Förlorade själar handlar om tre kvinnor, eller två kvinnor och en flicka, ska jag väl säga. Det är Kawsar, en äldre kvinna som är änka och som har förlorat sin dotter, det är Filsan som är soldat och det är Deqo som har rymt från flyktinglägret i trakten. De befinner sig alla tre i staden Hargeisa i norra Somalia, nära gränsen till Etiopien. Det är 1980-tal och Somalia styrs av diktatorn Mohammad Siad Barre. Landet heter Somaliska demokratiska republiken, förtrycket är stort, korruption frodas. Det finns också motstånd mot regimen. Somalia är ett land som närmar sig inbördeskrig. Siad Barre har favoriserat medlemmar ur sin egen klan och hövdingar över andra klaner gör motstånd och slåss även inbördes.

Författaren gestaltar trovärdigt människorna och deras villkor i diktaturen. Hur de är tvungna att gå till stadion i Hargeisa för att hylla diktatorn. Vilket våld och vilken godtycklighet de kan utsättas för. Kawsar är ytterst kritisk till regimen. Filsan vill göra karriär inom det militära. Hon är brutal men framställs ändå som en människa som vi kan förstå även om vi inte tycker om det hon gör. Deqo bor i en tunna i ett dike och livnär sig på att sälja frukt som hon har stulit i trädgårdarna. Alla tre kvinnorna blir förlorare på grund av förhållandena i landet.

Somalia är ett land i sönderfall. Det blir svårare och svårare att få tag på mat. En flicka som Deqo lever farligt. Hon lyckas med nöd och näppe fly från att tvingas bli prostituerad. Filsan blir utsatt för sexuella trakasserier av en överordnad. Kawsar blir söndersparkad – av Filsan – när hon har hamnat i arresten därför att hon försökte rädda Deqo från Guddi-aktivisterna som ska hålla ordning på folket.

Förlorade själar är en gripande skildring av de hemska förhållandena under diktaturen i ett land som mer och mer hamnar i kaos. Hur lugnet och allt som är vackert krossas. Människor dödas, hus och hem plundras. Kawsars syster och hennes familj flyr landet, men Kawsar blir kvar i eländet.

Den enda anmärkning jag har på den här berättelsen är att Deqo, Kawsar och Filsan strålar samman i slutet. Just det känns väldigt konstruerat, men å andra sidan ger det lite hopp. Det finns också godhet och människokärlek i den här romanen.

Förlorade själar av Nadifa Mohamed, Natur & Kultur 2015. Översättning: Christina Stalby.

Askar föds i Ogadenprovinsen som tillhör Etiopien, men huvuddelen av befolkningen där är somalier. Hans mor dör i samband med förlossningen och den etiopiska kvinnan Misra tar hand om honom. Hon är en underlydande till Askars farbror Qorrax som bor strax intill med sina fruar och barn. Han känner ansvar för Askar men han är en våldsam despot och han utnyttjar Misra sexuellt.

Så startar Somalia krig för att erövra Ogadenprovinsen och Askar får åka till sin farbror Hillaal i Mogadishu. Där är livet ett helt annat.

Det är mycket som ställs mot vartannat i den här romanen: det traditionella livet i Ogaden mot det moderna i Mogadishu. Farbror Qorrax som misshandlar sina fruar och barn och även Askar mot farbror Hillaal som är mild och resonerande. Han lagar all mat och hans fru Salaado kör bilen. I Ogaden sätts Askar i koranskola där den viktigaste pedagogiska metoden är att misshandla honom, men i Mogadishu får han gå i vanlig skola och hans farbror och faster diskuterar ständigt och vänder och vrider på allt och farbrodern ställer frågor till Askar och ber om hans åsikt och vill att han ska tänka och fundera. Hur ska han finna sin väg i denna splittring och bland dessa motsägelser? Vem är han i allt det här?

Romanen heter kartor och Askar sätter upp kartor i sitt rum, kartor och speglar. Somaliska språket och somalisk kultur finns i många länder. Gränserna är satta av kolonialmakterna. På kartorna kan Askar få en överblick över det somaliska området. De ger en förenkling av verkligheten. Men inget är enkelt. Askar blir nationalist och vill ge sig ut i kampen. Samtidigt är Misra som han älskar, hans mor i praktiken, etiopiska. Hon blir anklagad för att vara förrädare och hon har också ett förhållande med en etiopisk officer. Hur ska den nationalistiske Askar tackla det?

Romanen är skriven som om den är Askars berättelse om sin barndom och ungdom. Författaren använder tre berättarperspektiv, jag, du och han. Det känns inte konstigt alls. Det ena glider över i det andra. Självbiografiska böcker har också skrivits på alla tre sätten men då har författaren använt något av dem genomgående. Kanske har Naruddin använt alla tre för att gestalta komplexiteten och splittringen? Det blir lite olika, det känns lite olika att läsa avsnitten beroende på tilltalet, men samtidigt känns hela texten som om den kommer från Askar.

Kartor är en mycket intressant roman, mycket vacker och poetisk bitvis. Den är inte helt lättläst men verkligen värd att läsas. Den rekommenderas.

Kartor av Nuruddin Farah, Modernista 2015. Översättning: Lennart Olofsson.