Helioskatastrofen av Linda Boström Knausgård

Som den grekiska gudinnan Athena föds flickan ur sin fars huvud. Men fadern blir intagen på mentalsjukhus för svår schizofreni. Flickan tas om hand av myndigheterna och placeras hos en familj i en by långt uppe i norr där många är med i nykterhetsrörelsen och pingstkyrkan. Flickan är tolv år och hon försöker anpassa sig. Men så visar det sig att hon kan tala i tungor i pingstkyrkan. Eller?

Man kan tyda det här på många sätt. Det är flickan som berättar allt. Det är hennes syn på verkligheten vi får ta del av. Hon är främmande i den tillvaro som hon har hamnat i. Hon har ingen förhistoria eftersom hon redan var tolv år när hon föddes.

Jag tycker inte att berättelsen är mytisk, men författaren har använt sig av myten för att gestalta flickans främlingskap och kanske också flickans styrka. Athena är ju en stark gudinna. Men flickan är ett barn och hon är i händerna på människorna i byn.

Det är ett genialt grepp författaren har använt sig av för att skapa en poetisk och hjärtskärande berättelse om psykisk sjukdom. En annan världsbild. En ensamhet och vilsenhet. Flickan förlorade Ahtenas gyllene rustning. Hon har förlorat sin far. Vad kommer hon att växa upp till?

Jag vet inte vad mer jag kan säga om den här romanen. Läs den!

Helioskatastrofen av Linda Boström Knausgård, Modernista 2017.

Jag har läst en pocket. Boken kom ursprungligen ut 2013.

Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Vallgren

Hercule Barfuss föds på en bordell i Königsberg år 1813. Han är döv, han är dvärg, han har gomspalt och han har konstiga utväxter på kroppen. Hans armar finns nästan inte så han måste uträtta allt praktiskt med sina fötter. Därför betraktas han av de flesta som ett monster och av många som djävulens avkomma eller nästan djävulen själv. Men de tar hand om honom på bordellen. Samtidigt som han föddes kom en välskapt flicka till världen i rummet bredvid, Henriette Vogel De blir bästa vänner, en vänskap som utvecklas till kärlek.

Det är en orolig tid i Europa och så småningom blir Hercule Barfuss utkörd från bordellen och kommer ut i de farliga omvärlden. Det är inte lätt för en sådan som han att klara sig. Människor med lyten har svårt att försörja sig. Många måste visa upp sig på cirkus eller varieté. De kan anses som farliga, att de är utsända av mörkrets makter och de riskerar att blir dödade av rasande folkhopar. Dessutom har Hercule Barfuss blivit skild från sin älskade Henriette Vogel.

Den vidunderliga kärlekens historia är full av faror och äventyr. Hercule Barfuss kommer till kloster och dårhus, till Vatikanen och till Varietésällskap. Anledningen till att han överlever är dels en inneboende styrka och dels att han har en övernaturlig gåva. Han kan läsa andra människors tankar och han kan plantera tankar och känslor i människors sinnen.

Så det är alltså förutsättningen för en myllrande, otrolig och spännande berättelse med kontrasterna innerlig kärlek och omtanke – och ondska, våld och illvillighet. Många människor är utnyttjade och utsatta för andras perversa lustar och idéer i berättelsen, precis som det var och som det kan vara än idag. Synen på de annorlunda är hård och skoninglös. Carl-Johan Vallgren har tagit i ordentligt i den här berättelsen och det tycker jag är bra. Det är ingen realistisk berättelse, även om alla hemskheter i den har funnits. Hercule Barfuss är utrustad med sin övernaturliga gåva och det gör att berättelsen blir nästan sagoaktig. Sagor kan ju vara väl så grymma. Angående den gruvliga hämnden mot slutet av boken är jag lite ambivalent. Jag uppskattar att Vallgren har fläskat på ordentligt och att det inte är stramt och återhållet och sparsmakat. Men det partiet känns ändå för långt och upprepande.

Men på det hela taget rekommenderar jag den här boken. Den är ovanlig. I alla fall för mig.

Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Vallgren, Bonniers 2002.

Den vidunderliga kärlekens historia fick Augustpriset 2002. Den här boken ingår alltså i Augustprisprojektet där jag läser de skönlitterära Augustprisvinnare som jag inte tidigare har läst. På Instagram har projektet taggen #augustprisprojektet. Karenina som på Instagram heter @karenina.se och @kickibokmal är också med i projektet. Min Instagram @mosstantenblogg når ni genom knappen uppe till höger. Om ni läser detta på platta eller telefon finns knappen efter texten

Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson

Bilden på bokens omslag visar en cigarettändare som Miira har manipulerat så att lågan flammar upp så högt att hon kan åstadkomma sotmärken i taket i trappuppgångarna. På sätt och vis skulle hon vilja sätta eld på hela sin tillvaro. Hon växer upp under 1980-talet, i Gårdsten, en förort till Göteborg. Hennes föräldrar kommer från Finland. I Gårdsten finns många finska familjer och Miira går i en finsk klass i skolan fast hon inte vill. Hon är född i Sverige, men betraktas som finsk och finsk innebär låg status, att anses sämre, dummare och fattigare.

Miiras familj är fattig om man jämför med andra mer priviligierade. I förorten där hon bor säljs droger och där finns många alkoholister och drogberoende. Det är skräpigt och äckligt och underhållet av lägenheterna är eftersatt. Det kan vara farligt utomhus och Miira har lärt sig vilka hon ska se upp med. Hon har en stark kraft att hävda sig och komma vidare, men hon beter sig sannerligen inte alltid konstruktivt, tvärtom. Hon revolterar på olika sätt. Och skolarbetet går inte så bra fast hon är intelligent. Men hon har en stor språkfantasi och matten i skolan är en barnlek för henne om bara lärarna låter henne vara den hon är.

Ingenbarnsland handlar om begränsningar. Först och främst de stora begränsningar som en uppväxt i den trasiga förortsmiljön innebär och att ha en omgivning som inte har några större förväntningar på henne, men också de begränsningar som skolan sätter genom att inte se Miiras kapacitet och inte inse att hennes svenska är uppfinningsrik och blommande. Hon läser ju svenska som andraspråk fast hon är född i Sverige och då ska hon hålla sig strikt till svenskans regler och inte uppfinna ord som inte finns.

Ingenbarnsland är rakt skriven. Det är mycket som upprepas, åter och återigen kommer liknande händelser och Miira misslyckas med att ta tag i sitt liv. Det kan kännas som väl mycket av detsamma, men å andra sidan är det en gestaltning av hur svårt det kan vara att ta sig ur en sådan tillvaro. Språket, Miiras personlighet och allt det som händer gör boken läsvärd. För mig känns den till och med unik. Jag har aldrig läst något liknande. Sådana böcker finns kanske, men jag har inte stött på dem. Där finns en härlig svart humor och många spännande ord. Jag uppskattar också att Miira inte är en försagd och underdånig flicka. Hennes frustration och smärta kommer fram så att det känns och hennes kraft som finns där pekar mot att hon kanske kan komma vidare i sitt liv.

Det finns två böcker till om Miira, Miira som kom 2016 och De unga vi dödar som kommer ut i höst och jag vill absolut fortsätta att läsa om henne för att se hur det går.

Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson, Norstedts 2012.

Tecknens rike av Cecilia Lindqvist

Tecknens rike var den första bok som fick det skönlitterära Augustpriset och det var 1989. Den finns alltså i listan över skönlitteratur. Nu bör väl den här boken betraktas som facklitteratur och jag förstår att orsaken till att den finns i den skönlitterära lista beror på att det inte fanns något pris för facklitteratur från början. Den äldsta boken i den facklitterära listan fick priset 1992.

Men eftersom Tecknens rike står i den skönlitterära listan har jag läst den och det ångrar jag inte. Cecilia Lindqvist skriver om de kinesiska skrivtecknen och hur de har utvecklats under århundradenas lopp. De äldsta tecknen har daterats till 4800-4200 fvt. Det är symboler inristade på krukskärvor och de har ingen klar koppling till de senare skrivtecknen. Under Shangdynastin, som Cecilia Lindqvist daterar till 1523-1028 fvt, ristade man in tecken på orakelben och man har också hittat många bronskärl med tecken vid utgrävningar. De användes vid riter för att spå vad som skulle hända i framtiden och dessa tecken har man kunnat koppla ihop med den senare skriften.

De kinesiska skrivtecknen har alltså en lång historia och genom att berätta om den och hur tecknen har utvecklats från enkla bildtecken till sammansatta tecken för adjektiv och verb med mera, berättar hon också om Kinas kulturhistoria. Tecknens rike skrevs för ganska länge sedan och sedan dess har säkert nya rön gjorts och allt i boken stämmer kanske inte med vad vetenskapen säger idag, men jag skulle tro att den ger en gedigen beskrivning över Kinas utveckling och kulturhistoria. Dessutom är den skriven med stor känsla för kinesiskt vardagsliv så som det tedde sig före 1989. Kinas klimat och natur är också beskrivna med stor känsla. Jag förstår mer om Kinas historia och kultur efter att ha läst den och jag rekommenderar den till den intresserade.

Tecknens rike av Cecilia Lindqvist, Bonniers 1989.

Den här boken ingår i Augustprisprojektet där jag läser de skönlitterära Augustprisvinnare som jag inte tidigare har läst. På Instagram har projektet taggen #augustprisprojektet. Karenina som på Instagram heter @karenina.se och @kickibokmal är också med i projektet. Min Instagram @mosstantenblogg når ni genom knappen uppe till höger. Om ni läser detta på platta eller telefon finns knappen efter texten.

Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark

På bokens omslag ser vi ett skepp på väg att tippa över jordskivans kant, ner i det stora djupet, och det är dit Hasse är på väg. Han ligger på en sal på sjukhuset och väntar på att dö. På salen finns tre andra män som är i samma situation. Det är tragiskt. Döden vill vi oftast inte tänka på. Och att befinna sig i en sjukhussal – eller hemma – med en sjukdom som försvagar en mer och mer och som ger smärta, den situationen vill i varje fall jag inte befinna mig i. Ändå vet jag att det inte är otroligt att det också kommer att hända mig. Att Carl-Henning Wijkmark i den här romanen lurar döden håller jag inte med om. Det ingår i juryns motivering till att han fick Augustpriset i skönlitteratur 2007. Men berättelsen håller sig ovanför tragiken och skräcken. Den är delvis lite rolig och mycket saklig. Wijkmark berättar lugnt om sjukdomens utveckling. Vi får ta del i det som händer på sal fem där Hasse ligger. En efter en av männen på salen dör och så blir Hasse flyttad till en enskild sal. Vi får ta del av minnen ur Hasses liv och hans funderingar. Han har varit operettskådespelare. Kan han vara nöjd med sitt liv? Det var så här det blev, varken mer eller mindre.

De som betyder mest för honom är två sjuksköterskor. Hasse har ingen familj som sitter hos honom när han är döende. Inte heller några vänner. Kanske har han valt bort dem.

Berättelsen om Hasse är inte en så tungsint historia att den blir svår att läsa av det skälet. Tvärtom saknar jag känslor lite grand. Författaren kan ha menat att läsaren får skapa sina känslor själv. Tyvärr fungerar det inte riktigt för mig, men det finns partier mot slutet som talar till mig. En fladdermus har kommit in i rummet och sitter i taket och tittar ner på Hasse. Kanske är den verklig. Kanske inte.

Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark, Norstedts 2007.

Den här romanen ingår i Augustprisprojektet där jag läser de skönlitterära Augustprisvinnare som jag inte tidigare har läst. På Instagram har projektet taggen #augustprisprojektet. Karenina som på Instagram heter @karenina.se och @kickibokmal är också med i projektet. Min Instagram @mosstantenblogg når ni genom knappen uppe till höger. Om ni läser detta på platta eller telefon finns knappen efter texten.

Quinnan och Dr Dreuf av Mare Kandre

Till doktor Dreufs mottagning kommer många kvinnor. Han är expert på kvinnor, deras psyken och neuroser. Han vet precis hur allting förhåller sig. Nu ligger en kvinna på hans analyssoffa och hon verkar komplett galen. Hon lever sig igenom historien och alla hemskheter som har drabbat kvinnor alltifrån att bli betraktad som galen när hon vill göra mer än att finna sig i 1800-talets borgerliga inskränkta och begränsade kvinnoideal till att bli utpekad som häxa och bränd på bål.

Quinnan och doktor Dreuf är en satirisk bok och den är rolig fast den tar upp så mycket elände ur historien. Dreuf är naturligtvis en lek med namnet Freud och doktorn i den här boken är en karikatyr. Kvinnan är en representant för kvinnokönet. Det finns alltså inga människor att lära känna i den här berättelsen och det som visas fram av det som kvinnor har fått utstå är inget nytt, men det är roligt och bitskt och dråpligt mitt i all tragik. Mare Kandres språk och sätt att skriva gör att boken blir en njutning att läsa. Den är som en lång, berättande dikt, men den är inte lång som roman betraktad, endast 151 sidor.

Nyligen läste jag Kvinnostaden av Christine de Pizan och Quinnan och Dr Dreuf hör till samma tradition. Quinnan och Dr Dreuf är roligare och mer drastisk men både den och Kvinnostaden är angrepp på och ett försvar mot allt kvinnohat och allt förminskande av kvinnors förmåga som har funnits och fortfarande finns.

Quinnan och Dr Dreuf ingår i hyllvärmarna som jag läser i år. Nu är den inte längre en hyllvärmare. Det hade varit synd om den hade fortsatt att vara oläst.

Quinnan och Dr Dreuf av Mare Kandre, Bonniers 1994.

Silvervägen av Stina Jackson

För tre år sedan försvann Lelles dotter. Hon skulle börja ett sommarjobb i Arjeplog och han körde henne till busshållplatsen och lämnade henne där eftersom bussen var sen. Sedan dess har ingen sett henne. Utom den som är skyldig till hennes försvinnande. Att förlora ett barn får ofta den konsekvensen att äktenskapet spricker. Så också här.

Sedan dottern försvann tillbringar Lelle de ljusa sommarnätterna på Silvervägen som går mellan Skellefteå och Arjeplog. Han letar överallt efter sin dotter.

Romanen Silvervägen utspelas i en trakt med mycket skog och ödemark. Där finns många övergivna hus, mer eller minde ruckliga. Avstånden mellan bebodda gårdar och hus är långa. Stina Jackson får fram miljön så att den känns och som läsare inser man att det finns hur många gömställen som helst där dottern kan finnas – om hon lever. Lelles förtvivlan och svårigheter känns också vid läsningen. Dessutom är boken spännande. Stina Jackson lägger fram många trådar som skulle kunna leda till mysteriets lösning. Det finns inte bara en misstänkt utan flera. Men som nästan alltid när jag läser spänningslitteratur blir jag lite besviken när jag kommer till upplösningen. Jag får den där känslan: var det inte mer? Sådana här böcker känns alltid bäst i första halvan, eller i de första två tredjedelarna. Men det är jag. Antagligen är det inte så för alla.

Men Silvervägen är ändå en bra spänningsroman. Den är inte särskilt rafflande utan mer lugn och långsam. Men som sagt bra. Jag rekommenderar den till er som vill läsa en spänningsbok och som inte har läst den tidigare.

Silvervägen av Stina Jackson, Bonniers 2018.

Som har inget redan hänt av Niklas Rådström

Sommaren 2017 drabbades Niklas Rådström av en giktattack i höger fot. På sjukhuset tog man en del prover och sedan fick han stanna där för närmare undersökning. Det visade sig att han hade en blodcancersjukdom. När han läste om sjukdomen på nätet fann han att överlevnaden efter fem år låg på ca 50 procent.

Alltså befann han sig nu bland de sjuka. Han började föra anteckningar och tänkte att detta skulle bli hans sista bok.

Som har inget redan hänt är en förunderlig bok. Den handlar om en mycket svår sjukdom och en oerhört påfrestande och långvarig behandling för att bekämpa den. Ändå är den inte svår att läsa. Det finns en sorg i boken både över att behöva dö och över vad som har hänt i livet. När man har kommit upp lite i åren är det naturligt att se tillbaka på sitt liv ibland. Fundera över vad man kunde ha gjort annorlunda. Fundera över ens föräldrar och sin barndom. Men jag föreställer mig att man tänker mer på det när dödshotet kommer närmare. Det finns så lite tid kvar.

I boken skriver Niklas Rådström mycket ingående både om sjukdomen och behandlingen. Men i andra kapitel berättar han om sin barndom och sina föräldrar. Han har tidigare skrivit flera romaner på självbiografisk grund, Månen vet inte, Medan tiden tänker på annat, Spårvagn på Vintergatan och en Handfull regn. Jag har läst alla utom Spårvagn på Vintergatan och jag känner igen en hel del från romanerna när jag läser Som har inget redan hänt, men här är det självbiografi. Händelser i romanerna verkar ligga mycket nära verkliga händelser men i Som har inget redan hänt är det skrivet på ett mer avmätt, sakligt sätt. Det framstår mer som den verkliga verkligheten. Om det är så kan jag förstås inte veta.

I boken finns filosofiska tankar om livet och döden. De funderingarna och den sakligt berättade behandlingen och sjukdomshistorien ställs mot partierna om den lille pojken, hans frånvarande far, hans mor och hans farmor och morföräldrar. Det gör att författaren som människa kommer närmare. Glimtvis, naturligtvis. Allt det som inte finns med – i själva verket det mesta – får läsaren fylla i ur sin egen erfarenhet och ur sina egna känslor. Att själva sjukdomsförloppet och behandlingen är så lugnt och sakligt berättade gör att läsaren även där får fylla i med sina egna känslor och sin egen rädsla.

Hur konstigt det kanske än kan låta finns från första början en mycket stark livskraft i den här boken, och ett ljus. Författaren vill leva vidare, arbeta vidare, leva med sin familj, uppleva hur årstiderna växlar. Författarens bandom är sannerligen inte okomplicerad men i boken dömer han ingen. Det finns en sorg i bakgrunden men också ljus och kärlek.

Som har inget redan hänt av Niklas Rådström, Bonniers 2021.

Till sista andetaget av Anne Swärd

Lo växer upp i en stor familj som har flyttat till Skåne från Norrland. I familjen finns farfar och farbröder och fastrar men hennes far lämnar tidigt familjen. De bor i ett stort hus i utkanten av ett samhälle. Hennes familj befinner sig i utkanten, inte bara rent fysiskt utan också bildligt. Lo befinner sig alltid i utkanten, också som vuxen, likaså Lukas som är betydligt äldre och som bor med sin far i ett hus i närheten. En slags vänskap uppstår, en slags kärlek. Att Lo är mycket tillsammans med Lukas ses inte med blida ögon av hennes familj.

Akta dig för kärleken, säger Los mamma, och den här romanen handlar om kärlek, svår kärlek och avsaknad av kärlek. Att inte kunna knyta an och att utsätta sig för sådant man inte borde. Världen är inte snäll men det finns värme och omtanke under Los uppväxt, ganska kärv ibland, men den finns där.

Till sista andetaget är ingen pekpinneaktig roman. Anne Swärd skapar en barndom och tonårstid och en vuxen Lo som finns som en levande människa. Saker händer. Lo växer. Inget är självklart och miljön och händelserna är så bra gestaltade att jag känner att jag är där. Det finns en mystik i den här berättelsen, en sjö med dyig botten, ett övergivet hus som är på väg att tas över av sjön och fukten, där Lukas och Lo hittar föremål från främmande länder som den forne ägaren har lämnat kvar.

Som i andra romaner av Anne Swärd finns stora hål som läsaren får undra över och kanske fylla ut. Det leder till många frågetecken och många tankar. Riktigt vad det är som gör att Lo lever som hon gör som vuxen får jag aldrig ett klart svar på. Lukas är en delvis vag gestalt, men han är också konkret. Han är både hård och mjuk. Det är mycket vi inte vet om Lukas men han är bokens starkaste porträtt.

Det är Los minnen vi får ta del av, det hon förstår och det hon inte förstår. Det hon minns och det hon vill berätta. Allt detta ger stor energi till berättelsen och när jag slår igen boken efter att ha läst ut den bär jag den med mig.

Till sista andetaget räknas som den tredje i en triolgi där Polarsommar och Kvicksand är de två första.

Till sista andetaget av Anne Swärd, Weyler 2009.

Från Holmes till Sherlock av Mattias Boström

Den här boken är dels en biografi över Arthur Conan Doyle, författaren till berättelserna om Sherlock Holmes, dels om Sherlock Holmesgestalten och hur den blev världsberömd.

Arthur Conan Doyle (1859-1930) var en skotsk läkare som hellre ville vara författare. Han har skrivit många böcker och berättelserna om Sherlock Holmes är bara en liten del av hans författarskap. Själv värdesatte han andra verk mycket högre och han var en välkänd och respekterad författare även bortsett från Sherlock Holmes. Men det var historierna om den skärpte detektiven som drog in de stora pengarna.

Från Sherlock till Holmes är en intressant bok. Läsaren får veta en hel del om Arthur Conan Doyle, hans familj och vad som kan ha varit inspirationen till Sherlock Holmes. Men intressantast är nog hur den påhittade figuren Sherlock Holmes kom att få ett eget liv, levde vidare efter författarens död och utvecklades och omskapades utifrån tidens och publikens krav. Inte bara Conan Doyles ekonomi var till stor del beroende av Sherlock Holmes, hans efterlevande försörjde sig just på den store detektiven och de lade ner stor kraft på att sälja rättigheter till radioteater, till film och till tv.

Intressant är också nörd-fenomenet, att vissa människor tar till sig den den berömde detektiven så till den grad att de blir närmast besatta av honom. Han har lockat både till allvarliga studier och till lek, även för vuxna. Många har till och med trott, eller har tyckt att det har varit roligt att låtsas tro, att Sherlock Holmes verkligen har funnits och genom åren kom många brev som var adresserade till detektiven. Det är ett intressant fenomen, både allvar och lek. Flera sällskap till ära för detektiven har också instiftats vilket har givit prominenta samhällsmedborgare en anledning att äta och dricka och ha trevligt.

Mattias Boström blev intresserad av Sherlock Holmes redan som barn. Han är en kunnig Sherlock Holmes-kännare. I boken finns en diger källförteckning, ett alfabetiskt register och en förteckning över Conan Doyles två Sherlock Holmesromaner och alla hans novellsamlingar med Sherlock Holmes.

Från Holmes till Sherlock av Mattias Boström, Piratförlaget 2013.

Det finns en utökad utgåva från 2018, men den har jag inte läst.