En liten bok om ondska av Ann Heberlein

Den här boken kom 2010 och det talades en hel del om den men jag läste den aldrig då, antagligen på grund av innehållet. Ondska är inget jag gärna tänker på och alla hemskheter och mord och övergrepp som sker är inget jag vill tänka på jämt och ständigt. Men i år har jag med En liten bok om ondska i den hög hyllvärmare som jag läser, så nu är boken äntligen läst.

An Heberlein tar här upp folkmord, våldtäkter och misshandlade barn, bland annat, och det är såväl det mer organiserade och institutionaliserade våldet som sker under krig som den ensamme seriemördaren och våldsdåd som kanske vem som helst kan begå i vissa situationer. Hon resonerar om ansvaret för våldet, om alla som tittar bort och om vad ondska är och om den finns i oss alla. Hon tar upp vad olika tänkare och filosofer har ansett om ondska.

Ann Heberlein anser inte att ondska är en kraft som finns i världen, det som har blivit framställt som djävulen. Hon menar att ondskan finns i onda handlingar och det tycker jag är ett rimligt sätt att resonera. Hon tar upp många exempel, vardagliga som spektakulära. Utvecklingen av gängvåld som har skett de senaste åren finns av naturliga skäl inte med i boken, men resonemangen i boken är viktiga att fundera över och kan ge en ingång till en diskussion om det våld som sker idag.

Mycket som har hänt under historien och mycket som sker idag kan upplevas som obegripligt. Hur kan människor mörda grannar som de tidigare har levt fredligt med? Hur kan människor tortera andra? Det finns mycket att tänka på, och det är inte lätt att förstå. Hjärnforskning kan ge vissa svar, men hur helt vanliga människor dras med, väljer att titta bort och till och med delta är svårt att greppa. Och hur är det med mig själv? Hur ofta tittar jag bort och hur skulle jag själv agera om jag levde under tredje rikets tid? Det finns mycket att hämta i den här boken.

En liten bok om ondska av Ann Heberlein, Bonniers 2010.

Biblioteket, berättelsen om en brand, en stad och kärleken till böcker av Susan Orlean

När jag fick höra talas om den här boken blev jag genast intresserad. Här i Linköping brann huvudbiblioteket den 20 september 1996. Det var en chock för många. Själv hade jag aldrig haft en tanke på att något sådant kunde hända. Det var under humanistdygnet och biblioteket hade många besökare just då, men studenterna som skötte evenemanget agerade föredömligt och ingen människa kom till skada – men själva byggnaden och en massa böcker förstås.

Nu är tydligen biblioteksbränder inte så ovanliga som jag har trott. Det är en sak som jag har lärt mig genom att läsa Susan Orleans bok där hon räknar upp ganska många bränder. Hennes bok handlar om den stora branden i centralbiblioteket i Los Angeles 1986 och vad som hände sedan, men också om bibliotekets historia från 1800-talet och framåt, om bibliotekschefer, om utbyggnad, om olika sätt att se på bibliotekets uppgift i samhället, om släckningsarbetet och om utredningen efter branden. Att utreda bränder är svårt eftersom så mycket är förstört, även viktiga spår.

Boken Biblioteket är personligt skriven och handlar även om författarens kärlek till böcker och bibliotek. Men den ger också mycket kunskap och bygger på grundlig research. I och med att bibliotekets historia berättas får läsaren också insikt i staden Los Angeles historia från pionjärstad till myllrande, blänkande modern metropol. Frågan om finansiering och arbetet för att skaffa pengar till byggnader och verksamhet finns med under hela historien.

Kvinnors situation blir också belyst. Från början var biblioteket enbart männens. Kvinnor fick endast vistas i ett angränsande rum där det fanns lite tidningar och litteratur som var passande för de veka och begränsade kvinnohjärnorna. Paradoxalt nog fanns ändå tidigt några kvinnliga bibliotekschefer. Sedan har vi den stora frågan om ”farliga” böcker, sådana som helst inte ska finnas och om de existerar ska de helst gömmas undan för den stora publiken. Vad som är olämpligt, hädiskt och destruktivt och kan förstöra moralen växlar naturligtvis med samhällsandan och det politiska läget. Susan Orleans bok ger en bakgrund till den debatt och de åsikter som vi har idag om böcker med rasistiska inslag med mera.

Boken Biblioteket är amerikansk och av naturliga skäl präglad av det. Det svenska biblioteksväsendet har vuxit fram under andra förhållanden men den som älskar böcker och bibliotek kan få stort utbyte av att läsa den. Boken rekommenderas.

Biblioteket – berättelsen om en brand, en stad och kärleken till böcker av Susan Orlean, Atlantis 2019. Översättning: Emeli André.

Dolda gudar av Nils Håkanson

Dolda gudar är en bok om översättning, något som är mycket viktigt om vi ska kunna ta del av litteratur som är skriven på andra språk. Själv kan jag bara läsa böcker på engelska och danska förutom på svenska, så jag, som alla andra, är beroende av att det finns bra översättningar. Vi har väl alla ibland undrat om den bok vi läser är skriven lika stolpigt och egendomligt på originalspråket, eller retat oss på detaljer där ord tycks vara felöversatta, så jag tycker att den här boken borde intressera många.

Nils Håkanson skriver dels om hur svårt det är att göra en text rättvisa i översättning och dels om översättarnas villkor genom historien. De här två temana hänger naturligtvis ihop. Dålig ekonomisk ersättning till översättare leder gärna till ett sämre resultat om inte översättaren har sin försörjning tryggad på annat sätt och kan översätta av rent intresse.

Det är intressant att följa hur vad som har översatts har varit beroende av samhällssystemet och att synen på översättning har ändrats under årens lopp. Att översättning av skönlitteratur i sig är en konstnärlig verksamhet som läggs ovanpå den ursprungliga på origianlspråket är egentligen självklart. Ingen översättning är en kopia av originalet och i boken finns en hel del exempel på hur olika samma text har blivit översatt. Men den synen har inte varit självklar och är det kanske inte alltid än idag.

Upphovsrätt fanns inte tidigare i historien. Både författarens verk och översättarens kunde användas hur som helst och översättarens upphovsrätt är ett sent fenomen. En översättning kunde tas av en annan översättare och så satte hen sitt eget namn under. Översättare har också utnyttjats i fabriksmässig översättning, böcker har blivit förkortade och ändrade utan att läsaren vet om det. Och precis som att kvinnliga författare inte ansågs kunna skapa lika högtstående verk som de manliga sågs också de kvinnliga översättarna som sämre än männen.

Nils Håkanson är själv översättare och på sätt och vis är den här boken en partsinlaga, men kunnig och vidsynt, som jag uppfattar det. Som jag förstår det fyller den här boken ut ett ganska tomt hål. Dolda gudar är lätt att ta till sig. Lite allmänbildning och hum om historien är bra att ha, men man behöver inte ha studerat litteraturhistoria för att ha glädje av den. Boken rekommenderas.

Dolda gudar – en bok om allt som inte går förlorat i en översättning av Nils Håkanson, Nirstedt/Litteratur 2021.

Dolda gudar är nominerad i fackboksklassen till Augustpriset 2021.

Den nya kvinnostaden av Nina Burton

Bilden på omslaget är ett självporträtt av Artemisia Gentileschi som verkade under första hälften av 1600-talet och blev en betydande konstnär. Som så många andra kvinnliga konstnärer lärdes hon upp av sin far och arbetade tillsammans med honom i hans ateljé. Livet var begränsat för kvinnor och de kunde svårligen slå sig fram som konstnärer, men hon gjorde det och det finns många andra kvinnliga konstnärer i historien som trots alla hinder har kunnat utöva sin konst och skapat fina verk. Naturligtvis var de inte lika många som männen, endast ett fåtal om man jämför, och ofta arbetade kvinnorna i det mindre formatet. Dessutom har många blivit bortglömda under årens lopp och först fått uppmärksamhet igen långt senare.

Artemisia Gentileschi är en av de kvinnor som Nina Burton skriver om i Den nya kvinnostaden. I boken finns kompositörer, vetenskapskvinnor och banbrytare, till exempel Hroswita Gandersheim som levde på 900-talet och skrev medeltidens första riktiga dramatik. Vi har författaren George Sand (som egentligen hette Aurore Dupin) som levde på 1800-talet och klädde sig i manskläder för att kunna delta i 1830-talets manliga kulturmiljöer. Och Lady Mary Montagu som på 1700-talet såg hur kvinnor i Turkiet använde smittkoppsvar från människor som haft en mild attack av sjukdomen till vaccinering. Denna kunskap förde hon sedan till England.

Det här är bara några av de kvinnor som Nina Burton berättar om i Den nya kvinnostaden. Boken är en guldgruva att läsa i då och då eller rakt igenom. Har man den i bokhyllan kan man gå dit och ta fram den igen och påminna sig hur betydande kvinnors bidrag till konst och litteratur och utveckling i samhället har varit – och det trots alla hinder. Nina Burton skriver personligt och levande med stor kunskap. Bokens titel är inspirerad av Christine de Pisans bok Kvinnostaden som hon skrev på 1400-talet.

Den nya kvinnostaden – pionjärer och glömda kvinnor under tvåtusen år av Nina Burton, Bonniers 2020.

Den första utgåvan kom 2005. Boken jag har läst är en pocketutgåva från 2020.

En liten plats av Jamaica Kincaid

En liten plats är en essä där Jamaica Kincaid skriver om Antigua, ön där hon har vuxit upp. Den är kritisk till turismen, till kolonialismen, till slaveriet och till de som har styrt landet sedan Antigua och Barbuda blev självständigt 1981. När jag skriver kritisk är det milt uttryckt. En liten plats är ett knivskarpt angrepp på all exploatering som har skett på Antigua.

Turismen är exploatering av fattigare länder och av deras människor. turisterna reser till paradisöar. De har privilegiet att resa dit och hem igen, men invånarna kan inte annat än stanna kvar.

Du får inte fundera på vad som egentligen hände med innehållet i toaletten när du spolade. Du får inte fundera på vart badvattnet tog vägen när du drog ur proppen. Du får inte fundera på vad som hände när du borstade tänderna. Å, allt kanske hamnar i vattnet där du tänker ta en simtur; innehållet i din toalett kanske, bara kanske, snuddar lätt vid dina fötter när du sorglös vadar ut i vattnet, för på Antigua finns inget riktigt reningsverk.

Om det brittiska imperiet:

de skulle aldrig ha gett sig av hemifrån, från sitt kära England, en plats de älskade så mycket, en plats de var tvungna att lämna men aldrig kunde glömma. Och därför förvandlade de varje plats de kom till, till England; och alla de träffade på gjorde de till engelsmän. Men ingen plats kunde egentligen någonsin bli England och ingen som inte såg ut precis som de själva gjorde skulle någonsin kunna bli engelsk, så du kan föreställa dig den förödelse av land och människor som blev resultatet av detta.

Jag har svårt att göra denna briljanta, knivskarpa, vredgade essä rättvisa. Jag säger bara Läs den! Själv gav jag den fem stjärnor och det är den värd.

En liten plats av Jamaica Kincaid, Tranan 2016.

Tecknens rike av Cecilia Lindqvist

Tecknens rike var den första bok som fick det skönlitterära Augustpriset och det var 1989. Den finns alltså i listan över skönlitteratur. Nu bör väl den här boken betraktas som facklitteratur och jag förstår att orsaken till att den finns i den skönlitterära lista beror på att det inte fanns något pris för facklitteratur från början. Den äldsta boken i den facklitterära listan fick priset 1992.

Men eftersom Tecknens rike står i den skönlitterära listan har jag läst den och det ångrar jag inte. Cecilia Lindqvist skriver om de kinesiska skrivtecknen och hur de har utvecklats under århundradenas lopp. De äldsta tecknen har daterats till 4800-4200 fvt. Det är symboler inristade på krukskärvor och de har ingen klar koppling till de senare skrivtecknen. Under Shangdynastin, som Cecilia Lindqvist daterar till 1523-1028 fvt, ristade man in tecken på orakelben och man har också hittat många bronskärl med tecken vid utgrävningar. De användes vid riter för att spå vad som skulle hända i framtiden och dessa tecken har man kunnat koppla ihop med den senare skriften.

De kinesiska skrivtecknen har alltså en lång historia och genom att berätta om den och hur tecknen har utvecklats från enkla bildtecken till sammansatta tecken för adjektiv och verb med mera, berättar hon också om Kinas kulturhistoria. Tecknens rike skrevs för ganska länge sedan och sedan dess har säkert nya rön gjorts och allt i boken stämmer kanske inte med vad vetenskapen säger idag, men jag skulle tro att den ger en gedigen beskrivning över Kinas utveckling och kulturhistoria. Dessutom är den skriven med stor känsla för kinesiskt vardagsliv så som det tedde sig före 1989. Kinas klimat och natur är också beskrivna med stor känsla. Jag förstår mer om Kinas historia och kultur efter att ha läst den och jag rekommenderar den till den intresserade.

Tecknens rike av Cecilia Lindqvist, Bonniers 1989.

Den här boken ingår i Augustprisprojektet där jag läser de skönlitterära Augustprisvinnare som jag inte tidigare har läst. På Instagram har projektet taggen #augustprisprojektet. Karenina som på Instagram heter @karenina.se och @kickibokmal är också med i projektet. Min Instagram @mosstantenblogg når ni genom knappen uppe till höger. Om ni läser detta på platta eller telefon finns knappen efter texten.

Tisdagstrion – Liten eller stor

Det blir två liten och en stor i min trio idag.

Först har vi En liten plats av Jamaica Kincaid. Den har jag hemma på sommarlån från biblioteket, men jag har inte hunnit läsa den än. Det är en essä där Jamaica Kincaid går till skarpt angrepp mot kolonialismen och den kom på originalspråket 1988. På svenska kom den på Stenströms samma år med titel Antigua, en liten ö. Den här utgåvan är från Tranan och kom 2016.

Stor måste också vara med i trion och då har jag valt Den store Gatsby av F Scott Fitzgerald. Den publicerades ursprungligen 1925 och har kommit i många svenska upplagor. Romanen utspelas bland nyrika amerikaner och Gatsby är en miljonär som har stora partyn utan att själv delta. En mycket bra bok som jag rekommenderar, men jag antar att de flesta redan känner till den. Det skulle inte förvåna mig om den dyker upp i fler trios idag.

Sist men inte minst (!) har vi Sagan om den lilla lilla gumman av Elsa Beskow. Den läste min mamma för mig när jag var liten och jag läste den sedan för mina barn. En klassiker.

Precis som vanligt kommer dagens tema från Ugglan & Boken.

Från Holmes till Sherlock av Mattias Boström

Den här boken är dels en biografi över Arthur Conan Doyle, författaren till berättelserna om Sherlock Holmes, dels om Sherlock Holmesgestalten och hur den blev världsberömd.

Arthur Conan Doyle (1859-1930) var en skotsk läkare som hellre ville vara författare. Han har skrivit många böcker och berättelserna om Sherlock Holmes är bara en liten del av hans författarskap. Själv värdesatte han andra verk mycket högre och han var en välkänd och respekterad författare även bortsett från Sherlock Holmes. Men det var historierna om den skärpte detektiven som drog in de stora pengarna.

Från Sherlock till Holmes är en intressant bok. Läsaren får veta en hel del om Arthur Conan Doyle, hans familj och vad som kan ha varit inspirationen till Sherlock Holmes. Men intressantast är nog hur den påhittade figuren Sherlock Holmes kom att få ett eget liv, levde vidare efter författarens död och utvecklades och omskapades utifrån tidens och publikens krav. Inte bara Conan Doyles ekonomi var till stor del beroende av Sherlock Holmes, hans efterlevande försörjde sig just på den store detektiven och de lade ner stor kraft på att sälja rättigheter till radioteater, till film och till tv.

Intressant är också nörd-fenomenet, att vissa människor tar till sig den den berömde detektiven så till den grad att de blir närmast besatta av honom. Han har lockat både till allvarliga studier och till lek, även för vuxna. Många har till och med trott, eller har tyckt att det har varit roligt att låtsas tro, att Sherlock Holmes verkligen har funnits och genom åren kom många brev som var adresserade till detektiven. Det är ett intressant fenomen, både allvar och lek. Flera sällskap till ära för detektiven har också instiftats vilket har givit prominenta samhällsmedborgare en anledning att äta och dricka och ha trevligt.

Mattias Boström blev intresserad av Sherlock Holmes redan som barn. Han är en kunnig Sherlock Holmes-kännare. I boken finns en diger källförteckning, ett alfabetiskt register och en förteckning över Conan Doyles två Sherlock Holmesromaner och alla hans novellsamlingar med Sherlock Holmes.

Från Holmes till Sherlock av Mattias Boström, Piratförlaget 2013.

Det finns en utökad utgåva från 2018, men den har jag inte läst.

Osynliga kvinnor av Caroline Criado Perez

Den här boken handlar om att kvinnor inte har tagits i beaktande vid vetenskapliga studier och vid politiska beslut på såväl riksnivå som lokal nivå. Normen har varit – och är fortfarande oftast – en man. Författaren tar upp många områden: skattepolitik, framforskning av mediciner, stadsplanering, design av apparater och föremål som behövs för olika verksamheter, med mera.

Allt stämmer inte med svenska förhållanden. Till exempel var det länge sedan sambeskattningen togs bort här hemma medan olika former av den slags beskattning gör det mer eller mindre oekonomiskt för gifta kvinnor att gå ut i arbetslivet i många länder.

Författaren tar upp exempel från hela världen och behandlar mängder med områden och företeelser. Det har både för- och nackdelar. Naturligtvis blir dessa områden och företeelser inte riktigt djuplodande behandlade. Men å andra sidan ger boken en världsvid överblick och som läsare kan jag se systematiken. Att den manliga normen fortfarande gäller. Den är så pass inrotad i oss och så självklar att vi ofta inte inser att vi tänker och handlar utifrån den. Inte heller jag som kvinna. För mig blir den här boken därför en nyttig påminnelse i mitt eget liv. Till exempel att det är viktigt att skapa en bra stadsmiljö för gångtrafikanter och en bra lokaltrafik och att om miljön inte är sådan går det ut över kvinnor och deras möjlighet att försörja sig. Ja, jag har länge tyckt att det är viktigt att gångtrafikanter kan ta sig fram och att kollektivtrafiken fungerar bra, men jag har inte vetat att stadsplanerare, med några undantag, tänker sig att alla förflyttar sig från bostaden till ett arbete eller från bostaden in till stadens centrum och att det oftast anses alltför komplicerat att ta hänsyn till andra rörelsemönster som ofta är kvinnors – att lämna barn på dagis och skola och sedan åka iväg till arbetet och att på hemvägen kliva av bussen göra inköp och sedan fortsätta resan, eller att hjälpa en äldre släkting som behöver besöka vårdcentralen som är lokaliserad på annat håll.

Och de flesta mediciner är fortfarande framforskade på män fast kvinnors och mäns kroppar fungerar så olika. Idag, 2020 alltså!

Jag har också lärt mig en del som jag inte visste, eller visste men kanske inte riktigt insåg betydelsen av. Att det på väldigt många håll i världen saknas bra och säkra toaletter är ett exempel. Kvinnorna är därför tvungna att uträtta sina behov ute i naturen och eftersom de inte vill att andra människor ska se dem måste de gå till undanskymda platser eller göra det när det inte är fullt dagsljus och så blir de utsatta för våldtäkter och misshandel. Det leder också till hälsoproblem eftersom de undviker att göra sina behov just när det behövs och att de inte har möjlighet att byta mensskydd så ofta som de borde.

Jag blir upprörd när jag läser den här boken. Nästan aldrig beaktas att kvinnors tillvaro och problem fast de oftast inte är likadana som mäns. Det här leder till att både kvinnor och barn blir sjuka, utsätts för våld och dör i en mycket större utsträckning än vad som skulle vara fallet om samhället vore organiserat på ett annat sätt.

Osynliga kvinnor av Caroline Criado Perez, Romanus och Selling 2020. Översättning: Jan Hultman & Annika H Löfvendahl.

Familjen av Johanna Bäckström Lerneby

När människor som lever i ett klansamhälle invandrar till Sverige blir det en kulturkrock. I klansamhället förlitar man sig på den stora släkten och släktens överhuvud för det finns ingen stat att förlita sig på så som vi har det i Sverige. Släkten är tryggheten och det är släktens regler man lever efter. De här problemen borde gå att lösa så småningom men när klanen dessutom är kriminell blir det värre. Johanna Bäckström Lerneby har följt och undersökt en klan i tio års tid. Det är ett omfattande arbete hon har gjort och det kan inte ha varit lätt. Klanen är stor och förgrenar sig till flera svenska orter och också till Tyskland. Klanens överhuvud är respekterat bland många människor, han är imam. Men de svenska lagarna följer han inte. Tvärtom. Klanmedlemmar lever på kriminalitet och bidragsfusk och det är överhuvudets beslut som gäller.

Jag tycker att Familjen är en viktig bok eftersom den visar på en struktur som polisen och andra myndigheter måste hitta vägar för att bekämpa. Det liknar en maffia med hot och utpressning. Och strukturen och våldskulturen verkar vara mycket stark. Har du gjort något dåligt mot en av klanens medlemmar, eller något som upplevs som dåligt, så ligger du illa till. De andra klanmedlemmarna måste hämnas. Det blir en rättsskipning utanför samhällets och den är också ibland driven av nycker och ett behov av att dominera. Det kan räcka med att hävda att du håller på att parkera din bil i en parkeringsruta och att du var där först. Helt absurt i mina ögon. Och ganska oförutsägbart för den enskilde. Det gäller att veta vem man diskuterar med.

I boken beskriver författaren dels hur klanen fungerar, dels hur olika offer upplever klanens förtryck. Hon beskriver också vad polis och andra myndigheter gör för att bekämpa problemet. Olika myndigheter som polisen, försäkringskassan, socialtjänsten och skatteverket samarbetar. Det leder naturligtvis till integritetsproblem. Men hotet från den här klanen mot invånarna i Angered och mot samhället anses så stort att det är befogat. Jag hoppas att många kommer att läsa den här boken. Om situationen i de värsta förorterna ska kunna bli bättre måste vi se problemen så som de är. Så läs den!

Familjen av Johanna Bäckström Lerneby, Mondial 2020.