Yacoubians hus av Alaa al-Aswany

Yacoubians hus byggdes på 1930-talet i klassisk europeisk stil. Det ligger mitt i centrala Kairo och en gång bodde ministrar och miljonärer där. Nu finns där alla sorters människor. På taket bor de fattigaste i små skjul.

Huset och dess innvånare ger på så sätt en bild av det moderna Egypten. Boken handlar om flera av husets hyresgäster, en del välbeställda och andra fattiga. Men alla hyresgästerna är mer eller mindre offer för korruptionen och diktaturen i landet. Man kan inte göra någonting utan att betala mutor. Alla, från den förmögne företagsägaren till den fattige unge mannen som vill utbilda sig till polis, måste betala mutor om de ska ha framgång. Och betalar de inte så mycket som den som har makten över dem vill ha kan de råka riktigt illa ut.

Kvinnorna är också utsatta för ett förnedrande tafsande och måste ofta ställa upp på sin arbetsgivares övergrepp om de ska få behålla jobbet.

I huset bor både människor som lever på västerländskt sätt och människor som lever traditionellt muslimskt. Många unga vill flytta till Europa eftersom de inte ser någon framtid i landet. När Egypten deltar i Kuwaitkriget på USA:s sida växer protesterna. Ett islamiskt levnadssätt enligt koranen och sharia ökar bland de fattiga studenterna. De protesterar och demonstrerar och de straffas mycket hårt. De kastas i fängelse och torteras och förnedras.

Vad blir resultatet? Terrorismen och religiös extremism växer.

Yacoubians hus är enkelt och rakt skriven och miljöerna fint beskrivna. Vi lär känna många människor som bor i huset och fast det inte finns en framträdande huvudperson att följa är boken spännande att läsa.

I romanen finns också kärlekshistorier. En av dem växer fram mellan en äldre man och en ung flicka. Jag är lite allergisk mot sådana historier men här köper jag den helt och fullt. Det känns helt naturligt att den unga kvinnan kan älska den äldre mannen som behandlar henne så fint och är så förstående och som kan ge henne trygghet när jag tänker på hur hennes situation annars skulle se ut.

Yacoubians hus av Alaa al-Aswany, Bonniers 2008. Översättning: Tetz Rooke.

Imamens fall av Nawal El Saadawi

Vi är i ett muslimskt land där sharialagar råder. Imamen är den högste ledaren och han är guds representant på jorden. Landet är en diktatur där man hugger av händer och fötter på brottslingar och där kvinnor stenas. Diktaturen är lite uppsnofsad genom att man har en officiell opposition, men diktatur är det.

Kvinnorna har det inte lätt. Männen kan ta flera hustrur och genom att bara säga att de vill ha skilsmässa tre gånger kan en man förskjuta sin hustru. Det är också självklart att männen kan ha älskarinnor och gå till glädjehuset. Kvinnorna däremot får passa sig. De hamnar lätt i en situation där de gör fel hur de än gör och blir bestraffade för detta.

I paradiset efter döden finns plats för de rätttrogna männen och en massa jungfrur som de kan utnyttja. Ingen annan. Gifta kvinnor slipper inte in.

På omslaget står det att Imamens fall är en roman. Om den är det så är den en mycket ovanlig roman. För mig känns den mer som ett diktverk. Ett mycket bra, omskakande och vackert diktverk där det också finns en rejäl portion ironi. Det finns ingen handling att följa i boken utan den har framför allt två kärnhändelser som tas om många gånger, ibland med lite annan vinkel och andra ord. Det är flickan Binth Allah , Guds dotter, som jagas av förföljare och som dödas av de som har våldfört sig på henne. Den andra kärnhändelsen är ett attentat mot Imamen när han håller tal under den festen Stora Bairam.

Detta är alltså ingen realistisk roman fast vi vet ju ändå att händelserna och ideologin och tankarna för att rättfärdiga det här systemet finns i verkligheten. Författaren låter också några kvinnor argumentera mot den rådande ideologin så att självmotsägelser blottas och tankesystemet faller platt till marken. Det har naturligtvis ingen positiv verkan för dessa kvinnor. Logik i vanlig mening finns inte, hyckleri och korruption härskar.

Jag säger igen: Det här är ett mycket vackert och omskakande diktverk. Det bästa som jag har läst av Nawal El Saadawi hittills. Boken är inte lättillgänglig, men jag rekommenderar den varmt till den som vill bemöda sig om att läsa den.

Imamens fall av Nawal El Saadawi, Ordfront 1989. Översättning Hans O. Sjöström.

Den stulna romanen av Nawal El Saadawi

Den här berättelsen tilldrar sig i ett land fullt av korruption och hyckleri. Ingen människa får en bra tjänst eller fina utmärkelser därför att hen är kompetent eller bland de bästa inom sitt område. Allt ordnas efter släktband och kontakter. Den som protesterar arresteras och misshandlas och dödas.

Kvinnan är underordnad mannen som kan ta sig flera fruar om han vill. Hon är oren och i kontakt med Satan. Mannen däremot är klok och gudfruktig och ska bestämma. Detta enligt den rådande ideologin. Det är männens ideologi och ger dem makt över kvinnor och barn. Den framgångsrike mannen i berättelsen kan säga till sin dotter att hon inte får umgås med de orena och dåliga gatubarnen som det finns en uppsjö av. Senare samma dag kan dottern få syn på hur fadern våldför sig på ett gatubarn som han har tagit in i huset.

Sexuella övergrepp är legio. Även kvinnor från fina familjer har varit med om sexuella övergrepp när de var barn. Jag har aldrig tidigare läst en bok där sexualiteten är så förknippad med satan och allt som är orent och dåligt. Dock skymtar det fram att en annan sexualitet och kärlek skulle kunna finnas i ett samhälle med jämlikhet och demokrati.

Boken är drömlikt skriven. Alla som har framgång i det här dåliga systemet är korta, satta och jag ser dem nästan framför mig som troll. De som står för det goda är långa slanka och lysande, lite som prinsessan och prinsen i sagor jag läste som barn. Ändå känns mycket i boken väldigt verkligt. Jag tycker att den är fint skriven. En omskakande och samtidigt poetisk skildring av livet i Egypten från 1950-talet till början av 1990-talet som jag tolkar det. Men man ska nog inte haka upp sig på kronologin.

Nawal El Saadawi är en stor Egyptisk författare, feminist och aktivist. Alla som är intresserade av litteratur och av demokrati och jämlikhet borde läsa henne. Men kanske är det ändå bäst att börja med någon av hennes tidigare böcker. Novellsamlingen Törst läste jag för ganska många år sedan. Otäck, men bra.

Den stulna romanen av Nawal El Saadawi, Ordfront 2010. Översättning Marie Anell.