Ovanjorden av Mikael Beglund

Oskar har sommarjobb på förskolan i Ammarnäs och där träffar han renskötaren Eija som är storasyster till ett av barnen. Oskar är själv av samesläkt men någon generation tillbaka förlorade man rätten att ha renar. Men han har varit i trakten mycket som barn.

Ovanjorden handlar om kärlek och relationer och om naturen och livet som renskötare. Eija är gift och hennes relation med Oskar är komplicerad både på grund av det och att Eija är en komplicerad person. Den finns nästan inte som fysisk relation förrän ganska långt in i romanen. Romanens berättare är Oskar. Kanske är han lika komplicerad, men nästan allt berättas av honom och då är det kanske ofrånkomligt att Eija blir svårare att förstå sig på.

Men berättelsen är mycket fysisk ända från början. Hela romanen står på en mycket fysisk och naturnära grund. Det är trötta utarbetade människor som har arbetat dygn i sträck med renarna. Det är Oskar som klafsar omkring i moraset när han har examinerats från lantbrukshögskolan och tar vattenprover i området där Eija och hennes familj hade sin vinterbostad. Det är mygg. Oerhört mycket mygg. Det är mycket kaffe. Och allt är så bra gestaltat, så handfast, att jag tror ingen som läser romanen kan undgå att känna hur viktiga kaffestunderna är.

Ovanjorden handlar också om främlingskap, att inte höra till. Oskar hör inte till samekulturen, men han dras till den, mycket på grund av Eija men också till naturen och till ett annat liv än det i staden. Han gjorde värnplikten hos fjälljägarna. Han är stark och han är inte bortkommen i fjällen eller i skogslandet. Men ändå hör han inte till gemenskapen bland samerna. Han är i utkanten. Det känns som om han trevar sig fram.

Nu är det inte bara kaffestunderna som verkar så viktiga och konkreta. Hela romanen har en gestaltning som gör att jag uppfattar den som sann. Så här är det säkert bland dessa människor och så här är Oskar och Eija. De finns. Och samtidigt skapar texten poesi. Författaren säger inte så mycket om de olika människorna men det han säger är det som ska sägas. Så känns det. Också avsnittet om de fattiga människorna som bodde vid vinterbostaden för flera generationer sedan känns som om det hör till. Det är berättat av författaren medan resten av romanen har Oskar som berättare. Det ger perspektiv och klyftan mellan den tillvaron och den moderna ger energi och styrka. Det ger också perspektiv på Eija. Tror jag. Det kan vara något jag har missat, men är kanske det avsnittet en slags förklaring på varför Eija är som hon är?

Fast Ovanjorden är en sorglig berättelse om många svårigheter och motsättningar är den ändå positiv. Det känns bra att läsa om människor som arbetar, som finns, och som också kan samarbeta trots alla olika känslor. Och så befriande att få läsa om en mans kärleksrelation till en kvinna som har stark kropp och kan arbeta hårt och som går sin egen väg. Ovanjorden rekommenderas varmt.

Ovanjorden av Mikael Berglund, Bonniers 2022.

Mamma är bara lite trött av Sara Beischer

Minna är lärare och har två barn och är gift med Niklas. Att vara lärare kräver stor kraft och att samtidigt ha två ganska små barn gör det naturligtvis svårt att få ihop livspusslet. Men för Minna är det ännu värre. Hon ska klara allt. Hon ska träna, vara en fantastisk mamma och hustru och lärare, tänka på miljön och vad hon och familjen äter, klara allt och ha ett perfekt liv. Dessutom kan hon inte säga nej. När allt ansvar och allt arbete står henne långt upp över öronen kan hon inte säga nej till att bli klassmamma eller vara provvakt på skolan. Hon får svårare och svårare att hålla ihop tillvaron och komma ihåg allt hon ska göra. Och en dag faller hon ihop.

Den här romanen behandlar ett stort problem i vårt samhälle där vi numera har ett alltmer slimmat arbetsliv och där vi ser alltför mycket perfektion och icke realistiska inlägg på sociala medier. Sara Beischer gör det rappt och effektivt. Jag blir nästan stressad när jag läser om Minnas liv. Författaren arbetar med skarpa penseldrag och tar fram en fullständig motsats till Minna i Iris som hon träffar när hon börjar arbetsträna för att komma tillbaka till arbetslivet efter sjukskrivningen. Iris röker och lever inte hälsosamt, hon städar inte och bryr sig inte om regler och att arbeta effektivt. Det har en stor fördel. Boken är lättläst och handlingen driver vidare, men det gör också att berättelsen saknar nyanser och att porträttet av Minna inte blir riktigt trovärdigt. Allt som händer i romanen har säkert hänt och kan hända igen. Men vem är Minna egentligen? Och vem är hennes man Niklas?

Å andra sidan kan man se Mamma är bara lite trött som en effektivt inlägg i debatten. Och det är kanske bra så.

Mamma är bara lite trött av Sara Beischer, Lind & CO 2016.

Sommarsorger av Nina De Geer

Agnes är gift med Martin och de har två barn. De bor i ett fint hus i ett fint område, men huset är skrivet på Martin. Det är han som tjänar mycket pengar. Det är han som står för familjens standard. Agnes var hemma med barnen när de var mindre och nu arbetar hon på ett bokförlag.

Agnes har en trasig barndom bakom sig. Det är nu hon har fått trygghet. Men har hon fått det? Hon är beroende av sin man ekonomisk och hon är rädd för att hamna i ett lika fattigt liv som när hon växte upp. Dessutom är hennes man alldeles för intresserad av tonårsflickor.

Nina De Geer tar upp ett viktigt tema i den här romanen. Det handlar om utnyttjande av svaga unga personer och att det är familjefäder som gör det, män med hög utbildning och bra ekonomi. Det här är ett svårt tema men Nina De Geer gör det bra. Hon har skapat levande människor och Agnes har sannerligen sina fel och brister, men som läsare förstår man varför. När jag läste boken kände jag hennes osäkerhet. Hennes man, Martin, är också komplex. Han ställer upp för sin familj. Han bryr sig om sina barn och sin fru och tar del i hushållsarbetet.

Nina De Geer skapar atmosfär. Hon vrider till handlingen så att det stundvis känns klaustrofobiskt. Agnes sitter i en psykologisk rävsax och som läsare känner jag med henne. Stämningen blir delvis thrillerartad. Men Sommarsorger är ingen thriller. Anledningen till att det blir spännande är att här finns komplexitet och människokännedom. Sommarsorger är en spännande, otäck, och mänsklig roman med den vackra vårgrönskan och sommaren som fond. Människorna har kroppar och känslor, växterna växer och allt känns som om det kunde ha hänt utom möjligen några oväntade händelser på slutet. Mer om handlingen vill jag inte avslöja här. Läs boken. Det är den värd.

Sommarsorger av Nina De Geer, Ordfront 2022. Det är Nina De Geers romandebut.

Sund av Tove Folkesson

Sund handlar om Eva Zackrisson som kommer från Kalmar. Hon har just börjat sin utbildning på Arkitekthögskolan vid romanens start. Och det är roligt värre. För läsaren alltså, inte för Eva Zackrisson för hon känner sig inte hemma där och förstår inte snacket och vad som anses bra. Men roligt och satiriskt skrivet är det.

Det finns alltså en hel del humor i Sund men i botten är den en mycket allvarlig roman om en ung människa som försöker hitta sin väg i livet. Eva Zackrissons föräldrar är välutbildade, men de skildes när Eva och hennes syster växte upp och fadern är alkoholiserad. Hennes mamma har en forskartjänst på ett universitet i USA. Eva vet inte riktigt vart hon ska. Arkitektutbildningen verkar inte vara det rätta för henne. Ska hon bli poet? Ska hon bli sångerska som skriver sina egna låtar? Och så får vi följa Evas kamp och hennes strävan. Det är inte lätt. Hon har ett tungt bagage att bära men hon är samtidigt stark.

På Öland finns släkt och där har hennes familj ett sommarhus dit hon drar sig undan ibland. Där får vi kontrasten mellan hårt arbetande bönder som knappt kan få verksamheten lönsam och höga flygande ideal och åsikter från människor som har sitt på det torra. Den krocken finns hela tiden i romanen. Vanligt folk och vanligt liv jämfört med ett intellektuellt och priviligierat liv. Redan i den första boken om Eva Zackrisson finns den uppdelningen. Eva tillhörde ett gäng tonårsflickor, Kalmars jägarinnor, som målade sig kraftigt och drack och röjde runt. Eva var duktig i skolan och saknade allvarliga samtal, men samtidigt kände hon sig inte hemma bland ungdomarna som pratade filosofi och politik, och solidariteten bland jägarinnorna var stark.

Man kan uppfatta Sund som en allmängiltig berättelse om hur svårt det kan vara att hitta sin väg i dagens samhälle där alla möjligheter finns – och ändå gör de ju inte det. Men romanen handlar faktiskt om Eva Zackrisson och det är hennes tragikomiska humor som finns i boken. Det är hennes väg som är mycket specifik som vi läser om, fast säkert många andra har varit med om en hel del av hennes upplevelser. Där finns också trovärdiga relationer, särskilt Evas relation till fadern är gestaltad med värme och ilska. I Sund finns också fina miljöbeskrivningar och både jordnära och mer svävande romangestalter att ta till sig och lära känna. Och mycket atmosfär. Och så finns Öland där med poesi, hårt väder och härlig natur. Sund är en bra roman som jag rekommenderar.

Sund av Tove Folkesson, Weyler 2015.

Hennes första bok om Eva Zackrisson heter Kalmars jägarinnor.

The greatest love of all – novell av Annika Norlin

En del av de vackraste kärlekshistorierna berättas aldrig. Jag har då aldrig hört någon berätta om den med mig och Sylt Järvinen.
Sylt Järvinen hade dimmiga ögon och ett runt ansikte. Han hade stora händer, och människor har väntat i dagar för att höra honom tala. Det var värt att vänta på. Ibland log han. Det var också värt väntan. Du vet hur det var när du var liten och du somnade i soffan när mamma eller pappa tittade på tv. Du kunde känna mammas hud värma ditt bara ben. Du kände dig inte glad precis, men varm, avslappnad, och du förstod att inget kunde skada dig, inte egentligen. Den grejen blixtrade genom mig när Sylt Järvinen log.

The greatest love of all är den andra novellen i Annika Norlins samling Jag ser allt du gör. Den är dråplig, rolig och varm. Det är en novell som ger lite guldkant att läsa trots dess vardaglighet och lite spektakulära innehåll. Berättaren har bara en arm. Varför ska det vara med i novellen? kan man fråga sig. Men när jag har läst den känner jag att det nog ska vara så. En novell som känns positiv efter läsningen fast berättaren bara har en arm och blir retad för det som barn, ja varför inte? Skönlitteratur som gör en lite glad har alltid sitt värde och kanske ännu mer just nu.

The greatest love of all – novell ur samlingen Jag ser allt du gör av Annika Norlin, Weyler 2020.

Drömmaren och sorgen av Eva-Marie Liffner

Drömmaren och sorgen är en spökhistoria men inte en gastkramande sådan. I baksidestexten står en åldrad mans midsommarnattsdröm. Den åldrade mannen är arkitekten Lars Israel Wallman och ett av tidsplanen i romanen är midsommarafton 1952. Den gamle mannen ser tillbaka på sitt liv och hur han som ung arkitekt fick uppdraget att skapa ett slott, beläget på platsen Tjolöholm åt den rika familjen Dickson i slutet av 1800-talet.

I berättelsen finns många händelser i det förflutna som påverkar det som händer sedan. Den går långt tillbaka till familjen Dicksons historia i Skottland såväl som till händelser på 1800-talet och 1920-talet. Där finns förmögna mäns vidlyftiga sexualliv som ger efterverkningar med sorg och förlust och hemligheter och barn som inte blir erkända som ättlingar.

Det finns mycket övernaturligheter i romanen och den har en mystisk drömlik stämning. Där finns många referenser till det som har hänt tidigare, många olika bilder. Drömspel stämmer ganska bra som karaktäristik. Berättelsen är ingen sammanhängande historia och Lars Israel Wallman förblir lite diffus. Som läsare får jag sätta ihop olika bilder och situationer till min berättelse som inte är riktigt verklig. Det finns en handfast bakgrund, ett spektakulärt slott och människor som har funnits, men det är berättat på ett drömlikt sätt och på så vis skiljer sig Drömmaren och sorgen från de övriga romanerna som jag hittills har läst av Eva-Marie Liffner. I de övriga finns romanfigurer av mer kött och blod, figurer som jag kan känna igen och identifiera mig med. Drömmaren och sorgen är mer diffus, men vackert skriven och spännande att läsa ändå.

Drömmaren och sorgen av Eva-Marie Liffner, Natur och Kultur 2006.

Natten till söndag av Elin Wägner

Fru Magnusson har kommit till Stockholm där hon hyr en lägenhet medan ägaren är bortrest. Läsaren förstår genast att hon håller sig undan, att hon har varit med om något svårt som har fått hennes tillvaro att falla i bitar. Hon tillhör inte de fattigaste, hon har hemhjälp i lägenheten och hon har pengar. Men hon är ensam, hon håller sig borta från världen. Så småningom kommer det fram att hon har en ansenlig förmögenhet, men hon är satt under förmyndare.

Hennes dotter har gift sig med en man som fru Magnusson inte tycker om och det är de två som har fått igenom förmyndarskapet. De anser att hon slösar bort sin förmögenhet och handlar obetänksamt. I den lilla staden hon kommer ifrån är hon utskämd och hela borgerskapet där vet att hon är omyndiggjord. Men så småningom ska det bli rättegång om saken.

Natten till söndag är ingen programmatisk kvinnokampsroman, men jag ser den ändå som del av kampen för jämställdhet. Det har varit, och är kanske fortfarande, större risk för att en kvinna blir satt under förmyndare än en man, men det var vanligare förr. Spelrummet för en man att slösa bort sina och familjens pengar har varit mycket större än för kvinnor. Ja, utrymmet för mäns beteende har varit vitt och brett medan en kvinna skulle anses för obalanserad och asocial om hon handlade likadant. Många kvinnor från borgerskapet har också satts på mentalsjukhus för att de inte har uppträtt enligt normen för en städad och snäll flicka. Tidigare i historien var svenska kvinnor omyndiga enligt lagen. Änkor hade varit myndiga sedan länge, men gifte de om sig blev mannen deras förmyndare. Först år 1921 blev gifta kvinnor automatiskt myndiga. Och i många länder är kvinnor inte myndiga än idag.

Så problemet i Natten till söndag är ett viktigt problem behandlat i en underhållande och ganska spännande roman där en varm och känslosam och kanske lite obetänksam kvinna växer och blir säkrare med tiden.

Natten till söndag av Elin Wägner, Bonniers 1926.

Berättelsen gick också som följetång i tidskriften Tidevarvet.

Blödningen av Lyra Koli

Bleed betyder blöda men för en lajvdeltagare innebär bleed att den karaktär som deltagaren spelar läcker över i personens verkliga liv. I Lyra Kolis bok vacklar verkligheten på flera sätt. Hon gestaltar en osäker verklighet där personer inte vet vem den andra är. Hur väl känner jag den här människan? Och vem är jag? Vet jag vad jag vill och vad jag gör? Vad är det som driver mig?

Em är dokumentärfilmare och lever ihop med Julia. När de deltar i en lajv blir Em intresserad av en ung man som är med. Hon dras till honom fast hon har det bra med Julia. Det är en stark attraktion, åtminstone för Ems del. Fast killen hon dras till är en mörk, dyster och sunkig gestalt. Eller kanske just därför. Julias mamma har för länge sedan haft en fin vänskap med en finlandssvensk kvinna. Tror hon i alla fall. Men när hon får kontakt med kvinnan igen visar det sig att hon är man.

I Blödningen finns många relationer, de som sker i lönndom och vardagliga relationer mellan Em och Julia, mellan Julia och hennes mamma och mellan mamman och hennes man. Em känner sig inte fast förankrad i verkligheten. Julias mamma är alkoholiserad och hennes man tittar på porr i datorn. Det finns stort främlingsskap i den här romanen. Kanske kan man säga att den gestaltar känslan i dagens värld där vi överöses av mediabilder av olika slag och där många av oss visar upp oss på sociala medier. Fantasi och dagdrömmar behöver vi alla. Nu för tiden kan vi göra dem nästan verkliga genom det digitala eller genom lajv. Och jag kan tänka mig att lajv ibland kan skaka om och att man kan reagera på ett sätt som man inte hade föreställt sig innan.

Blödningen är en oroande roman. Den känns mörk och dunkel, fast det finns ljus och närhet och omtanke i Ems och Julias förhållande. Det är just vagheten samtidigt som där finns stora motsättningar som sätter igång ens egen fantasi. En intressant roman som jag rekommenderar.

Blödningen av Lyra Koli, Modernista 2020.

Nuckans hjärtespalt av Malin Lindroth

2018 kom Nuckan av Malin Lindroth. Där berättar hon om sin ofrivilliga ensamhet och om hur vi ser på nuckor, de som inte lever ihop med en partner och som aldrig har gjort det. Ogifta kvinnor har genom historien behandlats illa och har setts som mindervärdiga och löjliga. Läser man Charlotte Brontës roman Shirley får man uppleva det i romanform. Men Charlotte Brontë tar nuckorna i försvar. De kan uträtta mycket gott.

Boken Nuckan är en bitskt och smärtsam bok. 2021 kom så Nuckans hjärtespalt. Den är inte självbiografisk på samma sätt som Nuckan. Här har Malin Lindroth skapat en fiktiv nucka som har valt att bo i ett hus i skogen därför att det känns enklare att leva ensam där. I staden måste man dölja sin ensamhet. Den här nuckan har i många år klippt ut hjärtespalter ur tidningar och nu sätter hon sig ner och svarar på dem. Nuckans hjärtespalt är lättsammare än boken Nuckan och hennes svar i hjärtespaltboken är både roliga och bitska och till och med rasande. Hon nämner också nuckor som har uträttat mycket som Fredrika Bremer och poeten Emily Dickinson.

Att Nuckans hjärtespalt känns lättsammare än Nuckan beror till viss del på att i hjärtespaltboken är nuckan fiktiv. Verkligheten bakom frågorna och nuckans svar är naturligtvis inte så rolig men Malin Lindroth skriver bra och överraskar också i svaren. Boken Nuckan har större tyngd, men även Nuckans hjärtrespalt är värd att läsas.

Nuckans hjärtespalt av Malin Lindroth, Norstedts 2021.

Spårvagn på Vintergatan av Niklas Rådström

Spårvagn på Vinttergatan är den tredje romanen som Niklas Rådström skrev med utgångspunkt från sin barndom då hans far försvann. I den första, Månen vet inte, är en av de betydelsefulla personerna hans farmor. I den andra, Medan tiden tänker på annat, är det hans morföräldrar som liksom hans farmor tog hand om honom när hans mamma åkte iväg på journalistuppdrag. I Spårvagn på Vintergatan ligger huvudvikten på pojkens förhållande till fadern och modern. Den är mörkare än de andra två böckerna och smärtan efter förlusten av fadern är starkare och med direkt uttryckt.

Det betyder inte att Spårvagn på Vintergatan är mer direkt skriven. Här finns tre plan, berättarens sökande efter sina minnen och pojkens upplevelser i barndomen, naturligtvis, men författaren har också fört in ett fantasiplan. Där finns en privatdetektiv som i en deckare från 1950-talet och en poliskommissarie. För ett brott har begåtts. Porten till huset där pojken bodde som liten är avspärrad och poliser står på vakt utanför.

Det här tolkar jag som svårigheten att få tag på minnena och att förstå vad som verkligen har hänt. Men jag tolkar det också som att det verkligen har begåtts ett brott mot barnet. Faderns brott, eftersom han försvann, moderns brott, och mor och farföräldrarnas eftersom de inte berättade de verkliga förhållandena för barnet. Det gjorde man inte gärna på den tiden. På så sätt skulle barnet skonas, ansåg man. Men det viktigaste föreställda brottet är nog ändå barnets. Var det hans fel att fadern försvann? Är han den skyldige?

Naturligtvis inte, men barn kan lätt känna så.

Samtidigt blir inslaget med privatdetektiven lite humoristiskt, partier där vi kan känna igen chablonerna och som vi kan le åt. När jag tänker tillbaka på romanen minns jag mest att det är mörkt i lägenheten på Karlavägen, att pojken känner av en skugga, en skymtad mansgestalt i sitt rum ibland och att han sitter och tittar ut genom fönstret på kvällen och ser den upplysta spårvagnen köra förbi och att snön faller. Men det finns så många andra scener i Spårvagn på vintergatan. Pojken fiskar med sin far, det är fest i ett sommarhus i skärgården, han leker ute på gården i staden där han bor och han följer med sin mamma upp på tidningsredaktionen där hon arbetar, bland annat. Denna tredje roman i Niklas Rådströms barndomstrilogi är en stark, suggestiv och poetisk berättelse om förlusten av en far. Där finns tidskänsla och såväl mörka som grå som glimrande miljöbilder.

Spårvagn på Vintergatan av Niklas Rådström, Gedins 1996.

Trilogin består alltså av Månen vet inte som kom 1989, Medan tiden tänker på annat som kom 1992, och så denna roman, Spårvagn på Vintergatan. Men det finns en till barndomsskildring med självbiografisk bakgrund som Niklas Rådström har skrivit och det är En handfull regn som kom 2007. Den rekommenderar jag också.

Sedan kan jag inte låta bli att nämna, med tanke på det tänkta brottet i Spårvagn på Vintergatan, att Niklas Rådströms pappa, Per Rådström, har skrivit en bok som heter Mordet, vilket inte alls är ett verkligt mord utan en omskrivning för att trycka undan och komma över sin barndom.