Vera Eckhoff kom som flyktingbarn till området Olland i norra Tyskland när trupperna från öst invaderade landet. Hon lever på sitt eget vis, är en särling, tandläkare i byn, och rider utefter Elbe på sin häst. Nu är hon över sextio år gammal och då står plötsligt hennes systerdotter med sin lille son utanför dörren. Systerdottern har separerat från sin man som hon levde ihop med i Hamburg och hon har ingenstans att bo.

Körsbärslandet handlar om en släkt och om relationer. Romanen handlar också om området Olland som är platt och där man sedan gammalt odlar körsbär och äpplen. Där finns korsvirkesgårdar och släkter med gamla anor, men nya tider har kommit. Odlandet är dels mer mekaniserat, dels odlar fler ekologiskt därför att efterfrågan finns. Som i Österlen flyttar storstadsbor ut till Olland och rustar upp de gamla husen.

Kriget kastar sin skugga över berättelsen fast den utspelas i nutid. När Dörte Hansen skriver om krigsflyktingarnas ankomst beskriver hon en allvarlig krock, människor med gruvliga erfarenheter möts av oförståelse. Vera Eckhoff har hemska minnen i bagaget och hon lider av dem varje dag. Där finns också mannen från Olland som kom tillbaka från krigsfångenskap i Sovjetunionen och som är en lidande skugga av sitt forna jag, oförmögen att arbeta.

Krocken mellan de nutida stadsmänniskorna med resurser och utbildning och idéer om livet på landet som ofta är ganska så orealistiska och bönderna i Olland är en annan. Författaren skriver med ironi. Hon har en torr humor som till stor del genomsyrar berättelsen, så Körsbärslandet är inte alls en så allvarlig roman som Allt förgäves av Walter Kempowski (som jag varmt rekommenderar), även om krigshändelserna finns i bakgrunden. Nej Körsbärslandet är tvärtemot en ganska trevlig bok om några olika människor och deras relationer och svårigheter, en berättelse som också ger en liten känsla för ett område i Tyskland som i varje fall jag inte hade hört talas om tidigare.

Körsbärslandet av Dörte Hansen, NoNa 2016. Översättning: Christine Bredenkamp.

Romanen kom första gången ut på originalspråket 2015.

Och här kommer då mitt inlägg om Kairos och precis som jag skrev i tisdagstrion igår handlar den om en kärlekshistoria mellan en flicka på nitton år och en trettio år äldre man. Handlingen är förlagd till Östberlin under åren före, under och även efter murens fall. Mannen är författare och frilansare på radion. Han är gift och dessutom har han haft en rad älskarinnor. Oddsen för att kärleksförhållandet ska leda till något bra är alltså inte särskilt goda, men i början finns lycka.

Vi har väl alla läst om, eller sett film om förhållanden mellan äldre män och mycket yngre kvinnor, men Jenny Erpenbeck har skrivit något alldeles eget. Inget känns gammalt och slitet. Det är levande och stundom poetiskt. Jag har sett omskrivet att miljön och atmosfären i Östberlin under den här tiden skildras mycket bra i den här romanen. Det har jag inte kunskap att avgöra, men en sak är säker, Kairos innehåller mycket mer än kärlekshistorien. Vi får uppleva hur det kunde vara de här åren för människor med utbildning som var anställda av staten och hur de påverkades av förändringarna. Skillnaden mellan Öst och Väst skildras också. Bagaget som de äldre har från Hitlertiden finns också med. Romanen skildrar cynism, uppgivenhet och också tankarna som många människor hade om hur bra det skulle bli, vilken ljus framtid man gick till mötes, när DDR skapades.

Mannen som flickan blir förälskad i är också förälskad i början, men riktig kärlek förmår han nog inte hysa. Han smyger ju med olika förhållanden gentemot sin fru år efter år. Jag uppfattar att han är en av de där som egentligen bara tänker på sig själv. Så småningom tycker han också synd om sig själv och skuldbelägger den unga kvinnan och eftersom han har ordets makt och mycket kunskap är det mestadels han som styr och hon som anpassar sig. Det blir sorgligt, det blir tragiskt, det blir mörkt. Det blir helt absurt hur han manipulerar henne till botgöring. Men där finns ändå hopp och därför att det är så bra skrivet blir berättelsen också spännande att läsa. Hela tiden hoppas jag att hon ska bryta sig loss.

Det vet vi egentligen att hon gör. Prologen handlar om att han har dött och då har hon en annan man, förstår vi. Men genom en stor del av romanen, utom i början kanske, tänkte jag Nu! Inte längre så här! Du måste bort från detta. Och så sitter hon, efter att han är begravd, med två kartonger fulla med minnen som hon går igenom och så börjar berättelsen.

Kairos av Jenny Erpenbeck, Bonniers 2022. Översättning: Ulrika Wallenström.

Carl får ett meddelande från sina föräldrar om att de behöver hans hjälp. Han far till sin hemstad Gera och det visar sig att hans föräldrar vill lämna landet. De bor i Östtyskland och nu har gränserna öppnats. Många människor ger sig av. Det gäller att passa på. Snart kanske de stänger gränsen igen.

Fast han inte är barn längre känner sig Carl övergiven. Han far till Berlin i faderns gamla bil och han vet inte vad han ska ta sig till. Han har avbrutit sina studier. Egentligen vill han bli författare. Han känner ingen i Berlin och sover till att börja med i bilen.

Lutz Seilers roman Stjärna 111 handlar om den förvirrade tiden när massor av hårda regler och bestämmelser hade slutat gälla och människor fick en ny frihet till att forma sina liv. Det finns många tomma lägenheter i Berlin i skruttiga utdömda hus och unga människor tar dem i besittning. Det finns en mer eller mindre organiserad rörelse omkring detta. Många anarkistiska eller revolutionära tankar, udda personer, konstnärer och i utkanten prostituerade och ryska soldater som snart ska kallas hem.

Jag tror att mycket i romanen bygger på författarens egna erfarenheter och den framstår som autentisk trots det poetiska i den och trots att det händer att en get svävar ovanför marken. Om man kan tala om magisk realism kan man väl tala om poetisk? Tidsmässigt är Stjärna 111 en fortsättning på Lutz Seilers roman Kruso som utspelas i tiden alldeles före Östtysklands öppning mot väst. Där finns också en vilsen ung man, Edgar. Och se där, både den man som heter Kruso och som Edgar beundrar och Edgar själv har tydligen tagit sig till Berlin från ön Hiddensee och de figurerar som hastigast också i Stjärna 111. Men i Stjärna 111 finns ett myller av romanfigurer, bland dem Carls kärlek Effi och kärleken tar också stor plats i romanen. Den handlar om skapande, om kärlek, om ansvarstagande eller inte och ett famlande efter en väg i livet när många begränsningar är borta och en del nya kommer till. En intressant och givande roman som jag rekommenderar.

Stjärna 111 av Lutz Seiler, Norstedts 2022. Översättning: Aimée Delblanc.

Romanen kom första gången på tyska 2020.