Huvudperson i den här boken är Leila som är mördad och slängd i en soptunna i Istanbul. De tio minuterna och de trettioåtta sekunderna är den tid efter döden när hjärnan, eller själen eller ett medvetande i hennes kropp finns kvar, och då minns hon olika perioder och händelser från sitt liv. Tidsmässigt går handlingen från 1950-talet in i 2000-talet.

Leila kommer från en liten stad där många tror på det onda ögat, på elaka spöken och annan vidskepelse. Hennes far har två fruar. Den äldsta är han lagligt gift med men hon har inte fött något barn. Den yngre är han religiöst gift med och hon föder Leila. Efter döden minns Leila hur det var när hon var barn. Hon minns varför hon gav sig iväg till Istanbul och hur illa det gick för henne där. Men under sitt liv i den stora staden har hon fått några vänner. De är udda existenser, sådana som inte räknas med, som man kan kasta glåpord efter – utom en, och det är barndomsvännen som har ett ordentligt arbete i administrationen men som måste leva ett dubbelliv för att umgås med Leila och hennes vänner.

Dubbelliv och dubbla regler gäller i Istanbul. Där finns lagliga licensierade bordeller, men de som utnyttjas där räknas inte som fullvärdiga medborgare. Många av kvinnorna är ditlurade och offer för människohandel. Däremot kan högt uppsatta män och de rika köpa deras tjänster. I det Istanbul där Leila befinner sig finns många människor, mest kvinnor, som familjerna och släkten inte vill veta av. De har blivit gravida, kanske på grund av våldtäkt, de har rymt från misshandlande män. Där finns också flyktingar och mycket fattiga gästarbetare och kvinnor som har lurats dit från fjärran länder. När någon av dem dör hamnar de på de bortglömdas begravningsplats, där de lämpas av och grävs ner utan vidare ceremonier och utan gravsten. Deras släkt vill ju inte veta av dem eller är svår att spåra. Då hjälper det inte om de har vänner. Enligt bestämmelserna får endast familjen begrava dem.

Genom att berätta om de här människorna berättar författaren om ett korrupt land med hyckleri och förtryck. Romanen spänner över lång tid och det händer en hel del. Där finns stora demonstrationer där fredliga människor skjuts ihjäl, där finns de prostituerades farliga tillvaro och människor som bara vill leva på sitt eget sätt men som får lida eftersom de inte passar in i samhällets mall. Där finns fattigdom och de rika, mäktiga. Det kan tyckas tungt och dystert och visst handlar romanen om mycket elände, men författaren skriver drastiskt och faktiskt humoristiskt. Romanen blir underhållande samtidigt som den är drabbande och avslöjande och har värme. I slutet av boken finns ett foto från de bortglömdas begravningsplats, ett område som ser nygrävt ut med träbrädor som sticker upp ur jorden med endast nummerskyltar på. Ungefär som om det var en plats där man har grävt ner bilar. Det är inget ställe där man skulle vilja att någon kär människa skulle hamna efter döden. Faktiskt ingen människa alls.

Detta är det första jag läser av Elif Shafak och jag vill mycket gärna läsa mer.

10 minuter och 38 sekunder i en märklig värld av Elif Shafak, Tranan 2022. Översättning: Klara Lindell.

Den här boken får jag ta till mig nästan som om den vore en diktsamling även om jag tror att den betraktas som en roman. Största delen av boken är förlagd till Genève. En enögd kvinna vandrar runt i staden om natten bland barer, prostituerade, och mest i de fattiga kvarteren. Hon berättar om ett kärleksförhållande som har runnit ut i sanden och sin barndom. Kvinnan är är från Turkiet och i berättelsen finns stor ensamhet. Hemlöshet. Kvinnan har ett bandage över ögat. Människor stirrar på henne. Hon vandrar i staden på natten, gömmer sig i mörkret för att slippa bli utstirrad. Var rinner från ögat och varför det är skadat vet vi inte.

Boken rymmer också en andra del som består av en lång novell. Där är miljön Istanbul och den som berättar är en man. Ensamhet och smärtsamma minnen är också motivet där.

Jag blir inte riktigt klok på den här boken, men samtidigt är det mycket bra skrivet. Det är starka känslor. Det är en mänsklig tillvaro som är full av problem. Det är en beskrivning av både Genéve och Istanbul och kontrasten dem emellan som sätter sig fast i mitt sinne. Det är en gestaltning av utanförskap och ensamhet som känns. Språket är svart och skarpt och jag funderar länge på boken efteråt. En bra bok med andra ord, inte lättillgänglig, men högst läsvärd.

Den mirakulöse mandarinen av Asli Erdogan, Rámus förlag 2008. Översättning: Ulla Lundström.