Familjelexikon av Natalia Ginzburg

Natalia Ginzburg berättar om sin familj från 1920-talet och framåt i trettio år. Fadern är Guiseppe Levi, en vetenskapsman. Han är kolerisk och dominant och älskar att semestra i bergen. Fadern är jude och modern är katolik men familjen är inte religiös. I hemmet samlas italienska poeter, målare och industrimagnater. Familjen var antifascistisk och flera av dem aktivister. En av Natalia Ginzburgs bröder flydde till Frankrike, fadern och den andre brodern fängslades under en period. Natalia Ginzburg gifte sig med Leone Ginzburg som var rysk jude och motståndare till Mussolini.

Boken beskriver dels ett inre familjeliv, dels ett politiskt liv i kamp, men det senare tar mindre plats. Samtidigt finns det där hela tiden. Omvärlden är mörk och farlig under många år. Förutom fängelse och landsflykt blir familjemedlemmar förvisade till landsbygden under lång tid, även Natalia och Leon Ginzburg. Boken är full av dramatik som finns i bakgrunden men som inte omtalas på ett särskilt dramatiskt sätt. Natalia Ginzburg berättar också mycket lite om sina egna känslor. Det är som att hon beskriver en yta under vilken vi vet att det bubblar och jäser. Och en mycket farlig omvärld, men i förbigående.

Flera gånger under läsningen tänkte jag: Men är det här särskilt bra? Boken kunde kännas som ett skelett som borde byggas ut till ett familjeepos. Då skulle det bli någonting! Men efter hand som jag läste och när jag sedan tänkte på boken efteråt tyckte jag att boken gav mycket. Att skriva på det här sättet är ju författarens val. Läsaren får fylla i och använda sina egna känslor. Vissa händelser kan upplevas mycket dramatiskt just därför att de är så torrt berättade. Här är en familj som består av människor som är olika personligheter. Vissa tänker mycket på konsumtion. Vissa är stora läsare. Vissa älskar att åka skidor i bergen. Fadern är gormande dominant, men efterhand visar det sig att familjemedlemmarna ofta inte gör som han vill. Det finns både värme och avstånd och oförståelse i den här familjen. Denna familj lever i en svår tid. Händelserna avlöser varandra – fruktansvärda händelser som många människor har varit med om under Europas historia. Författaren håller texten lågmäld och konstaterande – utom när det gäller det inre familjelivet. Det kanske är hennes sätt att berätta om allt detta svåra.

Kanske får man mer behållning av den här boken om man känner till olika personer i Italiens kulturliv. Det är många namn i boken och de kommer in i texten på ett självklart sätt som hade känts mer självklart för mig om författaren hade berättat om svenska förhållanden. Men min konklusion är ändå att detta var en läsvärd bok som gav mig mycket att fundera på och som jag kan rekommendera.

Familjelexikon av Natalia Ginzburg, Bonniers 2021. Översättning: Johanna Hedenberg.

Skuggan av en dotter av Elena Ferrante

Boken börjar med att Leda, berättaren, plötsligt känner en häftig smärta i sidan när hon kör bil och far in i ett vägräcke. Hon hamnar på sjukhus, men är inte svårt skadad. Efter det börjar hon berätta sin historia.

Leda undervisar i engelska på universitet. Hon är skild och hennes två nyss utvuxna döttrar bor i Kanada, liksom fadern. Nu har Leda sommarsemester och hyr en lägenhet i en by vid kusten. På stranden dit hon åker varje dag finns också en bullrig, stor familj från Neapel. De brer ut sig, de skrattar och pratar högt hela tiden och de påminner Leda om hennes bandom i Neapel. Leda läser och arbetar men hon funderar också mycket och minns hur det var. I den bullriga familjen finns en mor och en liten flicka som Leda inte kan låta bli att titta på.

Vad innebär det att vara mor? Vad är en god mor? Under sina flickors uppväxt lämnade Leda alltihop under några år och deras far fick ta hand om döttrarna. Att vara nära den stora Neapelfamiljen och modern och dottern rör upp många minnen och känslor hos Leda.

Skuggan av en dotter räknas som nummer tre i en trilogi om kärlek där Dagar av ensamhet och Plågsam kärlek är de två första. Precis som i de böckerna finns det starka känslor och oväntade handlingar i Skuggan av en dotter men den senare boken är lite lugnare. Mer ligger och gror under ytan. Kanske speglar det huvudpersonens ålder. Hon är yngre i de två första. Men skuggan av en dotter är ändå på sätt och vis lika skarp som de två första böckerna och en koncentrerad historia, också den.

Romanen ger mycket att tänka på och just det att Ferrante använder sig av oväntade handlingar gör att jag som läsare hajar till och tänker efter. Det finns mycket att fundera på här, mycket som läsaren inte vet vilket gör att denna ganska korta roman innehåller mer än man kan tro. Skuggan av en dotter är en bra roman som jag rekommenderar.

Skuggan av en dotter av Elena Ferrante, Norstedts 2018. Översättning: Johanna Hedenberg.

De vuxnas lögnaktiga liv av Elena Ferrante

Två år innan pappa stack sa han till mamma att jag var väldigt ful.

Så börjar Elena Ferrantes nya roman, men egentligen hade inte pappan sagt så. Han hade sagt att Giovanna var lik sin faster Vittoria. Om henne brukade föräldrarna säga att hon var ful, elak och obildad och förstörde för andra människor. Giovannas föräldrar är universitetsutbildade och de bor uppe på höjderna men Giovannas pappa kommer från de fattiga kvarteren nere i Neapel och där bor fortfarande faster Vittoria. Hon försörjer sig som hemhjälp hos de mer välbeställda och är bitter över sitt öde.

Giovanna har svårt att finna sig tillrätta. Hon har varit duktig i skolan men nu går det sämre. Hennes föräldrar anser att det är mycket viktigt att klara sig bra i skolan och att utbilda sig vidare. Jag tror att även mamman kommer från enklare förhållanden, om än inte lika fattiga som pappans. Det finns en osäkerhet hos föräldrarna. Kan de hålla sig kvar bland de intellektuella?

Nu vill Giovanna träffa sin faster som familjen inte umgås med och så rullar berättelsen igång.

Elena Ferrante skriver vidare om sitt Neapel och den skarpa skillnaden som finns mellan folk och folk. Hon har skapat en fin skildring av en flickas utveckling från tolvårsåldern till hon är sexton år, en utveckling från barn till nästan vuxen. Klasskillnaderna är tydligt gestaltade. Det är två olika världar med två olika språk och mycket olika sätt att uppföra sig. Att tala italienska som man gör uppe på höjderna är fint och bildat. Att tala Neapolitanska som faster Vittoria gör är obildat och vulgärt. Fastern är också en besvärlig människa, hon har stora känslosvängningar, hon skriker, hon pussas och kramas och hon är mycket gåpåig. En som styr andra människor och som Giovanna är rädd för men tycker om. Över huvud taget är kulturen mycket kroppsligare nere i själva Neapel.

Vilka förebilder har då Giovanna? Hennes mor blir böjd, mager och sliten när hennes pappa har lämnat familjen, men är ändå solidarisk med honom, älskar nog honom fortfarande. En något äldre bekant ung flicka från de fattiga kvarteren är mycket rädd att förlora sin välutbildade fästman. Vittoria är trogen minnet till en gift älskare som dog för länge sedan. Inte direkt förebilder för att slå sig fram i livet.

Berättelsen handlar mycket om kroppen och om att bli kvinna. Att kroppen betyder mycket i tonåren känner jag igen. Och också svårigheten att manövrera som tonåring. Man har inte varit med om så mycket. Man har så många drömmar och de flesta av dem skulle man antagligen tycka var naiva och fåniga om man kom ihåg dem senare i livet. Som vi vet är det lätt att hamna i obehagliga sexuella situationer. Och de vuxna är kanske inte lika ärliga som man trodde.

Ja, jag säger inte mer. De vuxnas lögnaktiga liv är en mycket bra bok som jag rekommenderar.

De vuxnas lögnaktiga liv av Elena Ferrante, Norstedts 2020. Översättning: Johanna Hedenberg.

Plågsam kärlek av Elena Ferrante

Delia kommer till Neapel från Rom för att att ordna sin mors begravning. Hon har drunknat vid den semesterort där Delia och hennes föräldrar och syskon brukade tillbringa juli månad när hon var barn.

På kvällen då Delias mor dog ringde modern några märkliga telefonsamtal till sin dotter. Hon skulle resa till sin henne i Rom, men hon kom aldrig. På begravningen deltar en man kallad Caserta. Delias morbror hatar honom och Delia minns namnet från barndomen. Hon börjar tänka tillbaka. Barndomsminnen kommer glimtvis. Hon besöker sin barndoms kvarter och letar efter Caserta. Hon tillbringar tid i moderns lägenhet och hon pratar med grannfrun. Delia vill veta vad som hände de sista dagarna av moderns liv.

Plågsam kärlek är en koncentrerad berättelse där det händer mycket och där Delia kommer underfund om både delar av sig själv och om sin mors liv. Frågan om vad som har hänt hennes mor, varför hon drunknade, driver berättelsen, men också Delias ökande förståelse av sin barndom och sin mor.

Det är mycket kropp i den här romanen. Delia får mens under begravningen och blodet rinner, det är mensvärk, hunger, längtan efter sex, det är dofter, det är lukter, det är oljud, det är trafik och skrik, det är minnen av faderns misshandel av modern och många starka motstridiga känslor. Neapel slår mot Delia som en larmande vägg som hon går in genom och där hon lär sig mer om sig själv och sitt förhållande till sina föräldrar. En bra bok som jag rekommenderar.

Plågsam kärlek, eller L’amore molesto på italienska, är Elena Ferrantes debutroman och den kom ursprungligen ut 1992 enligt Wikipedia.

Plågsam kärlek av Elena Ferrante, Norstedts 2018. Översättning: Barbro Andersson.

Band – En äktenskapsroman av Domenico Starnone

Boken börjar med några desperata och bittra brev som Aldos hustru Vanja har skrivit till honom. Aldo har övergivit sin familj efter att ha träffat en ung, vacker kvinna.

Aldo är över sjuttio nu när han tänker tillbaka på sitt äktenskap. Han och Vanja gifte sig när de var unga, och skaffade barn för att det var så det skulle vara. Åtminstone ser det ut så från Aldos synpunkt. När han rannsakar sig själv finner han att han aldrig har varit riktigt närvarande i äktenskapet och att han inte heller var en närvarande förälder, också innan han lämnade familjen. Han ville ha frihet. Var det inte så livet skulle vara? Var det inte så trenderna var när han och Vanja var yngre? Man skulle leva ut sina drömmar och ha frihet.

Jag vill inte säga mer om det som händer i boken eftersom den är spännande och koncentrerad och i varje fall jag inte kunde räkna ut slutet på förhand. Att berätta för mycket kan förstöra läsupplevelsen. Jag kan inte påstå att jag står på Aldos sida. Jag lutar nog mer åt hans hustrus. Men jag är ju kvinna och jag har också läst Elena Ferrantes Dagar av ensamhet som jag tycker att den här boken hänger ihop med. Men varken Aldo eller Vanja är enkla romanfigurer, och det framstår inte som solklart att den ena eller den andra parten har handlat helt rätt eller fel. Och som läsare förstår jag att de två har påverkat varandra och att deras liv kunde ha blivit annorlunda med någon annan.

Det jag kan säga är att Band är en bra bok. Den är skickligt skriven. Här finns inga onödiga partier. Handlingen går obönhörligt framåt och ger ett porträtt av en man och ett äktenskap där det finns barn och vilka konsekvenser föräldrarnas agerande kan leda till. Efter läsningen har jag mycket att fundera på så som det brukar vara när man har läst en bra bok.

Band – en äktenskapsroman av Domenico Starnone, Bazar 2018. Översättning: Helena Monti.

Väsen – Ett familjedrama av Domenico Starnone

Daniele Mallarico är 75 år gammal och illustratör. Han har nyligen genomgått en operation och håller på att hämta sig från den. Då ringer hans dotter från Neapel och undrar om han kan komma och passa sitt fyraåriga barnbarn, Mario. Daniele vill inte. Han har en deadline för ett illustratöruppdrag som snabbt närmar sig och han är trött efter operationen, men har reser ändå till Neapel.

När han kommer dit hamnar han mitt i dotterns och svärsonens äktenskapliga gräl. Men de åker iväg på sin konferens och morfar Daniele ska nu ta hand om Mario i flera dagar. Morfar Daniele vill arbeta på sina illustrationer, men Mario pockar på hans uppmärksamhet. Daniele har vuxit upp i den här lägenheten. Han blir ständigt påmind om den tid som har gått. Han ser sina föräldrar som spökbilder, han känner sig svag och funderar på sin konstnärskarriär. Han är inte särskilt efterfrågad längre och han funderar över sitt liv. Vad har han åstadkommit?

Han är trött. Han glömmer saker. Var har han lagt sin mobil? Hur var det nu med den där balkongdörren som inte kan öppnas utifrån och som är så svår att öppna inifrån om den väl är riktigt stängd?

Mesta delen av romanen utspelas i den här lägenheten. På sätt samma sätt som i Elena Ferrantes Dagar av ensamhet känner sig huvudpersonen instängd, blir både instängd och utestängd men Ferrantes berättelse är hatisk och frenetisk. Den här romanen handlar om en trött åldrande man och har en helt annan ton.

Under berättelsens gång lär jag känna både morfadern och barnbarnet. Det är lek, det är trötthet, det är surhet och livsleda men livskraft och lekglädje finns hos barnbarnet. Jag ska inte säga mer om vad som händer i romanen men så småningom spetsar det till sig ordentligt. Romanen är dramatisk och stundvis komisk. Författaren berättar mycket om oss människor. Det är en bra bok som jag rekommenderar. Appendixen med morfaderns anteckningar förstår jag dock inte riktigt meningen med. Vet vi inte allt det där ändå?

Väsen – Ett familjedrama av Domenico Starnone, Bazar 2019. Översättning: Helena Monti.

Månadens språk är italienska

De flesta böcker jag läser är svenska, eller annars kommer de från det anglosaxiska språkområdet. Det finns massor med bra böcker så långt, men jag tycker ändå att det ger mycket att läsa böcker även från andra länder och för att peppa mig till att läsa mer internationellt deltar jag i Månadens språk, som Scyllas hylla har hand om i år. Om ni också vill läsa italienska böcker finns många tips hos Scylla. Klicka på den gröna länken så kommer ni dit.

Sedan jag började blogga har jag läst några böcker av italienska författare. Den senaste var Där livet är fullkomligt av Silvia Avallone. En annan italiensk bok som jag har läst är De åtta bergen av Paolo Cognetti. Sedan har jag läst några böcker av Elena Ferrante också. Ni kan söka på Ferrante i sökrutan till höger så hittar ni dem.

Det är inte så lätt att veta hur man ska göra med kategorier och etiketter på sin blogg. Om ni tittar på etiketterna i högerspalten ser ni att de mestadels består av namn på länder. Man skulle nästan kunna tro att det här är en reseblogg. Men jag tänker att det är bra att kunna klicka på etiketten Italien till exempel och då få upp alla boktexterna av italienska författare.

Nåväl, eftersom månadens språk är italienska läser jag en italiensk bok även nu. Det är romanen Väsen av Domenico Starnone. Här kommer ett citat. Morfar Daniele som är illustratör passar sitt fyraåriga barnbarn Mario och han har ritat precis som morfar gör. Det är Daniele som berättar:

Han hade lyft ansiktet från sitt papper och jag kunde se teckningen, färgerna. Det var ingenting som kunde liknas vid husen och ängarna som hängde inramade i vardagsrummet eller med alla de där gubbarna som hängde i hans rum. På pojkens papper fanns bevis på en extraordinär gestaltningsförmåga, en naturlig kompositionell harmoni, en fantasifull känsla för färger. Han hade tecknat mig, absolut igenkännlig, mitt jag idag, i detta nu. Och allt utstrålade fasa, jag var verkligen mitt eget spöke.

Citatet kommer från sid. 133 och 134. En text om Väsen kommer på onsdag,

Och med detta önskar jag er en trevlig helg.

Dagar av ensamhet av Elena Ferrante

Olga har varit gift med Mario i femton år. En dag meddelar han plötsligt att han vill lämna henne. Han flyttar ut och där står Olga ensam med två barn. Olga är hemmafru. För några år sedan ville hon börja arbeta men Mario tyckte att det var onödigt och hon stannade hemma. Nu isolerar hon sig från vänner. Hon blir allt mer hatiskt och hamnar i kaos.

Elena Ferrante har skrivit en mycket bra bok om hur det kan kännas att bli lämnad och sviken. Hon vrider om skruven riktigt hårt och gestaltar alla hatiska känslor, Olgas osäkerhet, hur hon hamnar i kaos, glömmer saker och inte kan sköta vardagsbestyren.

Berättelsen är mycket konkret skriven och innehåller samtidigt en hel värld av känslor och tankar. Under berättelsens gång rannsakar Olga sig själv och tänker över sitt äktenskap. Det är en hård och svart roman som blir spännande som en thriller. Nej mer spännande. Jag tycker ofta att det som kallas spänningslitteratur inte når upp i samma spänning som vissa romaner gör. Det gör ont i kroppen när jag läser: Nej, nej, hur ska det gå?

Jag tycker att det är bra att Ferrante gestaltar Olgas förtvivlan så konkret och att hon låter henne hamna i dimma, rädsla att inte kunna ta hand om sina barn, glömska och i så konkreta och för läsaren verkliga situationer som skulle kunna leda till katastrof. Läsaren kan tolka berättelsen som att detta har hänt likaväl som en symbolisk gestaltning av hur förtvivlad och lamslagen en övergiven människa kan känna sig.

Dagar av ensamhet är svart och hård men den lämnar inte läsaren där. Det finns en möjlighet att leva vidare.

Dagar av ensamhet av Elena Ferrante, Norsteds 2017. Översättning: Barbro Andersson.

De åtta bergen av Paolo Cognetti

Pietro växer upp i Milano. Hans mamma arbetar som socialvårdare och hans pappa som tjänsteman på en fabrik. Men föräldrarna längtar ständigt till naturen och bergen. Somrarna tillbringar de i den ensliga bergsbyn Grana som ligger vid foten av Monte Rosa och där träffar Pietro Bruno som bor i byn och som vallar kor.

De båda pojkarna blir vänner fast de kommer ur så olika förhållanden och deras vänskap är ett ledande tema i boken. Bruno träffar sällan sin pappa och han tycker inte om honom. Pietros pappa är inbunden och ständigt vill han bestiga berg. Alla toppar vill han upp på. Pietro följer med på vandringar och de ska ske i faderns takt.

Pojkarna leker och Pietro upptäcker trakten, ån, bergssjöar och övergivna och förfallna byggnader. Det är avfolkningsbygd, en döende bygd där det gamla sättet att leva med vallning av kor och sommarbete på fäboden försvinner. Längre ner i dalen finns barer där turisterna festar.

Åren går. Pietro och Bruno blir vuxna. De kommer ifrån varandra men vänskapen består ändå.

Den här romanen handlar lika mycket om bergen och naturen som om människorna. Den innehåller fina miljöbeskrivningar och författaren skildrar glädjen över naturen. Men vi får också uppleva vädrets skiftningar och hur liten människan är i förhållande till de stora bergen och naturens kraft. Jordskred och laviner kan både vara farliga för människor och förstöra byggnader.

Tonen i boken är lågmäld och handlingen framskrider långsamt. Det är som om bergen som är så stora och som står där de står genom årtusenden påverkar berättelsens takt. Författaren beskriver noga vissa företeelser och genom detta berättande lär vi känna Pietro och Bruno som människor. De är båda vända mot bergen mer än mot människor.

Romanen är berättad så att jag kan tro på att allt har hänt, att Pietro berättar sina minnen och den ger mycket att fundera på. En bok som jag rekommenderar.

De åtta bergen av Paolo Cognetti, Contempo 2018. Översättning Malin Emitslöf.

Neapelkvartetten av Elena Ferrante

Nu har jag läst den fjärde och sista delen av Neapelkvartetten. De övriga tre böckerna heter Min fantastiska väninna, Hennes nya namn och Den som stannar, den som går. Det förlorade barnet får illustrera hela kvartetten. De två första böckerna läste jag innan jag började blogga men den tredje har jag skrivit om tidigare.

Böckerna handlar om Elena och Lila som växer upp i ett fattigt kvarter i Neapel. De blir vänner redan som små men det är en vänskap med komplikationer. Båda flickorna är intelligenta och har läshuvud men Lila får inte läsa vidare. Berättelsen börjar i 1950-talet och slutar i 2000-talet och det är Elena som berättar.

Hela kvartetten är en stor episk berättelse om vänskap, personlig utveckling, kärlek, moderskap och om situationen i Italien. Elena får kämpa för att utbilda sig och bli en respekterad författare. Hon måste tillägna sig ett nytt språk, italienskan. Livet i kvarteret i Neapel är helt annorlunda mot hur livet ter sig för en universitetsutbildad. De talar dialekt, de skriker när de blir arga och tröskeln till att använda våld är låg.

Fascister misshandlar socialister på gatorna och efterhand bildar en del radikala ungdomar terroristceller. I kvarteret styr bröderna Solara och många är skuldsatta till dem. Korruption och maffiavälde härskar men efterhand får läsaren erfara att detsamma gäller i stort i Italien, också bland parlamentsledamöter om än kanske i lite snyggare form.

Mitt i allt detta navigerar Elena och Lila i sitt liv, som mammor, som älskande och som arbetande. Vi får följa dem ända in i sextioårsåldern.

Allt berättas av Elena och jag tycker att det är mycket trovärdigt skrivet. Hon berättar detaljrikt om mycket i sitt liv. Det känns precis som om Elena har skrivit sina memoarer.  Både hon och Lila framstår som riktiga människor.

Lila är beskriven utifrån. Elena flyttar från Neapel och bor långt borta från Lila i många år. Lila är en komplicerad människa coh periodvis har de inte mycket kontakt. Eftersom det är Elena som berättar får vi veta mer om henne och hennes liv. Men det är Lila som vi aldrig vet allt om som är den karaktär som berättelsen kretsar kring. Det är mycket bra gjort.

Neapelkvartetten:Min fantastiska väninna : barndom och tonår, Norstedt 2016. Översättning: Johanna Hedenberg

Hennes nya namn : ungdomsår, Norstedt 2016. Översättning: Johanna Hedenberg.

Den som stannar, den som går : åren mitt i livet, Norstedt 2016. Översättning: Johanna Hedenberg.

Det förlorade barnet : medelålder och åldrande, Norstedt 2017. Översättning: Johanna Hedenbeg.

Böckerna finns också i pocket och kan naturligtvis lånas på biblioteket.