Europas mödrar – de senaste 43 000 åren av Karin Bojs

Karin Bojs har skrivit två tidigare böcker om hur vi är släkt och hur Sverige och Europa befolkades, Min europeiska familj – de senaste 54 000 åren som vann Augustpriset och Svenskarna och deras fäder – de senaste 11 000 åren. Tyvärr har jag inte läst dem, men den här tredje boken har jag läst och i den kan man ta del av det senaste forskningsläget när det gäller hur Europa har befolkats.

Forskarna har kommit fram till att människorna kom till Europa i tre vågor. Först kom jägarna, sedan jordbrukarna och som tredje våg kom indoeuropéerna. Att DNA-tekniken har utvecklats har lett till att många tidigare sanningar omprövats och det är ju så vetenskap fungerar. Naturligtvis blir en del slutsatser spekulationer när det handlar om vad som hände och hur människor levde för så länge sedan. Men nu är slutsatserna mycket mer välgrundade än tidigare, främst genom DNA-tekniken och förbättrad kol-14-metod för tidsbestämning men också på grund av att man har hittat och undersökt fler och fler lämningar.

I den senaste boken, Europas mödrar, koncentrerar sig Karin Bojs på kvinnolinjen i DNA och det tycker jag är särskilt intressant. Dessutom framhäver hon två kvinnliga arkeologer. Det är Marija Gimbutas (1921-1924) som hånades en hel del för sina slutsatser, särskilt om att indoeuroperna kom från stäpperna i öster och att patriarkatet kom med dem och det hon framförde om kvinnornas ställning och gudinnekultur i de tidiga samhällena. DNA-tekniken har visat att hon hade rätt i mycket. Den andra arkeologen är Zsófia Torma (1832-1899) som har varit bortglömd. Det var männen som dominerade bland arkeologerna och flera tongivande arkeologer under första hälften av 1900-talet hävdade att de mycket gamla kvinnofigurerna med svällande former, som Venus från Willendorf, skulle vara pornografi. Vad man kommer fram till kan mycket väl bero på vilken utgångspunkt man har när man spekulerar.

Jag har inte kunskap att bedöma hur relevant och riktigt allting är i Karin Bojs bok, men den verkar mycket gedigen samtidigt som den är lättläst och spännande. För mig var den en riktig bladvändare. Boken har skrivits i samarbete med experter och Karin Bojs framför inte spekulationer som fakta. Hon redogör för forskningsläget och vad forskare anser är de rimligaste slutsatserna.

Europas mödrar – de senaste 43 000 åren av Karin Bojs, Bonniers 2022.

Den längsta av resor av Oksana Zabuzjko

Alldeles före den 22 februari i år reste Oksana Zabuzjko till Polen för att presentera en bok. Det var första gången på länge som det var möjligt på grund av pandemin. Hon packade en liten väska med ombyte för ett par dagar. Så kom Rysslands invasion och hon blev kvar. Hon hade inte tillgång till sin dator och sitt bibliotek där det fanns många böcker på ukrainska som inte kan lånas utomlands, men hon började ändå skriva på den här boken. Den består av en essä på 156 sidor, en mycket skarp och rak skrift som jag hoppas att många vill läsa.

Själv är jag inte kunnig när det gäller Ukraina och dess historia. Jag får ta de fakta som finns i boken rakt av, men jag tror nog att de stämmer. Det som är så bra med Den längsta av resor är att den är så rak, så ovillkorlig och tydlig. Här skärs Ukrainas historia och Rysslands agerande ut klart och tydligt, vredgat och lättläst. Det är mycket nyttigt för mig, och även för många andra i väst, kan jag tänka.

Själv är jag mycket av en å ena sidan – å andra sidan-människa. Men är man överfallen av en stor diktatur krävs något helt annat. Dessutom seglar så mycket information och desinformation omkring på nätet och i medierna. Är Putin sjuk? Är han galen? Man måste förstå att han känner sig hotad av väst. Och så vidare. Men Oksana Zabuzjko visar i den här essän att politiken som har lett fram till invasionen är en gammal linje och att talet om att Ukraina egentligen inte finns har funnits där i många, många år. Under tsarer likaväl som under Sovjetunionen har det ukrainska folket och kulturen och språket förtryckts. Ryska har varit rådande. De som har skrivit och sjungit på ukrainska har förföljts. Så det är samma tongångar nu som förr och att den ryska militären plundrar och för nyttiga och värdefulla föremål från Ukraina till Ryssland är samma agerande som förr. Bland det hemskaste som människorna i Ukraina har varit med om var den stora hungersnöden under Stalin. Maten som producerades i Ukraina gjorde säkert stor nytta i Ryssland medan ukrainarna svalt.

Dessutom visar författaren på hur den ryska säkerhetstjänstens plan ser ut för att överta olika länder. En viktig del i den planen är desinformation och propaganda och att skapa oro och spela på motsättningar i ett land. Det är den ryska säkerhetstjänsten naturligtvis inte ensam om. Så har även andra länder i världen agerat. Men nu gäller det Ukraina och sådan har den ryska politiken varit i åratal. Så har de gjort i Ukraina och så håller de på i Moldavien just nu.

Essän innehåller mycket mer men det får räcka med detta. Läs gärna Den längsta av resor. Där finns mycket att ta till sig och mycket att fundera över.

Den längsta av resor av Oksana Zabuzjko, Norstedts 2022. Översättning: David Szybek.

Fursten av Niccolò Machiavelli

Niccolò Machiavelli (1469-1527) bodde i Florens som var en av de många staterna i Italien under fjorton- och femtonhundratalet. Det var många olika furstendömen och kungadömen som kämpade om makten i Italien på den tiden, också den franske kungen och påven, och för att lyckas i striderna gick de ibland samman i olika allianser. Det var en orolig tid med många krig och belägringar, en farlig tid både för folket och de som styrde.

Machiavelli gjorde karriär inom stadsförvaltningen i Florens och hade också diplomatiska uppdrag. Bland annat reste han till den franske kungen Ludvig XII. Han visste alltså mycket om politik och wmaktkamp och han blev själv anklagad för konspiration och fängslad och torterad när släkten Medici återtog makten i Florens. Han blev så småningom frigiven och de senare åren i sitt liv ägnade han åt att skriva och det var då han skrev Fursten som har blivit en klassiker och som har diskuterats och debatterats sedan dess.

Fursten handlar om makt, om hur en furste kan manövrera för att ta makten och hur han sedan bör styra för att behålla den. Fursten bör skapa en stark stat. Han bör belöna dem som kan stödja honom och straffa dem hårt som motarbetar honom. Machiavelli tar upp olika exempel ur historien om hur härskare har gjort. Om fursten styr sin stat bra har också folket nytta av det, men det handlar absolut inte om demokrati. Fursten måste dock ha folkets stöd och han måste vara respekterad. Det blir han bland annat genom att agera konsekvent och ofta skoningslöst. Att de lägsta i samhället tillhör folket menar Machiavelli kanske inte. Antagligen menar han borgarna, alltså köpmännen och hantverksmästarna. Men det är en spekulation från min sida.

Fursten är en intressant bok som har levt vidare genom århundradena och som fortfarande känns relevant att läsa. Politik är ju ofta maktkamp och runt om i världen har vi härskare som styr, som manövrerar, som startar krig och som kan vara skoningslösa. Det är inte svårt att hänga med i Machiavellis resonemang i Fursten och jag är glad att jag äntligen har läst den.

Fursten av Niccolò Machiavelli, Atlantis 2012. Översättning: Paul Enoksson.

Usprungligen publicerades Fursten 1532, alltså efter Machiavellis död.

Min text här är en mycket ytlig presentation av Fursten. Lite mer ingående kan du läsa om Machiavelli och Fursten på Wikipedia. Där finns också exempel på litteratur för den som vill tränga djupare in i ämnet.

En liten bok om ondska av Ann Heberlein

Den här boken kom 2010 och det talades en hel del om den men jag läste den aldrig då, antagligen på grund av innehållet. Ondska är inget jag gärna tänker på och alla hemskheter och mord och övergrepp som sker är inget jag vill tänka på jämt och ständigt. Men i år har jag med En liten bok om ondska i den hög hyllvärmare som jag läser, så nu är boken äntligen läst.

An Heberlein tar här upp folkmord, våldtäkter och misshandlade barn, bland annat, och det är såväl det mer organiserade och institutionaliserade våldet som sker under krig som den ensamme seriemördaren och våldsdåd som kanske vem som helst kan begå i vissa situationer. Hon resonerar om ansvaret för våldet, om alla som tittar bort och om vad ondska är och om den finns i oss alla. Hon tar upp vad olika tänkare och filosofer har ansett om ondska.

Ann Heberlein anser inte att ondska är en kraft som finns i världen, det som har blivit framställt som djävulen. Hon menar att ondskan finns i onda handlingar och det tycker jag är ett rimligt sätt att resonera. Hon tar upp många exempel, vardagliga som spektakulära. Utvecklingen av gängvåld som har skett de senaste åren finns av naturliga skäl inte med i boken, men resonemangen i boken är viktiga att fundera över och kan ge en ingång till en diskussion om det våld som sker idag.

Mycket som har hänt under historien och mycket som sker idag kan upplevas som obegripligt. Hur kan människor mörda grannar som de tidigare har levt fredligt med? Hur kan människor tortera andra? Det finns mycket att tänka på, och det är inte lätt att förstå. Hjärnforskning kan ge vissa svar, men hur helt vanliga människor dras med, väljer att titta bort och till och med delta är svårt att greppa. Och hur är det med mig själv? Hur ofta tittar jag bort och hur skulle jag själv agera om jag levde under tredje rikets tid? Det finns mycket att hämta i den här boken.

En liten bok om ondska av Ann Heberlein, Bonniers 2010.

Biblioteket, berättelsen om en brand, en stad och kärleken till böcker av Susan Orlean

När jag fick höra talas om den här boken blev jag genast intresserad. Här i Linköping brann huvudbiblioteket den 20 september 1996. Det var en chock för många. Själv hade jag aldrig haft en tanke på att något sådant kunde hända. Det var under humanistdygnet och biblioteket hade många besökare just då, men studenterna som skötte evenemanget agerade föredömligt och ingen människa kom till skada – men själva byggnaden och en massa böcker förstås.

Nu är tydligen biblioteksbränder inte så ovanliga som jag har trott. Det är en sak som jag har lärt mig genom att läsa Susan Orleans bok där hon räknar upp ganska många bränder. Hennes bok handlar om den stora branden i centralbiblioteket i Los Angeles 1986 och vad som hände sedan, men också om bibliotekets historia från 1800-talet och framåt, om bibliotekschefer, om utbyggnad, om olika sätt att se på bibliotekets uppgift i samhället, om släckningsarbetet och om utredningen efter branden. Att utreda bränder är svårt eftersom så mycket är förstört, även viktiga spår.

Boken Biblioteket är personligt skriven och handlar även om författarens kärlek till böcker och bibliotek. Men den ger också mycket kunskap och bygger på grundlig research. I och med att bibliotekets historia berättas får läsaren också insikt i staden Los Angeles historia från pionjärstad till myllrande, blänkande modern metropol. Frågan om finansiering och arbetet för att skaffa pengar till byggnader och verksamhet finns med under hela historien.

Kvinnors situation blir också belyst. Från början var biblioteket enbart männens. Kvinnor fick endast vistas i ett angränsande rum där det fanns lite tidningar och litteratur som var passande för de veka och begränsade kvinnohjärnorna. Paradoxalt nog fanns ändå tidigt några kvinnliga bibliotekschefer. Sedan har vi den stora frågan om ”farliga” böcker, sådana som helst inte ska finnas och om de existerar ska de helst gömmas undan för den stora publiken. Vad som är olämpligt, hädiskt och destruktivt och kan förstöra moralen växlar naturligtvis med samhällsandan och det politiska läget. Susan Orleans bok ger en bakgrund till den debatt och de åsikter som vi har idag om böcker med rasistiska inslag med mera.

Boken Biblioteket är amerikansk och av naturliga skäl präglad av det. Det svenska biblioteksväsendet har vuxit fram under andra förhållanden men den som älskar böcker och bibliotek kan få stort utbyte av att läsa den. Boken rekommenderas.

Biblioteket – berättelsen om en brand, en stad och kärleken till böcker av Susan Orlean, Atlantis 2019. Översättning: Emeli André.

Dolda gudar av Nils Håkanson

Dolda gudar är en bok om översättning, något som är mycket viktigt om vi ska kunna ta del av litteratur som är skriven på andra språk. Själv kan jag bara läsa böcker på engelska och danska förutom på svenska, så jag, som alla andra, är beroende av att det finns bra översättningar. Vi har väl alla ibland undrat om den bok vi läser är skriven lika stolpigt och egendomligt på originalspråket, eller retat oss på detaljer där ord tycks vara felöversatta, så jag tycker att den här boken borde intressera många.

Nils Håkanson skriver dels om hur svårt det är att göra en text rättvisa i översättning och dels om översättarnas villkor genom historien. De här två temana hänger naturligtvis ihop. Dålig ekonomisk ersättning till översättare leder gärna till ett sämre resultat om inte översättaren har sin försörjning tryggad på annat sätt och kan översätta av rent intresse.

Det är intressant att följa hur vad som har översatts har varit beroende av samhällssystemet och att synen på översättning har ändrats under årens lopp. Att översättning av skönlitteratur i sig är en konstnärlig verksamhet som läggs ovanpå den ursprungliga på origianlspråket är egentligen självklart. Ingen översättning är en kopia av originalet och i boken finns en hel del exempel på hur olika samma text har blivit översatt. Men den synen har inte varit självklar och är det kanske inte alltid än idag.

Upphovsrätt fanns inte tidigare i historien. Både författarens verk och översättarens kunde användas hur som helst och översättarens upphovsrätt är ett sent fenomen. En översättning kunde tas av en annan översättare och så satte hen sitt eget namn under. Översättare har också utnyttjats i fabriksmässig översättning, böcker har blivit förkortade och ändrade utan att läsaren vet om det. Och precis som att kvinnliga författare inte ansågs kunna skapa lika högtstående verk som de manliga sågs också de kvinnliga översättarna som sämre än männen.

Nils Håkanson är själv översättare och på sätt och vis är den här boken en partsinlaga, men kunnig och vidsynt, som jag uppfattar det. Som jag förstår det fyller den här boken ut ett ganska tomt hål. Dolda gudar är lätt att ta till sig. Lite allmänbildning och hum om historien är bra att ha, men man behöver inte ha studerat litteraturhistoria för att ha glädje av den. Boken rekommenderas.

Dolda gudar – en bok om allt som inte går förlorat i en översättning av Nils Håkanson, Nirstedt/Litteratur 2021.

Dolda gudar är nominerad i fackboksklassen till Augustpriset 2021.

Den nya kvinnostaden av Nina Burton

Bilden på omslaget är ett självporträtt av Artemisia Gentileschi som verkade under första hälften av 1600-talet och blev en betydande konstnär. Som så många andra kvinnliga konstnärer lärdes hon upp av sin far och arbetade tillsammans med honom i hans ateljé. Livet var begränsat för kvinnor och de kunde svårligen slå sig fram som konstnärer, men hon gjorde det och det finns många andra kvinnliga konstnärer i historien som trots alla hinder har kunnat utöva sin konst och skapat fina verk. Naturligtvis var de inte lika många som männen, endast ett fåtal om man jämför, och ofta arbetade kvinnorna i det mindre formatet. Dessutom har många blivit bortglömda under årens lopp och först fått uppmärksamhet igen långt senare.

Artemisia Gentileschi är en av de kvinnor som Nina Burton skriver om i Den nya kvinnostaden. I boken finns kompositörer, vetenskapskvinnor och banbrytare, till exempel Hroswita Gandersheim som levde på 900-talet och skrev medeltidens första riktiga dramatik. Vi har författaren George Sand (som egentligen hette Aurore Dupin) som levde på 1800-talet och klädde sig i manskläder för att kunna delta i 1830-talets manliga kulturmiljöer. Och Lady Mary Montagu som på 1700-talet såg hur kvinnor i Turkiet använde smittkoppsvar från människor som haft en mild attack av sjukdomen till vaccinering. Denna kunskap förde hon sedan till England.

Det här är bara några av de kvinnor som Nina Burton berättar om i Den nya kvinnostaden. Boken är en guldgruva att läsa i då och då eller rakt igenom. Har man den i bokhyllan kan man gå dit och ta fram den igen och påminna sig hur betydande kvinnors bidrag till konst och litteratur och utveckling i samhället har varit – och det trots alla hinder. Nina Burton skriver personligt och levande med stor kunskap. Bokens titel är inspirerad av Christine de Pisans bok Kvinnostaden som hon skrev på 1400-talet.

Den nya kvinnostaden – pionjärer och glömda kvinnor under tvåtusen år av Nina Burton, Bonniers 2020.

Den första utgåvan kom 2005. Boken jag har läst är en pocketutgåva från 2020.

En liten plats av Jamaica Kincaid

En liten plats är en essä där Jamaica Kincaid skriver om Antigua, ön där hon har vuxit upp. Den är kritisk till turismen, till kolonialismen, till slaveriet och till de som har styrt landet sedan Antigua och Barbuda blev självständigt 1981. När jag skriver kritisk är det milt uttryckt. En liten plats är ett knivskarpt angrepp på all exploatering som har skett på Antigua.

Turismen är exploatering av fattigare länder och av deras människor. turisterna reser till paradisöar. De har privilegiet att resa dit och hem igen, men invånarna kan inte annat än stanna kvar.

Du får inte fundera på vad som egentligen hände med innehållet i toaletten när du spolade. Du får inte fundera på vart badvattnet tog vägen när du drog ur proppen. Du får inte fundera på vad som hände när du borstade tänderna. Å, allt kanske hamnar i vattnet där du tänker ta en simtur; innehållet i din toalett kanske, bara kanske, snuddar lätt vid dina fötter när du sorglös vadar ut i vattnet, för på Antigua finns inget riktigt reningsverk.

Om det brittiska imperiet:

de skulle aldrig ha gett sig av hemifrån, från sitt kära England, en plats de älskade så mycket, en plats de var tvungna att lämna men aldrig kunde glömma. Och därför förvandlade de varje plats de kom till, till England; och alla de träffade på gjorde de till engelsmän. Men ingen plats kunde egentligen någonsin bli England och ingen som inte såg ut precis som de själva gjorde skulle någonsin kunna bli engelsk, så du kan föreställa dig den förödelse av land och människor som blev resultatet av detta.

Jag har svårt att göra denna briljanta, knivskarpa, vredgade essä rättvisa. Jag säger bara Läs den! Själv gav jag den fem stjärnor och det är den värd.

En liten plats av Jamaica Kincaid, Tranan 2016.

Tecknens rike av Cecilia Lindqvist

Tecknens rike var den första bok som fick det skönlitterära Augustpriset och det var 1989. Den finns alltså i listan över skönlitteratur. Nu bör väl den här boken betraktas som facklitteratur och jag förstår att orsaken till att den finns i den skönlitterära lista beror på att det inte fanns något pris för facklitteratur från början. Den äldsta boken i den facklitterära listan fick priset 1992.

Men eftersom Tecknens rike står i den skönlitterära listan har jag läst den och det ångrar jag inte. Cecilia Lindqvist skriver om de kinesiska skrivtecknen och hur de har utvecklats under århundradenas lopp. De äldsta tecknen har daterats till 4800-4200 fvt. Det är symboler inristade på krukskärvor och de har ingen klar koppling till de senare skrivtecknen. Under Shangdynastin, som Cecilia Lindqvist daterar till 1523-1028 fvt, ristade man in tecken på orakelben och man har också hittat många bronskärl med tecken vid utgrävningar. De användes vid riter för att spå vad som skulle hända i framtiden och dessa tecken har man kunnat koppla ihop med den senare skriften.

De kinesiska skrivtecknen har alltså en lång historia och genom att berätta om den och hur tecknen har utvecklats från enkla bildtecken till sammansatta tecken för adjektiv och verb med mera, berättar hon också om Kinas kulturhistoria. Tecknens rike skrevs för ganska länge sedan och sedan dess har säkert nya rön gjorts och allt i boken stämmer kanske inte med vad vetenskapen säger idag, men jag skulle tro att den ger en gedigen beskrivning över Kinas utveckling och kulturhistoria. Dessutom är den skriven med stor känsla för kinesiskt vardagsliv så som det tedde sig före 1989. Kinas klimat och natur är också beskrivna med stor känsla. Jag förstår mer om Kinas historia och kultur efter att ha läst den och jag rekommenderar den till den intresserade.

Tecknens rike av Cecilia Lindqvist, Bonniers 1989.

Den här boken ingår i Augustprisprojektet där jag läser de skönlitterära Augustprisvinnare som jag inte tidigare har läst. På Instagram har projektet taggen #augustprisprojektet. Karenina som på Instagram heter @karenina.se och @kickibokmal är också med i projektet. Min Instagram @mosstantenblogg når ni genom knappen uppe till höger. Om ni läser detta på platta eller telefon finns knappen efter texten.

Tisdagstrion – Liten eller stor

Det blir två liten och en stor i min trio idag.

Först har vi En liten plats av Jamaica Kincaid. Den har jag hemma på sommarlån från biblioteket, men jag har inte hunnit läsa den än. Det är en essä där Jamaica Kincaid går till skarpt angrepp mot kolonialismen och den kom på originalspråket 1988. På svenska kom den på Stenströms samma år med titel Antigua, en liten ö. Den här utgåvan är från Tranan och kom 2016.

Stor måste också vara med i trion och då har jag valt Den store Gatsby av F Scott Fitzgerald. Den publicerades ursprungligen 1925 och har kommit i många svenska upplagor. Romanen utspelas bland nyrika amerikaner och Gatsby är en miljonär som har stora partyn utan att själv delta. En mycket bra bok som jag rekommenderar, men jag antar att de flesta redan känner till den. Det skulle inte förvåna mig om den dyker upp i fler trios idag.

Sist men inte minst (!) har vi Sagan om den lilla lilla gumman av Elsa Beskow. Den läste min mamma för mig när jag var liten och jag läste den sedan för mina barn. En klassiker.

Precis som vanligt kommer dagens tema från Ugglan & Boken.