Skåpet – novell av Olga Tokarczuk

Novellen Skåpet inleder den här novellsamlingen och den börjar nog så konkret och realistiskt:

När vi slog oss ner här köpte vi ett Skåp. Det var mörkt och gammalt och kostade mindre än vad vi fick betala för transporten från antikaffären till lägenheten. Det var försett med dubbla dörrar ornamenterade med slingerväxter och en tredje av glas som återspeglade hela staden under hemkörningen i en hyrd skåpbil.

Men den första bokstaven i Skåp är en versal och redan det och att glasdörren återspeglade hela staden för in något annat. Det måste vara ett alldeles särskilt skåp som har fått stor bokstav i början och att hela staden återspeglas ger rymd, frågor, minnen och en vaghet. Diffusa speglingar som far förbi i en skåpdörr, vad var det jag såg? Och hur kunde de uppstå där om skåpet låg i en skåpbil? Och hur kunde berättaren se dem?

Möbeln som berättaren och hennes man har köpt är ett stort klädskåp som ska stå i sovrummet, ett skåp som man kan kliva in i om man vill. Skåp och speglar har använts i litteraturen som portar in i andra världar. Stora skåp och garderober har också framställts som hotande. Hur många gånger har vi inte sett en thriller där mördaren stått gömd i garderoben? Ett skåp kan vara ruvande, farligt, det kan väcka nyfikenhet. Vad finns där inne? Kanske har du också legat vaken på natten och känt dig tvungen att gå upp och stänga en garderobsdörr som har stått på glänt? Men novellen Skåpet är ingen thriller och ett skåp kan också vara en tillflykt, något att gömma sig i. Det är en underlig stämning i den här berättelsen.

Skåpet är en kort novell och jag vill inte säga mer än att jag rekommenderar den och att när jag lägger ner boken känner jag att jag måste läsa hela novellsamlingen. Skåpet blir på så sätt en väg in.

Skåpet – novell av Olga Tokarczuk ur samlingen Spel på många små trummor, Bonnier pocket 2020.

Avskum av Isaac Bashevis Singer

Max Brabander kommer till Warszawa från Argentina år 1906. Han är i 40-årsåldern, förmögen och har tjänat pengar på fastigheter och en hel del skumma affärer. Kvar i Argentina är hans hustru som han helst vill skilja sig från. För ett tag sedan dog hans son och sedan dess har han ständigt tänkt på döden. Nu är han tillbaka i Warszawa och besöker sina ungdomskvarter.

Max Brabander är jude och läser gärna jiddishspråkiga tidningar. Han driver runt och träffar olika människor, både hederliga och ohederliga. Han vet inte vad han vill. Ska han förlova sig med dottern till en rabbin? Ska han samarbeta med kriminella människor och locka oskyldiga flickor till bordellerna i Argentina? Max Brabander är en vindflöjel. Än blåser det hit, än dit. Han trasslar till det för sig och ljuger. Antagligen beror hans brist på fotfäste och riktning på hans chock och sorg på grund av sonens död men jag får aldrig någon känsla för Brabander. Jag bryr mig inte det minsta om hur det går för honom. Det gör att berättelsen för mig blir ospännande.

Men det finns ett stort plus i den här romanen och det är beskrivningen av de judiska kvarteren och människorna där och deras seder. Det är ett myllrande folkliv av djupt religiösa och traditionella människor såväl som mer sekulära och av kriminella. Mitt i allt detta driver Brabander omkring. Det går inte så bra till slut och det hade jag inte heller väntat mig.

Avskum av Isaac Bashevis Singer, Brombergs 1991. Översättning: Birgit Edlund.

Daghus, natthus av Olga Tokarczuk

Den här boken är inte så lätt att skriva om. Det är ingen berättelse med handling från början till slut. Det är ingen novellsamling. Jag skulle säga att boken är ett collage över en trakt, det område i Polen där Olga Tokarczuk har bott i många år. Det är ett gränsområde i bergskedjan Sudeterna nära både Tjeckien och Tyskland.

När jag säger collage över en trakt menar jag inte bara geografiskt och inte bara nutid. Allt varvas om vartannat. Historier om människor i olika tider, naturen, helgon, historia, folkförflyttningar, skrönor och drömmar. Det blir ett slags både magiskt och vardagligt porträtt av trakten och dess människor, granskog, berg och svampar. Byar och städer. Allt utgår från ett jag i boken. Det är jaget som berättar. Jaget är en kvinna (räknar jag med) och kanske liknar det författaren själv. Men boken liknar inget som jag tidigare har läst. Jag kände fukten när jag läste, dofterna. Boken har en mycket påträngande atmosfär och människorna blir både genomskinliga och påtagliga.

Det här var också en bok som jag inte kunde hasta igenom. Jag fick läsa ett stycke, lägga ifrån mig boken, koka en kopp te och så återkomma igen.

Daghus, natthus är det första jag har läst av Olga Tokarczuk. Jag reserverade just den på biblioteket för att ha en chans att få den relativt snabbt. Jag vill läsa mer av henne.

Daghus, natthus av Olga Tokarczuk, Ariel 2005. Översättning: Jan Henrik Swahn.