Mozarts tredje hjärna – diktsamling av Göran Sonnevi

Vad ska jag nu skriva om den här diktsamlingen? Lätt är det inte. Jag köpte den för länge sedan på grund av titeln. Mozarts tredje hjärna, det låter intressant. Vad är nu Mozarts tredje hjärna? Det har jag inte förstått.

Mozart i den första hjärnan, i den klingande andra, musiken
Vi är i den uteslutna tredje, motstycket, omöjligt, i dess
ständiga förändring, som alla andra hjärnor    Vi är en liten del
av den    Så rör vid oss musiken, hela den förflutna, hela den kommande

Å andra sidan kan man ta till sig dikter känslomässigt. Man behöver inte begripa allting. De fyra raderna som jag har citerat är mycket vackra. Känn rytmen och ordens klanger. Diktsamlingen handlar mycket om musik. Ett annat tema är Balkankriget och även vänner som går bort. Mozarts tredje hjärna är på så sätt en svart, frustrerad och sorglig bok som ändå innehåller en viss tillförsikt och kärlek. Men svärtan och sorgen dominerar.

Det här är en omfångsrik diktsamling som både innehåller tidigare dikter av Göran Sonnevi och den stora delen Mozarts tredje hjärna som var nyskriven år 1997 när boken kom ut. (Tror jag i alla fall.) Jag har brottats en hel del med den här diktsamlingen. Det är mycket text och det är många svåra ord. Det vimlar av musiktermer och vetenskapliga termer och där är många hänsyftningar på klassiska grekiska företeelser. Är den kanske skriven för dem som har samma lärdom? Det har inte jag. Dock finns det en hel del partier som är lätta att förstå, till exempel naturskildringar. Kanske kommer jag att titta i den här boken då och då, göra nedslag i texten för att se vad jag kan hitta. När jag nu citerade de fyra raderna ovan kände jag att Mozarts tredje hjärna nog ändå är bra att ha i bokhyllan.

Mozarts tredje hjärna av Göran Sonnevi, Bonniers 1997.

Ett halvt ark papper – novell av August Strindberg

Det här är nog den kortaste novell jag någonsin läst – drygt två sidor sammanlagt. Men den innehåller två år av en mans liv. Han hittar arket i hallen när han ska lämna sin lägenhet. Anteckningarna han läser omfattar två år av spirande kärlek, giftermål och sorg.

Ett halvt ark papper är en novell som bygger på läsarens fantasi. Det är läsaren som fyller ut så att det blir en berättelse av anteckningarna på arket, en finstämd berättelse som ger en bild av den unge mannen och jag undrar hur det ska gå för honom i fortsättningen.

Han tog ner arket; det var sådant där sol-gult konceptpapper, som det lyser av. Han lade det på kakelugnens kappa, och lutad över densamma läste han. Först stod hennes namn: Alice, det vackraste namn han då visste, därför att det var hans fästmös.

Ett halvt ark papper, novell av August Strindberg ur samlingen Ensam, Lindelöws 2012.

August Strindberg skrev novellen 1903.

Jag möter en diktare av Moa Martinson

På bokens omslag ser det ut som om den handlar om Moa Martinsons liv med Harry Martinson, men så är det inte. Här finns samlat självbiografiska berättelser som Moa Martinson har skrivit och de är ordnade kronologiskt. Den första handlar om hennes födelse i morfaderns knekttorp. I den sista berättelsen kommer Harry Martinson till Moas torp.

Fattigdom och kamp för att överleva genomsyrar den här boken. Moa Martinsons mamma var ogift och knekttorpet var hennes enda tillflyktsort när hon skulle föda. Moa Martinsons barndom var fattig och hennes liv som vuxen också. Fattigdomen är målande och konkret beskriven. När jag läser berättelserna förstår jag mycket bättre vad det arbetande folket har gått igenom under 1800-talets sista år och de första decennierna under 1900-talet. Skor plockade från en sophög som kunde användas i många år, enkel biljett till Stockholm för att sälja gäddor. Returbiljett fanns det inte pengar till. Först måste gäddorna säljas om Moa skulle kunna åka hem igen.

Moa Martinsons liv var hårt. Arbetslösheten var mycket omfattande. Männen söp ofta och kvinnorna kämpade för att ge mat och kläder till sina barn. Mitt i allt detta läste hon och började skriva och intresserade sig för omvärlden och blev politiskt aktiv. Klassklyftorna är också gestaltade med kraft.

Berättelserna är levande och stundvis roliga trots eländet. De visar styrka och livskraft fast stor sorg och chock drabbar Moa Martinson. Två av hennes söner går ner sig på isen och drunknar. Hennes man begår självmord. Hon berättar också att hon hade drabbats av spanska sjukan och överlevt. Något att tänka på i dessa dagar.

Jag rekommenderar varmt den här boken. Den publicerades ursprungligen 1950 och har kommit i flera upplagor sedan dess.

Jag möter en diktare av Moa Martinson, Legenda 1986.

Medan tiden tänker på annat av Niklas Rådström

Pojken Axel och hans morfar, det är vad den här romanen handlar om. Axels mormor är också med och Axels mamma, men morfar tar upp den största platsen. I periferin finns också en annan mycket betydelsefull man, Axels frånvarande far.

Den vuxne Axel minns sin barndom, hur han periodvis var med sin mormor och morfar när hans mamma var bortrest på jobb. Den vuxne mannen framkallar sina minnen, hur det kändes att sova hos mormor och morfar när han var liten och hur det såg ut i deras lägenhet. Hur han var med morföräldrarna på pensionat om sommaren. Hur han och morfar brukade promenera till kyrkogården.

I familjen förtigs mycket. Man pratar inte om varför Axels pappa är borta. Han är lite diffust bortrest. När hans föräldrar skiljs pratar man inte med Axel om det. Antagligen tänker de vuxna att det är bäst för pojken att inte göra det. Det finns ingen illvillighet och elakhet mot Axel hos de tre vuxna som tar hand om honom, mamman, morfadern och mormodern, bara omtanke, men det där stora outsagda blir mycket smärtsamt för pojken.

Författaren berättar så att jag känner igen mig som människa. Axel berättar inte heller allt för de vuxna, det kan röra sig om detaljer och det kan röra sig om skräck som han håller för sig själv. Ibland skäms han för något han gjort. Ibland skäms han för sin morfar som börjar bete sig underligt.

Romanen handlar om minnen, om trygghet och om otrygghet. Axel förlorar sin far. Det är mörkt, hårt och smärtsamt. Gradvis förlorar han också sin morfar som börjar bli dement. Samtidigt finns en stark överlevnadskraft. Porträttet av morfadern och mormodern är mycket kärleksfullt och historien är berättad på ett enkelt och rakt sätt som känns som om det kommer både inifrån pojken och den vuxne Axel. Samtidigt finns där poesi. Medan tiden tänker på annat är en fin barndomsskildring som jag rekommenderar.

Medan tiden tänker på annat av Niklar Rådström, Gedins 1992

Lilo av Erik Hågård

Vi befinner oss någon gång i framtiden. Miljöförstöringen har gått så långt att samhället har slagits sönder. Solen lyser obarmhärtigt. Havsnivån har stigit. Städer har sjunkit ner i vatten och övergivits. Människor utnyttjas brutalt. Det är en förskräcklig framtidsvision Erik Hågård har skapat i den här romanen. Det är äckligt, det stinker, man äter det man kommer över. Barn får slava i gruvor. De som inga pengar har och reser på tågets tak slängs av mitt ute i öknen. Våld förekommer ofta. Maktutövning med våld.

Det här låter som en roman som jag inte skulle stå ut med att läsa. Jag brukar undvika våldsam spänningslitteratur till exempel. Men här är det befogat att skildra våldet och äcklet tycker jag. Det är så här det kan bli och liknande finns ju också redan nu, om än inte i hela världen. Samtidigt finns en stark livskraft i boken. Pojken Gawar och det enögda barnet Loé försöker klara sig så gott de kan. De är hårda mot varandra, de vet nog inte om något annat, men de älskar också varandra och försöker hålla ihop.

Erik Hågård har skapat en mycket konkret värld. Jag tror på den och det känns som om människorna i berättelsen också finns. Samtidigt finns en slags överbyggnad i berättelsen. Det är mycket som återkommer, till exempel samma formulering hos den som svarar när någon har ställt tre frågor på samma gång. Men det känns inte som om författaren upprepar sig av misstag. Det är ett grepp som fungerar. Gawar och Loé är på väg till templet. Där får Loé träna på övningen. Jag blir aldrig klar över vad övningen egentligen är och vad den ska syfta till och på något sätt tycker jag att det gestaltar att nuet finns i berättelsen men ingen framtid, ingen ändring. Det går runt, runt. Munkarna har inget svar, ingen kan förklara varför och hur. Ändå finns livskraften där.

Just att berättelsen är så konkret men också har en andlig dimension, fast andligheten nästan inte finns, att den har en hårdhet och korthuggenhet samtidigt som författaren ibland svävar ut lite i beskrivningar eller betraktelser som jag inte kan följa – just det gör att jag tycker att det här är en bra bok. Som ni märker är det inte så lätt att förklara vad jag menar, men i alla fall rekommenderar jag den.

Lilo Av Erik Hågård, Bonniers 2020.

Klubben av Matilda Gustavsson

När oegentligheterna runt kulturscenen Forum började komma ut genom artikeln i DN med 18 kvinnor som berättade om sexuella övergrepp hade jag aldrig hört talas om det här stället i Stockholm tidigare. Jag är säker på att heller inte huvuddelen av Sveriges befolkning hade gjort det.

Men jag är ganska säker på att hade jag kommit till Forum och tagit del av de föreställningar och konstutställningar som visades där så hade jag tyckt att mycket av det var bra. Jan-Claude Arnault och hans hustru Katarina Frostenson gjorde en betydande kulturgärning genom att driva verksamheten på Forum, det kan nog ingen förneka, och det framhåller också Matilda Gustavsson i sin bok Klubben. Det var hon som skrev artikeln i DN och här har hon arbetat vidare på samma tema. Det verkar vara ett gediget arbete och innehållet i boken är mycket trovärdigt.

Det är en smutsig byk som kommer fram. Sexuella trakasserier och sexualbrott, svarta minimala löner har betalats ut till medverkande på Forum, konstverk från utställningar har försvunnit och konstnärer har inte fått betalt för sina sålda verk. Forum finansierades av Svenska akademien, Statens kulturråd och Stockholms stad, om jag inte minns fel. Forum hade ett starkt band med Akademien och även akademimedlemmar, deras hustrur och döttrar blev trakasserade. Ändå fick detta pågå år efter år efter år. När jag läser den här boken tycker jag att Klubben både kan syfta på Forum och på den ”klubb” med maktmänniskor inom kultureliten som tydligen tyckte att det här beteendet var okej.

Att bara någon enstaka av de trakasserade kvinnorna protesterade offentligt förvånar mig inte alls. Jag, och många med mig, vet hur svårt det är att berätta om sådant. Kanske klarar man inte ens av att berätta för sin bästa väninna eller sin man. På något sätt hamnar skammen på kvinnan och inte på förövaren. Dessutom var många av kvinnorna beroende av Arnaults välvilja för att komma vidare i sin karriär, eller åtminstone fick han dem att tro det. Och banden mellan Akademien och Forum var starka. Många som uppträdde på Forum har fått stipendium av Akademien och flera som fanns i kretsen har blivit ledamöter. Och i en kultur där alla vet och där många ser vad som pågår, men ingen gör något, är det inte lätt för offret att ha mod och kraft nog att protestera.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om innehållet i den här boken. Många av er har nog redan läst den. Om ni inte har gjort det rekommenderar jag er att göra det. Den är välskriven, trovärdig, spännande och lättläst och den har ett viktigt innehåll. En bild av en märklig man kommer fram: Trevlig och karismatisk, otäck, lögnaktig och despotisk. Kulturgeniets rätt? Ett övermänniskoideal?

Ska jag läsa Katarina Frostensons försvarsskrift K? Eller ska jag låta bli?

Klubben av Matilda Gustavsson, Bonniers 2019.

Flickor av Stig Claesson

Håkansson och hans vän är på järnvägsstationen i Falköping en söndagsmorgon och väntar på tåget. De sitter i serveringen, betjänade av servitrisen Edith. Håkansson och hans vän talar om flickor som de har känt tidigare i livet. Det blir inga riktiga berättelser om flickorna utan mest ett tradigt samtal som går runt, runt. Ibland när jag läser känner jag att jamen nu, nu blir det bättre, nu får det lite tyngd. Edith kommer också med en del bra inpass. Men så börjar snart det tjatiga igen.

Jag vet inte. Kanske ville författaren gestalta två inte helt unga mäns tjat? Hur tråkigt det kan vara att sitta i Falköping mellan två tåg? Antagligen är det meningen att det ska vara lite roligt. Att den som läser ska le lite. Men humor är svårt. Det som den ena skrattar åt tycker den andra bara är platt. Jag faller i alla fall inte för den här boken. Jag har inte läst mycket av Stig Claesson men det jag har läst var bättre än detta.

Flickor av Stig Claesson, Bonniers 1979.