Två pistoler av Klas Östergren

Adolf Fredrik Munck är i landsflykt sedan många år. Han är gammal och befinner sig i en liten stad vid kusten i Toscana. Det är år 1831 och en koleraepidemi bryter ut. Därför bestämmer han sig för att stanna inomhus. Han är fattig, pengarna är slut och han lever på nåder. Han har en betjänt, Ytterberg, och för honom berättar han om sitt liv.

För länge sedan kom Munck från Finland till det svenska hovet och han blev överhovstallmästare under Gustav III. Klas Östergren berättar om hovlivet som var fullt av intriger. Där finns änkedrottningen med sin starka vilja, där finns adelsmän som anser att Munck är en uppkomling, där finns kungens syskon med sina anspråk och en ung drottning från Danmark. Dessutom är kungen maktfullkomlig och nyckfull. Det är fint att befinna sig bland de högsta i riket. Där finns rikedom och lyx och privilegier, men det är också farligt.

Gradvis växer historien fram och det svenska samhället skymtar med sin enorma fattigdom, men med lyx hos kungen och hans gunstlingar, med lekfulla upptåg och fester och mat som den fattige inte ens kan drömma om. Med överklassmän som tar för sig av kvinnor från pigor till hovdamer och med en kung som startar krig utan tillräcklig planering och resurser. Är då Munck en ärlig och rättskaffens person? Både och, som det framkommer i romanen. Han är en risktagare och det måste nog den människa vara som har arbetat sig upp till hans position och där får man manövrera bland kobbar och blindskär.

Språket är njutbart, berättartakten är lugn. Miljön kommer fram och den glimrar. Vi får ta del av ett dramatiskt människoöde berättat med sansad ton. Adolf Fredrik Muncks ålderdom känns i boken. Det är en gammal människa som ser tillbaka på sitt liv. Som gärna berättar och håller låda, som tar om och som har pratat om samma händelser flera gånger förr. Betjänten Ytterberg är en tålig lyssnare. Och det Munck berättar är kanske inte helt igenom sant.

Två pistoler av Klas Östergren, Polaris 2021.

Fjärilsvägen av Patrik Lundberg

I Fjärilsvägen skriver Patrik Lundberg om sin mamma, Ingrid Birgitta Lundberg, och om sig själv i förhållande till henne. Hon gick aldrig gymnasiet och därför fick hon klara sig på låg lön. Hon gifte sig och hade det bra ekonomiskt, men paret fick inga barn och därför adopterade de två barn från Korea, Patrik Lundberg och hans syster. Så blev det så småningom skilsmässa och barnen stannade hos mamman.

Den här boken är till synes skriven mycket sakligt. Patrik Lundberg redogör för vad som har hänt (ur hans synvinkel, naturligtvis), men berättelsen blir mycket stark känslomässigt, kanske just för att den är skriven så pass skenbart sakligt. Ingrid Birgitta Lundberg var politiskt aktiv i kommunalpolitiken och arbetade för kvinnors rättigheter. Patrik Lundberg redogör för de viktigaste händelserna i politiken under åren. Berättelsen blir också en skildring av folkhemmet, av hur många människors liv kunde vara. Det är lätt att följa med och identifiera sig och känna igen sig. Berättelsen känns verklig.

Jag upplever stor kärlek och stor tacksamhet gentemot mamman i den här boken. Hon hade stora problem med alkoholen, men hon kämpade och snålade för sina barn. I många år höll hon hemmet i oklanderligt skick, lagade mat från grunden och lät till och med bli att äta lunch på jobbet för att pengarna skulle räcka till mat till familjen. Hon lyckades snåla och spara till skolresor och ibland till och med till något märkesplagg till barnen. Pappan betalade för barnen, men höll sig undan.

Det gick bra för syskonen Lundberg på många sätt med utbildning och karriär. Mammans liv fick motsatt utveckling. Precis som det finns stor kärlek i boken finns det stor frustration och sorg. Fjärilsvägen är en drabbande bok. En bra bok som jag rekommenderar.

Fjärilsvägen av Patrik Lundberg, Bonniers 2020.

Löpa varg av Kerstin Ekman

Ulf Norrstig är pensionerad jägmästare och han bor i norra Hälsingland. Han har alltid jagat men när han ser en varg från sin husvagn som han har parkerad uppe i skogen börjar han tänka om. Han ifrågasätter skogsbruket som han har arbetat med i alla år. Det har varit rationellt med kalhyggen och maskiner som kör sönder marken, men det har samtidigt utarmat naturen. Och han vill egentligen inte jaga mer.

Naturligtvis kommer de här tankarna inte som en blixt från klar himmel. De måste ha legat och grott hos honom tidigare. Men mötet med vargen är starkt beskrivet. Det blir den händelse som får vågskålen att tippa över och Ulf Norrstig vill inte berätta om vargen för jaktlaget, eftersom där finns jägare som inte tänker som han.

Löpa varg är en spännande historia, med en intrig som är helt verklighetsnära. Över huvud taget befinner sig författaren med båda fötterna stadigt på jorden, och skriver med stor sakkunskap som jag uppfattar det. Romanen handlar om vanliga människor. Det känns som om Ulf Norrstig finns. Hans vardagsliv tillsammans med frun är fint gestaltat. Ja, känner jag under läsningen, det är så här det är. Samtidigt finns spänningen och frågan om vem som har dödat vargen för det sker trots att Ulf Norrstig försöker hålla den hemlig. Dessutom har berättelsen fina miljöbeskrivningar och naturen träder levande fram. Berättandet går ganska långsamt och makligt, men Kerstin Ekman kan konsten att dra åt skruven på vissa ställen. Hon är koncis och saklig och vissa scener drabbar hårt.

Jag tycker att Löpa varg är en fin roman som inte bara handlar om miljön och jakten. Den handlar lika mycket om att åldras och tänka tillbaka på sitt liv. Att inte orka som förr. Att ifrågasätta det man har gjort. Att få lämna över till de yngre och att inte riktigt veta vad man ska göra med sin tid. Ulf Norrstig har haft ett ansvarsfullt arbete med viss status och myndighet. Den tiden är över.

Romanens intrig är ganska enkel och upplösningen kommer lite för lätt. Allt är så bra skrivet så jag väntar mig något mer på slutet. Men det är inte det viktigaste. Den här berättelsen är mycket läsvärd, en roman som jag varmt rekommenderar till läsning.

Löpa varg av Kerstin Ekman, Bonniers 2021.

Ödmården av Nils Håkanson

Ödmården är ett område på gränsen mellan Gästrikland och Hälsingland. Där har människorna bosatt sig i gamla gruvhål. Vi får tänka oss en framtid där haven stiger och Sverige är ockuperat av Nederländerna. Folket i Ödmården är okunnigt och utan plan för att förbättra sina liv. Antagligen har de blivit bortträngda från andra områden och har förnekats utbildning av ockupanterna. Eller de har inte fått ockupanternas utbildning, bortsett från några få. De har en egen kultur och de har skolor, men deras levnadsförhållanden bidrar till att de inte kommer framåt. Hela vintern sitter de inkrupna i sina hålor för att uthärda kylan. De har nära till bråk och slagsmål och deras handlingar är ofta oövertänkta.

Den som berättar är arkivarien som tar hand om gamla dokument och de få böcker som finns kvar, och det gör han på ett annorlunda språk:

ur skyarna nertumblande kom den, det var en dretig dag om husten då sompen steg och vi drefvo mårdhund mot giftrännet borta vid marsken; ur det grå kom den, ur molnens jämntrista eländ: gnistrande, knattrande, vrålande med stjärnsvansen i släp, sedan tyst, nerjordad;

Det här är väldigt roligt. Det är språkkänsligt och det är rytm och liv i texten. Det är tragiskt och skrattretande, fast skrattet fastnar ibland i halsen. Han kallar sig själv archifarie. Istället för allt inflytande från engelskan finns en stark påverkan från nederländskan. Han stavar fleece som i fleecetröja flijs.

Jag njuter av det här. Det är inte vem som helst som kan skriva en sådan text, som behärskar språket och kan genomföra det med sådan konskvens. Samtidigt är inte den här romanen ett enda stort skämt. Där finns hotet mot miljön och en nertryckt folkgrupp ur vilkens perspektiv allt berättas. Ödmården är en bra och faktiskt lättläst bok som jag rekommenderar.

Ödmården av Nils Håkanson, Bonniers 2017.

Norrlands akvavit av Torgny Lindgren

Den före detta predikanten Olof Helmersson kommer tillbaka till Västerbottens inland. I många år har han bott i ett höghus i Umeå, och under den tiden har han ändrat sig. Nu anser han att Gud och himlen och helvetet inte längre finns. Därför vill han förmedla det till människorna i den trakt där han frälste så många på 1950-talet. Det verkar nog som om han i alla fall vill predika en del, men ett annat budskap.

Nu visar det sig att nästan inga av hans gamla församlingsmedlemmar finns kvar i livet. Den församling som finns nu består endast av två personer. Inga är frälsta längre, inga tror på det han tidigare predikade om.

Norrlands akvavit är en eftertänksam och sorgsen bok med en stillsam humor. Olof Helmersson är visserligen en pigg åttioåring, han cyklar långa sträckor för att träffa olika människor, men han är gammal och allt är förändrat. Inlandet är avfolkat, skolor nedlagda liksom konsumbutiken. Det är glest mellan människorna.

Helst kanske man bör höra berättelsen läsas av författaren själv, om det finns en sådan inspelning. Det är lätt hänt att halka över en roman av Torgny Lindgren för snabbt, men jag tycker ändå att jag har läst andra som var bättre. Det var lite för många omtagningar. Det blev inte tillräckligt angeläget. För mig i alla fall, och det trots att det finns en dramatisk händelse i boken och att det också finns finstämdhet och medkänsla med en gammal sjuk människa på väg mot livets slut.

Men det är väl tristessen och Olof Helmerssons meningslöshet som gestaltas i romanen och det blir ju lite sorgligt och trist.

Norrlands akvavit av Torgny Lindgren, Norstedts 2007.

Londonflickan av Susanna Alakoski

Londonflickan är andra delen i en svit romaner om kvinnors liv och längtan och arbete under nittonhundratalet. Den första var Bomullsängeln som jag tyckte var riktigt bra. I Londonflickan fortsätter Susanna Alakoski berätta om Hilda som kommer från den gudfruktiga Sorolasläkten och som arbetar på den stora textilfabriken i Vasa och om Hildas barn Greta och Jonni som båda far till Sverige. Jonni börjar arbeta på Algots i Borås där han blir facklig ombudsman och Greta far vidare till London.

Det är ett lovvärt projekt att berätta om de människor som kom till Sverige från Finland som var så sargat och fattigt efter krigen. Många av dem kom till textilindustrin och böckerna skildrar också textilindustrins historia. Problemet med Londonflickan är att författaren vill berätta och förklara så mycket och att det har tagit över i boken så att skildringen av människorna och vad som händer dem och vad de känner kommer för mycket i skymundan.

Författaren vill alltså berätta detaljrikt om textilindustrin och dess plats i Sverige, Finland och i världen. Som lösning på det problem som det innebär i en roman lägger hon förklaringsorden i munnen på olika romanpersoner. Det håller inte riktigt. Hon gjorde så också i Bomullsängeln, men där framstod det på ett annat sätt. När en förman visar de nyanställda flickorna Hilda och Helli runt på den stora fabriken i Vasa strömmar orden ur hans mun där han berättar mycket detaljrikt om alla maskiner och vad de gör. Det blir nästan som poesi, ett halv galet flöde av textilindustriord, och det tillför berättelsen en ytterligare dimension. Tyvärr finns inte poesin i Londonflickan och det blir ganska krystat.

Bäst i den här romanen tycker jag partiet om Gretas tid i London är. Det känns levande och författaren ger ganska stort utrymme till det. Däremot känns mycket annat alltför rapsodiskt. Men trots min kritik här tycker jag fortfarande att det är ett spännande och viktigt projekt att skriva om textilindustrin och de finska invandrarna. Och jag tycker att Hildas knappa ekonomiska villkor skildras så att det griper mig som läsare och jag får också en liten inblick i sömmerskornas slit i den svenska textilindustrin. Jag hoppas på mer gestaltning i nästa del i sviten och jag kommer absolut att läsa den också.

Londonflickan av Susanna Alakoski, Natur & Kultur 2021.

En ensam plats av Kristina Sandberg

2016 drabbades Kristina Sandberg av bröstcancer och i den här boken skriver hon om sina erfarenheter. Hon hade tre tumörer i det ena bröstet och en av dem var stor. Dessutom dog hennes far och han bodde i ett stort hus som hon och hennes syster måste ta hand om och det låg många mil bort. Hennes mans far var dement och bodde på äldreboende. De hade två barn i mellanstadieåldern. Under lång tid hade Kristina Sandberg arbetat mycket hårt med att resa runt och berätta om sin trilogi om hemmafrun Maj och träffat läsare. Det var situationen, och Kristina Sandbergs tumör var stor och av en sort som krävde en oerhört tuff behandling.

Jag har lärt mig mycket av den här boken. Bara det att det finns så många olika sorters cancerbehandlingar är en viktig lärdom. Det är egentligen ganska självklart. Visst kände jag till att cancer inte är en sjukdom utan att det finns många olika slag och att olika behandling biter på olika tumörer. Men här, eftersom Sandbergs bok inte är en nyhetsartikel utan skönlitteratur, får jag det fastslaget i mitt sinne. Det hjälper inte att någon man känner har fått behandling för bröstcancer och att det gick bra och att behandlingen inte var så svår att genomgå som man skulle kunna tro. Det finns tumörer som måste behandlas med så kraftiga gifter i så stora doser att det nästan tar kål på patienten. Eftersom Kristina Sandberg är en skicklig författare får hon fram det så att det känns.

En ensam plats är den andra självbiografiska boken av en författare som har drabbats av cancer som jag har läst. Den andra är Som har inget redan hänt av Niklas Rådström. En ensam plats är också den första av en bröstcancerpatient som jag har läst så jag kan inte jämföra och därför har jag ingen uppfattning om huruvida den här boken skulle vara onödig för läsekretsen. Men jag tvivlar på att det är så. Den här boken är så bra. Den är inte gnällig och författaren har inte tagit på sig offerkoftan. Visst klagar hon och våndas. Men snälla nån, hon är ju ett offer. Hon genomgår en mycket tuff och krävande behandling och måste också omdefiniera sin uppfattning om sig själv som kvinna. Och det ingår skräck, naturligtvis, skräck över att kanske behöva lämna sina barn. Det ingår sorg över att mista sexualiteten, och sorg över den förlorade kroppen även bortsett från ett förlorat bröst. Kommer hon någonsin att ha samma ork igen som före den tunga behandlingen? Den går ju illa åt hela kroppen.

En ensam plats är som sagt mycket bra. Dessutom är den lättläst och driver framåt så att jag vill fortsätta läsa. Jag har fått mycket bättre insikt i hur det kan vara att drabbas av cancer fast jag har haft närstående som har drabbats. Så läs gärna den här boken.

En ensam plats av Kristina Sandberg, Norstedts 2021.

Tillstånd – varannan gran, varannan tall och andra orimligheter

Tillstånd är en slags dagboksanteckningar av en skogsägare som kommer från det akademiska livet och från staden och har tagit över familjegården. Han vill ha en naturlig skog, inte den rationella skogsbruksskogen med bara några trädslag som ger bra avkastning. Familjen har också ett ensamkommande flyktingbarn boende hos sig.

Berättaren, som kanske är Axel Lindén själv – eller kanske inte – verkar inte känna sig riktigt hemma någonstans, inte i den akademiska världen och inte i det moderna skogsbruket. Han verkar avskild, till och med i viss mån från sin egen familj. Han känner inte skogsägarna runt omkring. De tycker att han är konstig. Han vill inte, vågar inte lära känna dem. Han är en frustrerad människa. Antagligen beror det på vad vi gör med miljön. Han tänker mycket på miljön och han är oroad. Han mår inte särskilt bra, kanske lika dåligt som miljön.

Men boken är inte helt svart. Det finns liv och humor i den som tittar fram ibland. Den ger en bra bild av vår moderna tid. Berättarens otidsenliga skogsarbete och slit som ger alldeles för lite pengar är noggrant beskrivet. Det är intressant att ta del av. Hans levnadssätt står som en motsats till det rationella, industriella där gran och tall måste dominera, där det är viktigt att tjäna pengar. Men om inte hans fru hade ett välbetalt arbete skulle familjen inte klara sig.

I Tillstånd tar Axel Lindén i lite mer än vad han gjorde i sin debutbok Fårdagboken. Det är starkare känslor här, mer frustration över svårigheten att hitta ett hållbart sätt att leva, över vad vi gör med vår jord och människorna som finns där. Det finns mycket att fundera över i den här boken.

Tillstånd – varannan gran, varannan tall och andra orimligheter av Axel Lindén, Bonniers 2020.

En saga om en saga – novell av Selma Lagerlöf

Den sagan, som ville bli berättad, var uppkommen och tillskapad i Värmland, och man kan vara viss om att den svävade fram över många bruk och herrgårdar, över många prästgårdar och officersboställen i den vackra provinsen, tittade in genom fönstret och bad att bli tillvaratagen. Men den fick göra många fåfänga försök, den blev överallt avvisad. Det kunde ju knappast vara annorlunda. Människorna hade många viktigare ting att tänka på.

Och sagan som ville bli berättad var Gösta Berlings saga som blev Selma Lagerlöfs genombrottsroman. Jag ville gärna läsa den här novellen eftersom Anna-Karin Palm skriver en del om den i sin stora biografi över Selma Lagerlöf Jag vill sätta världen i rörelse. Det som är intressant här är att Selma Lagerlöf beskriver sin väg till skrivandet och hur hon kämpade för att bli bättre och hur hon arbetade länge med Gösta Berlings saga innan hon fick till en version hon kunde vara nöjd med. Vi ska nog inte ta den här berättelsen som en helt igenom realistisk beskrivning över hur det gick till, men den är intressant.

Det förhöll sig emellertid så,. att allt detta tilldrog sig under åttiotalet, den stränga verklighetsdiktens bästa tid. Hon beundrade den tidens stora mästare och tänkte aldrig på att man kunde använda ett annat språk för dikten än det, som de nyttjade. För sin egen del tyckte hon mer om romantikerna, men romantismen var död, och hon var inte den, som tänkte på att ånyo uppta dess form och uttryckssätt. Ehuru hennes hjärna var överfylld av historier om spöken och vild kärlek, om undersköna damer och äventyrslystna kavaljerer, sökte hon skriva om detta på lugn, realistisk prosa. Hon var inte mycket klarsynt. En annan skulle genast ha sett, att det omöjliga var omöjligt.

En saga om en saga – novell av Selma Lagerlöf ur samlingen En saga om en saga och andra sagor, Bonniers 1938.

Ursprungligen kom novellsamlingen 1908. Den finns att låna på bibliotek och kan även läsas på nätet hos Projekt Runeberg.

Synden av Björn Ranelid

Julius Rodhe växer upp i ett litet fiskeläge på Österlen. När han var två år råkade han ut för en olycka och slog i huvudet. Därför är han inte som andra barn. Han är senare utvecklad fysiskt och han har svårt med balansen och med att skriva. Matematik är däremot inget problem.

Julius skadades när han föll ner i källaren genom luckan i köksgolvet. Det tror han själv, men var det så? Det pratas i byn. Julius far är agronom och han är en betydande man i byn, men det hjälper inte Julius stort. Han blir illa behandlad i skolan och mobbad av andra barn.

Det är Julius som berättar och det gör han på ett alldeles särskilt språk, det som tydligen kallas Ranelidska. Det är ett kraftfullt språk som gör boken mycket speciell. Kanske kan det upplevas som lite pretentiöst och högtravande, men jag tycker att det håller. Romanen är poetisk och samtidigt är Julius berättelse en lång anklagelse mot inskränkthet och maktmissbruk. Det finns mörka hemligheter både i byn och i Julius familj. Samtidigt finns det kärlek och vänskap i berättelsen och vissa vuxna som betyder mycket för Julius som inte har bra kontakt med sin kylige far och sin mor som drömmer sig bort. Samtidigt som det finns mörker finns det också mycket ljus i den här berättelsen. En läsvärd roman.

Synden av Björn Ranelid, Bonnier Alba 1994.

Synden tilldelades Augustpriset 1994. Den här boken ingår alltså i Augustprisprojektet där jag läser de skönlitterära Augustprisvinnare som jag inte tidigare har läst. På Instagram har projektet taggen #augustprisprojektet. Karenina som på Instagram heter @karenina.se och @kickibokmal är också med i projektet. Min Instagram @mosstantenblogg når ni genom knappen uppe till höger. Om ni läser detta på platta eller telefon finns knappen efter texten.

Och med detta är mitt Augustprisprojekt avslutat. Synden var den sista av de åtta prisbelönta böcker som jag inte tidigare hade läst.