De osynliga av Roy Jacobsen

På ön Barröy i Nordnorge växer Ingrid upp. Hon bor där tillsammans med sin familj som är den enda på ön. Romanen utgår från verkliga händelser mellan 1913 och 1928 och Roy Jacobsen har givit berättelsen och personerna kropp och substans. Man kan säga att själva ön och havet också är huvudkaraktärer i romanen. Öns tillstånd och karghet och havets inverkan på människornas liv är avgörande för vad som händer.

Vi får följa Ingrid genom åren, årstider, stormar, fiske och hårt arbete, även för barnen. Förutom fisket lever familjen på att samla ejderdun och fågelägg att sälja. Och de har jordbruk på ön som ger dem viss inkomst genom att de kan sälja lite mjölk. Arbetet är noggrant beskrivet och det tycker jag om. Att läsa om hur människor strävar och försöker hitta vägar att komma framåt är faktiskt upplyftande fast de sliter hårt.

De osynliga är en både saklig och poetisk berättelse. Roy Jacobsens beskrivningar av ön och vädret är fantastiska. Samtidigt är det mesta hållet till det som händer och det människorna gör och i allt detta framträder familjens medlemmar som verkliga personer. De är fåordiga och det de inte säger har stor betydelse. Berättelsen är länge vardaglig och lugn. Konstaterande. Men plötsligt händer något utöver det vanliga och kontrasten mellan det och allt det vardagliga ger berättelsen stor kraft. De osynliga är en mycket bra bok som jag rekommenderar.

Den här boken har funnits länge i min läslista och jag är glad att jag äntligen har läst den. Roy Jacobsen har skrivit tre böcker om Ingrid: De osyniga, Vitt hav och Fartygets ögon och jag vill mycket gärna läsa nästa bok i trilogin.

De osynliga av Roy Jacobsen, Norstedts 2015. Översättning: Staffan Söderblom.

Min kamp av Karl Ove Knausgård

Så har jag då äntligen läst den, Min kamp (1) av Karl Ove Knausgård, och det ångrar jag inte. Min kamp är en självbiografisk roman som handlar om Knausgårds förhållande till sin far. I början av boken skriver han om en dag när han var åtta år och tyckte att han såg ett ansikte i havet i ett TV-reportage. Så starkt han får fram där att det är något som inte stämmer i hans och hans brors förhållande till fadern. Det gör ont inombords när jag läser det. Så ödsligt det känns med ett stort svart hot som ruvar i bakgrunden.

Knausgård är tydlig och konkret. Det är han i hela boken, så tydligt och detaljrik att jag inte riktigt kan tro på att allt har hänt så som han skriver. Men det gör ingenting. Berättelsen framstår som sann och det är en mycket stark självbiografisk roman som tidsmässigt handlar om hans liv från åttaårsåldern tills att han är ung vuxen och gift.

Det är inte bara innehållet och temat som gör romanen så bra. Språket och kompositionen gör berättelsen mycket stark. Författaren börjar med ett resonemang om döden och när jag kommer till slutet har jag läst en berättelse om en man som försöker förstå sig själv och sin döde far. Romanen är full av smärta men Knausgård skriver inte på ett känslosamt sätt. Han skriver detaljrikt och sakligt och det handlar om vardagsliv och det är det som gör att det bränner till och att jag som läsare tycker att jag förstår hans känslor. Boken innehåller också fantastiska miljöbeskrivningar och tiden känns äkta, mest 1970 och -80-tal. Jag uppskattar att romanen är vardaglig och handlar om en vanlig uppväxt som egentligen är ovanlig. Ibland blir historien också rolig på ett mörkt och sorgligt sätt så att man kan le lite åt eländet. Jag känner igen mig fast jag har haft ett helt annat liv.

Min kamp (1) är bland de bästa självbiografiska böcker jag har läst. Det är en mycket bra roman som får fem stjärnor av mig och jag vill gärna läsa nästa del i romansviten. Tack, ni som har rekommenderat den.

Min kamp (1) av Karl Ove Knausgård, Norstedts 2010. Översättning: Rebecca Alsberg.

Det finns alltså ytterligare fem böcker i sviten, Min kamp 2-6.

Jag hade så mycket av Trude Marstein

Romanen börjar när Monika är tretton år och den slutar när hon är över 50. I kapitlen gör författaren nerslag vid olika tidpunkter i Monikas liv och vi får ta del av Monikas kärlekar och arbetsliv och hur hon blir mor. Hennes förhållande till föräldrarna, hennes två systrar och mostern spelar stor roll i berättelsen.

Monika lever inte det liv som hennes föräldrar förväntar sig. Hon utbildar sig inte målmedvetet och skaffar sig ett yrke som hennes syster som är sjuksköterska och hennes andra syster som är jurist. Hon genomlever flera kärleksförhållanden och flyttar många gånger. De män som tar mest plats är Roar som är professor och mycket äldre än Monika och gift, Geir som är kock och som Monika får en dotter med och Trond Henrik som är författare.

Den här berättelsen innehåller så mycket både av vardagsliv, grisiga diskbänkar, drömmar, vänner, fester, släktkalas, mata höns, kärlekssorg och att leva med ett barn. Porträtten av de olika människorna känns trovärdiga. Romanen är skriven från en kvinnas synvinkel och de andra kvinnorna – systrarna, modern och mostern har stor betydelse.

I romanen finns humor och värme och desperation, många händelser och många människor. Samtidigt är den luftigt skriven så den ger utrymme till läsarens fantasi och tankar. Det finns mycket att känna igen sig i. Det känns trovärdigt, som om Monika verkligen finns och som om hon har upplevt allt i boken. Den är vardaglig och till synes skriven rakt upp och ner, men innehåller på något sätt poesi. Den är spännande att läsa och jag lämnar den med tankar om mitt eget liv. Boken rekommenderas.

Jag hade så mycket av Trude Marstein, Bonniers 2019. Översättning: Lotta Eklund.

Bokhandlaren i Kabul av Åsne Seierstad

Åsne Seierstad kom till Kabul med Norra alliansen när talibanerna föll i oktober 2001. Där, i en bokhandel vars hyllor bågnade av böcker på många språk, träffade hon bokhandlaren som hon i den här boken kallar Sultan Kahn. Hon bad att få leva med hans familj för att sedan kunna skriva en bok. Hon var välkommen att bo hos bokhandlaren och hans stora familj och flyttade in där. Kvinnor har en mycket underordnad ställning i Afghanistan men Åsne Seierstad hade som västerländsk kvinna en annan status och kunde umgås både med männen och kvinnorna.

En stor del av boken handlar om Sultan Kahns kamp för yttrandefriheten och hans verksamhet som bokhandlare. Han har suttit i fängelse på grund av sin verksamhet och levt i landsflykt i Pakistan. Vi får också läsa om hur talibanerna förstörde böcker och bilder på levande väsen för sådana fick inte förekomma. Sultan Kahn var en betydande affärsman och hade flera bokhandlar. Piratutgåvor av alla möjliga böcker var vanligt och dessa trycktes i Pakistan.

Men den största delen av boken handlar ändå om familjens liv och kvinnornas situation. Allt är levande beskrivet och boken blir på så sätt ett viktigt vittnesbörd om hur förhållandena var i Kabul i början på 2000-talet.

Det är Sultan Kahn som bestämmer och hans ord är lag. Nästan inget kan företas utan att han har bestämt att så ska ske. Hans söner måste göra som han säger och flera av dem får slava i bokhandlarna istället för att vidareutbilda sig. Kvinnorna har inte mycket att säga till om och också det faktum att de nästan inte kan göra någonting utan att dra skam över sig och familjen begränsar deras tillvaro till något som vi skulle känna vara ett fängelse. Ändå finns exempel på kvinnor som på alla sätt och vis försöker få möjlighet att arbeta och att studera.

Boken är bra skriven, lättläst och spännande. Den är en dokumentärroman. Men det finns några problem med den här romanen. Den är till synes mycket dokumentär men också litterär. Åsne Seierstad går in i många av personerna och skildrar hur de tänker och känner. Även om författaren gör sitt bästa för att vara trogen mot det hon får veta kommer ändå författarens skapande att göra att det blir något annat. Några av familjemedlemmarna kan prata engelska och dem har väl författaren kunnat prata med, men de flesta måste hon ha pratat med genom tolk. Kanske har tolken varit någon av de engelskkunniga. Kanske har de berättat i andra hand om andra familjemedlemmar? Ändå berättar hon tvärsäkert i romanen om vad människorna upplever och tänker och känner. Jag försöker föreställa mig hur det skulle vara om en författare flyttade in hos oss och sedan skrev en roman om oss som innehöll många personliga och även pinsamma detaljer och där många människor lätt kunde förstå vilka hon skrev om. Hur skulle jag känna mig då?

Bokhandlaren stämde också Åsne Seierstad och krävde skadestånd för den skada som han ansåg att han och hans familj hade lidit och 2010 dömde Oslo tingsrätt Åsne Seierstad att betala 125 000 till bokhandlarens fru, Suraia Rais, för att Seierstad hade kränkt hennes privatliv.

Jag känner mig kluven. bokhandlaren i Kabul är en bra roman om ett angeläget ämne men är det etiskt riktigt att använda sig av människor på det här viset?

Bokhandlaren i Kabul – ett familjedrama av Åsne Seierstad, Pan 2003. Översättning: Jan Stolpe.

Dalen Portland av Kjartan Fløgstad

Dalen Portland handlar om industrialismens genombrott i den västnorska bondekulturen. Berättelsen börjar strax före andra världskriget och går in i mitten av 1970-talet. Man kan säga att detta är arbetarlitteratur, men skriven på ett ovanligt sätt. Det här är inte realism. Magisk realism har jag sett någonstans och Fløgstad har också tillbringat en stor del av sitt liv i Sydamerika.

Känslan i omslagsbilden stämmer med bokens innehåll, även om den kommer från ett annat århundrade. Berättelsen är myllrande. Den är poetisk, den innehåller fakta, bitvis långa uppräkningar av vad som händer i världen och bitvis noggranna beskrivningar av arbetet i smältverket, skrönor och mer eller mindre otroliga händelser. Författaren sätter in arbetet och utvecklingen i industrin i sitt historiska sammanhang och sveper brett över världen samtidigt som han kan berätta detaljer om fotbollsmatcher.

De två viktigaste karaktärerna i boken är Arnold Høysand som följer i sin fars fotspår och blir arbetare och gör det bästa av det för sig själv och sin familj, och Rasmus Høysand som är individualist och ger sig ut i världen som sjöman. Genom de här två karaktärerna skildrar så författaren arbetslivet och det socialdemokratiska samhället i Västnorge och får samtidigt med kolonialism och imperialism och den kommunistiska rörelsen på 1970-talet.

Berättelsen har en ironisk ton och det som händer är mestadels sett ovanifrån i stora svep. Där finns humor och jag tror att författaren leker med och blinkar åt olika genrer som bonderomantik, socialrealism och äventyrshistorier. Men ändå tycker jag nog att Fløgstad tar sina huvudkaraktärer på allvar. Det är tydligt att han är för arbetarmakt och är en del av 1970-talets vänsterrörelse fast Dalen Portland inte liknar något annat som jag har läst på samma tema.

Kjartan Fløgstad skriver på nynorsk och i boken framkommer att han menar att det är folkets och arbetarklassens språk till skillnad från bokmål som är överklassens. Jag har läst Dalen Portland i svensk översättning.

Det här är en bra bok. Lite svårläst eftersom Fløgstad arbetar med långa meningar och inte mycket styckeuppdelning, men väl värd en läsning.

Dalen Portland av Kjartan Fløgstad, Forum 1978. Översättning Cilla Johnson.

En god tid av Tore Renberg

Författaren Tore Renberg har hittat på att en författare med samma namn har skrivit en roman om framtiden. Denne fiktive Tore Renberg föddes 1898 och dog 1947. Det här är alltså en roman inuti romanen.Den påhittade Tore Renberg skriver sin framtidsvision år 1925 och hans vision är präglad av den tiden. Alla familjer har ett eget flygplan. De stora städerna är byggda i flera plan uppåt i luften och hissar transporterar människorna upp och ner. Rulltrottoarer finns i städerna. Men huvudpersonen i den äldre Renbergs roman lyfter på hatten när han möter en bekant på 1990-talet och vi vet att på vårt 1990-tal går inte en massa herrar runt och lyfter på hatten. De har ju ingen.

Den påhittade Renbergs text tar upp nästan hela boken. Den riktige Renberg låtsas alltså att han har fått manuset av släktingar till den fiktive författaren och publicerat det. Han har bara tillfogat lite fakta på slutet.

På baksidan av boken står att huvudpersonen är Johannes Dreyer men det håller jag inte med om. Han är mycket riktigt huvudpersonen i den påhittade författarens roman men i boken som helhet är den påhittade författaren Renberg huvudperson. Han kommer fram genom sitt sätt att skriva, genom några utvikningar där han nämner händelser från sin barndom och genom de korta ”fakta” som finns om honom i slutet på boken.

Den fiktive Renbergs roman är skriven i en romantisk febril stil och språket är lite gammaldags, ett språk som gör det trovärdigt att texten skulle vara skriven på 1920-talet. Den framtid han skriver om är god. Allt är bättre. Nästan inga krig finns kvar. Nästan alla människor på jorden har det bra. Tiden i framtidsromanen sträcker sig in i 1990-talet och vi sitter här med facit i hand och vet hur det årtiondet var och vad som hände från 1920-talet fram till dit.

Hans romanfigurer bryr jag mig inte så mycket om. Det som är intressant med den här boken är att den är annorlunda mot allt jag har läst och spänningen mellan framtidsvisionen och hur det blev. Har den ett stort värde för mig? Det är roligt att ha läst den, att ha tagit del av den här konstruktionen. Kan jag rekommendera den? Till dem som fungerar som jag inför litteraturen, ja. Men annars inte.

En god tid : minnen från framtiden, Norstedts 2001. Översättning: Urban Andersson.

Binas historia av Maja Lunde

Den här romanen består av tre historier från tre olika tider som vävs in i varandra.Tao är en kinesisk kvinna som lever år 2098. Bina som är så viktiga för människornas matförsörjning har försvunnit. Klimatförändringarna med torka, stormar och översvämningar har medfört att samhället har kollapsat.

I Kina är det dock en viss ordning. Men människorna har det svårt. Det är knappt om mat. Styret och reglerna är hårda. Tao och hennes man klättrar varje dag upp i päronträden och pollinerar blommorna för hand. Det är ett hårt arbete i många timmar.

George är biodlare i USA och året är 2007. Familjen har drivit bigården i generationer. Han sköter sina bisamhällen väl. Men bidöden finns i den södra delen av landet och når snart även Georges gård. Bisamhällena kollapsar från den ena dagen till det andra.

William är fröhandlare i England år 1852. Han hade velat bli naturforskare men är tvungen att försörja sin stora familj som fröhandlare och det gör honom deprimerad. Men han är mycket intresserad av bin och lyckas kravla sig upp ur sängen och bygga en ny slags bikupa.

De här tre berättelserna ger oss en utveckling från den första mer systematiska biodlingen på 1800-talet till bidöden i början av 2000-talet till en tänkt framtid som ingen av oss vill ha. De är fint skrivna med familjerelationer där karaktärerna framstår som människor. Där finns konflikter mellan föräldrar och barn och mellan makar, men också värme och kärlek. Romanen har djup och komplikation, den är sannerligen ingen pamflett fast författaren har ett tydligt budskap. Jag tycker också att miljön är fint beskriven.

I ett avsnitt ganska långt fram i boken, när Tao är i Beijing på det stora biblioteket för att ta reda på varför hennes lille son blev sjuk, tyckte jag att författaren tog fram lite väl mycket fakta och att vi förstod vad det handlade om utan det. Men hon knyter ihop de tre berättelserna på slutet och då framstår det avsnittet i ett nytt ljus.

Binas historia är ingen bladvändare. Jag läste den ganska långsamt men det är spännande att följa de tre huvudkaraktärerna och den leder till eftertanke. Vad gör vi med vår jord?

Binas historia av Maja Lunde, Natur & Kultur 2016. Översättning: Lotta Eklund.

Nej och åter nej av Nina Lykke

Ingrid och Jan är i femtioårsåldern. De har varit gifta länge. De två sönerna bor kvar hemma fast de borde flytta ut. Ingrid är missnöjd med tillvaron. Hon plockar undan efter alla och sönerna kan inte ens torka sig ordentligt i rumpan på toan. Hon ser bromsspåren när hon samlar ihop deras kalsonger för att stoppa in dem i tvättmaskinen.

Jan blir förälskad i den betydligt yngre Hanna som han är chef över. Han vill ha en paus i äktenskapet. Ingrid sitter vid köksbordet, lamslagen.

Det här låter ju inte roligt. Men det är det faktiskt.

Nej och åter Nej är en klassisk historia på många sätt. Vi har hört den förr. Hanna som inte har vågat få till det med en man. Ingrid och Jan som har stelnat i sitt äktenskap och så de bortskämda sönerna ovanpå det. Men den är skriven och vinklad på ett sätt så att det känns nytt. Rappt skriven. Skruvad och rolig. Ändå har karaktärerna djup och vi kan känna igen oss i deras tankar.

Nej och åter nej säger en del om vår tid och vad vi brottas med. Den rekommenderas till läsning.

Nej och åter nej av Nina Lykke, Wahlström & Widstrand 2018. Översättning: Lotta Eklund.

Villa Europa av Ketil Björnstad

Boken är en släktsaga som sträcker sig i tid från 1892 till 1990. Den börjar med Erik Ulven som överger sin unga hustru Nina och far ut i Europa där han vill göra affärer och bli rik. Han blir inte rik utan blir lurad och luras. Jag tycker att han har starka psykopatiska drag.

Efter många år kommer han hem. Då är hustrun död men hon har inrett många rum i den stora villan med föremål från olika delar av Europa. Ovanför ytterdörren står skrivet Villa Europa.

Ett tema som finns i boken är egoism, narcissism och psykopatiska drag hos flera av männen. Inte alla som tur är. Ett annat är övergrepp på kvinnor. Flera generationers kvinnor blir utsatta för våldtäkt och den nya generationen har kommit till på så vis. Ett tredje tema är humanism, människokärlek och och kamp för kvinnors rättigheter och ett bättre samhälle.

Tyvärr tyckte jag länge när jag läste att människorna och händelserna var framställda utan riktig kropp och själ. Jag tänkte ge upp läsningen och funderade på om historien skulle passat bättre som tv-serie där skådespelarna och en bra regissör skulle kunna fylla ut och nyansera människorna i berättelsen. Men när historien hade kommit in på tiden efter andra världskriget blev berättandet bättre.

Villa Europa är inte den bästa bok jag har läst i år (2018) men jag är ändå glad över att jag läste den till slut. Romanen har en blandning av satiriskt berättande och mer realistiskt som får mig att fundera vidare.

Villa Europa av Ketil Björnstad, Trevi 1994. Översättning Margareta Eklöf.