Ripley under water av Patricia Highsmith

Ripley Under Water är Patricia Highsmiths femte och sista bok om Tom Ripley. Han bor i en fransk by i ett trevligt hus tillsammans med sin hustru, bekvämt med hushållerska, städerska och trädgårdshjälp. Där odlar han sina rosor och dahlior och spelar cembalo då och då. Men för att komma dit har han mördat ett antal personer, bland annat för att det inte skulle bli avslöjat att han har tjänat en massa pengar på konstförfalskning.

I denna femte roman om Ripley dyker det upp en amerikansk man med fru i byn där Ripley bor, och som börjar komma med insinuationer om en man som var på väg att avslöja konstskojeriet och som Ripley därför har mördat. Nu blir Tom Ripley nervös.

En spänningsroman som Ripley Under Water ska man inte avslöja för mycket om. Det jag kan säga är att när jag läste den önskade jag att Ripley skulle åka dit. Han är ju ingen trevlig person. Han är skenbart trevlig och civiliserad och artig och umgås med grannfamiljer och så vidare, men han är ju en psykopat som inte skyr några medel för att komma dit han vill. Boken är ganska spännande, mer spännande än den fjärde boken om Ripley, The Boy Who Followed Ripley. Dock är den ingen nagelbitare. Men Patricia Highsmith var bra på att berätta en historia och placera den i en miljö så att det känns trovärdigt. Men som sagt, mer avslöjar jag inte. Om du vill veta hur det går för Tom Ripley får du helt enkelt läsa boken.

Ripley Under Water av Patricia Highsmith, Penguin Books 1992.

Här är de fem böckerna om Tom Ripley:

The Talented Mr Ripley (1955)
Ripley Under Ground (1970)
Ripley’s Game (1974)
The Boy Who Folowed Ripley (1981)
Ripley Under Water (1991)

Och i och med detta har jag läst alla tolv hyllvärmarna för 2022 och också avslutat en svit eftersom jag har läst också de andra böckerna i serien. Det är endast den fjärde boken som är omskriven här på bloggen. De andra tre läste jag långt tidigare.

Årets hyllvärmarprojekt – hyllvärmare 2022

Som vanligt har jag haft ett hyllvärmarprojekt under året, tolv mycket olika böcker som jag dels har hittat i bokhyllan, dels på min bokvagn. De har givit många varierande läsupplevelser och jag planerar att ha ett hyllvärmarprojekt även nästa år. Det är bara en bok som jag inte har något inlägg om ännu, men det kommer. Här nedan finns en lista över böckerna med länkar till mina inlägg.

Ripley under water av Patricia Highsmith (inlägg kommer senare)
Vägarna till Afrika av Per Wästberg
Tigrar i rött väder av Liza Klaussmann
Under tungan av Yvonne Vera
Pesten av Albert Camus
The Rector’s Wife av Joanna Trollope
Easter Parade av Richard Yates
Och på åttonde dagen av Ellery Queen
Fursten av Niccolò Machiavelli
Spårvagn på Vintergatan av Niklas Rådström
På Chesil Beach av Ian McEwan
Änkans bok av Joyce Carol Oates

Vägarna till Afrika av Per Wästberg

Vägarna till Afrika – en memoar är Per Wästbergs självbiografi från det han var tjugo år tills han blev trettiotvå. Han berättar om New York och åren då han studerade på Harvard och samtidigt skrev romanen Halva kungariket. Han var även tidningsskribent både då och under åren som följde. Under den tid som biografin omspänner skrev han bland annat också en bok om Klarakvarteren tillsammans med fotografen Lennart af Petersens och ytterligare en roman, Arvtagaren.

Per Wästberg berättar både om sitt familjeliv och om sitt liv i kulturvärlden. Det är många namn han nämner och för mig säger det inte så mycket. Jag känner igen de flesta och tänker ibland, jaha även honom umgicks han med, och jag får en bild av en ung människa som rör sig i och känner sig hemma i den världen, av en människa som skriver hela tiden och som arbetar mycket. Memoaren ger också en liten inblick i journalistkretsar på den tiden.

Men inte förrän Per Wästberg reser till Afrika blir det riktigt intressant. I Sydafrika upplever han den omänskliga apartheidpolitiken. Han upplever den handfast och konkret och de partierna i boken blir en nyttig påminnelse om hur det verkligen var. Där bränner det till. Det är så lätt att glömma. Men läser man Per Wästbergs Vägarna till Afrika får man kraftfulla exempel. Efter det går mycket av Per Wästbergs tid och energi åt till att verka för en förändring. Han skriver och han reser runt och berättar om sina erfarenheter och verkar för en rörelse mot apartheidregimen. Det bränner också till i Wästbergs personliga liv mot slutet av biografin när han möter en ny kärlek.

Vägarna till Afrika – en memoar av Per Wästberg, Bonnier pocket 2008.

Vägarna till Afrika kom först ut 2007.

På Wikipedia kan du läsa om Per Wästberg här.

Fursten av Niccolò Machiavelli

Niccolò Machiavelli (1469-1527) bodde i Florens som var en av de många staterna i Italien under fjorton- och femtonhundratalet. Det var många olika furstendömen och kungadömen som kämpade om makten i Italien på den tiden, också den franske kungen och påven, och för att lyckas i striderna gick de ibland samman i olika allianser. Det var en orolig tid med många krig och belägringar, en farlig tid både för folket och de som styrde.

Machiavelli gjorde karriär inom stadsförvaltningen i Florens och hade också diplomatiska uppdrag. Bland annat reste han till den franske kungen Ludvig XII. Han visste alltså mycket om politik och wmaktkamp och han blev själv anklagad för konspiration och fängslad och torterad när släkten Medici återtog makten i Florens. Han blev så småningom frigiven och de senare åren i sitt liv ägnade han åt att skriva och det var då han skrev Fursten som har blivit en klassiker och som har diskuterats och debatterats sedan dess.

Fursten handlar om makt, om hur en furste kan manövrera för att ta makten och hur han sedan bör styra för att behålla den. Fursten bör skapa en stark stat. Han bör belöna dem som kan stödja honom och straffa dem hårt som motarbetar honom. Machiavelli tar upp olika exempel ur historien om hur härskare har gjort. Om fursten styr sin stat bra har också folket nytta av det, men det handlar absolut inte om demokrati. Fursten måste dock ha folkets stöd och han måste vara respekterad. Det blir han bland annat genom att agera konsekvent och ofta skoningslöst. Att de lägsta i samhället tillhör folket menar Machiavelli kanske inte. Antagligen menar han borgarna, alltså köpmännen och hantverksmästarna. Men det är en spekulation från min sida.

Fursten är en intressant bok som har levt vidare genom århundradena och som fortfarande känns relevant att läsa. Politik är ju ofta maktkamp och runt om i världen har vi härskare som styr, som manövrerar, som startar krig och som kan vara skoningslösa. Det är inte svårt att hänga med i Machiavellis resonemang i Fursten och jag är glad att jag äntligen har läst den.

Fursten av Niccolò Machiavelli, Atlantis 2012. Översättning: Paul Enoksson.

Usprungligen publicerades Fursten 1532, alltså efter Machiavellis död.

Min text här är en mycket ytlig presentation av Fursten. Lite mer ingående kan du läsa om Machiavelli och Fursten på Wikipedia. Där finns också exempel på litteratur för den som vill tränga djupare in i ämnet.

The Rector’s Wife av Joanna Trollope

Anna Bouverie är gift med en präst sedan ganska många år. De har tre barn, två döttrar och en son och den äldsta dottern har flyttat hemifrån. Annas ”arbete” är att vara prästfru. Hon delar ut församlingsbladet, hon ordnar den årliga middagen för personalen i församlingen. Hon svarar i telefon dagarna i ända och lämnar meddelanden till sin man. Hon tvättar och stryker mannens ämbetsdräkt och kyrkobasarer och blomsterutsmyckning i kyrkan tillhör också hennes ansvar, fast en del är utdelegerat till kvinnor i församlingen.

De bor på landsbygden och den allmänna meningen i församlingen är att prästfrun inte ska gå ut i arbetslivet och det är också hennes mans åsikt. Kanske mest för att han inte vill stöta sig med de dominerande församlingsmedlemmarna. Det känns lite konstigt att det ska ha gått till på det viset ända fram till 1990-talet, men så kunde det kanske vara. Annars vet vi ju att prästfruar i historien har arbetat mycket, fast det inte har kallats arbete.

Nåväl. Anna Bouveries mans lön är inte hög och för att dra in pengar till familjen översätter hon tekniska texter hemma. Det syns inte utåt så det kan ingen klaga på. Men när hennes man inte blir befordrad och den yngsta dottern mår så dåligt i den kommunala skolan att hon inte vill gå dit då söker Anna Bouverie arbete på en stormarknad och hon blir anställd där. På så sätt finns pengar i hushållet till avgiften på en inte så dyr, men bra privatskola.

Jag ska inte berätta mer om handlingen här. Det händer en hel del i den här romanen. Jag tror att författaren har fångat livet så som det kan gestalta sig i en engelsk by med vissa dominerande församlingsmedlemmar och med mycket skvaller. Hon har själv vuxit upp i en prästgård. Det var visserligen inte på 1980- eller 90-talet men det känns ändå som om hon kan miljön. Många, kanske alla, Joanna Trollopes romaner utspelas på landsbygden och då inte bland sjukliga gruvarbetare, familjer med alkonolproblematik eller fattiga lantarbetare utan människor med lite mer resurser än så.

Familjelivet och människornas relationer i The Rector´s Wife är fint gestaltade och berättelsen är spännande och underhållande med djup. Man kan nog säga att boken hör hemma bland romanerna om kvinnlig frigörelse.

The Rector´s Wife av Joanna Trollope, Black Swahn 1992. Boken jag har läst är en pocketutgåva. Romanen publicerades första gången 1991.

Pesten av Albert Camus

Pesten handlar om en hemsk sjukdom som drabbar den algeriska staden Oran någon gång på 1940-talet. För oss som har genomlevt och fortfarande lever med covid-19-pandemin känns berättelsen, människornas reaktioner inför sjukdomen och samhällets åtgärder mycket aktuella. Människornas reaktioner kan vara att likaväl låtsas som om ingenting har hänt som att stänga in sig och isolera sig. Det kan vara att festa riktigt grundligt för att det kanske inte finns någon morgondag, eller arbeta hårt och outtröttligt för att bekämpa sjukdomen och minska människornas lidande.

Det finns flera skillnader när man jämför förhållandena i Camus roman Pesten med covid-19. Sjukdomen i Pesten ger ingen pandemi. Den är en epidemi i staden Oran som blir satt i karantän. Pesten är mycket dödligare än covid-19, en hemskare sjukdom alltså, men den smittar kanske inte fullt lika lätt som covid.

Det finns mycket som jag lägger märke till i boken som jag nog inte hade tänkt på om jag läst den för några år sedan. Man samlar stora grupper av människor i kyrkorna. Är det så klokt? tänker jag genast. Pesten smittar ju inte så lätt genom luften utan genom närmare kontakt med de sjuka och genom råttor och loppor, men visst borde den kunna smitta genom att många människor finns tätt samman i en stor kyrka? Caféer och teatrar är öppna under hela epidemin. Men staden är som sagt satt i karantän och därför är många människor avskurna från kontakt med sin man eller hustru eller älskade eller andra närstående.

Det sägs att Pesten egentligen handlar om Nazitysklands ockupation av Frankrike. Det verkar mycket rimligt. Den handlar bara om franskättade människor. Araber som det bör ha funnits många av i staden nämns bara i förbigående i någon anmärkning om de arabiska kvarteren. Hur pesten grasserade och bekämpades där finns inte omnämnt. Likaså handlar romanen till allra största delen om några män som har utbildning och som besitter vissa funktioner i staden. Alla sjuksköterskor och vårdbiträden som också riskerade sina liv på sjukhusen och säkert måste arbeta tills de nästan föll ihop när epidemin var som värst finns inte med. Jag är inte säker. Kanske var alla sjukhusvårdare män i Frankrikes Algeriet? Men de finns i så fall bara med i en bisats. Det är alltså en liten grupp män romanen handlar om.

Pesten är skriven som en krönika, alltså sakligt och utan en massa känslosamhet men det hindrar inte att där finns skakande scener. Tvärtom. Det bidrar till dramatiken. Den innehåller också en hel del analyserande av människor beteende och resonemang om vad som är rätt och fel och om att följa sitt samvete, om att bry sig om andra eller bara sig själv. Den handlar om människor i en mycket svår situation, en situation där kanske ingen av oss vet hur vi skulle handlat om vi befunnit oss där just då. Så trots det jag saknar och undrar över är det en stor upplevelse att läsa Camus Pesten och den har också en framträdande plats i världslitteraturen. Man får tänka på när den skrevs. En författare måste ju också begränsa sig till vad hen kan berätta, vad hen känner till. Men det som är berättat i Pesten kan ge många olika tankar och impulser åt vitt skilda håll och det är så skönlitteratur fungerar när den är som bäst.

Pesten av Albert Camus, Bonniers 2020. Översättning: Jan Stolpe.

Tigrar i rött väder av Liza Klaussmann

Tigrar i rött väder handlar om en amerikansk välbärgad familj från andra världskrigets slut till och med 1960-talet. Till största delen utspelas den på USA:s östkust vid familjens sommarhus. Nick träffar åter sin unge man Hughes när han kommer tillbaka från kriget. Han är inte riktigt sig lik, han är sluten och distanserad. Helena far till Hollywood och gifter sig med Avery och det visar sig att han inte bryr sig om någon annan än sig själv.

Det finns gott om problem i familjen. Nick är en kvinna som har stark utstrålning och som männen faller för. Helena har problem med alkohol och tabletter. Samtidigt lever de gott. Helena är den sämst lottade med en man som förbrukar mer pengar än han tjänar. Nick och Hughes tillhör inte de allra rikaste, men där finns pengar och det spelas tennis och äts middag på klubben och ordnas fester och där finns hemhjälp.

Nick bor i sommarhuset medan mannen är i New York och arbetar och kommer dit över helgerna. I en stuga på egendomen bor Helena. En ganska skön och avslappnad tillvaro, kan man tänka, men där finns en stark psykologisk spänning, inte bara på grund av en empatilös make i Hollywood, missbruk och Nicks och Hughes svala äktenskap. Nicks dotter och Helenas son hittar ett lik en dag. Det är en av de många portugisiska tjänsteflickorna som finns i området som är död och människorna där är övertygade om att de vet vem som är förövaren. Men han är inte dömd.

Tigrar i rött väder är alltså skriven så att jag vill läsa till slutet. Där finns atmosfär och trovärdiga romangestalter. En hel del lämnas till läsarens egen fantasi. Den är upplagd så att olika avdelningar berättas utifrån de olika personernas perspektiv. Men när jag kom till slutet blev jag lite besviken. Den romangestaltens egen berättelse tycker jag inte håller riktigt. Den är alltför klar och uppenbar. Av någon anledning blir det lite platt. Kanske beror det på att det övriga är så pass bra att jag förväntade mig något mer. Men boken är läsvärd och den har fått god kritik. Den är Liza Klaussmanns debutroman

Tigrar i rött väder av Liza Klaussmann, Pocketförlaget 2013. Översättning: Caj Lundgren.

Boken kom 2012 på Modernista.

På Chesil Beach av Ian McEwan

Den här romanen handlar om Edward och Florence som har gift sig samma dag och nu tagit in på ett hotell på brittiska sydkusten där de ska tillbringa sin bröllopsnatt. Det är år 1962 och en annan tid än den vi lever i. Att de aldrig har haft sex tidigare var kanske inte lika konstigt och ovanligt som det är för de flesta av oss idag. De är båda osäkra inför natten. De älskar varandra och Edward har velat ha mer fysiskt umgänge men Florence vill helt enkelt inte. Hon far illa när de blir intima.

På Chesil Beach är en sorglig historia om två unga människor som har mycket svårt att nå varandra. Alltför mycket är outsagt. Vi får veta en del om deras bakgrund, om hur de träffades och hur deras förhållande har utvecklats. Men kärnan i berättelsen är bröllopskvällen och vad som händer då. Berättelsen är beroende av författarens förmåga att skapa gestalter som är psykologiskt trovärdiga och det tycker jag att han har gjort. Visserligen lämnar jag romanen med ett antal frågor, men det ger spänning och rymd till berättelsen att det är så mycket jag inte vet. Varför är Florence som hon är? Saknas den fysiska kemin mellan just dessa två? Är hon en människa som har en obefintlig lust till sex? Är hon egentligen lesbisk men har inte förstått det än? Har hon varit med om övergrepp som har förstört hennes sexliv? Och Edwards kärlek till henne, är den inte orealistiskt romantisk samtidigt som han har sina kroppsliga behov?

På Chesil Beach är en lugnt berättad historia som är mycket spännande. Ian McEwan kan konsten att skapa dramatik i lugnet. Jag lämnar den med en lite bitterljuv känsla och tycker att den är högst läsvärd.

På Chesil Beach av Ian McEwan, Ordfront 2007. Översättning: Maria Ekman.

Och på åttonde dagen… av Ellery Queen

Ellery Queen är utarbetad. Han har jobbat hårt. Nu lämnar han New York och kör tvärs över kontinenten till Hollywood för att skriva filmmanus åt militären. Det är under andra världskriget och den redan trötte Ellery Queen får jobba stenhårt. När han lämnar det uppdraget är han utmattad och måste ligga och vila under några dagar. Sedan tar han sin bil för att köra tvärs över kontinenten till sitt hem.

Hur det nu är kör han vilse i öknen, vilket inte är konstigt så utmattad som han är, och hamnar i en grönskande dal där en isolerad religiös sekt håller till. Allt verkar ganska idylliskt tills en av sektens medlemmar blir mördad. Eftersom inget sådant tidigare har hänt i sektens historia och ingen av medlemmarna har någon erfarenhet av att lösa brott tar sig Ellery Queen an den uppgiften.

Och på åttonde dagen är en pusseldeckare och detektiven är alltså Ellery Queen som har fått samma namn som författarpseudonymen. Författarna till Elley Queenböckerna är två kusiner, Manfred B. Lee och Frederic Dannay. Den här boken kom ut på originalspråket 1964. Frederic Dannay hade skrivit ett sextiosidigt synopsis och sedan fick science fictionförfattaren Avram Davidson i uppdrag att skriva romanen. Sedan reviderades den av både Lee och Dannay.

Det finns en del atmosfär i berättelsen och den gav en viss spänning därför att jag ville veta vem som var mördaren och på grund av den ovanliga miljön. Det är en bok att läsa som underhållning och det passar kanske bra på sommaren. Själv har jag läst en del Elley Queenböcker tidigare och läste denna med en viss nöjsamhet. Den ingår i serien Bonniers kriminalklassiker.

Och på Åttonde dagen av Ellery Queen, Bonniers 2001. Översättning: Susanne och Nils P. Sundgren.

Easter Parade av Richard Yates

Systrarna Emily och Sarah Grimes är mycket olika. Sarah är den äldsta och söta systern och gifter sig tidigt. Emily är mager och mer intellektuell. 1930, när systrarna är nio och fem år gamla skiljs deras föräldrar. Sedan bor de med mamman och de flyttar ständigt runt. Så fort systrarna har börjat finna sig tillrätta på ett nytt ställe ska de flytta igen. Mamman ser inte på verkligheten som den är. Hon gör den bättre i sin fantasi. Samtidigt längtar hon hela tiden efter det grönare gräset som hon tror finns på andra sidan, och hon dricker.

Flickornas pappa är charmig, men lite slarvig och han säger inte nej till alkoholen han heller. Så växer flickorna upp och hur blir då deras liv? Inte bra, och det talar författaren om redan på första sidan så vi vet lite grand vad vi har att vänta oss. Men fast vi har fått den vetskapen överraskar författaren boken igenom. Det är väl förberedda överraskningar. Det som händer känns verkligt och följdriktigt.Visst förstår vi att Sarahs äktenskap inte kommer att bli någon dans på rosor, men exakt vad som händer kan jag inte räkna ut. Inte vet jag allt som ska hända i Emilys liv men jag vet ju från början att lyckligt blev det inte.

Romanen är berättad från Emilys synvinkel, hon som bor i staden och arbetar på bokförlag och besöker sin syster ganska sällan. Mötena med systern, med fadern och med modern och männen i Emilys liv gestaltas så att det känns. Yates skriver oss inte på näsan. Han berättar vad som händer under ganska många år, med nedslag här och där. Som läsare sätter jag ihop det till människor som känns verkliga och som jag kan känna med. Easter Parade är spännande och lättläst samtidigt som den innehåller komplexa porträtt av människor. Den är en ganska sorglig historia men ändå känns den inte nattsvart. En bit av livet. Så här kan det tyvärr gå.

Easter Parade av Rickard Yates, Norstedts 2010. Översättning: Kerstin Gustafsson.

Första gången boken kom ut på originalspråket var år 1976.