Laura Wilkinson lever ett bra liv som singel. Hon har vänner och intressanta arbetsupgifter som frilans. Hon är tvåspråkig med en engelsk far, universitetsutbildad med kulturella intressen och hon närmar sig sextio år. Så stöter hon plötsligt ihop med en man som hon gav lektioner i engelska för många år sedan. Han skulle gifta in sig i den engelska aristokratin och han var bildskön. Nu sitter han plötsligt på tunnelbanan och det är som om hon blir träffad av Amors pil.

En förvandlingsroman kallar författaren den här boken med hänsyftning till förvandlingar och kärlek i litteraturen som hos Ovidius och Shakespeare. Och sådana finns i romanen. Vi har till exempel den blixtsnabba förvandlingen när kärleken slår till, den långsamma förvandlingen som vi alla genomgår när vi blir äldre och äldre och så har vi den bildsköne mannens mycket snabbare förvandling när han blir deprimerad. Det är både underhållande och sorgligt när Laura gör allt hon kan för att bevara och bättra på sitt utseende medan mannen låter sig förfalla. Nog känner jag igen mig i viss mån hos Laura och visst känner jag igen skillnaden mellan hur äldre kvinnor och män uppfattas. Om inte mannen har blivit så pass gammal att han blivit långsam och ibland lite förvirrad förstås.

Skönheten handlar om åldrande och utseende, ett åldrande som nästan inte får finnas i vårt samhälle. Ålderskillnaden mellan Laura och mannen är inte jättestor och hade mannen i förhållandet varit den äldre skulle ingen tyckt att det var konstigt eller patetiskt, vilket åtminstone Laura nu ofta befarar. Romanen tar upp en allvarlig fråga på ett lekfullt sätt. Den är rolig och underhållande när man får följa Laura Wilkinsons kärlekshistoria och samboskap med den yngre mannen och samtidigt finns där en hel del tänkvärt.

Skönheten av Inger Edelfeldt, Norstedts 2026.

En kvinna hittar en gammal död man i en lägenhet i Malmötrakten. Snart förstår man att hon känner mannen och att han har bett henne att hon ska bränna honom efter hans död. Mannen har dött av en smittsam sjukdom. Det luktar död från andra lägenheter i huset. När kvinnan har gjort det hon ska går hon därifrån. I ett cykelskjul hämtar hon två barn som legat gömda där inne. Så mycket mer vet man inte, men författaren backar berättelsen bakåt och så småningom får man veta mer.

Det är så Hanna Nordenhök har lagt upp den här berättelsen om ett Sverige som har drabbats av en fruktansvärd farsot. Hon backar en bit och berättar framåt en bit. Sedan backar hon längre bakåt och berättar framåt igen och så vidare. Det är ganska effektivt att gradvis få veta mer och mer på det här viset. Författarens strama och exakta språk bidrar till upplevelsen. Berättelsen har inte mycket med bibliotek att göra, men en underjordisk stämning kan man nog känna när man läser. Det finns stor fara i berättelsen och chock och sorg. Det är en fruktansvärd situation de överlevande befinner sig i.

Romanen är tung till sitt innehåll och jag känner handlingen både som mycket närvarande och inte alls otrolig. Samtidigt lyckas jag nog skjuta de där tankarna från mig. Jag lägger dem nog ändå i en fiktiv tillvaro som inte har med min verklighet att göra. Självbevarelsedrift kanske. Den här boken är inget för den som behöver läsa något lugnt och trevligt. Men bra är den, och det finns faktiskt också mänsklig omtanke i berättelsen. Frågan är bara om denna omtanke räcker. Kommer kvinnan och de två barnen någonsin att få ett drägligt liv igen?

Det underjordiska biblioteket av Hanna Nordenhök, Wahlström & Widstrand 2026.

Nattsäsong handlar om en skådespelerska och hon bor med sin välbeställde man i närheten av Dramaten i Stockholm. Det är mörk höst och redan från början framställs hon som ganska osäker. Hon får brev från män, och i början av romanen kommer ett litet kuvert med ett handskrivet kort tillsammans med ett tidningsurklipp där det finns ett foto på hennes ansikte och rubriken ”jag tror på kraften i kärlek och åtrå”. Under ordet åtrå har brevskrivaren dragit ett tjockt streck och efter det satt dit tre utropstecken, allt med röd penna. Hennes reaktion blir att det är hennes eget fel att breven fortsätter att komma. Något hos henne gör att männen skriver sådana brev till henne, tänker hon, och det kan man tycka att hon borde kunna motverka. Antagligen anser hennes man att det är så.

Här har vi alltså denna firade skådespelerska som är mycket kompetent och arbetar hårt med sina roller. Och hon har internaliserat bilden av den svaga, känslostyrda kvinnan som måste tas om hand och som själv bär hela ansvaret för männens reaktioner. Jag tänker att hon är en känslomänniska och att hon behöver tryggheten genom mannen, fast den tryggheten verkar mycket kall. Hon blir i mångt och mycket behandlad som ett ingenting av sin man. Det är männen som styr, och först och främst rika män, och författaren drar det ut till sin spets. Det blir lite som att hon är ett barn som mannen har överseende med och manipulerar. Fast han har inget emot att vara gift med en berömd skådespelerska förstås.

Berättelsen är mörk och drömlik, och åtrå finns det gott om. Men det finns också ett hot i bakgrunden. Blir det krig? Och det där krigshotet svävar i bakgrunden och skådespelerskans tankar om detta kommer inte längre än till att det kanske vore bättre att ge upp. Det finns en maktlöshet i berättelsen. Det verkar som om det enda hon har makt över är arbetet med rollen, och till viss del inte ens det. När känslorna griper tag i henne är hon i deras våld.

Nattsäsong är alltså en dyster och svart berättelse, men Karolina Ramqvist skriver så att det blir spännande att läsa. Det finns stämning och nerv i berättelsen och språket är njutbart.

Nattsäsong av Karolina Ramqvist, Bonniers 2026.

Handlingen i Splendorville av Ellen Mattson är förlagd till en ökenstad på 1920-talet. Där bor doktor Esparto som är dotter till en avliden (eller är han försvunnen?) arkeolog. Innan hon blev doktor var hon ute med sin far och grävde efter gamla lämningar. Hon umgås ganska mycket med Fred som är polischef i staden. Men nu har ett filmteam kommit till staden för att spela in en stumfilm och doktor Esposito besöker inspelningsteamet och blir mer och mer fascinerad av skådespelarna och deras liv.

Det är något overkligt över staden och doktor Espartos liv där. Det känns drömlikt, som en fantasi, även om hennes tillvaro i staden ändå är mer realistisk än stumfilmen med dess ökenshejk och exotism. Det finns också en viss undergångsstämning, som om sanden kommer att ta över precis som i den gamla övergivna staden ute i öknen. Eller annars kommer något våldsamt att hända. Staden verkar ligga i ett koloniserat land som styrs av västerlänningar och opreciserade incidenter sker ute i landet.

Berättelsen har både ett tema av bländverk och om västerländska människors skeva syn på orienten och känsla av överhöghet. Den rika kvinnan som bekostar filmen har, som hon uttrycker det, pumpat in stora pengar i staden och verkar därför anse att hon kan göra som hon vill. Vi har filmen skapad för att roa och väcka åskådarens förvåning och känslor av en främmande, vacker och farlig värld – och som kontrast kulisser, smink, ljussättning och motsättningar mellan skådespelare, och deras festande. Samtidigt känns doktorns tillvaro i staden inte heller helt realistiskt och ökenfolket som hon har vuxit upp hos finns egentligen inte.

I filmen finns bara vita skådespelare, en del sminkade så att hudfärgen verkar mörkare. Bruna och svarta skådespelare kan inte komma ifråga, men lokalbefolkningen kan användas som statister. Och storyn har inget med verkligheten i orienten att göra. Doktorn vet betydligt mer om landet och kulturen, men också hon tillhör de priviligierade. Samtidigt är hon en ensam människa som på sätt och vis lever ett tillfälligt liv. Ja, Splendorville innehåller mycket och är inte så lätt att få grepp om. Romanen är vackert skriven, men också lite ful och dramatisk i vissa partier. Den lämnar över mycket till läsaren att fundera och känna över, och det tycker jag om.

Splendorville av Ellen Mattson, Bonniers 2004.

Läsaren är åskådare, nästan som på teatern. Först ser man inte mycket, men när ljuset kommer upp framträder scenbilden: ett kök i en stad någonstans i Sverige. Så gott som allt försiggår under en kväll och de agerande är enbart tre. Scenen är mörk, Beatrice kommer hem från jobbet. Genom ett kommando tänder hon ljuset och spelet går igång.

En av de tre är en humanoid som heter Robert och han är skapad av människor för att tjäna pengar. Utvecklingen av denna vara pågår fortfarande och Beatrice som bor i lägenheten har humanoiden hemma hos sig för testning. Hans funktion verkar vara till underhållning och avkoppling och hemarbete. Någon man kan köpa till sin tillfredsställelse på olika plan.

Inkokt ruda är ett kammarspel och som läsare dras man in och glömmer teaterkänslan. Det är fartfyllt och det är roligt. Det handlar inte särskilt mycket om teknikens faror och AI-utvecklingen. Det finns med i kompotten. Humanoiden utvecklar sig själv och lär sig nya saker och han är besvärlig ibland och gör inte som Beatrice vill. Men humanoiden och agerandet mellan den och de två människorna har mest funktionen att belysa hurdana vi skröpliga, ofullkomliga människor är, med vår svartsjuka och våra fastlåsningar, med vår kärlekslängtan och rädsla och vår elakhet. Och humanoiden har faktiskt ett namn. Han heter ju Robert och stundvis framstår han som ganska så mänsklig.

Ja det är både roligt och tänkvärt hur Robert har svårt att få ihop saker och inte förstår bildspråk utan tolkar det konkret – som ju en del människor gör. Det är också både intressant och roligt hur Robert reagerar när han inte får ihop saker och ting. Det blir en uppförstorad reaktion om man jämför med en människa. Robert blir brännhet och röd och missfärgad och det är fara för att hela maskineriet ska bli förstört, en bild av hur komplicerade våra kroppar och hjärnor och mänskligt liv är.

Inkokt ruda är en mycket underhållande kort roman med ett visst allvar bakom. Det går undan. Oj, känner jag när jag har läst färdigt. Det här var ganska lättsmält och trevligt. Men det saktar av på slutet, vilket behövs, och så finns där en godmodig humor och lite klok livserfarenhet.

Inkokt ruda av Klas Östergren, Polaris 2026.

Leo och Filip och Robert höll ihop under gymnasietiden. De var unga och det de stod för och deras sätt att avskilja sig och utmärka sig var ganska ungdomligt barnsligt, enligt vad Leo senare anser. Filip var intellektuell snobb i kläder av tweed, som en lite gammaldags professor. Robert var den radikale med provokativa idéer. Och Leo, hur var han? Försiktig och valhänt, kanske. Anknuten till den här trion var också Moa. Men det var ganska länge sedan, före Kennys maktövertagande.

En framtidsroman om samtiden är undertiteln till denna bok och den stämmer bra med innehållet. När jag läser den tänker jag ständigt på det som händer idag och hotet mot demokratin som vi lever under. Christian Munthe skildrar ett fruktansvärt samhälle där en stor del av befolkningen har avskiljts som trälar. De lever i särskilda områden under usla förhållanden och de arbetar åt resten av befolkningen med städjobb, transporter och annat för att samhället ska fungera. De passar också bra som kanonmat, för det är krig vid landets gränser. Och många människor försvinner spårlöst.

Den här romanen är ingen psykologisk berättelse som går djupt in i personliga förhållanden människor emellan. Författaren skriver mycket rakt på, avskalat, har det väsentligaste med i texten. En debattroman, skulle man kunna säga. Ändå är romanen lite dunkel. Man förstår inte allt från början fast mycket är klart och tydligt. Det finns också en gåta i berättelsen. Robert, med efternamnet Roskow, blev chefsideolog hos rörelsen som leddes av Kenny, den store ledaren som kom till makten genom allmänna val och som sedan förde landet från demokrati till diktatur. Men var är Robert nu? Han har inte synts till sedan maktövertagandet och det är många år sedan det skedde.

Så fast Christian Munthe skriver klart och tydligt och säkert och med en stil som ger en känsla av fakta och auktoritet finns alltså detta dunkel i berättelsen, och det tycker jag är bra. Jag vet inte riktigt vad som ska hända i berättelsen och efteråt är jag inte säker på varför Robert Roskow försvann. Var han inte användbar längre för regimen med tanke på hans utländska rötter? Hade hans idéer varit alltför sockrade och skenbart vackra mitt i det hårda styre som regimen sedermera arbetade fram? Auktoritära styren brukar ju inte skapa samhällen som fungerar bra, utom möjligen för ett fåtal.

När jag läser den här boken tycker jag mig känna igen både det ena och det andra. En liten, liten känsla av Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood, till exempel. Jag tänker på vad som händer här idag, och som hände igår, vad vi har runt om oss i världen. Och finns det också en liten hänsyftning till Moskvaprocesserna på 1930-talet? Var det inte flera av de anklagade som uttryckte sin trohet och hur de älskade den store ledaren i sina bekännelser? Det finns mycket att tänka på när man läser den här boken. En stor fråga är vårt personliga ansvar. Vad skulle jag våga göra mot ett hotande maktövertagande av en auktoritär regim? Vad skulle jag våga göra om jag levde i en diktatur?

Omsorg och sadism – en framtidsroman om samtiden av Christian Munthe, Thoren & Lindskog 2026.

Emma är förskollärare och hon arbetar på en populär förskola på Södermalm. Föräldrarna till barnen där har god ekonomi och de uppskattar förskolans kreativa verksamhet. Så börjar ett nytt barn på förskolan Hon heter Stella och är dotter till Alice som är bloggare och influencer. Emma har följt henne länge på sociala medier och hon ser på henne och hennes verksamhet med blandade känslor. Hon både beundrar Alice och ser hur yta verkar betyda allt för henne och hur hon har anpassat sig till alla samarbeten med diverse företag som hon tjänar pengar på. När Alice föreslår att Emma ska hjälpa henne som barnvakt säger Emma ja, fast hon nog egentligen inte borde. Hon har en bra relation till Stella. Det fungerar fint när hon är barnvakt och snart får hon nycklar till familjens lägenhet.

Yta och hur man framstår, att ha de rätta sakerna, att bo i rätt områden, gå till de rätta barerna och restaurangerna, att handla i de rätta butikerna spelar stor roll i den här romanen. Det är ett liv som de flesta svenskar inte har. De bor inte i Stockholm och de har inte de ekonomiska resurserna till ett sådant liv. Therese Bohman skriver om influencerkulturen, om konsumtion och en tillrättalagd drömvärld där mest bara det vackra finns och allt flyter på utan gnissel och svårigheter. Så är det naturligtvis inte i verkligheten och som läsare undrar man vem Alice är.

Man börjar också undra vem Emma är. Ja, hon är förskollärare och hon lever ensam i en förort. Hon har inte råd att bo på Söder. Men vad får vi veta om hennes liv? Hon berättar mycket om sitt arbete, om att hon fyndar vackra saker till sitt hem på second hand. Att hon har en väninna som hon träffar ibland och att hon är hos sin gamla mamma under julen. Hon verkar se ganska klart på Alice och hon verkar genomskåda mycket, men hon dras också till henne. Emma verkar inte vara starkt knuten till någon människa. Det finns en stor tomhet i den här berättelsen och det är intressant.

Och samtidigt är allt skrivet vacker och enkelt. Kapitalet är absolut en läsvärd roman. Therese Bohman skriver om influencerkulturen på sitt eget sätt och skapar sin egen stämning. Lågmält, men inte utan dramatik.

Kapitalet av Therese Bohman, Norstedts 2026.