Madonnan vid Nilen av Scholastique Mukasonga

Gymnasiet Notre-Dame-du-Nil ligger högt uppe bland bergen i Rwanda. Den är uppkallad efter Vår Fru och en staty av madonnan står på en klippa vid en damm vid Nilens källa i närheten. Skolan är enbart för flickor, och inte vilka flickor som helst. Det är mest döttrar till höga ämbetsmän och officerare och rika affärsmän som går på skolan. Året är 1979. Det parti som har makten i landet är ett hutuparti. Den andra folkgruppen tutsi är i minoritet och det är stora motsättningar mellan de två folkgrupperna.

De här motsättningarna går långt tillbaka i historien. På 1300-talet erövrade tutsierna Rwanda och de var länge en aristokratisk överklass fast hutuerna var i majoritet. 1885 blev Rwanda en tysk koloni och efter första världskriget blev landet en belgisk koloni. Belgarna favoriserade tutsierna. Enligt kolonialmaktens rasbiologi var tutsierna mer högstående. De var resligare och tjusigare och mer lika västerlänningar, antar jag att rasbiologerna tyckte. Eftersom de liknade människorna som fanns avbildade i det antika Egypten bildades en myt om att det var därifrån de kom.

Efter andra världskriget styrdes Rwanda som ett FN-protektorat och 1962 blev landet självständigt.

Allt det här historiska finns inte med i boken. Det får man ta reda på själv. Romanen är rakt och enkelt skriven, och det fungerar bra. Författaren låter mig dyka rakt in i en okänd värld, och där är jag och det händer mycket. Olika miljöer kommer fram och just att jag har hamnat i berättelsen och det berättas som självklart vad som händer och det finns luckor i min kunskap gör faktiskt att berättelsen får kraft. Den skulle ha kunnat berättas på ett helt annat sätt, med mer fakta, men jag tycker att det här är mycket bra. Här har författaren gjort precis det motsatta till vad nunnorna på skolan i romanen gör i historieundervisningen. Där lärs bara västerlandets historia ut. Afrikas historia finns inte. Så varför inte vända på steken? Om jag inte känner till något om Rwandas historia och kultur får jag skylla mig själv. Berättelsen håller ihop mycket bra och madonnastatyn som i början av romanen högtidligen placeras på klippan vid dammen får stor betydelse för det som händer i slutet.

De flesta flickorna på skolan är hutuer, de är ju döttrar till de styrande och kommer dit i dyra fina bilar. Men det finns också några tutsiflickor och de ligger inte bra till hos den dominerande flickan Gloriosa som är dotter till till ledaren för det styrande partiet. De får utstå mycket hån och hot och de känner att de mer och mer lever i osäkerhet. Det är meningen att flickorna ska få en demokratisk, kristen utbildning, men det är lite si och så med demokratin i landet. Stor korruption råder och klyftan mellan de rika och de fattiga är enorm.

Madonnan vid Nilen är en spännande berättelse som tar upp viktiga problem. Förföljelse av en folkgrupp och folkmord, kolonialism, korruption, sexuellt utnyttjande och hyckleri. 1994 mördades mer än 800 000 tutsier och hutuer som var emot folkmordet. Det kom naturligtvis inte som en blixt från klar himmel. Mycket hade hänt dessförinnan.

Madonnan vid Nilen av Scholastique Mukasonga, Tranan 2020. Översättning: Maria Björkman.