När hon är sex år blir Maria bortadopterad till en äldre kvinna som heter Tzia Urrai. Sådana barn kallas själabarn. De är så att säga födda två gånger, först av modern i den fattiga familjen de kommer ifrån, sedan på nytt hos adoptivmodern. Själamakerskan av Michela Murgia utspelas på Sardinien och där var detta inte helt ovanligt. En annan sardinsk sed som levde vidare långt in i modern tid var att själamakerskor kunde bistå med dödshjälp till den som var mycket sjuk och led svårt.

Tzia Urrai är sömmerska och Maria får lära sig hantverket av henne. Men hennes adoptivmor är också något mer. Det kan hända att någon hämtar henne en mörk natt och att hon blir borta många timmar. Så småningom förstår Maria att Tzia är själamakerska, något som alla har vetat utom hon.

Det är förutsättningarna för denna fina roman om kärlek mellan mor och barn. Maria växer upp. Hon går i skolan och läser mycket och hon lär sig sömmerskans yrke. Ett starkt band bildas mellan Maria och Tzia, men vad är det hon gör vissa nätter? Själamakerskan är en utvecklingsroman som utspelas på en ö i Europa med eget språk och egna seder. Läsaren får både leva med i Marias liv i byn där hon lever och uppleva hennes spirande kärlek när hon blir tonåring. Romanen ger också ett hum om kulturen och människorna på ön och deras milslånga avstånd från den italienska medelklassen på fastlandet, både kulturellt och materiellt. En vackert skriven roman som är spännande att läsa.

Själamakerskan av Michela Murgia, Brombergs 2012. Översättning: Barbro Andersson.

Romanen kom på originalspråket 2009.

Den obefintlige riddaren är den tredje boken i en trilogi som består av Den tudelade Visconten, Klätterbaronen och så denna, Den obefintlige riddaren. Av misstag lånade jag trean innan jag hade läst ettan, men jag tror inte att det har någon betydelse. Det är helt fristående böcker egentligen. Det finns inga personer som återkommer i dem, i varje fall inte när det gäller Klätterbaronen och Den obefintlige riddaren.

Som ni ser är det en tom rustning på omslaget och den kan röra sig och tala och strida utan att det finns någon däri. Den smått galna berättelsen skrivs ner av en nunna i ett kloster som en del av hennes botgöring. Berättelsen är förlagd till Karl den Stores tid och enligt vad jag har rönat ut fanns inga sådana rustningar på den tiden. Men berättelsen är så tokig så det gör ingenting.

Vad är då berättelsen om riddaren som inte finns? Den skojar om krig och krigföring för länge sedan, om gamla riddarlöften, om heder, om kärlek, om den heliga Graalen och om vad som finns och inte finns. Det är en halsbrytande berättelse, en kort roman på 146 sidor där någon som ger sig ut i världen för att hitta någon eller något finner den eller det som i en saga, men där allt vänds på ett satiriskt sätt. I romanen kan den obefintlige riddaren gå på havets botten mellan kontinenter och bli mer och mer synlig från en strand i Nordafrika, först hjälmen, sedan axlarna och så vidare. Det är en scen som jag uppskattar. Romanen är ganska rolig och överraskar då och då. Men upp till Klätterbaronens nivå når den inte.

Den obefintlige riddaren av Italo Calvino, Natur & Kultur 2016. Översättning: Karin Alin.

Romanen kom första gången på svenska 1961 med samma översättning. På originalspråket kom den första gången 1959.

Elisa tänker tillbaka på sin barndom och ungdom på 2000-talet när hennes mamma mot barnens vilja flyttade till barnens pappa för att göra ett nytt försök att leva ihop. Elisa vill inte bo i den lilla kuststaden. Hon vill inte att mamman ska ägna sig åt fadern. Hon har inga vänner och trivs inte i skolan. Så träffar hon Beatrice, ja hon vet mycket väl vem hon är, tjusigt klädd och målad varje dag. Hon sticker ut. Och hon är inte snäll.

Av någon anledning bestämmer sig Beatrice för att bli vän med Elisa och det är den vänskapen Silvia Avallones roman handlar om. Det är en komplicerad vänskap där Beatrice styr och efterhand får vi veta mer om de två flickorna. Allt berättas av Elisa. Det är hennes version av relationen vi får ta del av. Hon är själv en komplicerad person. Mycket svartsjuk och det beror nog på hennes mamma, som älskar sin dotter men som inte är att lita på och som då och då och periodvis lämnar barnen åt sig själva. Kanske är det också därför Elisa knyts så hårt till Beatrice.

Samtidigt som vi får följa de två flickorna och deras relation får vi också lite nutidshistoria, hur datorer och internet blir allt vanligare och hur den ytliga, uppvisande bilden av människor i digitala medier växer fram och narcissismen breder ut sig. Ett intressant ämne, men jag tycker inte att Silvia Avallone lyckas göra något av det som ger mycket mer än det vi redan så väl vet. Enligt min smak berättar hon för mycket i klartext och lämnar för lite till läsarens fantasi. Stundvis skapar hon starka målande scener och hon gestaltar Elisas starka bindning till Beatrice så att det känns. Romanen blir en utvecklingshistoria, hur en vilsen och svartsjuk tonårsflicka så småningom blir en vuxen kvinna i motsättning till Beatrice som är ogenomtränglig och i mångt och mycket densamma genom romanen. Kanske är hon tom inombords och måste visa upp en bild av sig själv hela tiden. Det finns ju sådana människor.

Nu är det förstås inte lätt att skriva en roman om vänskap efter Elena Ferrantes Neapelkvartett och Avallones En vänskap är ändå läsvärd och ganska spännande. Men jag tycker nog att Där livet är fullkomligt och Stål är mer intressanta.

En vänskap av Silvia Avallone, Natur & Kultur 2022. Översättning: Johanna Hedenberg.

Den 15 juni 1767 klättrar en ung italiensk adelspojke upp i ett träd och bestämmer sig för att aldrig mer komma ner på marken. Under en middag har han grälat med sin konservative far och han blir så arg att han lämnar bordet och klättrar upp i ett träd. Familjen tror att han kommer att klättra ner till kvällen, men så blir det inte. Hädanefter lever han i träden och eftersom området är skogigt kan han flytta sig långa sträckor bara genom att hoppa från gren till gren.

Romanens berättare är pojkens yngre bror och han hjälper också sin storebror så att han får de saker han behöver. Det verkar helt galet att en människa skulle kunna leva sitt liv på det viset, men Calvino berättar så detaljerat och trovärdigt om det som händer att jag nästan tror att det är sant. Romanen har också fin miljöbeskrivning, skogen träder fram, parker och mer vilda områden. Där finns kärlek till och omsorg om naturen, och också kärlek mellan man och kvinna. Romanen har humor och är spännande att läsa och innehåller också skrönor. I själva verket är den en enda lång lågmäld skröna med filosofiska tankegångar och ömtåliga relationer mellan människor. Upplysningens idéer om frihet och ett mer vetenskapligt synsätt och de stora orättvisorna leder så småningom fram till franska revolutionen. Det är en orolig tid. Baronen i träden skaffar böcker och läser om de olika idéerna. Sedan kommer terrorn i Frankrike och efter det Napoleon som många då såg som en frihetskämpe. Och så kommer krig och elände.

Man kan läsa Klätterbaronen som en enda lång ganska långsam men underhållande skröna, men berättelsen genomsyras av frihetslängtan och den handlar också om besvikelse och om att få sina illusioner krossade. En mycket bra bok som jag är glad att jag äntligen har läst.

Klätterbaronen av Itali Calvino, Natur & Kultur 2016. Översättning: Karin Alin.

Fjärilens tyngd handlar om två ensamvargar. Det är en stor alpgetbock och en gammal tjuvjägare. Båda håller sig borta från sina artfränder. Alpgeten behärskar sin flock, men han håller sig på avstånd från den utom när det är tid för betäckning. Mannen bor i en liten stuga högt uppe i bergen utan moderna bekvämligheter och han tar sig bara ner till människorna när han behöver skaffa förnödenheter. Det sker visserligen ganska ofta eftersom han bara kan bära en begränsad mängd upp till sin stuga men någon riktig kontakt har han inte med andra människor. Nu är både alpgeten och jägaren gamla och de känner att de inte har så lång tid kvar.

Det här är en sorglig historia. Alpgetens mor blev tidigt skjuten av jägaren, så han fick växa upp utan att lära sig hur en get ska bete sig mot andra getter. Varför tjuvjägaren är så ensam framgår inte riktigt. Han har en bakgrund i en revolutionär vänsterrörelse. Kanske är han besviken, kanske utförde han våldsdåd en gång i tiden. Nu vill jägaren skjuta den stora bocken, om det så ska bli det sista han gör. Bocken vill nog gärna hämnas om han kan, eftersom jägaren har dödat hans mor.

Författaren berättar både från getabockens och jägarens perspektiv. Det är ingen spännande historia som Hemmingways Den gamle och havet. När jag läser vill jag varken att den ene eller den andre ska vinna kampen. Berättelsen blir inte lika stark som jag trodde att den skulle vara. Kanske skulle språket ge mer om jag kunde läsa den på italienska? Men det är en ovanlig bok, sparsmakat skriven. En kort text. Och det finns ändå något där som gör att jag tänker på den efteråt.

Fjärilens tyngd av Erri de Luca, Grate 2021. Översättning: Madeleine Gustafsson.

Boken börjar med att Leda, berättaren, plötsligt känner en häftig smärta i sidan när hon kör bil och far in i ett vägräcke. Hon hamnar på sjukhus, men är inte svårt skadad. Efter det börjar hon berätta sin historia.

Leda undervisar i engelska på universitet. Hon är skild och hennes två nyss utvuxna döttrar bor i Kanada, liksom fadern. Nu har Leda sommarsemester och hyr en lägenhet i en by vid kusten. På stranden dit hon åker varje dag finns också en bullrig, stor familj från Neapel. De brer ut sig, de skrattar och pratar högt hela tiden och de påminner Leda om hennes bandom i Neapel. Leda läser och arbetar men hon funderar också mycket och minns hur det var. I den bullriga familjen finns en mor och en liten flicka som Leda inte kan låta bli att titta på.

Vad innebär det att vara mor? Vad är en god mor? Under sina flickors uppväxt lämnade Leda alltihop under några år och deras far fick ta hand om döttrarna. Att vara nära den stora Neapelfamiljen och modern och dottern rör upp många minnen och känslor hos Leda.

Skuggan av en dotter räknas som nummer tre i en trilogi om kärlek där Dagar av ensamhet och Plågsam kärlek är de två första. Precis som i de böckerna finns det starka känslor och oväntade handlingar i Skuggan av en dotter men den senare boken är lite lugnare. Mer ligger och gror under ytan. Kanske speglar det huvudpersonens ålder. Hon är yngre i de två första. Men skuggan av en dotter är ändå på sätt och vis lika skarp som de två första böckerna och en koncentrerad historia, också den.

Romanen ger mycket att tänka på och just det att Ferrante använder sig av oväntade handlingar gör att jag som läsare hajar till och tänker efter. Det finns mycket att fundera på här, mycket som läsaren inte vet vilket gör att denna ganska korta roman innehåller mer än man kan tro. Skuggan av en dotter är en bra roman som jag rekommenderar.

Skuggan av en dotter av Elena Ferrante, Norstedts 2018. Översättning: Johanna Hedenberg.

Två år innan pappa stack sa han till mamma att jag var väldigt ful.

Så börjar Elena Ferrantes nya roman, men egentligen hade inte pappan sagt så. Han hade sagt att Giovanna var lik sin faster Vittoria. Om henne brukade föräldrarna säga att hon var ful, elak och obildad och förstörde för andra människor. Giovannas föräldrar är universitetsutbildade och de bor uppe på höjderna men Giovannas pappa kommer från de fattiga kvarteren nere i Neapel och där bor fortfarande faster Vittoria. Hon försörjer sig som hemhjälp hos de mer välbeställda och är bitter över sitt öde.

Giovanna har svårt att finna sig tillrätta. Hon har varit duktig i skolan men nu går det sämre. Hennes föräldrar anser att det är mycket viktigt att klara sig bra i skolan och att utbilda sig vidare. Jag tror att även mamman kommer från enklare förhållanden, om än inte lika fattiga som pappans. Det finns en osäkerhet hos föräldrarna. Kan de hålla sig kvar bland de intellektuella?

Nu vill Giovanna träffa sin faster som familjen inte umgås med och så rullar berättelsen igång.

Elena Ferrante skriver vidare om sitt Neapel och den skarpa skillnaden som finns mellan folk och folk. Hon har skapat en fin skildring av en flickas utveckling från tolvårsåldern till hon är sexton år, en utveckling från barn till nästan vuxen. Klasskillnaderna är tydligt gestaltade. Det är två olika världar med två olika språk och mycket olika sätt att uppföra sig. Att tala italienska som man gör uppe på höjderna är fint och bildat. Att tala Neapolitanska som faster Vittoria gör är obildat och vulgärt. Fastern är också en besvärlig människa, hon har stora känslosvängningar, hon skriker, hon pussas och kramas och hon är mycket gåpåig. En som styr andra människor och som Giovanna är rädd för men tycker om. Över huvud taget är kulturen mycket kroppsligare nere i själva Neapel.

Vilka förebilder har då Giovanna? Hennes mor blir böjd, mager och sliten när hennes pappa har lämnat familjen, men är ändå solidarisk med honom, älskar nog honom fortfarande. En något äldre bekant ung flicka från de fattiga kvarteren är mycket rädd att förlora sin välutbildade fästman. Vittoria är trogen minnet till en gift älskare som dog för länge sedan. Inte direkt förebilder för att slå sig fram i livet.

Berättelsen handlar mycket om kroppen och om att bli kvinna. Att kroppen betyder mycket i tonåren känner jag igen. Och också svårigheten att manövrera som tonåring. Man har inte varit med om så mycket. Man har så många drömmar och de flesta av dem skulle man antagligen tycka var naiva och fåniga om man kom ihåg dem senare i livet. Som vi vet är det lätt att hamna i obehagliga sexuella situationer. Och de vuxna är kanske inte lika ärliga som man trodde.

Ja, jag säger inte mer. De vuxnas lögnaktiga liv är en mycket bra bok som jag rekommenderar.

De vuxnas lögnaktiga liv av Elena Ferrante, Norstedts 2020. Översättning: Johanna Hedenberg.