Tredje flykthastigheten handlar om rymdålderns början i Sovjetunionen. De var också först med att skjuta upp en satellit och först med att låta en människa cirkla runt jorden. I Tredje flykthastigheten får vi träffa forskare och tekniker och kosmonauter. Det är en roman, men ingen traditionell berättelse. Texten kommer i korta sjok och den kan nästan karakteriseras som poesi. Men precis som i Lotta Lotass tidigare bok om flygning, Aerodynamiska tal, finns mycket teknik i texten.

Bakgrunden i andra världskriget och lantliga miljöer i Sovjetunionen skymtar i romanen, men det viktiga är tekniken och framtiden, det som skulle visa Sovjetsamhällets överlägsenhet. Intressant är att författaren bitvis låter texten innehålla fraser som i sovjetpropaganda och låter Gagarin, som var den första människan som cirklade ett varv runt jorden och som överlevde, använda sådana, och jag tänker att kanske var han övertygad om dessa frasers riktighet, eller kanske visste han bara hur man borde uttrycka sig för att ha framgång.

Lotta Lotass roman är intressant. Där är många hundar och andra djur som offras för framgången i rymdkapplöpningen. Där är teknikern som blev satt i arbetsläger – nästan ett dödsläger – men som blir anlitad i rymdprogrammet så småningom. Och där är de unga stridsflygarna som blir uttagna till kosmonautträning, och vi får läsa både om deras utbildning till stridspiloter och den ännu mer fysiskt och psykiskt krävande utbildningen av kosmonauter. Det mesta är hållet sakligt och detaljrikt men där skymtar också vänskap och omtanke bland piloterna. Och så kommer ibland de rättläriga fraserna som prisar Sovjetunionen och dess ledare och folk, fraser som på sätt och vis är känslosamma, men som verkar inlärda.

Resultatet blir tre olika uttryck som skaver mot varandra, tekniken i sig, de prisande fraserna och strävandet mot den gyllene framtiden och så alla offer av hundar och andra djur och av människor som dog i rymdprogrammet och i Sovjetunionens grymma system. Tredje flykthastigheten är en intressant och givande roman som man inte läser i en handvändning. Den kräver sin tid.

Tredje flykthastigheten av Lotta Lotass, Bonniers 2004.

Merit Ottoson är änka och hon känner att hennes liv är slut. Hon är inte gammal, hon är medelålders och arbetar och ändå känner hon så. Hon tänker på sitt äktenskap som perfekt. Hennes man och hon förstod varandra fullständigt och hade inga hemligheter för varandra. Sådant förekommer i andra äktenskap, men inte i Merits. Nu, som änka, känner hon att hon inte behöver andra människor. När någon från tidigare år kontaktar henne drar hon sig undan. Men så träffar hon det äkta paret Willer och de börjar umgås. Fru Willer är mycket sträng och principfast och Merit beundrar henne, men hon trivs nog bäst med mannen.

Romanen är vackert skriven och där finns fin miljöskildring över ljusen i Stockholm som lyser om kvällen, men det finns nästan inga skildringar av vardagslivet, av vad Merit gör på sitt arbete och hennes övriga liv. Men det saknar jag inte. Berättelsen är inte tänkt och uppbyggd så. Den handlar om tankelivet, om moral och känslor.

Som läsare känner man mycket tidigt att Merits bild av sitt äktenskap kommer att krakelera. Författaren lägger ut tydliga tecken på det. Hur det går vill jag inte berätta, men jag tycker att Merit vaknar är en intressant roman. Den handlar om tankar, om vad som är rätt och fel, om man bör döma andra människor, eller förlåta och försöka förstå. Hur man kan leva, helt enkelt.

Merit vaknar av Karin Boye (1900-1941) ur samlingen Karin Boye – romaner, Modernista 2022.
Romanen publicerades första gången 1933.

Jan är en framgångsrik biografiförfattare. Nu sitter han och funderar på en klasskamrat han en gång hade. Hon hette Dorotea och hon var inte som andra. Hon skrev poesi och gjorde som hon själv ville. Var i skolan när det passade henne, klädde sig inte som andra, utmanade lärarna och fick en särskild status. Ellen Mattsons roman handlar om poeten Dorotea, men egentligen lika mycket om Jan. Han undrar själv och som läsare undrar jag också. Varför beundrade han Dorotea så mycket? Varför var han hennes vän? Hon var ju aldrig någons.

Dorotea tog, men gav inte så mycket. Det hon gav Jan var själva känslan av att vara i närheten av en begåvad poet, nyckfull och självcentrerad. En människa som man absolut inte kunde lita på. Men begåvad var hon och hon kunde också framföra sina dikter så att publiken jublade. Jan skulle så gärna vilja skriva en roman. Bli en skönlitterär författare. Det räcker inte att han skriver biografier som anses mycket bra och att han faktiskt kan försörja sig på sitt skrivande.

Poetens liv ger inga fasta och fullständiga svar på ens funderingar och det tycker jag är bra. Jan vet inte allt om Dorotea. Det är delar av hennes liv som Jan känner till. Det ger stort utrymme till läsaren och det liknar också livet självt där det så ofta är så svårt att riktigt förstå vad som händer och varför man själv gör som man gör. Poetens liv är Ellen Mattsons fjärde roman och jag tycker att hon skriver bättre och bättre. I romanen finns många funderingar över livet och hurdana människor är. De finns både i tankar och reflektioner och i det som händer. Ellen Mattson kan måla upp dramatiska händelser så att man nästan är där samtidigt som hon får en att tänka på människor man har mött och hurdan man själv är. Och det är nästan så att jag önskar att jag fick veta mer om den självförbrännande poeten, precis som om hon verkligen har funnits.

Poetens liv av Ellen Mattson, Bonniers 1999.

Våran pojke handlar om Johan Lindkvist, om hans barndom och några år i ungdomen, men det är ingen vanlig uppväxtskildring. Jag tror att författaren har fångat mycket av hur det kan vara, men han skruvar till det rejält. Inte så att det som händer i Johan Lindkvists liv är otroligt. Det han är med om skulle mycket väl kunna hända. Bortsett från de egendomliga partierna om den stora lagerbyggnaden där märkliga saker pågår. Det är som att det finns två berättelser i den här romanen. Fast jag tänker att de egendomliga avsnitten kanske är Johans egendomliga tankar och drömmar egentligen.

Våran pojke är den första roman som jag läser av Mikael Yvesand och den liknar inte andra romaner. Den är rolig och djupt tragisk och den har en speciell ton som är mycket ovanifrån, men också i det som händer. Språket känns träffsäkert, levande och unikt. Men romanen handlar om en tillvaro där inget betyder något. En meningslös tillvaro verkar det vara. Och samtidigt, i denna meningslösa tillvaro utför Johan Lindkvist handlingar som medför bottenlös sorg och chock för andra. Johan Lindkvist har kompisar när han växer upp, men han är ändå utanför allting. Han har ingen verklig kontakt med andra människor och vet inte hur han ska leva. Saker bara händer.

Man kan nog läsa in mycket i den här berättelsen och i viss mån beskriver den nog ganska sanningsenligt hur det kan kännas att inte kunna orientera sig i omvärlden och att skyfflas runt av arbetsförmedlingen till olika aktiviteter. Men den gör mig frustrerad. Den är både bra och känns som om författaren behövde fylla ut boksidorna med fantasiberättelsen (som kanske inte är fantasi, som kanske inte är konspirationsteorier). Lite tänker jag på Paul Austers New York-trilogi. Fast det här är mycket yvigare. Ja, jag är ambivalent när jag ska skriva om den här romanen. Frustrerad. Det kanske är meningen?

Våran pojke av Mikael Yvesand, Polaris 2025.

En tandläkare och hans sambo har flyttat till en liten ort i glesbygd. Det är sommar och de hyr ett hus som inte är vinterbonat, men det är ovanligt kallt för årstiden. Det är frost på nätterna och på dagarna är det mycket svalt. Tandläkaren har ett vikariat. Han är ensam på mottagningen, där finns ingen sköterska och ingen receptionist. De har svårt att rekrytera både tandläkare och övrig personal till orten. Tandläkaren får arbeta hårt och hinner ändå inte ge alla dem som behöver tandvård. Hans sambo är gravid och det är meningen att de ska flytta tillbaka hem innan hon ska föda. Och det är egendomligt kallt, men när de lyssnar på nyheter eller läser dem på nätet så har andra delar av landet mer normal temperatur och köldhålan där de bor nämns aldrig.

Det är en tung stämning i berättelsen, en illavarslande känsla av att det kommer att gå illa. Det är tandläkaren som berättar och han verkar liksom avskärmad från andra människor. Han berättar i romanens första del och sedan kommer två delar med nästa och nästa generation människor och det är samma illavarslande stämning i varje del. Cheferna träffar de aldrig personligen, bara genom telefon. Där finns också en osäkerhet och vaghet hela tiden. Andra människor kan påstå att berättaren har gjort något hemskt. Nej, det har hen inte. Absolut inte. Eller? Och personen resonerar fram och tillbaka, och fram och tillbaka och blir mer och mer osäker på hur det verkligen förhåller sig. Osäkerhet, skam, dåligt samvete och skuld strömmar starkt genom berättelsen. Och vad är verkligt?

Språket i berättarnas resonerande är lite krångligt och kan innehålla ord som redundans, sådana ord som de flesta människor inte använder dagligdags, och meningsbyggnaden kan bitvis vara helt skriftspråksaktig. De tre berättarna karakteriseras inte av sitt språk utan av vad de gör. Men förvånande nog fungerar det fast berättarna har vitt skild utbildning. Det håller i den här berättelsen i den här författarens konstruktion. Detta är den första roman som jag läser av Magnus Dahlström och jag vet inte om han alltid brukar arbeta på samma sätt. Men jag vill gärna läsa mer av honom, det gäller bara att se till att jag är i rätt balans så jag orkar med hans tryckande stämning. Det blir bara kallare och kallare i den här romanen, fruktansvärt kallt så småningom. Man kan tyda romanen som att vi är på väg att skapa vår egen undergång, men den känns ändå inte riktigt som ett inlägg i miljödebatten. Mer som en ond saga som ligger ganska långt borta från verkligheten. Eller kanske ganska nära ändå.

Vinter av Magnus Dahlström, Bonniers 2026.