Nattens skola av Karl Ove Knausgård

År 1985 flyttar den unge Kristian Hadeland till London för att studera fotografi. Han vill lyckas. Han vill bli en berömd fotograf. Vägen dit är inte utan svårigheter. I början av studierna bedöms hans foton inte alls så positivt som han förväntar sig. Nej tvärtom. Han får mycket kritik. Att ta emot kritik är aldrig lätt och Kristian verkar inte kunna bearbeta den. Han tillhör de där människorna som har mycket höga tankar om sig själv, som saknar empati och som blir ytterst upprörda över motgångar och inget som händer är deras fel, utan någon annans.

Nattens skola är den fjärde romanen i sviten som går under namnet Morgonstjärnan. Den skiljer sig från de tidigare tre genom att det i denna endast finns en berättare och det är Kristian Hadeland själv. Det finns ett övernaturligt stråk också i denna roman, men inte lika tydligt som i de förra. Här är det vagare, mer osäkert om det är övernaturliga krafter som påverkar den unge fotografen. Men Nattens skola är otäck, mycket otäckare än de tre andra romanerna. Det beror på att just Kristian Hadeland är berättaren, att vi kommer in i hans huvud. Det är rysansvärt att ta del av hans sätt att tänka och fungera. För mig, och jag tror för många andra, tillhör han de där främmande varelserna som är så svåra att förstå sig på. Hur är det möjligt att inte bry sig om någon annan än en själv? Så känns det, även om jag vet att hans hjärna antagligen inte riktigt liknar min egen. Samtidigt är det så bra skrivet att jag tycker synd om honom ibland och också ibland kan önska att han blir framgångsrik.

Man kan se flera teman i den här berättelsen. Är det nödvändigt för en konstnär att åtminstone delvis likna Kristian Hadeland för att nå stor framgång? Hur kan konstkritiker, köpare och gallerister genast godta Hadelands bilder av en död katt som han har kokat och av döda människor i olika positioner, klädda som om de levde? (Hur han har åstadkommit det begriper jag inte. Jag hoppas att han inte har fotograferat verkliga döda människor på det viset.) Nej, människorna i konstvärlden tycker att det är stor konst.

När jag läser boken funderar jag över författares och konstnärers utnyttjande av andra människor. Var går gränsen för det man borde acceptera? Jag funderar också lite grand över likheterna och olikheterna i Thomas Manns Doktor Faustus som handlar om kompositören Adrian Leverkühn. Men där är det en god vän till kompositören som berättar.

Nattens skola är alltså en ryslig historia, men som ligger så nära vår egen vardag. Om vi inte har haft närmare kontakt med människor som Kristian Hadeland blir vi ändå påverkade av dem. De finns ju runt om i samhället. Och huruvida Kristian Hadeland har fått hjälp från djävulen eller inte för att nå sin framgång, det får vi aldrig säkert veta, precis som i Doktor Faustus av Thomas Mann. Är detta, att sälja sin själ till djävulen en bild, ett sätt att illustrera och förklara hur dessa empatilösa människor som trampar ner andra på sig väg mot framgång och som ställer till så mycket elände i vår värld kan finnas ibland oss? Föreställningen om djävulen och att sälja sin själ till de mörka krafterna har funnits genom historien och finns inte bara i Doktor Faustus och Nattens skola.

Jag tycker att alla fyra romanerna i sviten Morgonstjärnan är högst läsvärda och denna är bäst. De andra tre är Morgonstjärnan, Vargarna från evighetens skog och Det tredje riket. Romanerna kan läsas separat.

Nattens skola av Karl Ove Knausgård, Norstedts 2024. Översättning: Staffan Söderblom.

Is-slottet av Tarjei Vesaas

Den här boken fick tydligen ett mycket sakligt omslag när den kom på svenska, men innehållet är inte sådant. Det är fullt av starka känslor. Romanen handlar om två elvaåriga flickor som heter Siss och Unn. Siss är populär bland kamraterna och leder ofta lekarna. Unn har nyligen kommit till trakten. Hennes mor är död och hon bor hos sin moster. Unn är tyst och håller sig för sig själv, men det är något som händer mellan henne och Siss. Ett band skapas och en vintereftermiddag när det redan är mörkt går Siss till Unn för att träffa henne ensam för första gången.

Unn försvinner dagen efter att Siss besök. När man läser boken idag känns det underligt att inte människornas första farhåga är att någon illasinnad har fört bort henne och det känns konstigt att man inte pratar om vilka bilar som eventuellt har kört förbi på vägen och att misstänksamheten inte breder ut sig i bygden. Det brukar alltid finnas någon som sticker ut som får misstankarna på sig. Men det är väl inte det som den här romanen ska handla om och den är tydligen inte tänkt att vara realistisk helt igenom.

Det är mycket som inte sägs i den här romanen. Den är skriven med starka känslor och starka och vackra bilder. På sätt och vis har den en naiv ton, men ändå inte. Den är både sagoaktig och realistiskt och vissa partier är så drabbande att jag måste lägga boken ifrån mig och ta en paus i läsandet. Man är mycket sårbar när man närmar sig puberteten och där finns så mycket som man inte kan säga och som kanske känns stort och omöjligt just då, men som inte skulle kännas likadant om man hade mer erfarenhet. Siss får uppleva en stor förlust, en förlust av något som hon inte hann lära känna innan det försvann. Unns försvinnande känns ödesbestämt och obevekligt. Men hela tiden finns ändå en trygghet runt omkring Siss. Boken blir för mig som läsare märklig, som att skåda in i farans och den dimmiga tomhetens djup, men göra det från en vardaglig och ljus plats.

Is-slottet av Tarjei Vesaas, LT:s förlag 1963. Översättning: Gustav Sandgren.

Romanen belönades med Nordiska rådets litteraturpris 1964. Den publicerades på nynorsk första gången 1963.

Tisdagstrion – Trädgård, skog eller park

Här är det tre gånger skog, som ni ser, och den första boken är Vargarna från evighetens skog av Karl Ove Knausgård. Det är den andra romanen i serien Morgonstjärnan. I den första romanen som har givit namn till serien finns plötsligt en märklig stjärna på himlen. En hel del övernaturliga händelser sker. Samtidigt strävar människorna på med sitt vardagsliv och alla sina problem. Liksom Morgonstjärnan är Vargarna från evighetens skog en blandning av realism, intellektuella resonemang och övernaturligheter, men de senare tar mindre plats i den andra romanen. Ändå finns där en underliggande spänning hela tiden i realismen. Serien består av Morgonstjärnan, Vargarna från evighetens skog, Det tredje riket och Nattens skola som kommer 1 mars. De tre första är egendomliga historier om liv och död och kanske om evigt liv som samtidigt innehåller mycket mänskligt liv som man känner igen.

Attentatet i Pålsjö skog är en kontrafaktisk roman av Hans Alfredson (1931-2017), som publicerades första gången 1996. Hans Alfredson har hittat på att en grupp utförde ett sabotage mot Nazitysklands järnvägstransporter genom Sverige till Norge på 1940-talet. Attentatet ledde till att många tyska soldater dödades. Med på tåget var även Eva Braun, Hitlers nära väninna, och hon omkom också. Detta ledde till att Tyskland invaderade Sverige. Berättaren i boken är Holger Andersson som var med i gruppen som utförde attentatet och som bara var sexton år då. Nu berättar han om dådet och om vad som hände sedan i det ockuperade Sverige. Han klarade sig alltså. Det gjorde inte alla som var med.

I en skog av Sumak av Klas Östergren är min tredje bok idag. Kennet Jansson går sista året på högstadiet. Mitt i terminen kommer en ny elev, Dan Schoultze, och han är inte som de andra. Han verkar äldre och har stort självförtroende. De som brukar ge sig på andra elever låter honom vara ifred och genom sin starka närvaro påverkar han många av de andra till att ta efter honom. Det är år 1970. Vänstern är stark bland många ungdomar och och många av dem protesterar mot Vietnamkriget. Kenneth Jansson är inte organiserad någonstans men han har vänner som är politiskt aktiva. Han bor med sin mamma i en liten lägenhet och hon jobbar som hemsömmerska. Han kommer från helt andra förhållanden är Dan Schoultze, men det blir vänner. På sätt och vis. Dan Schoultze är inte en människa som är lätt att komma nära. I en skog av sumak kom 2017.

Om du vill ha fler boktips, kanske på temats andra ord trädgård och park, då kan du gå till Ugglan & Boken.

Vinternoveller av Ingvild H. Rishøi

Ursäkta bokens skevhet. Det beror på att så många har läst den, och efter att jag också har gjort det förstår jag varför det är kö för att få hem den från biblioteket vintern 2024 fast den publicerades 2018. Boken innehåller tre bra noveller och den sista är så stark att jag var alldeles tagen efter att ha läst den. Novellerna handlar om människor som av olika orsaker har svårt att klara sin tillvaro, men som försöker så gott de kan. Det är en ensam mamma som har svårt att få ekonomin att gå ihop, en ung pappa som just kommit ut från fängelset och en tonårsflicka som gör allt vad hon kan för att ta hand om sina småsyskon.

Det här låter inte särskilt upplyftande och det är det inte heller, men det är så bra skrivet. Novellerna är vardagliga, fast det är inga vanliga vardagar. Där finns stora svårigheter, men där finns också värme. De känns så äkta och de är enkelt och genialt skrivna. De är både lättlästa och lätta att ta till sig, fastän tunga. Ingvild H. Rishøi har på något sätt förmågan att sätta fingret på den springande punkten och skriva med just de rätta orden och hålla en ton som gör att vi kan ta till oss berättelsen. Den här lilla novellsamlingen rekommenderar jag varmt.

Vinternoveller av Ingvild H. Rishøi, Flo förlag 2018. Översättning: Stephen Farran-Lee och Nils Sundberg.

På norska kom Vinternoveller 2014.

Melancholia av Jon Fosse

Melancholia handlar om den norske bildkonstnärer Lars Hertervig (1830-1902). Han kom från en fattig kväkarfamilj och fick genom en mecenat möjlighet att studera måleri, först i Christiania som den norska huvudstaden hette på den tiden, och sedan i Düsseldorf. Efter två år i Düsseldorf kom han tillbaka till Norge men han led av schizofreni och levde i armod de sista åren av sitt liv. Utgåvan jag har läst omfattar både Melancholia I och II och i den första är Lars Hertervig i Düsseldorf. Hela avdelningen handlar om en enda dag, utom ett kapitel på slutet om en annan person.

Jon Fosse har ett säreget sätt att skriva. Han är inne i romanpersonens huvud. Konstnären håller på att få ett psykiskt sammanbrott och hans tankar virrar hit och dit med många upprepningar. Jag gav nästan upp efter femtio sidor, men ändrade mig och har läst hela boken. Det var tur att jag gjorde det, för det här är bra. Fosse skapar en bild av en människa som går in i läsaren. Hertervigs osäkerhet och sårbarhet, hans självhävdelse, hans vanföreställningar och hans oförmåga att passa in känns både skrämmande och ömkansvärda. Språket böljar och flyter. Det håller på, det flödar ända tills författaren har bestämt att här tar denna första avdelning i romanen slut. Men det är inte ett oavbrutet flöde av tankar. Händelser under dagen upplevs genom Hertervig.

Melacholia I innehåller också ett kapitel då vi är inne i en författares huvud. Det är nutid och han ska skriva en roman om Lars Hertervig. I Melancholia II är vi inne i Hertervigs syster Olines huvud. Hertervig har nyligen dött och Oline är gammal. Hon har svårt att minnas det som händer nu, men hon har minnen från broderns tidigare liv.

På sätt och vis är allt skrivet på samma sätt, men ändå inte. Det är mest upprepningar i den första delen om konstnären i Düsseldorf och där är tankarna mycket förvirrade. Författarkapitlet är svalt. Först undrade jag vad det har i romanen att göra, men det känns ändå som om det ska vara där. Det är fascinerande att Fosse lämnar allt så öppet. Det känns som om det ingår att läsaren ska undra. Melancholia I och II är en märklig blandning av tankar, bilder, handfasta verkliga händelser, vardaglighet och livets förtretligheter som att bli genomsur en regnig och blåsig dag i Bergen eller att ta med fisk köpt från fiskaren in på dass därför att man inte hinner och orkar in med den i huset före. Fosse skapar människor som man kan känna med.

Melancholia av Jon Fosse, Bonniers 1999. Översättning: Urban Andersson.
Den här utgåvan innehåller både Melancholia I och II. I Norge kom ettan 1995 och tvåan 1996.

På Nasjonalmuseets hemsida kan du läsa mer om Lars Hertervig och fram för allt se hans verk.

På Waldemarsudde kommer en utställning med titel Hertervig-Hill i höst. Den kommer att visas från 21 september 2024 till 26 januari 2025.

Flicka 1983 av Linn Ullmann

När Linn Ullmann var sexton år reste hon till Paris för att bli fotograferad av en fotograf som hon hade träffat i New York. Hennes mor ville inte att hon skulle resa eftersom hon ansåg att dottern var alltför ung för att flyga till Paris och tillbringa tid där alldeles ensam. Men flickan drev igenom resan och som vuxen har hon sett tillbaka på den tiden och försökt minnas det som hände. Resultatet blev den självbiografiska romanen Flicka 1983.

Som läsare förstår man att Parisresan har satt djupa spår och underligt är väl inte det. Hon kom alltså ensam till en hård miljö där det gällde att ta sig fram till de prestigefyllda bilderna, där utseende och ungdom (man skulle kunna säga barndom) var det som gällde, och där vuxna, mycket, mycket äldre män tog för sig och utnyttjade barnen. Det är så vi ser det nu, men så såg man inte på fenomenet då. Mycket har hänt sedan dess.

Eftersom jag har läst en del av Annie Ernaux på sistone kan jag inte låta bli att jämföra. Precis som Ernaux finns författaren både nu och då och den vuxna kvinnan försöker få tag i det som hände för länge sedan. Det blir fragment som kommer fram och allt ses naturligtvis i dagens ljus. Linn Ullmann är ganska saklig men hon skriver mycket mer känslosamt än Ernaux. I romanen finns frustration och vilsenhet. Där finns minnen av ett kärleksförhållande med en mycket äldre självcentrerad man. Det är drabbande att läsa, särskilt som den vuxna kvinnan har psykiska problem. Kanske beror det på att hon är traumatiserad av upplevelserna som tonåring. Det vet vi inte säkert, men de bidrog säkerligen inte på ett positivt sätt till hennes fortsatta liv. Samtidigt är berättelsen inte ensidig. Där finns tonåringens sårbarhet i stort mått, men också lite grand tonåringens styrka. Det är hon som är ung och spänstig och som har hela livet framfor sig.

Flicka 1983 är en roman med flera dimensioner. Författaren berättar inte bara om den sextonåriga flickans upplevelser, hon resonerar också om sitt förhållande till mamman och pappan. Mer om det kan man läsa i hennes roman De oroliga. En annan kvalitét är hur hon skriver om sitt nuvarande liv. I romanen finns både känslosamma partier och nyktert resonerande som när Linn Ullmann skriver om vad en forskare har kommit fram till om vad det innebär för människor att ha hemligheter. Inte berättade flickan för sin mamma om förhållandet med den äldre mannen. Det skulle hållas hemligt, och denna hemlighet bar alltså författaren inom sig långt in i vuxen ålder. Romanen blir inte bara en redogörelse för händelserna 1983 utan en stark feministisk och mänsklig berättelse om en kvinna som har ett ganska så tungt bagage men som ändå kämpar sig fram i livet.

Flicka 1983 av Linn Ullmann, Bonniers 2022. Översättning: Lars Andersson.

Det tredje riket av Karl Ove Knausgård

Det tredje riket är del tre i den planerade kvartetten Morgonstjärnan som har fått namn efter den första delen. Också i Det tredje riket berättar många olika personer i var sina kapitel och här får vi åter träffa berättare från den första delen.

En ny stjärna har alltså stigit på himlen. Det är mycket het sensommar. En del människor får konstiga och hemska drömmar och tre medlemmar i ett deathmetallband är mördade på ett bestialiskt sätt. Något har hänt med liv och död. Är gränsen utsuddad? Och har onda krafter krupit fram? Det är en del av berättelsen. Den andra delen är människornas relationer, hur de lever och vilka problem de har. Men naturligtvis är det egentligen inte två delar. Allt är sammanbundet men som läsare vet jag inte hur eller varför.

Under läsningen av de här tre delarna i Morgonstjärnan har jag funderat mycket på vad författaren vill säga. Vad ska allt utmynna i? Nu har jag läst tre tjocka delar och jag förstår det fortfarande inte. Det tredje riket känns som lite av en vilopaus, kanske inte som att trampa vatten, men den ger inte lika mycket nytt och är inte lika stark som de föregående två delarna. Är den en lite lugnare, uppsamlande sträcka för att läsaren sedan ska klara av den stora urladdningen i del fyra? Kanske kommer den aldrig? Kanske får vi aldrig veta klart och tydligt vad allt handlade om? Ibland får jag samma känsla som när jag såg tv-serien Twin Peaks en gång i tiden. Den började med att en ung flicka var mördad och jag trodde att vi skulle få en lösning på gåtan, men serien bara fortsatte och fortsatte.

Men jag bör nog inte klaga. Det tredje riket når inte upp till de två tidigare delarnas nivå, men dålig är den inte. Karl Ove Knausgårds språk och förmåga att teckna människor av kött och blod med sina känslor, sina goda sidor och dåliga. Vardagens göromål. Och detta sammantaget med det mystiska och farliga, det obegripliga och stora. Universum, tidens gång, att stjärnan som lyser så klart inte finns nu men för miljontals år sedan. Människans medvetande. Vad är det? Forskarna kan se aktivitet i hjärnan, men var är jaget?

Resultatet, boken jag läser, blir ändå något unikt. Åtminstone för mig. Jag har aldrig tidigare läst något liknande. Det är spännande och jag ser fram emot del fyra.

Det tredje riket av Karl Ove Knausgård, Norstedts 2023. Översättning: Staffan Söderblom.

De tidigare två delarna heter Morgonstjärnan (2021) och Vargarna från evighetens skog (2022).

Afghanerna av Åsne Seierstad

20 år sedan Bokhandlaren i Kabul publicerades är Åsne Seierstad tillbaka med en bok från Afghanistan. Hon har varit där och intervjuat två människor och så en människa i exil i Norge. Det är två kvinnor och en man som är intervjuade och mannen är taliban. Att arbeta som journalist i Afghanistan måste ha varit farofyllt. Men genom att Åsne Seierstad är en norsk kvinna och journalist har hon kunnat intervjua både män och kvinnor. Jag antar att hon betraktas som något annorlunda. En afghansk kvinna hade nog inte kunnat intervjua talibanen och en manlig utländsk journalist och författare hade säkerligen inte kunnat prata med kvinnorna i talibanens hushåll.

Intervjuerna är gjorda under året efter talibanernas övertagande av makten i landet våren 2021. Genom kvinnorna får vi veta mycket om hur deras liv begränsades efter att talibanerna hade återtagit makten, men också om ett liv som varit begränsat hela tiden. Det är stor skillnad mellan utbildade kvinnor i Kabul och vanliga kvinnor ute i landsorten. Genom talibanen får vi inblick i hur en taliban kan tänka och hur hans liv har utvecklats. Vad vi får veta är naturligtvis det han vill berätta och hur han vill framställa sig själv, men det är mycket intressant. Och det är bra att Åsne Seierstad låter hans version stå för sig själv mot bakgrund av fakta och historia och det hon berättar om kvinnorna.

Åsne Seierstad nöjer sig alltså inte med att återge intervjuerna. Hon skriver om Afghanistans historia och de små och stora historiska skeendena som har lett fram till dagens situation. Viktiga teman i boken är historien och traditionen i Afghanistan och att västerlänningar inte har förstått den så bra. Afghanistans traditioner och klansamhälle och hur kvinnor och män ska leva enligt dessa sitter djupt och vägen till vad vi menar är ett demokratiskt samhälle är mycket lång. Maktpolitik är också ett tema, både inom Afghanistan och bland stormakter. När det är bekvämare att överge sina målsättningar i Afghanistan gör man det oberoende av konsekvenserna för befolkningen. Korruption är också ett viktigt tema, alltså det vi menar med korruption, men som kan vara en självklar del i ett annat tänkesätt. Resultatet blir dock att de som har makten tillskansar sig pengar som borde gå till folkets väl.

Åsne Seierstad bok är inte skriven som en intervjubok utan som en berättelse utifrån intervjuerna. Det blir en mycket spännande och rörande berättelse att ta del av. Genom att skriva en detaljrik berättelse utifrån det hon har hört från kvinnorna lyckas hon förmedla hur hemsk situationen blir när talibanerna steg för steg förstör kvinnors möjlighet till utbildning och arbete. Texten är också klar och lättläst. Jag rekommenderar boken varmt.

Afghanerna av Åsne Seierstad, Polaris 2023. Översättning: Jan Stolpe.

De oroliga av Linn Ullmann

De oroliga är en självbiografisk roman där Linn Ullmann skriver om sin mamma och pappa och sin uppväxt. Hennes mor är Liv Ullmann och hennes far Ingmar Bergman. De levde ihop en tid när Linn Ullmann var riktigt liten, men snart skildes de.

Linn bor med sin mamma men på somrarna är hon hos sin far på Fårö. Det kan inte vara helt lätt att vara dotter till en berömd skådespelerska som arbetar i filmproduktioner runt om i världen. Att vara dotter till den berömde filmregissören som har varit gift så många gånger och har många barn och som är oerhört egocentrisk och ska ha allt på sitt eget vis är inte heller det lättaste. Ändå framstår somrarna på Fårö som tryggare än resten av hennes liv. Där fanns fasta regler för vad barnen fick göra och inte. Reglerna fanns för faderns skull. Det var hans regler. Men där fanns en förutsägbarhet och dessutom, uppfattar jag det, en trygghet genom Ingmar Bergmans fru Ingrid.

Hos mamman och hennes släkt finns nerver och spontanitet. Samtidigt är flickan mycket starkare bunden till mamman än till pappan, han håller ett avstånd och då blir naturligtvis vad mamman gör eller inte gör, om hon befinner sig nära eller långt borta, mycket mer betydelsefullt och kärleksfullt, men också skrämmande. Om hon inte finns? Pappan är ju inget alternativ.

Att skriva självbiografiskt är ett minnesarbete och också tankar omkring det finns med i romanen. Resultatet blir levande och rörande. I hennes porträtt av fadern finns både kärlek och uppgivenhet. Han tar större plats i romanen än mamman. Kanske beror det på att författaren hade större avstånd till honom. Han är också avliden när boken skrivs och då finns möjlighet till ett avslut och kanske kan man skriva lite friare. Ingmar Bergman var mycket äldre än mamman och Linn Ullmann finns i berättelsen inte bara som flicka utan också som vuxen kvinna och mor och Ingmar Bergman finns med på sin ålderdom när han har förlorat en del av sin makt eftersom han måste ha hjälp med det mesta. Linn Ullmann har skapat människor och miljöer som går in i läsaren och stannar kvar. De oroliga är en mycket mänsklig roman. Den avslutas med berättelsen om faderns begravning och den är lugn och sansad. För den som ser begravningsföljet på avstånd kan det se ut som om människorna håller varandra i handen och hjälper varandra framåt i en lång, lång rad skriver författaren.

De oroliga av Linn Ullmann, Bonniers 2016. Översättning: Urban Andersson.

Fågeltribunalen av Agnes Ravatn

Alice Hagtorn var programledare på tv, men efter en skandal måste hon sluta och hon skäms så mycket att hon söker arbete hos en man som bor i ett hus på landet. Hon tar tjänst som trädgårdsmästare och hushållerska fast hon inte vet särskilt mycket om trädgårdsarbete. Men där, hos den fåordige mannen som beter sig egendomligt, är hon borta från världen och skvallret, och allt kritiskt människor kan säga och tänka når henne inte.

Men situationen är konstig och så snart hon har kommit till mannen i huset uppstår en illavarslande stämning. Mannens fru är bortrest, säger han. Hur länge hon ska vara borta får Alice inte veta. Mannen stänger in sig i sitt arbetsrum så snart han har ätit. Vad han gör där vet hon inte. Han säger bara det ytterst nödvändiga och när hon är ute i trädgården kan hon se honom stå i fönstret och betrakta henne.

Fågeltribunalen är en psykologisk thriller, en bra sådan, mycket spännande att läsa. Den har stark stämning och vardagsbestyren håller kvar den i en verklighet. Miljön med huset och trädgården och fjorden är fint beskriven. Berättelsen är både mystisk och hotfull och blir mer spännande efter hand. Kanske blir jag ändå lite besviken på slutet. Så är det oftast när jag läser spänningslitteratur. Men jag rekommenderar den absolut. Om du vill läsa en psykologisk thriller, välj då gärna denna.

Fågeltribunalen av Agnes Ravatn, Modernista 2020. Översättning: Cajsa Mitchell.