Jag möter en diktare av Moa Martinson

På bokens omslag ser det ut som om den handlar om Moa Martinsons liv med Harry Martinson, men så är det inte. Här finns samlat självbiografiska berättelser som Moa Martinson har skrivit och de är ordnade kronologiskt. Den första handlar om hennes födelse i morfaderns knekttorp. I den sista berättelsen kommer Harry Martinson till Moas torp.

Fattigdom och kamp för att överleva genomsyrar den här boken. Moa Martinsons mamma var ogift och knekttorpet var hennes enda tillflyktsort när hon skulle föda. Moa Martinsons barndom var fattig och hennes liv som vuxen också. Fattigdomen är målande och konkret beskriven. När jag läser berättelserna förstår jag mycket bättre vad det arbetande folket har gått igenom under 1800-talets sista år och de första decennierna under 1900-talet. Skor plockade från en sophög som kunde användas i många år, enkel biljett till Stockholm för att sälja gäddor. Returbiljett fanns det inte pengar till. Först måste gäddorna säljas om Moa skulle kunna åka hem igen.

Moa Martinsons liv var hårt. Arbetslösheten var mycket omfattande. Männen söp ofta och kvinnorna kämpade för att ge mat och kläder till sina barn. Mitt i allt detta läste hon och började skriva och intresserade sig för omvärlden och blev politiskt aktiv. Klassklyftorna är också gestaltade med kraft.

Berättelserna är levande och stundvis roliga trots eländet. De visar styrka och livskraft fast stor sorg och chock drabbar Moa Martinson. Två av hennes söner går ner sig på isen och drunknar. Hennes man begår självmord. Hon berättar också att hon hade drabbats av spanska sjukan och överlevt. Något att tänka på i dessa dagar.

Jag rekommenderar varmt den här boken. Den publicerades ursprungligen 1950 och har kommit i flera upplagor sedan dess.

Jag möter en diktare av Moa Martinson, Legenda 1986.

Medan tiden tänker på annat av Niklas Rådström

Pojken Axel och hans morfar, det är vad den här romanen handlar om. Axels mormor är också med och Axels mamma, men morfar tar upp den största platsen. I periferin finns också en annan mycket betydelsefull man, Axels frånvarande far.

Den vuxne Axel minns sin barndom, hur han periodvis var med sin mormor och morfar när hans mamma var bortrest på jobb. Den vuxne mannen framkallar sina minnen, hur det kändes att sova hos mormor och morfar när han var liten och hur det såg ut i deras lägenhet. Hur han var med morföräldrarna på pensionat om sommaren. Hur han och morfar brukade promenera till kyrkogården.

I familjen förtigs mycket. Man pratar inte om varför Axels pappa är borta. Han är lite diffust bortrest. När hans föräldrar skiljs pratar man inte med Axel om det. Antagligen tänker de vuxna att det är bäst för pojken att inte göra det. Det finns ingen illvillighet och elakhet mot Axel hos de tre vuxna som tar hand om honom, mamman, morfadern och mormodern, bara omtanke, men det där stora outsagda blir mycket smärtsamt för pojken.

Författaren berättar så att jag känner igen mig som människa. Axel berättar inte heller allt för de vuxna, det kan röra sig om detaljer och det kan röra sig om skräck som han håller för sig själv. Ibland skäms han för något han gjort. Ibland skäms han för sin morfar som börjar bete sig underligt.

Romanen handlar om minnen, om trygghet och om otrygghet. Axel förlorar sin far. Det är mörkt, hårt och smärtsamt. Gradvis förlorar han också sin morfar som börjar bli dement. Samtidigt finns en stark överlevnadskraft. Porträttet av morfadern och mormodern är mycket kärleksfullt och historien är berättad på ett enkelt och rakt sätt som känns som om det kommer både inifrån pojken och den vuxne Axel. Samtidigt finns där poesi. Medan tiden tänker på annat är en fin barndomsskildring som jag rekommenderar.

Medan tiden tänker på annat av Niklar Rådström, Gedins 1992

Lilo av Erik Hågård

Vi befinner oss någon gång i framtiden. Miljöförstöringen har gått så långt att samhället har slagits sönder. Solen lyser obarmhärtigt. Havsnivån har stigit. Städer har sjunkit ner i vatten och övergivits. Människor utnyttjas brutalt. Det är en förskräcklig framtidsvision Erik Hågård har skapat i den här romanen. Det är äckligt, det stinker, man äter det man kommer över. Barn får slava i gruvor. De som inga pengar har och reser på tågets tak slängs av mitt ute i öknen. Våld förekommer ofta. Maktutövning med våld.

Det här låter som en roman som jag inte skulle stå ut med att läsa. Jag brukar undvika våldsam spänningslitteratur till exempel. Men här är det befogat att skildra våldet och äcklet tycker jag. Det är så här det kan bli och liknande finns ju också redan nu, om än inte i hela världen. Samtidigt finns en stark livskraft i boken. Pojken Gawar och det enögda barnet Loé försöker klara sig så gott de kan. De är hårda mot varandra, de vet nog inte om något annat, men de älskar också varandra och försöker hålla ihop.

Erik Hågård har skapat en mycket konkret värld. Jag tror på den och det känns som om människorna i berättelsen också finns. Samtidigt finns en slags överbyggnad i berättelsen. Det är mycket som återkommer, till exempel samma formulering hos den som svarar när någon har ställt tre frågor på samma gång. Men det känns inte som om författaren upprepar sig av misstag. Det är ett grepp som fungerar. Gawar och Loé är på väg till templet. Där får Loé träna på övningen. Jag blir aldrig klar över vad övningen egentligen är och vad den ska syfta till och på något sätt tycker jag att det gestaltar att nuet finns i berättelsen men ingen framtid, ingen ändring. Det går runt, runt. Munkarna har inget svar, ingen kan förklara varför och hur. Ändå finns livskraften där.

Just att berättelsen är så konkret men också har en andlig dimension, fast andligheten nästan inte finns, att den har en hårdhet och korthuggenhet samtidigt som författaren ibland svävar ut lite i beskrivningar eller betraktelser som jag inte kan följa – just det gör att jag tycker att det här är en bra bok. Som ni märker är det inte så lätt att förklara vad jag menar, men i alla fall rekommenderar jag den.

Lilo Av Erik Hågård, Bonniers 2020.

Klubben av Matilda Gustavsson

När oegentligheterna runt kulturscenen Forum började komma ut genom artikeln i DN med 18 kvinnor som berättade om sexuella övergrepp hade jag aldrig hört talas om det här stället i Stockholm tidigare. Jag är säker på att heller inte huvuddelen av Sveriges befolkning hade gjort det.

Men jag är ganska säker på att hade jag kommit till Forum och tagit del av de föreställningar och konstutställningar som visades där så hade jag tyckt att mycket av det var bra. Jan-Claude Arnault och hans hustru Katarina Frostenson gjorde en betydande kulturgärning genom att driva verksamheten på Forum, det kan nog ingen förneka, och det framhåller också Matilda Gustavsson i sin bok Klubben. Det var hon som skrev artikeln i DN och här har hon arbetat vidare på samma tema. Det verkar vara ett gediget arbete och innehållet i boken är mycket trovärdigt.

Det är en smutsig byk som kommer fram. Sexuella trakasserier och sexualbrott, svarta minimala löner har betalats ut till medverkande på Forum, konstverk från utställningar har försvunnit och konstnärer har inte fått betalt för sina sålda verk. Forum finansierades av Svenska akademien, Statens kulturråd och Stockholms stad, om jag inte minns fel. Forum hade ett starkt band med Akademien och även akademimedlemmar, deras hustrur och döttrar blev trakasserade. Ändå fick detta pågå år efter år efter år. När jag läser den här boken tycker jag att Klubben både kan syfta på Forum och på den ”klubb” med maktmänniskor inom kultureliten som tydligen tyckte att det här beteendet var okej.

Att bara någon enstaka av de trakasserade kvinnorna protesterade offentligt förvånar mig inte alls. Jag, och många med mig, vet hur svårt det är att berätta om sådant. Kanske klarar man inte ens av att berätta för sin bästa väninna eller sin man. På något sätt hamnar skammen på kvinnan och inte på förövaren. Dessutom var många av kvinnorna beroende av Arnaults välvilja för att komma vidare i sin karriär, eller åtminstone fick han dem att tro det. Och banden mellan Akademien och Forum var starka. Många som uppträdde på Forum har fått stipendium av Akademien och flera som fanns i kretsen har blivit ledamöter. Och i en kultur där alla vet och där många ser vad som pågår, men ingen gör något, är det inte lätt för offret att ha mod och kraft nog att protestera.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om innehållet i den här boken. Många av er har nog redan läst den. Om ni inte har gjort det rekommenderar jag er att göra det. Den är välskriven, trovärdig, spännande och lättläst och den har ett viktigt innehåll. En bild av en märklig man kommer fram: Trevlig och karismatisk, otäck, lögnaktig och despotisk. Kulturgeniets rätt? Ett övermänniskoideal?

Ska jag läsa Katarina Frostensons försvarsskrift K? Eller ska jag låta bli?

Klubben av Matilda Gustavsson, Bonniers 2019.

Flickor av Stig Claesson

Håkansson och hans vän är på järnvägsstationen i Falköping en söndagsmorgon och väntar på tåget. De sitter i serveringen, betjänade av servitrisen Edith. Håkansson och hans vän talar om flickor som de har känt tidigare i livet. Det blir inga riktiga berättelser om flickorna utan mest ett tradigt samtal som går runt, runt. Ibland när jag läser känner jag att jamen nu, nu blir det bättre, nu får det lite tyngd. Edith kommer också med en del bra inpass. Men så börjar snart det tjatiga igen.

Jag vet inte. Kanske ville författaren gestalta två inte helt unga mäns tjat? Hur tråkigt det kan vara att sitta i Falköping mellan två tåg? Antagligen är det meningen att det ska vara lite roligt. Att den som läser ska le lite. Men humor är svårt. Det som den ena skrattar åt tycker den andra bara är platt. Jag faller i alla fall inte för den här boken. Jag har inte läst mycket av Stig Claesson men det jag har läst var bättre än detta.

Flickor av Stig Claesson, Bonniers 1979.

Mårbackasviten av Selma Lagerlöf

I Mårbackasviten finns tre självbiografiska böcker samlade som Selma Lagerlöf ursprungligen publicerade på 1920- och 1930-talet. Det är Mårbacka (1922), Ett barns memoarer (1930) och Dagbok för Selma Lovisa Ottilia Lagerlöf (1932). Mårbacka består av historier från hennes barndom och historier som hon har hört berättas om livet på Mårbacka före hennes tid. I ett Ett barns memoarer berättar hon om sin barndom på Mårbacka och i Dagbok har hon blivit tonåring och bor en tid hos släktingar i Stockholm.

Boken har ett härligt språk och är lätt att läsa. Vi får en inblick i Selma Lagerlöfs barndom och även många historier om personer i trakten, ibland med övernaturliga inslag. Centrala gestalter är naturligtvis Selma Lagerlöf själv och hennes far. I Mårbackasviten beskrivs en tillvaro som styrs av hennes far och levs med honom i centrum. Han var charmig och omtyckt. Hans födelsedag i augusti firades stort varje år. Hela traktens folk kom dit och upplevde teatertablåer, sångframträdanden och den vackert upplysta trädgården. Hennes far verkar storvulen och älskar att stå i centrum. Han startar stora projekt, men genomför dem inte på ett klokt sätt. Selmas kärlek och längtan efter faderns erkännande genomsyrar hela boken. Men hon får det aldrig.

När hennes pappa blir sjuk lovar hon gud att hon ska läsa hela bibeln från början till slut. Om hon gör det kommer säkert hennes far att bli frisk. Så hon läser bibeln dag efter dag. Faderns sjukdom är långvarig. Han blir bättre men inte helt frisk. Hon berättar inte för någon varför hon läser bibeln men människorna omkring henne märker att hon gör det. När de har mycket gäster på Mårbacka får inte alla barn plats i barnkammaren. Selma får ligga i hörnsoffan i föräldrarnas sovrum. Då hör hon föräldrarna prata om hennes bibelläsning och mamman förklarar för pappan att hon tror att Selma läser bibeln för att pappan ska bli frisk. Hans reaktion är: ”Det är väl aldrig möjligt, att flickan kan vara så enfaldig.”

Det här är en av sprickorna i hennes vackra porträtt av fadern. På så sätt, eftersom berättaren verkar älska och idolisera sin far och vi samtidigt får glimtar av en självisk och slösande man, blir det en stark upplevelse att läsa den här boken. Texten har en naiv ton som gör den mycket trovärdig. Till det kommer Selma Lagerlöfs berättarglädje och förmåga att måla upp scener och miljöer och berätta om olika människor. Mårbackasviten ger också en inblick i hur livet kunde te sig på en större gård i Värmland och även i en borgarfamilj i Stockholm i slutet av 1800-talet.

Mårbackasviten rekommenderas.

Mårbackasviten av Selma Lagerlöf, Modernista 2019.

Tvivel – diktsamling av Nicko Smith

Nicko Smiths diktsamling Tvivel handlar om tro och tvivel. Finns Gud? Finns en god Gud? Hur kan Gud låta allt hemskt hända? Jag tolkar diktsamlingen som att den också handlar om att vara bipolär, om depression men klätt och uttryckt genom Jobs bok i bibeln och tvivel på Gud.

Vi har alla våra prövningar Job
Du hade din kamp och jag har min

Tänker på själslig cancer
en kronisk mardröm, den bipolära verkligheten

Psykiatrins historia från kallbad till isolering
och vidare till stabilisering av sinnet
med hjälp av små vita piller

Job är en biblisk gestalt och man kan läsa om honom i Jobs bok i gamla testamentet. Job är en rättrådig man som lever i högsta välmåga men Gud prövar honom för att se om han fortfarande tror på Gud och lovprisar honom när han utsätts för svårigheter. Alla hans djur och tjänare och hans söner och döttrar dödas och all hans egendom förstörs. Efter det får Job en sjukdom och hans kropp blir täckt av bölder.

Bibelns svar blir, så vitt jag förstår, att Gud är skaparen av allt och vi kan inte begripa varför Gud har skapat elände och lidande utan vi ska finna oss i det och lovprisa den allsmäktige. Och gör vi så går det bra för oss.

Men Jobs bok betyder och har betytt mycket för människorna och i diktsamlingen Tvivel har Nicko Smith satt citat ur Jobs bok jämsides med sin egen text som i dialog eller som förstärkning.

Jag tycker att det är bra. Citaten ur bibeln är lite mer kompakta medan Smiths text är luftigare och den har naturligtvis modernare bilder. Jag provade att läsa diktsamlingen och hoppa över alla bibelcitaten. Det gick, det också, men då hade jag redan tagit del av dem vid den första genomläsningen och jag visste att de fanns där.

Nicko Smiths text är levande och gripande och, hur ska jag förklara nu, inte galghumoristisk på vissa ställen, men kanske nästan. Han låter ett helt uppslag bestå av bara frågetecken, som i konkret poesi. Det är ju ytterst allvarligt.

Tvivel är väl värd att läsas. För mig fungerar den bäst om jag läser den rakt igenom som när jag läser en berättelse. De olika dikterna och bibelcitaten bildar en mosaik med mycket mörker och smärta men också ljusglimtar och gråhet. Ibland är det vardagligt och till synes banalt, ibland är det högstämt. Jag uppskattar att Nicko Smith inte räds det högstämda och jag tycker om att olika bitar som inte verkar höra ihop är ihopsatta till en frågande, splittrad helhet. Jag avslutar med ännu ett citat från Nicko Smiths dikter:

Har du humor, Gud
skrattar du i himlen
eller går all tid åt
att gråta
åt människan
som sakta men säkert
utplånar sig själv?

Tvivel – diktsamling av Nicko Smith, eget förlag 2019.