste skyddas. De skulle inte veta särskilt mycket om sexualliv och graviditeter och barnafödande. Men det gick utmärkt att utnyttja barn och kvinnor sexuellt på bordeller. Det var naturligtvis inte alla män som höll på med sådant, men det var utbrett och könssjukdomar grasserade.

Spännande vinkling alltså, och boken är läsvärd för den som intresserar sig för litteraturen omkring Doktor Glas. Men jag hade väntat mig mer. Det känns lite tomt och platt. Det känns inte som om Helga Gregorius verkligen befinner sig där i början av 1900-talet. Och hennes faster. Tror jag att en sådan faster verkligen finns? Det som händer i en roman behöver inte vara realistiskt och inte i verkligheten trovärdigt. Men romanens verklighet måste vara skapad så att just i det sammanhanget går läsaren med på att det händer och riktigt så är det inte här.

Fru Gregorius av Åsa Nilsonne, Natur & Kultur 2024.

Fler böcker som är inspirerade av Doktor Glas:
Gregorius av Bengt Ohlsson (2004)
Mordets praktik av Kerstin Ekman (2009)
Helga av Bengt Ohlsson (2024)
En annan doktor Glas av Malin Lindroth (2025)

Och så finns den här biografin över Hjalmar Söderbergs äktenskap med Märta Abenius.
Märta och Hjalmar Söderberg – en äktenskapskatastrof av Johan Cullberg och Björn Sahlin (2014)

Berättaren reser tillbaka till ön där hon växte upp. Med sig har hon ett kuvert. Hennes mamma och pappa finns inte längre kvar så hon hyr ett rum och går ner till havet. Först där öppnar hon kuvertet och läser sin mammas journal från psykiatrin. Men den är inte särskilt omfattande och hon funderar över sin mamma och hennes äktenskap och sin barndom.

Den här romanen har självbiografisk grund och det känns att berättaren har svårt att gå igenom hur det var. Varje familj har en hemlighet, säger hon, och hennes hemlighet är modern och hennes samlande. Hon samlade på allt möjligt, påsar med matrester till exempel. De kunde vara intryckta i skåp och lådor och det luktade i hemmet. En hemlighet som man naturligtvis ville dölja. Hoppas att ingen kom på besök. Eller att man åtminstone hann vädra innan människan kom. Allt det här hänger ihop med en labil mamma. Hon var inte som andra och uppförde sig inte som en ordentlig kvinna borde. Befolkningen på ön hade en klar uppfattning om hur en kvinna skulle vara och sådan var inte berättarens mamma.

Romanen tar upp hemmafruns situation, att vara tvungen att be sin man om pengar, att inte ha frihet utan att vara bunden till hemmet medan mannen var ute i världen och arbetade. Berättarens mor varnade många gånger dottern för att fastna som hon själv hade gjort. Samtidigt blev det så småningom så att mammans problem hindrade hela familjen. Många gånger när de var på väg någonstans med bilen fick de vända om eftersom mamman inte orkade med utflykten.

Det är ett mycket sårigt förhållande till modern som vi får läsa om, fullt av både hat och kärlek och stor frustration. Samtidigt berättas om dotterns äktenskap som håller på att haverera. Vi får inga klara svar. Berättaren förstår inte hur hennes mamma var och sin egen uppväxt helt och fullt. Jag tycker att det är bra att författaren inte ger oss en fullständig förklaring. Den kanske inte ens finns. Livet är svårt att förstå sig på och vi får mycket att fundera över efter att ha läst den här romanen.

En dag ska jag berätta om mamma av Karin Thunberg, Brombergs 2008.

Tidigare har jag skrivit om Karin Thunbergs bok En dag ska jag ta mig någon annanstans.

Judas hågkomster är en roman om Jesus intåg till Jerusalem vid påsken, om has fängslande och död och vad som hände sedan. Här är Judas berättaren, allt ses genom hans ögon och minne. Det gör att historien blir lite annorlunda mot hur vi brukar höra den och det gör den här romanen mycket intressant.

Judas berättar också om tiden före påsken och lite om sitt liv innan han lämnade sitt hem och började följa Jesus. Han berättar om hur Jesus botar sjuka och stillar stormen, men där finns också ett ifrågasättande. Var Jesus guds son och kunde han verkligen utföra alla dessa under? Jesus framstår i den här romanen både som en alldeles speciell religiös ledare, en som är värd att följa och som kanske kommer att frälsa mänskligheten – och som en sektledare, en människa, en som drivs av en obändig föreställning om att det han gör är det rätta, men som kanske misslyckas och som kanske är så uppfylld av av sitt eget ego att han inte förmår att beakta konsekvenserna av sitt handlande.

Judas är ju den som förrådde Jesus, men här framställs Jesus som inte helt pålitlig. Eller som att han genom sitt band med gud har en kunskap som gör att hans handlingar inte alltid framstår som kloka ur andra människors synpunkt. Romanen har denna dubbelhet och frågan om vad vi vanliga människor kan förstå, vi som inte har samma insikt, finns också med. Och under hela läsningen är jag medveten om att jag kanske inte kan lita på att allt som Judas berättar är sant.

Judas berättelse ger också en bild av det samhälle som han och Jesus och de andra följarna levde i. Landet var ockuperat av romarna. Det var en tid av grymma straff, ett hårt liv för folket och Jesus var inte den ende som samlade människor omkring sig och protesterade mot eländet. Det fanns flera grupper och en del tog till vapen. I den här romanen är det helt logiskt att de som hade makten (och det gäller inte bara romare) inte kunde tolerera Jesus förkunnelse. Att de var rädda. Författaren skildrar poetiskt och känslosamt ett myllrande, grymt, fattigt, och rikt samhälle med blod och kropp och hunger och omtänksamhet och kärlek och hat. Ett mycket levande och hemskt samhälle där Jesus idéer inte försvinner med hans död, och där berättelser om honom och lärjungarna skrivs ner på pergament och papyrus som inte alla blir förstörda utan kan bevaras för eftervärlden. Judas hågkomster ger mycket känslor och tankar och frågor.

Judas hågkomster av Niklas Rådström, Bonniers 2026.

Läkaren Pontus Revinge har börjat föra dagbok. Han är alltså berättaren i den här romanen och han kommer från en familj där fadern blev dömd till fängelse på grund av förskingring. Familjen blev fattig och utskämd och som färdig läkare har Pontus Revinge inte resurser till att starta en egen praktik. Han är anställd som besiktiningsläkare, alltså en läkare som kontrollerar prostituerade och dömer dem till kurhuset om de har någon könssjukdom.

Det var så det gick till i slutet av 1800-talet. Prostitutionen var laglig, också bordeller, och de prostituerade måste visa upp sig och undersökas med jämna mellanrum. Det var en tid full av hyckleri, då välmående män missbrukade de prostituerade och könssjukdomarna härjade i stor omfattning. Medan männens döttrar skulle vara oskyldiga, fina flickor och helst inget veta något alls om sexuellt umgänge.

Nu händer det sig att Pontus Revinge blir presenterad för författaren Hjalmar Söderberg på en krog, och Söderberg frågar om vilken metod som skulle vara den bästa för en läkare om han ville döda någon. Söderberg ser att Revinge är en fattig, obetydlig person, men Revinges metod blir den Söderberg använder i sin roman Doktor Glas. Den fattige, luggslitne Revinge med hans dåliga självförtroende bryr sig Söderberg däremot inte om. Det finns bättre sällskap.

Revinges deklassering genom faderns brott och hans dåliga självförtroende är grunden för det som Revinge sedan gör. Han är en människa med problem, men genom list och handling och brott tar han sig upp i samhällslagren. Han är en obehaglig figur, andra människor fungerar mer som hans schackpjäser än som medmänniskor. Dåligt samvete har han inte, men rädsla. Stor rädsla.

Jag tycker att Kerstin Ekman ger en läsvärd kommentar till Hjalmar Söderbergs doktor Glas och i hennes kommentar läggs ganska stor vikt vid kvinnornas situation i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Revinge blir en ynklig, men farlig figur, en människa som utvecklingen går ifrån, en man som sitter fast i patriarkatets syn på kvinnor som känslovarelser med mindre hjärnor än män. Hela romanen består av Revinges anteckningar och Ekman har i viss mån anpassat språket till detta. Det gör att själva språket i romanen blir lite pastischartat, men det må vara hänt. Det gör att denna kommentar till Hjalmar Söderbergs roman får en egen ton.

Mordets praktik av Kerstin Ekman, Bonniers 2009.

Det finns fler romaner som är inspirerade av Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. Gregorius och Helga av Bengt Ohlsson, En annan doktor Glas av Malin Lindroth och Fru Gregorius av Åsa Nilsonne är de som jag känner till. Doktor Glas och Gregorius läste jag innan jag började blogga. Fru Gregorius har jag ännu inte läst. Det finns kanske fler. Tipsa gärna om du vet.

Einar var sågverksarbetare men för ett par år sedan miste han sitt jobb. Han bor på landet med sin mor och han har inte lyckats ta sig samman för att skaffa sig ett nytt arbete. För det bör han göra, det tycker hans mor och det tycker de flesta som bor där runt omkring. Men Einar är inte som andra.

Det är på 1990-talet i Småland och jag tänker mig att handlingen är förlagd någonstans till trakten runt Växjö eller Alvesta. Där bor alltså Einar och han är en särling, en udda människa som aldrig har varit riktigt som andra. Och som vi vet, ska man inte vara konstig och tyst och inte kunna uppföra sig som andra när man växer upp, och helst inte heller som vuxen.

Einar var noggrann och pålitlig i sitt arbete. Han var aldrig hemma för sjukdom. Men han arbetade för långsamt. Man kan lugnt säga att han inte är särskilt flexibel. Han går i sina rutiner, och omkastningar och ändringar gör honom nervös. Men han har talanger. Han fotograferar och skulle kanske ha kommit långt som fotografisk konstnär om han hade haft de rätta möjligheterna. Han är en fena på huvudräkning och kan snabbt räkna ut stora svåra tal. Men han är ju inte som andra utan en underlig figur som vissa driver med. Han bor hos sin mor som är änka fast han är i fyrtioårsåldern och de har ett märkligt förhållande. De sover i samma säng.

Om Einar skriver Tomas Bannerhed en berättelse som griper mig djupt. Där finns poesi och natur och Tomas utsatthet känns så det gör ont. Bannerhed skriver enkelt och klart och tydligt. Mycket rakt. Tidigare har jag bara läst Korparna av författaren och det var så länge sedan så jag vet inte om det är så här han brukar skriva, men i romanen om Einar passar det i alla fall perfekt. Det stämmer så väl med hur jag uppfattar Einar. Han behöver en klar och tydlig värld. Samtidigt har han svårt att förstå mycket av mänskliga relationer och kommunikationen mellan honom och hans mor är ytterst otydlig när det kommer till svårigheter.

Jag ser den här romanen som en protest mot att människor som behöver det inte får hjälp utan istället hunsas med och mobbas. Det finns ju faktiskt människor runt omkring som vill väl, också i den här romanen. Man kan nog säga att den inte bara handlar om Einar och hans öde utan lika mycket om andra människors oförmåga och ork till att hjälpa honom. Och deras okunskap. De som bryr sig om alltså. Det gör inte alla.

Den oduglige av Tomas Bannerhed, Norstedts 2026.

En dotter och hennes far, det handlar den här romanen om. Dottern bor på Öland med sin son och på tomten bredvid har hennes far sin stuga. Men han bor inte där utan i Stockholm, och han kommer ner då och då, men är ofta otillgänglig och arg och han är alkoholiserad. Fadern kommer från Finland och han har ett tungt arv därifrån. Hans far var hård och våldsam.

Romanen är skriven fragmentariskt, den blir en mosaik av skärvor från faderns och dotterns liv, både nu och då. Fadern berättar om sin barndom i Finland, han är egocentrisk och verkar inte riktigt kunna bry sig om andra. Han är en sorglig människospillra, en man som var kommunist en gång, som brydde sig om orättvisor. Fast kanske på sitt eget fumliga och ologiska sätt. Och det verkar som om han har brytt sig mer om det som ligger längre bort är de människor han hade i sin närhet.

Det är ett sårigt förhållande mellan dottern och fadern och det är lätt att föreställa sig hur tungt det kan vara. Men dottern verkar stark och hennes son verkar få en bra grund att stå på. Varken fadern, dottern eller sonen har namn i berättelsen. Sonen benämns som pojken och det gör att romanen nästan får en allmängiltig prägel, fast den är full av detaljer. Det finns två pojkar i berättelsen – fadern och dotterns son och jag tänker att dotterns son nog går en bättre framtid till mötes än fadern. Alltså känner jag ett hopp när jag läser trots all elakhet och sårighet. Texten är poetisk och samtidigt konkret. Den är lugn fast den innehåller så mycket svårt och har skarpa motsättningar mellan krig och kärlek, mellan omtanke och egoism. Miljön skildras med känsla och pregnans, naturen med havet och fåglarna och stenarna finns där hela tiden. Min farsa var kommunist är en fin roman som inbjuder till tolkningar och tankar och känslor.

Min farsa var kommunist av Tove Folkesson, Norstedts 2026.