Etikett: Japan

Nocturner av Kazuo Ishiguro

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Nocturner är en novellsamling som innehåller fem berättelser med anknytning till musik. Ur en novellsamling brukar man kunna välja en novell och så nöja sig med den, om man inte har lust att läsa alla. Men här fungerar inte det. Jag tycker inte att de håller en och en. Men läser man hela boken så påverkar berättelserna varandra i ens sinne och helheten blir djupare och större.

Alla novellerna handlar om musiker som inte har blivit stora och berömda. De spelar för turister på ett torg, eller blir restaurangmusiker, eller spelar på klubbar och är studiomusiker. Ett tema som återkommer är längtan efter rikedom och berömmelse, nöjesvärldens ytlighet och att en kvinna kan bli rik och känd genom att fånga rätt man till äktenskap, men hon riskerar också att bli utbytt mot en yngre och fräschare kvinna när hon blir äldre. Allt för publiciteten! Ett annat tema är kärleken till musiken och hur musikern måste anpassa sig till den krassa verkligheten. En av berättelserna handlar om att inte ha den riktigt stora talangen och inte heller den stora arbetsförmågan som krävs för att bli en stor musiker, men att inte vilja erkänna det ens för sig själv.

Berättelserna i samlingen är enkelt och rakt skrivna. De har rent av en bedräglig enkelhet. Men när man har läst dem känner man att det finns mer under ytan och är kanske lite melankolisk. Nocturner är med andra ord värd att läsas.

Nocturner – fem berättelser om musik och skymning av Kazuo Ishiguro, Wahlström & Widstrand 2017. Översättning: Rosé-Marie Nielsen.

Nocturnes – Five Stories of Music and Nightfall publicerades första gången 2009.

Snöns rike av Yasunari Kawabata

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Snöns rike utspelas i en turistort på ön Honshu. Dit kommer Shimamura. Han är medelålders, förmögen och estet. Där träffar han en ung geisha som heter Komako och hon förälskar sig i honom. De kommer från helt olika förhållanden. Shimamura är rik och har familj. Han har ärvda pengar och behöver inte arbeta utan kan göra det han har lust till. Komako däremot måste arbeta för sin försörjning. Ett sätt är att en rik man tar henne under sitt beskydd och då består naturligtvis arbetet av att vara vacker och angenäm och stå till tjänst sexuellt. Ett annat sätt är att utbilda sig till geisha och då ska hon också vara vacker och angenäm, ett trevligt sällskap som kan underhålla genom musik och sång, och helst ung.

Snöns rike berättas av Shimamura. Allt det här om olikheten och om Komakos situation finns i berättelsen men där finns inga pekpinnar. Det är självklart att Shimamura lever som han gör. Det är självklart att han beställer en ung kvinna till sin egen förnöjelse när han kommer till hotellet. Hon ska absolut vara ung. Det är så det är.

Komako och Shimamura är också två helt olika personligheter. Hon är känslosam och kan fara iväg lite obetänksamt medan han är tillbakalutad, eftertänksam och reflekterande. Han är inte lika starkt engagerad i förhållandet som hon och han är på ön då och då och har ett annat liv på annan ort medan hon bor på ön. Jag tror att tiden för romanen är någon gång efter första världskriget men Komako känns på sätt och vis modern. Hon dricker för mycket på festerna där hon arbetar och hon vill ha sitt oberoende. Fast hon är mycket ambivalent.

Berättelsen känns mycket trovärdig, som om allt verkligen har hänt, fast ur Shimamuras synvinkel förstås. Samtidigt är den mycket vackert skriven, miljön står fram, och Komako med alla sina komplicerade känslor blir en stark romangestalt. Snöns rike är mestadels lugnt berättad och finstämd och handlar mycket om samtalen mellan Shimamura och Komako, men där finns också dramatik. Som tonåring läste jag Snöns rike första gången och jag mindes ingenting när jag nu läste den igen. Jag är glad över att jag gjorde det. Snöns rike är en mycket fin berättelse och jag vill läsa mer av Kawabata.

Yasunari Kawabata tilldelades Nobelpriset i litteratur år 1968. Snöns rike publicerades första gången 1948. Den kom på svenska 1957, översatt från engelska. Enligt Libriskatalogen finns det bara två titlar av Yasunari Kawabata som är översatta från japanska och de kom 2017.

Snöns rike av Yasunari Kawabata, Aldus/Bonniers 1968. Översättning från engelska: Per Erik Wahlund.

Tokyo Ueno station

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Kazu är hemlös och han lever sina sista år i den kejserliga Uenoparken i Tokyo. Den ligger intill stationen där han gick av tåget som ung för att arbeta med bygget av anläggningarna till de Olympiska spelen 1964. Det är alltså en äldre man som den här romanen handlar om. Han berättar både om sitt liv som hemlös och ger oss tillbakablickar ur sitt liv. Han kommer från en by på landsbygden, från en fattig familj.

Kazu är en av alla dem som har varit tvungna att resa bort från sina familjer för att förtjäna pengar, ett öde som han delar med många människor i världen. Men nu är Kazu hemlös och Tokyo Ueno station handlar om dem som i stort sett inget har. De bor i skjul tillverkade av presseningar och kartong. Några av dem tar tillfälliga jobb om de kan och orkar. Andra samlar tomburkar för att få ihop lite pengar. Vad som har lett till deras hemlöshet vet varken vi eller Kazu, utom i ett fall. Kazu får vi också lära känna lite närmare. Men de hemlösa är ganska många och runt om i parken vandrar människor som har det bättre ställt.

Författaren låter oss dels lära känna Kazu och hans sorgliga liv, dels låter hon oss uppleva det påfrestande livet som hemlös. Hon ställer det mot resten av samhället genom de andra människorna som rör sig i parken. Kazu är en iakttagare och lyssnare och samtalen som han hör i parken och vid minnesmärkena står som kontrast till hans liv. Det är vardagliga samtal om vardagliga företeelser och på så sätt kommer det vanliga, mer eller mindre välfungerande samhället att stå som en motpol till hans och de övriga hemlösas utanförskap. De är nära varandra rent fysiskt, men avståndet mellan dem är milsvitt. Avståndet till kejsarfamiljen som några gånger om året har anledning att besöka parken är naturligtvis ännu större.

Tokyo Ueno station är en sorglig roman, berättad lugnt och eftertänksamt, en roman som ger mig bilder och tankar som stannar kvar.

Tokyo Ueno station – utgången mot parken av Yu Miri, Bonniers 2021. Översättning: Lars Vargö.

Sändebudet av Yoko Tawada

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Japan har isolerat sig från omvärlden. Barnen är så svaga att de nästan inte kan gå. Deras huvuden framstår som stora på deras smala halsar. De äldre däremot är pigga och starka och verkar leva för evigt. Gammelmorfar Yoshiro tar hand om sitt barnbarnsbarn, pojken Mumei. Medan han har svårt att äta och dricka och bara kan gå korta sträckor mycket långsamt springer hans gammelmorfar långa sträckor varje dag. Dessutom tar han sig runt till olika marknader för att hitta bra mat till Mumei. Gammelmorfar är en av de unga äldre.

Efterhand träder ett samhälle fram som vi förstår har varit utsatt för en katastrof. En miljökatastrof, tänker jag. Ingen bor längre i centrala Tokyo. Mat är inte helt lätt att få tag på. Japan importerar inga varor och människorna i de bördiga jordbruksområdena ser först och främst till sina egna behov.

Berättelsen är skriven mycket sakligt och konkret men det finns också en stor vaghet. Vi får aldrig veta vad som har lett till den nuvarande situationen och heller inte klart och tydligt hur landet styrs. Vi får delar av bilden.

Texten är alltså konkret, men också vacker. Det finns poesi i berättelsen. Jag tolkar den som en varning för vad vi gör med vår jord. Men den handlar också om att bara finna sig i vad som är bestämt, eller att göra motstånd. Efterhand kommer det fram att det finns människor som tyst och stilla handlar mot bestämmelserna.

Sändebudet är en vacker och lite obehaglig berättelse. För mig som läsare är den delvis dimhöljd. Den har en alldeles egen atmosfär och känsla och jag tycker absolut att den är läsvärd. Slutet kom lite snopet men för övrigt vill jag rekommendera boken.

Sändebudet av Yoko Tanawa, Tranan 2020. Översättning: Vibeke Emond.

M/T och berättelsen om skogens under av Kenzaburo Oe

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

I den här boken berättar Kenzaburo Oe om den japanska ön Shikoku och dess historia. Han föddes och växte upp i en by på ön och där fanns en stark berättartradition i form av sägner och myter. Hans mormor berättade om ön när han var barn och det är genom sina egna upplevelser och sägnerna om ön och byn som han berättar den här historien.

Jag får erkänna att den här boken var knölig att läsa, men det var också värt besväret. Det känns som om jag har fått en liten inblick i och förståelse för Oes födelseby och japansk kultur. Det känns också som om Kenzaburo Oe har kämpat med att förstå berättelserna när han skrev den här boken. I romanen finns en sammanblandning av författarens eget liv och myterna och hur han försöker förstå dem och hitta en röd tråd. Det handlar både om att förstå muntlig berättartradition och myter vetenskapligt och att hitta logiken och den historiska bakgrunden. Men det som hans mormor berättade har ingen fullständig logik. Människor växer och blir jättar. En figur som har dött och kommit över till andra sidan kan mycket väl dyka upp igen och en jätte kan så småningom krympa. Dessutom finns den mystiska känslomässiga aspekten. Oe har hört sägnerna som barn och han har levt i dem.

Berättelsen handlar om byn och sägnerna. Det finns ingen huvudperson. Men på sätt och vis blir författaren själv huvudperson. Det är som om han i början av boken strävar hårt för att förstå och för att inlämma berättelsena i någon slags logik och se vetenskapligt på dem, men i slutet av boken har han givit upp. Sägnerna lever sitt eget liv och kan inte helt och fullt begripas. Det betyder inte att romanen slutar i ett misslyckande. Tvärtom. Den öppnar sig och helheten blir en vacker berättelse om vår plats på jorden, om vårt obegripliga liv. En människa innehåller så mycket.

Men kanske var det i sista stund som Oe skrev om sin barndoms berättelser. I slutet av boken är han vuxen med fru och barn i Tokyo. Urskogen som omger byn genomkorsas numera av vägar. Vi befinner oss i den moderna världen.

M/T och berättelsen om skogens under av Kenzaburo Oe, Bonniers 1994. Översättning: Yukiko Duke.

Black box av Shiori Ito

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

I den här boken berättar Shiori Ito om hur hon blev våldtagen av en högt uppsatt man i mediebranschen. Han skulle hjälpa henne att få ett jobb och så drogade han henne och våldtog henne på sitt hotellrum. Det hände 2015 och ännu 2017 var fallet inte utrett. Förövaren hade kontakter högt uppe i samhället och polisen lade ner utredningen.

Shiori Ito är stark och modig, det måste hon vara som har kunnat kämpa så i det japanska samhället där det är svårare att få rätt för ett våldtäktsoffer än här. Det är inte lätt hemma i Sverige, men ännu svårare i Japan. Shiori Ito förmedlar också hur brutal och hemsk våldtäkten är för offret och hur det påverkar henne efter det. Hon gör också ”helt fel” efter våldtäkten. Hon anmäler inte direkt och hon går inte och blir undersökt så att skador kan dokumenteras och spår säkras, men hon förklarar också för oss läsare vad det beror på. Efter våldtäkten är hon chockad och förvirrad. Hon blir reducerad till en liten skräckslagen skugga av sitt forna jag. Hon kan inte utföra de enklaste handlingar.

I Black box får vi veta en del om lagar i Japan och om hur en polisutredning av en våldtäkt kan gå till där men för mig är skildringen av hur våldtäkten påverkade Shiori Itos liv månad efter månad, år efter år, det som gör mest intryck. Det gör att boken blir viktig och relevant för vem som helst av oss, oavsett hur lagarna omkring våldtäkt ser ut hos oss. Shiori Ito vågar inte bo kvar i sin lägenhet eftersom våldtäktsmannen vet i vilket område hon bor. Hon kan inte bo ensam utan bor hos sina föräldrar eller en vän. Hon klarar inte att gå till sitt arbete under lång tid. Hon är rädd för att möta våldtäktsmannen eftersom han arbetar i närheten av hennes arbetsplats. Samtidigt finns ”normaliteten” där – att förövaren påstår att allt var frivilligt, allt är som vanligt och eventuellt skulle han kunna hjälpa henne till ett jobb. Det blir två helt olika verkligheter som krockar och det gör att jag får en fördjupad förståelse för det som beskrivs i Klubben som jag nyligen har läst.

Black box av Shiori Ito, Systerkonspirationen 2019. Översättning: Vibeke Emond.

Begravd jätte av Kazuo Ishiguro

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Tiden är 500-talet och platsen är det land som ska bli England, men Begravd jätte är ingen historisk roman. Den är en saga förlagd till den tiden.

Axl och Beatrice är ett gammalt par som tillhör britannerna, ett keltiskt folkslag. De bor i en by som består av rum och gångar i en kulle. De ger sig iväg till den stad där deras son bor. Men egentligen vet de inte var han bor, de minns inte, de kommer inte ihåg mycket av sin sons barndom, inte heller varför han inte finns där de bor.

En osynlig dimma av glömska ligger över landet. Människor minns knappt det som hände i förrgår.

Längre fram i romanen får vi veta att det är hondrakens andedräkt som orsakar glömskan. Efter att kung Arthur har slagit saxarna vaktas hondraken för att glömskan ska sprida sig och människor inte ska komma ihåg all brutalitet och alla övergrepp och mord som har skett under kriget. Därför är det fred mellan saxare och britanner, men freden hänger på en skör tråd. Det finns de som vill att människor ska minnas.

Om man vill ha action och äventyr ska man inte läsa den här boken. Berättelsen framskrider långsamt. Den är skriven på ett gammaldags sätt med långa omständliga dialoger. Men om läsaren försätter sig i rätt stämning och tar till sig Ishiguros sagovärld är boken vacker och tankeväckande. Där finns monster, riddare och alfer. Där finns färjkarlar som ror människor till en mystisk ö. Så småningom förstår jag att det handlar om att ros över till dödsriket.

Begravd jätte är en bok som finns kvar i mitt sinne efter läsningen. Jag tänker på krig som har skett under min levnad. Vad människor kan göra mot varandra och med varandra och då funderar jag både över det stora – krigen, politiken – och det privata. Axl och Beatrice som är gamla och ger sig ut på en mödosam vandring minns inte heller mycket av sitt tidigare liv tillsammans. Har de bedragit varandra? Finns elakhet och oenhighet gömt i glömskan?

Boken lämnar mycket öppet, om kärlekens makt, om sorgen när man mister en kär anhörig. Är människan god eller ond? Är det bättre att veta om alla hemskheter som har skett eller borde man glömma dem?

Begravd jätte av Kazuo Ishiguro, Wahlström & Widstrand 2017. Översättning Rose-Marie Nielsen.