Och här kommer då mitt inlägg om Kairos och precis som jag skrev i tisdagstrion igår handlar den om en kärlekshistoria mellan en flicka på nitton år och en trettio år äldre man. Handlingen är förlagd till Östberlin under åren före, under och även efter murens fall. Mannen är författare och frilansare på radion. Han är gift och dessutom har han haft en rad älskarinnor. Oddsen för att kärleksförhållandet ska leda till något bra är alltså inte särskilt goda, men i början finns lycka.

Vi har väl alla läst om, eller sett film om förhållanden mellan äldre män och mycket yngre kvinnor, men Jenny Erpenbeck har skrivit något alldeles eget. Inget känns gammalt och slitet. Det är levande och stundom poetiskt. Jag har sett omskrivet att miljön och atmosfären i Östberlin under den här tiden skildras mycket bra i den här romanen. Det har jag inte kunskap att avgöra, men en sak är säker, Kairos innehåller mycket mer än kärlekshistorien. Vi får uppleva hur det kunde vara de här åren för människor med utbildning som var anställda av staten och hur de påverkades av förändringarna. Skillnaden mellan Öst och Väst skildras också. Bagaget som de äldre har från Hitlertiden finns också med. Romanen skildrar cynism, uppgivenhet och också tankarna som många människor hade om hur bra det skulle bli, vilken ljus framtid man gick till mötes, när DDR skapades.

Mannen som flickan blir förälskad i är också förälskad i början, men riktig kärlek förmår han nog inte hysa. Han smyger ju med olika förhållanden gentemot sin fru år efter år. Jag uppfattar att han är en av de där som egentligen bara tänker på sig själv. Så småningom tycker han också synd om sig själv och skuldbelägger den unga kvinnan och eftersom han har ordets makt och mycket kunskap är det mestadels han som styr och hon som anpassar sig. Det blir sorgligt, det blir tragiskt, det blir mörkt. Det blir helt absurt hur han manipulerar henne till botgöring. Men där finns ändå hopp och därför att det är så bra skrivet blir berättelsen också spännande att läsa. Hela tiden hoppas jag att hon ska bryta sig loss.

Det vet vi egentligen att hon gör. Prologen handlar om att han har dött och då har hon en annan man, förstår vi. Men genom en stor del av romanen, utom i början kanske, tänkte jag Nu! Inte längre så här! Du måste bort från detta. Och så sitter hon, efter att han är begravd, med två kartonger fulla med minnen som hon går igenom och så börjar berättelsen.

Kairos av Jenny Erpenbeck, Bonniers 2022. Översättning: Ulrika Wallenström.

Carl får ett meddelande från sina föräldrar om att de behöver hans hjälp. Han far till sin hemstad Gera och det visar sig att hans föräldrar vill lämna landet. De bor i Östtyskland och nu har gränserna öppnats. Många människor ger sig av. Det gäller att passa på. Snart kanske de stänger gränsen igen.

Fast han inte är barn längre känner sig Carl övergiven. Han far till Berlin i faderns gamla bil och han vet inte vad han ska ta sig till. Han har avbrutit sina studier. Egentligen vill han bli författare. Han känner ingen i Berlin och sover till att börja med i bilen.

Lutz Seilers roman Stjärna 111 handlar om den förvirrade tiden när massor av hårda regler och bestämmelser hade slutat gälla och människor fick en ny frihet till att forma sina liv. Det finns många tomma lägenheter i Berlin i skruttiga utdömda hus och unga människor tar dem i besittning. Det finns en mer eller mindre organiserad rörelse omkring detta. Många anarkistiska eller revolutionära tankar, udda personer, konstnärer och i utkanten prostituerade och ryska soldater som snart ska kallas hem.

Jag tror att mycket i romanen bygger på författarens egna erfarenheter och den framstår som autentisk trots det poetiska i den och trots att det händer att en get svävar ovanför marken. Om man kan tala om magisk realism kan man väl tala om poetisk? Tidsmässigt är Stjärna 111 en fortsättning på Lutz Seilers roman Kruso som utspelas i tiden alldeles före Östtysklands öppning mot väst. Där finns också en vilsen ung man, Edgar. Och se där, både den man som heter Kruso och som Edgar beundrar och Edgar själv har tydligen tagit sig till Berlin från ön Hiddensee och de figurerar som hastigast också i Stjärna 111. Men i Stjärna 111 finns ett myller av romanfigurer, bland dem Carls kärlek Effi och kärleken tar också stor plats i romanen. Den handlar om skapande, om kärlek, om ansvarstagande eller inte och ett famlande efter en väg i livet när många begränsningar är borta och en del nya kommer till. En intressant och givande roman som jag rekommenderar.

Stjärna 111 av Lutz Seiler, Norstedts 2022. Översättning: Aimée Delblanc.

Romanen kom första gången på tyska 2020.

Det är vintern 1945 i Ostpreussen. Röda armén har nått gränsen. Det är kallt och snö och ont om förnödenheter men familjen Globig lever ändå förhållandevis gott på sin herrgård. Ska de lämna hemmet eller inte? Där finns pojken Peter och hans mamma Katharina, där finns fastern som kallas Tantchen, två ukrainskor som sköter hushållet och en polack som måste ha ett P på sin jacka och som sköter resten. Det mesta av marken är såld. Peters far är officer i den tyska krigsmakten. Han har ett administrativt arbete som går ut på att utplundra de ockuperade länderna på det som tyskarna vill ha. Just nu är han i Italien.

Livet går vidare på herrgården. Då och då kommer flyktingar förbi. Fru Globig är världsfrånvänd, Tantchen har ett porträtt av Führern i sitt rum. Peter borde delta i Hitlerjugends aktiviteter men han är alltid så att säga sjuk när det frågas efter honom. Det är situationen i början av romanen och som läsare inser man att det här aldrig kan gå väl. Vi vet en del om vad som hände i slutet av andra världskriget. Men vi vet inte vad som kommer att hända med just de här personerna och därför är den här romanen mycket spännande att läsa.

Men allt förgäves är så mycket mer. Författaren gestaltar en hel trakt med små städer och byar och en tillvaro som blir mer och mer kaotisk samtidigt som myndigheterna håller på ordning och registrering och dokumentation. Författaren håller sig en bit ovanför texten och den är bitvis lite rolig mitt i alltihop. Det är bra. Det gör att jag orkar läsa om eländet och den bitvis lite ironiska tonen gör att författaren effektivt gestaltar skillnaden mellan den högstämda nazipropagandan och den krassa verkligheten. Det här berättargreppet gör att jag dels orkar ta in alla hemska händelser som sker, dels gör det dem på sätt och vis ännu hemskare som kontrast till den bitvis lite raljerande tonen som uppstår. Samtidigt finns stor medkänsla i romanen. Den är mycket skickligt skriven och den blir en kraftig protest mot Nazityskland och kriget på 1940-talet. När jag lämnar berättelsen känner jag mycket starkt hur fruktansvärt, hur destruktivt och hur vansinnigt krig är utifrån min och de flesta människors synpunkt. Men jag tror att författaren också kan ha fångat just slutet av andra världskriget, stämningen och vad som hände då. Berättelsen blir både specifik och allmängiltig.

Jag har mycket att fundera på när jag slår igen boken om hur jag själv ser och känner inför olika folkslag och om hur lätt det är att luras av propaganda och vackra beskrivningar av vad framtiden kan ge. Allt förgäves rekommenderas varmt.

Allt förgäves av Walter Kempowski, Bonniers 2022. Översättning: Rebecka Kärde.

Romanen publicerades på originalspråket 2006

1936 finns den tyska kommunisten Charlotte i Sovjetunionen. Hon kan inte längre bo kvar i Tyskland på grund av hotet från nazisterna. I Sovjetuniounen arbetar hon för Kominterns underrättelsetjänst. Där finns kommunister från många länder.

I Moskva pågår rättegångarna mot ”förrädarna” som har arresterats. När Charlotte och hennes man får veta att en person som de känner har blivit arresterad blir de nervösa. De skriver brev till Komintern och berättar hur många gånger de har träffat personen, men de friserar verkligheten lite. Så mister Charlotte och hennes man arbetet och måste flytta till hotell Metropol i Moskva där de hamnar i ett limbo. De har inget arbete och får inga besked om vad som ska hända.

Den här berättelsen tilldrar sig alltså under Stalinterrorn då fler och fler arresterades och mördades och många människor låg vakna på nätterna och fruktade att säkerhetstjänsten skulle banka på deras dörr mitt i natten och forsla bort dem från deras hem. Om detta berättar Eugen Ruge mycket levande och spännande. Livet måste ha varit en mardröm. Framtiden oförutsägbar. En galen paranoia. Många duktiga och kunniga människor mördades. När andra världskiget bröt ut hade stora delar av militärledningen mördats – inte så bra att ha brist på kunniga officerare då. När Stalin sedan dog på 1950-talet hade läkarkåren decimrats så till den grad att det var svårt att få tag på en bra läkare och de som konsulterades var så rädda för att säga fel och komma med fel diagnos när de eftersändes till den store mannen att de naturligtvis inte kunde ge den bästa vården.

Galenskap från normala människors synvinkel. Galenskap, brutalitet och makthunger. Förstörelse av mänsklig förmåga, ingen som helst medkänsla och i och med det orsakande av en svårare situation för alla landets invånare. Känns det igen? Det känns ganska aktuellt. Ursäkta att jag tar i här, men i det rådande världsläget är det svårt att hålla en neutral ton när jag berättar om den här boken.

Ett annat mycket aktuellt fenomen, nämligen desinformation, finns också med i romanen. Den handlar både om hur desinformation skapas och hur lätt det är att svälja den om den stämmer med ens övertygelse och om vilken kris man kan hamna i när ens ögon öppnas för den verkliga verkligheten.

Charlotte var Eugen Ruges farmor. Han har studerat dokument från ryska arkiv och mycket i romanen har hänt i verkligheten, men Metropol är en roman och Eugen Ruge har fabulerat omkring de fakta han känner till. Han har skapat en berättelse med levande gestalter som är mycket spännande att läsa. Den kan till och med kännas lite humoristisk ibland mitt i tragiken. En mycket svart humor, naturligtvis, som beror på att allt blir så galet. De partier där förläggaren på Kominterns förlag i Moskva så gott som dagligen måste rensa ut böcker från hyllorna på sitt kontor därför att författaren, som nyss var uppburen, har blivit arresterad som förrädare känns nästan lite Monty Pythonaktiga.

Men huvudintrycket av romanen blir att den är tragisk, spännande och lärorik och jag rekommenderar den varmt.

Metropol av Eugen Ruge, Nilsson 2021. Översättning: Aimée Delblanc.

Eugen Ruge har skrivit en annan bok om sin familj. Det är Den tid då ljuset avtar och den har jag läst och också skrivit om här på bloggen.

Vedersakarens död av Hans Keilson är en mycket intressant bok. Den är en roman men den är skriven som ett mellanting mellan roman och essä. Bokens berättare och hans familj har en fiende som aldrig nämns vid namn, men som läsare tänker jag genast på Hitler och nazisterna. Hans Keilson var själv jude. Han flydde till Nederländerna under nazisttiden och blev tvungen att gömma sig där. Han klarade sig, men hans föräldrar mördades under förintelsen.

Samtidigt som det är mycket resonerande, och författaren vänder och vrider på relationen mellan fienden och berättaren, finns mycket bra och gripande scener i romanen som till exempel en grupp pojkar som har till uppgift att förstöra och välta gravstenar på en kyrkogård där en del är mycket rädda för att vara på en avsides belägen kyrkogård om natten och för det de gör, och en scen när berättaren sitter på en krog och hör fienden hålla tal i rummet intill, men genom högtalare. Han ser honom aldrig förrän mot slutet då fienden far i triumf genom stadens gator.

Hans Keilson var psykolog och efter kriget arbetade han för att hjälpa traumatiserade judiska barn, och i scenen på begravningsplatsen har han förståelse för en del pojkars dilemma. Han skriver i boken att fienden behöver honom och att han själv kanske behöver fienden. Men det resonemanget faller så småningom. Jag kan hålla med om att en totalitär regim har behov av en fiende för att vända folkets missnöje åt annat håll och det ser vi ofta i världen. Ibland är det en inhemsk fiende och ibland finns fienden utanför landet. Genom historien har ju också judehat använts på detta sätt i århundraden.

Vedersakarens död är en ovanlig bok som ger många frågor och upphov till mycket tänkande. Att fienden aldrig nämns vid namn och inte heller vare sig nazism eller judar gör lite grand det som händer i boken allmängiltigt. Att det är en judisk kyrkogård som förstörs sägs till exempel aldrig. Den scenen slår hårt. Dels känner jag mycket starkt både planen hos fienden – att avskilja den här folkgruppen som ett sätt att få fler och fler att delta i och acceptera förföljelsen – och vrede och förtvivlan över att det inte räcker med att inskränka livet och förfölja utan att man också förstör begravningsplatserna. Den ger också en bild av att det inte bara är ett gäng psykopater som förföljer utan att vanliga människor deltar. Så fast Vedersakarens död inte är känslosamt skriven ger den både starka känslor och tankar. Romanen har självbiografisk grund. Berättarens föräldrar blir bortförda och försvinner, det som i verkligheten hände med Keilsons föräldrar. Men den är ingen självbiografi. Det är en ganska intellektuell roman med vissa gestaltade scener, en roman som behandlar förföljelsen och förintelsen i det tredje riket på ett sätt som jag aldrig tidigare stött på.

Jag förmår inte göra Vedersakarens död rättvisa i den här texten, men det finns ett efterord i boken som ger mycket mer.

Vedersakarens död av Hans Keilson, Nilsson 2016. Översättning: Nina Katarina Karlsson. Efterord av Heinrich Detering.

a

Edgar är en östtysk yngling som ger sig iväg till ön Hiddesee i Östersjön. Det är år 1989. Edgar är student. Hans flickvän har blivit överkörd av en spårvagn och han kommer till Hiddensee deprimerad och nästan inte riktigt medveten om verkligheten.

Hiddensee ligger strax väster om Rügen och det är en semesterö. Men där finns många säsongsarbetare på hotell och restauranger. Edgar har inga papper som visar att han får befinna sig på Hiddensee. Ön är Östtysklands sista utpost mot Östersjön och Danmark och där finns gränsstyrkor som ska se till att människor inte ger sig ut över vattnet. Många har försökt under åren och många har drunknat.

Men Edgar lyckas få arbete och bostad på Klausner som är en liten anläggning med restaurang och övernattningsmöjligheter. Han är nere i botten, han får arbete som diskare och hur köket beskrivs och arbetet i disken blir som en gestaltning av ett slags helvete. Där finns ingen diskmaskin. Allt diskas för hand. Där är matrester på golvet, det är diskmedel som kanske är hälsovådliga, där är ångor i luften, allt är insvept som i en dimma. Det är äckligt och slibbigt. Edgar är där men också de andra som arbetar på restaurangen. I olika grader av helvetet. Alla är på sätt och vis vinddrivna dissidenter. Där finns bråk och agg, men där finns också omtanke.

Kruso är i viss mån en utvecklingshistoria. Ynglingen Edgar tar sig så småningom upp till ytan och Hiddensee visar sig vara en slags frihetszon. Många ungdomar kommer dit och stannar en tid. De har inte rätt att vara där och måste övernatta på hemliga platser och få mat av säsongsarbetarna. Medan Edgar utvecklas positivt är 1989 DDR:s sista skälvande tid och romanen beskriver också hur styret faller samman genom vad som händer på Hiddensee. Lutz Seiler har ett poetiskt språk. Här finns ingen realism, fast allt kan ha hänt. Allt ses genom en poetisk lins. Det är starkt. Miljön känns. Jag har nästan varit på ön.

Kruso är en mycket bra bok, en hyllning till människans kreativitet och frihetslängtan. Och en hyllning till alla de som på olika sätt riskerade livet för att ta sig ut från DDR och framför allt de många drunknade som aldrig återfanns eller de vars kroppar bärgades och som var utan namn och identitet. Romanen ger också en för mig ny bild av hur den totalitära regimen i landet förstörde människors liv. Romanen innehåller stor sorg men också livskraft och jag rekommenderar den varmt.

Kruso av Lutz Seiler, Norstedts 2016. Översättning: Aimée Delblanc.

Huvudperson i den här boken är Franz Biberkopf. Han bor i de fattiga judiska kvarteren i Berlin och har just blivit utsläppt från fängelset där han har avtjänat ett straff efter att ha dödat sin flickvän. Franz Biberkopf bestämmer sig för att hädanefter leva laglydigt, men det är inte så lätt. Tiden är 1920-talet och Berlin är fullt av brottslighet och korruption. Han försörjer sig nätt och jämt genom att sälja tidningar och det finns många frestelser runt omkring honom till högre inkomst genom olagligheter. Men dras han in i brottslig verksamhet utsätter han sig också för fara, och eftersom han inte tillhör de intelligentaste blir han lätt utnyttjad av andra. Dessutom har han ett hetsigt humör.

Berlin Alxeanderplats är en spännande historia där vi får följa hur det går för Franz Biberkopf. Den är skriven med ett allvetande författarperspektiv som blandas med inre monologer. Den är mycket känslosamt skriven, samtidigt som författaren delvis svävar över berättelsen och ofta i början av ett kapitel eller en avdelning i boken redogör för vad som komma skall, en förfremdingsteknik. Som läsare är jag ömsom inne i en romanperson, ömsom utanför texten. Författaren arbetar alltså både med känslor och intellekt. Han använder också kalla konstateranden om hur det byggs och rivs i staden och om händelser som man kan läsa om i pressen. Motsättningen mellan de mycket känslosamma partierna och de mer beskrivande och konstaterande ger romanen mycket kraft och liv.

Berlin Alexanderplatz är en männens roman och Berlin på den här tiden var nog männens stad. Bland männen i Franz Biberkopfs omgivning finns olika slags brottslighet. Utnyttjandet av kvinnor är vanligt. Franz Biberkopf har levt som hallik och kommer efterhand att fortsätta på den banan. Unga kvinnor som kommer till staden, och som kanske har tänkt sig en annan framtid, blir ”vänner” till män som försörjer både dem och halliken som kontakten har förmedlats genom. Franz har en liten väninna som han bor ihop med. Hon har ett förhållande med en gift man med ekonomiska resurser, så det är hon som försörjer både sig själv och Franz och det ger en god ekonomisk standard. Så fast Berlin Alexanderplatz är en männens roman gestaltas ändå kvinnornas utsatta situation. Den unga kvinnan är utlämnad både till sin så kallade fästman och till mannen som betalar. Hon kan lätt hamna på gatan.

Översättningen i den här utgåvan är gammal, från 1930-talet. Det gör att verbens pluralform är gammaldags. Det störde mig lite till en början, men snart hade jag vant mig. Det är i alla fall en bra översättning, mycket levande, och verbens pluralformer ger också tidskänsla. Boken rekommenderas.

Berlin Alexanderplatz av Alfred Döblin, Modernista 2020. Översättning: Torsten Nordström.