Familjen av Johanna Bäckström Lerneby

När människor som lever i ett klansamhälle invandrar till Sverige blir det en kulturkrock. I klansamhället förlitar man sig på den stora släkten och släktens överhuvud för det finns ingen stat att förlita sig på så som vi har det i Sverige. Släkten är tryggheten och det är släktens regler man lever efter. De här problemen borde gå att lösa så småningom men när klanen dessutom är kriminell blir det värre. Johanna Bäckström Lerneby har följt och undersökt en klan i tio års tid. Det är ett omfattande arbete hon har gjort och det kan inte ha varit lätt. Klanen är stor och förgrenar sig till flera svenska orter och också till Tyskland. Klanens överhuvud är respekterat bland många människor, han är imam. Men de svenska lagarna följer han inte. Tvärtom. Klanmedlemmar lever på kriminalitet och bidragsfusk och det är överhuvudets beslut som gäller.

Jag tycker att Familjen är en viktig bok eftersom den visar på en struktur som polisen och andra myndigheter måste hitta vägar för att bekämpa. Det liknar en maffia med hot och utpressning. Och strukturen och våldskulturen verkar vara mycket stark. Har du gjort något dåligt mot en av klanens medlemmar, eller något som upplevs som dåligt, så ligger du illa till. De andra klanmedlemmarna måste hämnas. Det blir en rättsskipning utanför samhällets och den är också ibland driven av nycker och ett behov av att dominera. Det kan räcka med att hävda att du håller på att parkera din bil i en parkeringsruta och att du var där först. Helt absurt i mina ögon. Och ganska oförutsägbart för den enskilde. Det gäller att veta vem man diskuterar med.

I boken beskriver författaren dels hur klanen fungerar, dels hur olika offer upplever klanens förtryck. Hon beskriver också vad polis och andra myndigheter gör för att bekämpa problemet. Olika myndigheter som polisen, försäkringskassan, socialtjänsten och skatteverket samarbetar. Det leder naturligtvis till integritetsproblem. Men hotet från den här klanen mot invånarna i Angered och mot samhället anses så stort att det är befogat. Jag hoppas att många kommer att läsa den här boken. Om situationen i de värsta förorterna ska kunna bli bättre måste vi se problemen så som de är. Så läs den!

Familjen av Johanna Bäckström Lerneby, Mondial 2020.

Gutenberggalaxens nova av Nina Burton

På 1400-talet utvecklade Johannes Gutenberg en metod att trycka böcker med lösa typer. Man hade tryckt böcker före det men då hade man tillverkat hela boksidor. Under århundradena hade också många böcker och skrifter kopierats, en mycket omständlig procedur. Gutenbergs metod där typerna kunde plockas om och användas till många olika böcker innebar som vi vet en revolution i boktryckarkonsten.

Erasmus av Rotterdam, som den här boken handlar om, föddes troligen 1466. Han utbildades inom den katolska kyrkan, blev en lärd humanist och författare och gjorde en stor insats för att gamla grekiska verk skulle tryckas. Erasmus reste till många orter i Europa för att komma åt gamla manuskript och kopior. En nackdel med kopiorna var naturligtvis att kopisterna ibland gjorde fel och de kunde föras vidare i nya kopior. Erasmus gav ut en ny översättning till latin av Nya testamentet och han såg mer vetenskapligt på texterna och hur de borde översättas än vad katolska kyrkan gjorde. Ända sedan 400-talet hade Versio Vulgata varit den katolska kyrkans auktoriserade översättning av Bibeln. Här kom nu nya tankar och ett annat sätt att se på texterna och det uppskattades inte av katolska kyrkan. Men Erasmus blev berömd och högt aktad och hans skrifter lästes av många. Han skrev ett häfte i samtalsform, Colloquia, som användes i latinundervisningen och det blev vida spritt och också Adagia där han hade samlat grekiska och latinska ordspråk. Mest känd är hans Dårskapens lov där han kritiserar katolska kyrkan genom satir och humor.

Gutenberggalaxens nova innehåller mycket. Vi får bland annat veta en del om hur kopierandet går till, om hur tryckerier startas på många ställen, om hur böcker sprids, om reformationen, om hur idéer bryts, om humanism och öppenhet och om dogmatism. Erasmus dog 1536 och hans levnadstid var dynamisk där handel, företagande och köpenskap utvecklades och en framgångsrik borgarklass fick mer och mer inflytande. Det var en stormig tid med krig och uppror. Vissa härskare anslöt sig till protestantismen och medan andra stannade kvar i katolicismen. Reformatorernas anhängare kunde storma kyrkor och förstöra helgonbilder och utsmyckning och bränna böcker som de ansåg förde fram en felaktig tro. Katolska kyrkan brände kättare och kunde också förstöra böcker. Erasmus bytte hemort många gånger för att klara sig undan förföljelse.

Nina Burton tar ett stort grepp i den här boken. Det är inte lätt att göra den rättvisa. Tiden, idéerna, om att kunna uttrycka sig, att hitta den rätta stilen. Men också sjukdomar, strapatsrika resor, vänskap och om hur Erasmus klädde sig för att klara den kalla årstiden när han skrev. Gutenberggalaxens nova har också en diger litteraturlista för den som vill läsa mer. Den är en mycket bra bok som jag är glad över att ha här hemma och som jag får lust att komma tillbaka till fler gånger.

Gutenberggalaxens nova av Nina Burton – En essäberättelse om Erasmus av Rotterdam, humanismen och 1500-talets medierevolution, Bonniers 2016.

Röda mejeriet av Gunnar Brulin

Författaren åker runt i Sverige, till mejerier och till före detta mejeriarbetare och förtroendevalda. Han arbetar på Mål & Medel, Livsmedelsarbetareförbundets tidning. Men det här är ingen reportagebok, det är snarare en slags roman, en autofiktion. Författaren är på jakt efter det Röda mejeriet och den första arbetsplatsen han besöker i boken är ett mejeri i Malmö. Men där hittar han det inte. Istället får vi en gestaltning av det stora, automatiserade, digitaliserade mejeriet där arbetaren är en liten kugge i det stora maskineriet och hen inte har någon överblick över produktionen och heller ingen makt över den.

Röda mejeriet är den fjärde, fristående delen i en serie autofiktioner om makten över maten. Jag tolkar det som att det Röda mejeriet är en utopi där arbetarna har överblicken och stoltheten och yrkeskunskapen kvar, där tekniken har tagit över det tunga, hälsovådliga arbete som fanns förr, men där arbetarna inte är utbytbara hur som helst och där de har makt över produktionen. Mejeriernas historia finns med i boken, från hårt arbetande mejerskor med yrkesstolthet till det mekaniserade, digitaliserade jättemejeriet där allt är sönderhackat. Där skulle man kunna tro att produktionen är helt rationell, men alla olika förpackningar i olika modeller som mjölkprodukterna ska hällas i ställer till problem och jakten på ekonomisk vinst leder till mjölkbrist eftersom bönderna får så dåligt betalt för sin mjölk att många av dem måste lägga ner. Så leder marknaden till rationalisering och större och större enheter, men samtidigt till en splittring och rörighet. Språket i romanen gestaltar det, frenetiskt, en massa bitar överallt runt omkring i det stora mejeriet, det oväsnas och håller på. I avsnittet som beskriver hur arbetet gick till förr är språket ett helt annat, lugnt och fast.

Röda mejeriet ger inga svar på hur vi skulle kunna få ett bättre arbetsliv. Som läsare blir jag förd runt i snirklar och vindlingar och så småningom lägger jag ihop vad jag har läst. Jag vet en del mer om mejerierna och deras historia och jag har fått mycket att fundera på. En ovanlig och läsvärd bok.

Röda Mejeriet av Gunnar Brulin, Mat och Makt Förlag 2019.

När Charlie Parker besökte Sverige – Novell av Jagues Weerup

Kan man kalla det här novell? En kort berättelse är det i alla fall, med knorr på slutet. För nöjes skull säger bokens undertitel.

Berättelserna i boken kommer från sammankomster som författarna du ser på omslaget hade i Hans Alfredsons stuga på Söder. Jag föreställer mig att de fick en rubrik att fundera över till nästa sammankomst och När Charlie Parker besökte Sverige är en av dem. Stig Claesson, Hans Alfredson och Gunnar Harding har också berättelser i boken under samma rubrik. Gunnar Hardings superkorta bidrag är underbart.

Men här ska jag presentera Jaques Werups historia. Den handlar om hans mors kusin Charlotte Nissimova – tante Lotti – som redan som tonåring hade lämnat Ruse i Bulgarien och via Sverige hamnat i Paris. Och där besökte Jaques Werup henne ibland.

Alla ”européer” som gjort visit hos judiska släktingar på Balkan vet vilken ensidig känslostorm som väntade mig hos tante Lotti. Först två timmars gråt av rörelse (Min morbror från Stockholm besökte en gång en faster i Istanbul och fick efter en hel vecka lämna henne utan att hon hade upphört att gråta.) Därefter det skoningslösa tvångsmatandet. Minsta tveksamhet inför den sextonde maträtten och hennes ansikte skulle snöras ihop som ett russin och tårarna börja trilla igen. Jag måste helt enkelt gå ut och spy för att få plats med att visa min tacksamhet över att inte jag var en av dem som svultit och pinats. Innan minsta smula var uppäten var jag i hennes blickar okänslig för alla judars lidanden. Och avslutningsvis – efter den obligatoriska utskällningen för att jag då ännu inte hade några barn – skulle jag få en hel säck med kolonialvaror att släpa hem till folk som hon kände i Sverige.

Vad kan jag säga mer? Det här smakprovet berättar ganska mycket. Läs gärna den här berättelsen som är nöjsam, javisst, men som också har allvar.

När Charlie Parker besökte Sverige – Novell av Jaques Werup ur boken Åtta glas – Berättelser för nöjes skull, Wahlström & Widstrand 2004.

Renegater av Klas Östergren

Författaren/berättaren står vid grinden och tittar ut över landskapet där han bor. Då kommer Henry Morgan vandrande, en person som har varit betydelsefull i två av författarens tidigare romaner. Han har ett meddelande till författaren, han uppmanas att skriva en rapport om de händelser i Svenska akademien som fick honom att avgå.

Renegater är den tredje delen i en trilogi vars första två delar är Gentlemen (1980) och Gangsters (2005). Det är länge sedan jag läste dessa två och jag får erkänna att jag inte minns så mycket av dem. Kanske bidrar det till läsningen av Renegater om man nyligen har läst Gentlemen och Gangsters, men jag tycker att den också står bra för sig själv. Nu, 2020, är författaren mycket äldre och berättelsen är präglad av det. Åren har gått, erfarenheter har lagrats, om det inte är kväll i livet ännu så är det i alla fall eftermiddag. Renegater är samtidigt djupt allvarlig och rolig. Den är eftertänksam, fantasifull och mystiskt och samtidigt realistisk. Den är väldigt mycket och det är en stor textmassa man ska igenom, men det är värt besväret.

Romanen handlar om flera saker. En stor del av den upptas av försäljningen av JAS Gripen till Sydafrika, händelser omkring det och efterverkningar av det som hände. Den innehåller rapporten om författarens syn på det som hände i akademien. Korruption är ett viktigt tema. Stor korruption när det gäller Sydafrika och med livsfarliga konsekvenser och i mindre skala när det gäller akademien. Samtidigt finns i bakgrunden en mystisk organisation av tjänstemän (kanske?), en underrättelse-/spionorganisation som vill styra förloppet när det gäller de stora händelserna. Och när det gäller händelserna i Svenska akademien berättar författaren om hur han blir utsatt för en metod som ofta har använts av spionorganisationer, ett försök att locka honom till kontakt med en prostituerad, en provokation som han tror måste komma från någon med anknytning till akademien.

Där finns också en historisk utveckling, från ett mer folkhemsliknande samhälle till det vi har idag. Mycket av den utvecklingen får vi uppleva genom reklambranschen där Torsten Ljung är en viktig person. I början av karriären arbetar han på en byrå som gör reklam för kooperationen, men så småningom bryter han sig loss, hans nya byrå blir alltmer en PR-byrå och den blir anlitad under Sydafrikaaffären.

Romanen är spännande att läsa men den innehåller också mänskliga relationer och fina miljöbeskrivningar. Torsten Ljung har länge samlat konstverk där snö finns avbildad och när författaren skriver om hans snögalleri och tar upp alla möjliga aspekter på snö, hur ljuset faller, hur olika vi ser snön beroende på hur solen står på himlen, litteratur om och med snö, olika konstnärer som har målat snö, då är det mycket vackert och poetiskt.

Renegater är en roman om och med så mycket. Den har stor tyngd, inte bara fysiskt och jag rekommenderar den varmt.

Renegater av Klas Östergren, Polaris 2020.

Gentlemen och Gangsters ges nu ut på nytt så de lär vara lätta att få tag på.

Tysk höst av Stig Dagerman

Under hösten 1946 reste Stig Dagerman till Tyskland för Expressens räkning. Han gjorde flera resor i landet i den amerikanska och den brittiska ockupationszonen. Tyskland var ju uppdelat av segrarmakterna på den tiden. Artiklarna skrev han när han hade kommit hem till Sverige. De infördes i Expressen och så småningom samlades de också i en bok.

Dagerman rapporterade från Hamburg och Ruhrområdet och Berlin där massor med byggnader, ja stora områden, hade bombats till ruiner. Det är skarpa, konkreta iakttagelser som Stig Dagerman, som den författare han är, förmår levandegöra så att läsningen blir mycket drabbande. Det är lätt att glömma andra världskrigets konsekvenser men genom Dagermans artiklar blir vi påminda. Här möter vi familjer som lever i källare där golvet täcks av vatten när det regnar och som svälter och fryser. Vi möter människor som evakuerades till Bayern för att komma undan bombningarna under kriget och som Bayern nu har utvisat. De fraktas i utdömda godsvagnar men när de kommer fram till sin forna hemstad vill myndigheterna där inte ta emot dem. Eller förmår kanske inte. Allt är så sönderslaget, raserat, förstört.

Jag minns när jag åkte bil med familjen som barn genom Tyskland till Nederländerna där vi skulle semestra. Det var i slutet av 1950-talet, alltså många år senare än 1946. Jag minns när vi for förbi Hamburg, alla ruinerna jag såg. Då hade de ännu inte kunnat bygga upp allting igen. Tysk höst är en viktig bok, en påminnelse om alla krigs konsekvenser och aktuell även idag. I slutet av boken finns lite fakta om hur artiklarna kom till och hur de togs emot. Dagerman gjorde även en del politiska bedömningar i sina artiklar och det fanns skilda åsikter om dem.

Tysk höst är en mycket bra bok. Det enda jag inte tycker om i den är Elfriede Jelineks förord. Det känns inte rätt med ett så snirkligt, snårigt förord till Stig Dagermans klara, tydliga, drabbande texter.

Tysk höst av stig Dagerman, Norsteds 2011.

Samlade verk av Lydia Sandgren

Martin, Cecilia och Gustav är vänner sedan ungdomen. Martin är bokförläggare med författardrömmar, Gustav är bildkonstnär och Cecilia studerar dubbelt, både tyska och idéhistoria. Det är mycket Göteborg i den här romanen och mycket universitet, kulturvärld och samtal om filosofi, litteratur och konst.

Cecilia är den som berättelsen rör sig runt. Hon gifter sig med Marin och de får barn, men när Cecilia är drygt trettio år gammal försvinner hon. Vi får aldrig lära känna henne eller Gustav ordentligt men det måste vi kanske inte göra. De ses utifrån via Martin och dottern Rakel, de två som författaren berättar igenom. Cecilias frånvaro får naturligtvis stora konsekvenser. Hennes barn och man blir övergivna. Hennes man blir ensamstående och får ta hand om allting själv och Gustav mister en vän. Cecilia blir en mystisk person men det kan vara en gestaltning av hålet som uppstår när hon försvinner och vagheten och berdrägligheten som finns kvar när man bara har minnen och några föremål och fotografier och texter kvar.

Så det är ett allvarligt problem som Samlade verk kretsar runt men det är en roman med stor berättarglädje. Den innehåller mycket: festande, skapande, misslyckande, löjlighet, vardagsliv, rädslor, vänskap och kärlek och många olika människor. Martin växer från att vara en i mitt tycke påfrestande ung man som känner sig tvungen att briljera och hålla långa föreläsningar om filosofi när han umgås med flickor till att bli en omhändertagande far med alla de vardagliga problem och glädjeämnen det innebär.

Samlade verk är mycket spännande att läsa, en riktig bladvändare, rolig, och har en viss igenkänningsfaktor för många människor, det är jag övertygad om, och det känns som om ungefär allt i berättelsen skulle ha kunnat hända. Bokens stora omfång behöver man inte vara rädd för. Den går lätt att läsa. En bra debut.

Samlade verk av Lydia Sandgren, Bonniers 2020.

Tidiga dikter av Werner Aspenström

Werner Aspenström (1918-1997) var poet och dramatiker och satt också i Svenska akademien men lämnade den i samband med kontroversen om Salman Rushdie. Werner Aspenström publicerade 18 diktsamlingar. Den här boken innehåller dikter ur 16 av hans samlingar, från 1946-1993. Jag har, kanske förståeligt nog, inte läst alltihop utan jag började från början, min vana trogen. Alltså har jag läst två dikter ur hans andra samling, Skriket och tystnaden från 1946. Och ett antal dikter ur hans tredje, Snölegend från 1949.

De här dikterna har jag aldrig läst förut fast dikterna Snöbrev och Den ni väntar passerar inte förstäderna, som finns i samlingen Snölegend, ska tillhöra hans mest kända. Jag inser att jag har läst alldeles för lite Aspenström, några nedslag här och där bara, och aldrig de tidigare dikterna.

Det finns mer högstämdhet här än i de dikter som jag tidigare har läst, han blev nog mer vardaglig med tiden. Det har varit givande och intressant att ta del av de här tidiga dikterna. Stundvis är det mycket vackert och ger många associationer och tankar. Här kommer ett utdrag ur Snöbrev:

Ett brev sänder jag dig nu
syster på den blå verandan
ett brev skrivet i snö
med svar på dina många frågor.
En häst och en ryttare av snö
skall bära det till din dörr.

Det är sant att slätten är smärtsamt fri
och att konungen är sträng i sin tystnad.
Ge mig ett berg och ett eko säger rösten
om en mild horisont ber ögonen ofta.
Din oro syster är ändå för stor:
fågeltorn kan resa sig på dessa fält
och vita duvor kan korsa nattens dimma
minnen bygga sina grottor drömmar
tända sina lyktor.

Samlingsboken jag har heter Dikter, Werner Aspenström, Bonniers 1997 och den ingår i serien Den svenska lyriken.

Bomullsängeln av Susanna Alakoski

Susanna Alakoski börjar den här berättelsen med att skriva: Mormor arbetade femtio år på textilfabriken. Hon berättade inte om en enda arbetsdag i sitt liv. Men det är mormoderns liv som är spåret i Bomullsängeln – Hilda i boken. Hon föds i början av 1900-talet på gården Sorola i Österbotten och när romanen tar slut lämnar vi henne i Vasa någon gång i slutet av 1950- eller 1960-talet.

Men Bomullsängeln är ingen traditionell roman där vi följer huvudpersonen genom livet. Hilda kan nästan inte ens kallas huvudperson. Författaren tar ett stort grepp och skriver om en samhällsutveckling och kvinnors arbete och villkor. Historiska händelser, ironiska partier där direktörerna figurerar, vardagsliv och starka omskakande partier som när Hilda blir ivägkörd från Sorola när hon har blivit gravid och bombningarna av Vasa under andra världskriget. Allt detta blandas och resultatet blir en bok som inte liknar något annat jag har läst.

Arbetet i bondesamhället är noggrant beskrivet och gestaltningen av pigornas arbete och miljön runt omkring är en av romanens höjdpunkter. När det gäller arbetet på textilfabriken använder författaren termer från produktionen på ett närmast poetiskt sätt. Hur basen som visar Hilda runt när hon kommer som ny arbetare på fabriken talar och berättar är inte det minsta realistiskt utan snarare en gestaltning av det myllrande, larmande, frenetiska arbetslivet i industrin som kontrast till det också hårda men så annorlunda slitet i jordbruket.

Boken griper över hela utvecklingen från ett bondesamhälle där man inte köper räfsor utan tillverkar dem själv och ofta inte flyttar sig särskilt långt bort från platsen där man är född, om man inte tillhör dem som har utvandrat – till ett industrisamhälle där varor köps i mycket större omfattning, där några blir mycket rika, där konjunkturen går upp och ned, där arbetarna har usla villkor men där de i slutet av berättelsen har fått det lite bättre och till och med anordnar bussresor till andra orter i landet.

När jag läste fick jag vänja mig vid att det i en stor del av boken saknades traditionell gestaltning, att berättaren befann sig ovanför texten, men samtidigt kände jag författarens nerv. Egentligen blir det fel att säga att den traditionella gestaltningen saknades. Att skriva på det här viset var ett medvetet val, räknar jag med, och jag tycker att resultatet har blivit en bra och intressant bok och jag vill gärna läsa en fortsättning. Boken rekommenderas alltså.

Bomullsängeln av Susanna Alakoski, Natur & Kultur 2019.

Mary av Aris Fioretos

Det är november 1973 i Athen. Mary är tjugotre år och studerar arkitektur. Hennes pojkvän är politiskt aktiv och planerar en revolt mot juntans diktatur. Studenterna protesterar och så slår juntan till med hjälp av militär, polis och säkerhetspolis. Mary arresteras. Snart förstår jag att hon har en familjemedlem som arbetar för regimen. Möjligen hjälper det henne något, men inte mycket. Hon fängslas, förhörs och torteras och skickas till en fängelseö utan rättegång.

Ö-fängelserna är ökända och de har stängts på grund av omvärldens protester, men nu öppnas de igen. Mary och några andra kvinnor skickas dit för att röja upp, städa och ställa i ordning inför de ankommande manliga fångarna. Författaren beskriver noggrant det kvinnorna på fängelseön gör för att överleva. Det är en karg ö där de är utlämnade till fångvaktarnas godtycke. Livet där är hårt. Många fångar har dött där under tidigare år.

Den här berättelsen var jag lite rädd för att läsa med tanke på vad den skulle handla om, men åh så bra det är att jag gjorde det. Det var faktiskt inte så svårt. Jag hoppas att det inte beror på att min empati har minskat, men jag tror att det beror på författarens sätt att skriva. Hur hemsk den här historien ändå är så svävar samtidigt ett hopp i den. Mary är seg och stark. En kvinna som inte böjer sig. Kärleken finns också med i berättelsen, kärleken, miljön och vänskap. Det är stundvis vackert. Men hårt och obönhörligt.

Berättelsen är också mycket spännande och det som händer är sannerligen inte förutsägbart. Hela tiden önskar jag att Mary ska klara sig. Författaren gestaltar diktaturens förtryck och vansinne så att det känns. Det är naturligtvis inte vansinne utifrån maktens perspektiv, men från alla andra vanliga människors synvinkel är det grym förstörelse och och ett hemskt slöseri med mänskliga resurser. Ödets ironi – om man kan tala om ironi i detta sammanhang – är att juntan föll i juli 1974. Detta är alltså juntans sista förskräckliga suck.

Det var en stor upplevelse att läsa den här boken så jag rekommenderar den varmt.

Mary av Aris Fioretos, Norstedts 2015.