”… Mitt under den muntert klarblå himlen och dess tysta vidsträckta horisont låg det lilla svarta huset, vars tak var täckt av gul och rödaktig mossa, i skuggan av en gammal pergola. Där hade nu Saveria i två års tid levt det lyckligaste liv man kunde tänka sig tillsammans med sin unge make. Han hade stora intensiva ögon och läppar lika röda som bärljungen som växte på marken där han vallade sin boskap, hans enda rikedom.” (Sid 104)
Maken hette Antonio och var också mycket lycklig, men nu hade det gått två år och Saveria hade inte blivit gravid. Han ville så gärna ha en son som kunde fortsätta med hans yrke i nästa generation. Alla Antonios förfäder hade varit herdar och så ville han att det skulle fortsätta. Eftersom titeln på novellen är Magikern kan det inte vara så svårt att gissa vad Antonio gör för att få sin son, och mer om handlingen säger jag inte.
Platsen för novellen är en bergsby i Logudoro på Sardinien som är ön där Grazia Deledda (1871-1926) växte upp. Hon tilldelades Nobelpriset i litteratur 1926. Om författaren på svenska Wikipedia och den engelska.
Magikern – Novell av Grazia Deledda ur antologin Fler Nobeller, En bok för alla 2012.
Lutar Vitangelo Moscardas näsa verkligen åt höger? Ja, när han studerar sitt ansikte i spegeln ser han att så är fallet. Hans hustru har rätt. Men själv har han aldrig lagt märke till det tidigare. Det är början till den här romanen där Vitangelo Moscarda funderar över vem han är och hur andra uppfattar honom. Han blir mer och mer osäker. Om han själv har en uppfattning om vem han är och hans hustru en helt annan, och en tredje person ser på honom på ett tredje sätt. Och han uppfattar sin hustru på ett sätt, men hennes syn på sig själv är en helt annan … och så vidare. Det känns som om många fler personer är i rummet än de som för tillfället träffas.
En ingen och hundratusen är en absurd och drastisk roman. Den innehåller många tankar om hur vi uppfattar varandra och först tänkte jag, men vaddå då? Det är klart att det är på det viset, men det behöver man väl inte riva upp hela tillvaron för? Så är det bara. Men naturligtvis vill ingen av oss gärna bli behandlade överlägset och fördomsfullt. Och helst vill man vara omtyckt förstås. Den stackars Vitango Moscarda sprattlar vilt när han inser att människor inte har höga tankar om honom. Han har låtit tiden gå. Han är lat och han lever på kapital från sin avlidne fars låneverksamhet, och han tänker att människor i staden betraktar honom som en ockrare.
Romanen har skarpa kanter och författaren tar i ordentligt när Vitangelo Moscarda vill ändra på allt. Det är överilat, det är kanske tokigt. Åtminstone anser människorna omkring honom det, och det verkar som om inte heller de fattiga uppskattar att han går långt utöver den borgerliga, ordentliga normen. Jag ser två trådar i den här romanen, dels handlar den om förutfattade meningar och hur vi ser på varandra, dels handlar den om att vara fast i ett system där vissa berikar sig på andras bekostnad. Men egentligen hänger de två trådarna ihop.
En, ingen och hundratusen av Luigi Pirandello, Palaver press 2021. Översättning: Vibeke Emond. Romanen publicerades första gången 1926 (Uno, nessuno e centomila).
Luigi Pirandello (1867-1936) var dramatiker, romanförfattare och poet. Han belönades med Nobelpriset i litteratur 1934. Om Pirandello på engelska Wikipedia och på den svenska.
Det är år 1861. Hervé Joncour bor i en liten stad i Sydfrankrike. Han köper och säljer silkesmaskägg. Efter att sjukdom har angripit de franska odlingarna reser han varje år till Egypten och köper silkesmaskägg. En lång och mödosam resa. Men så börjar sjukdom härja också bland de egyptiska äggen och med pengar från silkesindustrin i området reser han ända till Japan för att hämta ägg.
Japan är helt annorlunda. Kulturen där är okänd och ganska obegriplig för Hervé Joncourt, ja för europeer i allämnhet. Det är ingen ofarlig resa han gör. Japan har varit stängt för utlänningar och är det nästan i praktiken fortfarande. Äggen måste smugglas ut. Men Silke är ingen rafflande spänningshistoria. Det är en vacker, lugn, koncentrerad berättelse, bitvis drömlik, skriven nästan som en saga, eller åtminstone med element från gammal berättarteknik. Jag gläder mig åt författarens sätt att skildra Hervé Joncourts långa resor genom koncentrerade upprepningar i stil med: han gick genom Sjumilaskogen, över träsket, över slätten ända till bergen och så klättrade han upp till jättens håla och fick med sig skatten därifrån. Sedan klättrade han ner för bergen, gick över slätten, över träsket, genom Sjumilaskogen och så kom han hem.
I Silke skildras Hervé Jouncours långa resor över Europa och Sibirien och Kina och över havet till Japan på samma sätt. Det finns en godmodig lite leende ton över texten och så finns där den stora krocken och förundran över den japanska kulturen, och en viss naivitet också. Livets och krigets hårda verklighet kommer in genom sprickorna. Berättelsen innehåller kärlek och åtrå och besatthet, men på ett återhållet sätt. Den innehåller inte mycket text, men under den och omkring finns mycket, mycket mer.
Silke av Alessandro Baricco, Bonniers 1998. Översättning: Viveca Melander. Romanen publicerades första gången 1996 (Seta).
I en by I italienska alperna hittas en död, naken man med ögonen utrivna. Kriminalkommissarie Teresa Battaglia kommer dit med sitt team för att utreda mordet och snart inser hon att de har att göra med en seriemördare.
Det finns många trådar och vinklar i den här deckaren. Där finns alpbyn med sina hemligheter och invånarnas tendens att sluta sig samman mot de som kommer utifrån. Där finns Teresa Battaglias begynnande problem med sitt minne och hennes rädsla för demens. Tydligen finns också ett märkligt hus med en märklig hemlig, verksamhet där sköterskor tar hand om några individer som omtalas som om de vore ting. Det verkar mycket mystiskt och otäckt och att detta som skedde många år före mordet spelar roll för berättelsen förstår man som läsare direkt. Annars skulle inte de avsnitten finnas med i boken.
Blommor över helvetet innehåller alltså mycket som är hemskt. Men den innehåller också mycket som är varmt och mänskligt. Porträttet av Teresa Battaglia är skapat så att man som läsare så småningom tycker mycket om henne fast hon är vresig och stundom elak. I berättelsen finns också en ung polis som är ny i teamet och konflikten och munhuggningen mellan kommissarien och honom. Där finns också ett feministiskt stråk och som bärande tema medmänsklighet eller inte. Morden i den här deckaren är bestialiska, men alltihop är skrivet så att en läsare som jag mycket väl kan klara av detta och läsa berättelsen med behållning. Med andra ord kan jag rekommendera Blommor över helvetet.
Blommor över helvetet av Ilaria Tuti, Bazar 2019. Översättning: Helena Monti. Romanen publicerades första gången 2018 (Fiori sopra l’inferno) och kom i svensk översättning 2019.
Annalena Bilsini är änka och hon flyttar med sina fem söner, en sonhustru och sin morbror till en egendom som tidigare hade varit ett länsgods. Men med tiden hade den förfallit mer och mer. Den var så förfallen att familjen kunde köpa den för en mycket liten summa av en kvastfabrikant. Familjen Bilsini fick arrendera egendomen mycket förmånligt. Den näst äldste sonen är borta och gör sin värnplikt. Annalena Bilsini styr sin familj med fast hand, men näst äldste sonen är fortfarande sturskt och han ber gång på gång om mer pengar. Modern är rädd att det ska gå för honom som vissa andra manliga släktingar i familjen som har lidit av lättja och lastbarhet och hon undrar hur det ska gå när han kommer hem igen från det militära.
Det finns många ingredienser i romanen som håller intresset uppe. Ska familjen lyckas odla upp egendomen så att den ger god bärgning? Hur ska det gå med med näst äldste sonen? Vad ska han ställa till med? En av de yngre sönerna är olyckligt kär i en flicka, en förbindelse som familjerna nog inte uppskattar. Ägaren till egendomen har en mentalsjuk hustru och Annalena Bilsini är inte gammal än.
Handlingen i romanen är förlagd till Podalen, inte Sardinien, och vi får följa den hårt arbetande familjen genom årstiderna. Miljön känns i berättelsen. I övrigt kan jag tycka att det fattas lite för att romanen ska kännas riktigt bra, men det är spännande och intressant att att läsa den som något annat än Elias Portolu som jag läste för länge sedan. I den här romanen finns både en fördel och en nackdel i att författaren lämnar oss utan att knyta ihop allting. Man kan förstås tänka att sånt är livet. Kanske ger romanen en viss bild av hur livet kunde vara i Po-dalen på 1920-talet?
Annalena Bilsini av Grazia Deledda, Tidens förlag 1928. Översättning: Karl August Hagberg. Romanen publicerades första gången 1927 och kom i svensk översättning året efter. Grazia Deledda (1871-1936) belönades med Nobelpriset i litteratur 1926.
Kaosmakarna publicerades första gången 2019 (Les ingénieurs du chaos) och har först nu översatts till svenska, men boken är högst aktuell. Den handlar om tankarna och verksamheten som ligger bakom populismens framväxt. Det gäller både dess grund i folkligt missnöje över försämrade livsvillkor och korruption bland de makthavande och smarta strateger som har utnyttjat Internets möjligheter till riktad information och desinformation.
Författaren lägger stor vikt vid vad som hände i Italien under det första decenniet på tvåtusentalet och ger också stort utrymme för Trumpismens framväxt i USA. Där finns Steve Bannon som var Donald Trumps strateg i kampanjen som ledde till att han blev vald till USA:s president 2017. Det är det som jag är mest intresserad av, men allt det andra ger perspektiv och pekar på många likheter mellan rörelserna i olika länder. Att sanning inte betyder något som helst är en ingrediens. Att utnyttja Internets algoritmer så att människor stannar i sin informationsbubbla, som ofta istället bör kallas desinformationsbubbla. Fullständig cynism och oärlighet då man samtidigt kan köra ut två motstridande budskap till olika grupper så att man både kan få väljare bland exempelvis svarta amerikaner och vita rasistiska grupper. Och fram för allt makthunger och ingen som helst känsla för människors väl och ve.
Jag ska inte analysera den här boken närmare, men jag kan säga att jag finner den ytterst intressant. Här finns mycket att tänka på, till exempel jämför författaren skiftet i fysiken i början av 1900-talet då forskarna upptäckte att universums minsta beståndsdelar uppträder kaotiskt, med Internets betydelse för information och formande av politiken idag och i framtiden. Boken rekommenderas.
Kaosmakarna av Giuliano da Empoli, Éditions J. 2025, Översättning: Pär Svensson.
Valeria Cossati är ute för att köpa cigaretter till sin man. I butiken får hon syn på en trave skrivböcker och hon köper en. Men det är förbjudet. Det är söndag år 1950 och tydligen ansågs cigaretter så oundgängliga då att man fick sälja dem på söndagar, men skrivböcker fick man inte köpa. Valeria Cossati bryter mot lagen och köper skrivboken och så börjar hon skriva dagbok.
Den här skrivboken är förbjuden på mer än ett sätt. Att hon sätter sig ner hemma och skriver dagbok är en otillåten aktivitet. Kanske egentligen inte. Hon skulle kunna hävda sin rätt till att skriva dagbok och att ha innehållet i den bara för sig själv. Men det skulle inte vara lätt. Hon är så van vid att offra sig för familjen, att arbeta för att familjen behöver pengar, att sköta allt hushållsarbete dessutom medan mannen sitter och läser tidningen och lyssnar på radio på kvällarna och dottern går ut och roar sig i den nya kappan som modern köpt till henne. Valeria Cossati tänker ständigt på vad familjen behöver. Men dagboksskrivandet gör att hon mer och mer börjar längta efter egen tid och en egen plats.
Här handlar det alltså om ett eget rum, något som flera andra författare har skrivit om, och ett eget rum handlar ju om mycket mer än just ett rum. Det handlar om att få ha egna tankar, att få möjlighet att utvecklas, att göra något som är bra för en själv och att bli respekterad för det man uträttar och bli tagen på allvar som en jämlik människa. Så är det inte för Valeria Cossati.
Nu kan man tänka sig att det här är ganska tjatigt och det här har vi hört så många gånger förr. Men det har vi inte alls. Den förbjudna skrivboken är en mycket bra roman. Alla personerna är människor och Valeria Cossati är både bra och dålig. Hur hon har antagit mycket av den nedvärderande synen på sig själv och på vad en bra kvinna och en god mor bör göra framkommer så tydligt, men inte så att det blir övertydligt. Det kommer fram naturligt. Hennes manövrerande för att behålla sitt människovärde är mycket bra gestaltat. Hur hon hävdar sin roll som kökets härskarinna, hur hon kan bli elak mot dottern och den blivande svärdottern och hur hon ständigt servar sonen som en självklarhet, men inte dottern på samma sätt. Porträttet av Valeria Cossati är suveränt bra.
Det känns när man läser den här romanen. Det är så bra skrivet att man själv får en klaustrofobisk känsla. Det som känns svårast är att Valeria Cossati inte blir tagen på allvar av familjemedlemmarna. Och absolut inte av sin mamma, och hennes barndom bidrar nog till att hon finner sig i sin situation. Valeria Cossatis värld är så begränsad och utrymmet runt henne blir mindre och mindre. Tillvaron för en kvinna i Italien då skiljer sig mycket från den vi har idag, men man kan ändå känna igen sig själv här och där och börja fundera över sin egen tillvaro.
Förbjuden skrivbok av Alba de Céspedes, Norstedts 2024. Översättning: Johanna Hedenberg. Förord: Lina Wolff. Romanen publicerades första gången 1952 (Quaderno proibito). Den kom första gången på svenska 1954 (Förbjuden dagbok). 2024 års utgåva är en nyöversättning.
Den som berättar i den här romanen av Elsa Morante heter Manuele och han är en medelålders, alkoholiserad och ganska risig man. Aracoeli är namnet på hans mor. Hon kom från landsbygden i Andalusien i Spanien och blev hustru till en italiensk sjöofficer. Aracoeli var analfabet och hade naturligtvis inte borgerskapets bildning. Hon visste inte hur hon skulle föra sig och hela livet fick hon tampas med det. Hon kände sig underlägsen och det ledde till att hon vek undan och var rädd för att umgås med många människor. Ibland behandlade hon istället underställda alltför överlägset. Men det var stark kärlek mellan henne och Manueles far. Fadern var helt absorberad och han såg mest bara hustrun. Sonen fanns i bakgrunden.
Aracoelis och Manueles kärlekshistoria börjar under mellankrigstiden och berättelsen spänner över hela Manueles fyrtioåriga liv. I romanen skildras tiden då en familj som Manueles hyllade kungen och vissa familjemedlemmar även Musollini och general Franco. Berättelsen innehåller fredstid och krig, klassklyftor, starka personporträtt med häftiga känslor och ibland tvära kast. Allt ses med Manueles ögon. I hans familj säger man inte allt och till ett barn berättar man mycket lite om realiteterna. Pojken får försöka bilda sig en uppfattning om sakernas tillstånd på ett barns vis. Aracoelis bror som det aldrig talas om och som stred mot Franco blir hans hjälte, fast han förstår inte vad det innebär. Porträttet av Manuele blir hjärteknipande. De vuxna beter sig i stort sett obegripligt och moderns sjukdom gör att han förlorar den direkta kärlek han fick från henne. Från fadern får han ingen.
Kanske är Manuele också svår att älska? Han har inga vänner. Men jag tyder det till att det beror på hans egendomliga mellansituation. Vem är han? Vad är han? Son till en sjöofficer eller till en lantlolla från ingenstans? Inte duger han åt farföräldrarna.
Romanen Aracoeli innehåller mycket. Den har stark atmosfär. Människor och miljöer och pojkens tankar tränger in i en och man får en hel del att fundera över. Rekommenderas.
Aracoeli av Elsa Morante, Norstedts 1985. Översättning: Barbro Andersson.
Elsa Morante (1912-1985) var en italiensk författare. Aracoeli kom på originalspråket 1982. Tre romaner och en novellsamling samt en barnbok finns översatta till svenska. Mest känd är Elsa Morante för romanen Historien som kom på originalspråket 1974 och i svensk översättning 1979.
När hon är sex år blir Maria bortadopterad till en äldre kvinna som heter Tzia Urrai. Sådana barn kallas själabarn. De är så att säga födda två gånger, först av modern i den fattiga familjen de kommer ifrån, sedan på nytt hos adoptivmodern. Själamakerskan av Michela Murgia utspelas på Sardinien och där var detta inte helt ovanligt. En annan sardinsk sed som levde vidare långt in i modern tid var att själamakerskor kunde bistå med dödshjälp till den som var mycket sjuk och led svårt.
Tzia Urrai är sömmerska och Maria får lära sig hantverket av henne. Men hennes adoptivmor är också något mer. Det kan hända att någon hämtar henne en mörk natt och att hon blir borta många timmar. Så småningom förstår Maria att Tzia är själamakerska, något som alla har vetat utom hon.
Det är förutsättningarna för denna fina roman om kärlek mellan mor och barn. Maria växer upp. Hon går i skolan och läser mycket och hon lär sig sömmerskans yrke. Ett starkt band bildas mellan Maria och Tzia, men vad är det hon gör vissa nätter? Själamakerskan är en utvecklingsroman som utspelas på en ö i Europa med eget språk och egna seder. Läsaren får både leva med i Marias liv i byn där hon lever och uppleva hennes spirande kärlek när hon blir tonåring. Romanen ger också ett hum om kulturen och människorna på ön och deras milslånga avstånd från den italienska medelklassen på fastlandet, både kulturellt och materiellt. En vackert skriven roman som är spännande att läsa.
Själamakerskan av Michela Murgia, Brombergs 2012. Översättning: Barbro Andersson.
Den obefintlige riddaren är den tredje boken i en trilogi som består av Den tudelade Visconten, Klätterbaronen och så denna, Den obefintlige riddaren. Av misstag lånade jag trean innan jag hade läst ettan, men jag tror inte att det har någon betydelse. Det är helt fristående böcker egentligen. Det finns inga personer som återkommer i dem, i varje fall inte när det gäller Klätterbaronen och Den obefintlige riddaren.
Som ni ser är det en tom rustning på omslaget och den kan röra sig och tala och strida utan att det finns någon däri. Den smått galna berättelsen skrivs ner av en nunna i ett kloster som en del av hennes botgöring. Berättelsen är förlagd till Karl den Stores tid och enligt vad jag har rönt ut fanns inga sådana rustningar på den tiden. Men berättelsen är så tokig så det gör ingenting.
Vad är då berättelsen om riddaren som inte finns? Den skojar om krig och krigföring för länge sedan, om gamla riddarlöften, om heder, om kärlek, om den heliga Graalen och om vad som finns och inte finns. Det är en halsbrytande berättelse, en kort roman på 146 sidor där någon som ger sig ut i världen för att hitta någon eller något finner den eller det som i en saga, men där allt vänds på ett satiriskt sätt. I romanen kan den obefintlige riddaren gå på havets botten mellan kontinenter och bli mer och mer synlig från en strand i Nordafrika, först hjälmen, sedan axlarna och så vidare. Det är en scen som jag uppskattar. Romanen är ganska rolig och överraskar då och då. Men upp till Klätterbaronens nivå når den inte.
Den obefintlige riddaren av Italo Calvino, Natur & Kultur 2016. Översättning: Karin Alin.
Romanen kom första gången på svenska 1961 med samma översättning. På originalspråket kom den första gången 1959.
