Brudar i svart av Sirpa Kähkönen

Anna har vuxit upp på landet. Efter att hennes mor har dött reser hon med ångbåten över sjön till staden Kuopio och där får hon arbete som hembiträde. Hon är ung och vet inte så mycket om livet och världen. Så träffar hon Lassi och blir gravid och de gifter sig. Lassi har varit på sjön och sett världen. Han är kommunist men den politiska delen av sitt liv håller han för sig själv. På Annas 21-årsdag blir han arresterad och döms till sju år på tvångsarbetaslägret i Ekenäs. Anna måste klara sig själv och söka arbete och blir anställd på en fanérfabrik.

Berättelsen handlar om arbetarkvinnor i Kuopio på slutet av 1920-talet och under 1930-talet. Livet är hårt. Det är fattigt och ibland är det ont om mat. Lassis syster sliter med att tvätta åt andra och Anna sliter på fanérfabriken. Dessutom får Anna lida på grund av Lassis politiska verksamhet. Mycket förtigs. Mycket talar man inte om. Att släktingar i Lassis familj har givit sig av till Sovjetunionen vet familjen men man pratar inte om det. På sin höjd säger man att de har givit sig iväg dit och då vet alla vad det handlar om. Säkerhetspolisen spanar på kommunisterna. Man får tänka på vad man säger och vad man gör. En kommunist kan få svårt att få arbete, också kommunistens fru även om hon inte vet något om politik.

Sirpa Kähkönens berättelse om Annas liv och förhållandena i Lassis familj är mycket läsvärd. Hon säger inte för mycket. Som läsare förstår man mer och mer efterhand. Människorna och staden är fint skildrade och Anna, huvudpersonen, utvecklas under berättelsens gång. Förhållandena i Finland under den här tiden borde vi veta mer om i Sverige och läser man den här levande berättelsen om Anna och hennes tillvaro tror jag att man förstår lite mer. Boken slutar också så att jag gärna vill läsa andra delen av Sirpa Kähkönens Kuopiosvit som ska komma översatt till svenska i år. Hela sviten består av sju böcker.

Brudar i svart av Sirpa Kähkönen, Lind & CO 1919. Översättning: Mattias Huss.

Om våren – novell av Tove Jansson

Det växer inga tulpaner utomhus i den här novellen. Det är alldeles för tidigt om våren. Det är snö och takdropp. Ljuset har kommit tillbaka.

På morgonen var himlen fullständigt klar och fylld av ett flödande hårt ljus och senare på dagen började snön smälta. Den dråsade ner från taket i tunga våta massor, där utanför var ett oavbrutet skeende av förskjutning och förändring, smattrande droppar mot plåt och rinnande vatten och hela tiden det uppfordrande starka ljuset. Jag gick ut på gatan. Där var ljudet av framstörtande vatten nästan våldsamt, det risslade och flödade över gata och trottoar och hela tiden de tunga dunsarna av fallande snö.

Om våren är en helt underbar novell, skriven mer som prosalyrik än berättelse. Den publicerades i novellsamlingen Lyssnerskan år 1971, men jag har läst den i den här stora novellsamlingsboken som jag köpte på bokrean förra året.

Jag säger bara: Läs den, jag kan inte förklara bättre. Om våren är en stämningsbild av hur det kan kännas när vårens våldsamma krafter börjar besegra vintern. Det finns ett jag i novellen och det finns spirande möjligheter. Kanske.

Om våren – novell av Tove Jansson ur samlingsboken Tove Jansson, Noveller, Modernista 2019.

Vem dödade Bambi? av Monika Fagerholm

Fyra gymnasieynglingar begår ett fruktansvärt brott. De bor i Villastaden, en fasionabel förort till Helsingfors. Där har familjerna stora hus och pengar och resurser och tillhör de ledande i samhället. Brottet ska förtigas och sopas under mattan.

Och hur stort brott var det egentligen? Var det inte en lek som gick överstyr? Var det inte så att offret var så provocerande att en stor del av ansvaret ligger på henne? De var ju så unga, pojkarna, nästan barn. Nu vänder vi blad och går vidare.

Vi känner igen resonemanget från andra våldtäktsbrott. Nu var det här en brutal gruppvåldtäkt och offret hölls fången och bunden. Det var till och med noga planerat i förväg av den ledande brottslingen. Desssutom var det väl dokumenterat genom foton. Men makt och pengar vinner.

Vem dödade Bambi handlar om förtigande, om makt och klass. Fagerholm berättar mästerligt om gruppvåldtäktens konsekvenser. För Gusten Grippe innebar den att han förlorade vänner och blev utslängd från familjen Häggerts hus där han har fått bo långa tider eftersom hans mamma är operasångarska och arbetar utomlands. Gusten går till polisen och berättar om våldtäkten. Han är förrädare. Brottet får också konsekvenser för Emma och Saga-Lill som inte vet något, som bodde i landsorten när brottet skedde, men som båda har kärleksförhållanden med Gusten och som blir påverkade av Gustens samvetskval och det trauma som brottet innebär också för honom.

Monika Fagerholm berättar om brottet så att vi alla förstår brutaliteten, men hon gör det helt utan något frosseri i det som händer. Mycket bra. Minnen från Gustens tidigare liv och från brottet dyker upp i fragment, rörigt och ofullständigt. Författaren återkommer till samma, eller liknande händelser gång på gång, men på olika sätt. På det viset gestaltar hon brottets konsekvenser för Gusten. Med psykologisk skärpa berättar hon om hyckleri, om pengarnas makt och våldets följder. Hon säger inte för mycket utan precis så mycket som behövs. Boken rekommenderas varmt.

Vem dödade Bambi? av Monika Fagerholm, Bonniers 2019.

Is av Ulla-Lena Lundberg

Prästfamiljen Kummel kommer till Örarna i Ålands skärgård. Prästen Petter och hans fru Mona är unga och de har en liten dotter. Det är strax efter andra världskrigets slut och tillgången på förnödenheter är knapp.

Petter är en drömmare, charmig och har lätt att prata med människor. Han lyssnar och låter gamla traditioner vara kvar. Mona är realistisk och praktisk. Hon vet hur man bedriver jordbruk och får mycket arbete gjort. Hon sköter hushållet och de två korna perfekt, men hon har svårt att ta hjälp. Vi får följa prästfamiljen och invånare på Örarna under några år. Årstiderna växlar. Stormen rasar. Sommaren blommar. Isarna lägger sig. Prästfamiljen blir mycket omtyckt.

Ulla-Lena Lundberg har skapat många fina porträtt av människor. Prästen och hans fru, så olika men ändå älskar de varandra. Prästparets dotter och hennes lillasyster som föds så småningom. Det är inte så lätt att ha en mamma som har bråttom hela tiden och som har svårt att ha tålamod med barnen. Vi får möta den ryska barnmorskan som har flytt från Sovjetunionen, kvinnan som sköter handelsboden och som är mästare på att skaffa förnödenheter till Örarna, klockaren och många fler.

Handlingen framskrider långsamt och författaren skriver detaljerat om det som sker. Det är vackert och mänskligt och romanfigurerna blir människor av kött och blod. Det känns som om författaren står på befolkningens sida, som om hon nästan är ett med dem.

Is är en lugn och ljus roman, med mörk bakgrund. Livet på Örarna är hårt för fiskarbefolkningen. Naturen bestämmer mycket. Lugnet och ljuset är bedrägligt. Allt är sannerligen inte lycka hela tiden, men just genom det långsamma, noggranna och vackra berättandet skapar Ulla-Lena Lundberg ett slut som skär i kroppen när jag läser. Mycket skickligt. Att romanen också innehåller ett fint porträtt av en prästfru och visar hennes villkor är ett stort plus. Att vara prästfru på Örarna är ett arbete som är självständigt så tillvida att hon sköter sitt. Jordbruket är en viktig del i familjens försörjning. Prästen har inte tid med det. Gäster ska undfängnas med otaliga smörgåsar och koppar kaffe. Av prästfrun krävs hårt arbete och mycket planering. Men arbetet som prästfru är avhängigt av att prästen finns där. En sårbar position.

Is av Ulla-Lena Lundberg, Bonniers 2012.

Solstaden av Tove Jansson

Solstaden är den första romanen i den här samlingsboken om fyra romaner av Tove Jansson. Romanen kom ursprungligen ut 1974.

Solstaden handlar om pensionärer i Florida. De bor på pensionat i staden St Petersburg. Det är alltid varmt och mycket sol. Hela staden är ett reservat för åldringar, mest kvinnor, och de är långt borta från sitt tidigare liv och från släkt och familj. De enda yngre människorna i romanen är de som sköter pensionatet och Joe som arbetar som guide på skeppet Bounty.

Det är på ett sätt en stillastående tillvaro med fasta rutiner. De sitter på verandan på sina särskilda platser, ingen kan sätta sig var som helst. Men ändå händer en del. Några dör. En gammal revyartist flyttar in i pensionatet tvärs över gatan. Den årliga vårbalen äger rum. Joe väntar på ett meddelande från Jesusfolket. Så snart han får det ger han sig iväg. Den yttersta dagen är snart här och då kommer Jesus.

Det finns ingen huvudperson i berättelsen, den handlar om många människor. Den är som ett utsnitt ur verkligheten utan en romanintrig. Men den ger ändå flera porträtt av människor och en del tankar om livet och åldrandet. St Petersburg är den sista anhalten. Joe som är ung ger sig iväg på sin motorcykel men gamlingarna stannar kvar. De har levt sitt liv.

Är romanen då värd att läsas? Den är inte det bästa jag har läst, men för den som tycker om Tove Jansson – absolut. Solstaden är full av tankar och iakttagelser och innehåller udda beteenden och en del torr humor och miljöbeskrivningen är fin.

Solstaden av Tove Jansson ur samlingsboken Romaner, Modernista 2017.

Dikter av Gunnar Björling

Nu har jag läst del 1 i Det stora enklas dag. Där finns dikter som publicerades från 1922 till 1930. Det är kanske lite typiskt att jag börjar läsa från bokens början.

Det finns ett förord i boken där Bo Carpelan skriver om Gunnar Björlings diktning. Jag förmår inte analysera och sammanfatta det jag har läst utan jag visar ett par exempel på hans dikter.

Jag höjer romantiska händer, jag går på klassiska fötter.
Jag är vilja, ej sonad.
Jag är svag som ett drivmoln för vinden.
Jag bär himmel i smutsiga dagen.
Ur diktsamlingen Korset och löftet 1925

Dagsklart, ormlikt
människa som en vit
fläck
i sin röda pullover. Geometrin
har ritat upp förvirringarna.
Musik
är i alla trutar,
du jazz, läromästare
med rosenröd gratis-ånger!
Ur diktsamlingen Quosego 1928-29 

Kala kvistarna står upp ur marken,
den är bar och hård med lättfluget snöstoft över sand och berghällarna.
Vågornas färglösa bälte under höstträdets orörlighet.
Det röda ljuset i denna livlöshet,
och det rytande är jämngrått.
Ur diktsamlingen Kriri-ra! 1930

De här tre dikterna är sinsemellan mycket olika. Den första har stora kontraster och starka känslor. Den andra är en bild av den moderna staden. Den tredje en bild av vintern vid havet. Naturligtvis är det inte så enkelt. Alla dikterna förmedlar känslor och sinnestillstånd. Man kan till exempel läsa hopplöshet och hot i den sista. Gunnar Björlings dikter ger mig frihet till egna tolkningar och egna känslor.

Det stora enklas dag har givit mig intressant läsning och jag vill gärna återvända till den framöver och läsa mer.

Boken är en pocketutgåva från Wahlström & Widstrand från 1986.

Pappan och havet av Tove Jansson

Äntligen har jag läst den, Tove Janssons Pappan och havet.

Muminpappan känner sig vilsen och onyttig. Han vill göra stora saker och skydda sin familj. Han vet att det finns en ö med en fyr långt ute i havsbandet. Dit seglar han med sin familj.

När de kommer fram upptäcker pappan till sin förvåning att fyren inte lyser och att fyrvaktaren är borta. Men familjen installerar sig i fyrtornet med förråden av mat och fotogen som de har fraktat i sin båt.

Det här är en fin bok som kan läsas av alla åldrar. Där finns skräcken och kölden från Mårran. Där finns den oförvägna lilla My som inte är rädd för någonting. Där finns vackra sjöhästar som kommer upp på stranden. Mumintrollet är på väg in i puberteten, tror jag. Muminmamman är hemmets stabilitet, men hon längtar tillbaka till mumindalen. Och muminpappan försöker enträget hitta stora uppgifter att utföra. Runt om dem finns det väldiga havet som muminpappan försöker förstå sig på.

Berättelsen kan läsas på många olika sätt. Rakt av som en saga. Med funderingar om manligt och kvinnligt. Med djupa filosofiska funderingar om livet, människan och naturen. Den innehåller så mycket och allt finns i gestaltningen. Det är det som händer, det som figurerna gör som får oss att tänka.

Denna bok rekommenderar jag varmt.

Pappan och havet av Tove Jansson, Schildts och Söderströms 2014.Berättelsen kom ut första gången 1965.

Den svavelgula himlen av Kjell Westö

Den svavelgula himlen är en omfångsrik episk berättelse som spänner över lång tid, från 1960-talet till in i 2000-talet. Miljön är Helsingfors med omgivningar. Redan som barn träffar huvudpersonen de båda syskonen Rabell, Alex och Stella, som kommer från en mycket välbärgad famlij. Vänskapen med Alex och kärleken till Stella finns med i hela romanen.

Men förutom Alex finns en hel rad barndomskamrater som vi glimtvis får följa genom livet i boken. Krister som är ärlig och följer sitt samvete och som så småningom blir präst, Jan-Roger som är en plågoande och som Alex använder för att visa sin makt och Klasu som Alex mal sönder i affärslivet.

Kärleken till Stella är ett stort tema i romanen, den är stark, mycket erotisk och komplicerad. Hon och berättaren lever tillsammans i långa perioder men har också stora problem i sin relation. Vänskapen med Alex är också komplicerad, han är cynisk och makthungrig och kan bokstavligt talat gå över lik men han är inte endimensionellt beskriven. Hans far är mentalsjuk, hans farfar är en sträng maktmänniska och detta har präglat honom.

Huvudpersonen lär vi känna genom det han berättar om sitt liv och om de här människorna. Han kommer från lägre medelklass, vill vara författare, gör succé med en bok, men måste till största delen försörja sig som lärare. Hans förhållande till föräldrarna är fint beskrivet och också klasskillnaden mellan honom och familjen Rabell.

Den svavelgula himlen är en mycket mänsklig roman om människors strävan, om deras brister och hur svårt det kan vara att stå upp för sina åsikter. Det är en roman om det sena 1900-talet, om kriser och trender och det känns som om människorna i berättelsen verkligen finns. En roman att ta till sig och fundera över. Den var spännande att läsa.

Den svavelgula himlen av Kjell Westö, Bonniers 2017.