Tornet och fåglarna av Ellen Mattson

Romanen Tornet och fåglarna handlar om Henrich Danckwart som var kommendant på fästningen i Marstrand 1719. Karl XII är död och Sverige är i krig mot Danmark. Henrik Danckwart bor på fästningen tillsammans med sin syster och sina barn. Hans fru har avlidit. På fästningen finns också soldater och officerare och officerarnas familjer. Dessutom finns fångar eftersom fästningen även är ett fängelse.

Om jag avslöjar att Danckwart kapitulerade så har jag ändå inte sagt för mycket. Det står skrivet på bokens baksida och det ska vara en av den svenska historiens gåtor. Det fanns både mat och ammunition kvar på fästningen och samtiden dömde Danckwart hårt. Men Ellen Mattson har skapat en levande människa och en levande miljö och vi får följa kommendanten under ett antal dagar och händelserna omkring kapitulationen. Enligt romanen hade Danckwart alldeles för små resurser och dessutom sköttes inte det övriga kriget särskilt bra av svenskarna. Egentligen hade han ingen chans, men de styrande ansåg att fästningen var ointaglig.

Romanen innehåller bilder av olika människor, fångar, kommendantens syster, hans barn och officerare och den ger en bra beskrivning av klasskillnaderna i det svenska samhället. En vanlig enkel människa behövde inte begå något stort brott för att hamna på fästning, i misär, i hälsovådliga utrymmen, med dålig mat och med fotjärn och hopkedjade fötter. De fångarna fick arbeta hårt om de inte var för svaga. Massor av dem dog. Men där kunde också finnas priviligierade fångar från de högre samhällsskikten. De fick bo på övervåningen i kommendantens hus.

Hur väl romanen beskriver kriget vet jag inte, men det verkar mycket trovärdigt. Författaren har skapat levande människor och ett levande skeende och det var en stor upplevelse att läsa den här romanen. Jag fick också lära mig en del om hur krig fördes i början av sjuttonhundratalet. Till exempel kunde försvarare bränna ner sina egna städer för att hindra fienden, eller orsaka fienden skada om den redan hade intagit staden.

Kanske kan man säga att Danckwart personifierar hela det misslyckade svenska kriget på den här tiden. I alla fall framstår han som en levande människa, medkännande och hård. En komplicerad man som har varit ute i kriget många många år och som naturligtvis är påverkad av alla sina hemska upplevelser. Tornet och fåglarna får fem stjärnor av mig. En mycket bra bok.

Tornet och fåglarna av Ellen Mattson, Bonnier pocket 2018.

Första utgåvan av Tornet och fåglarna kom 2017.

Sveas son av Lena Andersson

Ragnar Johansson föds år 1932. Hans mamma Svea kommer från bondesamhället men själv blir han ett med den nya tiden där teknik och framsteg ska innebära att allt blir bättre för medborgarna. Han utbildar sig till snickare i yrkesskolan men blir sedan slöjdlärare via en pedagogisk utbildning. Men nog drömmer han om storhet i sin ungdom. Han spelar fotboll och vill bli framgångsrik, men en skada hindrar honom. Under största delen av sitt liv blir han sedan en del av folkhemmet, en kugge bland andra kuggar i samhällsmaskineriet.

I Lena Anderssons roman är Ragnar en representant för folkhemmet. Allt ska vara rätlinjigt, allt ska bli bättre. Avvikelser ska helst inte finnas. Folkhemsbyggets idé var kanske sådan. För att alla de reformer som kom skulle fungera ordentligt måste kanske människorna rätta in sig i ledet. Men samhället var ju inte sådant. Där fanns fattiga. Där fanns människor som slet ont under dåliga arbetsvillkor. Där fanns rasism och förtryck av dem som ansågs undermåliga.

Och precis som folkhemmet har sprickor hänger inte heller Ragnar Johansson riktigt ihop. Han vill vara vanlig och inte utmärka sig särskilt. Men inom sig har han ändå en längtan efter storhet och den lever han ut genom att mana på sina barn att träna för att bli framgångsrika idrottare.

Lena Andersson är nästan som en vetenskapare i vit rock som har satt sina romanfigurer i en glasbur och studerar dem ovanifrån. Det är inte romangestalternas inre som driver den här berättelsen. Men jag säger nästan. Åtminstone jag får en glimt av riktiga människor då och då under läsningen. Författaren är ironisk och skriver mycket avmätt och sakligt men det känns ändå som om där finns en viss medkänsla. Och ibland befinner hon sig nere hos sina gestalter. Ragnars dotter Elsa tränar längdåkning på skidor. Jag vet att Lena Andersson har varit framgångsrik inom längdåkningen och det märks att hon själv har varit där när jag läser texten.

Författaren har klart tagit ställning och bestämt sig för vad och hur folkhemmet var. Det tycker jag är bra. Den här berättelsen får en egen karaktär. Som läsare sitter jag också delvis ovanför och ser hur förändringen kommer successivt och folkhemmet ramlar sönder. Vilsen står sedan Ragnar Johansson och undrar vad som har hänt.

Samtidigt som den här berättelsen är mycket bestämd visar den på folkhemmets och Ragnars djupa sprickor. Den leder till många tankar. Jag funderar på mig själv, mina föräldrar och vad som har hänt under mitt liv. Retar mig kanske något på författarens helt bestämda vinkel. Men det är bra. Dessutom är romanen lite rolig. Det händer då och då att jag drar på munnen. Sveas son är en bok som jag kan rekommendera.

Sveas son – en berättelse om folkhemmet av Lena Andersson, Polaris 2019.

Boken kom 2018 men jag har läst en pocketutgåva som kom 2019.

Mamma i soffa av Jerker Virdborg

Att presentera en roman som utspelas under några mycket heta julidagar kan kännas helt rätt nu i mörkret och kylan. Ett nytt år har börjat och vi går långsamt mot ljusare tider. Vi får hoppas att det inte bara gäller att dagarna kommer att bli längre och längre utan också att vi så småningom kan leva mer normalt.

Men nu till boken. Den handlar om två söner som åker till en möbelaffär för att köpa en hallmöbel. Med sig har de sin mamma som är i sjuttioårsåldern. Möbelaffären visar sig ligga i ett industriområde, ett sådant där inte särskilt vackert område i utkanten där butikslådor har byggts och där det även finns arbetsplatser. Hallmöbeln som den ene brodern vill köpa finns inte och affären är inte öppen för kunder längre. De håller på att slå igen. Men på övervåningen finns en soffa. Där sätter sig mamman och hon vägrar flytta på sig.

Sedan följer olika förvecklingar när sönerna och deras syster, som också dyker upp, försöker övertala sin mamma att följa med hem. Mamma i soffan är både rolig och tragisk. Det är den ene brodern som berättar i romanen och texten är skriven så att jag kan tro att historien kommer ur hans mun. Ända till framemot slutet, då får texten en annan karaktär och det känns helt rätt.

Virdborg är bra på att hålla spänningen uppe och fast alla förvecklingar och detaljer finns med säger han inte mer än nödvändigt. Berättelsen känns både realistisk och helt overklig. Mystisk mitt i verkligheten. Miljön är bra beskriven, till exempel under bilresorna, med rondeller, avtagsvägar, industriområden. Jag känner igen mig och jag känner berättarens vånda under de alldeles för heta sommardagarna.

Mamma i soffan är en roman som sitter mitt i verkligheten. Den är dråplig men det är inte fars. Syskonens förhållande till varandra och till mamman finns med. Allt som inte sägs, allt som har varit. Det finns där någonstans, mitt i allt det konstiga som händer.

Mamma i soffa av Jerker Virdborg, Bonniers 2020.

Svartsvala av Josefin Roos

Lucía har nyss fyllt tjugosex när hon drabbas av en hjärnblödning. Efter det blir livet begränsat, hon har förlorat sitt närminne. Hon bör inte bli gravid och föda barn, säger läkarna. Det är farligt för henne.

Men tiden går, hon träffar A och hon föder barn i alla fall. Så är flickan i skolåldern och Lucía arbetar på statsarkivet och på fritiden skriver hon om fåglar. Men hon kommer ingen vart. Hon har inget närminne. Hon glömmer, hon är inte fast förankrad. Hon står inte stadigt på jorden. Hon kan inte ta hand om sig själv med allt sådant som dagens liv kräver: betala räkningar, komma ihåg tandläkartider. Hon är utlämnad till andra människors välvilja.

Lucías mamma kommer från Chile och Lucía har båda kulturerna i sig. Det, bristen på närminne och sättet på vilket den här romanen är skriven gör att det känns som om Lucía svävar, som om hon inte är en del av resten av samhället. Hon är utanför. Ovanför. Hon kan inte ta ansvar för hemmet och barnet eftersom hon glömmer hela tiden. Hon försöker, men det går inte.

Men hon är ingen ande. Hon har kropp och det gör ont. Hon är utsatt. Folk driver med henne. Hur hon kan klara ett arkivariejobb är obegripligt, men vi kanske inte ska ta det alldeles bokstavligt. Hon blir förälskad i en annan man. Men hur är det med kärleken? Har hon inte känt honom tidigare? Det måste vara oerhört svårt att befinna sig i denna ständiga oäkerhet. Men Lucía framstår som stark. Hos henne finns en obändig livsvilja och hon gör på sätt och vis som hon vill.

Hon tänker mycket på fåglar och hon kan mycket om fåglar. Många fågelfakta finns insprängda i texten. Fåglarna kan vara en symbol för frihet. Men samtidigt är de fast i sitt levnadsmönster. Alla fågelfakta kan också vara Lucías sätt att få grepp på tillvaron, att få fasthet. Fåglarna flyger långt och de flyger högt, men svartsvalan, alltså tornseglaren, kan inte stå på sina ben och den klarar sig inte på marken. Den måste flyga hela tiden.

Jag blev visst nästan lite poetisk här. Kanske är jag inspirerad av Josefin Roos text. Svartsvala är vacker, den har djup och kontraster, den är svävande och kroppslig och den lämnar mycket utrymme till läsaren. Det är en fin roman som jag kan rekommendera.

Svartsvala av Josefin Roos, Bonniers 2020.

Mödrar och söner av Theodor Kallifatides

I år fyllde jag sextioåtta år och min mor nittiotvå.

Så skriver Theodor Kallifatides i den här boken. Det är år 2006 och han sätter igång med att skriva om sin mor, något som han har tänkt på länge. Men för att kunna göra det behöver han besöka henne i Aten. Det är så mycket han vill fråga henne. Med sig på resan har han en berättelse om faderns liv, en berättelse som hans far själv har skrivit.

Kallifatides är hos sin mamma en vecka och han berättar dels om det som händer då och vad han får reda på av sin mor, dels för han in faderns berättelse i romanen. Resultatet blir en gestaltning av en gammal kärleksfull mor som gifte sig mycket ung med en betydligt äldre man. Hon var hans andra hustru och tog hand om barnen från hans tidigare äktenskap och födde även egna. Det var ett liv tidvis med stora umbäranden. När Theodor Kallifatides var liten, under andra världskriget, var det stor brist på mat och fadern blev fängslad.

Genom författarens föräldrars liv får jag en liten inblick i grekernas moderna historia och i ett liv som skiljer sig oerhört mycket från mitt och mina föräldrars. Kallifatides far var född vid Svarta havet och bodde många år i Turkiet – ända tills grekerna blev förvisade och tvingades ge sig iväg därifrån. De blev flyktingar i Grekland med stora umbäranden.

Romanen handlar om att söka sina rötter, att försöka förstå vem man är, vem ens föräldrar är och hur livet har blivit som det blev. Den handlar alltså mycket om Theodor Kallifatides själv, men sedd genom modern och fadern och det Aten han besöker som skiljer sig mycket från hur staden var när han växte upp. Han är kanske inte riktigt hemma vare sig i Sverige eller i Grekland. Den utvandrade människans dilemma.

Romanen innehåller också ett fint porträtt av modern som vägrar låta sin son diska och laga mat fast hon är nittiotvå och han bara sextioåtta. Hon kallar honom ”min prydnad” som jag antar inte alls känns lika högstämt på grekiska. Det är ett fragmentariskt porträtt, så som det nog måste vara. Inte vet man allt om ens föräldrars liv, men när man har uppnått en viss ålder vill man gärna veta mer. Ibland är det för sent. Om inte Kallifatides hade faderns berättelse skulle han inte veta så mycket om honom. Fadern är död sedan länge.

Jag hade lite svårt att hänga med i vem som berättade eftersom faderns berättelse var i jagform och både Kallifatides själv och hans mor naturligtvis också berättade i första person. Kanske var jag lite för trött när jag läste men jag hade nog föredragit att få faderns berättelse i ett svep istället för uppdelad i bitar här och där. Men bortsett från det tycker jag att Mödrar och söner är en bok som jag kan rekommendera till läsning.

Mödrar och söner av Theodor Kallifatides, Bonniers 2007.

Kärlek och främlingskap av Theodor Kallifatides

Christo har flyttat till Sverige från Grekland och lämnat sina föräldrar där hemma. Han studerar idéhistoria på universitetet i Stockholm och håller på med att skriva en uppsats. I början, när han kom till Sverige var han fattig och hungrig men nu har han fått studielån och bor i studentrum. I det stora studenthuset bor också Rania med sin man och dotter. När Christo träffar henne blir han blixtförälskad.

Det här är en roman om både främlingskap och kärlek precis som titeln säger och det är kärlek med komplikation, Rania är ju både gift och har barn. Vi får följa Christos liv i Stockholm på 60-talet, hur han träffar sin handledare på universitetet, hur han jobbar på restaurang för att få ihop pengar. Hur han träffar sin vän Thanasis. Hur han tänker på Rania hela tiden och hur svårt det är att vara främling, att komma från en annan kultur och ha lämnat så mycket bakom sig. Men Christo ser ingen framtid i Grekland.

Det är vår, det blir sommar. Romanen är berättad rakt på men språket innehåller många nya ordvändningar och bilder. Åtminstone för mig. Jag tror att det är grekiska språket som påverkar och det ger en extra dimension i texten. Det blir spännande och vackert. Kärlek och främlingskap är en vardaglig men mycket fin berättelse. När jag slutar läsa känns det nästan som om jag tagit del av en saga fast romanen innehåller så mycket vardagsliv. Just den här berättelsen, på det här sättet, kan kanske bara skrivas av en äldre man. Jag föreställer mig att en författare i Christos ålder skulle berätta helt annorlunda. Här ses Christo på avstånd, med kärlek.

Jag tycker om Christo och känner med honom i hans vånda. Han funderar och tänker mycket och har samvetskval både därför att han har rest bort från sina föräldrar i Grekland och på grund av sin kärlek till Rania. Det finns stora svårigheter i berättelsen men när jag har läst sista sidan är jag glad. Det händer inte alltid.

Kärlek och främlingskap av Theodor Kallifatides, Bonniers 2020.

Dubbelporträtt av Agneta Pleijel

I april år 1969 kommer en ung man in på ett galleri i London där man visar en retrospektiv utställning av den gamle österrikiske målaren Oskar Kokoschka. Den unge mannen vill veta vad det kan kosta att få ett porträtt av sin mormor målat.

Mormodern är Agatha Christie som snart ska fylla 80 år. Hon vill inte sitta modell för ett porträtt. Oskar Kokoschka är inte heller angelägen. Men Agatha Christies familj lyckas övertala henne och Oskar Kokoschka behöver pengar så en dag kommer målaren till Agatha Christies hem för den första sittningen.

Det här har hänt i verkligheten men naturligtvis vet vi inte vad som utspelades mellan de två välkända och uppburna kulturpersonligheterna. Detta har Agneta Pleijel fabulerat kring och skapat en fin roman om två åldrade konstnärer med helt olika kynnen, Oskar Kokoschka är expressionisten medan Agatha Christie skriver sina deckare med full kontroll över intrig och ledtrådar. Hon är reserverad och inåtvänd medan han är mer utåtagerande. De två stora händelser i deras liv som författaren framhäver i romanen gestaltar deras olika personligheter. Agatha Christie gömmer sig undan, inkognito, på ett hotell, när det visar sig att hennes man är otrogen. Oskar Kokoschka låter tillverka en docka i full storlek som föreställer Alma Mahler när han har förlorat henne.

Vi får följa porträttets framväxt under sex sittningar, vad som händer då och vad som har hänt förr. Under tiden har modellen och konstnären kommit varandra lite närmare. Man ska nog inte läsa dubbelporträtt alltför snabbt. Dubbelporträtt är en lågmäld roman där några dramatiska händelser finns med. Det känns som om jag har suttit och samtalat med författaren i ett ljust vardagsrum med en kopp te. Romanen lämnar inget stort avtryck men den är absolut läsvärd.

Dubbelporträtt av Agneta Pleijel, Norstedts 2020.

Så här ser porträttet ut.

Agatha Christie på Wikipedia.

Oskar Kokoschka på Wikipedia.

Skuggan av Marit Furn

Förutsättningen för den här romanen är att man har hittat en dagbok som har tillhört en ung kemist som heter Zygmunt Pietziewzskoczsky. Han reser till Paris 1894 för att spionera på Strindberg som är i färd med att göra kemiska experiment och till och med tillverka guld, tror han. Det hela är mycket mystiskt, varför Pietziewzskoczsky har fått uppdraget och vem som egentligen står bakom vet vi inte.

Romanen består av spionens dagbok där han för anteckningar om sitt spionerande och om vad Strindberg håller på med, men även om personliga saker. Lyckligtvis är Pietziewzskoczsky mycket oansenlig till utseendet. Människor lägger inte märke till honom och därför kan han skugga och spionera på Strindberg utan att bli upptäckt. Pietziewzskoczsky lyckas få ett rum intill Strindbergs på pensionatet. Han följer efter Strindberg på hans promenader och han sitter intill Strindberg och hans bekanta på caféer.

Det här är en ganska galen bok och efter min beskrivning kan den verka fånig. Men det är den inte alls. Det är en pastisch, visst, den är rolig, och spännande att läsa. Om inte handlingen vore så skruvad skulle det nästan kännas som på riktigt. Pietziewzskoczsky är en tragikomisk figur och ibland kan man undra vem som är galnast – spionen eller den som han spionerar på. Författaren måste veta en hel del om tiden och Strindberg men är samtidigt fantasifull. I slutet virvlas det runt ordentligt. Väl genomfört.

Alltså rekommenderar jag boken som är Marit Furns debutroman.

Skuggan av Marit Furn, Bonniers 2016.

Nidamörkur av Peter Fröberg Idling

Simon lever ihop med Jenny. De bor i Stockholm och de har välbetalda arbeten. Simons släkt kommer från Gotland, men släktgården har gått förlorad till farfaderns gudbarn. En dag tar Simon pengar ur hans och Jennys gemensamma sparkonto och köper en bit mark på Gotland för att bygga ett hus där. Men han får en egendomlig känsla när han befinner sig på platsen. Den är omringad av fornfynd och gamla gravar och det ryktas om att där finns onda krafter.

Det här låter spännande, men tyvärr är boken inte särskilt spännande att läsa. Visst finns det mycket övernaturligheter och företeelser som borde vara skrämmande men författaren lyckas inte bygga upp en tillräckligt stark stämning. När han har börjat bygga en olustig stämning hoppar han över till Jennys förehavanden i Stockholm, till exempel. Det blir mycket jaså för min del. En gestalt skymtar bortivägen. Jaha. Det finns visst egendomliga krafter i Ekdungen. Jaså. Och så vidare. Jag brukar inte läsa skräckromaner och jag är sannerligen inte expert på genren, men som skräckroman funkar den inte för mig. Som relationsroman eller psykologisk skildring av Simon fungerar den inte, och inte heller som en roman om statussökande yngre människor med välbetalda jobb i huvudstaden. Den är alltför platt, alltför redovisande och alltför detaljrik i perifera situationer.

Jag tror att boken är avsedd att vara en skräckroman och då kan man tänka att det här är underhållningslitteratur och att man inte kan kräva så mycket. Men den här berättelsen håller inte som underhållning för mig. Som sagt, detta är inte min genre, men särskilt skrämd blev jag inte.

Nidamörkur av Peter Idling Fröberg, Natur & Kultur 2020.

Valborgsmässoafton på Nytorps gärde av Gunnar Nirstedt

Den här boken handlar om många olika människor under en Valborgsmässoafton i Stockholms södra förorter. Kapitel om dessa människor blandas och varvas – inte till en kör för författarens röst tränger igenom alla de olika bitarna – men kanske kan man säga en mosaik? Nej ett orkesterverk är en bättre liknelse för fast det inte finns en traditionell handling i boken så finns det ändå något som driver framåt och som gör att jag vill fortsätta läsa. Dagen och tiden finns i romanen. Den närmar sig långsamt kvällen på Nytorpsgärde där människor ska samlas runt valborgsmässoelden.

Och under tiden får vi bilder både från nuet och tillbakablickar i vissa av alla de här människornas liv. Där finns den gamla kvinnan som har sin man i ett äldreboende. Där finns mäklaren som vill sälja hennes lägenhet. Där finns en invandrad städerska, en grupp kvinnor som ska samlas för picknick, en grupp män som träffas på en krog. Kvinnan som måste gömma sig med sina barn för att komma undan sin våldsamme man. Med flera. Kanske är romanen ett porträtt av ett område och hur det kan vara att leva där. Kanske ett porträtt av en tid. Vår splittrade tid, kanhända? Och en tid av mycket ensamhet. Det finns mycket att uppleva i den här romanen.

Men tyvärr finns det allt för många kursiverade citat i texten, små meningar som jag oftast hade föredragit att slippa se. Och en del svåra ord som känns onödiga. Det senare säger naturligtvis en del om mig. För alla människor är de här orden inte svåra. Men jag har läst andra romaner med en hel del ord som jag inte har förstått utan att slå upp dem och där har det känts som om de hör hemma. Här känns det lite påklistrat och det är synd eftersom det övriga är så bra skrivet.

Men bortser jag från de där irritationsmomenten har romanen alltså mycket att ge. Författaren har fångat vår tid och ger fina bilder på hur människor med varierande bakgrund kan ha det idag, jag får en känsla för området och jag får bitar av många människoöden och några känslomässigt starka och också omskakande upplevelser.

Valborgsmässoafton på Nytorps gärde av Gunnar Nirstedt, Modernista 2020.