Tennisspelarna av Lars Gustafsson

Tennisspelarna, en berättelse står det på bokens titelblad. Det är en tunn bok, bara 126 sidor men det händer en hel del i den. Berättaren är en svensk som har kommit till Austin, Texas där han undervisar som gästlärare i skandinavisk litteratur på universitetet. I Sverige var han en grå figur som frös. Under Texassolen lever han upp. Det är ljust och varmt och fullt av unga vältränade människor.

Han beskriver och funderar över livet i Austin utifrån ett europeiskt perspektiv. På morgnarna cyklar han iväg till en sunkig tennisbana där det är gratis att spela. Han träffar några olika människor. Han beskriver universitetet och studenterna som han ofta tycker är ganska okunniga och slöa. Han beskriver universitetets stora bibliotek som är som ett högt torn, där en knirkande gammal hiss går mellan våningarna.

Lars Gustafsson skriver satiriskt med humor, men det finns också värme i boken. Jag tyckte att den var riktigt rolig. Universitetets amatörorkester ska hålla konsert och spela Wagner. Det tilltalar inte universitets styrelse som hellre vill höra Mozart. De avsätter rektorn på texasvis. Han får sitta i husarrest på sitt kontor och telefonsladden är avklippt så han kan inte meddela sig med omvärlden. Att rektorn blir avsatt är tydligen något som händer då och då. Protester uppstår. Kollegiet protesterar. Studenterna demonstrerar. Ja det går inte att beskriva. Läs boken.

En extra krydda för mig är att polacken Pietziewzskoczsky, han med det omöjliga namnet, dyker upp i berättelsen. En av berättarens studenter har hittat en gammal bok av honom någonstans i det stora biblioteket. Marit Furn blev inspirerad av detta när hon läste Tennisspelarna, och så skrev hon romanen Skuggan där Pietziewzskoczsky spionerar på August Strindberg i Paris när han håller på med sina alkemiska experiment.

Men åter till Tennisspelarna. Det är en satirisk och rolig berättelse med substans. Jag tror (nästan) på berättaren som nog är herr Gustafsson själv.

Tennisspelarna av Lars Gustafsson, Modernista 2010.

Tennisspelarna publicerades första gången 1977.

I en skog av Sumak av Klas Östergren

Kennet Jansson är en kille som går på högstadiet, som jag uppfattar det, antagligen sista året. Mitt i terminen kommer en ny elev, Dan Schoultze, och han är inte som de andra. Han verkar äldre och har stort självförtroende. De som brukar ge sig på andra elever låter honom vara ifred och genom sin starka närvaro påverkar han många av de andra till att ta efter honom.

Det är år 1970. Vänstern är stark bland många ungdomar och och många av dem protesterar mot Vietnamkriget. Kenneth Jansson är inte organiserad någonstans men han har vänner som är politiskt aktiva. Han bor med sin mamma i en liten lägenhet och hon jobbar som hemsömmerska. Han kommer från helt andra förhållanden är Dan Schoultze, men det blir vänner. På sätt och vis. Dan Schoultze är inte en människa som är lätt att komma nära.

Det är Kenneth Jansson som berättar, från när vet vi inte, men han är vuxen och det har gått en lång tid sedan de här händelserna. Det är alltså vad Kennet Jansson minns som vi får ta del av. Eller vad han väljer att berätta. Det är hippies och Gärdesfester och haschrökning och amerikanska desertörer som har flytt undan att bli uttagna till soldater i Vietnamkriget, eller som har deltagit och och flytt undan. Det är hans mamma och hennes kortväxta kunder som hon syr kostymer till. Där finns Dan Schoultzes undflyende syster Hellen och den intelligenta och ordentliga Monika som Kenneth Jansson har känt i många år. Och hans banrdomskompis Håkan som han bor granne med och vars alkoholiserade föräldrar förstör hans möjligheter i livet.

Kennet Jansson är en kille på väg mot att bli vuxen. Han läser och funderar. En ganska vanlig kille, på sätt och vis, men som jag föreställer mig att det kommer att gå bra för. Jag kan inte hjälpa att jag tänker på honom som en ung Östergren. Det kanske inte alls är så, men det är så lätt att blanda ihop en romanfigur med författaren själv.

I en skog av sumak liknar inte riktigt den verklighet som jag minns. Romanens 1970-talsvärld känns både lite bekant och samtidigt mystisk. Vi får absolut inte veta allt och bland annat det gör att berättelsen blir spännande att läsa. Men också författarens språk och alla medryckande och ibland dråpliga eller dramatiska scener och alla miljöer han målar upp och att den är full av både allvar och humor. Samtidigt har romanen en mycket lugn och eftertänksam ton och genom berättelsen gestaltar författaren klassskillnader. Dan Schoultzes familj har pengar och resurser till att skydda sina barn. Håkans familj är i botten av samhällshierarkin. I en skog av sumak är en bra bok som jag rekommenderar.

I en skog av Sumak av Klas Östergren, Natur & Kultur 2018.

Jag läste en pocketutgåva. I en skog av Sumak kom först ut 2017.

Jazz är farligt av Bengt Ohlsson

Jazz är farligt handlar om en man i trettiofemårsåldern och det är han som berättar. Han är skild, han bor i Stockholm, han har en tolvårig son och han skriver på en doktorsavhandling om kapten Haddocks kraftuttryck. I nuet är han i en stuga på landet med sin son och där gjuter han in minnessaker i betong och ror sedan ut på sjön och sänker dem där. Han menar att han bevarar dem för framtiden och att människor om tusentals år ska hitta dem och att de ska undra över och kanske förstå vad de betyder och hur det var när de hamnade i sjön.

Men jag kan inte låta bli att tro att han vill gräva ner det som har hänt tidigare för att komma ifrån det. Han har det inte så lätt. En känsla av underlägsenhet och vilsenhet drar genom hela romanen. Andra tjänar mer pengar än han och verkar säkra i tillvaron. Exfrun till exempel. Han har svårt att komma vidare med sin avhandling. Han inleder ett förhållande med en mycket ung flicka, ett förhållande som inte har någon framtid. Jag förstår inte riktigt vad han lever på. Han verkar inte ha något jobb. Någon doktorandtjänst kan han väl inte ha. Då ingår ju både undervisning och möten på jobbet. Men det var kanske andra förhållanden på 1980-talet när den här boken kom ut. Han kan ju förresten ha ett jobb som författaren väljer att inte berätta om. Kanske.

Det här är Bengt Ohlssons tredje roman. Det var titeln som lockade mig. Särskilt mycket jazz innehåller den inte, men ett porträtt av en vilsen man och hans förhållande till sin son. Jazz är farligt är en ganska sorglig berättelse, inte alls vad jag trodde, men värd att läsas tycker jag.

Jazz är farligt av Bengt Ohlsson, Bonniers 1988.

En realist – novell av Victoria Benedictsson

Den unga Hildur Wide tillbringar sommaren hos doktorsfamiljen Sanderson. Hennes far dog för ett år sedan. Hon är föräldralös och har ärvt en stor förmögenhet. Den yngste sonen i familjen Sanderson studerar till läkare i Lund men han har också författarambitioner.

”Tant Betty, har verkligen din son skrivit detta?” frågade Hildur Wide och såg upp från tidningen i vilken hon läste.
”Naturligtvis, annars hade jag väl icke sagt det” svarade fru Sanderson med ett leende av på en gång matronevärdighet och modersstolthet.
”Det är märkvärdigt vad han skriver bra.”
”Varför finner du det så märkvärdigt, tror du att Alexis är ett dumhuvud?”
”Gud bevars, lilla tant, men jag hade föreställt mig honom som en vanlig medikofilare, det här är ju något helt annat, en författare – en realist. A, tant, vad det är bra!” Hon lade armarna på bordet, böjde sig ner över tidningen och fortsatte sin läsning.

Så kommer sonen hem på sommarlov. Tycke uppstår. Han och Hildur har mycket att prata om. Men vem är han egentligen? Hurdan? Är han alldeles för självupptagen? Omfattar han de vanliga fördomarna mot kvinnor, att de är mindre intelligenta än män och måste ledas? Och är Hildur så ung och naiv att hon inte kan se realistiskt på verkligheten?

Mer säger jag inte. Det kan ju hända att någon som tar del av det här inlägget vill läsa novellen. Det är den värd. Den finns i novellsamlingen Från Skåne som var den första boken Av Victoria Benedictsson (1850-1888) som gavs ut och det skedde 1884. Novellen En realist är den första i samlingen och också den längsta. Boken hittade jag i nätbokhandeln när de sålde ut pocketböcker billigt.

En realist – novell av Victoria Benedictsson ur samlingen Från Skåne, Klassikerförlaget 1994.

Jag har bytt diktsamling

Det är bra att ha projekt, till exempel att läsa de skönlitterära Augustprisvinnarna som jag inte har läst. På grund av det köpte jag Sorgegondolen av Tomas Tranströmer och när jag hade läst färdigt Vild iris/Wild Iris av Louise Glück satte jag igång med den. Det känns bra att läsa lite Tranströmer igen. Det var länge sedan sist.

Sorgegondolen publicerades 1996 och fick Augustpriset samma år. Om du vill veta vilka vinnare jag läser i projektet har du dem här. Tidigare har jag läst och skrivit om Osebol av Marit Kapla och De sotarna! De sotarna av Lars Ahlin.

På Instagram har projektet taggen #augustprisprojektet. Karenina som på Instagram heter @kareninalaser och @kickibokmal är också med i projektet. Min Instagram @mosstantenblogg når ni genom knappen uppe till höger. Kul att det var fler som kände sig manade att läsa Augustprisvinnare.

Den skeva platsen av Caterina Pasqual Söderbaum

Berättaren i den här boken har en svensk mor och en spansk far och hon bodde i Spanien som barn under Francotiden. Nu är berättaren vuxen, gift och har en liten dotter. Hon reser med sin man och dotter till platser som har betydelse för hennes förståelse för hennes bakgrund.

Det verkar vara författarens egen bakgrund som det handlar om och i romanen finns en stor äkta känsla av sorg och frustration. Berättarens far var officer och Francoanhängare. Han hade läst Hitlers Min kamp och tyckte att den var bra. På väggen i lägenheten där Caterina bodde som barn fanns ett porträtt av Hitler. Caterina Pascual Söderbaum går tillbaka i generationerna och berättar om sin familj, både på sin mors och fars sida. Det är två mycket olika familjer med olika syn på världen. Familjen på författarens mors sida var inga Franco- och Hitleranhängare.

Caterina Pascual Söderbaum har också utvidgat bilden. Hon berättar inte bara vad hennes familjemedlemmar var med om. Titeln Den skeva platsen kommer från ett brev som Emily Dickinson skrev under det amerikanska inbördeskriget till överste Thomas Wentworth Higginson. I should have liked to see you before you became improbable. War feels to me like an oblique place. Och den allra skevaste platsen i den här romanen är för mig nazisternas avlivningsklinik på slottet Hartheim vid Attesjön i Österrike.

Caterina Pasqual Söderbaum har valt att berätta inte bara om vad hennes egna familjemedlemmar har varit med om utan också om Slottet Hartheim, om förintelseläger och om flyktingar i läger på grund av det spanska inbördeskriget. På så sätt gestaltar hon krigets och diktaturens yttersta konsekvenser. Det är detaljrika nedslag i olika händelser och mycket svåra förhållanden och hon har skapat en stark roman med ett vackert språk. Samtidigt finns minnen från vardagslivet. Allt avtäcks efter hand och bilden blir rikare och klarare. När jag börjar läsa känns det som om det ligger en halvgenomskinlig slöja över texten.

Att läsa den här romanen är en stor upplevelse. Den behandlar svåra frågor. Ansvar, vem är ansvarig för vad? Hur kunde berättarens mor leva tillsammans med en nazistanhängare? Och vem är Caterina som har den bakgrunden? Den skeva platsen är vacker, hemsk, sorglig och spännande att läsa. Den är ändå inte utan hopp. Bland personerna i boken finns kvinnor som arbetar för att hjälpa flyktingarna. Boken rekommenderas varmt.

Den skeva platsen av Caterina Pascual Söderbaum, Bonniers 2016.

De sotarna! De sotarna! av Lars Ahlin

Det är i slutet av 1920-talet. Zackarias är en pojke på tretton år som bor i Sundsvall. Han jobbar som springpojke på olika ställen i staden och han berättar vad han är med om. Diverse udda människor kommer in i hans liv, som fröken Thomasine Hassel som har psykiska problem, den före detta bondkomikern Blaren och före detta clownen Dixie som spelar på såg. Och sotarlärlingen Kurre som inte är något original men som har ett yrke som inte så ofta förekommer i romanerna.

De sotarna! De sotarna! är en ovanlig roman och intressant men jag har svårt för tonen i boken. Det finns en putslustighet som irriterar, inte överallt, men lite för mycket. Det märks att det är en språkmästare som har skrivit boken och det finns formidabla språkexplostioner likaväl som ett mer avmätt, städat språk men på vissa ställen känns det som om en ung person som vill briljera har skrivit. Det blir för mycket. Ta bort det där, tänker jag. Dessutom flyter berättandet ut ibland. Men kanske borde jag tänka att det faktiskt är Zackarias som berättar och inte författaren. Att det är Zackarias språk? Ett sätt att gestalta honom? Avsnittet om en kolarbonde skiljer dock ut sig från de andra. Det är mycket torrare och sakligare och jag har läst på Wikipedia att Lars Ahlin brukade experimentera med språket och skrev sina böcker på olika sätt.

Det finns ingen genomgånde historia som går mot sitt slut i boken utan flera historier, nästan som om det är noveller, och i ett par av dem blir det riktigt dramatiskt. Flera gånger under läsningen tänkte jag: Men var den här boken verkligen bäst? Den fick ju Augustpriset. Men fast jag är lite tveksam inför den här romanen är jag ändå glad att jag har läst den. Tidigare har jag bara läst två böcker av Lars Ahlin, Tåbb med manifestet som jag läste när jag var ung och som jag inte minns något av och Kanelbiten som jag läste lite senare i livet med stor behållning.

De sotarna! De sotarna! av Lars Ahlin, Bonniers 1990.

Det här är den andra boken om Zackarias. Den första kom 1954 och heter Stora glömskan.

De sotarna! De sotarna! är den andra Augustprisvinnande skönlitterära boken jag läser i mitt Augustprisprojekt och nu har jag sex stycken kvar att läsa. På Instagram har projektet taggen #augustprisprojektet.

Jag vill sätta världen i rörelse – en biografi över Selma Lagerlöf av Anna-Karin Palm

I den här biografin finns Selma Lagerlöf både som privatmänniska, yrkesmänniska och offentlig person. Bortsett från det första kapitlet får man följa hennes liv kronologiskt. Mycket handlar om hennes skrivande men också om privatlivet. Det var intressant att få inblick i alla hennes kontakter med olika starka kvinnor under studietiden, under den period när hon arbetade som lärarinna och senare i hennes liv. Själv måste hon ha haft stor styrka. Hon tvivlade ibland på sig själv, men trodde också att hon skulle bli en stor författare. Och det gjorde hon i en tid och ett klimat när kvinnor och deras verksamhet ständigt förminskades och undervärderades.

Ett stort plus i boken är att den ganska ingående behandlar hur hon kämpar med sitt skrivande, hur hon arbetar och strävar både med skrivandet och för att utveckla sig. Det är ingen plötslig inspiration som har gjort henne till den stora författare hon var. Inspirationen och idéerna finns där naturligtvis, men utan hårt arbete och stor envishet och styrka hade hon nog förblivit okänd.

Anna-Karin Palm har valt att skriva om Lagerlöf genom att citera många brev och jag tycker att det ger ett gediget intryck. Jag har inte tillräckliga kunskaper för att värdera om den här biografin är nära sanningen eller inte. Men det känns så och jag uppfattar att jag har fått en omfattande och levande bild av författaren och hennes tid.

Biografin har stort omfång men den är lättläst och för mig var den spännande och underhållande. Jag får lust att läsa Gösta Berlings saga igen, att läsa Nils Holgerssons underbara resa som jag fick förstörd när jag gick i skolan eftersom vi hade högläsning ur den, en efter en längs bänkraderna. Jag ser också fram emot att läsa Liljecronas hem som jag har med i mitt hyllvärmarprojekt i år. Dessutom har jag stoppat in en annan biografi över Selma Lagerlöf i min läslista på Goodreads, Selma Lagerlöf : Sveriges modernaste kvinna av Anna Nordlund. Den titeln kan jag inte motstå. Dessutom ska det finnas mycket bilder i den boken.

Jag vill sätta världen i rörelse – en biografi över Selma Lagerlöf av Anna-Karin Palm, Bonniers 2019.

Osebol av Marit Kapla

Osebol är en by vid Klarälven i norra Värmland. Där har Marit Kapla intervjuat nästan alla invånarna. Ur intervjuerna har hon sedan tagit små utdrag, fragment, och satt ihop det till en diktsamling. Hon låter en person eller ett hushåll komma till tals i varje avdelning och i början av den är också huset där de bor utmärkt. Det tog en stund innan jag förstod att de små fyrkanterna som var utströdda på boksidan föreställde husen i byn och att den fyrkanten som var svart istället för grå föreställde huset där den intervjuade bodde.

Marit Kapla är själv uppvuxen i Osebol och känner orten väl. Hon har intervjuat under flera år så jag räknar med att hon har ett stort material. Ur det har hon vaskat fram detta, fåtaliga korta rader, och det gör att det som står där får en helt annan tyngd och klang och känsla än om hon hade publicerat mer fullständiga intervjuer. Det gör den här boken unik. Tror jag i alla fall. Här talar nästan alla som bor i Osebol. Det är röster från glesbyden som speglar utvecklingen under 1900-talet och in i 2000-talet. Skogsbruket var dominerande förr. Det var ett hårt slit och det behövdes mycket arbetskraft. Så mekaniserades skogsbruket mer och mer. Det var dåligt med arbetstillfällen och många måste söka sin utkomst långt därifrån.

Hur glesbygden alltmer glesas ut och unga försvinner. Hur butiker läggs ner. Hur skolor läggs ner och barnen får alltför långa skoldagar i och med att de måste resa så långt varje dag. Hur befolkningen blir äldre och äldre. Osebol innehåller mycket. Landskapet, älven, bron med två brovalv som är avstängd för trafik. Och faktiskt en liten rörelse åt motsatt håll. Gröna vågare kom på 1970-talet. Holländare köper hus i Värmland. Några flyttar dit för att starta turistverksamhet. Men mest är det avfolkning. En bygd som har varit livaktig, där alla kände varandra och många hjälpte varandra om det behövdes. En bygd som nu kanske ska dö? Som kanske ska bli ett turistreservat?

Boken Osebol kan läsas eftertänksamt. Själv svepte jag igenom den snabbt. Jag tror att båda sätten att läsa den har fördelar. Som jag läste den fick jag en överblick, en samlad bild, en känsla som stannar kvar. Jag rekommenderar den varmt till läsning. Bli inte förskräckt över bokens många sidor. Den är lätt att läsa fast den har tyngd.

Osebol av Marit Kapla, Teg Publishing 2019.

Osebol fick Augustpriset 2019. Och i och med att den är läst har jag sju skönlitterära vinnare kvar att läsa i mitt Augustprisprojekt som har taggen #augustprisprojektet på Instagram.

Dödsuret av Kjell Eriksson

Dödsuret tilldrar sig på en ö i Roslagen. För fyra år sedan försvann den unga kvinnan Cecilia Karlsson. Ann Lindell, före detta polis som tillbringar sin semester hos kärleken Edward som bor på ön, kan inte låta bli att undersöka försvinnandet. Det visar sig att ännu en människa försvann samtidigt med Cecilia Karlsson. Motsättningar blottas. Kärlek, hat och svartsjuka kommer upp till ytan.

Dödsuret betecknas som en thriller av förlaget men den är ingen bladvändare. Den har spänning, men på ett mer eftertänksamt sätt. Berättelsen innehåller många olika människoporträtt, så pass många att några blir alltför lite belysta. Det var lite svårt att hålla reda på alla personerna till en början. Å andra sidan är det kanske inte den här bokens uppgift att gestalta fullödiga porträtt av människor och att ha en genomgripande psykologisk gestaltning av problemen i den familj där det riktigt bränner till. Författaren sveper över människorna och problemen. Men trots det finns fina porträtt. Ungkarlen Nils Lindberg som aldrig har glömt sin tonårsförälskelse i Cecilia framstår för mig som en människa och Ann Lindells och Edwards förhållande och Ann Lindells förhållande till sin son är fint beskrivna.

I boken finns flera intressanta gestalter som jag skulle vilja veta mer om. Där finns cyniska människor som mest tänker på sig själva och som kan driva andra människor till handlingar som de aldrig hade utfört om de inte var under påverkan. Där finns hjälpsamma människor. Och vad har egentligen hänt under årens lopp i familjen Karlsson?

Emellertid är det kanske författarens avsikt att lämna läsaren med alla dessa frågor. Det finns mycket att fundera på efter att ha läst Dödsuret. Livet på ön och miljön är levande gestaltat. Historien är förlagd till en nutid som vi känner igen. De bofasta blir färre och färre. Många unga har givit sig iväg från ön. Sommargästerna blir fler och inflyttares drömvärld krockar med bofastas kunskap om verkligheten på ön. En bild av vår splittrade tid.

Dödsuret av Kjell Eriksson, Ordfront 2020.

Kjell Eriksson har skrivit elva romaner med Ann Lindell som utredare före denna.