Kategori: Facklitteratur

Svälten av Magnus Västerbro

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Svälten handlar om missväxten i Sverige 1867-69 och vilka följder den fick. Det var inte missväxt i hela Sverige och inte heller i alla närliggande länder så ifall de styrande hade reagerat snabbt skulle inte lika många människor ha svultit och blivit sjuka och avlidit. Naturligtvis var transportproblemen mycket större på den tiden. Missväxten omfattade till största delen områden i Västerbotten dit det inte var alldeles lätt att frakta nödhjälp. Områden i Småland var också drabbade. Vägarna var usla. Vissa delar av året var de ofarbara, men det är inte hela orsaken till att svälten blev så svår.

Sverige var ett land där de med pengar bestämde och den lilla människan inte var mycket värd. Kungen var svag och rumlade och hade kvinnoaffärer, men hade han varit en starkare kung skulle det kanske inte ha hjälpt. Den rådande åsikten hos de styrande var att man inte skulle dalta med den lilla människan. Då blev den lat och ville inte göra rätt för sig. Den åsikten hade man alltså om människor som slet hårt på sina små gårdar. En del av dem hade också uppmuntrats till att bli nybyggare i områden där möjligheterna till odling inte var särskilt bra. Samma åsikt hade de styrande om arbetare som miste sina jobb på grund av den kris som missväxten orsakade. Dem skulle man heller inte skämma bort genom att ge dem nödhjälp. Då ville de inte arbeta. Att arbetstillfällena inte räckte till alla de arbetslösa var ingen anledning till att ge dem mat. Om de ansträngde sig lite mer skulle de säkert få en utkomst. När förhållandena blev sämre och sämre tvingades många människor ut på vägarna för att tigga. De otaliga tiggarna var också lata och borde arbeta istället. Det fanns också den åsikten att det var naturnödvändigt att befolkningen då och då decimerades på grund av svält och farsoter. Annars blev befolkningen alltför stor och resurserna skulle inte räcka till.

Naturligtvis fanns också medkänsla och styrande ute i länen och kommunerna som bad regeringen om hjälp till befolkningen. Men den satt långt inne och när den väl kom var den inte tillräcklig och alltför sen.

Lite vet vi om umbärandena på den tiden genom skönlitteraturen. Har man läst Vilhelm Mobergs Utvandrarna och Sara Lidmans Vredens barn så har man förstått en del. Skönlitteraturen ger möjlighet att uppleva och känna hur det kunde vara. Men den skönlitteräre författaren har ju sin frihet att fabulera så en faktabok som är lätt att ta till sig om den här tiden behövs. Genom att Magnus Västerbro tar ett brett grepp om det svenska samhället på 1860-talet och tiden efter det ger han en nyttig historielektion till läsaren. Men boken är också detaljrik och innehåller ögonvittnesskildringar som gör att även genom att läsa denna faktabok får man ett hum om hur svälten kunde upplevas. Västerbro skriver också om Sveriges förhållande till andra länder och hur det påverkade utvecklingen. Han tar även upp Finland där missväxten också var svår. Läs gärna den här boken om du inte redan har gjort det.

Svälten – Hungeråren so formade Sverige av Magnus Västerbro, Bonniers 2018.

Drottningar och pretendenter – Om guldålderns deckarförfattarinnor av Carina Burman

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Med deckargenrens guldålder menas tiden från 1920 till en bit in på 1960-talet ungefär. Det handlar om författare som de flesta av oss känner igen, som Agatha Christie, Dorothy Sayers, P.D. James, Ruth Rendell, Maria Lang och Kerstin Ekman. Men inte bara om dem. Carina Burman skriver om hur deckargenren utvecklades från 1800-talet och framåt och hon tar upp många författarskap som i varje fall jag inte hade någon aning om.

Efter att ha läst boken blir jag nyfiken på de brittiska författarna Josephine Tey (1896-1952) och Margery Allingham (1904-1966). På Wikipedia ser jag att Allingham räknas som en av guldålderns fyra stora tillsammans med Agatha Christie, Dorothy Sayers och Ngaio Marsh (1895-1982) som skrev pusseldeckare. I Burmans bok nämns Ngaio Marsh i stort sett bara. Orsaken är att hon kom från Nya Zeeland och att Carina Burman koncentrerar sig på brittiska, svenska och finlandssvenska författare. Men eftersom jag antagligen aldrig har läst Ngaio Marsh blir jag nyfiken också på henne. Den här boken gör att jag kollar upp författare på Wikipedia och det ena leder till det andra.

En svensk författare som jag blir nyfiken på är Elisabet Kågerman (1920-1997). Men fast det finns stora möjligheter att låna deckare av de båda brittiska författarna och av Ngaio Marsh från Götabiblioteken är det sämre ställt med Elisabet Kågerman. Av henne finns bara en bok på Östergötlands bibliotek och det är ingen deckare. Men de finns på andra bibliotek så är man östgöte kan man låna deckarna via fjärrlån. Man kan också köpa E-böcker i nätbokhandeln och hitta hennes deckare antikvariskt.

Carina Burman har under alla år läst deckare som förströelse, något helt annat än den tyngre litteratur som hon har läst i jobbet. Hon har valt att skriva om författare som har fungerat bra att läsa för just henne och andra författare och böcker som har lett fram till dem hon tycker är bra eller som hon av andra orsaker vill ha med. Hon skriver med lust men också med ett kritiskt öga. Det är mycket käcka flickor och en hel del fördomar i många av böckerna och många anser hon är alltför platta och skrivna alltför mekaniskt.

Drottningar och pretendenter är en personligt skriven essäbok, men den kan även användas som en begränsad uppslagsbok av den intresserade läsaren. Boken är underhållande och spännande för den som gillar guldålderns deckare. Kan den också vara något för den som läser annan slags spänningslitteratur? Kanske, men man får nog vara lite vidare intresserad än att bara läsa för spännings skull.

Carina Burman skriver kunnigt och jag blir både underhållen och lär mig en hel del genom den här boken. Den är lättläst och och har en ton som stämmer bra med genren. Om det fattas några viktiga författarskap är jag inte i stånd att avgöra. Men vad man än anser om detta är Deckardrottningar och pretendenter uppbyggd av just den deckarlitteratur som på olika sätt har betytt mycket för för författaren och också för många andra, och det är ett stort plus att boken är personligt färgad.

Deckardrottningar och pretendenter – Om guldålderns deckarförfattarinnor av Carina Burman, Bonniers 2023.

Letters to Alice on first reading Jane Austen

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Alice är 18 år och studerar litteratur och hon vill också bli författare. Hon är påhittad men Fay Weldon är Fay Weldon, eller en bit av henne. I boken är hon en framgångsrik författare och Alices moster. Breven handlar dels om vikten av att läsa Jane Austen och att hon fortfarande är relevant på 1980-talet, dels om författarmödor eftersom Alice skriver på en roman jämsides med studierna.

I Letters to Alice skriver Fay Weldon om tiden och samhället när Jane Austen levde och om hennes liv och verk, om hennes ton och humor. Hon skriver också om de begränsningar som fanns. Jane Austen kunde inte skriva vad som helst hur som helst om det skulle ut till allmänheten. Dessutom fanns hon själv där i samhället och tiden och omfattade säkert mycket av de sedvänjor och värderingar som fanns då. Och ändå kunde hon dissekera och avslöja mycket av det sociala spelet och teckna människor med en sådan kraft att hennes romaner lever än idag.

Fay Weldon skriver också om skönlitteraturens värde, att vi kan lära oss mycket ur den som vi inte kan få från facklitteraturen, att det är värt att lägga lite möda på att läsa skönlitteratur. Och så handlar det om författarens mödor. Jane Austen fick kämpa mot förväntningarna på hur en flicka och ung kvinna skulle leva och bete sig. Hon kunde inte alltid skriva utan måste lära sig sådant som kvinnor i hennes klass skulle kunna, bland annat att förestå ett hushåll och kanske inte laga maten själv, men veta hur det gjordes, hur man skötte kläder och sänglinne och och allt annat i ett hus för att kunna övervaka tjänstefolk och också göra en del av hushållsarbetet själv. Hon fick heller ingen högre utbildning. Universitet kom inte på fråga för unga kvinnor på den tiden. Men hon fick utbildning hemma av sin far som var kyrkoherde och högt utbildad och utbildning på flickskola.

Fay Weldon skriver med humor och hon skriver också om den moderna författarens mödor. Det handlar om den framgångsrika författaren som måste resa runt i världen och signera böcker och göra reklam för sin bok och om att bevara sin integritet och naturligtvis om att det är ett hårt arbete att skriva roman. Om den moderna författarens svårigheter att över huvud taget bli publicerad skriver hon mycket lite om. Men hon berättar attJane Austen inte blev utgiven helt lätt och inte tjänade mycket pengar på sina romaner. Men hon publicerades och vi läser hennes böcker än idag. Fay Weldon (1931-2023) var själv som vi vet en framgångsrik författare.

Om Jane Austen kan du läsa här på Wikipedia. Där finns också några tips på vidare läsning.

Letters to Alice on first reading Jane Austen av Fay Weldon, Hodder and Stoughton 1985.

Afghanerna av Åsne Seierstad

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

20 år sedan Bokhandlaren i Kabul publicerades är Åsne Seierstad tillbaka med en bok från Afghanistan. Hon har varit där och intervjuat två människor och så en människa i exil i Norge. Det är två kvinnor och en man som är intervjuade och mannen är taliban. Att arbeta som journalist i Afghanistan måste ha varit farofyllt. Men genom att Åsne Seierstad är en norsk kvinna och journalist har hon kunnat intervjua både män och kvinnor. Jag antar att hon betraktas som något annorlunda. En afghansk kvinna hade nog inte kunnat intervjua talibanen och en manlig utländsk journalist och författare hade säkerligen inte kunnat prata med kvinnorna i talibanens hushåll.

Intervjuerna är gjorda under året efter talibanernas övertagande av makten i landet våren 2021. Genom kvinnorna får vi veta mycket om hur deras liv begränsades efter att talibanerna hade återtagit makten, men också om ett liv som varit begränsat hela tiden. Det är stor skillnad mellan utbildade kvinnor i Kabul och vanliga kvinnor ute i landsorten. Genom talibanen får vi inblick i hur en taliban kan tänka och hur hans liv har utvecklats. Vad vi får veta är naturligtvis det han vill berätta och hur han vill framställa sig själv, men det är mycket intressant. Och det är bra att Åsne Seierstad låter hans version stå för sig själv mot bakgrund av fakta och historia och det hon berättar om kvinnorna.

Åsne Seierstad nöjer sig alltså inte med att återge intervjuerna. Hon skriver om Afghanistans historia och de små och stora historiska skeendena som har lett fram till dagens situation. Viktiga teman i boken är historien och traditionen i Afghanistan och att västerlänningar inte har förstått den så bra. Afghanistans traditioner och klansamhälle och hur kvinnor och män ska leva enligt dessa sitter djupt och vägen till vad vi menar är ett demokratiskt samhälle är mycket lång. Maktpolitik är också ett tema, både inom Afghanistan och bland stormakter. När det är bekvämare att överge sina målsättningar i Afghanistan gör man det oberoende av konsekvenserna för befolkningen. Korruption är också ett viktigt tema, alltså det vi menar med korruption, men som kan vara en självklar del i ett annat tänkesätt. Resultatet blir dock att de som har makten tillskansar sig pengar som borde gå till folkets väl.

Åsne Seierstad bok är inte skriven som en intervjubok utan som en berättelse utifrån intervjuerna. Det blir en mycket spännande och rörande berättelse att ta del av. Genom att skriva en detaljrik berättelse utifrån det hon har hört från kvinnorna lyckas hon förmedla hur hemsk situationen blir när talibanerna steg för steg förstör kvinnors möjlighet till utbildning och arbete. Texten är också klar och lättläst. Jag rekommenderar boken varmt.

Afghanerna av Åsne Seierstad, Polaris 2023. Översättning: Jan Stolpe.

Makten och kvinnligheten av Yrsa Stenius

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

På den internationella kvinnodagen passar kanske den här boken. Den är inte nyskriven, den publicerades 1993, men mycket av innehållet känns fortfarande aktuellt. Yrsa Stenius resonerar om makt och narcissism och om mediadrev och om personer som faller från makten. Hon har ju själv haft viss makt som chefredaktör för flera olika tidningar och också, vad jag förstår, kontakter med människor med makt inom socialdemokratin. Exemplen på mediadrev är från 1980-talet och troligen har många människor idag inget som helst förhållande till namn som Ove Rainer och Ebbe Carlson. Yrsa Stenius för fram sin åsikt om de två affärerna och det kan man säkert ha olika uppfattningar om, men själva fenomenet mediadrev och de moraliska tankegångarna omkring det är högst aktuella idag.

Yrsa Stenius resonerar också om kvinnor och makt och hon gör det på ett personligt sätt. Hon avgick som chefredaktör på Aftonbladet 1987 och förlusten av den positionen påverkade henne djupt. Hon blev deprimerad. Också sitt kärleksliv skriver hon om.

Det jag tar upp här om Makten och kvinnligheten är bara en bråkdel av vad man kan få ut genom att läsa den. Yrsa Stenius analyserar och vänder och vrider på frågeställningarna. En intressant bok.

Makten och kvinnligheten av Yrsa Stenius, Brombergs 1993.

Europas mödrar – de senaste 43 000 åren av Karin Bojs

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Karin Bojs har skrivit två tidigare böcker om hur vi är släkt och hur Sverige och Europa befolkades, Min europeiska familj – de senaste 54 000 åren som vann Augustpriset och Svenskarna och deras fäder – de senaste 11 000 åren. Tyvärr har jag inte läst dem, men den här tredje boken har jag läst och i den kan man ta del av det senaste forskningsläget när det gäller hur Europa har befolkats.

Forskarna har kommit fram till att människorna kom till Europa i tre vågor. Först kom jägarna, sedan jordbrukarna och som tredje våg kom indoeuropéerna. Att DNA-tekniken har utvecklats har lett till att många tidigare sanningar omprövats och det är ju så vetenskap fungerar. Naturligtvis blir en del slutsatser spekulationer när det handlar om vad som hände och hur människor levde för så länge sedan. Men nu är slutsatserna mycket mer välgrundade än tidigare, främst genom DNA-tekniken och förbättrad kol-14-metod för tidsbestämning men också på grund av att man har hittat och undersökt fler och fler lämningar.

I den senaste boken, Europas mödrar, koncentrerar sig Karin Bojs på kvinnolinjen i DNA och det tycker jag är särskilt intressant. Dessutom framhäver hon två kvinnliga arkeologer. Det är Marija Gimbutas (1921-1924) som hånades en hel del för sina slutsatser, särskilt om att indoeuroperna kom från stäpperna i öster och att patriarkatet kom med dem och det hon framförde om kvinnornas ställning och gudinnekultur i de tidiga samhällena. DNA-tekniken har visat att hon hade rätt i mycket. Den andra arkeologen är Zsófia Torma (1832-1899) som har varit bortglömd. Det var männen som dominerade bland arkeologerna och flera tongivande arkeologer under första hälften av 1900-talet hävdade att de mycket gamla kvinnofigurerna med svällande former, som Venus från Willendorf, skulle vara pornografi. Vad man kommer fram till kan mycket väl bero på vilken utgångspunkt man har när man spekulerar.

Jag har inte kunskap att bedöma hur relevant och riktigt allting är i Karin Bojs bok, men den verkar mycket gedigen samtidigt som den är lättläst och spännande. För mig var den en riktig bladvändare. Boken har skrivits i samarbete med experter och Karin Bojs framför inte spekulationer som fakta. Hon redogör för forskningsläget och vad forskare anser är de rimligaste slutsatserna.

Europas mödrar – de senaste 43 000 åren av Karin Bojs, Bonniers 2022.

Den längsta av resor av Oksana Zabuzjko

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Alldeles före den 22 februari i år reste Oksana Zabuzjko till Polen för att presentera en bok. Det var första gången på länge som det var möjligt på grund av pandemin. Hon packade en liten väska med ombyte för ett par dagar. Så kom Rysslands invasion och hon blev kvar. Hon hade inte tillgång till sin dator och sitt bibliotek där det fanns många böcker på ukrainska som inte kan lånas utomlands, men hon började ändå skriva på den här boken. Den består av en essä på 156 sidor, en mycket skarp och rak skrift som jag hoppas att många vill läsa.

Själv är jag inte kunnig när det gäller Ukraina och dess historia. Jag får ta de fakta som finns i boken rakt av, men jag tror nog att de stämmer. Det som är så bra med Den längsta av resor är att den är så rak, så ovillkorlig och tydlig. Här skärs Ukrainas historia och Rysslands agerande ut klart och tydligt, vredgat och lättläst. Det är mycket nyttigt för mig, och även för många andra i väst, kan jag tänka.

Själv är jag mycket av en å ena sidan – å andra sidan-människa. Men är man överfallen av en stor diktatur krävs något helt annat. Dessutom seglar så mycket information och desinformation omkring på nätet och i medierna. Är Putin sjuk? Är han galen? Man måste förstå att han känner sig hotad av väst. Och så vidare. Men Oksana Zabuzjko visar i den här essän att politiken som har lett fram till invasionen är en gammal linje och att talet om att Ukraina egentligen inte finns har funnits där i många, många år. Under tsarer likaväl som under Sovjetunionen har det ukrainska folket och kulturen och språket förtryckts. Ryska har varit rådande. De som har skrivit och sjungit på ukrainska har förföljts. Så det är samma tongångar nu som förr och att den ryska militären plundrar och för nyttiga och värdefulla föremål från Ukraina till Ryssland är samma agerande som förr. Bland det hemskaste som människorna i Ukraina har varit med om var den stora hungersnöden under Stalin. Maten som producerades i Ukraina gjorde säkert stor nytta i Ryssland medan ukrainarna svalt.

Dessutom visar författaren på hur den ryska säkerhetstjänstens plan ser ut för att överta olika länder. En viktig del i den planen är desinformation och propaganda och att skapa oro och spela på motsättningar i ett land. Det är den ryska säkerhetstjänsten naturligtvis inte ensam om. Så har även andra länder i världen agerat. Men nu gäller det Ukraina och sådan har den ryska politiken varit i åratal. Så har de gjort i Ukraina och så håller de på i Moldavien just nu.

Essän innehåller mycket mer men det får räcka med detta. Läs gärna Den längsta av resor. Där finns mycket att ta till sig och mycket att fundera över.

Den längsta av resor av Oksana Zabuzjko, Norstedts 2022. Översättning: David Szybek.

Fursten av Niccolò Machiavelli

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Niccolò Machiavelli (1469-1527) bodde i Florens som var en av de många staterna i Italien under fjorton- och femtonhundratalet. Det var många olika furstendömen och kungadömen som kämpade om makten i Italien på den tiden, också den franske kungen och påven, och för att lyckas i striderna gick de ibland samman i olika allianser. Det var en orolig tid med många krig och belägringar, en farlig tid både för folket och de som styrde.

Machiavelli gjorde karriär inom stadsförvaltningen i Florens och hade också diplomatiska uppdrag. Bland annat reste han till den franske kungen Ludvig XII. Han visste alltså mycket om politik och wmaktkamp och han blev själv anklagad för konspiration och fängslad och torterad när släkten Medici återtog makten i Florens. Han blev så småningom frigiven och de senare åren i sitt liv ägnade han åt att skriva och det var då han skrev Fursten som har blivit en klassiker och som har diskuterats och debatterats sedan dess.

Fursten handlar om makt, om hur en furste kan manövrera för att ta makten och hur han sedan bör styra för att behålla den. Fursten bör skapa en stark stat. Han bör belöna dem som kan stödja honom och straffa dem hårt som motarbetar honom. Machiavelli tar upp olika exempel ur historien om hur härskare har gjort. Om fursten styr sin stat bra har också folket nytta av det, men det handlar absolut inte om demokrati. Fursten måste dock ha folkets stöd och han måste vara respekterad. Det blir han bland annat genom att agera konsekvent och ofta skoningslöst. Att de lägsta i samhället tillhör folket menar Machiavelli kanske inte. Antagligen menar han borgarna, alltså köpmännen och hantverksmästarna. Men det är en spekulation från min sida.

Fursten är en intressant bok som har levt vidare genom århundradena och som fortfarande känns relevant att läsa. Politik är ju ofta maktkamp och runt om i världen har vi härskare som styr, som manövrerar, som startar krig och som kan vara skoningslösa. Det är inte svårt att hänga med i Machiavellis resonemang i Fursten och jag är glad att jag äntligen har läst den.

Fursten av Niccolò Machiavelli, Atlantis 2012. Översättning: Paul Enoksson.

Usprungligen publicerades Fursten 1532, alltså efter Machiavellis död.

Min text här är en mycket ytlig presentation av Fursten. Lite mer ingående kan du läsa om Machiavelli och Fursten på Wikipedia. Där finns också exempel på litteratur för den som vill tränga djupare in i ämnet.

En liten bok om ondska av Ann Heberlein

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Den här boken kom 2010 och det talades en hel del om den men jag läste den aldrig då, antagligen på grund av innehållet. Ondska är inget jag gärna tänker på och alla hemskheter och mord och övergrepp som sker är inget jag vill tänka på jämt och ständigt. Men i år har jag med En liten bok om ondska i den hög hyllvärmare som jag läser, så nu är boken äntligen läst.

An Heberlein tar här upp folkmord, våldtäkter och misshandlade barn, bland annat, och det är såväl det mer organiserade och institutionaliserade våldet som sker under krig som den ensamme seriemördaren och våldsdåd som kanske vem som helst kan begå i vissa situationer. Hon resonerar om ansvaret för våldet, om alla som tittar bort och om vad ondska är och om den finns i oss alla. Hon tar upp vad olika tänkare och filosofer har ansett om ondska.

Ann Heberlein anser inte att ondska är en kraft som finns i världen, det som har blivit framställt som djävulen. Hon menar att ondskan finns i onda handlingar och det tycker jag är ett rimligt sätt att resonera. Hon tar upp många exempel, vardagliga som spektakulära. Utvecklingen av gängvåld som har skett de senaste åren finns av naturliga skäl inte med i boken, men resonemangen i boken är viktiga att fundera över och kan ge en ingång till en diskussion om det våld som sker idag.

Mycket som har hänt under historien och mycket som sker idag kan upplevas som obegripligt. Hur kan människor mörda grannar som de tidigare har levt fredligt med? Hur kan människor tortera andra? Det finns mycket att tänka på, och det är inte lätt att förstå. Hjärnforskning kan ge vissa svar, men hur helt vanliga människor dras med, väljer att titta bort och till och med delta är svårt att greppa. Och hur är det med mig själv? Hur ofta tittar jag bort och hur skulle jag själv agera om jag levde under tredje rikets tid? Det finns mycket att hämta i den här boken.

En liten bok om ondska av Ann Heberlein, Bonniers 2010.

Biblioteket, berättelsen om en brand, en stad och kärleken till böcker av Susan Orlean

~ Mösstanten ~ 8 kommentarer

När jag fick höra talas om den här boken blev jag genast intresserad. Här i Linköping brann huvudbiblioteket den 20 september 1996. Det var en chock för många. Själv hade jag aldrig haft en tanke på att något sådant kunde hända. Det var under humanistdygnet och biblioteket hade många besökare just då, men studenterna som skötte evenemanget agerade föredömligt och ingen människa kom till skada – men själva byggnaden och en massa böcker förstås.

Nu är tydligen biblioteksbränder inte så ovanliga som jag har trott. Det är en sak som jag har lärt mig genom att läsa Susan Orleans bok där hon räknar upp ganska många bränder. Hennes bok handlar om den stora branden i centralbiblioteket i Los Angeles 1986 och vad som hände sedan, men också om bibliotekets historia från 1800-talet och framåt, om bibliotekschefer, om utbyggnad, om olika sätt att se på bibliotekets uppgift i samhället, om släckningsarbetet och om utredningen efter branden. Att utreda bränder är svårt eftersom så mycket är förstört, även viktiga spår.

Boken Biblioteket är personligt skriven och handlar även om författarens kärlek till böcker och bibliotek. Men den ger också mycket kunskap och bygger på grundlig research. I och med att bibliotekets historia berättas får läsaren också insikt i staden Los Angeles historia från pionjärstad till myllrande, blänkande modern metropol. Frågan om finansiering och arbetet för att skaffa pengar till byggnader och verksamhet finns med under hela historien.

Kvinnors situation blir också belyst. Från början var biblioteket enbart männens. Kvinnor fick endast vistas i ett angränsande rum där det fanns lite tidningar och litteratur som var passande för de veka och begränsade kvinnohjärnorna. Paradoxalt nog fanns ändå tidigt några kvinnliga bibliotekschefer. Sedan har vi den stora frågan om ”farliga” böcker, sådana som helst inte ska finnas och om de existerar ska de helst gömmas undan för den stora publiken. Vad som är olämpligt, hädiskt och destruktivt och kan förstöra moralen växlar naturligtvis med samhällsandan och det politiska läget. Susan Orleans bok ger en bakgrund till den debatt och de åsikter som vi har idag om böcker med rasistiska inslag med mera.

Boken Biblioteket är amerikansk och av naturliga skäl präglad av det. Det svenska biblioteksväsendet har vuxit fram under andra förhållanden men den som älskar böcker och bibliotek kan få stort utbyte av att läsa den. Boken rekommenderas.

Biblioteket – berättelsen om en brand, en stad och kärleken till böcker av Susan Orlean, Atlantis 2019. Översättning: Emeli André.