Det är i Oslo på 1940-talet. En man går omkring på kvällen och letar efter något eller någon, men han vet inte vad eller vem. Så träffar han en kvinna på en tågstation och han tar med henne hem. Hon mår inte bra, hon behöver prata, och hela natten berättar hon om sitt liv.

Av månsken växer ingenting är en mycket sorglig och hemsk berättelse om en ung flicka från arbetarklassen som blir förälskad i en av sina lärare i realskolan. Hennes far är gruvarbetare och många av dem drabbas av silikos. Familjen är fattig och modern sliter med vattenhämtning, tvätt och byk och att hålla hushållet i stånd. Det är rent eländigt, men flickans kärlek växer och består och mannen blir också intresserad.

Det är ett mycket ojämlikt kärleksförhållande. Fast så borde man inte uttrycka det. Den benämningen är faktiskt fel. I alla fall från mannens sida. Det där kallar jag inte kärlek. Jag kallar det utnyttjande. Förhållandet är helt på hans villkor och hemligt förstås. Han är inte rik, men han har ändå resurserna och när det blir problem vänder han det alltid mot flickan. Och ibland är han ledsen och det är så synd, så synd om honom. Stackars, stackars honom.

Flickan slösar sin medkänsla på mannen men någon vidare medkänsla får hon inte tillbaka. Romanen är ett stort klagoskrik över ett samhälle med stor klasskillnad där den lägre klassens kvinnor har det mycket svårt. Det är ett samhälle som genomsyras av hyckleri och där kvinnor alltid får skulden. Om en kvinna blir gravid är det hennes eget fel och om hon blir misshandlad är det också hennes fel.

Det är en mycket stark berättelse som Torborg Nedreaas har skrivit. Den har en intensitet utöver det vanliga. Det är rent smärtsamt att läsa den här boken, att höra om flickan som helt har anammat mannens syn på förhållandet och som till och med lägger mycket skuld på sin utsläpade mor. Det värsta är att berättelsen är sann. Sådana så kallade kärleksförhållanden har funnits i verkligheten och finns fortfarande. Det här är inget fantasifullt påhitt. Det pågår fortfarande. Som läsare idag, många år sedan boken skrevs, känner jag igen det. Också här och nu läggs fortfarande mycket skuld och skam på kvinnor fast det har blivit bättre.

Läs gärna den här boken. Det är den värd.

Av månsken växer ingenting av Torborg Nedreaas (1906-1987), Wahlström & Widstrand 2026. Översättning: Cilla Naumann. Förord: Geir Gulliksen.
Romanen publicerades första gången 1947 (Av måneskinn gror det ingenting).

Arendal är femte boken i sviten Morgonstjärnan. Där är Syvert Løyning på väg hem efter en tjänsteresa men alldeles i närheten av Arendal går bilen sönder. Efter att bilen bogserats till en verkstad bestämmer han sig för att stanna i Arendal över natten fast han har fått en lånebil och mycket väl kunde ha kört hem till fru och barn. Det är Syvert som berättar och han är alltså den Syvert som finns i Vargarna från evighetens skog, han som reste till Sovjetunionen och träffade en kvinna där. Men i den här romanen har han ett rejält alkoholproblem. Jag minns faktiskt inte att så var fallet i Vargarna från evighetens skog.

Man kan nog säga att det är alkoholen som styr i den här berättelsen. Jag blir djupt tagen av Syverts drickande, smygande med flaskor och hans ljugande både för sig själv och andra. Knausgård kan skriva så att jag känner starkt för romanpersonerna och hans detaljrika berättelse om Syverts irrande under natten i Arendal är så sorgligt trolig. Javisst, så känns det, precis så här gick det till. Hans dilemma är kärleken i Sovjetunionen. Hur ska han kunna ge upp den? Och hur ska han kunna leva med sin familj? Ska han överge sina två pojkar? Och jag tänker att detta kommer aldrig att gå väl. Hans största dilemma är spriten. Först måste du bli nykter Syvert, tänker jag. Annars rasar ditt familjeliv samman även om du stannar med fru och barn.

Det har funnits ett övernaturligt inslag i hela romansviten, mycket lite i den fjärde boken, men ändå något vagt som kan vara svårt att greppa. Det finns även här och också frågan om döden, vad som händer med oss, om det finns ett liv efter detta och om vi kan få kontakt med våra kära avlidna. Syvert funderar mycket, inte bara över vad han ska göra i förhållande till familjen och kärleken i Ryssland, utan också över sin barndom och över liv och död. Knausgård skriver så att jag upplever Arendal och kylan och mörkret och isen och krogarna. Och den lille sonen Joar som är så känslig och som ser främmande män om natten och hans mor kramar honom och säger att han har drömt. Syvert med familjen är så bra fångat av författaren, vad han har valt att berätta för läsaren och hur han gör det. Så tydligt det framgår att Syvert har ett avstånd till familjen även när han är där utan att författaren behöver skriva det rakt på.

Arendal är en bra roman, men den når inte upp till Nattens skola som var den förra i sviten. Jag trodde att sviten Morgonstjärnan skulle bestå av fyra böcker, men detta är den femte och den slutar med något som känns som en cliff hanger. Jag undrar jag.

Arendal av Karl Ove Knausgård, Norstedts 2025.

Här är länkar till mina inlägg om de tidigare fyra romanerna: Morgonstjärnan, Vargarna från evighetens skog, Det tredje riket och Nattens skola. Alla romanerna kan läsas separat.

Ida reser till sommarhuset vid kusten för att fira sin mammas 65-årsdag. Där finns också hennes syster med sambo och bonusdotter. Ida är arktitekt och barnlös och hon har aldrig haft ett kärleksförhållande som har varat. Nu har hon kommit till den ålder när det börjar bli för sent att skaffa barn.

När man läser Vuxna människor märker man ganska snart att det är något som är fundamentalt fel i Idas familj. Det kan vara bara Ida det beror på, men jag misstänker att det finns mycket mer bakom. Jag kan förstå att hon kan känna sig missgynnad gentemot sin syster. Att aldrig få till det och bilda familj fast man vill måste vara svårt. Och den alltför vanliga dynamiken mellan människor, att ensamstående barnlösa kvinnor är mindre värda än de som har familj, den finns ju fortfarande här i vårt moderna samhälle, medvetet eller omedvetet.

Men Ida manipulerar hela tiden. Hon bryr sig inte om de andra i familjen, deras känslor, att de ska ha det bra. Hon utgår bara från sig själv, hon vill ha, hon vill ta. Det snörper åt i en när man läser och det känns som om en katastrof lurar någonstans.

Vuxna människor är en kort och tät roman. Allt överflödigt, som inte skulle vara överflödigt i en annan roman, är borttaget. Eller annars fanns det aldrig där. Det blir mycket effektivt. Man sitter med en illavarslande förväntan i kroppen och läser. Det är bra gjort, och jag vill gärna läsa mer av Marie Aubert. Den enda kritik jag kan ha är att människorna himlar med ögonen hela tiden. Jag undrar varför författaren har uttryckt sig på det viset? Romanen verkar annars mycket medvetet skriven. Rekommenderas.

Vuxna människor av Marie Aubert, Wahlström & Widstrand 2020. Översättning: Cilla Naumann.
Romanen publicerades första gången 2019 (Voksne Menneske).

Författaren Niels Fredrik Dahl har skrivit en roman om sin far, om det han vet och det han inte vet. Hans farfar var domare i Alexandria, en norsk jurist i en av de blandade domstolarna i landet, där jurister av flera nationaliteter arbetade tillsammans med egyptiska. År 1926, när han var fem år gammal, flyttade Niels Fredrik Dahls far till Alexandria med sin mor och far och han bodde där tills han var tretton år gammal. Då lämnades han i Norge för skolgång och fick bo inackorderad hos rektorsfamiljen medan modern och fadern bodde i Alexandria. Efter det blev det internatskola i Schweiz och han träffade inte sina föräldrar särskilt mycket under dessa år.

Fars rygg handlar om ensamhet. Pojkens far är en dominerande person som man inte kan säga emot. Mamman gör som han vill. Hon är udda och känslig och flyter in i sin egen värld. Ensamhet och tystnad och att vara utanför, så blir pappans liv. Han kan inte de sociala koderna när han kommer till Norge, han får inga vänner och i rektorsfamiljen finns en stor sorg över en son som har dött. Det är smärtsamt att läsa om pojkens längtan efter fadern och hur den grusas. Fadern är aldrig där för honom, egentligen inte heller när han är på semester i Norge. Fadern är en stor dominerande egoist som kan blända människor med sin bil och sin uppenbarelse. Mamman är svag och alltför mycket i sin egen värld för att orka vara ett stöd åt sin son.

Det är alltså en ganska sorglig roman som Niels Fredrik Dahl har skrivit. Hans farfar benämns i romanen som Domaren och jag känner vånda över alla egoistiska, dominerande människor som ställer till så mycket för andra både i det privata och ute i världen. Men den här romanen berättas med omtanke och eftertänksamhet. Människorna och miljöerna framträder som starka bilder i mitt inre när jag läser. Och jag tänker: så här blev det, och nu sitter författaren och tittar på de få fotografier han har av sin far och sina farföräldrar. Hans far fick ju ett liv och ett sammanhang trots allt.

Fars rygg av Niels Fredrik Dahl, Natur & Kultur 2025. Översättning: Gun-Britt Sundström.
Romanen publicerades på norska 2023 och belönades med Nordiska rådets litteraturpris 2024.
Svenska Wikipedia om Niels Fredrik Dahl.
Norska Wikipedia om Niels Fredrik Dahl.

Halvbrodern är titeln på Lars Saabye Christensens roman och denne halvbror heter Fred. Han har kommit till genom en våldtäkt. Den nittonåriga Vera var uppe på torkvinden för att hämta de nytvättade klänningarna som hon och hennes mor och mormor skulle ha på sig för att fira att Norge äntligen var befriat från nazisterna. Där blev hon överfallen och nio månader senare föddes Fred. Romanens berättare heter Barnum därför att hans far, som Freds mamma så småningom träffar, har en bakgrund vid cirkusen. Barnum är mycket kort till växten, precis som fadern, och det är ett stort problem för honom.

Romanen är en släktkrönika som sträcker sig över hela 1900-talet med Barnum i centrum och halvbrodern Fred cirklande runt omkring, och Barnums far som ingen vet vad han försörjer sig på, som kommer och far iväg, som ibland kan strö pengar omkring sig på storstilat manér men som en stor del av tiden lever på familjens kvinnor. Tryggheten finns hos de tre generationerna kvinnor, men den är bräcklig.

De två bröderna Barnum och Fred är helt olika både till utseende och temperament, men ändå finns ett starkt band mellan dem som man känner som läsare. Människorna kämpar med tillvaron, var och en på sitt eget sätt. Våldtäkten på torkvinden påverkar romanpersonernas liv decennier framöver. Barnums opålitlige far likaså. Den enda som glider förbi i viss mån är han, en hal människa som ibland ställer till det för andra.

Lars Saabyes roman Halvbrodern är rolig och spännande, dråplig och tragisk och mycket mänsklig. Den handlar om kärlek och omtanke och hat, om skenbilder och förtroende och om fördomar. Det finns mycket liv i den här berättelsen, mycket att tänka på och mycket som ger känslor när man läser, och många oväntade och starka bilder. Rekommenderas.

Halvbrodern av Lars Saabye Christensen, Wahlström & Widstrand 2002. Översättning: Ingrid Ingemark och Ingrid Windisch.
Romanen belönades med Nordiska rådets litteraturpris 2002 och kom på norska första gången 2001 (Halvbroren)

År 1985 flyttar den unge Kristian Hadeland till London för att studera fotografi. Han vill lyckas. Han vill bli en berömd fotograf. Vägen dit är inte utan svårigheter. I början av studierna bedöms hans foton inte alls så positivt som han förväntar sig. Nej tvärtom. Han får mycket kritik. Att ta emot kritik är aldrig lätt och Kristian verkar inte kunna bearbeta den. Han tillhör de där människorna som har mycket höga tankar om sig själv, som saknar empati och som blir ytterst upprörda över motgångar och inget som händer är deras fel, utan någon annans.

Nattens skola är den fjärde romanen i sviten som går under namnet Morgonstjärnan. Den skiljer sig från de tidigare tre genom att det i denna endast finns en berättare och det är Kristian Hadeland själv. Det finns ett övernaturligt stråk också i denna roman, men inte lika tydligt som i de förra. Här är det vagare, mer osäkert om det är övernaturliga krafter som påverkar den unge fotografen. Men Nattens skola är otäck, mycket otäckare än de tre andra romanerna. Det beror på att just Kristian Hadeland är berättaren, att vi kommer in i hans huvud. Det är rysansvärt att ta del av hans sätt att tänka och fungera. För mig, och jag tror för många andra, tillhör han de där främmande varelserna som är så svåra att förstå sig på. Hur är det möjligt att inte bry sig om någon annan än en själv? Så känns det, även om jag vet att hans hjärna antagligen inte riktigt liknar min egen. Samtidigt är det så bra skrivet att jag tycker synd om honom ibland och också ibland kan önska att han blir framgångsrik.

Man kan se flera teman i den här berättelsen. Är det nödvändigt för en konstnär att åtminstone delvis likna Kristian Hadeland för att nå stor framgång? Hur kan konstkritiker, köpare och gallerister genast godta Hadelands bilder av en död katt som han har kokat och av döda människor i olika positioner, klädda som om de levde? (Hur han har åstadkommit det begriper jag inte. Jag hoppas att han inte har fotograferat verkliga döda människor på det viset.) Nej, människorna i konstvärlden tycker att det är stor konst.

När jag läser boken funderar jag över författares och konstnärers utnyttjande av andra människor. Var går gränsen för det man borde acceptera? Jag funderar också lite grand över likheterna och olikheterna i Thomas Manns Doktor Faustus som handlar om kompositören Adrian Leverkühn. Men där är det en god vän till kompositören som berättar.

Nattens skola är alltså en ryslig historia, men som ligger så nära vår egen vardag. Om vi inte har haft närmare kontakt med människor som Kristian Hadeland blir vi ändå påverkade av dem. De finns ju runt om i samhället. Och huruvida Kristian Hadeland har fått hjälp från djävulen eller inte för att nå sin framgång, det får vi aldrig säkert veta, precis som i Doktor Faustus av Thomas Mann. Är detta, att sälja sin själ till djävulen en bild, ett sätt att illustrera och förklara hur dessa empatilösa människor som trampar ner andra på sig väg mot framgång och som ställer till så mycket elände i vår värld kan finnas ibland oss? Föreställningen om djävulen och att sälja sin själ till de mörka krafterna har funnits genom historien och finns inte bara i Doktor Faustus och Nattens skola.

Jag tycker att alla fyra romanerna i sviten Morgonstjärnan är högst läsvärda och denna är bäst. De andra tre är Morgonstjärnan, Vargarna från evighetens skog och Det tredje riket. Romanerna kan läsas separat.

Nattens skola av Karl Ove Knausgård, Norstedts 2024. Översättning: Staffan Söderblom.

Den här boken fick tydligen ett mycket sakligt omslag när den kom på svenska, men innehållet är inte sådant. Det är fullt av starka känslor. Romanen handlar om två elvaåriga flickor som heter Siss och Unn. Siss är populär bland kamraterna och leder ofta lekarna. Unn har nyligen kommit till trakten. Hennes mor är död och hon bor hos sin moster. Unn är tyst och håller sig för sig själv, men det är något som händer mellan henne och Siss. Ett band skapas och en vintereftermiddag när det redan är mörkt går Siss till Unn för att träffa henne ensam för första gången.

Unn försvinner dagen efter att Siss besök. När man läser boken idag känns det underligt att inte människornas första farhåga är att någon illasinnad har fört bort henne och det känns konstigt att man inte pratar om vilka bilar som eventuellt har kört förbi på vägen och att misstänksamheten inte breder ut sig i bygden. Det brukar alltid finnas någon som sticker ut som får misstankarna på sig. Men det är väl inte det som den här romanen ska handla om och den är tydligen inte tänkt att vara realistisk helt igenom.

Det är mycket som inte sägs i den här romanen. Den är skriven med starka känslor och starka och vackra bilder. På sätt och vis har den en naiv ton, men ändå inte. Den är både sagoaktig och realistiskt och vissa partier är så drabbande att jag måste lägga boken ifrån mig och ta en paus i läsandet. Man är mycket sårbar när man närmar sig puberteten och där finns så mycket som man inte kan säga och som kanske känns stort och omöjligt just då, men som inte skulle kännas likadant om man hade mer erfarenhet. Siss får uppleva en stor förlust, en förlust av något som hon inte hann lära känna innan det försvann. Unns försvinnande känns ödesbestämt och obevekligt. Men hela tiden finns ändå en trygghet runt omkring Siss. Boken blir för mig som läsare märklig, som att skåda in i farans och den dimmiga tomhetens djup, men göra det från en vardaglig och ljus plats.

Is-slottet av Tarjei Vesaas, LT:s förlag 1963. Översättning: Gustav Sandgren.

Romanen belönades med Nordiska rådets litteraturpris 1964. Den publicerades på nynorsk första gången 1963.