Där vägarna möts av Tommi Kinnunen

Där vägarna möts är en roman om tre generationer kvinnor och en man. Det är barnmorskan Maria som kommer till en by i norra Finland i början av 1900-talet. Det är hennes dotter Lahja och det är Lahjas svärdotter Kaarina. Och så mannen Onni som Lahja gifter sig med. Berättelsen spänner över lång tid. Det är krig och evakueringar. Det är fattigdom och okunnighet som Rahja tampas med. Rahja är en stark kvinna, en ogift mor som bygger upp sitt liv och får stor auktoritet. Det är män som kommer tillbaka från kriget och är förändrade. Det är byggande och strävan. Mycket vardagsliv. Och det är en hemlighet som påverkar alla i familjen.

Jag vet inte hur jag ska kunna skriva om den här boken utan att avslöja hemligheten. Det blir lite spoilereffekt av det, men att Onni är homosexuell har så stor betydelse i romanen att jag tycker att det måste vara med i min text. Han vill vara heterosexuell eftersom det anses perverst, sjukligt och omoraliskt att vara homosexuell. Även Onni omfattar den åsikten och han kämpar hela tiden med sin böjelse. Han bryter också mot lagen om han lever ut sin äkta känsla. Familjen bor i norra Finland, i ett område som behärskas av sträng och inskränkt religion. Prästen dundrar från predikstolen och församlingen böjer sig och klagar och ropar och inser och erkänner sin synd.

Jag tycker att Onnis problem är fint gestaltade. Också familjens reaktioner. Rahja känner ju av det eftersom Onni inte kan älska henne som en heterosexuell även innan hon får veta. Onni är en snäll och bra man som älskar sina barn men att han är homosexuell leder till tragik och jag blir så arg och sorgsen när jag läser eftersom alla fördomar och konstiga, grymma och idiotiska lagar och sedvänjor omkring människors sexualitet och kärlek har ställt till så mycket i världen och fortfarande gör det. Det är det som är perverst, enligt min åsikt.

Författaren berättar i olika glimtar vad som händer genom åren. Det är konkret och detaljrikt berättat. Byggande är viktigt i boken och jag som inte vet ett dugg om sådant uppfattar att författaren vet. Krigen förstör och människorna bygger upp. Fast Där vägarna möts är en tragisk berättelse på många sätt finns där en okuvlig vilja att leva vidare, att bygga upp och också värme mellan människor. Romanen omfattar lång tid så vi får en del av Finlands historia och utveckling mot dagens samhälle när vi läser den. Vi får också fina porträtt av fyra människor.

Där vägarna möts av Tommi Kinnunen, Norstedts 2016. Översättning: Ann-Christine Relander.

Hundparken av Sofi Oksanen

Olenka växer upp i Tallin i en familj som kommer från Ukraina. Efter att Sovjetväldet har fallit flyttar familjen till Donetskområdet i östra Ukraina. Familjens levnadsstandard sjunker. Pappan är mestadels borta i mer eller mindre skumma affärer och Olenka samlar pengar för att rymma till Västeuropa.

Ukraina har blivit ett land där den starke berikar sig med hjälp av hot och våld och där den fattige är mycket fattig. Människor försöker hitta olika vägar för att försörja sig och helst få välstånd. Vissa odlar vallmo till narkotikahandeln. Många unga kvinnor söker sig till äktenskapsförmedlingarna för att få en man från väst, några reser ut i Europa och blir modeller. En del blir prostituerade. Kanske kan man sälja sin ena njure för att få pengar? Många unga kvinnor blir äggdonatorer och behandlas med hälsovådliga hormoner. Kvinnor blir varor i en hård, korrupt värld.

Man kan få mycket genom mutor. Kan man inte muta står man sig ofta slätt. Det är också ett förljuget samhälle. Om man inte ljuger så berättar man i alla fall inte allt. De rika styr delvis med hot och våld men har en fasad av filantropi. På den byrå för äggdonationer där Olenka kommer att arbeta kan man inte erkänna att man håller på med verksamheten för att tjäna pengar. Det ser mycket bättre ut om de barnlösa paren tror att det man vill är att hjälpa.

I kapitlen hoppar författaren mellan olika tider. Berättelsen börjar i Helsingfors 2016 och ganska snart förstår jag att Olenka ligger illa till. Av någon anledning måste hon fly. Det är upplagt för en spännande, dramatisk berättelse, men för mig blir det aldrig riktigt spännande. Det är Olenka som berättar i romanen men jag kommer aldrig till att riktigt bry mig om henne och hur det ska gå. Kanske hoppandet mellan olika tider gör att jag aldrig kommer riktigt in i händelserna och miljöerna. Kanske hade jag alltför höga förväntningar på den här boken eftersom jag har läst tidigare romaner av Sofi Oksanen med stor behållning.

Men trots det är Hundparken en intressant roman om förstörelse och utnyttjande av människor och jag fick insikt i mycket som jag inte visste genom att läsa den. Den innehåller intressanta kvinnoöden och belyser hur kvinnorna måste manövrera i männens värld. Det finns också ett driv framåt i berättelsen. Mer och mer avslöjas efter hand. Så läs den gärna, du också.

Hundparken av Sofi Oksanen, Bonniers 2021. Översättning: Janina Orlov.

Bomullsängeln av Susanna Alakoski

Susanna Alakoski börjar den här berättelsen med att skriva: Mormor arbetade femtio år på textilfabriken. Hon berättade inte om en enda arbetsdag i sitt liv. Men det är mormoderns liv som är spåret i Bomullsängeln – Hilda i boken. Hon föds i början av 1900-talet på gården Sorola i Österbotten och när romanen tar slut lämnar vi henne i Vasa någon gång i slutet av 1950- eller 1960-talet.

Men Bomullsängeln är ingen traditionell roman där vi följer huvudpersonen genom livet. Hilda kan nästan inte ens kallas huvudperson. Författaren tar ett stort grepp och skriver om en samhällsutveckling och kvinnors arbete och villkor. Historiska händelser, ironiska partier där direktörerna figurerar, vardagsliv och starka omskakande partier som när Hilda blir ivägkörd från Sorola när hon har blivit gravid och bombningarna av Vasa under andra världskriget. Allt detta blandas och resultatet blir en bok som inte liknar något annat jag har läst.

Arbetet i bondesamhället är noggrant beskrivet och gestaltningen av pigornas arbete och miljön runt omkring är en av romanens höjdpunkter. När det gäller arbetet på textilfabriken använder författaren termer från produktionen på ett närmast poetiskt sätt. Hur basen som visar Hilda runt när hon kommer som ny arbetare på fabriken talar och berättar är inte det minsta realistiskt utan snarare en gestaltning av det myllrande, larmande, frenetiska arbetslivet i industrin som kontrast till det också hårda men så annorlunda slitet i jordbruket.

Boken griper över hela utvecklingen från ett bondesamhälle där man inte köper räfsor utan tillverkar dem själv och ofta inte flyttar sig särskilt långt bort från platsen där man är född, om man inte tillhör dem som har utvandrat – till ett industrisamhälle där varor köps i mycket större omfattning, där några blir mycket rika, där konjunkturen går upp och ned, där arbetarna har usla villkor men där de i slutet av berättelsen har fått det lite bättre och till och med anordnar bussresor till andra orter i landet.

När jag läste fick jag vänja mig vid att det i en stor del av boken saknades traditionell gestaltning, att berättaren befann sig ovanför texten, men samtidigt kände jag författarens nerv. Egentligen blir det fel att säga att den traditionella gestaltningen saknades. Att skriva på det här viset var ett medvetet val, räknar jag med, och jag tycker att resultatet har blivit en bra och intressant bok och jag vill gärna läsa en fortsättning. Boken rekommenderas alltså.

Bomullsängeln av Susanna Alakoski, Natur & Kultur 2019.

Brudar i svart av Sirpa Kähkönen

Anna har vuxit upp på landet. Efter att hennes mor har dött reser hon med ångbåten över sjön till staden Kuopio och där får hon arbete som hembiträde. Hon är ung och vet inte så mycket om livet och världen. Så träffar hon Lassi och blir gravid och de gifter sig. Lassi har varit på sjön och sett världen. Han är kommunist men den politiska delen av sitt liv håller han för sig själv. På Annas 21-årsdag blir han arresterad och döms till sju år på tvångsarbetaslägret i Ekenäs. Anna måste klara sig själv och söka arbete och blir anställd på en fanérfabrik.

Berättelsen handlar om arbetarkvinnor i Kuopio på slutet av 1920-talet och under 1930-talet. Livet är hårt. Det är fattigt och ibland är det ont om mat. Lassis syster sliter med att tvätta åt andra och Anna sliter på fanérfabriken. Dessutom får Anna lida på grund av Lassis politiska verksamhet. Mycket förtigs. Mycket talar man inte om. Att släktingar i Lassis familj har givit sig av till Sovjetunionen vet familjen men man pratar inte om det. På sin höjd säger man att de har givit sig iväg dit och då vet alla vad det handlar om. Säkerhetspolisen spanar på kommunisterna. Man får tänka på vad man säger och vad man gör. En kommunist kan få svårt att få arbete, också kommunistens fru även om hon inte vet något om politik.

Sirpa Kähkönens berättelse om Annas liv och förhållandena i Lassis familj är mycket läsvärd. Hon säger inte för mycket. Som läsare förstår man mer och mer efterhand. Människorna och staden är fint skildrade och Anna, huvudpersonen, utvecklas under berättelsens gång. Förhållandena i Finland under den här tiden borde vi veta mer om i Sverige och läser man den här levande berättelsen om Anna och hennes tillvaro tror jag att man förstår lite mer. Boken slutar också så att jag gärna vill läsa andra delen av Sirpa Kähkönens Kuopiosvit som ska komma översatt till svenska i år. Hela sviten består av sju böcker.

Brudar i svart av Sirpa Kähkönen, Lind & CO 1919. Översättning: Mattias Huss.

Om våren – novell av Tove Jansson

Det växer inga tulpaner utomhus i den här novellen. Det är alldeles för tidigt om våren. Det är snö och takdropp. Ljuset har kommit tillbaka.

På morgonen var himlen fullständigt klar och fylld av ett flödande hårt ljus och senare på dagen började snön smälta. Den dråsade ner från taket i tunga våta massor, där utanför var ett oavbrutet skeende av förskjutning och förändring, smattrande droppar mot plåt och rinnande vatten och hela tiden det uppfordrande starka ljuset. Jag gick ut på gatan. Där var ljudet av framstörtande vatten nästan våldsamt, det risslade och flödade över gata och trottoar och hela tiden de tunga dunsarna av fallande snö.

Om våren är en helt underbar novell, skriven mer som prosalyrik än berättelse. Den publicerades i novellsamlingen Lyssnerskan år 1971, men jag har läst den i den här stora novellsamlingsboken som jag köpte på bokrean förra året.

Jag säger bara: Läs den, jag kan inte förklara bättre. Om våren är en stämningsbild av hur det kan kännas när vårens våldsamma krafter börjar besegra vintern. Det finns ett jag i novellen och det finns spirande möjligheter. Kanske.

Om våren – novell av Tove Jansson ur samlingsboken Tove Jansson, Noveller, Modernista 2019.

Vem dödade Bambi? av Monika Fagerholm

Fyra gymnasieynglingar begår ett fruktansvärt brott. De bor i Villastaden, en fasionabel förort till Helsingfors. Där har familjerna stora hus och pengar och resurser och tillhör de ledande i samhället. Brottet ska förtigas och sopas under mattan.

Och hur stort brott var det egentligen? Var det inte en lek som gick överstyr? Var det inte så att offret var så provocerande att en stor del av ansvaret ligger på henne? De var ju så unga, pojkarna, nästan barn. Nu vänder vi blad och går vidare.

Vi känner igen resonemanget från andra våldtäktsbrott. Nu var det här en brutal gruppvåldtäkt och offret hölls fången och bunden. Det var till och med noga planerat i förväg av den ledande brottslingen. Desssutom var det väl dokumenterat genom foton. Men makt och pengar vinner.

Vem dödade Bambi handlar om förtigande, om makt och klass. Fagerholm berättar mästerligt om gruppvåldtäktens konsekvenser. För Gusten Grippe innebar den att han förlorade vänner och blev utslängd från familjen Häggerts hus där han har fått bo långa tider eftersom hans mamma är operasångarska och arbetar utomlands. Gusten går till polisen och berättar om våldtäkten. Han är förrädare. Brottet får också konsekvenser för Emma och Saga-Lill som inte vet något, som bodde i landsorten när brottet skedde, men som båda har kärleksförhållanden med Gusten och som blir påverkade av Gustens samvetskval och det trauma som brottet innebär också för honom.

Monika Fagerholm berättar om brottet så att vi alla förstår brutaliteten, men hon gör det helt utan något frosseri i det som händer. Mycket bra. Minnen från Gustens tidigare liv och från brottet dyker upp i fragment, rörigt och ofullständigt. Författaren återkommer till samma, eller liknande händelser gång på gång, men på olika sätt. På det viset gestaltar hon brottets konsekvenser för Gusten. Med psykologisk skärpa berättar hon om hyckleri, om pengarnas makt och våldets följder. Hon säger inte för mycket utan precis så mycket som behövs. Boken rekommenderas varmt.

Vem dödade Bambi? av Monika Fagerholm, Bonniers 2019.

Is av Ulla-Lena Lundberg

Prästfamiljen Kummel kommer till Örarna i Ålands skärgård. Prästen Petter och hans fru Mona är unga och de har en liten dotter. Det är strax efter andra världskrigets slut och tillgången på förnödenheter är knapp.

Petter är en drömmare, charmig och har lätt att prata med människor. Han lyssnar och låter gamla traditioner vara kvar. Mona är realistisk och praktisk. Hon vet hur man bedriver jordbruk och får mycket arbete gjort. Hon sköter hushållet och de två korna perfekt, men hon har svårt att ta hjälp. Vi får följa prästfamiljen och invånare på Örarna under några år. Årstiderna växlar. Stormen rasar. Sommaren blommar. Isarna lägger sig. Prästfamiljen blir mycket omtyckt.

Ulla-Lena Lundberg har skapat många fina porträtt av människor. Prästen och hans fru, så olika men ändå älskar de varandra. Prästparets dotter och hennes lillasyster som föds så småningom. Det är inte så lätt att ha en mamma som har bråttom hela tiden och som har svårt att ha tålamod med barnen. Vi får möta den ryska barnmorskan som har flytt från Sovjetunionen, kvinnan som sköter handelsboden och som är mästare på att skaffa förnödenheter till Örarna, klockaren och många fler.

Handlingen framskrider långsamt och författaren skriver detaljerat om det som sker. Det är vackert och mänskligt och romanfigurerna blir människor av kött och blod. Det känns som om författaren står på befolkningens sida, som om hon nästan är ett med dem.

Is är en lugn och ljus roman, med mörk bakgrund. Livet på Örarna är hårt för fiskarbefolkningen. Naturen bestämmer mycket. Lugnet och ljuset är bedrägligt. Allt är sannerligen inte lycka hela tiden, men just genom det långsamma, noggranna och vackra berättandet skapar Ulla-Lena Lundberg ett slut som skär i kroppen när jag läser. Mycket skickligt. Att romanen också innehåller ett fint porträtt av en prästfru och visar hennes villkor är ett stort plus. Att vara prästfru på Örarna är ett arbete som är självständigt så tillvida att hon sköter sitt. Jordbruket är en viktig del i familjens försörjning. Prästen har inte tid med det. Gäster ska undfängnas med otaliga smörgåsar och koppar kaffe. Av prästfrun krävs hårt arbete och mycket planering. Men arbetet som prästfru är avhängigt av att prästen finns där. En sårbar position.

Is av Ulla-Lena Lundberg, Bonniers 2012.

Solstaden av Tove Jansson

Solstaden är den första romanen i den här samlingsboken om fyra romaner av Tove Jansson. Romanen kom ursprungligen ut 1974.

Solstaden handlar om pensionärer i Florida. De bor på pensionat i staden St Petersburg. Det är alltid varmt och mycket sol. Hela staden är ett reservat för åldringar, mest kvinnor, och de är långt borta från sitt tidigare liv och från släkt och familj. De enda yngre människorna i romanen är de som sköter pensionatet och Joe som arbetar som guide på skeppet Bounty.

Det är på ett sätt en stillastående tillvaro med fasta rutiner. De sitter på verandan på sina särskilda platser, ingen kan sätta sig var som helst. Men ändå händer en del. Några dör. En gammal revyartist flyttar in i pensionatet tvärs över gatan. Den årliga vårbalen äger rum. Joe väntar på ett meddelande från Jesusfolket. Så snart han får det ger han sig iväg. Den yttersta dagen är snart här och då kommer Jesus.

Det finns ingen huvudperson i berättelsen, den handlar om många människor. Den är som ett utsnitt ur verkligheten utan en romanintrig. Men den ger ändå flera porträtt av människor och en del tankar om livet och åldrandet. St Petersburg är den sista anhalten. Joe som är ung ger sig iväg på sin motorcykel men gamlingarna stannar kvar. De har levt sitt liv.

Är romanen då värd att läsas? Den är inte det bästa jag har läst, men för den som tycker om Tove Jansson – absolut. Solstaden är full av tankar och iakttagelser och innehåller udda beteenden och en del torr humor och miljöbeskrivningen är fin.

Solstaden av Tove Jansson ur samlingsboken Romaner, Modernista 2017.

Dikter av Gunnar Björling

Nu har jag läst del 1 i Det stora enklas dag. Där finns dikter som publicerades från 1922 till 1930. Det är kanske lite typiskt att jag börjar läsa från bokens början.

Det finns ett förord i boken där Bo Carpelan skriver om Gunnar Björlings diktning. Jag förmår inte analysera och sammanfatta det jag har läst utan jag visar ett par exempel på hans dikter.

Jag höjer romantiska händer, jag går på klassiska fötter.
Jag är vilja, ej sonad.
Jag är svag som ett drivmoln för vinden.
Jag bär himmel i smutsiga dagen.
Ur diktsamlingen Korset och löftet 1925

Dagsklart, ormlikt
människa som en vit
fläck
i sin röda pullover. Geometrin
har ritat upp förvirringarna.
Musik
är i alla trutar,
du jazz, läromästare
med rosenröd gratis-ånger!
Ur diktsamlingen Quosego 1928-29 

Kala kvistarna står upp ur marken,
den är bar och hård med lättfluget snöstoft över sand och berghällarna.
Vågornas färglösa bälte under höstträdets orörlighet.
Det röda ljuset i denna livlöshet,
och det rytande är jämngrått.
Ur diktsamlingen Kriri-ra! 1930

De här tre dikterna är sinsemellan mycket olika. Den första har stora kontraster och starka känslor. Den andra är en bild av den moderna staden. Den tredje en bild av vintern vid havet. Naturligtvis är det inte så enkelt. Alla dikterna förmedlar känslor och sinnestillstånd. Man kan till exempel läsa hopplöshet och hot i den sista. Gunnar Björlings dikter ger mig frihet till egna tolkningar och egna känslor.

Det stora enklas dag har givit mig intressant läsning och jag vill gärna återvända till den framöver och läsa mer.

Boken är en pocketutgåva från Wahlström & Widstrand från 1986.

Pappan och havet av Tove Jansson

Äntligen har jag läst den, Tove Janssons Pappan och havet.

Muminpappan känner sig vilsen och onyttig. Han vill göra stora saker och skydda sin familj. Han vet att det finns en ö med en fyr långt ute i havsbandet. Dit seglar han med sin familj.

När de kommer fram upptäcker pappan till sin förvåning att fyren inte lyser och att fyrvaktaren är borta. Men familjen installerar sig i fyrtornet med förråden av mat och fotogen som de har fraktat i sin båt.

Det här är en fin bok som kan läsas av alla åldrar. Där finns skräcken och kölden från Mårran. Där finns den oförvägna lilla My som inte är rädd för någonting. Där finns vackra sjöhästar som kommer upp på stranden. Mumintrollet är på väg in i puberteten, tror jag. Muminmamman är hemmets stabilitet, men hon längtar tillbaka till mumindalen. Och muminpappan försöker enträget hitta stora uppgifter att utföra. Runt om dem finns det väldiga havet som muminpappan försöker förstå sig på.

Berättelsen kan läsas på många olika sätt. Rakt av som en saga. Med funderingar om manligt och kvinnligt. Med djupa filosofiska funderingar om livet, människan och naturen. Den innehåller så mycket och allt finns i gestaltningen. Det är det som händer, det som figurerna gör som får oss att tänka.

Denna bok rekommenderar jag varmt.

Pappan och havet av Tove Jansson, Schildts och Söderströms 2014.Berättelsen kom ut första gången 1965.