Jag har torkat nog många golv – En biografi om Maja Ekelöf av Nina vad den Brink

1970 vann Maja Ekelöf Rabén & Sjögrens stora romantävling med Rapport från en skurhink. Maja Ekelöf bodde i Karlskoga. Hon hade fem barn och var ensamstående och försörjde sig och barnen genom arbete som tidningsutdelare och städerska. Rapport från en skurhink bestod av hennes dagboksanteckningar om hårt arbete, hemliv, svårigheten att få ekonomin att gå ihop och hennes tankar och åsikter om tillståndet i Sverige och världen.

Nu har Nina van den Brink skrivit en biografi om Maja Ekelöf och jag kan bara rekommendera den. Själv var jag ung när Rapport från en skurhink kom ut och jag läste den. Maja Ekelöf var arbetare medan de flesta i FNL-rörelsen och den svenska vänstern var studerande eller människor som hade blivit arbetare av politiska skäl. Hennes bok hade alltså tyngd. Men jag visste aldrig hur framgångsrik hennes bok var och hur mycket hon blev anlitad i paneler och liknande. Jag har alltså inte tidigare begripit riktigt hur stor genomslagskraft boken och Maja Ekelöfs person fick och inte heller vilken stor betydelse prispengarna och inkomsterna från boken hade för henne..

I biografin går Nina van den Brink igenom hela Maja Ekelöfs liv. Hon beskriver hennes strävan efter utbildning och kunskap och hennes hårda slit som gick illa åt kroppen. Nina van den Brinks nära släktingar var städerskor och själv har hon också arbetat som städare periodvis. Därför har hon kanske en annan utgångspunkt än många av de kritiker, journalister och kulturpersonligheter som recenserade och skrev om Maja Ekelöf. Många gånger skrev de från ett obenperspektiv fast de var positiva till boken. I biografin citerar Nina van den Brink Maja Ekelöf på sid 258.

Den uppståndelse som varit i stora delar av pressen, över att en arbetande människa kan få ner några vardagliga, enkla funderingar på pränt, påminner lite om den förvåning de vita slavägarna i Sydstaterna visade när man upptäckte att de svarta ”arbetsdjur” man hade på fälten kunde prata.
Förstår ni hur det känns för mig?

Biografin ger också en bit av den svenska vänsterns historia med dess splittring. Jag som befann mig där i min ungdom känner både igen mig och får veta en del som jag inte kände till. Som det framstår i biografin påverkades Maja Ekelöfs liv av hennes styrka och driv till att människor som hade det som hon skulle få det bättre. Det påverkades också av hennes osäkerhet. Det var skillnad på folk och folk och det är det väl fortfarande. Hennes liv påverkades också av hennes barn. En del av dem blev aktiva i vänsterrörelsen och arbetade även med kultur. Naturligtvis måste det finnas grundläggande åsikter och engagemang inom en, men sedan, just vilka organisationer man dras till beror ofta på vilka människor man har omkring sig.

Biografin över Maja Ekelöf är ovanlig. Den handlar om en stark personlighet som kämpade mot många hinder och som kom från arbetarklassen. Sådana böcker brukar inte handla om städerskor. Mycket sällan om arbetare. Så läs den gärna.

Jag har torkat nog många golv – En biografi om Maja Ekelöf av Nina van den Brink, Norstedts 2022.

Europas mödrar – de senaste 43 000 åren av Karin Bojs

Karin Bojs har skrivit två tidigare böcker om hur vi är släkt och hur Sverige och Europa befolkades, Min europeiska familj – de senaste 54 000 åren som vann Augustpriset och Svenskarna och deras fäder – de senaste 11 000 åren. Tyvärr har jag inte läst dem, men den här tredje boken har jag läst och i den kan man ta del av det senaste forskningsläget när det gäller hur Europa har befolkats.

Forskarna har kommit fram till att människorna kom till Europa i tre vågor. Först kom jägarna, sedan jordbrukarna och som tredje våg kom indoeuropéerna. Att DNA-tekniken har utvecklats har lett till att många tidigare sanningar omprövats och det är ju så vetenskap fungerar. Naturligtvis blir en del slutsatser spekulationer när det handlar om vad som hände och hur människor levde för så länge sedan. Men nu är slutsatserna mycket mer välgrundade än tidigare, främst genom DNA-tekniken och förbättrad kol-14-metod för tidsbestämning men också på grund av att man har hittat och undersökt fler och fler lämningar.

I den senaste boken, Europas mödrar, koncentrerar sig Karin Bojs på kvinnolinjen i DNA och det tycker jag är särskilt intressant. Dessutom framhäver hon två kvinnliga arkeologer. Det är Marija Gimbutas (1921-1924) som hånades en hel del för sina slutsatser, särskilt om att indoeuroperna kom från stäpperna i öster och att patriarkatet kom med dem och det hon framförde om kvinnornas ställning och gudinnekultur i de tidiga samhällena. DNA-tekniken har visat att hon hade rätt i mycket. Den andra arkeologen är Zsófia Torma (1832-1899) som har varit bortglömd. Det var männen som dominerade bland arkeologerna och flera tongivande arkeologer under första hälften av 1900-talet hävdade att de mycket gamla kvinnofigurerna med svällande former, som Venus från Willendorf, skulle vara pornografi. Vad man kommer fram till kan mycket väl bero på vilken utgångspunkt man har när man spekulerar.

Jag har inte kunskap att bedöma hur relevant och riktigt allting är i Karin Bojs bok, men den verkar mycket gedigen samtidigt som den är lättläst och spännande. För mig var den en riktig bladvändare. Boken har skrivits i samarbete med experter och Karin Bojs framför inte spekulationer som fakta. Hon redogör för forskningsläget och vad forskare anser är de rimligaste slutsatserna.

Europas mödrar – de senaste 43 000 åren av Karin Bojs, Bonniers 2022.

Vem kan segla av Eva-Marie Liffner

En som kunde segla, eller i varje fall bygga skepp var Fredric Henrik af Chapman (1721-1808). I Eva-Marie Liffners roman är han gammal och då boende i Karlskrona där det stora örlogsvarvet fanns. Men romanen handlar mest om hans yngre år. Den gamle mannen ser tillbaka och minns det han har varit med om. Chapman föddes i Göteborg. Han hade ett växlande liv och han arbetade på skeppsvarv på många orter, Göteborg, Karlskrona, Stralsund, Sveaborg och Stockholm. Efterhand förde han in mer vetenskapliga metoder i skeppsbyggandet. Det är intressant att notera att precis som Rousseau levde Chapman med en kvinna som inte var hans hustru. Av konvenansskäl kunde han inte gifta sig med en kvinna av lägre stånd.

Men Vem kan segla är en slags saga där många myter och föreställningar både till lands och till havs påverkar berättelsen och Chapmans liv. En framträdande myt är den om den sjunkna staden Vineta. Det verkar inte otroligt att Chapmans tänkande kunde vara färgat både av den tidens vetenskap och av övertro. Eva-Marie Liffner brukar ju alltid ha några övernaturliga inslag i sina romaner och hon är skicklig på att väva ihop verkligheten med det overkliga. Det gör hon också här och för mig framstår det övernaturliga som en naturlig del av människornas tänkande på den tiden.

Det var oroliga svåra tider. Sverige styrdes hårt av kungamakten och när Chapman började komma upp sig fick han passa sig för att inte hamna i onåd. Krigen var många. Det tjänade Chapman på eftersom kronan behövde örlogsfartyg. Folket vann naturligtvis inget på detta. Krigen var kostsamma. Män skrevs ut till krigstjänst. Otaliga dog, bland annat när örlogsfartyg gick under i sjöslagen. Dessutom spreds farsoter och epidemier genom krigen. Det här finns också med i romanen och blir i viss mån en kontrast till Chapmans liv. Sammantaget blir romanen en sjuttonhundratalssaga som för mig känns riktig. Så här kunde det nästan ha varit. Och som vanligt vid läsning av Eva-Marie Liffners romaner sitter språket, atmosfären och det som händer ihop i en enhet som är spännande att ta till sig.

Vem kan segla av Eva-Marie Liffner, Natur & Kultur 2019.

Oceanen av Steve Sem-Sandberg

Oceanen är en roman om Jean-Jacques Rousseau. Hösten 1765 tillbringade han 45 dygn på Île Saint Pierre, en halvö i Biennesjön i republiken Bern. Det kan tänkas vara idylliskt men Rousseau var inte där frivilligt. Han hade blivit mycket omtalad på grund av att han hade kritiserat staten och samhället och religionen i verken Om samhällsfördraget och Émile eller om uppfostran. Båda böckerna förbjöds i Frankrike och i Genève. Han var tvungen att fly från Frankrike till staden Môtiers i Schweiz där han levde under beskydd av Fredrik II av Preussen. Men efter en tid måste han ge sig iväg därifrån och blev förd till Île Saint Pierre.

Jean-Jacques Rousseau var en besvärlig person som inte gav sig. Han var besvärlig också för kvinnan han hade ett förhållande med, Thérèse Levasseur som var hans hushållerska och som måste följa honom från plats till plats, som han inte gifte sig med och som fick utstå mycket hån. Hon lär också ha blivit gravid fem gånger och Rosseau hade fått henne att lämna de nyfödda till ett barnhem där de kanske skulle dö av vanvård eller lämnas bort till människor som bara ville utnyttja dem på olika sätt. Och sedan skriver han en bok om uppfostran.

Den store tänkaren är alltså inte en person som vi alltigenom kan högakta. Han har givit ett stort bidrag till tänkandet omkring samhället och religionen och hans verk läses än idag, men privat såg han tillvaron mest utifrån sig själv och sina behov. Kanske berodde det på hans bakgrund som vi också får glimtar ifrån i romanen och kanske måste det till en sådan människa för att kunna framhärda i motgången?

Frihet i tänkandet, yttrandefrihet och tryckfrihet är ett starkt tema i romanen. Det är ju bristen på dessa friheter som har fört Rousseau till en slags husarrest och det gör berättelsen mycket relevant. Att huvudpersonen är mångfacetterad, både rädd och egoistisk, bidrar till att göra berättelsen intressant. Steve Sem-Sandberg gestaltar livet på halvön i Biennesjön med känsla och atmosfär. Det känns nästan som om man är där tillsammans med Rousseau när han går i moraset och samlar växter och när han befinner sig i sitt rum som är fullt av växter på tork och där fukten kryper uppför väggarna. Att han också är sjuk, att hans prostata hindrar honom från att urinera och att detta ger honom stora smärtor bidrar också till en levande bild med flera dimensioner. Han är redan en gammal man vid en ålder av 53 år. I romanen finns mycket natur och kropp och samtidigt filosofiska tankar. Språket i romanen är en fröjd att ta del av.

Oceanen av Steve Sem-Sandberg, Bonniers 2022.

En handfull vind av Negar Naseh

Hösten 1978 i Teheran. Minou som är gravid väntar på att få tillstånd att resa till Sverige med sin son och förenas med sin make. Runt omkring pågår den iranska revolutionen. På gatorna demonstrerar människor mot Shahens styre och de möts ofta av beväpnad polis som skjuter och dödar och aktivister och regimkritiker sitter i fängelse.

Minou är utanför allt detta. Hon lever ett stillsamt liv tillsammans med sonen, men hon lär känna ett par unga aktivister som ofta kommer på besök. Det som händer i Iran är hemskt och dramatiskt, men Minou är inte i händelserna och det är författaren inte heller. Romanens titel, En handfull vind, säger en del om hur den här romanen är skriven. Den handlar om Minou och hennes familj och vänner, ganska många människor, men på ett svepande svalt sätt. Författaren går inte in i dramatiken och det kan man se som både en fördel och en nackdel. Romanen ger en slags svepande överblick. Ingen människa gestaltas på djupet. Underligt nog känns det som om jag kommer närmast Shahen när jag läser. Han är också med i berättelsen, Shahen i exil, en mycket lyxig sådan i jämförelse med hur andra människor har det. Annars finns många människoöden i boken, både bland iranier i Uppsala och i Minous familj, människor som jag skulle vilja lära känna närmare.

Exil är ett starkt tema i romanen. Det är så många människor från Iran som har varit tvungna att söka sig till andra länder och den glädje som många kände vid shahens fall förbyttes snart i sorg och ilska. Det blev inte bättre. Aktivister som spärrats in under shahen kunde sitta kvar i fängelset och den nya regimen fortsatte att plåga dem, och hur kvinnornas rättigheter inskränktes, det vet vi.

Minou har vänner och familj i Sverige, i Frankrike, i Kanada och i Iran. Man kan säga att att den politiska och diktatoriska vinden har blåst iväg dem till olika hörn av världen. I Uppsala arbetar hennes man politiskt mot regimen i Iran. Själv lever hon sitt vardagsliv. Samtidigt lever människorna i Iran i sin vardag så gott de kan, och den påverkas inte alltid så tydligt av styret i landet. Iran är ett stort land. Men naturligtvis är alla tvungna att manövrera inom de ramar som satts upp, och de vet vad som händer om de gör motstånd.

Negar Nasehs nya roman handlar alltså om mycket intressanta händelser och människoöden även om jag hade önskat att komma några av dem närmare.

En handfull vind av Negar Naseh, Natur & Kultur 2022.

Större trygghet aldrig fanns av Klas Östergren

Berättaren i den här romanen heter Hans Haraldsson. Han har arbetat som kommunaltjänsteman och haft hand om konsumentfrågor. Nu sitter han i sin lägenhet ute på den skånska slätten i en modernt bostadsområde byggt i medeltidsstil. Där skriver han ner sina tankar och berättar om sitt liv. Det är det vi som läsare får ta del av och fram växer en bild av en ensam man, bitter och rannsakande. Stilen är från början ett noggrant skriftspråk men det mjukas upp så småningom.

Hans Haraldsson har satt sig före att undersöka ett mord som skedde på Bremens flygplats 1971. Det var doktor John Löwensköld som sköts, en chockartad händelse som påverkade Haraldssons föräldrar djupt. De kände nämligen John Löwensköld och de var ett av många föräldrapar som deltog i Löwenskölds projekt som gick ut på att skapa trygghet genom olika försäkringar. Ett särskilt bostadsområde byggdes där människorna skulle vara trygga och inte behöva oroa sig för någonting.

Så vad handlar den här romanen om? Trygghet kontra otrygghet och samhällets förändring. Kanske drömmen om folkhemmet och hur det sedan blev. Kanske till och med om drömmen att skapa en ny, bättre människa som inte är så skröplig och obetänksam och lat som vi ofta är. Och hur svårt det kan vara att hänga med i samhällsutvecklingen och orientera sig. För den som har vuxit upp i John Löwenskölds trygghet är det kanske ännu svårare. Hans Haraldssons liv har inte blivit som han ville. Nu är han skild och utan jobb. En människa som står utanför. Den känslan kan nog vem som helst få vid en skilsmässa. Jag tänker på Rachel Cusk som skrev att tidigare var hon innanför, men efter skilsmässan såg hon familjerna utifrån genom husens fönsterrutor när hon promenerade på gatan. Har man då levt i en värld som verkade helt trygg är det kanske ännu svårare.

Det här är stora och besvärliga frågor. Att vara människa är väl att kämpa, mer eller mindre och på olika sätt. Hur trygga vi än är drabbas vi alltid av några svårigheter och att det aldrig skulle göra ont är ett fåfängt hopp. Men Klas Östergrens roman som handlar om detta är ändå inte tung och dyster. Den har en sorgsen ton men den är ganska rolig också och där finns värme och den är spännande att läsa. Jag känner med Hans Haraldsson i all hans bitterhet och dryghet och oförmåga att se hur människor förändras. Ja, han är lite dryg. Men det är ju för att han är sårbar, ett värn han bygger upp mot omvärlden, och han rannsakar också sig själv och sitt liv. Fast det gör ont.

Större trygghet aldrig fanns av Klas Östergren, Polaris 2022.

Vaken av Mimmi Jensen Gellerhed

Tess har kommit tillbaka till orten där hon växte upp. Hon har parkerat husbilen på tomten där barndomshemmet stod. Det brann upp för ett par år sedan. I Grannhuset bor Pelle som tog hand om henne ibland när hon var barn. Han är i dålig kondition, han har kol. Han röker och stickar och bjuder på hembränt. Han går mot döden.

Tess är inte som folk är mest och det som har hänt i byn tidigare är inte alldagliga händelser. Det står klart ganska snart under läsningen. Tonen är uppskruvad fast det inte händer så mycket i början och det finns en hotfull underton. Som läsare känner jag att något kommer att hända. Boken är alltså spännande eftersom mer och mer kommer fram efter hand, både vad som har hänt och hurdan Tess är. Jag vet inte hur mycket jag ska berätta för att inte förstöra läsupplevelsen, men Tess har ett hemskt arv och har haft en destruktiv barndom. Det är hon som är romanens berättare och vi får uppleva allt inifrån henne. Det är hennes logik och känslor och tänkande som styr.

Samtidigt kommer miljön fram, en by vid sidan om där det ändå har skett förändringar sedan Tess gav sig iväg därifrån. Det finns inget som är vackert i den här berättelsen, fast det säkert också är vackert på sina håll i byn och i trakten. Hos Tess finns desperation och en oförmåga att på allvar bry sig om någon annan än sig själv.

Det låter som om det är ytterst plågsamt att läsa den här romanen, men det är ändå inte riktigt så. Jag lämnar den inte lugn och harmonisk men den är som sagt spännande och jag tycker att författaren berättar bra genom Tess. Det kan inte vara lätt att skapa en så pass trovärdig berättelse inifrån en människa som Tess. Vaken är en bra debut och jag är nyfiken på vad som kan komma härnäst från Mimmi Jensen Gellerhed.

Vaken av Mimmi Jensen Gellerhed, Bonniers 2022.

Ixelles av Johannes Anyuru

Vad är verkligt och vad är fantasi? Vad är lögn och vad är sanning? Och hur ska en människa kunna manövrera i den osäkra, flytande och ofta farliga värld vi befinner oss i? Det är frågeställningar jag ser i Johannes Anyurus nya roman Ixelles. Den är döpt efter ett område i Bryssel, ett problemområde med många fattiga människor och med droghandel och annan kriminalitet där ungdomarna ofta inte har någon chans till ett bättre liv.

Men romanen Ixelles är också full av kärlek och kärlekslängtan och av poesi. Ruth bor i ett hus vid havet med sin son. Hon har tagit sig dit från problemområdet och hon arbetar i en agentur som driver kampanjer i hemlighet och manipulerar med hjälp av personer som de skapar för vissa syften. De tar hjälp av skådespelare och Internet och de som betalar kan vara politiker eller företag. Ruth ljuger också för sin son. Hans far och hans familj dog inte i en bilolycka som hon har berättat. Hon vill inte att han ska ha kontakt med den svåra tillvaro som hon kommer ifrån. Hennes historia med en tonårskärlek som slutade i katastrof men resulterade i att hon blev mor vill hon inte förmedla till sonen. Trygghet och kärlek är vad hon vill ge honom.

Berättelsen gestaltar en flytande värld och osäkerhet på många olika plan alltifrån den osäkerhet ett barn har när det inte vet vilket humör en förälder är i när barnet kommer hem och vad den vuxne kan tänkas göra – till osäkerheten för den kriminelle pojken som inte vet om han lever nästa dag. Här finns ett arv. Skadade vuxna bidrar till skadade barn som i sin tur skadar andra. Sedan finns samhället runt omkring med pengar och en annan tillvaro för vissa, med politiker och företag som fattar beslut som människorna i problemområdet inte kan påverka. Med förfalskade nyheter och rykten som sprids. Och så finns poesin. Ruth skrev dikter som tonåring. Hennes tonårskärlek kunde uttrycka sig poetiskt. Där finns fåglar som budbärare, och fågelfjädrar och avdelningen för ingenting. Åtminstone i fantasin.

Romanen Ixelles är inte vad man kan förvänta sig om man vet att den handlar om problem som är högst reella. Den är poetisk och vacker mitt i det fula. I och med att fakta avslöjas efterhand är den också spännande att läsa. Den har en ganska mörk grundton, men också ljusare stråk. Johannes Anyuru flätar en väv av hård verklighet, av kärlekslängtan och poesi som jag tycker många borde ta del av.

Min skolfröken skall vara ett frimärke av Björn Ranelid

En man ser tillbaka på sin barndom och sina första skolår. Han minns dem i ett skimrande ljus fast de åren inte var fria från olyckor och problem och obehag. Han jämför dem med dagens situation och han tycker inte om hur kriminaliteten har brett ut sig och hur det har blivit allt svårare och rörigare i skolan. Romanen är en hyllning till hans lärarinna, Anna Jensen, som han hade under sina första skolår. Det var hon som lärde honom läsa och skriva och jag måste säga att den här mannen har haft tur. Anna Jensen var en formidabelt bra lärare, klok och medkännande och samtidigt bestämd med ordning i klassen. Hon blir en symbol för den goda läraren.

Jag tror att det finns mycket självbiografiskt i den här romanen, att jaget i mångt och mycket är Björn Ranelid själv. Han fick möjlighet, precis som många andra begåvade människor, att göra en klassresa och utbildade sig så småningom till gymnasielärare. Utbildningens och bildningens betydelse är ett stark tema i berättelsen. Klass och klasskillnader är ett annat.

Berättarens mor arbetar i en köttbutik och fadern är typograf, men han målar också tavlor och det är det han helst vill hålla på med. De bor i Malmö, i ett arbetarklassområde där man byggt hus med toalett och badrum i lägenheterna för barnrika familjer. Berättaren kommer från en ordentlig familj där man läser och där barnen har det bra. Alla hans klasskamrater har inte samma tur. Ranelid berättar om barn som misshandlas och föräldrar som super och om barn som har dyslexi och hamnar i hjälpklass. Man kan säga att den här romanen handlar om pojken och mannen Björn, men författaren berättar också om många andra människor, barn och vuxna.

Språket är vackert och blomstrande, alltför blomstrande ibland och då och då med alltför egendomliga meningar enligt min smak. Min lärarinna skall vara ett frimärke är raka motsatsen till en stram, sparsmakad och tillknäppt roman med stora hål där läsaren får fylla i själv. Här flödar det ut i en ohejdbar ström med många omtagningar och upprepningar. Men det känns som om väldigt många av upprepningarna faktiskt ska vara där. Det är så det här jaget berättar. Det känns äkta och boken får en lite naiv ton. Dessutom finns mycket fina partier utan utsmyckning som när jaget berättar om när han var på uteservering i Margaretapaviljongen med sina föräldrar som barn. Jag tycker till och med att det långa avsnittet där den vuxne berättaren är privatlärare i en förmögen Stockholmsfamilj hör hemma i den här romanen, men det är alldeles för långt.

Jag har inte läst mycket av Björn Ranelid, endast Synden som fick Augustpriset, och den är inte fullt lika blomstrande och omtagande som den här berättelsen. Jag brukar uppskatta ett mer avmätt, stramare sätt att skriva men ställer man in sig på rätt kanal, och det gjorde jag visst, så kan det bli en fin upplevelse att läsa den här boken. Ett idealiserat äreminne över en lärare känns inte helt fel och inte heller att se tillbaka på 1950-talet så att det glänser och lyser fast det var stora problem då, kanske lika stora som nu fast de såg ut på ett annat sätt.

Min skolfröken skall vara ett frimärke av Björn Ranelid, Bonniers 2022.

Ölandssången av Tove Folkesson

Eva Zackrisson är tillbaka på Öland där hon har sina rötter på mödernet. Där finns sommarhuset där hon var på somrarna som barn med sin familj. Där bor hennes mormor som hon själv kallar Stickan, men det får inte obekanta göra. Och där bor hennes morbror, tror jag att det är, Arne.

I Ölandssången söker Eva Zackrisson sina rötter. Minnen från barndomen kommer upp, fragment och bilder. Det var lite svårt att hänga med i svängarna när jag läste och hålla reda på de olika personerna för det är inte bara Eva Zackrissons egna minnen det handlar om utan också händelser som ligger långt tillbaka. Det är omvälvande och svåra familjehemligheter som kommer upp i dagen.

Ölandssången är en fin berättelse. Eva Zackrissons kontakt och känsla för platsen och miljön kommer fram, ett Öland med ibland besvärligt väder och med bofasta bönder som sliter för att få sin försörjning, ett samhälle som kunde, och kanske fortfarande kan, vara både trångsynt och fördömande, så olikt somrarnas glättiga semesterparadis. Det framkommer också tydligt att Eva Zackrisson är en sårbar och känslig person som har haft svårt att hitta sin väg i livet. Av människorna i berättelsen, förutom jaget själv, är porträttet av mormodern det starkaste. Mormodern och Evas kontakt med och kärlek till henne är romanens största behållning.

Tove Folkesson har skrivit tre böcker om Eva Zackrisson och Ölandssången är den sista i trilogin. De är alla mycket olika. De skiljer sig i ton och känsla, men de handlar alla tre om Eva Zackrissons barndom och ungdom och krokiga väg i livet och i alla tre söker hon sig till rötterna på Öland. De första två böckerna är Kalmars jägarinnor och Sund.

Ölandssången av Tove Folkesson, Weyler 2017.