En kväll år 1913 kommer den unge mannen Mieczyslaw Wojnicz med tåget till Görbersdorf, en sanatorieort i alperna. Han är utmattad och svag efter resan och han tar in på ett pensionat för herrar eftersom det inte finns någon plats på sjukhuset. Men han får behandling där, liksom de andra herrarna som bor på pensionatet. Vi får uppleva byn och naturen och sanatoriemiljön men på ett helt annat sätt än i Thomas Manns Bergtagen. I Empusion är naturen levande och där finns en hotfullhet som ligger under ytan..

Empusion är en egendomlig bok, vilket inte är förvånande för den som har läst annat av Olga Tokarczuk. Där finns en hel del samtal om filosofi och annat. Herrarna på pensionatet är till exempel, gymnasielärare, klassisk filolog och konststuderande. Många av samtalen handlar om kvinnan, inte kvinnor, utan kvinnan som grupp som man då kan ha bestämda åsikter om. Hon behandlas inte som individ i de där samtalen utan som fenomen. Naturfenomen, skulle jag säga. Det jag tar med mig från boken förutom att den är underhållande, målande, har skarpa detaljer men också är vag, är människans, alltså mannens, ganska fåfänga kamp mot naturen. Mannens försök att bemästra naturen, att få tillvaron mera teknisk och fyrkantig. Redan på romanens första sida skriver författaren om perrongplattorna som är överväxta med diverse växters klena små strån – ett område som till varje pris vill upprätthålla ordning och symmetri.

Perspektivet i romanen är delvis underifrån, från golvet, från marken och vi, som författaren skriver ser romanpersonernas skor, är det läsaren eller är det jordväsen som finns under golven, nere i marken och ibland kryper upp och betraktar människornas egendomliga tillvaro? Men sanatorieorten och sanatoriet finns, eller har funnits i verkligheten så berättelsen har en historisk bakgrund och jag är säker på att författaren har studerat behandlingsmetoderna. Alla de misogyna påståendena är också helt verkliga. Författaren har hämtat dem i diverse berömda och tongivande herrars skrifter.

En man ska passa in. Mänskligheten är uppdelad i män och kvinnor, punkt slut. Och det finns bestämda åsikter om vad och hur en man respektive en kvinna är. En man ska kanske begå sin sexualdebut med en prostituerad, vilket inte bör hindra att han i nästa andetag ska föra högstämda samtal eller åtminstone rationellt verka för samhällets tekniska utveckling. Romanpersonerna lever i brytningstiden mellan de gamla bondesamhället och den nya tekniska tiden och inte bara hotet från naturen ruvar i bakgrunden utan också hotet från kriget. Vi sena tiders människor vet ju vad som hände sedan.

Empusion är lite svår att få grepp om. Författaren har fört samman flera element som kan tyckas inte höra ihop, men en fin läsupplevelse får man. I berättelsen finns både allvar och humor och vem kan som Olga Tokarczuk skriva om fuktig mark och mossa och svampar?

Empusion – Naturläkande skräck av Olga Tokarczuk, Bonniers 2023. Översättning: Jan Henrik Swahn.

Liksom Olga Tokarczuk roman Daghus, natthus består Löparna av en massa olika delar, korta och långa kapitel som till synes inte har med varandra att göra. Ett collage som läsaren kanske tolkar till något sammanhängande. Men medan Daghus Natthus handlar om ett område i Polen och är förankrad i jord och lera och kulturen där handlar Löparna om världen. Människorna kommer från olika platser. De är kanske uppvuxna på ett ställe men bor på ett annat. De rör på sig. På så sätt ger Löparna en bild av vår moderna, splittrade värld medan Daghus, natthus ger en känsla av något mer statiskt.

Löparna handlar mycket om resor, flygplatser, flygplan, kartor, att inte rota sig. I boken finns en flyende verklighet. Det är människor som försvinner och som blir tokiga, människor som inte har ro, som måste resa. Man kan också säga att romanen handlar om livet och döden och övergången mellan liv och död som den slutliga resan. Löparna handlar också om att inte acceptera sin situation. Genom att vara i rörelse kan man kanske undgå svårigheter, döden, myndigheterna.

Som ni märker är inte Löparna lätt att skriva om. Detta är min bild av boken och under hela läsningen arbetar min hjärna för att skapa den bilden. Där finns korta faktabetonade avsnitt och essäliknande avsnitt, men också några längre berättelser om några olika människor och de berättelserna gör intryck och känns. Det är en mamma som ger sig iväg från sin obotligt sjuke pojke, från en vardagstillvaro som verkar helt tröstlös. Där finns en man vars fru och barn försvinner under en semesterresa på en ö där som är så pass liten att det borde vara omöjligt. Och där finns en kvinna som reser över halva jordklotet för att hjälpa en svårt sjuk ungdomskärlek över till andra sidan.

Löparna av Olga Tokarczuk, Bonniers 2019. Översättning: Jan Henrik Swahn.

Löparna är tidigare utgiven på svenska av Ariel Förlag 2009.

Olga Tokarczuk belönades med Nobelpriset i litteratur 2018.

Jakobsböckerna handlar om sektledaren Jakob Frank som föddes omkring år 1726 och levde till 1791. Troligen föddes han som Jakob Leibovitj i en polsk-judisk familj i det som då var östra Polen men som nu är Ukraina.

Judarna i Polen var vid den här tiden inte fullvärdiga medborgare. De tilläts bo och försörja sig i landet men de fick inte ha vilka yrken som helst. Deras tillvaro var osäker. Vid dåliga tider eller på grund av att någon maktperson hade behov av det förföljdes de, misshandlades och dödades och fördrevs från sin bostadsort. Ett rykte som tidvis användes för att jaga upp stämningen mot judarna var att de dödade små kristna barn och använde deras blod när de tillredde sitt osyrade bröd. Religionsfrihet rådde inte i Polen (heller inte i Sverige) vid den här tiden så en sekt var inte tillåten.

Jakob Frank är alltså huvudperson men han ses inte inifrån i Jakobsböckerna utan utifrån av personer som var med i hans rörelse och andra personer samt av författaren som har tagit ett stort grepp över människor, händelser, ideologi och Polens historia. Boken är full av verkliga historiska personer men sannolikt finns också vissa som är påhittade. Den är spännande och rörande och platser och människor, miljöer, dofter, kyla, gyttja och värme gestaltas så att det blir starka bilder och berättelsen får kropp. Dessutom innehåller den en andlig dimension med många, delvis mystiska resonemang. Ordet är viktigt. Ord och skrift. Siffror och talmystik också.

Sektledare fascinerar mig därför att jag har så svårt att förstå sådana människor. Finns det någon sektledare någonstans som verkligen bryr sig om andra människor och deras väl och ve? Jakob Frank i boken jag har läst verkar drivas av maktbegär. Kanske tror han åtminstone delvis på sin ideologi men resultatet blir att han utnyttjar andra människor. Kvinnor och även pojkar blir utnyttjade sexuellt och själv har han alla rättigheter, även till att bestämma vilka män och kvinnor som ska bli par. Ett ideologiskt skäl till detta är att han är Messias och att de lever i de yttersta dagarna och det står i skrifterna att då vänds allting uppochner och bakochfram. De gamla reglerna om samvaro mellan män och kvinnor gäller inte längre. Dessutom offrar massor med människor pengar och värdesaker och detta använder Jakob Frank till att driva ett hov men många underlydande. Samtidigt skuldsätter han sig.

Dessa bländande människor som kan dupera så många och som utnyttjar människors svagheter är intressanta dels som personer som jag inte förstår mig på, men också genom alla följdverkningar. I Jakobsböckerna blir jag förflyttad till en annan tid, till Polen, Österrike, det som idag är Tyskland och till det Osmanska riket. Boken ger en fantastisk historielektion som är både intellektuell och kroppslig, grym, intressant och även rolig på vissa ställen. En djupt mänsklig bok som jag rekommenderar. Det enda jag reagerar negativt på är psalmerna och verserna som finns här och där. Jag vet inte om det beror på mig, men prosan är så bra och så sticker verserna ut som ganska klantiga. Beror det på översättningen? De är kanske bättre på polska?

Men detta sista är också det enda, lilla som jag kan anmärka på i den här boken. Den får ändå fem stjärnor.

Jakobsböckerna av Olga Tokarczuk, Ariel och Bonniers, 2019. Översättning Jan Henrik Swahn.

Den här boken är inte så lätt att skriva om. Det är ingen berättelse med handling från början till slut. Det är ingen novellsamling. Jag skulle säga att boken är ett collage över en trakt, det område i Polen där Olga Tokarczuk har bott i många år. Det är ett gränsområde i bergskedjan Sudeterna nära både Tjeckien och Tyskland.

När jag säger collage över en trakt menar jag inte bara geografiskt och inte bara nutid. Allt varvas om vartannat. Historier om människor i olika tider, naturen, helgon, historia, folkförflyttningar, skrönor och drömmar. Det blir ett slags både magiskt och vardagligt porträtt av trakten och dess människor, granskog, berg och svampar. Byar och städer. Allt utgår från ett jag i boken. Det är jaget som berättar. Jaget är en kvinna (räknar jag med) och kanske liknar det författaren själv. Men boken liknar inget som jag tidigare har läst. Jag kände fukten när jag läste, dofterna. Boken har en mycket påträngande atmosfär och människorna blir både genomskinliga och påtagliga.

Det här var också en bok som jag inte kunde hasta igenom. Jag fick läsa ett stycke, lägga ifrån mig boken, koka en kopp te och så återkomma igen.

Daghus, natthus är det första jag har läst av Olga Tokarczuk. Jag reserverade just den på biblioteket för att ha en chans att få den relativt snabbt. Jag vill läsa mer av henne.

Daghus, natthus av Olga Tokarczuk, Ariel 2005. Översättning: Jan Henrik Swahn.