Dagar av ensamhet av Elena Ferrante

Olga har varit gift med Mario i femton år. En dag meddelar han plötsligt att han vill lämna henne. Han flyttar ut och där står Olga ensam med två barn. Olga är hemmafru. För några år sedan ville hon börja arbeta men Mario tyckte att det var onödigt och hon stannade hemma. Nu isolerar hon sig från vänner. Hon blir allt mer hatiskt och hamnar i kaos.

Elena Ferrante har skrivit en mycket bra bok om hur det kan kännas att bli lämnad och sviken. Hon vrider om skruven riktigt hårt och gestaltar alla hatiska känslor, Olgas osäkerhet, hur hon hamnar i kaos, glömmer saker och inte kan sköta vardagsbestyren.

Berättelsen är mycket konkret skriven och innehåller samtidigt en hel värld av känslor och tankar. Under berättelsens gång rannsakar Olga sig själv och tänker över sitt äktenskap. Det är en hård och svart roman som blir spännande som en thriller. Nej mer spännande. Jag tycker ofta att det som kallas spänningslitteratur inte når upp i samma spänning som vissa romaner gör. Det gör ont i kroppen när jag läser: Nej, nej, hur ska det gå?

Jag tycker att det är bra att Ferrante gestaltar Olgas förtvivlan så konkret och att hon låter henne hamna i dimma, rädsla att inte kunna ta hand om sina barn, glömska och i så konkreta och för läsaren verkliga situationer som skulle kunna leda till katastrof. Läsaren kan tolka berättelsen som att detta har hänt likaväl som en symbolisk gestaltning av hur förtvivlad och lamslagen en övergiven människa kan känna sig.

Dagar av ensamhet är svart och hård men den lämnar inte läsaren där. Det finns en möjlighet att leva vidare.

Dagar av ensamhet av Elena Ferrante, Norsteds 2017. Översättning: Barbro Andersson.

De åtta bergen av Paolo Cognetti

Pietro växer upp i Milano. Hans mamma arbetar som socialvårdare och hans pappa som tjänsteman på en fabrik. Men föräldrarna längtar ständigt till naturen och bergen. Somrarna tillbringar de i den ensliga bergsbyn Grana som ligger vid foten av Monte Rosa och där träffar Pietro Bruno som bor i byn och som vallar kor.

De båda pojkarna blir vänner fast de kommer ur så olika förhållanden och deras vänskap är ett ledande tema i boken. Bruno träffar sällan sin pappa och han tycker inte om honom. Pietros pappa är inbunden och ständigt vill han bestiga berg. Alla toppar vill han upp på. Pietro följer med på vandringar och de ska ske i faderns takt.

Pojkarna leker och Pietro upptäcker trakten, ån, bergssjöar och övergivna och förfallna byggnader. Det är avfolkningsbygd, en döende bygd där det gamla sättet att leva med vallning av kor och sommarbete på fäboden försvinner. Längre ner i dalen finns barer där turisterna festar.

Åren går. Pietro och Bruno blir vuxna. De kommer ifrån varandra men vänskapen består ändå.

Den här romanen handlar lika mycket om bergen och naturen som om människorna. Den innehåller fina miljöbeskrivningar och författaren skildrar glädjen över naturen. Men vi får också uppleva vädrets skiftningar och hur liten människan är i förhållande till de stora bergen och naturens kraft. Jordskred och laviner kan både vara farliga för människor och förstöra byggnader.

Tonen i boken är lågmäld och handlingen framskrider långsamt. Det är som om bergen som är så stora och som står där de står genom årtusenden påverkar berättelsens takt. Författaren beskriver noga vissa företeelser och genom detta berättande lär vi känna Pietro och Bruno som människor. De är båda vända mot bergen mer än mot människor.

Romanen är berättad så att jag kan tro på att allt har hänt, att Pietro berättar sina minnen och den ger mycket att fundera på. En bok som jag rekommenderar.

De åtta bergen av Paolo Cognetti, Contempo 2018. Översättning Malin Emitslöf.

Neapelkvartetten av Elena Ferrante

Nu har jag läst den fjärde och sista delen av Neapelkvartetten. De övriga tre böckerna heter Min fantastiska väninna, Hennes nya namn och Den som stannar, den som går. Det förlorade barnet får illustrera hela kvartetten. De två första böckerna läste jag innan jag började blogga men den tredje har jag skrivit om tidigare.

Böckerna handlar om Elena och Lila som växer upp i ett fattigt kvarter i Neapel. De blir vänner redan som små men det är en vänskap med komplikationer. Båda flickorna är intelligenta och har läshuvud men Lila får inte läsa vidare. Berättelsen börjar i 1950-talet och slutar i 2000-talet och det är Elena som berättar.

Hela kvartetten är en stor episk berättelse om vänskap, personlig utveckling, kärlek, moderskap och om situationen i Italien. Elena får kämpa för att utbilda sig och bli en respekterad författare. Hon måste tillägna sig ett nytt språk, italienskan. Livet i kvarteret i Neapel är helt annorlunda mot hur livet ter sig för en universitetsutbildad. De talar dialekt, de skriker när de blir arga och tröskeln till att använda våld är låg.

Fascister misshandlar socialister på gatorna och efterhand bildar en del radikala ungdomar terroristceller. I kvarteret styr bröderna Solara och många är skuldsatta till dem. Korruption och maffiavälde härskar men efterhand får läsaren erfara att detsamma gäller i stort i Italien, också bland parlamentsledamöter om än kanske i lite snyggare form.

Mitt i allt detta navigerar Elena och Lila i sitt liv, som mammor, som älskande och som arbetande. Vi får följa dem ända in i sextioårsåldern.

Allt berättas av Elena och jag tycker att det är mycket trovärdigt skrivet. Hon berättar detaljrikt om mycket i sitt liv. Det känns precis som om Elena har skrivit sina memoarer.  Både hon och Lila framstår som riktiga människor.

Lila är beskriven utifrån. Elena flyttar från Neapel och bor långt borta från Lila i många år. Lila är en komplicerad människa coh periodvis har de inte mycket kontakt. Eftersom det är Elena som berättar får vi veta mer om henne och hennes liv. Men det är Lila som vi aldrig vet allt om som är den karaktär som berättelsen kretsar kring. Det är mycket bra gjort.

Neapelkvartetten:Min fantastiska väninna : barndom och tonår, Norstedt 2016. Översättning: Johanna Hedenberg

Hennes nya namn : ungdomsår, Norstedt 2016. Översättning: Johanna Hedenberg.

Den som stannar, den som går : åren mitt i livet, Norstedt 2016. Översättning: Johanna Hedenberg.

Det förlorade barnet : medelålder och åldrande, Norstedt 2017. Översättning: Johanna Hedenbeg.

Böckerna finns också i pocket och kan naturligtvis lånas på biblioteket.

Intelligenta växter av Stefano Mancuso och Alessandra Viola

Vi får nog tänka om, ifall vi inte redan har gjort det. Växter har en slags intelligens och lever smart utifrån sina förutsättningar. Ni ser rotsystemet på bilden, lika stort som trädets krona. Det här trädet har tusentals rotspetsar. Varje enskild rotspets registrerar gravitation, temperatur, fuktighet, elektriska fält, ljus, tryck, kemiska halter, eventuella gifter och tungmetaller, ljudvibrationer, syre- och koldioxidhalt. Till exempel kan trädet upptäcka om det finns gifter och tungmetaller i marken och då bestämma sig för att rotsystemet ska växa åt ett annat håll.

Boken leder till många tankar, bland annat om vad vi gör med det här klotet som vi befinner oss på. Ett exempel är majs. Ett skadedjur som angriper majs är majsrotbaggen. Majsplantorna kan inte försvara sig och därför besprutas de. Men detta gäller inte gamla majssorter. De producerade ett ämne som heter caropyllen och med hjälp av det tillkallade plantan hjälp från små maskar som gärna åt upp majsrotbaggens larver. På så sätt kunde gamla sorter försvara sig men inte de nya förädlade plantorna.

Den här boken innehåller en hel del. Vad är intelligens? Växterna har ingen hjärna. Intelligensen är utspridd och växterna fungerar som ett nätverk. Vi har ju i så många år förnekat växternas intelligens. Vi har så svårt att acceptera att någon eller något kan vara intelligent om det inte fungerar som och liknar oss själva.

Intelligenta växter är skriven av Stefano Mancuso och Alessandra Viola. Mancuso är professor vid Florens universitet och räknas som grundare till forskningsområdet växtneurobiologi. Viola är vetenskapsjournalist. I slutet av boken finns noter med hänvisning till vetenskapliga forskningsartiklar.Jag kan bara rekommendera den här boken. Mycket intressant.

Intelligenta växter av Stefano Mancuso och Alessandra Viola, Bazar 2018. Översättning Olov Hyllienmark.

Den som stannar, den som går av Elena Ferrante

Det här är den tredje boken i Elena Ferrantes Neapelkvartett. De två första har jag läst tidigare och nu i höst ville jag läsa den tredje.

Böckerna handlar om Elena och Lila som växer upp i en fattig stadsdel i Neapel. De skulle båda kunna studera men bara Elena får möjlighet. När den här boken börjar har hon tagit examen på universitetet, skrivit en roman som hon har fått antagen och är förlovad med en ung professor av fin familj.

Lila däremot arbetar på en konservfabrik i Neapel där villkoren för arbetarna är usla.Tiden är nu 1970-talet. Stora studentprotester pågår. Flera av Elenas och Lilas gamla vänner har blivit kommunister och några går långt till vänster. Det är hårda tag. Fascister misshandlar kommunister, maffian är mäktig i Elenas och Lilas barndomskvarter och det finns terroristgrupper längst ut på vänsterkanten.

Som jag ser Neapelkvartetten efter att ha läst tre av böckerna så handlar de mycket om Elenas utveckling till en självständig person. Det är inte lätt för en ung fattig flicka från Neapel att studera på universitet. De från välbeställda familjer har så mycket gratis som hon måste lära sig från grunden. De talar italienska men Elena talar napolitanska och bara att tillägna sig och kunna använda en vårdad italienska kräver stor möda. Klasskillnader och olika världar gestaltas starkt i de här romanerna. Även i den tredje utvecklas Elena. Och vad hon kommer att bli i slutet av den fjärde boken vet vi ännu inte.

Det är Elena som är bokens berättare och vi får följa henne i hennes liv. Lila blir beskriven så som Elena ser henne. Jag upplever Elena mer lik mig. Jag kan förstå henne ganska bra. Lila däremot är en helt annan sort, en mycket fascinerande romangestalt. Hon är superintelligent, lynnig och kan vara mycket elak. Hon har en stark personlighet som påverkar hennes omgivning.

Böckerna är detaljrikt skrivna och den tredje som jag nu har läst börjar lite trögt men bara man fortsätter läsa så blir det mer spännande. Den slutar med en riktig cliffhanger men jag kommer ändå inte att läsa fyran direkt efter denna. Jag sparar den till i vinter. (2018)

I alla fall kan jag rekommendera böckerna så här långt. Intressanta kvinnoöden, kvinnlig vänskap och en intressant bild av Italien. Jag tycker också att de är spännande att läsa.

Den som stannar, den som går av Elena Ferrante, Norstedts 2016. Översättning: Johanna Hedenberg.

Där livet är fullkomligt av Silvia Avallone

Den här romanen handlar om ett antal människor i en lågstatusförort till Bologna. Mest handlar den om Adele, en flicka på sjutton år som blir gravid. Där finns hennes mamma och syster, den kriminelle ynglingen Manuel som är pappan till barnet och gymnasisten Zeno som pluggar och vill ta sig ifrån förorten, och många fler. Romanen handlar också om det barnlösa paret Dora och Fabio som har bra ekonomi och bor i en finare del av staden. På så sätt gestaltar författaren klassklyftorna. Dora och Fabio vill adoptera ett barn. Adele däremot kan bli tvungen att adoptera bort sitt barn när det är fött.

I förorten kämpar kvinnorna med ekonomin. Adeles pappa har varit borta länge, kanske sitter han i fängelse. Han är en helt oansvarig man som enbart verkar bry sig om sig själv. Det finns två sätt i förorten att bättra sin ekonomi. Det ena är att studera och få en bättre möjlighet efter skolan, så som Zeno gör. Det andra är att langa knark som Manuel och jobba åt den organiserade brottsligheten. Där finns pengar och lyx. Det är en snabbare väg, men farlig.

Det här kan verka enbart deprimerande, men romanen är levande och drastiskt skriven. Den handlar om många människor och olika partier berättas ur olika människors perspektiv. Det blir kanske inte så inträngande psykologiskt och jag kan tycka att författaren berättar alltför rakt på ibland och säger för mycket. På sätt och vis tycker jag att berättelsen liknar en film. Som jag minns det tyckte jag att Avallones roman Stål var bättre, men i gengäld har den här berättelsen andra kvalitéer, myllret av människor, den slitna förorten med ett misslyckat byggnadsprojekt i närheten, en bild av desperation och hopplöshet med halvbyggda betonghus och armeringsjärn som sticker ut.

Fast jag inte föll pladask för den här berättelsen tycker jag ändå att den är värd att läsas, om ett Italien med enorma klassklyftor och gamla könsroller där många kvinnor blir förlorare.

Där livet är fullkomligt av Silvia Avallone, Natur & Kultur 2019. Översättning: Johanna Hedenberg.