Laki Sarris är en snart fyrtioårig filosofilärare. Han är gift med Lena som är en öm och klok kvinna. De är båda invandrare, han från Grekland och hon från Finland och de har en fyraårig pojke.

Romanens titel är kärleken och det är Laki Sarris som berättar om tre kärlekar, en när han var mycket ung, kärleken till Lena och så kärleken till Li som han träffar som medelålders gift man. Han berättar och han funderar och han nämner filosofer och olika sätt att se på tillvaron. Jag kan inte hjälpa att jag tycker att han är lite pretentiös. Han verkar mycket egocentrerad. Det är han, han och åter han. Visst har han dåligt samvete när han bedrar sin hustru med en mycket yngre kvinna. Men ändå.

Vid ett tillfälle berättar han om sin son när han var lite mindre, uppfattar jag. Han kände mycket stark kärlek till sonen och hissade upp honom i luften och ropade någonting om att han älskade honom. ”Pappa, det gör ont”, sa pojken. Laki Sarris reaktion när han berättar för läsaren är Ja kärlek gör ont.

Ööhhh? Vad menar han? Att han hissar upp sin pojke i luften och råkar ta så hårt i honom så att pojken protesterar har väl inget att göra med om kärlek gör ont eller ej. Det kan bli gjort av en kärleksfull förälder som gör ett misstag eller någon släkting eller en bekant som inte alls älskar barnet. Men en sådan detalj i boken gör också att Laki Sarri framstår som en komplicerad människa och det gör faktiskt att berättelsen blir mer intressant. Om denne man och hans kärlekar ville jag gärna läsa till slutet av boken.

Kärleken av Theodor Kallifatides, Bonniers 1978.