Söndagsvägen – Berättelsen om ett mord av Peter Englund

I juli 1965 påträffades den 18-åriga Kickan Granell död i sitt hem på Söndagsvägen i Hökarängen. Hon var ensam hemma, föräldrarna var bortresta och hon väntade på svar från en sekreterarutbildning hon hade sökt in på. Först trodde poliserna att hon hade begått självmord, men efter några dagar insåg man att hon var mördad. Till en början hade man svårt att förstå hur.

Peter Englund har intresserat sig för detta brott som skedde på 1960-talet bland annat för att han växte upp då men han bodde på en helt annan plats i Sverige. Jag växte också upp då men jag kan inte minnas det här mordet fast det skrevs mycket om det i pressen och det var ett hett ämne på TV. Men Peter Englund har inte bara skrivit om brottet. Han beskriver också tiden och Hökarängen. Radhusen på Söndagsvägen var inte något massbygge. De var tänkta som bra och fridfulla bostäder med mycket natur runt omkring. Att mordet skedde just här var antagligen extra omskakande. Och ett sexualmord på en ung flicka på väg ut i livet, som dessutom var ensambarn, det känns extra hårt och tragiskt.

Englund beskriver alltså tiden, hur tonåringarna kunde leva, musik, TV-program, rivningar av hus och omgestaltning av samhället mitt under 1960-talet när många såg optimistiskt på framtiden och det inte var svårt att få ett jobb. Så om man läser boken får man inte bara en berättelse om ett mord utan också om Sverige just då. Men berättelsens kärna, det som driver den framåt, är hela tiden brottet och utredningen.

Englund har letat i arkiv, han har nagelfarit hela utredningen och också gjort vissa intervjuer, fast de flesta som var inblandade är inte längre i livet. Han är historiker och han berättar mycket sakligt och trovärdigt. Trots det – eller kanske just därför – är boken mycket spännande att läsa, mer spännande än de flesta deckare. Den är en riktig bladvändare som ger en bild över dåtidens polisarbete och samhället runt omkring. Eftersom boken är så spännande vill jag inte berätta mer om handlingen. Jag rekommenderar den varmt.

Söndagsvägen – Berättelsen om ett mord av Peter Englund, Natur & Kultur 2020.

Dikter av Harriet Löwnhjelm

Detta är första gången som jag på allvar har bekantat mig med Harriet Löwenhjelms dikter. Visst har jag hört Beatrice-Aurore sjungas och visst känner jag till frasen Tallyho, tallyho, jag har skjutit en dront, men mer än det har jag inte känt till. Det har varit intressant, känslosamt och också trevligt att läsa denna diktsamling.

Just trevligt är ett bra ord när jag beskriver delar av den här diktsamlingen. Vissa dikter är mer trevliga, ironiska verser än ambitiös lyrik. Allt är publicerat efter författarens död, men mycket är utgivet i vänkretsen i små häften under författarens levnad.

Men i samlingen finns också stort allvar:

Tag mig. - Håll mig. - Smek mig sakta.
Famna mig varligt en liten stund.
Gråt ett grand - för så trista fakta.
Se mig med ömhet sova en blund.
Gå ej från mig. - Du vill ju stanna,
stanna tills själv jag måste gå.
Lägg din älskade hand på min panna.
Än en liten stund är vi två.

Den här dikten är tonsatt och kanske känner ni redan till den. När jag tänker efter hade jag hört också denna innan jag läste den här boken. I slutet av boken är dikterna djupt allvarliga. Harriet Löwenhjelm insjuknade i tuberkulos och dog ung.

Att varje dikt är illustrerad av Harriet Löwenhjelm själv tillför väldigt mycket.

Dikter av Harriet Löwenhjelm, Litteraturfrämjandet 1980.

Tullias värld av Kerstin Ekman

Ciceros dotter Tullia är den sköra tråden i min berättelse, säger Kersin Ekman på omslagets baksida och den tråden är verkligen skör. Det är inte mycket man vet om Tullia. Hon var dotter till Cicero som var uppkomling ur det romerska riddarståndet och arbetade hela sitt liv på att göra karriär. Han blev vald till konsul och han var en god talare. Men tidvis måste han gå i landsflykt.

Tullia tillhörde alltså det Romerska rikets överklass men det vi vet om henne kommer från det män har skrivit. Det var männen i Romarriket som skötte alla höga poster, som krigade och kämpade om makten och som skrev texter som har bevarats. Kvinnornas område var hus och hem. Några av dem kunde säkert påverka sin man eller älskare och de manövrerade säkert så gott de kunde i sin låsta position och vissa hustrur skötte lantegendomarna medan männen var borta. De kunde också ärva och äga både egendom och slavar. Men de var beroende av det som männen gjorde och även kvinnorna i en släkt kunde råka mycket illa ut om mannen eller fadern föll från sin maktställning.

Men när jag sökte på nätet hittade jag ny forskning från Göteborgs universitet. Forskaren Lewis Webb har kommit fram till att kvinnorna deltog i männens statusjakt och att kvinnorna i den mellersta republiken var framstående och synliga. Länk här. Mycket intressant, tycker jag. Och här är en länk till Wikipedias artikel om kvinnor i Romarriket som också hävdar något liknande.

Ändå var de underordnade, vilket jag redan visste, men i Tullias värld fick jag veta mer om hur männen såg på det andra könet genom Ekmans textexempel. Fram träder ett hårt samhälle, fullt av våld, mord och maktkamp och kuvande av provinser, av korruption och snikenhet – men ändå befolkat av människor som älskar och uppskattar naturen. Cicero var mycket fäst vid sin dotter och sörjde henne djupt när hon dog.

Slavkvinnornas lott nämner Ekman mer i förbigående och alla hustrur och döttrar till plebejerna (hantverkare, köpmän, småbönder) skriver hon inget om. Tullia tillhörde som sagt överklassen och det var överklassens män som dominerade även den latinundervisning som jag fick i skolan. Av naturliga skäl. De var de som skrev texter som har bevarats.

Personligen hade jag önskat lite mer, en lite fylligare berättelse. Det var oerhört många namn och händelser i ganska lite text. Om det finns mer runt omkring så sätter sig namnen och händelserna bättre i mitt sinne. Tullias värld är nog en bok som tål att läsas om för att jag bättre ska förstå Kerstin Ekmans upplägg. Det är en mycket personlig bok som också ger poesi och bilder av trädgårdar och natur.

Tullias värld av Kerstin Ekman, Bonniers 2020.

Absint – Historien om en blåmes

Så här i midsommartid kan det kanske passa bra med en berättelse om en blåmes?

Den börjar en vårdag då Niklas Rådströms fru hittade en liten fågelunge under ett träd. Den var inte större än en kastanj. Hon bar den hem till huset och de tog hand om den så gott de förmådde.

Fågelungen fick namnet Absint och den visade sig vara en blåmes. I boken får vi följa blåmesens utveckling och liv med familjen. Niklas Rådström skriver både humoristiskt och med stort allvar. I berättelsen finns såväl filosofiska reflektioner över människors och djurs liv som målande beskrivningar av den lilla ungen som åt till synes omättligt och när den väl blev mätt föll omkull och sov. Där finns också på sätt och vis hela fågelvärlden beskriven, en skyndande fretetisk värld där mycket ska hinnas med innan sommaren tar slut. Jag sitter på balkongen och ser på svalorna som flyger snabbt hit och dit uppe i skyn. Att de orkar, tänker jag. Hur är det möjligt att de kan fånga så mycket insekter där uppe att det både räcker till dem själva och ungarna och till att få krafter nog att flyga långt, långt söderut när sommaren tar slut?

Rådströms försökte först ge Absint flugmos, men sedan fick de rådet att ge honom valpfoder och det fungerade bättre. Jag vill inte berätta för mycket om den här boken, men det är en fin berättelse med vår och mycket sommar i, illustrerad med härliga teckningar av Catharina Günther-Rådström.

Absint – Historien om en blåmes av Niklas Rådström, Wahlström & Widstrand 2003. Illustrationer: Catharina Günther-Rådström.

Det finns en ny upplaga, utgiven på Bonniers 2017 så boken ska inte vara svår att få tag på vare sig på bibliotek eller i bokhandeln.

Och med detta önskar jag er alla en fin midsommar.

Nu byter jag diktsamling

En dikt om dagen har det blivit lite si och så med. Nu sitter jag ofta med morgonteet på balkongen och sedan glömmer jag bort diktsamlingen som ligger på soffbordet. Men nu är det i alla fall dags att läsa en annan poet, och den här gången blir det Werner Aspenström (1918-1997). Han har publicerat 14 diktsamlingar men skrev också prosa och dramatik och var också ledamot av Svenska Akademien, men lämnade den 1989. Hans stora genombrott kom 1949 med diktsamlingen Snölegend.

Jag har läst en del dikter av Werner Aspenström, men inte så många ändå. I den här boken finns dikter som är utgivna från 1946 till 1993. Det känns bra att börja läsa i den.

Jackie av Anne Swärd

En flicka som just har slutat gymnasiet reser till Stockholm. Hon ska börja ett nytt liv i huvudstaden. Frihet och spännande händelser väntar. På tåget träffar hon en man. Han är äldre, men känner att det här är rätt flicka för honom. De är båda hemlighetsfulla. Hon påstår att hon heter Jackie och han att han arbetar i restaurangbranschen. De inleder ett förhållande och inget blir som flickan tänkt sig. Och inget blir som mannen har tänkt sig heller. Det här är den stora kärleken, tänker han. Det här ska hålla. Det är bara det att han inte kan älska och egentligen kan han inte bry sig om andra människor.

Jackie är en thrillerartad historia, så spännande och så otäck att jag stundvis måste göra en paus i min läsning. Varningssignalerna kommer tidigt, men fint inlagda i berättelsen och inte övertydligt. Författaren berättar både från flickans synpunkt och från mannens. Flickan kan jag identifiera mig med. Hon är en annan än jag men jag har också varit 19 år och givit mig iväg från barndomshemmet. Hon känns som om hon finns. Mannen är svårare. Jag vet inte säkert hur trovärdig han är som människa, om han är mer av en typ. Men som läsare skapar jag och lägger till och det kan bero på mig att Jackie blir mer av en levande människa än mannen. I alla fall är berättelsen trovärdig och mannens tankar och reaktioner också. Det här, eller nästan det här, har hänt många gånger.

Jackie är inte en vanlig bok om dominans och rädsla. Anne Swärd skriver så bra och lämnar så mycket till läsaren att fundera över. Slutet är heller inte helt väntat. Romanen är full av atmosfär och full av en krypande skräck. Författaren har på sätt och vis presenterat två likvärdiga romanfigurer. Båda är vaga och mystiska eftersom vi inte får veta särskilt mycket om deras tidigare liv. Styrka och svaghet finns hos båda. En kontrollerande man kan få en kvinna till att helt mista självförtroendet, men han är också svag. Han har ett hål inombords och stor rädsla, vilket naturligtvis inte ursäktar hans beteende och det gör absolut inte författaren. Hon står på flickans sida.

Jackie är alltså en hemsk berättelse, men inte på så sätt att våldet blir outhärdligt att läsa. Här är inget frossande i otäcka detaljer. Mycket får vi veta i förbigående och det gestaltar också vardagligheten och vanligheten. Att ett onormalt tillstånd kan uppfattas och kännas som normalt. Jackie är en bra bok om en företeelse som inte borde finnas. Den rekommenderas.

Jackie av Anne Swärd, Bonniers 2020.

Husmoderns död och andra texter av Sara Danius

Den här boken innehåller texter av Sara Danius som har varit införda eller framförda på olika håll. Många av dem har man kunnat läsa i Dagens nyheter. De handlar om litteratur och litteraturteori men också om foto, glas och Sara Danius eget liv. Det hon skriver om sätts in i ett historiskt och litteraturhistoriskt sammanhang och det mesta är lättillgängligt. Ibland finns teoretiska resonnemang som min lata hjärna inte helt vill delta i men på det stora hela är den här boken lättillgänglig, rolig, lärorik och en fröjd att läsa även för den inte helt skarptänkande litteraturintresserade.

Själv har jag blivit uppmärksammad på tre författare som har hamnat i min läslista: Djuna Barnes med Nattens skogar, Stina Aronson med Hitom himlen och Italo Calvo med Klätterbaronen. Stina Aronson hade jag aldrig hört talas om tidigare. Dessutom fick jag ännu en påminnelse om att läsa Thomas Bernhard.

Husmoderns död och andra texter av Sara Danius, Bonnier pocket 2016.

Mozarts tredje hjärna – diktsamling av Göran Sonnevi

Vad ska jag nu skriva om den här diktsamlingen? Lätt är det inte. Jag köpte den för länge sedan på grund av titeln. Mozarts tredje hjärna, det låter intressant. Vad är nu Mozarts tredje hjärna? Det har jag inte förstått.

Mozart i den första hjärnan, i den klingande andra, musiken
Vi är i den uteslutna tredje, motstycket, omöjligt, i dess
ständiga förändring, som alla andra hjärnor    Vi är en liten del
av den    Så rör vid oss musiken, hela den förflutna, hela den kommande

Å andra sidan kan man ta till sig dikter känslomässigt. Man behöver inte begripa allting. De fyra raderna som jag har citerat är mycket vackra. Känn rytmen och ordens klanger. Diktsamlingen handlar mycket om musik. Ett annat tema är Balkankriget och även vänner som går bort. Mozarts tredje hjärna är på så sätt en svart, frustrerad och sorglig bok som ändå innehåller en viss tillförsikt och kärlek. Men svärtan och sorgen dominerar.

Det här är en omfångsrik diktsamling som både innehåller tidigare dikter av Göran Sonnevi och den stora delen Mozarts tredje hjärna som var nyskriven år 1997 när boken kom ut. (Tror jag i alla fall.) Jag har brottats en hel del med den här diktsamlingen. Det är mycket text och det är många svåra ord. Det vimlar av musiktermer och vetenskapliga termer och där är många hänsyftningar på klassiska grekiska företeelser. Är den kanske skriven för dem som har samma lärdom? Det har inte jag. Dock finns det en hel del partier som är lätta att förstå, till exempel naturskildringar. Kanske kommer jag att titta i den här boken då och då, göra nedslag i texten för att se vad jag kan hitta. När jag nu citerade de fyra raderna ovan kände jag att Mozarts tredje hjärna nog ändå är bra att ha i bokhyllan.

Mozarts tredje hjärna av Göran Sonnevi, Bonniers 1997.

Ett halvt ark papper – novell av August Strindberg

Det här är nog den kortaste novell jag någonsin läst – drygt två sidor sammanlagt. Men den innehåller två år av en mans liv. Han hittar arket i hallen när han ska lämna sin lägenhet. Anteckningarna han läser omfattar två år av spirande kärlek, giftermål och sorg.

Ett halvt ark papper är en novell som bygger på läsarens fantasi. Det är läsaren som fyller ut så att det blir en berättelse av anteckningarna på arket, en finstämd berättelse som ger en bild av den unge mannen och jag undrar hur det ska gå för honom i fortsättningen.

Han tog ner arket; det var sådant där sol-gult konceptpapper, som det lyser av. Han lade det på kakelugnens kappa, och lutad över densamma läste han. Först stod hennes namn: Alice, det vackraste namn han då visste, därför att det var hans fästmös.

Ett halvt ark papper, novell av August Strindberg ur samlingen Ensam, Lindelöws 2012.

August Strindberg skrev novellen 1903.

Jag möter en diktare av Moa Martinson

På bokens omslag ser det ut som om den handlar om Moa Martinsons liv med Harry Martinson, men så är det inte. Här finns samlat självbiografiska berättelser som Moa Martinson har skrivit och de är ordnade kronologiskt. Den första handlar om hennes födelse i morfaderns knekttorp. I den sista berättelsen kommer Harry Martinson till Moas torp.

Fattigdom och kamp för att överleva genomsyrar den här boken. Moa Martinsons mamma var ogift och knekttorpet var hennes enda tillflyktsort när hon skulle föda. Moa Martinsons barndom var fattig och hennes liv som vuxen också. Fattigdomen är målande och konkret beskriven. När jag läser berättelserna förstår jag mycket bättre vad det arbetande folket har gått igenom under 1800-talets sista år och de första decennierna under 1900-talet. Skor plockade från en sophög som kunde användas i många år, enkel biljett till Stockholm för att sälja gäddor. Returbiljett fanns det inte pengar till. Först måste gäddorna säljas om Moa skulle kunna åka hem igen.

Moa Martinsons liv var hårt. Arbetslösheten var mycket omfattande. Männen söp ofta och kvinnorna kämpade för att ge mat och kläder till sina barn. Mitt i allt detta läste hon och började skriva och intresserade sig för omvärlden och blev politiskt aktiv. Klassklyftorna är också gestaltade med kraft.

Berättelserna är levande och stundvis roliga trots eländet. De visar styrka och livskraft fast stor sorg och chock drabbar Moa Martinson. Två av hennes söner går ner sig på isen och drunknar. Hennes man begår självmord. Hon berättar också att hon hade drabbats av spanska sjukan och överlevt. Något att tänka på i dessa dagar.

Jag rekommenderar varmt den här boken. Den publicerades ursprungligen 1950 och har kommit i flera upplagor sedan dess.

Jag möter en diktare av Moa Martinson, Legenda 1986.