Jaget i den här romanen bor på Österlen på eller i närheten av ägor som tillhör slottet Christinehof där Christina Piper styrde på 1700-talet. Berättaren kommer från helt andra förhållanden och han tycker inte om slottet och minnet av Christina Piper som förgylls och beundras. Han tänker på lantarbetarna, på arrendatorerna, daglönarna, tegeldrängarna, mjölkerskorna och arbetarna på alunbruket och backstugusittarna, alla underställda som slet och for illa. Han är riktigt förbannad, en sur människa som anser att utvecklingen i samhället har gått åt fel håll. Han är desillusionerad och dyster.

Berättaren är också författare med ett flertal detektivromaner bakom sig. Han skriver naturligtvis, fast boken handlar inte mycket om det. Han odlar rosor och andra växter. Han promenerar i omgivningarna och i närheten finns en våtmark dit han ofta går. Där, i en damm, flyter en dag en arm upp till ytan och senare en halv bröstkorg. Men under ytan är ingen kriminalroman, det är en roman om berättaren och hans liv. Mycket av minnena i berättelsen tror jag är riktiga ur författarens liv, och så finns där det fiktiva, det som handlar om likdelarna och mötet med polisen och om människorna runt omkring som berättaren börjar umgås med. Det är en blandning. Berättaren nämner till och med Ann Lindell som om hon är en verklig polis från Uppsala som han känner.

Under ytan är både autofiktion och fiktion. Den innehåller mycket svärta, men också många fina iakttagelser av mänskligt liv. Berättaren blir en människa som nog är besvärlig, som man kan bli både arg på och stundom ynka, men som man också kan få varma känslor inför. Och trots att Berättaren är så svartsynt finns humor i berättelsen, särskilt i dialogerna med ett par män från trakten som han umgås med. När jag läser dem får jag korta stunder nästan en Stig Claessonkänsla. Både miljön där berättaren bor, han själv och andra romanfigurer blir konkreta och kommer in i ens sinne. Antagligen är alla berättarens åsikter inte också ens egna. Men när man läser Under ytan får man en del att tänka på.

Under ytan av Kjell Eriksson, Polaris 2022.

Snöstorm handlar om Tomas vars pappa lämnar familjen och vars mamma så småningom blir mentalsjuk. När han har slutat gymnasiet börjar han läsa teknisk fysik på Kungliga tekniska högskolan (KTH). Det är Tomas som berättar i romanen, om sina svårigheter att lita på människor och att knyta an och om livet som student på KTH. Han finns i berättelsen som barn och mycket ung student och även som vuxen man flera år senare.

På KTH är det grabbigt och misogynt så det förslår med nolleperiod och grabbiga supiga fester. Det finns bara två tjejer som läser teknisk fysik. En av dem är Livl och Tomas blir förälskad i henne. Tomas är en mycket sårbar person med dålig självkänsla som nog inte har utvecklats fullt ut eftersom han inte har haft det rätta stödet och några vettiga vuxna förebilder, men Livl och han blir vänner och i varje fall för Tomas blir det mer än så.

Snöstorm är skriven med känslighet, med människokärlek och humor. Trots att det är en ganska sorglig roman är den också rolig. Den har driv och det blir en fin upplevelse att läsa hur det går för Tomas. Miljön på KTH och snacket mellan grabbarna är konkret och målande och drastiskt och stundom lite absurt. Författaren har själv varit där så han känner miljön.

Augustin Erba har gestaltat en vanlig ovanlig människa i Tomas. Som läsare kan jag både känna igen mig och förfasa mig över vad många barn och unga får utstå i livet. Det både händer mycket och finns ett lugn och en klokhet i den här berättelsen. Och det finns ett hopp. Rekommenderas.

Snöstorm av Augustin Erba, Bonniers 2019.

Att det är en apa som ser ut att ha någon slags chip eller plastkort inopererat i huvudet och som dessutom har simfötter på omslagets bild säger en hel del om den här berättelsen. Djurdoktorn är en satirisk roman där veterinären Evy Beck blir anställd på Alfred Nobels Mediko-kirurgiska institut. Romanen kom 1973 och handlingen är förlagd till någon gång i framtiden.

Institutet är Skandinaviens största utbildningsplats för läkare och medicinska forskare och den medicinska forskningen försiggår till stor del på djur. Det finns massor med djur på institutet, alltifrån möss till hundar och apor. Tyvärr blir djuren ofta sjuka och dör under pågående försök och därför anställs då Evy Beck för att få det att fungera bättre. Men en sådan tjänst, som väl varje läsare uppfattar som mycket viktig, finns det inte utrymme för i budgeten så den finansieras istället med arbetsmarknadspengar. Evy Beck får alltså en dåligt betald tjänst utan tyngd, som ska omprövas varje halvår.

Djurdoktorn är en framtidssatir som fortfarande håller. Den handlar om djurförsök som ofta är grymma och onödiga och om Evy Becks strävan att förbättra verksamheten. Men djurförsöken är en del av ett samhälle där mängder med människor går på olika bidrag och utnyttjas av företag och institutioner. Där finns stor byråkrati, mycket snömosprat och avledande utvecklingskurser som man kan hamna på. Nobelinstitutet är ett maskineri som den kritiska människan har mycket svårt att stoppa eller få till att ändra riktning. Det finns starka krafter däremot, som bara strävar efter sina egna fördelar.

Jag trodde inte att en framtidssatir skriven i början på 1970-talet skulle hålla än idag, men det gör den alltså. Jag känner igen en hel del. Tekniken är inte riktigt som den har blivit och förorterna runt Stockholm är inte avfolkade idag men mycket känns igen. Djurdoktorn är satirisk, till viss del rolig och det är spännande att läsa om hur det går för Evy Beck.

Djurdoktorn av P. C. Jersild, Bonniers 1973.

Björnjägaren var ingen trevlig man. Han var en familjediktator som hindrade sina döttrar från att gå i skolan för att ha kontroll över familjen. De levde isolerat från samhället både på grund av det och att han inte ville att myndigheterna skulle lägga sig i hans ljusskygga aktiviteter. Själv var han som alla diktatorer en stor hycklare och reste tidvis till civilisationen och levde lyxigt och bekvämt och utsvävande. Familjen levde i skräck. Hustrun uppfostrade barnen och skötte gården utan hjälp av vare sig mannen eller döttrarna. Så blev hon också ett utsläpat vrak.

Och sedan, när både fadern och modern är döda ska döttrarna plötsligt klara sig själva.

Det här låter som en förskräcklig historia och det är det på sätt och vis, men den är inte tung och svårmodig att läsa. Den är drastisk, burlesk och tragikomisk med ett stort allvar som ligger under ytan och bryter igenom då och då. Flickorna super och röker och fjärtar och är grova i munnen. Men de är mycket olika. När Björnjägaren levde hade de olika strategier för att klara sig. Vissa av dem identifierade sig med förtryckaren och den som gjorde det mest av alla var den äldsta dottern. När de sju systrarna nu ska klara sig själva är hon en våldsam och korkad diktator. När man ska överleva i vildmarken är det inte särskilt smart att misshandla två av de yngre systrarna så grovt att de blir arbetsoförmögna under en tid.

Anneli Jordahls roman har ett klart feministiskt perspektiv. Björnjägaren som blir en hyllad legend i trakten, hans skugga till fru som föraktas av de flesta av döttrarna, och män som gärna utnyttjar döttrarna om det går. Berättelsen är spännande att läsa och jag vill så gärna att det på något sätt ska gå bra för de flesta av döttrarna. Den äldsta känner jag inte så mycket för av naturliga skäl, fast också hon är ju skadad av sin uppväxt, det är därför hon blir farlig för sin omgivning.

Hur det går vill jag inte berätta. Läs själv så får du se.

Björnjägarens döttrar – en berättelse om sju systrar av Anneli Jordahl, Norstedts 2022.