Przewalskis häst av Maja Lunde

Przewalskis häst fanns vild i Mongoliet, men på 1960-talet var alla de vilda hästarna utrotade. Kvar fanns bara Przewalskihästar i fångenskap. Men man startade ett avelsprogram och på 1990-talet började man plantera ut hästarna i Mongoliet igen. Ett 250-tal djur finns nu i en nationalpark i Mongoliet. Men den största polulationen av Przewalskihästar finns i Ukraina, enligt Wikipedia, i ett reservat i den södra delen av landet. De finns även i området runt Tjernobyl och utplanterade till Ungern från Ukraina.

Maja Lundes roman, Przewalskis häst, är den tredje i en planerad kvartett där det bärande temat är klimatet och hotet mot miljön på vår jord. Det finns tre parallella berättelser i den här boken och de är förlagda till tre tidsplan. De tre huvudpersonerna är en zoolog från S:t Petersburg på 1880-talet, en tysk veterinär som arbetar med att återföra hästarna till Mongoliet på 1990-talet och en kvinna som kämpar för att bo kvar på sig gård i Norge år 2064.

Problemen från de två första böckerna, Binas historia och Blå, återkommer i den här tredje romanen. I framtiden har klimatet ändrats så att det är stor torka söderut och det regnar alldeles för mycket i Norge och bin har helt försvunnit. Samtidigt handlar den här romanen ju väldigt mycket om vildhästarna. I och med att berättelsen både går bakåt i tiden och in i framtiden får vi också ett perspektiv på hur djur har behandlats. Förhållandena i den zoologiska trädgården i S:t Petersburg är ofta rent hemska för djuren. Utplundring av fjärran länder finns också med. Man fångar vilda djur i Afrika och Asien och transporterar dem till djurparker i Europa under förhållanden som gör att många av dem dör under resan. Så det finns både en kunnig och omtänksam verksamhet och en exploaterande.

Men Przewalskis häst är en roman och där finns människor som vi kan känna med, tycka illa om och leva oss in i. Både veterinären och zoologen har funnits i verkligheten, men också omkring dem har författaren fantiserat och skapat levande människor. Przewalskis häst är en medryckande, spännande och mänsklig roman om viktiga frågor för vår framtid. Där finns människor som kämpar för sin existens och där finns relationsproblem som vi känner igen. Boken rekommenderas varmt.

Przewalskis häst av Maja Lunde, Natur & Kultur 2020. Översättning: Lotta Eklund.

Vargarna från evighetens skog av Karl Ove Knausgård

Karl Ove Knausgårds nya roman är nummer två i en planerad kvartett under rubriken Morgonstjärnan som också är titeln på den första boken i kvartetten. Liksom i romanen Morgonstjärnan är Vargarna i evighetsskogen uppdelad i kapitel för flera olika människor. Ingen av de som fanns med i Morgonstjärnan finns här utan de är andra och i denna roman för texten oss till Sovjetunionen och senare Ryssland. Men där finns en stark koppling till Norge. En av romanens viktigaste personer är Syvert som kommer från Norge och som finns där både som 20-åring när han nyss har muckat från det militära och som medelålders man.

Liksom Morgonstjärnan är Vargarna från evighetens skog en blandning av realism, intellektuella resonemang och övernaturligheter, men de senare tar mindre plats i den nya romanen. Ändå finns där en underliggande spänning hela tiden i realismen, delvis för att jag förväntar mig att något annat ska ske, delvis på grund av vissa detaljer. Den där röda bilen som dyker upp flera gånger, vad betyder den? Knausgård berättar ibland ytterst noggrant och detaljerat. Han kan redogöra för de olika händelserna i en fotbollsmatch nästan som om det vore ett radioreferat. Ett visst avsnitt i boken är istället essäliknande. Han gör det alltså inte helt lätt för läsaren utan skriver på ett sätt som man inte bör enligt ”romanmallen”. Men det är spännande nästan hela tiden och liksom när jag läste Morgonstjärnan frågar jag hela tiden Vad ska det bli av detta?

Det som berör mig djupast är gestaltningen av Syvert. Avdelningen där han är ung känns så äkta och berör mig starkt. Så i romanen finns en sådan slags realism, men också så mycket annat. Knausgård hugger ofta av en avsnitt med en romanfigur när det är som mest spännande och kanske får vi aldrig mer läsa om honom eller henne. Jag uppfattar båda böckerna som en mosaik av delar av människoöden, men inte riktigt så ändå. Knausgård har ett tema i böckerna, ett tema som kanske inte är fullständigt redovisat ännu, men det handlar om döden och livet, frågan om evigt liv, frågan om hur mycket, eller lite vi förstår av vår tillvaro, frågan om det finns krafter som vi inte begriper. Och finns det en räddning från våra arbetsamma, hemska, besvärliga liv här på jorden? Samtidigt har jag den där känslan när jag läser Vargarna i evighetsskogen som jag hade när jag läste morgonstjärnan: hur ska det gå vad ska det bli av detta? Texten driver verkligen framåt. Det gör att jag har uppskattat läsningen av båda romanerna och väntar nyfiket på nästa. Jag kan väl bara hoppas att den tredje boken inte har så mycket som 888 sidor. Eller?

Efter att ha läst tre böcker av Knausgård, dessa två ur den blivande sviten Morgonstjärnan och Min kamp nummer ett blir jag bara mer och mer intresserad av hans författarskap, av språket, gestaltningen och hans strävan att skapa något annat. Vargarna från evighetsskogen rekommenderas alltså.

Vargarna från evighetsskogen av Karl Ove Knausgård, Norstedts 2022. Översättning: Staffan Söderblom.

Vitt hav av Roy Jacobsen

Vitt hav är den andra boken om Ingrid som kommer från den karga ön Barröy i Nordnorge. Ingrid är vuxen nu och tiden är 1940-talet. Den här andra romanen i en svit som nu har blivit en kvartett är en skildring av en stark kvinna i en mycket svår tid. Ingrid återvänder till sin barndomsö, alldeles ensam. Bara hur långt hon får ro för att komma till sin ö gör att jag känner den enorma skillnaden i levnadsvillkor mot hur vi som bor i städer på 2000-talet har det. Precis som i första delen, De osynliga, skildras slitet och göromålen noggrant och det är mycket bra skrivet. Det är slit och kyla så att det känns, och jag får också lära mig hur en ensam människa kan lägga nät mellan två öar.

Norge är ockuperat av Nazityskland och befolkningen i Nordnorge utsätts för ockupationens och krigets konsekvenser. Också det är mycket starkt skildrat. Ingrid hittar ilandflutna döda kroppar på sin ö, men en av männen lever. Vitt hav är en spännande bok att läsa och nyttig för en människa som har levat i fred hela livet. Skönlitteratur kan vara en bra hjälp till att förstå hur det var. Skildringen av Ingrids båtfärd senare i berättelsen tillsammans med en massa flyktingar från Finnmark är lika slående som när hon hittar de döda kropparna. 1944 kämpade Nazityskland mot Sovjetunionen om Nordkalotten. Sovjetunionen drev tillbaka Tysklands styrkor och när de retirerade använde de den brända jordens taktik. Människorna som bodde där evakuerades och alla deras hem brändes ner. Så människorna på båten som Ingrid reser med har inga hem. De har ingenting. De fryser och far illa och måste leva på allmosor och deras situation är så bra skildrad att det är skakande att läsa.

Men i berättelsen finns också medkänsla, kärlek och värme. Befolkningen hjälper flyktingarna med mat och filtar. Inte alla dock. Vissa människor säljer förnödenheterna dyrt. Men berättelsen pekar också framåt mot en bättre tid.

Vitt hav av Roy Jacobsen, Norstedts 2016. Översättning: Staffan Söderblom.

Kvartetten om Ingrid består av De osynliga, Vitt hav, Fartygets ögon och Bara en mor.

Morgonstjärnan av Karl Ove Knausgård

Under ett par dagar sent i augusti får vi följa flera olika människor. Några har bara ett avsnitt var i romanen och några får vi lära känna lite närmare. Det är Arne som är på semester i en stuga tillsammans med sin fru och deras två barn, det är Egil deras sommargranne, Kathrine som är präst, Jostein som är journalist och hans fru Turid, bland andra. Det är alltså många berättare i Morgonstjärnan och alla upplever utifrån sina liv och svårigheter hur plötsligt en stor stjärna finns på himlen.

Morgonstjärnan handlar om vår plats på jorden, om evigt liv finns, eller inte, och vad det innebär att dö. Det finns mycket mörker i boken och mystiska händelser och döda som finns runt människorna. Ibland blir berättelsen nästan thrilleraktig och några gånger medan jag läste funderade jag på om den här romanen verkligen är bra med de dödas värld, den stora stjärnan och mystiken. Men jag kom fram till att den är mycket bra. Dels är människornas öden så bra gestaltade, så förankrade i verkligheten. Ofullkomliga och skröpliga som vi är. Hur de gör misstag och begår dumheter, hur de försöker och hur de misslyckas. Jag känner igen mig som människa. Det är rörande, spännande och upprörande. Bilderna och miljöerna är starka. Jag ser dem. Det finns också en humor och värme som kommer fram.

Fast romanen har stort omfång säger aldrig författaren för mycket. Ibland klipper han bara av och det som eventuellt skulle hända personen senare svävar i luften som ett frågetecken. Romanen är full av dem. Sker en del av det som händer enbart i personernas huvuden? Sätter de ihop oförenliga upplevelser och bilder till något som kanske blir begripligt? Det är ju det jag som läsare gör, precis som vi människor alltid gör. Vi vill ha svar och ordning och se mönster och förstå. Jag tycker att det är modigt av författaren att skriva på det här viset. Det blir en balansgång mellan det löjliga och det mycket allvarliga. Men den mänskliga tillvaron är sådan, löjlig, allvarlig, varm och kall, förskräcklig och stundvis till och med idyllisk.

Läs Morgonstjärnan du också. Det är den värd.

Morgonstjärnan av Karl Ove Knausgård, Norstedts 2021. Översättning: Staffan Söderblom.

Arv och miljö av Vigdis Hjorth

Bergljot har brutit med sin familj, men en av sina systrar har hon en viss kontakt med. Plötsltigt får Bergljot veta att sommarhusen som föräldrarna äger ska överföras på hennes två systrar och att brodern protesterar eftersom husen har värderats alltför lågt.

Det är upptakten till den här berättelsen där författaren bit för bit skalar fram en familj där barnen har behandlas olika och där ett av dem, alltså Bergljot, har blivit utsatt för incest. Och där modern och syskonen inte har velat se det. De fyra syskonen är i femtioårsåldern men motsättningarna och förtigandet finns kvar och blossar upp när föräldrarna vill överföra stugorna på de två barn som fortfarande umgås med dem och testamente och arv ska diskuteras.

Hela historien är berättad inifrån Bergljot. Det är känslosamt och frenetiskt skrivet och mycket drabbande. Jag känner starkt hur svårt detta är för Bergljot och jag förstår att hon har varit tvungen att bryta med famlijen för att rädda sig själv. Det svåraste för henne är att hon inte har blivit sedd och att resten av famlijen inte har velat lyssna på hennes historia.

Men det finns också resonerande partier i romanen om vad lidande kan innebära för en människa och om ondska finns i oss alla. Hennes vän Bo pratar om konflikten mellan Israel och palestinierna där han tycker att parterna borde bryta med varandra, fast det kan de naturligtvis inte göra. Och förresten har ju Bergljot inte blivit helad trots att hon har brutit med familjen. De här resonemangen ger perspektiv på Bergljots lidande.

Och samtidigt är boken mycket spännande att läsa. Vigdis Hjort har skrivit en mycket bra roman om ett mycket svårt ämne. Men boken har verklighetsbakgrund och famlijemedlemmar har reagerat starkt. Som vid andra boklanseringar av berättelser om svåra famlijeförhållanden har olika familjemedlemmar olika syn på vad som har hänt och olika minnen. Det blev skandal. Här är en länk till Vi läser som handlar om Vigdis Hjort och om skandalen.

Arv och miljö av Vigdis Hjorth, Natur & Kultur 2019. Översättning: Ninni Holmqvist.

Blå av Maja Lunde

Temat i den här boken är vatten – fruset i en glaciär, i havet, vatten som livgivare, som dricksvatten och vatten som får allt att växa.

Huvudpersonerna är dels Signe, en äldre kvinna som berättar från år 2017, dels David, en ung far som berättar från år 2041. Signe befinner sig i början i Norge, vid en fjord där det finns en glaciär. David befinner sig i södra Frankrike där ihållande torka har gjort att människorna har flytt norrut. De vill till ”vattenländerna”, men det är svårt att få asyl.

Miljöproblemen som romanen behandlar känner vi alla till, så inget i förhållandet till vatten känns okänt för mig. Maja Lunde varvar konsekvent Signes och Davids kapitel. Signe är en envis människa som gör det hon vill. Hon har varit miljöaktivist sedan hon var ung. Hon är den som framstår som en hel människa i boken. David är mycket vagare. Kanske beror det på att jag känner igen vissa miljöaktioner som Signe har deltagit i, men hennes kärleksliv och problem är också mycket mer utförligt och bättre gestaltat än Davids.

De båda huvudpersonernas funktion i boken är dock ganska klar. Signe är den som verkligen inser problemet och försöker göra något åt det. Men Maja Lunde beskriver också hur svårt det är. David är den som i det längsta blundar för problemet. Han arbetar vid en avsaltningsanläggning och vill inte gärna fly från staden fast han borde inse att allt redan har brakat ihop. Har tillräckligt många människor givit sig iväg finns ingen sophämtning och inga matvaror – i stort sett ingenting. På så sätt blir han en representant för de flesta av oss. Vi vänder oss så gärna åt andra hållet och vill inte erkänna problemets storlek och karaktär. Äsch, det ordnar sig nog, försöker vi åtminstone tänka. Precis så var det i början av covid-19-pandemin. Att det skulle bli spritt i hela världen ville de flesta av oss inte tro.

Det är mycket som är bra med den här berättelsen. Vatten finns också med som fara, inte bara faran i att törsta och faran för våld när knapphet och brist råder. Signe dyker i sin ungdom ner i en damm och författaren får verkligen fram djupet och allt vatten ovanför henne och hur hon simmar upp till ytan och knappt har luft. Signe tampas också med en hård storm i sin segelbåt. Vattnets och vädrets krafter är inte att leka med. Boken är också mycket spännande att läsa. En riktig bladvändare.

Blå är en bra bok men om jag jämför med hennes förra bok, Binas historia, flyter den här berättelsen nästan på för lätt. Det känns som om jag skulle velat ha lite mer motstånd i läsningen.

Blå av Maja Lunde, Natur & Kultur 2018. Översättning: Lotta Eklund.

De osynliga av Roy Jacobsen

På ön Barröy i Nordnorge växer Ingrid upp. Hon bor där tillsammans med sin familj som är den enda på ön. Romanen utgår från verkliga händelser mellan 1913 och 1928 och Roy Jacobsen har givit berättelsen och personerna kropp och substans. Man kan säga att själva ön och havet också är huvudkaraktärer i romanen. Öns tillstånd och karghet och havets inverkan på människornas liv är avgörande för vad som händer.

Vi får följa Ingrid genom åren, årstider, stormar, fiske och hårt arbete, även för barnen. Förutom fisket lever familjen på att samla ejderdun och fågelägg att sälja. Och de har jordbruk på ön som ger dem viss inkomst genom att de kan sälja lite mjölk. Arbetet är noggrant beskrivet och det tycker jag om. Att läsa om hur människor strävar och försöker hitta vägar att komma framåt är faktiskt upplyftande fast de sliter hårt.

De osynliga är en både saklig och poetisk berättelse. Roy Jacobsens beskrivningar av ön och vädret är fantastiska. Samtidigt är det mesta hållet till det som händer och det människorna gör och i allt detta framträder familjens medlemmar som verkliga personer. De är fåordiga och det de inte säger har stor betydelse. Berättelsen är länge vardaglig och lugn. Konstaterande. Men plötsligt händer något utöver det vanliga och kontrasten mellan det och allt det vardagliga ger berättelsen stor kraft. De osynliga är en mycket bra bok som jag rekommenderar.

Den här boken har funnits länge i min läslista och jag är glad att jag äntligen har läst den. Roy Jacobsen har skrivit tre böcker om Ingrid: De osyniga, Vitt hav och Fartygets ögon och jag vill mycket gärna läsa nästa bok i trilogin.

De osynliga av Roy Jacobsen, Norstedts 2015. Översättning: Staffan Söderblom.

Min kamp av Karl Ove Knausgård

Så har jag då äntligen läst den, Min kamp (1) av Karl Ove Knausgård, och det ångrar jag inte. Min kamp är en självbiografisk roman som handlar om Knausgårds förhållande till sin far. I början av boken skriver han om en dag när han var åtta år och tyckte att han såg ett ansikte i havet i ett TV-reportage. Så starkt han får fram där att det är något som inte stämmer i hans och hans brors förhållande till fadern. Det gör ont inombords när jag läser det. Så ödsligt det känns med ett stort svart hot som ruvar i bakgrunden.

Knausgård är tydlig och konkret. Det är han i hela boken, så tydligt och detaljrik att jag inte riktigt kan tro på att allt har hänt så som han skriver. Men det gör ingenting. Berättelsen framstår som sann och det är en mycket stark självbiografisk roman som tidsmässigt handlar om hans liv från åttaårsåldern tills att han är ung vuxen och gift.

Det är inte bara innehållet och temat som gör romanen så bra. Språket och kompositionen gör berättelsen mycket stark. Författaren börjar med ett resonemang om döden och när jag kommer till slutet har jag läst en berättelse om en man som försöker förstå sig själv och sin döde far. Romanen är full av smärta men Knausgård skriver inte på ett känslosamt sätt. Han skriver detaljrikt och sakligt och det handlar om vardagsliv och det är det som gör att det bränner till och att jag som läsare tycker att jag förstår hans känslor. Boken innehåller också fantastiska miljöbeskrivningar och tiden känns äkta, mest 1970 och -80-tal. Jag uppskattar att romanen är vardaglig och handlar om en vanlig uppväxt som egentligen är ovanlig. Ibland blir historien också rolig på ett mörkt och sorgligt sätt så att man kan le lite åt eländet. Jag känner igen mig fast jag har haft ett helt annat liv.

Min kamp (1) är bland de bästa självbiografiska böcker jag har läst. Det är en mycket bra roman som får fem stjärnor av mig och jag vill gärna läsa nästa del i romansviten. Tack, ni som har rekommenderat den.

Min kamp (1) av Karl Ove Knausgård, Norstedts 2010. Översättning: Rebecca Alsberg.

Det finns alltså ytterligare fem böcker i sviten, Min kamp 2-6.

Jag hade så mycket av Trude Marstein

Romanen börjar när Monika är tretton år och den slutar när hon är över 50. I kapitlen gör författaren nerslag vid olika tidpunkter i Monikas liv och vi får ta del av Monikas kärlekar och arbetsliv och hur hon blir mor. Hennes förhållande till föräldrarna, hennes två systrar och mostern spelar stor roll i berättelsen.

Monika lever inte det liv som hennes föräldrar förväntar sig. Hon utbildar sig inte målmedvetet och skaffar sig ett yrke som hennes syster som är sjuksköterska och hennes andra syster som är jurist. Hon genomlever flera kärleksförhållanden och flyttar många gånger. De män som tar mest plats är Roar som är professor och mycket äldre än Monika och gift, Geir som är kock och som Monika får en dotter med och Trond Henrik som är författare.

Den här berättelsen innehåller så mycket både av vardagsliv, grisiga diskbänkar, drömmar, vänner, fester, släktkalas, mata höns, kärlekssorg och att leva med ett barn. Porträtten av de olika människorna känns trovärdiga. Romanen är skriven från en kvinnas synvinkel och de andra kvinnorna – systrarna, modern och mostern har stor betydelse.

I romanen finns humor och värme och desperation, många händelser och många människor. Samtidigt är den luftigt skriven så den ger utrymme till läsarens fantasi och tankar. Det finns mycket att känna igen sig i. Det känns trovärdigt, som om Monika verkligen finns och som om hon har upplevt allt i boken. Den är vardaglig och till synes skriven rakt upp och ner, men innehåller på något sätt poesi. Den är spännande att läsa och jag lämnar den med tankar om mitt eget liv. Boken rekommenderas.

Jag hade så mycket av Trude Marstein, Bonniers 2019. Översättning: Lotta Eklund.

Bokhandlaren i Kabul av Åsne Seierstad

Åsne Seierstad kom till Kabul med Norra alliansen när talibanerna föll i oktober 2001. Där, i en bokhandel vars hyllor bågnade av böcker på många språk, träffade hon bokhandlaren som hon i den här boken kallar Sultan Kahn. Hon bad att få leva med hans familj för att sedan kunna skriva en bok. Hon var välkommen att bo hos bokhandlaren och hans stora familj och flyttade in där. Kvinnor har en mycket underordnad ställning i Afghanistan men Åsne Seierstad hade som västerländsk kvinna en annan status och kunde umgås både med männen och kvinnorna.

En stor del av boken handlar om Sultan Kahns kamp för yttrandefriheten och hans verksamhet som bokhandlare. Han har suttit i fängelse på grund av sin verksamhet och levt i landsflykt i Pakistan. Vi får också läsa om hur talibanerna förstörde böcker och bilder på levande väsen för sådana fick inte förekomma. Sultan Kahn var en betydande affärsman och hade flera bokhandlar. Piratutgåvor av alla möjliga böcker var vanligt och dessa trycktes i Pakistan.

Men den största delen av boken handlar ändå om familjens liv och kvinnornas situation. Allt är levande beskrivet och boken blir på så sätt ett viktigt vittnesbörd om hur förhållandena var i Kabul i början på 2000-talet.

Det är Sultan Kahn som bestämmer och hans ord är lag. Nästan inget kan företas utan att han har bestämt att så ska ske. Hans söner måste göra som han säger och flera av dem får slava i bokhandlarna istället för att vidareutbilda sig. Kvinnorna har inte mycket att säga till om och också det faktum att de nästan inte kan göra någonting utan att dra skam över sig och familjen begränsar deras tillvaro till något som vi skulle känna vara ett fängelse. Ändå finns exempel på kvinnor som på alla sätt och vis försöker få möjlighet att arbeta och att studera.

Boken är bra skriven, lättläst och spännande. Den är en dokumentärroman. Men det finns några problem med den här romanen. Den är till synes mycket dokumentär men också litterär. Åsne Seierstad går in i många av personerna och skildrar hur de tänker och känner. Även om författaren gör sitt bästa för att vara trogen mot det hon får veta kommer ändå författarens skapande att göra att det blir något annat. Några av familjemedlemmarna kan prata engelska och dem har väl författaren kunnat prata med, men de flesta måste hon ha pratat med genom tolk. Kanske har tolken varit någon av de engelskkunniga. Kanske har de berättat i andra hand om andra familjemedlemmar? Ändå berättar hon tvärsäkert i romanen om vad människorna upplever och tänker och känner. Jag försöker föreställa mig hur det skulle vara om en författare flyttade in hos oss och sedan skrev en roman om oss som innehöll många personliga och även pinsamma detaljer och där många människor lätt kunde förstå vilka hon skrev om. Hur skulle jag känna mig då?

Bokhandlaren stämde också Åsne Seierstad och krävde skadestånd för den skada som han ansåg att han och hans familj hade lidit och 2010 dömde Oslo tingsrätt Åsne Seierstad att betala 125 000 till bokhandlarens fru, Suraia Rais, för att Seierstad hade kränkt hennes privatliv.

Jag känner mig kluven. bokhandlaren i Kabul är en bra roman om ett angeläget ämne men är det etiskt riktigt att använda sig av människor på det här viset?

Bokhandlaren i Kabul – ett familjedrama av Åsne Seierstad, Pan 2003. Översättning: Jan Stolpe.